Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 § lagen den 1 december 1950

1956-05-09 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 § lagen den 1 december 1950

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

1

Nr 19.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 § lagen

den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för

mistad fiskerätt m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 46, av herrar Levin och Skoglund

i Umeå.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte företaga sådan ändring av

lagen om ersättning för minskad fiskerätt m. m. av den 1 december 1950,

att första stycket i 7 § får följande lydelse:

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut äger draga frågan

under domstols prövning, såframt han väcker talan inom tre månader

från det nämndens beslut delgavs honom. Erinran härom skall intagas i

beslutet.»

Det i motionen framställda yrkandet innebär införande av fullföljdsrätt

jämväl för kronan med avseende å fiskevärderingsnämnds beslut.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver har yttranden över motionen

inhämtats från kammarkollegium, fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök samt fiskevärderingsnämnderna för Norrbottens och Västerbottens

län, för Kalmar och Blekinge län ävensom för Hallands samt Göteborgs

och Bohus län. På begäran av utskottet har därjämte yttrande avgivits

av Sveriges fiskares riksförbund.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt

vattenområde samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett minskning av

det enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom

lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. har

givits möjlighet för den enskilde att få ersättning härför av statsmedel.

Fråga om ersättning skall enligt 2 § i sistnämnda lag upptagas av särskild

nämnd (fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som

Kungl. Maj:t bestämmer. Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans

förlust framställas hos nämnden före den 1 januari 1958. Innan fiskevärderingsnämnd

avgör ärende angående ersättning skall sökanden och kronan

erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde inför

Bihang till riksdagens protokoll 195G. 9 samt. 3 and. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 dr 1956

nämnden (4 §). Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse för utgifter

å ärendet i den mån gottgörelse begärts och finnes skälig. Rörande fullföljd

av talan mot fiskevärderingsnämnds beslut finns föreskrifter i lagens

7 §, som här må i sin helhet återges:

7 §. Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut

äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan

mot kronan inom tre månader från det nämndens beslut delgavs honom.

Erinran härom skall intagas i beslutet.

Väckes ej, på sätt i första stycket sägs, talan mot nämndens beslut, skall

beträffande beslutet i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är stadgat om

domstols dom, vilken vunnit laga kraft.

Kronans talan i ersättningsfrågor bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet.

9—12 §§ i lagen innehåller slutligen bestämmelser om nedsättning och

fördelning av ersättning som enligt 1 § i lagen tillerkännes ägaren för minskning

i fastighetens värde.

I kungörelsen den 12 januari 1951 om fiskevärderingsnämnder och deras

verksamhet har föreskrivits att fiskevärderingsnämnd skall finnas för tio

olika områden. Vidare har stadgats, att ansökning bör innehålla uppgift

om anspråkets storlek och de omständigheter, varå det grundas, samt vara

åtföljd av de handlingar sökanden vill åberopa till stöd för sin talan. Är

inkommen ansökan ofullständig och kan kompletterande uppgifter ej erhållas

genom förfrågan hos sökanden, må ordföranden förelägga denne att

inom viss tid lämna sådana upplysningar, vid påföljd att ansökningen eljest

kan komma att avvisas. Ordföranden äger inhämta yttrande från statens

fiskeritjänsteman eller annan sakkunnig myndighet samt vidtaga de förberedande

åtgärder i övrigt, som må erfordras för att ärendet skall kunna

vid förhandling inför nämnden slutföras i ett sammanhang. Finnes uppskov

med ersättningsärende nödvändigt, må nämnden tillerkänna sökanden förskott

å honom tillkommande ersättning med lämpligt belopp. Vid ersättningens

bestämmande skall tagas skälig hänsyn till ränteförlust som må

ha skett under tiden från det skadan uppkom.

Frågans tidigare behandling

Enligt 6 § i det förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.,

som den 31 juli 1947 avgavs av fiskerättslcommittén (SOU 1947:47) och

som låg till grund för 1950 års ersättningslag, skulle talan mot fiskevärderingsnämnds

beslut kunna föras vid domstol ej blott av ersättningssökanden

utan även av kronan.

