Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i fiskerättslagen m. m.

1956-04-26 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:16, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i fiskerättslagen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till vissa ändringar i fiskerättslagen m. m.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 127, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950

(nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950 om

rätt till fiske1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Vid kusten----—--— meters längd.

Vad i —------— — fiskerättens omfattning.

7 fråga om Blekinge läns södra kust

(väster om Torhamnsudde) må

Konungen förordna, att vid viss fiskeplats

fiske med fast redskap å allmänt

vatten må bedrivas i den omfattning,

som före den 1 januari 1951

skett med stöd av sådan särskild

rättsgrund, som angives i andra stycket,

eller av gammal sed.

11 §•

Vid Blekinge läns södra kust (väster

om Torhamnsudde) må varje

svensk medborgare med rörligt redskap

fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter

från fastlandet eller från ö av

minst etthundra meters längd eller,

där den stranden följande kurvan för

högst tre meters djup går längre ut,

utanför denna djupkurva. Fiske med

snörpvad är dock allestädes fritt i

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 16

11 §•

Vid Blekinge läns södra kust (väster

om Torhamnsudde) må varje

svensk medborgare med rörligt redskap

fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter

från fastlandet eller från ö av

minst etthundra meters längd, eller

där den stranden följande kurvan för

högst tre meters djup går längre ut,

utanför denna djupkurva. Med nät,

som är att hänföra till rörligt red1

Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1955: 42.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

(Gällande lydelse)

skap, samt med långrev och tobisnot

är fisket fritt ända in till stranden.

22 §.

Till förekommande av att fiske

som är förbehållet innehavare av enskild

fiskerätt hindras eller skadas

genom fiske som utövas med stöd av

stadgande i 6—9 §§ eller 11 § äger

länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter

rörande längden av de redskap

som därvid må användas och

avståndet mellan dem ävensom stadga

förbud mot att utsätta skötar eller

nät inom visst avstånd från notvarp

som utmärkts med av länsstyrelsen

fastställt märke.

Länsstyrelsen må------

(Föreslagen lydelse)

enskilt vatten som har större djup än

sex meter. Med nät, som är att hänföra

till rörligt redskap, samt med

långrev och tobisnot är fisket fritt

ända intill stranden.

22 §.

Till förekommande av att fiske

som är förbehållet innehavare av enskild

fiskerätt hindras eller skadas

genom fiske som utövas med stöd av

stadgande i 6—9 §§ eller 11 § äger

länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter

rörande längden av de redskap

som därvid må användas och

avståndet mellan dem ävensom stadga

förbud mot att utsätta skötar, nät

eller annat fiskeredskap inom visst

avstånd från notvarp som utmärkts

med av länsstyrelsen fastställt märke.

--sådan rätt.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1956.

2) Lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599)

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vad i lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

är stadgat skall jämväl äga tillämpning, såvitt den ändring av 11 § lagen den

1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli

1956, medför att strandägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt

får denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndas skada.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall anses såsom i rätt tid

gjord, därest den skett före den 1 juli 1961.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956 3

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa jämkningar i fiskerättslagen, såvitt den

avser fiske vid Blekinge läns södra kust. Den ena frågan berör främst ålfisket.

I denna del innebär förslaget att Kungl. Maj:t skall få förordna, att

Aid viss fiskeplats fiske med fast redskap skall få bedrivas på allmänt vatten

i samma omfattning, som före den 1 januari 1951 skett med stöd av

skattläggning eller annan särskild rättsgrund eller av gammal sed.

Den andra frågan avser snörpvadsfisket. Enligt gällande lag får sådant

fiske av varje svensk medborgare bedrivas i enskilt vatten på ett avstånd

av minst 300 m från stranden, eller, där kurvan för tre meters djup går

längre ut, utanför denna djupkurva. Nu föreslås, att fiske med snörpvad vid

denna kuststräcka i stället skall vara fritt på allt enskilt vatten, som har

större djup än sex meter. Strandägare eller annan innehavare av enskild

fiskerätt, vilken fått denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndats skada

på grund av lagändringen, skall enligt ett i propositionen framlagt lagförslag

kunna få ersättning av statsmedel.

Inledning

Föredraganden, statsrådet Hjalmar Nilson, anför bland annat följande.

I skrivelse den 19 november 1952, nr 415, hemställde riksdagen, att Kungl.

Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt

för innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra

kust.

I anledning härav har utredning verkställts inom jordbruksdepartementet,

varefter upprättats en den 19 november 1955 dagtecknad promemoria

(stencilerad) ang. de skattlagda ålfiskena vid Blekinge läns södra kust. I

promemorian har föreslagits ändring av 3 § lagen den 1 december 1950 om

rätt till fiske samt vissa andra åtgärder.

I skrivelse den 29 maj 1954, nr 347, hemställde riksdagen vidare om skyndsam

utredning, huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad utsträckning

Aid Blekinge läns södra kust.

Genom beslut den 4 februari 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen

att utreda denna fråga, varjämte föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla

högst tre sakkunniga att biträda vid utredningen. Till sakkunniga utsågs

den 14 mars 1955 fiskeriassistenten Einar Norin, Karlskrona, fiskaren

Söve Carlsson, Hasslö, och lantbrukaren Hans Rasmusson, Ramdala. I stället

för Rasmusson, som på grund av sjukdom entledigats från uppdraget, utsågs

den 30 juli 1955 lantbrukaren Herlinv Svensson i Jordö, Hjortahammar.

Fiskeristyrelsen har den 19 augusti 1955 avgivit en promemoria (stencilerad)

angående ändring av fiskerättslagen i vad den avser rätten till snörpvadsfiske

vid Blekinge läns södra kust.

Över promemoriorna har remissutlåtanden avgivits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

A. FISKE MED FAST REDSKAP

I. Inledning

Den 1 januari 1951 har lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt

vattenområde och om rätt till fiske trätt i kraft. Härigenom har bland

annat vissa inskränkningar skett i den rätt, som vissa fiskerättsinnehavare

tidigare haft att med fast redskap fiska på allmänt vatten eller på vatten, som

tidigare varit enskilt men nu blivit allmänt. Enligt 2 § lagen den 27 juni

1896 om rätt till fiske sträckte sig strandägarens enskilda fiskerätt

i havet i regel till 180 in från det ställe invid stranden, där stadigt

djup av två meter vidtog. Strandägaren kunde av länsstyrelsen erhålla rätt

att från sitt enskilda fiskevatten sträcka ut fast redskap längre än till 180- metersgränsen. Förutsättningen härför var att det kunde ske utan men för

annan fiskande. Enligt 1 § samma lag erfordrades visserligen särskilt tillstånd

för fiske med fast fiskredskap på allmänt vatten. Emellertid skulle

jämlikt 12 § samma lag ingen ändring ske i den rätt till fiske, som någon

ägde på grund av, bland annat, urminnes hävd, avtal, dom eller skattläggning.

Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

hänföres till enskilt vatten i havet som regel allt vatten inom 300 m från

fastlandet eller från ö av minst 100 m längd ävensom, på de ställen där den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten

inom denna djupkurva.

Enligt lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske gäller som huvudregel,

att fast redskap må utsättas i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet,

som Konungen bestämmer (1 §). Den som äger enskild fiskerätt

må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap

vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan

fiskande (2 §). För vissa delar av landet gäller emellertid enligt 3 § generellt

undantag från de i 1 och 2 §§ givna bestämmelserna om tillståndstvång.

3 § lyder (efter lagändring, som trätt i kraft den 1 april 1955):

Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde)

samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets

och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom vid Skånes

östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets

tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i

allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid

ö av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin

fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild

grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är

bestämt angående fiskerättens omfattning.

I motioner till 1952 års riksdag har framställts yrkanden, som i huvudsak

avser att söka tillgodose dem, vilka genom ikraftträdandet av 1950 års

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

5

lagstiftning i större eller mindre mån frånhänts en rätt till fiske med fast

redskap på allmänt vatten vid Blekinge läns södra kust, vilken dittills tillkommit

dem. Härvid har uppmärksamheten främst riktats på dem, som på

grund av skattläggning ägt rätt till ålfiske med fast redskap. I motionerna

I: 220 och II: 409 samt I: 361 har hemställts om sådan ändring i 1950 års

lag om rätt till fiske, att undantagsbestämmelserna i 3 § blir tillämpliga

även vid Blekinge läns södra kust. Vidare har i de likalydande motionerna

I: 50 och II: 49 hemställts, att riksdagen måtte fatta sådant beslut, att ägarna

av de tre skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör i

Mjällby kommun fick bibehållas vid sina gamla rättigheter eller att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådana åtgärder, att

ägarna av nämnda fisken tillförsäkrades rätt att i fortsättningen liksom

hittills, under betryggande former, bruka ifrågavarande ålfisken.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag anfört,

att utskottet icke funnit lämpligt att sådan lagändring vidtogs, varom hemställts

i motionerna 1:220 och 11:409 samt 1:361. I fråga om motionerna

I: 50 och II: 49 anförde utskottet däremot bland annat följande. En utsträckningsrätt

vid Blekinge läns södra kust allenast för innehavare av skattlagt

fiske och med den begränsningen, att den skulle gälla endast i den omfattning

som genom dom eller skattläggning bestämts, motsvarades icke

av något yrkande under förarbetena till 1950 års lagstiftning. Utskottet fann

detta förslag värt beaktande. Det torde dock kunna ifrågasättas om lagändring

krävdes för genomförandet av sådan utsträckningsrätt. Det torde nämligen

icke vara uteslutet att efter tillståndsprövning enligt 2 § fiskerättslagen

utsträckning skulle kunna beviljas i flertalet av de femton fall, som det enligt

fiskeriintendenten här var fråga om. Tillstånd enligt sistnämnda lagrum

fick likväl icke lämnas om utsträckningen skulle medföra men för annan

fiskande. Utskottets uppfattning att utsträckning efter särskild tillståndsprövning

möjligen skulle innebära en lösning av spörsmålet förutsatte därför,

att begreppet men fick tolkas mot bakgrunden av förhållandena före den

1 januari 1951. Med hänsyn till bland annat önskvärdheten av klara normer

vid fastställande av ersättning för mistad fiskerätt var utskottet emellertid

närmast av den uppfattningen, att förslaget om en tillståndsfri utsträckningsrätt

för innehavare av skattlagt fiske borde övervägas. Uppenbart var enligt

utskottets mening, att detta krävde en undersökning av de lokala förhållandena.

En sådan torde också kunna lämna svar på frågan, huruvida utsträckningsrätt

borde tillerkännas även innehavare av vissa andra av ålder bestående

fisken med fast redskap vid Blekinge läns södra kust.

I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen i skrivelse den 19

november 1952, nr 415, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande

införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare av skattlagt

fiske vid Blekinge läns södra kust.

1 anledning av riksdagens hemställan har utredning bedrivits inom jordbruksdepartementet.

Denna har omfattat såväl undersökning av de lokala

förhållandena som rättsliga och kamerala utredningar. Under utredningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

har från flera håll framställts önskemål om att en fullständig förteckning

över de fasta ålfiskena vid Blekinge läns södra kust upprättas. På departementets

begäran har överlantmätaren i Blekinge län låtit företaga en genomgång

av de i länslantmäterikontoret förvarade akterna såvitt gällde fisken

med fast redskap.

! anledning av ovannämnda önskemål har genomgången utvidgats att omfatta

fisken vid hela länets havsstrand. Efter genomgången, som verkställts

av lantmätaren David Äberg, har materialet sammanförts i en akt för varje

berörd socken. Detta material har, såvitt det avser fasta ålfisken vid södra

kusten, kompletterats med upplysningar från kammarkollegiet, domsagoarkiv,

fiskarena själva in. in. I den mån upplysning om domstolsavgöranden,

som avser fiskena, erhållits eller eljest — utan systematisk undersökning i

domstolsarkiv — uppspårats har även dessa anmärkts.

