Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december 1950

1956-04-26 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december 1950

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1956

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskottet

hänvisade motioner, nämligen nr 357 i första kammaren av herrar

Mannerskantz och Hagberg, samt nr 269 i andra kammaren av herr Alunktell

m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte antaga

följande

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december 1950 (nr 596) om

rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 1 december 1950 om rätt till

fiske skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde)

samt i vad avser det skattelagda fisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken,

Malmöhus län må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets

tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt

vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden

följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst

etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin

fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild

grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är

bestämt angående fiskerättens omfattning».

Med motionerna avses att åstadkomma en sådan ändring i 1950 års lag

om rätt till fiske, att det skalilagda fisket Älabodarna nr 1 i Glumslövs soc
-

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 11

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956

ken, Malmöhus län, i framtiden koinme att jämställas med de skattlagda

fiskena i Norrbottens och Kalmar län samt Blekinge läns östra kust. Beträffande

motiveringen får utskottet i övrigt hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från kammarkollegium, fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök och länsstyrelsen i Malmöhus län. Vid sistnämnda utlåtande

har fogats yttrande från fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt samt

en från styrelsen för Ålabodarnas fiskeförening Hoppet till länsstyrelsen

inkommen skrift.

En vald delegation av företrädare för fisket Ålabodarna nr 1 har vid

sammanträde den 17 april 1956 inför utskottet framlagt synpunkter med

anledning av motionerna.

Det skattlagda fisket Ålabodarna nr 1

Det här avsedda fisket omnämnes redan i samband med jordrevningsoch

skattläggningsförrättning år 1671 och har därefter funnits upptaget i

jordeboken. I denna bok för år 1881 redovisas det som nr 1 Ålabodarna och

skattebrev har i slutet av 1800-talet utfärdats på skilda delar av ålfisket.

Ålabodsfiskarna har sedan gammalt innehaft ett markområde om 3 740,2

kvadratmeter utmed stranden strax söder om Ålabodarnas nuvarande

hamn, där de har sina bostäder. Detta område undergick år 1883 laga

skifte, som påföljande år fastställdes av ägodelningsrätten. Vid skiftet antecknades

tre personer såsom ägare av vardera en femtedel och en person

såsom delägare för två femtedelar. För vägar genom området avsattes 443,4

kvadratmeter, varefter återstoden delades efter innehavet i ålfisket. Dessa

tomter blev, då jordregister upplades, registrerade som Ålabodarna l2, l3, 1*

och l5. Från l5 har sedermera avsöndrats mark motsvarande hela fastighetens

areal, varför således numera fastigheterna l2, l3 och l4 omfattar

både mark och fiske men l5 endast fiske jämte andel i mark som avsatts för

vägar.

I en Kungl. Maj:ts dom den 18 oktober 1907 angående bättre rätt till

fiske har uttalats, att enär med äganderätten till berörda fiskelägenhet

måste anses följa rätt att med andras uteslutande idka ålfiske medelst

ryssjor i allt vatten utmed Nedra Glumslövs bys hela strand vid Öresund,

men det i saknad av utredning, hur långt den lägenheten tillhörande fiskerätten

sträckte sig ut åt havet, ej finge förutsättas, att densamman omfattade

annat vatten än det, som inbegreps under strandäganderätten,

innehavarna av fisket var berättigade att med uteslutande av andra idka

ålfiske med ryssjor i Öresund, så långt strandäganderätten räckte.

De nu berörda fiskerätterna utgör fast egendom och skall taxeras såsom

annan fastighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 77 år 1956 3

Gällande rätt m. m.

Enligt 5 § i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske är rätten till

fiske med fast redskap på enskilt vatten principiellt förbehållen innehavaren

av den enskilda fiskerätten, vare sig denna grundar sig på äganderätt

till vattenområdet eller på särskild rättsgrund.

Huvudregeln rörande gränsen mellan enskilt och allmänt vatten i

havet återfinnes i 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt

vattenområde. Denna regel innebär, att allt vatten inom trehundra meter

från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på

de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går

längre ut, allt vatten inom denna djupkurva, hänföres till fastigheterna.