Vid framläggande den 18 maj 1949 av överarbetat förslag till lagstiftning

om gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949: 2) uttalade lagbered
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

ningen att ersättning för förlust av vattenområde enligt den föreslagna lagen

borde utgå av statsmedel enligt bestämmelser i särskild lag. Föredragande

departementschefen uttalade (jfrop. nr 59 år 1950, s. 10) att prövningen

av dylika ersättningsfrågor lämpligen borde anförtros åt samma

nämnder, som föreslagits skola avgöra liknande frågor beträffande förlust

av fiskerätt. Erforderliga lagbestämmelser borde upptagas i samma lag som

reglerade frågan om ersättning för mistad fiskerätt. — Fiskerättskommitténs

nämnda förslag blev i anledning därav inom justitiedepartementet föremål

för viss omarbetning.

I det omarbetade förslaget, som remitterades till lagrådet, intogs bestämmelser

angående fullföljdsrätten under 7 §, motsvarande lagtextens

7 § första stycket. Förslaget lämnades av lagrådet i denna del utan erinran

(Kungl. Maj:ts prop. nr 59 år 1950 s. 56).

Vid framläggande den 13 januari 1950 av förslag till ny lag om rätt till

fiske m. m. berörde chefen för jordbruksdepartementet även frågan om

ersättning för mistad fiskerätt samt uttalade därvid till statsrådsprotokollet

bland annat följande:

»Jag har redan i början av mitt anförande framhållit, att ersättning av

statsmedel enligt min uppfattning bör utgå, då den nya fiskerättslagstiftningen

föranleder intrång i bestående enskild rätt. Det är uppenbarligen

önskvärt att dylika ersättningsfrågor kunna avgöras i enkla former, men

samtidigt måste tillses att rättssäkerheten icke äventyras. Den av kommittén

föreslagna anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde

väl tillgodose båda dessa önskemål. Jag biträder därför även förslaget om

sådana nämnder.

I 7 § ha med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i

6 § i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd

väcka talan mot kronan vid domstol.» (Kungl. Maj:ts prop.

nr 60 år 1950 s. 138 och 140.)

Vid ersättningslagens behandling i riksdagen uttalade utskottet:

»För att det skall stå fullt klart att fiskevärderingsnämnds beslut skall

vara likställt med domstols ej blott i fråga om möjligheterna att få exekution

utan också i fråga om möjligheten att vinna rättelse genom resning

och andra extraordinära rättsmedel — även på talan av kammarkollegiet

—- förordar utskottet att i 7 § tillfogas ett andra stycke av innehåll att om

talan ej väckes mot nämndens beslut, skall beträffande beslutet i tillämpliga

delar gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit

laga kraft. Denna hänvisning syftar framför allt på bestämmelserna i nya

rättegångsbalkens 58 och 59 kap. om resning och återställande av försutten

tid samt om besvär över domvilla.» (Tredje lagutskottets uti. nr 22 år 1950

s. 25 f.)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

I anslutning härtill tillkom lagtextens andra stycke.

Anledningen till att man under departements- och riksdagsbehandlingen

av ersättningslagen frångick fiskerättskommitténs förslag och begränsade

kronans klagorätt till de i 7 § andra stycket åsyftade fallen, resning, besvär

över domvilla och återställande av försutten tid, framgår således icke närmare

av förarbetena till lagstiftningen.

Yttrandena

En lagändring i enlighet med motionen tillstyrkes av samtliga remissinstanser.

Fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge län gör dock åtskilliga

invändningar av principiell natur men säger sig utgå från att en ändring

är behövlig, eftersom kammarkollegium, vilken myndighet torde ha den

största erfarenheten i dessa frågor, funnit så vara fallet.

Inom fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök har överdirektören och

föredragande byråchefen reserverat sig för motionens avstyrkande.

De skäl, som anses tala för en lagändring i enlighet med motionen, redovisas

av kammarkollegium på följande sätt.

Det viktigaste skälet för en utvidgning av kronans fullföljdsrätt är intresset

av en riktig och enhetlig rättstillämpning. Varken i ersättningslagen

eller eljest har givits några närmare regler om grunderna för beräknande

av ersättningarnas storlek, varför olika praxis lätt kan komma att utbildas

vid de särskilda fiskevärderingsnämnderna. Kammarkollegiet har visserligen

redan nu vissa möjligheter att verka för ett enhetligt bedömande av

ersättningsfrågorna, men dessa möjligheter är på grund av fullföljdsreglerna

mycket begränsade. — I detta sammanhang må även framhållas, att

ersättningsyrkandena i vissa fall uppgår till belopp, varmed man näppeligen

räknat vid lagens tillkomst. Sålunda må nämnas, att i två ännu icke

avdömda ärenden från Kalmar län yrkandet i vartdera fallet avser belopp

å i runt tal 3/4 milj. kr.