Under tiden den 12—15 september 1955 har chefen för jordbruksdepartementets

rättsavdelning med biträde av fiskeriintendenten Sven Sahlin, Åberg

och fiskeriassistenten Einar Norin verkställt besiktning av ålfiskena i Mjällby

och Ysane socknar. Vid besiktningen har i regel berörda fiskare eller representanter

för dessa varit närvarande. Den 16 september har därefter slutsammanträde

hållits i Sölvesborgs tingshus med fiskarena och andra av frågan

intresserade.

Vidare har — för att underlätta den mätning av berörda fisken som torde

få ske vare sig det förslag, vilket här kommer att framläggas, godtages eller

ersättningsförfarande får inledas — flygfotografering av de utsatta ålfiskena

in. in. skett.

En preliminär förteckning över de fasta ålfiskena vid kusterna av Mjällby

och Ysane socknar har upprättats. Avsikten är att förteckningen, sedan

materialet från flygfotograferingen bearbetats och vissa ytterligare undersökningar

verkställts, skall kompletteras och slutligt färdigställas.

över utredningen har den 19 november 1955 upprättats en stencilerad promemoria.

Vid denna har som bilagor fogats

1) protokoll fört vid sammanträdet i Sölvesborg den 16 september 1955

med därtill hörande förhandlingsordning;

2) utdrag av preliminär förteckning över de fasta ålfiskena i Mjällby och

Ysane socknar, upptagande de fisken som möjligen avkortats genom den

nya lagstiftningen;

3) förteckning över utredningsmaterialet med därtill hörande förteckning

över rättsavgöranden, som granskats under utredningen; samt

4) utkast till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Över promemorian jämte därtill fogade bilagor har efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen,

hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Blekinge län, Blekinge

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, överlantmätaren i Blekinge

lån, domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga, fiskevärderingsnämnden

för Kalmar och Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt,

Sveriges fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas centraiför
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

bund och Blekinge läns havsfiskeförening. Därjämte har i anledning av promemorian

inkommit skrivelser från dels Olander Olsson och 26 andra personer

i Hörviken, Nogersund, Mjiillbij och Lörby dels Sture L. Persson, Djupekås,

Lister-Mjällby.

II. Jämförelse mellan äldre och gällande rätt

1. Gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde

Äldre rätt

I 2 § 1896 års lag stadgades såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket

inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar omkring fiskevattnet

(inomskärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären

strandägarens enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten, som fanns till

och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vidtog

(strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför ägde enligt 1 § samma

lag varje svensk undersåte rätt att fiska.

De nu återgivna reglerna ägde dock icke förbehållslös giltighet. Vid sådana

kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar,

vilka icke hörde till något hemman eller innehades under särskilda

villkor, gällde sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där

fanns alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip tillerkände

strandägaren rätt till fisket, kunde denna rätt på grund av särskilda

stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Å andra sidan kunde i undantagsfall

den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln

angav. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande,

avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes var bestämt

om någons rätt till fiske än nyss sagts, skulle enligt 12 § 1896 års lag

detta vara gällande.

Gällande rätt

Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

hänföres till fastigheterna (enskilt vatten)

1. (s. k. strandvatten) allt vatten inom 300 m från fastlandet eller från

ö av minst 100 m längd ävensom, på de ställen där den stranden följande

kurvan för högst 3 m djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;

samt

2. (s. k. enklavvatten) allt vatten, som har förbindelse med öppna havet

allenast över vatten som nu sagts. (Visst undantag för en del av Bohusläns

kust.)

Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud

i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse

med öppna havet än i 2 § 2 angives men ej av större bredd än 1 km

räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd (s. k. kilometervatten).

Denna regel gäller dock ej vid öar, vilka från fastlandet helt skiljes

av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än eu kilometer

räknat på sätt nyss sagts.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

2. Fiske med fast redskap vid Blekinge läns kuster

Fiske i allmänt vatten

Äldre rätt

Enligt 1 § 1896 års fiskerättslag fick i öppna havet — och de därmed likställda

vattenområdena vid vissa kronans stränder, skär och holmar — »fiskegård,

ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej utsättas utan att

Konungen därtill gav lov eller, i visst fall, Konungens befallningshavande

lämnade särskilt tillstånd. Sistnämnda ordning tillämpades, då enligt stadgande

i 2 § andra stycket strandägare ville från sitt enskilda fiskevatten än

längre ut sträcka redskap av nyss angivet slag och länsstyrelsen fann att det

kunde ske utan men för annan fiskande.

Gällande rätt

Huvudregeln är även enligt 1950 års lagstiftning att fiske med fast redskap

i allmänt vatten endast får ske efter särskilt tillstånd (1 § fiskerättslagen).

Enligt kungörelse den 8 december 1950 äger fiskeristyrelsen eller,

då dispensen avser viss person, länsstyrelsen lämna sådant tillstånd. Medgivande,

som före den 1 januari 1951 lämnats att utsätta fast redskap i vatten

utanför området för enskild fiskerätt, skall, i den mån vattnet alltjämt

är att anse såsom allmänt, fortfarande äga giltighet, där ej länsstyrelsen eller,

om medgivandet gäller för varje svensk medborgare, fiskeristyrelsen av

fiskeritekniska skäl finner medgivandet böra återkallas.

Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att

från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten,

såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekingekusten.

I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men praktiskt

taget ingen del av södra kuststräckan. Där stadgas, såsom inledningsvis

nämnts, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) och

ett mindre vattenområde sydväst om nämnda udde innehavare av enskild

fiskerätt även utan myndighets tillstånd må sträcka fast redskap från del

enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än

200 m från den stranden följande kurvan för högst 3 in djup vid fastlandet

eller vid ö av minst 100 in längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt

på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund

gäller den fria utsträckningsrätten allenast såvitt den ej strider mot vad

som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.

Enligt kungl. brev 27/5 1898 (nr 50 s. 2) och 14/1 1927 (nr 15) äger

varje svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 m höjd

utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock

oförkränkt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

Till belysande av innebörden av stadgandet i 3 § fiskerättslagen och de

motiv som legat till grund för detta lämnas i detta sammanhang i propositionen

en redogörelse för vissa delar av förarbetena. Härom

torde få hänvisas till propositionen s. 11—15.

Fiske i enskilt vatten

Äldre rätt

Fiskerättshavarens ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vatten

vid blekingekusten var enligt 1896 års lag icke inskränkt i vidare mån än

som följer av den tidigare omnämnda bestämmelsen i 12 § om fiske, som

utövades med stöd av särskild rättsgrund (skattläggning m. m.).

Gällande rätt

Fiske med fast redskap på enskilt vatten är enligt 5 § i 1950 års fiskerättslag

vid blekingekusten förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten

vare sig denna grundar sig på äganderätt till vattenområdet eller på särskild

rättsgrund (avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller »annan

särskild grund»). I 15 § gives emellertid en allmän regel att, om å viss ort

de fiskande oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten

vid havskust utöver vad nu i allmänhet är medgivet, skall vad sålunda tilllämpats

gälla, dock icke i fråga om sillfisket.

Det må här anmärkas, att vid Skånes västra kust och vid kusten av Hallands

län samt Göteborgs och Bohus län fiske med såväl rörligt som fast

redskap i enskilt vatten enligt 13 § fiskerättslagen är fritt för varje svensk

medborgare (dock med visst undantag för ostronfisket).

Enligt 22 § andra stycket kan länsstyrelsen meddela de föreskrifter soin

erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap, som utövas med stöd

av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom fiske, som må bedrivas utan

stöd av sådan rätt.

3. Särskilda bestämmelser om skattlagda fisken m. m.

Äldre rätt

Rörande de bestämmelser om skattlagda och därmed jämställda fisken,

som gällde före 1/1 1951 anförde fiskerättskommittén (SOU 1947: 47, s. 76):

I 12 § av 1896 års fiskelag föreskrives, att om genom urminnes hävd eller

genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt

sätt blivit annorlunda än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till

fiske, skall det vara gällande. Av intresse är i detta sammanhang framför allt

de särskilt för sig skattlagda fisken, med vilka äganderätt till grunden ej är

förenad men som är upptagna i jordeboken såsom för sig bestående fastigheter.

En motsvarighet till dem utgör kronans s. k. enskilda fisken, d. v. s.

av strandäganderätten oberoende fisken, vilka är upptagna i jordeboken så
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

som särskilda lägenheter av krononatur. Dessa skall enligt 8 § fiskelagen

vara »såsoin hittills kronan och hennes rättsinnehavare förbehållna». I regel

torde de rättigheter, om vilka här är fråga, ej avse vattenområdet utanför

frivattensgränsen. Där så undantagsvis kan vara fallet medför detta, att det

fria fisket i frivattnet ej får bedrivas så att den särskilda rättigheten därigenom

kränkes.

Gällande rätt

Den nya lagstiftningen innebär i princip, att ingen skillnad gjorts mellan

sådant fiske, som stöder sig på strandäganderätt, och sådant fiske, som stöder

sig på särskild rättsgrund. Motsvarighet till stadgandena i 12 § av 1896

års lag saknas sålunda i den nya lagen.

Rörande motiven till den nya ståndpunkt som intagits i denna fråga må

här hänvisas till redogörelse i propositionen å s. 16—18.

4. Ersättning för mistad fiskerätt

Äldre rätt

I samband med att ändringar vidtagits i 1896 års fiskerättslag har vid

skilda tillfällen utfärdats bestämmelser om rätt till ersättning för mistad

eller inskränkt fiskerätt. 1 detta avseende hänvisas till lagen den 22 juni 1928

(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt samt till lagarna

SFS 1930: 198 och 1932:240 om utsträckt tillämpning av nyssnämnda lag.

Gällande rätt

Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

kan ersättning utgå av statsmedel:

1) till ägare av vattenområde för värdet av fiskerätt och annan förmån,

som han förlorar genom den nya gränsdragningen mot allmänt vatten, samt

för annan skada som därigenom tillskyndas ägaren;

2) till jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—

13 §§ eller 18 § fiskerättslagen annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten

må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;

3) till den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på

annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan

till följd av att enligt den nya lagstiftningen enskild fiskerätt ej gäller

i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§ fiskerättslagen;

4) till den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse

åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl

som angivits under 1)—3).

Ersättningsanspråk skall, enligt lagändring den 30 december 1955 (nr

711), vid påföljd av talans förlust framställas hos fiskevärderingsnämnd

före den 1 januari 1958.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

11

III. Departementspromemorian

1. Innebörden av att fiske skattlagts

I departementspromemorian lämnas till en början en översiktlig jämförelse

mellan äldre och gällande rätt av i huvudsak samma innehåll som den

under II här berörda.

Därefter behandlas principerna för skattläggningen av fisken, skattläggningens

betydelse i skilda hänseenden samt förekomsten av skattlagda fisken

i Blekinge län. Uppgifterna härom är i huvudsak hämtade ur den utredning

rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, vilken inom kammarkollegiet

utförts av kammarrättsrådet A. W. Dufwa under aren 1911—

1924 och redovisats i SOU 1925: 19 och 20 (»Dufwas utredning»).

Angående den närmare redogörelsen för dessa principer hänvisas till propositionen

s. 19—20.

2. Olika slag av fisken ur kameral och rättslig synpunkt

Som tidigare nämnts har tredje lagutskottet uttalat, att vid utredningen

borde uppmärksammas frågan om fri utsträckningsrätt borde tillerkännas

även vissa andra av ålder bestående fisken med fast redskap än de skattlagda.

I enlighet härmed har i promemorian redovisats olika slag av fisken

ur kameral och rättslig synpunkt samt gjorts vissa anteckningar om innebörden

av uttrycket »av ålder» bestående fiske.