Fiskcrättslagen innehåller emellertid åtskilliga vittgående undantag från

den ovan berörda huvudregeln i 5 § angående den enskilda fiskerättshavarens

rätt till fiske med fast redskap på enskilt vatten. Sålunda stadgas

i 12 §, att vid Skånes östra och södra kuster varje svensk medborgare må

fiska i enskilt vatten med rörligt redskap och i 13 §, att vid Skånes västra

kust och vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län varje

svensk medborgare må fiska i enskilt vatten (visst undantag för ostronfiske).

Dessa bestämmelser om frifiske på enskilt vatten sammanhänger med

att fisket ända sedan den danska tiden i stor utsträckning varit fritt på

västkusten.

Emellertid fanns det enligt 12 § i 1896 års fiskelag visst undantag från

frifisket på västkusten, avseende skattlagda eller andra fisken, som stödde

sin rätt på särskild rättsgrund. Beträffande sådana fisken skulle nämligen

gälla vad som blivit bestämt genom avtal, dom eller skattläggning eller på

annat lagligt sätt.

1950 års lagstiftning innebär i princip, att ingen skillnad gjorts mellan

sådant fiske, som stöder sig på strandäganderätt och sådant fiske, som

stöder sig på särskild rättsgrund. Motsvarighet till stadgandet i 12 § av

1896 års lag saknas således i den nya lagen. Detta innebär, att Ålabodarnas

skattlagda fiske i förhållande till frifisket icke vidare får göras gällande

vare sig i enskilt eller allmänt vatten.

Rörande skälen för denna anordning uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Sträng, i propositionen nr 60 till 1950 års riksdag.

Såsom jag redan förut berört är det för de yrkesfiskare som icke grundar

sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att de omedelbart av lagen

kan utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet. Eljest kan

de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyldiga till intrång i enskild rätt.

Från denna synpunkt innebär förekomsten av särskilda ensamrätter med

större utsträckning än vanlig strandägarrätt en icke ringa olägenhet. Såsom

kommittén funnit framträder nackdelarna skarpast i fråga om fisket på

fritt vatten och annat frifiske efter strömming och skarpsill. Emellertid

kan det enligt min uppfattning knappast anföras några bärande skäl varför

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956

innehavare av särskild rättighet till fiske över huvud skulle äga anspråk på

en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Med hänsyn härtill och

då av remissyttrandena framgår, att de skattlagda fiskenas nuvarande särställning

på sina håll lett till mindre önskvärda konsekvenser även i andra

avseenden har jag ansett mig höra förorda, att fiskerättighet av nu ifrågavarande

slag icke i något fall skall kunna göras gällande mot sådan rätt

till fiske inom området som enligt annat stadgande i lagen må tillkomma

varje svensk medborgare.

Den s. k. fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1947:47)

att den till Ålabodarna nr 1 hörande fiskerätten skulle inlösas av statsverket

och upplåtas till allmänt begagnande enligt den föreslagna bestämmelsen

för Skånes västkust. Föredragande departementschefen fann emellertid i

nyssnämnda proposition ingen anledning föreligga för det allmänna att lösa

till sig detta fasta fiske. I stället föreslogs att, i den mån rättigheternas innehavare

led förlust därigenom att det skattlagda fisket blev fritt för envar,

ersättning borde utgå av allmänna medel.

I enlighet härmed stadgas nu i lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. in., att ersättning kan utgå av statsmedel bl. a. till

den som enligt särskild rättsgrund, exempelvis skattläggning, innehar

fiskrätt, vilken helt eller delvis blivit utan verkan till följd av stadgandena

i 6—20 §§ fiskerättslagen.