Ett ytterligare motiv för utvidgning av kronans fullföljdsrätt är det förhållandet,

att vittnesbevisning i egentlig mening icke kan upptagas vid

fiskevärderingsnämnderna. Bland annat när det gäller frågor om fiskets

hävd och sättet för dess bedrivande har det understundom visat sig vara

svårt att få dessa spörsmål fullt klarlagda under nämndernas sammanträden.

Man måste nämligen därvid som regel räkna med en viss obenägenhet

från ortsbors sida att lämna för sökandena ofördelaktiga upplysningar.

Slutligen må framhållas, att den fiskelagstiftning, som ersatts av lagen

den 1 december 1950 om rätt till fiske, i många hänseenden var oklar. När

det gäller att bedöma framställda yrkanden om ersättning för mistad fiskerätt

måste man emellertid taga ställning till påstådd fiskerätt även enligt

äldre lag, och stora svårigheter möta, när det gäller att pröva innehållet

och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråken grundar sig.

Det är därför önskvärt att genom lagändring bereda även kronan möjlighet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956 5

att genom fullföljd till allmän domstol kunna erhålla prejudicerande avgörande

i hithörande frågor.

I anslutning till kollegiets påpekande att ersättningsyrkandena i vissa

fall uppgår till belopp, varmed man näppeligen räknat vid lagens tillkomst,

må här omnämnas dels att enligt uppgift av fiskevärdering snämnden för

Hallands samt Göteborgs och Bohus län ersättning för mistad fiskerätt vid

Sydkoster i Tjärnö socken i norra Bohuslän hittills begärts med 972 522

kronor, dels ock att fiskevärdering snämnden för Norrbottens och Västerbottens

län upplyst, att hittills anhängiggjorts ett 100-tal ersättningsärenden,

att ännu endast i ett 50-tal av ärendena anspråken blivit till beloppet

preciserade, samt att summan av de preciserade anspråken närmar sig 15

milj. kr.

De skäl, som huvudsakligen anses föreligga emot en lagändring av antydd

innebörd, anges av fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge

län på följande sätt.

Den nya fiskelagstiftningen har inskränkt vissa strandägares fiskerätt

i större eller mindre omfattning. Dessa strandägare har ett berättigat anspråk

icke endast på att staten till fullo ersätter dem den skada, de därigenom

lidit, utan även därpå, att reglerna om ersättningens bestämmande

utformas på sådant sätt, att minsta möjliga olägenhet uppkommer för dem.

De nu gällande fullföljdsreglerna innebär för de ersättningsberättigade

strandägarna en fördel såtillvida, att sedan ersättningen en gång blivit bestämd

av fiskevärderingsnämnden, densamma icke kan nedsättas efter ett

överklagande av nämndens beslut och att den av nämnden fastställda ersättningen

i följd härav kan omedelbart utbetalas.

En ändring av fullföljdsreglerna på sätt som föreslagits skulle medföra,

att en ersättningsberättigad strandägare skulle för att få sin ersättning bestämd

mot sin vilja kunna tvingas in i en rättegång, som kanske komme

att föras genom alla instanser. Ändringen skulle också medföra, att ersättningen

icke skulle kunna utbetalas, förrän lagakraftägande dom förelåge,

en omständighet, som ibland skulle kunna föranleda en avsevärd tidsutdräkt.

Ändringen skulle därför medföra en tämligen avsevärd försämring

av de ersättningsberättigade strandägarnas processuella ställning och bör

enligt nämndens mening icke komma till stånd med mindre att avsevärda

olägenheter kan visas vara förknippade med den nuvarande ordningen.

Kollegiets skäl för den påyrkade ändringen är intresset av en riktig och

enhetlig rättstillämpning vid fiskevärderingsnämnderna, att vittnesbevisning

i egentlig mening icke kan upptagas vid nämnderna samt att omfånget

av den tidigare fiskerätten många gånger kan vara föremål för tvekan på

grund av den tidigare gällande lagens oklara innebörd.