I sistnämnda fråga påpekas bl. a., att det i 1896 års lag använda uttrycket

»av å 1 d e r» i den nya fiskerättslagen utbytts mot »efter gammal

sed» samt att fiskerättskommittén uttalat, att »av ålder» i allmänhet ansetts

motsvara en kortare tid än »urminnes tid» men dock minst 50 år,

medan det nya uttrycket torde kunna avse »en generation» eller i runt tal

ett trettiotal år. Vidare framhålles, att departementschefen i prop. 1950: 69

anfört, att frågan om hur länge en sedvänja minst måste ha bestått för att

den skulle tillmätas rättslig betydelse liksom hittills borde överlämnas till

rättstillämpningen. Han ansåg emellertid liksom kommittén, att fordringarna

i detta avseende utan olägenhet borde kunna sättas något lägre än enligt

tidigare praxis och tillstyrkte därför, att orden »av ålder» utbyttes mot

»efter gammal sed».

Promemorian innehåller därefter en översikt av olika slags fisken

vid Blekinge läns södra kust, därvid under rubriken »Skattlagda

ålfisken» upptagits vissa fisken, som utgjorde självständiga fastigheter,

som skattlagts för sig och upptagits i jordboken, fisken för vilka avgäld

i en eller annan form beräknats vid fastställande av räntan för det hemman,

som de vid skattläggningen tillhört, fisken som uppkommit genom överenskommelser,

fastställda genom domar eller vid lantmäteriförrättningar, av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

ålder bestående strandrättsfisken samt fisken vilka helt låg på allmänt vatten

och utövades med stöd av tidsbegränsade tillstånd, som lämnats av administrativ

myndighet.

Härutinnan må hänvisning ske till propositionen s. 21—26.

3. Olika fiskerättigheters omfattning

I promemorian behandlas därefter frågan om innehållet i olika rättigheter

till ålfiske. Denna fråga har betydelse främst för bestämmandet i detalj av

den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkom innehavare av skilda ålfisken.

En kort redogörelse för promemorians innehåll i denna del lämnas å

s. 27—28 i propositionen.

4. Uttalanden av fiskare m. fl.

I promemorian redovisas den inställning fiskare och andra intresserade

haft till den fråga, som utredningen avsett. Härom anföres i promemorian

till en början att såväl vid den besiktning av ålfiskena, som företogs den

12—15 september 1955, som vid det sammanträde den 16 september varmed

den lokala undersökningen avslutades, från fiskarenas sida allmänt uttalats,

det önskemålet, att de sedan gammalt nyttjade fasta ålfiskena vid Blekinge

läns södra kust skulle få brukas i samma utsträckning som före den 1 januari

1951. Därest i fiskena redskap satts på annan plats eller till större

»ängd än den som följde av den rättsliga eller sedvanemässiga grunden för

fiskerätten, borde emellertid jämkning ske.

I promemorian lämnas därefter följande sammanfattning av vad

som förekom på sammanträdet den 16 september.

Som framgår av protokollet för sammanträdet den 16 september och den

därvid utlämnade förhandlingsordningen diskuterades olika alternativ, som

nämnts under tidigare riksdagsbehandlingar av den aktuella frågan. Dessa

alternativ var:

1. Undantagsbestämmelsen i 3 § fiskerättslagen göres tillämplig även vid

Blekinge läns södra kust. Detta alternativ, som framförts i motioner till såväl

1951 års som 1952 års riksdag, innebär att fri utsträckningsrätt skulle

införas för alla slag av fisken.

2. Ägarna av de skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör

bibehålies vid sina gamla rättigheter.

3. Fri utsträckningsrätt enligt 3 § fiskerättslagen införes, men blott för

skattlagda fisken.

Riksdagen har, då förevarande utredning begärdes, närmast förordat detta

alternativ.

4. Fri utsträckningsrätt för skattlagda och vissa andra av ålder bestämda

fisken.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956 13

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande 1952:31 antytt en lösning enligt

•detta alternativ.

5. Fiskevärderingsnämnderna bemyndigas avgöra om innehavare av fiske

med fast redskap, i stället för ersättning, skall få utsträckningsrätt.

Detta alternativ har förordats av lantbruksstyrelsen i ett yttrande över

fiskerättskommitténs förslag.

Vid sammanträdet den 16 september 1955 rådde enighet om att man i stort

sett borde bibehålla fiskena så som de nu — delvis med stöd av särskilda

tillstånd — utövades. Några deltagare uttalade utan invändning från andras

sida, att man nu efter många processer kommit till ett visst jämviktsläge

mellan fiskena, som man borde sträva efter att bibehålla. Fiskarena ville

ha kvar sina fisken enligt samma rätt som de hade före 1951 och var inte

alls betjänta av att få några pengar i stället.

I fråga om de olika alternativen fanns vid sammanträdet till en början

förespråkare för alla de under 1—4 angivna. Alternativet 5 berördes av en

deltagare. Denne ansåg, att det inte var lämpligt, att tillståndsgivning lämnades

i händerna på sådana tillfälliga organ som fiskevärderingsnämnderna.

Däremot skulle man kunna tänka sig, att dessa bereddes möjlighet att i samband

med värderingsförfarandet föreslå länsstyrelserna, att ett för lång tid

gällande tillstånd meddelades. Sedan länsstyrelsens beslut därom erhållits,

var det tänkbart att med hänsyn till det för framtiden gällande tillståndet

ersättningen nedsattes, eventuellt ända ner till noll.

Efter diskussion om de olika alternativen framlade häradshövdingen Torsten

Myrland ett förslag av följande innebörd. Riksdagen borde lämna Kungl.

Maj:t bemyndigande att för all framtid medge tillstånd för såväl skattlagda

som andra av ålder bestående fisken, vilka man fann ha gått miste om rätt

genom den nya lagstiftningen. De skulle alltså fortfarande få bedrivas i den

utsträckning de hade före 1951, men man skulle givetvis icke sanktionera

någon sättning, som i verkligheten nyttjats tidigare men utan rätt därtill.

1 ett kungabeslut borde därefter alla dessa fisken angivas och beskrivas

både till registerfastighet, sättningsplats och längd. Till grund för en sådan

beskrivning borde ligga lantmäteriförrättning, och därvid borde man bygga

vidare på den utredning som nu gjorts. Därigenom skulle man slippa lagändring

och man skulle kunna tänka sig att man, innan detta beslut fattades,

utfärdade kungörelse eller meddelande, att de som ansåg att de hade

fisken som berördes skulle giva sig tillkänna inom två år vid äventyr att

det sedan icke gick att få någon ändring till stånd.

Flera fiskare instämde i detta förslag. En av dem uttalade, att en lösning

i enlighet därmed säkerligen vore den enda tänkbara. Någon annan lösning,

såsom fri utsträckningsrätt för alla fisken, skulle medföra kaos på grund

av kustens beskaffenhet och därför att det låg så många fisken intill varandra.

Ombudsmannen Bertil Lilja i Svenska sydkustfiskarnas centralförbund

instämde i sak i Myrlands förslag och uttalade, att om tillstånden på

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

sätt däri angivits skulle kunna gälla alla fisken och inte blolt vissa så

skulle ålfiskarena bli nöjda.

På förslag av en fiskare företogs därefter omröstning, varvid framgick,

att samtliga närvarande fiskare och fiskerättsägare önskade en lösning i enlighet

med de riktlinjer som angivits i Myr lands förslag.

Vid sammanträdet antecknade sig som närvarande — förutom fiskeriintendenten

Sven Sahlin, lantmätaren David Åberg, fiskeriassistenten Einar

Norin, Myr land, Hällgren och riksdagsmannen Eric Karlsson i Olof ström —

30 fiskare eller fiskerättsägare. Huruvida samtliga dessa var närvarande vid

omröstningen kontrollerades dock icke.

5. Sammanfattning och förslag

Promemorian avslutas med ett avsnitt, vari lämnas en sammanfattning av

utredningsresultatet och ett förslag till lösning.

Beträffande sammanfattningen, som innefattar dels en rättslig översikt,

dels en sammanfattning av de framställningar, som föranlett utredningen

samt uttalanden av fiskare in. in., dels en diskussion beträffande frågan om

åtgärderna bör avse endast skattlagda fisken och dels överväganden angående

hur frågan tekniskt bör lösas, torde få hänvisas till propositionen s.

31—36.

Promemorian utmynnar i ett i sju punkter uppdelat förslag, vari

hland annat ingår utkast till ändring av 3 § fiskerättslagen. Förslaget, vilket

i huvudsak innebär en lösning efter de riktlinjer som godtagits vid sammanträdet

den 16 september 1955, är av följande innehåll.

1. I proposition till riksdagen föreslås ett tillägg till 3 § fiskerättslagen avinnebörd

att i fråga om Blekinge läns södra kust Konungen må förordna, att

vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i

den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av särskild

rättsgrund eller av gammal sed. Genom en sådan bestämmelse skulle anknytning

erhållas till de i första stycket givna reglerna om fri utsträckningsrätt

vid bl. a. Blekinge läns östra kust. I stället för en generell utsträckningsrätt

skulle då, med hänsyn till de speciella förhållandena på södra kusten,

rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört fiske efter prövning

av den rätt som tidigare tillkommit fisket. Tillståndet skulle avse icke

en viss innehavare utan fisket som sådant och gälla för obegränsad tid.

Av bestämmelsens placering i 3 § torde utan särskilt stadgande framgå,

att tillstånd kan givas även om detta skulle innebära hinder eller skada för

annat fiske. Då tillstånd enligt det föreslagna stadgandet ej skall innebära

mera än att fisket blir oförändrat, kan ett bakomliggande fiske genom åtgärden

emellertid aldrig få en sämre ställning än före den 1 januari 1951.

Man kan också uttrycka saken så att »men» ej föreligger om man vid prövningen

härav utgår från förhållandena sådana de var före den 1 januari

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

1951. Av tredje lagutskottets utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag torde

framgå, att utskottet ansett en sådan utgångspunkt för prövning av men

vara skälig, då det gäller utsträckningsrätt för ifrågavarande fisken.

Vid sidan av tillstånd enligt det föreslagna stadgandet bör givetvis länsstyrelse

och fiskeristyrelsen fortfarande efter vaniig prövning kunna ge tillstånd

enligt 1 och 2 §§. Intet bör hindra att — i fall då andra fisken härigenom

ej skadas —- innehavare av ett ålfiske genom sådant tillstånd tillerkännes

rätt att nyttja detta på allmänt vatten i större omfattning än som angivits

av Kungl. Maj :t vid prövning enligt det föreslagna stadgandet. Lagändringen

bör träda i kraft omedelbart efter lagens utfärdande så att för

framtiden gällande tillstånd för vissa fisken om möjligt skall kunna utfärdas

redan före ålfiskets början 1956.

2. I propositionen bör vidare hemställas om ett uttalande från riksdagens

sida, att innehavare av fiske, som, enligt tillstånd som meddelats med stöd

av det nya stadgandet, i viss omfattning får utövas på allmänt vatten, skall

äga rätt till ersättning om tillståndet, mot vad som förutsatts, av någon anledning

helt eller delvis skulle indragas. Ersättningen bör då utgå enligt de

grunder som angives i nu gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt

m. m., varvid dock utgångspunkten bör vara, icke förhållandena omedelbart

före den 1 januari 1951, utan den rätt som enligt tillståndet tillkom

fisket då tillståndet indrogs. Kompletterat med ett sådant uttalande från

riksdagens sida bör Kungl. Maj:ts beslut innebära samma trygghet för den

fiskande som om tillståndet varit direkt lämnat i lag. Har sådant tillstånd

meddelats, bör därför alla anspråk på ersättning för mistad fiskerätt i anledning

av 1950 års lagstiftning få anses som ogrundade, i varje fall såvitt

de avser tiden efter det tillståndet meddelats. Som tidigare nämnts har åtminstone

för flertalet av de berörda fiskena alltsedan 1951 givits särskilda

tillstånd, avsedda att tills vidare uppskjuta verkningarna av 1950 års lagstiftning

i det hänseende, som denna utredning berör.