I detta sammanhang må nämnas, att, sedan delägarna i det skattlagda

fisket Ålabodarna nr 1 anhängiggjort rättegång mot Kungl. Maj:t och

kronan, Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt i dom den 18 juni

1953 -— under uttalande att delägarnas äganderätt till för dem lagfarna

fastigheter alltjämt är bestående ■—- förklarat att delägarna efter den 1

januari 1951 icke äger rätt att i fastighetens vatten bedriva fiske under

andra villkor än dem som gäller för varje svensk medborgare, samt att delägarna

efter sagda dag, därest de vill utöva fisket med fast redskap är

skyldiga att underkasta sig de villkor härför som är eller blir i laga ordning

föreskrivna. Häradsrättens dom har fastställts av hovrätten över Skåne och

Blekinge genom dom den 29 juli 1955, och Kungl. Maj :t har enligt beslut

den 22 november 1955 ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd, i följd

varav hovrättens dom skall stå fast.

De villkor, som åsyftas i häradsrättens nämnda dom, innefattas i en av

länsstyrelsen i Malmöhus län den 26 januari 1937 utfärdad stadga rörande

fiske med bottengarn och ryss ja inom visst område av Malmöhus läns kust

vid Öresund med däri den 19 februari 1951 vidtagen ändring. Denna stadga

innehåller bestämmelser om fördelning efter ansökan av platser i Öresund

för fiske med bottengarn och storryssja.

Slutligen må här återgivas den med motionärernas ändringsförslag åsyftade

bestämmelsen i 3 § fiskerättslagen, vilken bestämmelse avser rätt för

innehavare av enskild fiskerätt att sträcka fast redskap från det

enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år W5G

5

3 §. Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder

om Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde)

samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets

och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom vid Skånes

östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets

tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i

allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid

ö av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin

fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild

grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är

bestämt angående fiskerättens omfattning.

Yttrandena

Motionerna avstyrkes av samtliga remissinstanser.

Kammarkollegium anför bl. a. följande.

Ålabodarna nr 1 skiljer sig icke i något väsentligt avseende från andra i

jordeboken upptagna, särskilt skattlagda ålfisken vid kusterna av t. ex.

Kalmar län och Blekinge samt Skåne. Även bland dessa fisken förekommer

åtminstone i något fall att fisket liksom Ålabodarna l5 består enbart av

rätt till fiske. Detsamma kan vara förhållandet med äldre avsöndringar av

fiskerätt från strandfastighet.

Beträffande Skånes östra och södra kuster fann fiskerättskommittén ej

anledning att föreslå några ändringar i enligt lag eller sedvanerättsligt

gällande regler för fisket inom det enligt de nya bestämmelserna avgränsade

enskilda vattnet. 12 § fiskerättslagen är sålunda en kodifiering av

förut gällande rätt. Vid Skånes västra kust framstod åter Ålabodarna nr 1

såsom ett undantag från i övrigt gällande regler, vilket medfört svårigheter

vid ålfiskets rationella utnyttjande. Med hänsyn härtill föreslog fiskerättskommittén

att fisket skulle inlösas av statsverket och sedan upplåtas till

allmänt begagnande. Det har icke gjorts gällande att de skäl, som föranledde

fiskerättskommittén att intaga denna ståndpunkt, varit ogrundade

eller att därefter förändrade förhållanden av någon betydelse inträtt. Förhållandena

på Skånes västra kust äro därför icke, såsom motionärerna

synas förutsätta, likartade med dem på dess östra kust.

I sitt den 29 november 1947 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

avgivna yttrande över fiskerättskommitténs förslag till fiskelag

m. in. uttalade kollegiet beträffande upphävandet av de särskilda rättigheterna

till fiske på allmänt vatten enligt 8 och 12 §§ i 1896 års lag om

rätt till fiske, att det allmänna intresset att avveckla dessa särskilda rättigheter

icke syntes vara av någon mera betydande styrka. Att åtgärden erfordrades

i klarhetens intresse syntes ej vara till fyllest såsom grund för

en expropriation av enskild rätt. Då fiskena i fråga dessutom ofta voro

värdefulla, skulle avvecklingen ställa sig dyrbar för statsverket. Kollegiet

avstyrkte därför förslaget härom.

Kollegiet hade däremot inga invändningar mot kommitténs förslag om

inlösen av Ålabodarna nr 1 och fiskets upplåtande till allmänt begagnande.