Vad till en början angår det sist anförda skälet eller den tidigare gällande

lagens oklara innebörd torde man vara berättigad att antaga, att detta skäl

varit under omprövning i samband med ersättningslagens tillkomst. Den

äldre lagens bristfällighet har därvid givetvis stått klar för statsmakterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Detta skäl kan näppeligen väga tyngre nu än då och torde därför icke vara

tillräckligt för att motivera en ändring.

Vad beträffar det av kollegiet framhållna intresset av en riktig rättstilllämpning

torde därmed avses intresset av att ersättningen bestämmes till

det belopp, som motsvarar den uppkomna skadan. Att värdera ett fiske är

alltid en vansklig sak. Merendels torde man sakna fasta utgångspunkter

för bedömningen. Det torde därför många gånger bliva fråga om en mer

eller mindre skönsmässig uppskattning. Och vid en dylik uppskattning

kunna meningarna givetvis skilja sig från varandra högst väsentligt. En

ersättning, som förefaller den ene vara skälig, kan förefalla den andre att

avsevärt över- eller understiga vad som kan anses vara rimligt. Att värderingen

ibland måste ske efter skönsmässiga grunder torde också hava beaktats

vid ersättningslagens tillkomst.

Vad kollegiet anfört därom, att ersättningsyrkandena i vissa fall uppgår

till belopp, varmed man näppeligen räknat vid ersättningslagens tillkomst,

torde vara riktigt. Det torde också vara rimligt, att då dylika yrkanden bifalles,

den ersättningsberättigade strandägarens anspråk på ett snabbt avgörande

får vika för kronans intresse av att få till stånd en omprövning

av ersättningens storlek. Denna synpunkt torde emellertid föranleda, att

kronans fullföljdsrätt begränsas till att avse sådana fall, då den av fiskevärderingsnämnden

bestämda ersättningen uppgår till ett mera avsevärt

belopp.

Utöver de sålunda angivna skälen mot en lagändring åberopar minoriteten

inom fiskeristyrelsen följande synpunkter.

Även om det vid ett första beseende kan synas som om fog funnes för

kollegiets ståndpunkt så förefaller vid en närmare granskning mycket vägande

skäl kunna anföras mot den ifrågasatta lagändringen. Av innehållet

av 2 § andra stycket ersättningslagen blir en följd att ersättningsanspråk

enligt lagen som anhängiggörs hos fiskevärderingsnämnd efter utgången

av 1957 är prekluderade. Enligt de allmänna reglerna för processlagstiftnings

tillämplighet i tiden lärer en eventuell ändrad lagstiftning bli tilllämplig

endast på sådana anspråk som anhängiggörs efter den ändrade lagens

ikraftträdande, under det att redan anhängiggjorda eller avgjorda ersättningsärenden

skall behandlas efter den äldre lagen (jfr RP 12 §). Man

hamnar då i den mycket egendomliga situationen att en mängd ersättningsmål

avgjorts eller kommer att avgöras utan möjlighet för det allmänna

(kammarkollegiet) att få domstolsprövning till stånd, under det att ersättningsärenden

som anhängiggörs efter lagens ikraftträdande kan bli föremål

för dylik prövning. Ur såväl allmänt medborgerliga rättssäkerhetssynpunkter

som i lagtekniskt hänseende förefaller dessa konsekvenser så allvarliga,

att förslaget att ändra ersättningslagen i den av kammarkollegiet

önskade riktningen är ägnat att inge betänkligheter.

På vissa håll har antytts att — därest fullföljdsrätt för kronan införes

- denna fullföljdsrätt på ett eller annat sätt begränsas.

Härom anför kammarkollegium.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

7

Därest betänkligheter skulle anses föreligga mot en obegränsad fullföljdsrätt

för kronan till allmän domstol beträffande av fiskevärderingsnämnd

meddelade beslut i ersättningsärenden, torde i administrativ väg kunna

föreskrivas, att kammarkollegiet såsom företrädare för kronan icke må begagna

sig av sin klagorätt i andra fall än då frågan om den påstådda fiskerättens

art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga föreligger

samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses

rimligt; kollegiet vill emellertid tillägga att kollegiet, även utan särskild

föreskrift härom, lärer komma att begränsa utnyttjandet av en eventuell

fullföljdsrätt till att avse allenast nu angivna eller därmed jämförliga fall.

Fiskevärdering snämnden för Kalmar och Blekinge län gör i denna fråga

följande uttalande.