3. Sedan riksdagen antagit lagändring och gjort sådant uttalande, som avses

under 2, utredes inom departementet närmare vilka fisken som bör erhålla

tillstånd. Till grund lägges i första hand den detaljutredning rörande

fiskena som redan gjorts. Den rätt som tillkom fisket före den 1 januari 1951

bör alltså fastställas med stöd av skattläggningsinstrument, jordeböcker, domar,

tidigare lantmäteriförättningar och upplysningar rörande den tid, under

vilken fisket brukats, dess sättningsplats, sättningsriktning, sättningslängd

och sökningsområde. Härvid torde god ledning kunna vinnas av den flygfotografering

av utsatta fisken och vissa strandföremål som i höst företagits.

Efter bearbetning av flygbilderna torde av dessa kunna utläsas de i år utsatta

fiskenas sättningsplats, riktning och längd. Där så är erforderligt bör

dessa upplysningar kompletteras genom mätning, varigenom kurvorna för

2,25 in och 3 in vattendjup 1''astställes. Med ledning härav kan sedan den

gamla respektive nya gränsen mot allmänt vattenområde klarläggas. Den

nya 300-metersgränsen bör i regel kunna utläsas av flygbilderna. I tveksamma

fall torde, på initiativ av enskild sakägare eller kammarkollegiet, gräns
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

bestämning kunna ske enligt bestämmelserna i 7 kap. 8 § och 20 kap. 1 §

jorddelningslagen. (Jfr proposition 1950: 184, s. 17 och 27—28). Samtliga

kostnader för sådan förrättning bör, om den företages för här avsett ändamål,

slutligt stanna på statsverket (jfr p. 7 nedan). I fråga om några berörda

fisken torde den redan företagna utredningen i stort sett vara tillfyllest

för att klarlägga deras rätt före den 1 januari 1951. Några fisken är för närvarande

föremål för rättegångar. Avgörandet av dessa torde få avvaktas.

4. Inom departementet uppgöres förslag till beslut, varvid för varje berört

fiske i detalj bestämmes vad tillståndet bör innebära. Därvid angives benämning

och — i förekommande fall — jordregisterbeteckning på fisket, belägenhet

med upplysning om den jordregisterfastighet vid vars strand fisket

utövas, sättningsplats, varvid utgångspunkten i detalj angives, sättningsriktning

och sättningslängd, varvid bestämmes det antal meter som får sättas på

allmänt vatten.

5. Det upprättade förslaget till beslut bör i form av en departementspromemoria

remitteras till kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och länsstyrelsen för

yttrande. Vidare bör yttrande inhämtas från berörda fiskare, lämpligen vid

sammanträde på orten. Sedan yttrandena erhållits upprättas slutligt förslag,

som anmäles i konselj. Av beslutet bör klart framgå att det endast gäller fiskets

utövande på allmänt vatten. Omfattningen av fiskerätten på enskilt vatten

kan givetvis på ett bindande sätt prövas endast av domstol.

6. Om på grund av pågående process eller av annat skäl tillstånd icke kan

meddelas för något fiske samtidigt med de övriga kan frågan om tillstånd

för detta fiske upptagas senare. Samtliga frågor om tillstånd enligt det nya

stadgandet bör emellertid om möjligt vara lösta senast den 31 december 1957,

då enligt en den 18 november 1955 till riksdagen avlåten proposition tiden

för framställande av anspråk på ersättning för mistad fiskerätt föreslås

skola utgå.

7. Samtliga kostnader för den utredning, som kan erfordras i samband

med den föreslagna tillståndsgivningen, bör bestridas av statsmedel. Då de

åtgärder som här avses är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsverket

eljest skulle få utgiva såsom ersättning för mistad fiskerätt, synes

kostnaderna, i den mån de inte bör belasta myndigheternas ordinarie anslag,

böra täckas av det i huvudtiteln upptagna förslagsanslaget »Ersättning

till strandägare för mistad fiskerätt m. in.». Även kostnaderna för den redan

på departementets begäran genom kartverkets försorg företagna flygfotograferingen

och bearbetningen av därvid tagna bilder synes böra bestridas

av detta anslag. (Kostnaden för flygfotograferingen och framställande av

flygbilder har beräknats till cirka 2 000 kronor. Härtill kommer vissa utgifter

för bearbetning av flygbilderna och upprättande av en på dessa grundad

karta öer fiskena). Övriga kostnader, som kan beräknas uppstå, torde bli

ringa och främst avse utgifter för uppmätning och eventuell kartläggning av

djupkurvor m. m. i samband med bestämmandet av gränsen mellan enskilt

och allmänt vatten vid vissa fisken.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

17

IV. Remissyttrandena

Statskontoret har endast yttrat sig rörande kostnads- och ersättningsfrågorna.

Samtliga övriga remissinstanser har tillstyrkt det i promemorian

framlagda förslaget eller uttalat, att i annan ordning de innehavare av enskild

rätt att fiska med fast redskap vid ifrågavarande kuststräcka vilka

stödde sin fiskerätt på skattläggning, dom eller annan särskild rättsgrund,

borde återinsättas i den rätt de haft före den 1 januari 1951. I den skrift

som insänts av Olander Olsson m. fl. har emellertid uttalats, att åtgärderna

endast borde avse skattlagda fisken. Några remissinstanser har uttalat tvekan,

om fiskerättsinnehavare, vilka av gammal sed fiskat på allmänt vatten,

borde jämställas med sådana som kunde åberopa skattläggning och liknande

rättsgrund.

Domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga har beträffande

frågan om lämpligheten av att de förutvarande rättigheterna

till fiske med fast redskap återställdes

sammanfattningsvis uttalat att han såsom ordförande i häradsrätten och

i sitt arbete som inskrivningsdomare kunnat iakttaga konsekvenserna av

1950 års lagstiftning och kommit till insikt om att väsentliga ekonomiska

och sociala värden äventyras genom denna lagstiftning. Han kunde därför

icke annat än förorda en återgång i någon form till förhållandena före

den 1 januari 1951, såvitt angick de drabbade fiskena, dock med bibehållande

av den nya gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten.

Vad som gjorde en sådan återgång än mer angelägen var den omständigheten

att den omdömesgilla fiskarbefolkningen på Listerlandet uppenbarligen

icke mot sin övertygelse kunde godtaga expropriationsåtgärderna som

rättvisa eller kloka.

Den föreslagna tekniska lösningen av frågan har helt tillstyrkts

av lantmäteristyrelsen, överlantmätaren i Blekinge län, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen

i Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, fiskevärderingsnämnden

för Kalmar och Blekinge län, Sydkustfiskarnas centralförbund

och Blekinge läns havsfiskeförening. Sveriges fiskares riksförbund

har, utan att göra några erinringar mot förslagets utformning, förklarat,

att förbundet ej motsatte sig detsamma.

Kammarkollegiet har avstyrkt det i promemorian framlagda förslaget till

lagstiftning och i stället förordat en lagstiftning, som generellt

återställer fisket i fråga sådant det var före den

1 januari 195 1, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och

allmänt vattenområde. Till stöd för sitt förslag anför kollegiet till en början

att en sådan lagstiftning är tekniskt möjlig med hänsyn till att fiskena sedan

den 1 januari 1951 i praktiken bibehållits vid sin gamla rätt. Härom anlör

kollegiet.

Av promemorian framgår att den gamla ordningen för fiskets bedrivande

i praktiken tills vidare bibehållits, vilket åstadkommits genom att länsstyrelsen

lämnat tillstånd till redskapens utsättande på allmänt vatten i samma

2 Dihang till riksdagens protokoll 1056. 9 samt. 3 avd. Nr 16

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

sträckningar, som tillämpats när de skattlagda fiskena bestod eller vattnet

var enskilt. Vidare har prövningen av alla frågor om ersättning för mistad

fiskerätt uppskjutits beträffande de fasta fiskena på länets sydkust i avbidan

på ny lagstiftning. Enligt vad kollegiet under hand inhämtat, hade de

nya reglerna för omfattningen av det enskilda vattenområdet och upphörandet

av rättigheterna till fiske med fast redskap inom allmänt vattenområde

tills vidare icke heller föranlett någon ändring i fastighetsredovisningen

eller i inskrivningsväsendet. Fiskena lagfares och intecknas som om rättigheterna

var oförändrade. Ett återställande av de gamla rättigheterna synes

därför icke erbjuda några större svårigheter, eftersom det äldre rättstillståndet

i praktiken bibehållits oförändrat efter den 31 december 1950.

Möjlighet föreligger alltså att utan omgång eller större kostnad lösa frågan

genom en lagstiftning, som återställer de tidigare rättigheterna att vid

Blekinge läns södra kust bedriva fiske med fast redskap inom vad som numera

är allmänt vattenområde.

Kollegiet anför vidare, att även det i promemorian gjorda förslaget avser

att återställa det gamla rättsläget men att det ur sakrättslig synpunkt

medför olämpliga följder.

Beträffande kostnaderna för de föreslagna åtgärderna

har statskontoret förklarat, att ingen erinran göres mot att utredningskostnaderna

bestrides av statsmedel. Statskontoret anför därefter att ämbetsverket

särskilt beaktat, att de avsedda åtgärderna -— enligt vad i promemorian

uppgives — är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsverket

eljest skulle få utgiva i ersättning för mistad fiskerätt. Ämbetsverket

ville ej heller rikta någon invändning mot förslaget, att kostnaderna fick

belasta det i riksstaten upptagna förslagsanslaget. V.

V. Föredraganden

Föredragande departementschefen, statsrådet Hjalmar Nilson, har i samband

med lagrådsremissen anfört följande.

Frågan om den rätt till fiske med fast redskap i allmänt vatten, som vid

Blekinge läns södra kust bör tillkomma innehavare av enskild fiskerätt,

har, såsom framgår av departementspromemorian, diskuterats vid skilda

tillfällen. Olika åsikter och förslag till lösningar har därvid framförts.

Vid antagandet av 1950 års lagstiftning om rätt till fiske och om gräns

mot allmänt vattenområde stannade man för att de fisken, som utövades

med stöd av skattläggning eller annan särskild rättsgrund, icke skulle ha

bättre ställning i förhållande till frifisket än den vanliga i jordäganderätten

ingående fiskerätten. Vidare beslöts, att sådan fri utsträckningsrätt, varom

stadgas i 3 § fiskerättslagen, ej skulle gälla vid Blekinge läns södra kust.

Redan vid 1951 års riksdag hemställdes i motionerna I: 282 och II: 378 om

sådan ändring av 3 § fiskerättslagen, att den fria utsträckningsrätten blev

gällande även vid södra blekingekusten. Frågan väcktes ånyo vid 1952 års

riksdag, som beslöt hemställa om utredning i ärendet.

Av innehållet i departementspromemorian torde framgå, att vid Blekinge

läns södra kust de nya bestämmelserna om gräns mot allmänt vattenområde

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr JO år 1956

19

har medfört att i ett flertal fall fiskcrättshavare, vilka med stöd av särskild

rättsgrund eller gammal sedvana utövat fiske med fast redskap på viss plats,

fått sin ensamrätt därtill betydligt minskad. I något eller några fall torde

den helt ha upphört. I promemorian har uttalats, att åtgärder nu borde vidtagas

för att i någon form återställa innehavare av skattlagda och andra

sedan lång tid tillbaka utövade fisken vid den rätt till fiske på allmänt

vatten, som de haft före den 1 januari 1951. Samtliga remissinstanser utom

statskontoret, som ej uttalat sig i denna del, har tillstyrkt, att sådant återställande

sker i fråga om de fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund.

Även det i promemorian framlagda förslaget att åtgärderna bör omfatta

jämväl fisken, som utan stöd av särskild rättsgrund brukats av gammal

sed, har tillstyrkts av remissinstanserna. Härvid har Blekinge läns hushållningssällskap

och domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga emellertid

framhållit, att man vid tillämpningen bör vara restriktiv så att hänsyn

ej tages till sedvana som strider mot lag, skattläggning, dom eller annan

rättsgrund. I en skrivelse från Olander Olsson och 26 andra personer på

Listerlandet har uttalats, att åtgärderna endast borde avse skattlagda fisken.