Med uttrycket expropriation åsyftade kollegiet givetvis icke det speciella

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956

expropriationsförfarandet utan en begränsning av enskild rätt i allmänhet

till förmån för ett allmänt intresse. En expropriation i teknisk mening

torde innebära att äganderätten till den exproprierade fastigheten eller

fastighetsdelen eller någon till fastigheten hörande rättighet övergår från

expropriaten till exproprianden. Någon sådan rättighetsövergång har fiskelagstiftningen

formellt sett ej medfört, utan innebörden av lagstiftningen

är närmast att fastighetsägarna förlorat sin ensamrätt till fisket. För denna

förlust skall emellertid enligt lagen om ersättning för mistad fiskerätt

in. m. lämnas full ersättning. I dessa hänseenden ha ägarna av Ålabodarna

nr 1 icke behandlats anorlunda än andra fiskerättsägare, vilka lidit intrång

i sin rätt genom den nya lagstiftningen.

Det ankommer på ägaren till fisket att i vederbörlig ordning framställa

sina anspråk på ersättning.

Liksom motionärerna anser kollegiet att anledning saknas att till principdiskussion

nu upptaga frågan, huruvida innehavarna av särskilda rättigheter

till fiske hade bort och fortfarande böra beredas en bättre ställning

än fiskerättsägare i allmänhet. Vid sådant förhållande har emellertid enligt

kollegiets mening också bortfallit det enda väsentliga skälet till att till

förnyad diskussion upptaga frågan om ett återställande av den till Ålabodarna

nr 1 tidigare hörande fiskerätten.

Med anledning av motionärernas förslag till ändring av 3 § i fiskerättslagen

tillåter kollegiet sig anmärka, att det för vinnande av motionens

syfte icke är till fyllest att medgiva rätt till utsträckning av fasta redskap

i allmänt vatten för det fiske, som utövas vid Ålabodarna, utan att en

sådan utsträckningsrätt måste kompletteras med ett i 13 § intaget förbehåll

för den rätt till fiske, som skall tillkomma det skattlagda fisket Ålabodarna

nr 1.

Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök påpekar, att motionärerna i

sitt förslag till ändring av 3 § fiskerättslagen utelämnat eu del av texten i

den gällande paragrafen som icke heröres av ändringsyrkandet. Styrelsen

fortsätter därefter.

För att motionärerna skulle uppnå sitt syfte — att återställa rättsläget

i föreliggande fall till det som rådde före ikraftträdandet den 1 januari

1951 av den nya fiskerättslagen — borde de såvitt styrelsen kan förstå ha

påyrkat en sådan ändring av 13 § nämnda lag, att från det därigenom

konstituerade frifisket med all slags redskap i enskilt vatten utmed rikets

västra kust skulle undantagas skattlagda ålfisket Ålabodarna nr 1 i vad

gäller rätten till fiske efter ål med fast fiskeredskap. Huru däremot motionärernas

angivna syfte skulle kunna uppnås genom det av dem föreslagna

tillägget till 3 § lagen om rätt till fiske förefaller svårförståeligt. Den i

sistnämnda paragraf medgivna rätten att »även utan myndighets tillstånd

sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten»

är enligt paragrafens uttryckliga lydelse knuten till »innehavare av enskild

fiskerätt». Men någon enskild fiskerätt föreligger i detta fall icke

efter ingången av år 1951, på sätt klarlagts i det föregående med ledning

av vederbörlig domstols domskäl.

Oavsett huru härmed må förhålla sig måste fiskeristyrelsen ur de synpunkter

ämbetsverket har att företräda framhålla, att den ändring som skett

beträffande fiskerätten inom det i motionerna avsedda området genom till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956

7

komsten av den nya fiskerättslagen visat sig vara val begrundad och till

gagn för fiskerinäringen. En återgång till läget före 1951 skulle otvivelaktigt

innebära ett steg tillbaka i fråga om fiskerättens utveckling.

Motionerna har föranlett ett yttrande från länsstyrelsen i Malmöhus län

av bl. a. följande innehåll.