Vidtages ändring, torde fullföljdsrätten emellertid böra begränsas till att

avse allenast sådana fall, då ett verkligt behov av en förnyad prövning föreligger.

På vad sätt en dylik begränsning skall komma till uttryck i lagreglerna

är en fråga, som nämnden anser sig icke kunna gå in på. Skulle emellertid,

såsom torde vara att emotse, svårigheter yppa sig att på förhand konstatera,

när behov kan tänkas komma att föreligga, synes man möjligen

kunna reflektera på att låta fullföljdsrättens utövande bliva beroende av

Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt fall.

Fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens län framför

en liknande tankegång.

Beträffande frågan om rättegångskostnader uttalar sig kammarkollegium

sålunda.

Med hänsyn till de ersättningsberättigades intressen synes ersättning för

kronans rättegångskostnader icke böra yrkas i de fall, då sökanden nöjer

sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän domstol, därest

icke särskilda omständigheter (t. ex. oriktiga uppgifter från sökandens

sida) därtill ger anledning.

Det skulle möjligen kunna ifrågasättas, om man icke bör gå ett steg

längre och låta sökanden få ersättning för egna kostnader (jfr 67 § expropriationslagen).

Visserligen har sökanden icke denna förmånliga ställning,

då han själv fullföljer talan, men det torde vara större anledning att tillgodose

sökandens intressen, då kronan fullföljer.

Även fiskevärderings nämnderna för Kalmar och Blekinge län samt för

Norrbottens och Västerbottens län förordar en rättegångskostnadsregel i

enlighet med 67 § expropriationslagen.

Vad slutligen frågan om f o r u m beträffar så anför kammarkollegium

härom.

Gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt innehåller icke några

föreskrifter om forum för det fall, att ersättningsfrågan dragés under dom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

stols prövning. Då lagen antogs torde dock ha avsetts, att ett överklagande

av fiskevärderingsnämnds beslut skulle ske vid fastighetens forum.

Emellertid har Svea hovrätt i visst mål ansett valrätt föreligga mellan

detta forum och domstolen i den ort, där kammarkollegiet såsom företrädare

för kronan har sitt säte, d. v. s. Stockholms rådhusrätt (se Sv. JT 1954,

rättsfall s. 25). Mål angående ersättning för mistad fiskerätt berörande samma

ort, till och med samma skifteslag, kunna sålunda i vissa fall komma

att avdömas av häradsrätten i orten och i andra fall av Stockholms rådhusrätt,

vilket uppenbarligen får anses vara synnerligen olämpligt. För det fall

att även kammarkollegiet erhåller rätt att föra talan mot fiskevärderingsnämnds

beslut, torde forum-frågan bli ytterligare komplicerad. Det synes

därför påkallat att genom ett tillägg till 1950 års fiskeersättningslag få fastslaget,

vilket av förenämnda fora som skall komma i fråga.

Med hänsyn dels till önskvärdheten av att rättegångskostnaderna i möjligaste

mån hålls nere (exempelvis i de fall, då vittnen höras m. in.), dels

ock till den omständigheten att särskilt beträffande frågor om fiskets hävd

och omfattning, sedvanor i orten i fråga om fiskets utövande och dylikt det

är av stort värde för målens bedömande att utnyttja den kännedom om de

lokala förhållandena, som finns företrädd inom domstolarna i orten, synes

det kollegiet lämpligast att fastighetsforum blir exklusivt forum i fiskeersättningsmål.

Kammarkollegiets uppfattning i denna fråga delas av minoriteten inom

fiskeristyrelsen samt av fiskevärderingsnämnderna för Kalmar och Blekinge

län och för Norrbottens och Västerbottens län.

Utskottet

I motionen hemställes, att 1950 års lag om ersättning för mistad fiskerätt

m.m. ändras så att ersättningsfrågan skall kunna dragas under domstols

prövning icke blott av ersättningssökanden utan även av kronan. Enligt

6 § i det förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. in., som avgavs