Enligt min mening synes de skäl som i promemorian och av remissinstanserna

anförts starkt tala för att på vissa fiskeplatser fasta redskap skall få

utsättas i allmänt vatten i samma omfattning som före den 1 januari 1951.

De åtgärder, vilka i detta syfte bör vidtagas, synes, såsom i departementspromemorian

föreslagits, böra avse alla sådana fisken med fast redskap som

utövats sedan lång tid tillbaka. Den förebragta utredningen torde nämligen

klart visa, att det varken är lämpligt eller möjligt att härvid skilja på fisken

av olika kameral och rättslig natur. Åtgärderna bör därför avse även

sådana fisken, som enbart med stöd av jordäganderätt sedan lång tid tillbaka

utövats på viss plats. Härvid bör givetvis hänsyn ej tagas till sådan

sedvana, som står i strid med rättsavgörande eller eljest med det rättsläge

som gällde då 1950 års lagstiftning trädde i kraft.

Beträffande den tekniska lösningen av frågan har i promemorian uttalats

att införande av fri utsträckningsrätt icke kunde förordas. Även remissinstanserna

har varit eniga härom. Såsom i promemorian framhållits skulle

fri utsträckningsrätt icke medföra någon ändring beträffande de fisken, som

kommit att helt ligga på allmänt vatten, och med hänsyn till de speciella

förhållandena på Listerlandet vara olämplig jämväl ur andra synpunkter.

Även jag anser därför att sådan fri utsträckningsrätt som avses i 3 § fiskerättslagen

icke bör införas för södra blekingekusten. Sedan även andra alternativ

diskuterats har i promemorian framlagts förslag till en lösning,

vilken bygger på ett utkast vilket enhälligt förordats vid sammanträdet i Sölvesborg

den 16 september 1955. Förslaget innebär att Kungi. Maj:t skulle

bemyndigas alt förordna, alt vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt

vatten skulle få bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951

skett med stöd av sådan särskild rättsgrund, som avses i 3 § andra stycket

fiskerättslagen, eller av gammal sed. I stället för eu generell ulsträckningsrätt

skulle alltså rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

fiske efter prövning av den rätt som tidigare tillkommit fiskerättshavaren.

Tanken är vidare, att förordnandet skulle gälla för all framtid och att en

noggrant fixerad rätt till fiske å allmänt vatten skulle bli ett tillbehör till den

fastighet, vartill fisket ansetts höra. I de fall då fastigheten helt eller delvis

består av en ensamrätt till fiske, som formellt upphört eller minskat genom

den nya lagstiftningen, skulle ensamrätten och därigenom fastighetens värde

återställas genom förordnandet. En ytterligare garanli för värdet av det

givna förordnandet skulle enligt förslaget vara ett uttalande från riksdagens

sida, att ersättning av statsmedel borde utgå om förordnandet av någon anledning

återkallades. Samtliga kostnader för den utredning som erfordrades

skulle bestridas av statsmedel.

Detta förslag har, helt eller med vissa jämkningar, tillstyrkts av samtliga

remissinstanser utom kammarkollegiet. Kollegiet har framhållit, att genom

ett förvaltningsrättsligt beslut av Kungl. Maj :t en fiskerättshavare icke kunde

återfå den sakrättsligt skyddade rätt till fiske på allmänt vatten som han

tidigare haft. Detta gällde framförallt de fisken, som var särskilda för sig

bestående fastigheter. Kollegiet förordade därför en lagbestämmelse, som

generellt återställde de tidigare rättigheterna att på allmänt vatten bedriva

fiske med fast redskap, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och

allmänt vattenområde. Även domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga

har, under framhållande av liknande synpunkter som kammarkollegiet,

uttalat att ur fastighetsrättsliga synpunkter vore att föredraga en sådan

form för återgång till förhållandena före den 1 januari 1951 att alla drabbade

fisken återställdes i sitt dåvarande sakrättsliga och kamerala skick.

Enligt min mening är båda de här anvisade lösningarna genomförbara.

Då såsom kollegiet framhållit fiskerättshavarna i praktiken hittills i allmänhet

bibehållits vid den rätt de haft före den 1 januari 1951, torde inga hinder

möta för att även formellt återställa denna rätt. Såväl promemorieförslaget

som kollegiets förslag går ut på ett sådant återställande.

Promemorieförslaget bygger på den i gällande fiskerättslag antagna huvudregeln,

att rätten till fiske med fast redskap i allmänt vatten skall regleras

av administrativ myndighet, och stöder sig därjämte på i huvudsak

samma motiv som de, vilka legat till grund för undantagsbestämmelsen om

fri utsträckningsrätt på vissa kuststräckor. Kollegiets förslag innebär däremot

att beträffande fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund eller

sedvana, en återgång skall ske direkt till de lagregler, som gällde före den 1

januari 1951. Ur principiell synpunkt är enligt min mening promemorieförslaget

att föredraga. Båda förslagen gör avsteg från regeln att särskilda

ensamrätter icke bör gälla på allmänt vatten. Enligt vad som framgår av

förarbetena till 1950 års lag var anledningen till att denna regel infördes

främst att det skulle vara lätt för frifiskarena att avgöra om fiske på viss

plats var tillåtet. Såsom några remissinstanser framhållit är emellertid bottengarn

lätt synliga. De utsättes vidare i regel år från år på samma plats,

varför de blir kända för de fiskande. Därest annat fast redskap än ålbottengarn

skulle beröras av förslaget, vilket icke är sannolikt, torde vad nu

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

21

sagts i tillämpliga delar gälla även för sådant redskap. En särbestämmelse,

som endast berör fast redskap, kan på grund av dessa speciella förhållanden

därför knappast stå i strid med grunderna för den antagna regeln, nämligen

att underlätta för de fiskande att avgöra var gränsen går mellan området

för enskild fiskerätt och frifiskeområddet.

Det måste alltid efter en längre tids förlopp vara svårt att fastställa vilket

rättsförhållande som gällt vid en viss tidpunkt. Av detta skäl synes promemorieförslaget

ha en väsentlig fördel framför kammarkollegiets. Enligt förstnämnda

förslag skall genom beslut av Kungl. Maj:t direkt fastslås i vilken

omfattning fiske med fast redskap för framtiden skall få i allmänt vatten

bedrivas vid en viss fiskeplats. Tanken är således att innan beslutet fattas

beträffande varje fiske skall utredas i vad mån fisket före den 1 januari

1951 fick utövas på vatten, som då varit eller genom den nya lagstiftningen

blivit allmänt. Därefter skall fastställas var och till hur stor längd redskap

skall få sättas i det allmänna vattnet för att det tidigare rättsläget skall återställas.

Enligt kollegiets förslag får fiskerättshavarna däremot själva avgöra

vilken rätt de före den 1 januari 1951 haft till fiske på allmänt vatten. Har

de misstagit sig i detta hänseende och satt redskapen för långt ut kan åtal

tölja. I en sådan process, som kanske kan komma att inledas efter lång tids

förlopp, måste då utredas rättsläget före den 1 januari 1951. Det är givet att

detta medför betydande svårigheter även om det material, som under den nu

lörevarande utredningen samlats, ännu är tillgängligt. För promemorieförslaget

talar även det förhållandet att under sammanträdet i Sölvesborg fiskarena

enhälligt uttalat sig för att rättsläget borde fastställas för varje berört

fiske. Även om den lösning, som föreslagits i promemorian, medför betydande

administrativt arbete synes den enligt min mening med hänsyn till intresset

av klarhet vara att föredraga.

Beträffande de invändningar av sakrättslig natur, som kollegiet gjort mot

förslaget, kan det synas tveksamt vilken inverkan 1950 års lagstiftning haft.

Den omständigheten att ensamrätt till fiske på allmänt vatten upphört torde

emellertid ej ha medfört ändring beträffande äganderätten till ett fiske, som

utövades med stöd av särskild rättsgrund och lagfarits såsom särskild fastighet.

Ligger fisket delvis på enskilt och delvis på allmänt vatten har i varje

fall någon ändring ej skett i fråga om den del av fastigheten, som ligger på

det enskilda vattnet. I fråga om den del av fastigheten som ligger på allmänt

vatten har formellt en värdeminskning skett såtillvida att ensamrätten att

där utöva fiske upphört och blivit beroende på tillstånd av myndighet. Vid

sökande av sådant tillstånd får fiskerättshavaren konkurrera med andra

svenska medborgare. Emellertid torde det knappast vara troligt att den administrativa

myndigheten skulle ge annan än fastighetens ägare eller brukare

rätt alt som fortsättning på det fiske, vilket bedrives på del enskilda

vattnet, sätta redskap i allmänt vatten. I praktiken synes därför minskningen

i fastighetens värde blott beslå däri, att fastighetsägaren har mindre

trygghet i fråga om sin rätt till fiske på det allmänna vattnet. Vad nu sagts

gäller delvis även fastigheter, vilka består av ett fiske, som helt kommit alt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

Jigga på allmänt vatten. Äganderätten till fastigheten torde även i detta fall

bestå och lagfarten bör därför fortfarande gälla. Det fordras visserligen tillstånd

för att fortsättningsvis fiska på det allmänna vattnet, men man har

all anledning förmoda att den administrativa myndigheten även i detta fall

icke skulle ge sådant tillstånd till annan än fastighetsägaren eller den som

brukar det lagfarna fisket. I detta sammanhang må nämnas ett uttalande

av domstolarna i ett av hovrätten över Skåne och Blekinge genom dom den

29 juli 1955 avgjort mål angående det särskilt skattlagda och lagfarna ålfisket

Ålabodarna nr 1 på Skånes västra kust. Vissa särskilt lagfarna andelar

i denna fastighet består endast av rätt till fiske, medan till andra andelar

hör jämväl mark och byggnader. Ensamrätten till detta fiske, som helt

brukats på enskilt vatten, har upphört på grund av bestämmelse i 13 § 1950

års fiskerättslag. I häradsrättens av hovrätten fastställda dom uttalades

emellertid, att andelsägarnas äganderätt till för dem lagfarna fastigheter

alltjämt bestod men att de icke ägde rätt att i fastighetens vatten bedriva

fiske under andra villkor, än dem som gällde för varje svensk medborgare.

Genom beslut den 22 november 1955 avslog högsta domstolen ansökan om

prövningstillstånd.

Att äganderätten till fiskefastighet består oaktat ensamrätten till fiske

upphört torde framgå även av lagen om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

För de fall, då fastighet häftar för inteckning eller fordran å ogulden köpeskilling,

innehåller lagen nämligen i 9—12 §§ bestämmelser om nedsättning

och fördelning av ersättningsbelopp, som tillerkänts ägaren för minskning i

fastighetens värde. Om den skedda fördelningen skall anteckning göras i

fastighetsboken. Härav torde följa, att någon ändring beträffande lagfartsförhållandena

och fastighetsredovisningen i varje fall ej skall ske innan frågan

om ersättning för mistad fiskerätt slutligt reglerats. I detta sammanhang

må nämnas att av de fastigheter, vilka endast består av en fiskerätt

som kan ha inskränkts på grund av den nya lagstiftningen, enligt inhämtade

upplysningar tre besväras av penninginteckningar. I en av dessa,

Hosaby 203, är inteckningen dock fastställd i stamfastigheter varför ansvaret

blott är subsidiärt. De övriga är Hosaby 331 (Rävören) och Mjälby 171

(Yttre Pjäddör). I andelar å tillhopa 7/36 av den förstnämnda fastigheten

är fastställd en inteckning å 1 050 kronor. I 5/36 av Mjällby 171 samt 5/36 av

en annan fiskefastighet (Hosaby 341, Kungsören) gäller en gemensam inteckning

å 833 kronor. Ingen av de intecknade fastigheterna har genom

den nya lagstiftningen kommit att helt ligga på allmänt vatten.