Sedan motionärerna åberopat de konsekvenser som 1950 års lag medfört

för innehavarna av skattlagda ålfisket Ålabodarna nr 1 uttala de, att vad

de anfört talar starkt för att en sådan ändring i lagen genomföres att nämnda

fiske jämställes med skattlagda fiskena i Norrbottens och Kalmar län

samt vid Blekinge läns östra kust. Härefter framlägges förslag till ändring

av 3 § i lagen, innebärande att »innehavare av enskild fiskerätt»» å ålfisket

Ålabodarna nr 1 må utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap

från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, med viss begränsning.

Genom den föreslagna lagändringen blir emellertid icke nämnda fiske jämställt

med övriga i motionen angivna skattlagda fisken. Enligt 5 § må i

enskilt vatten, såvitt ej annat stadgas i lagen, fiske bedrivas endast av jordägaren

eller den som bland annat enligt skattläggning äger rätt därtill.

(Enligt 2 § benämnes sådan fiskerätt enskild fiskerätt.) För Norrbottens

och Kalmar län har jämlikt 6, 8 och 9 §§ den enskilda fiskerätten begränsats

men omfattar dock utsättande av fast redskap medan för Blekinge

läns östra kust någon motsvarande begränsning ej förekommer. Vid Skånes

västa kust må däremot enligt 13 § varje svensk medborgare fiska i enskilt

vatten; enskild fiskerätt finns således ej vid denna kust. Genom en lagändring

som omfattar allenast 3 § kommer således ålfisket Ålabodarna nr 1

icke att jämställas med övriga angivna skattlagda fisken.

Länsstyrelsen — som närmast med hänsyn till motionärernas motivering

utgår från att ett misstag begåtts vid angivande av paragrafens tilllämpningsområden

— anser sig böra framhålla att uttrycket »innehavare

av enskild fiskerätt» icke är adekvat när det gäller innehavare av skattlagda

fisket Ålabodarna nr 1. Innebörden av 13 § är enligt uttalande i

kungl. proposition nr 60 till 1950 års riksdag (s. 117) den att skattlagda

fisket Ålabodarna nr 1 blev fritt för allmänt begagnande och då består ju

ej längre någon enskild fiskerätt.

Uttrycket »innehavare av enskild fiskerätt» kan emellertid i fråga om

Ålabodarna utbytas mot annat mera tillsvarande. För sådant fall må följande

framhållas. Enligt l § må fast redskap utsättas i allmänt vatten endast

efter tillstånd av myndighet. Undantaget i 3 § från denna regel har

hittills avsett endast vissa innehavare av enskild fiskerätt. Därest undantaget

skulle utvidgas att omfatta även vissa andra fiskande, t. ex. sådana

som förut innehaft enskild fiskerätt uppkommer en alldeles ny och oprövad

konstruktion. Medan å det enskilda vattnet alla fiskande skulle ha rätt att

utan tillstånd utsätta fast redskap (dock med iakttagande av eventuella

administrativa bestämmelser om lottning in. m.) skulle å det allmänna

vattnet utanför samma enskilda vatten vissa fiskande äga att utan tillstånd

utsätta fast redskap men övriga erhålla sådan rätt först genom särskilt tillstånd.

Vare sig med eller utan lottningsförfarande skulle anordningen kunna

medföra att hela sträckan allmänt vatten utanför Ålabodarna nr 1 (ytterplatserna)

komme att upptagas av innehavarna av det skattlagda ålfisket

medan platserna å det enskilda vattnet (innerplatserna) upptoges uteslutande

av andra fiskande. Denna olägenhet skulle kunna undvikas genom en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956

administrativ bestämmelse innebärande att vid lottningen inner- och ytterplatser

följas åt. Härvid kan emellertid inträffa att innehavarna av det

skattlagda fisket icke tilldelas någon plats. En bestämmelse med innehåll

att dessa personer tilldelas företrädesrätt vid lottningen synes strida mot

13 § i lagen, som innebär att alla ha lika rätt. För övrigt förefaller det

otillfredsställande ur lagteknisk synpunkt att utfärda en lag som ovillkorligen

kräver en administrativ bestämmelse av visst innehåll. Slutligen

må framhållas att enligt vad fisketillsynsmannen i Ålabodarna upplyst de

flesta ytterplatserna utanför det skattlagda fisket på grund av vattendjupet

icke kunna utnyttjas längre ut än omkring 50 meter och knappast utan tillgång

till innerplats.