Promemorieförslaget går ut på att berörda fastighetsägare skall få garanti

för ensamrätt att på allmänt vatten fiska med fast redskap i samma utsträckning

som de före den 1 januari 1951 varit berättigade till. Genom förordnande

härom kommer sådan fiskerätt i regel att bli ett tillbehör till enskild

fiskerätt på samma sätt som den fria utsträckningsrätten vid östra

blekingekusten. Jag torde härom få hänvisa till det uttalande ur motiven till

1950 års fiskerättslag, vilket refererats på s. 9 i detta protokoll. Det anförda

synes enligt min mening visa att ett genomförande av promemorieförslaget

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

skulle återställa ifrågavarande fastigheter vid i stort sett samma värde som

de haft före den 1 januari 1951, detta särskilt som det förutsatts att ersättning

av statsmedel skall utgå om ett förordnande av någon anledning skulle

upphävas. Sådant upphävande torde man emellertid knappast ha att räkna

med i andra fall än då vattnet behöver tagas i anspråk för fiskehamn eller

liknande anläggning. Då förordnandet följer fiskeplatsen som sådan blir det

nämligen oberoende av processer rörande vem som den enskilda fiskerätten

tillkommer. Vad här sagts om upphävande bör givetvis gälla jämväl om ett

förordnande ändrats till den fiskandes nackdel.

Kammarkollegiet har uttalat farhågor för att den administrativa prövning,

som kommer att föregå ett förordnande, icke kan bli så grundlig att misstag

helt kan undvikas. Något definitivt uppordnande vore därför ej möjligt. Jag

anser emellertid att det föreligger betydligt större möjligheter att nu på ett

riktigt sätt fastställa den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkommit visst

fiske, än om frågan skulle upptagas först då den någon gång i framtiden

möjligen väckes i samband med rättegång eller lantmäteriförrättning. Till

stöd för prövningen föreligger nu ett mycket rikhaltigt material och fiskaren

har själva bidragit med de upplysningar de kunnat lämna. Avsikten är vidare

att i tveksamma fall gränsbestämningsförrättning skall hållas. Slutligen är

det meningen att berörda sakägare vid sammanträde eller på annat sätt skall

få vtlra sig innan förordnande meddelas. Enligt min mening har man all

anledning räkna med att genom detta förfarande största möjliga klarhet och

rättvisa vinnes. Därest en fiskerättshavare anser att han genom förordnande

ej fått full täckning för den rätt han förlorat genom 1950 års lagstiftning,

står det givetvis honom fritt att ingiva ansökan till fiskerivärderingsnämnd

om ersättning och att, i händelse av missnöje med nämndens beslut, även

draga ersättningsfrågan under domstols prövning. Skulle i något fall frågan

om förordnande ej vara avgjord före den 1 januari 1958, kan sakägaren reservationsvis

ingiva ansökan till nämnden.

I några yttranden har uttalats farhågor för att, om sedvänja skall läggas

till grund för förordnanden, olagligheter skulle kunna sanktioneras. Det är

givet, att hänsyn skall tagas endast till sådana sedvanor som haft stöd i

strandäganderätt. Utövas ett fiske med stöd av särskild rättsgrund skall innehållet

i denna grund vara avgörande. Om ett fiske t. ex. enligt skattläggning

blott får sättas till viss längd men av gammal sed med stöd av strandrätt

utsträckts så att det brukats till gamla gränsen mot allmänt vatten bör

genom förordnande denna sedvänja kunna sanktioneras. Förordnandet bör

då emellertid ej avse det skattlagda fisket utan den del av fisket, som utövats

med stöd av strandäganderätten. Som ytterligare exempel må nämnas

att enligt utredningen ett givande fiske sedan minst 90 år med stöd av

strandäganderätt utövats på vatten som tidigare varit enskilt men nu är allmänt.

Enligt min mening saknas skäl för att ett sådant fiske —- i motsats

till ett skattlagt — ej skulle få bedrivas i samma omfattning som tidigare.

Däremot skall givetvis förordnande icke lämnas beträffande ett fiske som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

till stöd för sedvana icke kan åberopa strandäganderätt. Då promemorieförslaget

endast avser ett bemyndigande för Kungl. Maj:t anser jag det icke

erforderligt att i lagtexten direkt utsäga vilka sedvanor som bör respekteras.

Skulle däremot i enlighet med kammarkollegiets förslag en generell lagregel

givas, vilken de fiskande själva fick tolka, torde missbruk säkerligen kunna

befaras.

Kammarkollegiet har vidare mot promemorieförslaget invänt, att ändrade

naturförhållanden skulle kunna medföra att ett förordnande bör jämkas. Då

till grund för förordnandet skall ligga förhållandena vid utgången av år 1950

torde denna invändning ej vara bärande. Om t. ex. efter en längre tids förlopp

genom landhöjning strandlinjen och därmed gränsen mot allmänt vattenområde

ändrades, kunde detta visserligen flytta gränsen något och därmed

även den yttersta punkt till vilken redskap fick sättas på allmänt vatten.

Emellertid kvarstod rätten att till visst antal meter utsätta redskapen

oförändrad. Avsikten är ju att förordnandet skall innebära rätt att i en viss

sättningslinje utsätta fast redskap till viss längd i allmänt vatten. Vad som

fixeras är alltså sättningslängden från vattengränsen med de variationer denna

kan få och ej yttre sättningspunktens avstånd från stranden. En annan

sak är att det kan visa sig lämpligt att i förordnandet eller å därtill hörande

kartskiss angiva hur långt ut sättningslinjen vid tidpunkten för förordnandet

sträcker sig.

B. FISKE MED SNÖRPVAD

I. Gällande bestämmelser

I § 5 lagen om rätt till fiske stadgas som huvudregel beträffande rätt att

fiska i enskilt fiskevatten, att sådan rätt tillkommer jordägaren eller den

som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan

särskild grund äger rätt därtill. Flera stadganden i lagen ger emellertid

även andra än de sålunda uppräknade rätt att i vissa delar av Sverige idka

fiske i enskilt fiskevatten. Sålunda stadgas, såvitt nu är i fråga, i It § första

punkten, att vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) varje

svensk medborgare må med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av

minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för

högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. I andra

punkten av It § göres från huvudregeln i 5 § det ytterligare undantaget, att

vid nyss nämnda kuststräcka fisket är fritt ända intill stranden, därest det

idkas med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, med långrev eller

tobisnot.

I den av länsstyrelsen i Blekinge län utfärdade stadgan för fiskets bedrivande

vid länets kuster föreskrives — efter en den 30 oktober 1953 vidtagen

ändring — i § 4 a förbud mot fiske med snörpvad dels innanför en i § 4

samma stadga angiven linje, innanför vilken sillnot icke får användas, dels

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

ock, i området utanför nämnda linje, i enskilt vatten som vid normalt medelvattenstånd

har mindre djup än sex meter.

I samband med ändringen av länsfiskeristadgan hemställde länsstyrelsen

hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t måtte förklara det i länsfiskeristadgan

meddelade förbudet mot snörpvadsfiske inom vissa områden av enskilt vatten

tillämpligt jämväl å vattenområde, dit strandäganderätten icke sträckte

sig. Kungl. Maj :t förordnade genom beslut den 27 mars 1954, att föreskrifterna

i § 4 a i länsfiskeristadgan skulle gälla jämväl beträffande vattenområde

av nyss angivet slag. Samtidigt lämnade Kungl. Maj :t utan bifall besvär,

som anförts över bland annat de av länsstyrelsen meddelade föreskrifterna

i § 4 a länsfiskeristadgan.

Snörpvadsfiske har i nämnvärd omfattning börjat bedrivas i Blekinge

först efter det att den nya fiskerättslagen trätt i kraft. En snörpvad utgöres

av ett flera hundra meter långt rektangulärt, finmaskigt nät. För att

detta skall kunna hållas vertikalt i vattnet är kanten längs vadens övre

långsida (överteln) försedd med flöten samt kanten längs vadens undre

långsida (underteln) med sänken. I underteln finns vidare ringar, genom

vilka en snörplina löper. Vaden utlägges från båt.

I tre av hovrätten över Skåne och Blekinge den 16 december 1954 meddelade

domar har uttalats, att snörpvad icke är sådant fiskredskap, varmed,

enligt 11 § fiskerättslagen, vid Blekinge läns södra kust fisket är fritt ända

intill stranden. Snörpvad ansågs alltså icke vara nät i den betydelse detta ord

har i fiskerättslagen (insnärjningsredskap). I anledning härav dömdes ett

flertal fiskare till ansvar för att de utövat fiske med snörpvad på enskilt

fiskevatten.

II. Riksdagens hemställan om utredning m. m.

Då frågan om utredning rörande snörpvadsfisket uppkom vid 1954 års

riksdag förelåg i de tidigare omnämnda målen angående ansvar för olovligt

fiske med sådant redskap domar endast från underrätten.

1 de likalydande motionerna I: 233 och II: 297 hemställdes om ändring

av 11 § fiskerättslagen av innebörd att fiske med snörpvad efter sill skulle

bli fritt ända in till stranden. Motionärerna anförde till stöd för detta yrkande

följande.

Fisket har sedan gammalt en mycket stor betydelse för Blekinge och för

dess kust- och skärgårdsbefolknings möjligheter att försörja sig. Ett av de

dominerande fiskslagen är och har alltid varit sillen. Tidigare bedrevs fisket

efter sill med nät och i någon mån med landnot. Under de sista årtiondena

har fisket med trål tillkommit. Trålfisket, som är förbjudet på svenskt territorialvatten,

bedrives uteslutande på relativt långt avstånd från stränderna.

Sillfisket med nät bedrives på olika avstånd från stränderna, ibland långt

till havs och ibland intill stränderna. Fisket med landnot bedrives från

stränderna i de vatten, som omedelbart gränsar till dessa.

Allt sedan den danska tiden med dess fria fiskerätt för alla har sillfisket

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

med nät bedrivits fritt intill stränderna oberoende av den enskilda äganderätten.

Sillfisket med landnot har däremot i huvudsak bedrivits av strandägarna

eller sådana, som erhållit deras tillstånd. Vid diskussionerna om

utformandet av den nya lagen om rätt till fiske ansåg man, att densamma

skulle utformas så, att de icke strandägande fiskarena skulle bibehållas vid

sin gamla rätt att fiska sill med nät ända in till stranden, medan strandägarna

fortfarande skulle disponera över rätten till sillfiske med landnot.

Lagen fick också en dylik utformning.

Sedan förslaget till den nya fiskelagen utformades, har emellertid en för

Blekinge helt ny metod för fiske efter sill tillkommit, nämligen fiske med

snörpvad. En stor del av de blekingska fiskarena har anskaffat detta kostsamma

men effektiva redskap med för detta fiskes bedrivande behövlig utvesterats

i detta fiske. Med införandet av fisket med snörpvad efter sill, som

rustning med ekolod o. d. Det är stora summor, som de två sista åren inbedrives

i skärgården och i närhet av stränderna, har emellertid problem

uppkommit, som man ej kunnat förutse vid utarbetandet av den nya lagen

om rätt till fiske. Tvistigheter har förekommit om lagens tolkning, och från

vissa strandägare har hävdats, att de ensamma skulle disponera över rätten

till detta fiske intill ett avstånd av 300 meter från stranden.

Då det vid förarbetena med utformande av lagen om rätt till fiske ej ifrågasatts,

att de icke strandägande fiskarena skulle berövas sin urgamla rätt

till fiske efter sill intill stränderna, och då det är i högsta grad" önskvärt,

att övergången till fiske med effektiva redskap ej försvåras, eller att de investeringar,

som gjorts i dylika, blir värdelösa, är det nödvändigt, att en

mindre ändring sker i lagen om rätt till fiske, så att tvistigheter ej kan

uppkomma om tolkningar av densamma på denna punkt.

Motionerna har behandlats av tredje lagutskottet (utlåtande nr 29). Utskottet

anförde bland annat, att utskottet fann det vara av vikt, att hinder

icke lades i vägen för en rationell utveckling av fisket. Därest den nuvarande

lydelsen av It § lagen om rätt till fiske icke skulle anses medge snörpvadsfiske

innanför trehundrametersgränsen, talade därför starka skäl för

en lagändring i enlighet med vad motionärerna föreslagit. Innan slutlig

ställning togs till motionsyrkandet, torde emellertid de skilda intressegrupper,

som representerades av yrkesfiskarena, å ena, och strandägarna, å andra

sidan, böra beredas ytterligare möjligheter att framföra synpunkter på frågan.

Dessutom syntes i händelse av lagändring böra övervägas, huruvida

någon begränsning borde stadgas för snörpvadsfisket i enlighet med reglerna

i § 4 a i länsfiskeristadgan för Blekinge län eller på annat sätt. Utskottet

förordade därför att den av motionärerna väckta frågan utreddes.

Då stora summor nedlagts på anskaffningen av snörpvadar och ekolod, var

det angeläget, att frågan snarast möjligt fick sin lösning.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 29 maj 1954

om skyndsam utredning huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad

utsträckning vid den i 11 § lagen om rätt till fiske angivna kuststräckan.

Över fiskeristyrelsens promemoria, varvid fogats protokoll från sammanträde

i Karlskrona den 21 maj 1955, har efter remiss yttranden avgivits av

statskontoret, kammarkollegiet, domänstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge

län, Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, fiskeriintenden
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

ten i Västerhavets distrikt, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska syd kustfiskarnas

centralförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

I anledning av kammarkollegiets yttrande har utlåtande inhämtats från

fiskeristyrelsen.

III. Fiskeristyrelsens förslag

I sitt förslag gör fiskeristyrelsen under rubriken »Allmänt om fisket i

Blekinge län» en översikt av havs- och kustfiskets omfattning och bedrivande

och av fångstsätten.

Beträffande snörpvadsfiskets utveckling i Blekinge finns i förslaget

intagen denna översikt.

År

Antal

Båtar

Vadar

Fångst

fiskare

antal

värde kr

värde kr

kg

kr

1952....................

38

10

180 000

86 000

580 000

222 900

1953....................

178

43

1 643 000

379 000

1 789 000

845 000

1954....................

105

28

480 000

252 000

669 460

294 946

1955 första halvåret ....

180

50

—

—

1 653 000

Efter att ha behandlat frågorna om snörpvadsfiskets inverkan på annat

fiske, om ersättning för minskad fiskerätt till innehavare av enskild sådan

rätt för intrång och skada, som kan förorsakas denne om snörpvadsfisket

skulle bli tillåtet på enskilt vatten, samt lämnat en redogörelse för uttalanden

vid sammanträde i Karlskrona den 21 maj 1955 med fiskare och

andra berörda parter, varom allt må hänvisas till propositionen s. 63 69,

framlägger fiskeristyrelsen följande sammanfattning och förslag.

Styrelsens sammanfattning och förslag

Styrelsens promemoria utmynnar i ett av de sakkunniga biträtt enhälligt

förslag till ändring av dels 11 och 22 §§ fiskerättslagen dels lagen den 1 december

1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Förstnämnda

förslag är, frånsett en redaktionell jämkning, likalydande med departementets.

Som motiv till lagförslagen anför styrelsen sammanfattningsvis

i huvudsak följande.

Snörpvaden är ett mycket effektivt redskap, med vilket under gynnsamma

förhållanden stora kvantiteter sill kan fångas. Betydande belopp har även

investerats i detta fiske, vilket huvudsakligen idkas av frifiskare och hittills

vid Blekinge södra kust med få undantag bedrivits i de stora centrala

fjärdarna i Karlskrona skärgård på ett djup av 15—24 meter. Det baseras

här på en sillstam, som leker i skärgården och som tidigare exploaterats dels

med sillnotar (landnotar), med vilka fisket är förbehållet jordägarna, dels

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

med förankrade sillgarn, som kan användas överallt såväl av jordägare som

frifiskare, enär fisket med dessa redskap är fritt ända in till stranden.

Ur fiskevårdssynpunkt kan snörpvadsfiske anses mindre önskvärt inom

grunda områden med vegetationsrik botten. Inom områden med något större

djup, mer än sex meter, synes detta fiske ur denna synpunkt sett icke förorsaka

nämnvärd skada. För utövandet av andra fisken såsom med nät och

sillgarn kan snörpvadsfisket förorsaka en del olägenheter, vilka till stor del

dock torde kunna övervinnas genom frivilliga överenskommelser de fiskande

emellan, bättre utmärkning av fiskredskapen eller genom av länsstyrelsen

utfärdade ordningsföreskrifter. Endast för beredande av visst skydd för

sillnotvarp mot intrång från snörpvadsfiskets sida synes särskilda åtgärder

av författningsnatur vara önskvärda.

Före och i samband med utarbetandet av länsstyrelsens ovannämnda resolution

den 30 oktober 1953 framfördes som önskemål av åtskilliga fiskerättsägare

inom enskilt vatten att snörpvadsfisket borde helt förbjudas i

skärgården. Man önskade alltså en betydande inskränkning av rätten till

detta fiske. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts instruktion rörande förevarande

utredning, enligt vilken fiskeristyrelsen har att utreda frågan huruvida

snörpvad vid Blekinge läns södra kust bör i ökad utsträckning få fritt bedrivas

av varje svensk medborgare, anser fiskeristyrelsen sig icke här närmare

böra beröra dessa önskemal. Ett bifall till dessa skulle för övrigt enligt

styrelsens mening utgöra ett steg tillbaka i utvecklingen.

Å andra sidan anser sig fiskeristyrelsen nu icke kunna, som i motionerna

1:233 och 11:297 till 1954 års riksdag föreslogs, förorda ett frigivande av

snörpvadsfisket över allt ända in till stränderna. Härigenom skulle nämligen

fisket på de grunda, vegetationsrika områdena kunna tillfogas skada.

Enligt fiskeristyrelsens mening bör emellertid denna olägenhet kunna undgås

och snörpvadsfisket ändå beredas ökat svängrum, om detta fiske visserligen

tilläts innanför den s. k. 300-meterslinjen men där endast på ett djup

av intill sex meter. Enligt de av länsstyrelsen utfärdade föreskrifterna gäller

ju redan nu att snörpvad icke får användas på grundare vatten än sex

meter men denna bestämmelse har, eftersom frifiskare enligt nu gällande

lag icke får fiska med snörpvad innanför 300-meterslinjen, vad beträffar

området innanför denna linje betydelse endast för reglering av jordägares

och med dem jämställdas snörpvadsfiske.

Någon större förändring i fråga om snörpvadsfiskets omfattning, fångstmängd

o. s. v. är säkerligen icke att förvänta genom ett generellt frigivande

av detta fiske intill sexmeterskurvan. Detsamma bedrives ju nämligen huvudsakligast

på större djup än sex meter. Största betydelsen av en sådan

åtgärd ligger utan tvekan i att en hel del fastigheter undgås och att rörelsefriheten

för snörpvadsfiskarena i någon män ökas.

Av sjökort över Karlskrona skärgård, alltså det område där snörpvadsfisket

vid blekingekusten hittills huvudsakligen bedrivits, framgår, att det

visserligen är ganska betydande områden, som kom att bli fria för snörpvadsfiske

innanför 300-meterslinjen efter en sådan författningsändring, som

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

29

ovan antytts. Då emellertid bottnen i strändernas omedelbara närhet ofta är

ojämn och därför mindre lämpad för snörpvadsfiske och då snörpvadsfiskarena,

som nämnts, föredrager något större djup än sex meter, är det

troligt att långt ifrån alla de områden, som genom en sådan åtgärd blev

fria, verkligen kom att bli utnyttjade för snörpvadsfiske.

Med en sådan gränsdragning för det tillåtna området för detta fiske, alltså

efter en djupkurva i stället för som hittills efter ett visst avstånd från

stranden, vinnes också att snörpvadsfiskarena får lättare att bedöma, om

de befinner sig utom eller inom för fisket tillåtet område. Med sina ekolod

kan de nämligen alltid avgöra, över vilket djup de befinner sig, under det

att avståndet till stranden många gånger såsom under mörker och vid osiktbart

väder kan vara svårt att rätt bedöma.

Vad beträffar fiskarenas inställning till den antydda lagändringen, framgick

av det inför fiskeristyrelsen hållna sammanträdet i Karlskrona den 21

maj 1955, att frifiskarena ansåg den vara ändamålsenlig. Från dem, som

fiskar med stöd av enskild fiskerätt, uttalades visserligen åtskilliga betänkligheter

mot lagändringen. Dessa fiskare ansåg sig dock tydligen i allmänhet

kunna gå med på denna ändring under förutsättning att bestämmelser

till skydd särskilt för sillnotfisket utfärdades och att de bereddes möjlighet

till ersättning för det intrång i deras fiskerätt, som lagändringen ansågs

komma att medföra.

Den nu ifrågasatta lagändringen synes kunna åstadkommas genom att i

11 § fiskerättslagen efter dess första mening infogas en ny mening av ungeför

följande lydelse. Med snörpvad är fisket allestädes fritt i enskilt vatten,

som har större djup än sex meter.

Ett visst behov föreligger av att skydda sillnotvarp mot intrång från snörpvadfiskets

sida. Ett dylikt skydd kan lämpligen möjliggöras genom en sådan

ändring av 22 § fiskerättslagen, att länsstyrelsen får befogenhet att stadga

förbud ej blott mot utsättande av skötar och nät utan även av annan fiskredskap

inom visst avstånd från vederbörligen utmärkt notvarp.

Ägare av enskilt fiskevatten bör beredas möjlighet att söka och erhålla

ersättning för skada och intrång, som blir en följd av ifrågavarande ändring

av 11 § fiskerättslagen. Detta synes enklast kunna åvägabringas genom att

den i 2 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt

m. m. fastställda tidsfristen för framställande av ersättningsanspråk

förlänges, förslagsvis till och med utgången av år 1958 beträffande dylika

anspråk som föranledes av denna lagändring.

IV. Remissyttrandena

Fiskeristyrelsens förslag har avstyrkts av kammarkollegiet. Övriga remissinstanser

har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Viss tvekan

har dock uttalats av Riksförbundet Landsbygdens folk. Domänstyrelsen har

som förutsättning för sin tillstyrkan angivit att snörpvad även framgent

skulle tillhöra de fiskredskap, som enligt länsfiskestadgan icke är tillåtna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

inom fredningsområdet för laxfiske vid Mörrumsåns utlopp i Pukaviksbukten

innanför linjen Stärnö udde—Lörby klack.

Kammarkollegium uttalar farhågor för att snörpvadsfisket skall medföra

minskat sillbestånd och önskar vidare bland annat, att

vissa ytterligare utredningar enligt kollegiums mening bör företagas innan

de sociala verkningarna av snörpvadsfisket kan bedömas.

I dessa delar ävensom med avseende å kammarkollegiums yttrande i övrigt

får utskottet hänvisa till propositionen s. 72—74.

V. Föredraganden

Föredragande statsrådet anför följande.

Enligt de inledningsvis omnämnda rättsavgörandena är snörpvad ett instängningsredskap,

som ej är att hänföra till nät i fiskerättslagens bemärkelse.

I fråga om fiske med snörpvad vid Blekinge läns södra kust gäller

därför de i 11 § fiskerättslagen för fiske med rörligt redskap i allmänhet

givna bestämmelserna. Fisket i enskilt vatten får på nämnda kuststräcka

således bedrivas av varje svensk medborgare men blott på ett avstånd ej

understigande 300 m från fastlandet eller från ö om minst 100 in längd,

eller där tremeterskurvan går längre ut, utanför denna djupkurva. Snörpvadsfiske

är alltså ej fritt på s. k. strandvatten. Däremot äger envar utöva

sådant fiske på vatten som är enskilt enligt kilometer- eller enklavreglerna.

Som exempel på sådant vatten må nämnas Hästholmsfjärden mellan Arpö

och Hasslö sydväst om Karlskrona samt Östra fjärden och Kyrkfjärden öster

om nämnda stad. De stora fjärdarna Västra fjärden och Yttre Redden

väster och söder om Karlskrona utgör däremot, med undantag av strandvattnet,

allmänt vattenområde.