Av de av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt gjorda uttalandena

må här följande återges.

Motionärerna synas alltså vilja ge intrycket att delägarna i det skattlagda

fisket i fråga helt eller i huvudsak skulle tillhöra kategorien yrkesfiskare.

Så är emellertid i verkligheten icke fallet. Av de enligt uppgift till

över ett trettiotal uppgående delägarna i detta fiske, synas de, som äro

att anse såsom yrkesfiskare, kunna räknas på ena handens fingrar. Vid den

i januari 1956 på grundval av länsstyrelsens kungörelse härom skeende fördelningen

(utlottningen) av bottengarnsplatserna inom enskilt vatten på

sträckan från Nedre Glumslövs norra gräns (= det skattlagda ålfiskets

norra gräns) till Landskrona funnos som sökande totalt cirka 45 personer,

varav emellertid blott sex synes ha varit delägare i det ifrågavarande fisket;

och samtliga dessa sex torde icke vara att anse såsom yrkesfiskare. Siffrorna

torde få anses belysa den ringa del, som delägarna i det skattlagda

ålfisket utgöra bland yrkesfiskarena eller de verkligt aktivt verkande

fiskarena i nejden.

I anslutning till motionärernas uppgift, att fisket Älabodarna nr 1 till sin

natur skulle avvika från de flesta andra skattlagda fisken eller fasta fisken,

som av ålder brukats vid viss plats erinrar fiskeriintendenten om att vid

landets östersjökust finns talrika skattlagda fisken, upptagna i jordeboken

och av sådant slag att äganderätten uteslutande innebär rätten att på viss

plats sätta fiskredskap.

Fiskeriintendenten uttalar sig jämväl med anledning av motionärernas

önskan att fisket Ålabodarna nr 1 jämställes med de skattlagda fiskena i

Norrbottens och Kalmar län samt Blekinge läns östra kust. Han yttrar

härom.

Den rätt som enligt § 3 fiskerättslagen medges för de i föregående sats

nämnda kuststräckorna (och dessutom för de av motionärerna utelämnade

östra och södra kusterna av Skåne), d. v. s. rätten för innehavare av enskild

fiskerätt att utan myndighets hörande sträcka fast redskap ut på allmänt

vatten intill 200 meter utanför 3-metersdjupkurvan, blir därstädes tillgänglig

för alla, som där vid stränderna fiska med fast fiskeredskap, alltså såväl

för innehavare av skattlagda fisken som för innehavare av vanlig enskild

fiskerätt (bortsett från de i praktiken relativt fåtaliga fall, där fiske bedrives

i sådant skattlagt fiske, som ej når ut till yttre gränsen för enskilt

vatten). Vid dessa kuster utövas nämligen fiske med fast redskap å enskilt

vatten endast av innehavarna av den enskilda fiskerätten eller av inne
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956

9

havaren av skattlagda fisken. Vid Malmöhus läns öresundskust åter, där

fisket med fast redskap är fritt för varje svensk undersåte, kan som regel

de fiskande ej åberopa enskild fiskerätt. Enligt motionerna skulle tydligen

i fråga om ägarna till Ålabodarna nr 1 nu skapas en — jämfört med övriga

ålbottengarnsfiskare vid länets öresundskust — liten privilegierad grupp

personer. Och för dessa gäller därtill åtminstone f. n. att de endast i ringa

grad äro yrkesfiskare. Det synes mig rent principiellt mycket olämpligt

att skapa en dylik privilegierad grupp. Och någon grundad anledning att

nu generellt medge samma rätt till övriga personer, som vilja fiska med fast

redskap vid länets öresundskust, synes mig knappast föreligga.

Styrelsen för Ålabodarnas fiskeriförening Hoppet har i sin skrift anfört

bl. a. följande.

Det är ett bland fiskets utövare och inom fiskeriorganisationerna sedan

länge känt förhållande att det skattelagda fisket i Ålabodarna under decennier

utgjort ett avsevärt hinder för en fri samt yrkesmässigt och nationalekonomiskt

sett förnuftigt bedriven fiskeriutövning. Olägenheterna har tidtals

varit högst betydande, och det förtjänar framhållas att när fiskarna i

Ålabodarna i början av 1940-talet gjorde framställning hos myndigheterna

om skattefiskets avskaffande och införandet av fri fiskerätt så undertecknades

denna framställning jämväl av flera utav de skattefiskets delägare

som på den tiden aktivt utövade fiske, men som nu ställt sig till disposition

för åtgärder i syfte att upphäva den nya fiskerilagens bestämmelser

om fri fiskerätt.

Då bifall till den föreliggande motionen skulle till sina verkningar betyda

återinförandet av ett en gång avlägsnat irritationsmoment, till skada för

fiskerinäringen här, och då vid lagens bibehållande i dess nuvarande ordalydelse

ersättning och full skadelöshet tillförsäkras delägarna, vill styrelsen

för Ålabodarnas fiskeriförening Hoppet avstyrka ifrågavarande motion.

Utskottet

Enligt motiveringen åsyftas med de föreliggande motionerna att åstadkomma

en sådan ändring i 1950 års lag om rätt till fiske, att det skattlagda

fisket Ålabodarna nr 1 (i fortsättningen benämnt ålabodsfisket) i framtiden

komme att jämställas med de skattlagda fiskena i Norrbottens och Kalmar

län.

I motionernas förslag till lagtext har följande delar av den nu gällande

texten utelämnats: »...öster om en linje dragen från Torhamnsudde över

Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom

vid Skånes östra och södra kuster . ..»

Under utskottsbehandlingen har uppgivits, alt detta utelämnande endast

innebär ett redaktionsfel och att någon ändring av gällande lag icke

åsyftas i denna del. Utskottet saknar således anledning till vidare yttrande

härutinnan.

Emellertid synes motionerna i övrigt bygga på en missuppfattning av

såväl rättsläget med avseende å fiskerätten enligt 1950 års lag vid Skånes

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 17

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956

västra kust som i fråga om det tidigare innehållet i ålabodsfisket. Bestämmelserna

i 3 § fiskerättslagen för bland annat Norrbottens, Kalmar läns

samt Skånes östra och södra kuster åsyftar nämligen rätt att från enskilt

vatten sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten. Någon enskild

fiskerätt finns bortsett från visst undantag beträffande ostronfiske emellertid

på grund av stadgandet i 13 § fiskerättslagen icke vid rikets västra

kust, och utsträckningsrätt i enlighet med bestämmelserna i 3 § fiskerättslagen

kan där således icke komma i fråga. Vad ålabodsfisket beträffar, så

innefattade detta före tillkomsten av 1950 års lag — såsom framgår av den

ovan refererade domen av år 1907 — ensamrätt till ålfiske medelst ryssjor i

visst vatten som inbegreps under strandäganderätten. Det är således

här till skillnad från vad som gäller beträffande de i 3 § fiskerättslagen

avsedda fiskena frågan om fiske på e n s k i 11 v a 11 e n. De representanter

för ålabodsfisket, vilka företrätt inför utskottet i samband med motionernas

behandling, har för övrigt själva upplyst, att ålfisket på grund av djupförhållandena

på platsen icke kan bedrivas utanför trehundrametersgränsen.

Redan på nu anförda skäl finner sig utskottet böra avstyrka motionerna.

Men även för så vitt med motionerna skulle anses åsyftat ett återställande

av ålabodsfisket till dess tidigare rätt, anser utskottet att motionerna

bör avvisas. Motionärerna har själva uttalat, att frågan om de skäl, som

i samband med fiskerättslagens tillkomst åberopades för att innehavare av

särskilda rättigheter till fiske i fortsättningen icke skulle få göra anspråk

på bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet, icke bör upptagas till

förnyad principiell diskussion. Utskottet, som instämmer i detta uttalande,

anser i likhet med kammarkollegium, att därmed det väsentligaste skälet

för att ånyo upptaga frågan om ett återställande av nu ifrågavarande fiskerätt

bortfallit.