Fiskeristyrelsens förslag innebär att fiske med snörpvad liksom hittills

med viss begränsning skall vara fritt även på enskilt vatten. Begränsningen

skall emellertid icke göras i överensstämmelse med strandvattenregeln. I

stället föreslås, att snörpvadsfiske skall få utövas endast på vatten som har

större djup än sex meter. Denna ändring skulle medföra att på vissa platser

fisket fick bedrivas på betydligt kortare avstånd från stranden än 300 meter,

medan inom områden med långgrunda stränder fiskegränsen flyttades

längre ut än vad som gällande lag angiver.

Som motiv för ändringen av 11 § har fiskeristyrelsen främst anfört, att

snörpvad är ett effektivt redskap som bidrager till att rationalisera sillfisket.

Man borde därför, så långt detta utan olägenheter kunde ske, underlätta

dess användning. Att, såsom i motioner föreslagits, låta snörpvadsfisket

överallt på denna kuststräcka bli fritt ända intill stranden kunde

dock icke förordas. Därigenom kunde nämligen fisket på de grunda, vegetalionsrika

områdena tillfogas skada. För att undgå sådan skada borde det

fria fisket begränsas till vatten med större djup än sex meter. Härigenom

skulle överensstämmelse vinnas med de lokala bestämmelser som nu gäller

för enskilda fiskerättsägare och för fiske på allmänt vatten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

Av remissinstanserna har endast kammarkollegiet framställt erinringar

mot de av fiskeristyrelsen föreslagna lagändringarna. Kollegiets avstyrkande

grundar sig främst på farhågor för att snörpvadsfisket skulle medföra

en nedgång i gräs-sillbeståndet samt att det menligt skulle inverka på sillnotfisket.

Kollegiet uttalar, att i varje fall ytterligare utredning borde göras

beträffande risken för överfiskning och de sociala verkningarna av lagförslagen.

Fiske med snörpvad är en fiskemetod, som i Blekinge i nämnvärd omfattning

börjat användas först efter det att 1950 års lagstiftning trätt i

kraft. Jag delar kammarkollegiets uppfattning, att snörpvadsfiskets inverkan

på fiskbeståndet och på det sillfiske, som utövas med andra redskap,

är spörsmål som ytterligare bör undersökas. Jag förutsätter att fiskeristyrelsen

kommer att göra sådana undersökningar. I fråga om snörpvadsfiskets

totala omfattning och fångstmängd torde det emellertid, såsom fiskeristyrelsen

framhållit, icke spela någon större roll om rätten att fiska på

enskilt vatten begränsas till vattenområde, som ligger mer än 300 meter

från stranden, eller till ett vattendjup av minst sex meter. Vidare blir risken

för skada på bottenvegetationen betydligt mindre om de grunda vattenområdena

fredas. Jag delar även fiskeristyrelsens uppfattning, att det i

regel är lättare för dem som fiskar med snörpvad att avgöra om de befinner

sig på vatten, som är mer än sex meter djupt, än att fastställa huruvida

avståndet till stranden är mer än 300 meter. För fiskeristyrelsens förslag

talar vidare att man i möjligaste mån bör underlätta rationaliseringsåtgärder

inom fisket. Av nu anförda skäl anser jag att den jämkning i gällande

fiskerättslag som fiskeristyrelsen föreslagit i sak är lämplig. Den bör därför

enligt min mening genomföras. Jag vill emellertid understryka, att det

här endast gäller en fråga om i vilken utsträckning snörpvadsfiske på enskilt

vatten bör vara fritt för varje svensk medborgare. Spörsmålet om och

i vad mån särskilda föreskrifter erfordras till skydd mot att genom snörpvadsfisket

som fångstmetod skador kan uppkomma på fiskbeståndet får lösas

i administrativ ordning. Avgörandet av den frågan ankommer i första

hand, i fråga om såväl enskilt som allmänt vatten, på länsstyrelserna, vilka

enligt fiskeristadgan äger utfärda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.

Jag delar kammarkollegiets uppfattning, att förbudet mot fiske

med snörpvad på vatten, som ej har större djup än sex meter, vid ifrågavarande

kuststräcka bör gälla även vid fiske på allmänt vatten och vid sådant

fiske på enskilt vatten, som utövas av fiskerättens innehavare. Föreskrifter

härom finnes redan nu i länsfiskerisladgan.

I fråga om utformningen av lagförslagen har kammarkollegiet uttalat, att

i 11 § orden »som har större djup än sex meter» borde utbytas mot »utanför

den stranden följande kurvan för sex meters djup». Som skäl härför

har anförts, att därigenom skulle undantagas vissa områden med större djup

än sex meter, som är avskilda från havsdjupet genom grundare områden.

Enligt min mening är emellertid den av fiskeristyrelsen föreslagna bestämmelsen,

som överensstämmer med motsvarande stadgande i 7 och 8 §§ fis
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

kerättslagen, lättare att tillämpa för de fiskande. Därest det skulle visa sig

behov av att meddela förbud mot snörpvadsfiske i vissa begränsade vattenområden

med större djup än sex meter torde, såsom fiskeristyrelsen

framhållit, sådant kunna utfärdas av länsstyrelsen med stöd av fiskeristadgan.

Jag har därför med i sak oförändrad lydelse i departementsförslaget

upptagit fiskeristyrelsens förslag till ändring av It §.

Mot den föreslagna ändringen av 22 § har ingen erinran gjorts. Även jag

anser den erforderlig och lämplig. Med stöd av 22 § torde länsstyrelsen

därefter kunna utfärda de föreskrifter till skydd för sillnotfisket som kan

visa sig erforderliga.

Beträffande den föreslagna ändringen i lagen den 1 december 1950 om

ersättning för mistad fiskerätt m. in. delar jag fiskeristyrelsens åsikt, att

jordägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt bör kunna erhålla ersättning

för skada och intrång, som möjligen kan bli en följd av den föreslagna

ändringen i 11 §. Då nyssnämnda lag emellertid blott avser ersättning

för skador på grund av den lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari

1951, torde det vara nödvändigt att reglera frågan i särskild lag. I likhet med

det förfarande som tillämpats vid utfärdande av lagar om utsträckt tillämpning

av lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad

fiskerätt (jfr s. 14) torde lagen endast behöva innehålla en bestämmelse av

innebörd att stadgandena i lagen den 1 december 1950 om rätt till ersättning

för mistad fiskerätt m. m. jämväl skall äga tillämpning, såvitt förevarande

ändring i 11 § lagen om rätt till fiske medför att strandägare eller annan innehavare

av enskild fiskerätt får denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndas

skada. Vidare bör lagen innehålla en bestämmelse om den tid inom

vilken ansökan om ersättning skall göras. Att, såsom kammarkollegiet föreslagit,

stadga så lång preklusionstid som tio år synes ej vara erforderligt.

Den av fiskeristyrelsen angivna tiden av tre år torde dock vara väl kort och

bör lämpligen förlängas till fem år. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1956.

Med hänsyn till den tid som åtgår för utredningar m. m. synes man ej behöva

räkna med att några ersättningsbelopp skall utgå under budgetåret

1956/57. Jag torde därför få i annat sammanhang återkomma till frågan om

hur statsverkets kostnader för eventuella ersättningar bör bestridas. Skulle

emellertid något belopp tidigare böra utanordnas, torde medel härtill få

tagas ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget Ersättning

till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat de remitterade lagförslagen utan erinran.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

33

Utskottet

Av innehållet i den departementspromemoria, som ligger till grund för

propositionen, framgår att de bestämmelser, som tillkom genom 1950 års

lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde, medfört att vid Blekinge

läns södra kust fiskerättshavare, som med stöd av särskild rättsgrund eller

annan sedvana utövat fiske med fast redskap på viss plats, i ett flertal fall

torde fått sin ensamrätt därtill betydligt minskad. I något eller några fall

torde den helt ha upphört.

Framställningar har med anledning härav gjorts i syfte att få sådana

åtgärder vidtagna, att de fasta ålfisken, varom här är fråga, återföres till

den rätt de hade före den 1 januari 1951. Samtliga hörda remissinstanser,

som uttalat sig i sakfrågan, har också tillstyrkt, att sådana åtgärder i en

eller annan form vidtages.

Den i propositionen framlagda utredningen visar, att även bland fiskarena

vid berörda kust i stort sett råder enighet om att de gamla fasta fiskena

bör bibehållas vid sin tidigare rätt. Utskottet har i detta sammanhang

särskilt uppmärksammat ett i propositionen antytt uttalande från fiskarhåll

av innebörd, att man vid tiden närmast före de nya bestämmelsernas

tillkomst kommit till ett visst jämviktsläge mellan fiskena, som man borde

sträva efter att bibehålla.

I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet, att även de skäl,

som i övrigt anförts i propositionen, starkt talar för att på vissa fiskeplatser

fasta redskap skall få utsättas i allmänt vatten i samma omfattning som

före den 1 januari 1951.

Beträffande frågan vilka fisken åtgärderna bör avse, delar utskottet den

i propositionen framlagda åsikten, att dessa bör omfatta alla sådana fisken

med fast redskap, som utövats sedan lång tid tillbaka. Utskottet har icke

heller någon invändning att göra mot den tekniska lösning av frågan, som

förordas i propositionen, innebärande att Kungl. Maj :t bemyndigas att förordna,

att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må

bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av

särskild rättsgrund eller av gammal sed, samt att därefter med stöd av

bemyndigandet rätten till fiske i allmänt vatten för varje berört fiske avgöres

efter prövning av den rätt, som tidigare tillkommit fiskerättshavaren.

Utskottet vill i detta sammanhang endast understryka, att i den mån sedvänja

skall läggas till grund för sådant förordnande, hänsyn skall tagas endast

till sådana sedvanor, som haft stöd i strandäganderätt eller som icke

står i strid mot sådan särskild rättsgrund, som omnämnes i 3 § fiskerättslagen.

Vad härefter angår de förslag i propositionen som sammanhänger med

snörpvadsfisket vid Blekinge läns södra kust, så uttalade utskottet redan

vid 1954 års riksdag i sitt utlåtande (nr 29) över väckta motioner angående

ändring av 11 § fiskerättslagen, all därest den gällande lydelsen av denna

3 Jiihang till riksdagens protokoll 1056. 9 samt. 3 avd. Nr 16

opaginerad Kontrollera mot PDF

te

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

paragraf icke skulle anses medge snörpvadsfiske innanför trehundrametersgränsen,

starka skäl talade för en lagändring i denna riktning. Såsom fiskeristyrelsen

nu påpekat, torde någon större förändring i fråga om snörpvadsfiskets

omfattning och fångstmängd icke vara att förvänta om i enlighet

med förslaget detta fiske generellt frigives intill sexmeterskurvan.

Kammarkollegium har uttalat farhågor för att snörpvadsfisket skulle

komma att medföra minskat sillbestånd och dessutom ansett, att vissa ytterligare

utredningar borde företagas för bedömandet av de sociala verkningarna

av detta fiske. Såsom fiskeristyrelsen antytt, torde emellertid

några nämnvärda sociala verkningar icke vara att vänta som följd av den

föreslagna ändringen, och frågan om snörpvadsfiskets inverkan på fiskbeståndet

och på sillfisket med andra redskap torde få lösas i administrativ

ordning.

Utskottet, som således ansluter sig till den föreslagna ändringen av 11 §

fiskerättslagen, biträder förslaget jämväl såvitt det avser ändring av 22 §

samma lag och lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december

1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Mot de genom propositionen framlagda förslagens närmare utformning

har utskottet icke funnit anledning till erinran.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 26 april 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,

Grym, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Georg Carlsson;

samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson i

Torp, Levin, Nyberg, Andersson i Ryggestad, fru Boman* och herr Jansson i

Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

660744 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:249 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fråga om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. a1 i texten