Motionärerna åberopar vissa skäl för att ålabodsfisket bör särbehandlas

och pekar i detta sammanhang på bland annat den omständigheten, att

äganderätten till en av de särskilt lagfarna fiskerättsfastigheterna (Ålabodarna

l5) uteslutande består av rätten att idka fiske. I anledning härav må

påpekas, att ålabodsfisket visserligen är det enda skattlagda fisket på Skånes

västkust men att det icke i något väsentligt hänseende skiljer sig från

andra i jordeboken upptagna, särskilt skattlagda fisken vid kusterna av

t. ex. Kalmar län, Blekinge och det övriga Skåne. Även bland dessa fisken

är det vanligt, att rättigheten består enbart av rätt till fiske, vilket kan ha

fått vidkännas inskränkning genom den nya lagstiftningen.

Det må i detta sammanhang erinras om att ålabodsfisket icke förbisetts

av lagstiftaren. Fiskerättskommittén föreslog nämligen, såsom ovan antytts,

att förhandlingar borde upptagas om frivillig inlösen av detta fiske

mot ersättning av statsmedel. I propositionen nummer 60 till 1950 års riksdag

uttalade emellertid departementschefen, att han ansåg anledning saknas

för det allmänna att lösa till sig fisket. I stället föreslogs, att, i den mån

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956

11

rättigheternas innehavare led förlust därigenom att det skattlagda fisket

blev fritt för envar, ersättning borde utgå av allmänna medel. Detta förslag

antogs av riksdagen.

Utskottet anser, att de skäl, som förestavade detta riksdagens ståndpunktstagande,

alltjämt har sin giltighet. Ur enhetlighetens synpunkt är det nämligen

ett önskemål, att även ålabodsfisket får vara upplåtet för allmänt begagnande

enligt samma normer, som tillämpas för ålfiske i övrigt vid öresundskusten.

Härigenom torde jämväl ha uppnåtts ett rationellare ordnande

av ålfisket över huvud taget i denna kusttrakt, något som för övrigt bestyrkes

av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt.

Utskottet kan väl förstå den reaktion som delägarna i ålabodsfisket visat

mot att den ensamrätt de grundat på skattläggning och lagfarter sedan

mycket lång tid tillbaka frångått dem och upplåtits till allmänt begagnande.

Denna reaktion förefaller dock att grunda sig mera på känslomässiga än

på sakliga skäl. Det måste dock enligt utskottets mening vara viktigare ur

allmän synpunkt, att fisket på ifrågavarande kuststräcka är ordnat på ett

rationellt och enhetligt sätt, än att en enstaka ensamrätt sådan som ålabodsfiskets

får bestå. I anslutning härtill bör framhållas, att ålabodsfiskarena

äger samma rätt att bedriva ålfiske som varje annan fiskare i

trakten. Deras äganderätt består alltjämt, och möjlighet står dem öppen

att efter ansökan på grund av lagen den 1 december 1950 om ersättning för

mistad fiskerätt m. m. erhålla full ersättning för värdet av den förlorade

rätten. Enligt meddelande av länsstyrelsen i Malmöhus län har delägarna

numera ingivit sådan ansökan.

Vad särskilt beträffar den omständigheten att delägarna alltjämt har att

erlägga fastighetsskatt, så sammanhänger detta därmed att ifrågavarande

rättigheter utgör fast egendom och således skall taxeras som annan fastighet.

Att fastigheterna alltjämt har ansetts böra åsättas visst värde i taxeringshänseende

beror ■— förutom på att till fastigheterna hör tomtmark,

byggnader och andel i mark, som avsatts för vägar — på just den rätt till

ersättning, som är förenad med andelarna. Skatt kan icke komma att uttagas

i större utsträckning än vad som gäller för fast egendom i allmänhet.

Utskottet anser således skäl icke föreligga för vidtagande av sådana åtgärder,

att ålabodsfisket återställes till sin tidigare ensamrätt.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:357 och 11:269 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,

Grym, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Georg Carlsson;
från

andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ähman, Johansson

i Torp, Levin, Nyberg, Andersson i Ryggestad, fru Boman* och herr Jansson

i Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1956

660469

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.