av fiskerättskommittén och som låg till grund för 1950 års ersättningslag,

skulle talan mot fiskevärderingsnämnds beslut kunna föras vid domstol

av såväl ersättningssökanden som kronan. Under departementsbehandlingen

frångicks emellertid kommitténs förslag, därvid kronans klagorätt

begränsades till de extraordinära rättsmedel, som enligt rättegångsbalken

gäller för lagakraftägande domar och beslut. Anledningen till den sålunda

företagna ändringen framgår icke av förarbetena till lagstiftningen. Emellertid

har, av de yttranden att döma, som föreligger över motionen, på åtskilliga

håll den tanken kommit till uttryck, att rätt till domstolsprövning

borde införas även för kronan. Vad som närmast synes ha aktualiserat

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

9

denna tanke är den omständigheten att 1950 års lagstiftning har kommit

att ge upphov till ersättningsanspråk i en omfattning, som knappast torde

ha förutsetts vid ersättningslagens tillkomst. Belysande i detta hänseende

är exempelvis de uppgifter, som föreligger från fiskevärderingsnämnderna

för Norrbottens och Västerbottens, för Kalmar och Blekinge och för Hallands

samt Göteborgs och Bohus län. Hos den förstberörda nämnden närmar

sig sålunda summan av hittills preciserade anspråk 15 miljoner kronor, i

Kalmar- och Blekingenämnden har i två ärenden, som delvis avser samma,

flera personer tillhöriga fiske, yrkats ersättning med omkring 800 000 kronor,

och i den tredje av nämnderna har anspråk avseende Sydkoster i norra

Bohuslän väckts på ett belopp av 972 522 kronor. I sistnämnda ärenden gör

kronan i första hand gällande, att fiskerätterna vid Sydkoster haft sådant

innehåll, att någon ersättning över huvud taget icke kan ifrågakomma. I

anslutning till detta exempel må erinras om att fiskevärderingsnämndernas

verksamhet för bestämmande av ersättning omfattar jämväl det rent rättsliga

bedömandet av fiskerättigheternas art och omfattning enligt den före

den 1 januari 1951 gällande fiskelagstiftningen.

Fiskerättskommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1947:47 s. 322)

att, även om den sammansättning fiskevärderingsnämnderna avsågs skola

ha torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, kommittén

likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet bereddes den, som var

missnöjd med nämndens beslut, att bringa ärendet under allmän domstols

bedömande. Under kommittéarbetet hade ifrågasatts att begränsa domstolens

prövning till att avse allenast innehållet och omfattningen av den

rättighet, varpå ersättningsanspråket grundade sig, medan frågan om ersättningens

belopp ej ensamt skulle få fullföljas till domstol. Kommittén

yttrade i anledning därav att den funnit en sådan anordning möta alltför

stora betänkligheter med hänsyn såväl till svårigheten att sålunda särskilja

olika delar av tvistefrågan som också till vikten av de ekonomiska värden

som kunde stå på spel i hithörande ärenden.

Dessa kommitténs uttalanden har fått förnyad aktualitet med hänsyn

till arten och omfattningen av de ersättningsärenden, som redan hittills

blivit väckta. Även åtskilliga ytterligare skäl talar för införandet av fullföl

j dsrätt jämväl för kronan. Till en början kan sägas, att sådan rätt i föreliggande

fall motiveras redan av den grundläggande processrättsliga principen

om ömsesidig fullföljdsrätt. Vidare kan åberopas det allmänna intresset

också på förevarande område av en riktig och enhetlig rättstillämpning

med avseende på grunderna för beräkning av ersättningarnas storlek,

något som torde vara svårt att uppnå utan domstolsprövning med den möjlighet

denna innebär till avgöranden i högre instanser. Vid fiskevärderingsnämnderna

kan vittnesbevisning icke upptagas under samma betryggande

former som vid allmän domstol. Delta kan, särskilt när det gäller frågor

Dihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 19

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

om fiskets hävd och sättet för dess bedrivande, visa sig innebära en icke

oväsentlig begränsning av fiskevärderingsnämndernas möjligheter att komma

till riktiga och rättvisa resultat. Slutligen motiveras önskemålet om fullföljdsrätt

för kronan också av behovet av prejudicerande avgöranden av

högre instans i de rent rättsliga spörsmål, som sammanhänger med tolkningen

av äldre fiskelagstiftning.

Starka skäl talar således för fullföljdsrätt för kronan. Emellertid kan

vägande skäl också åberopas mot den av motionärerna önskade lagändringen.

Lagen om ersättning för mistad eller inskränkt fiskerätt har tillkommit

för att bereda fiskerättshavarna ersättning för den skada och förlust

de lidit genom ingripande i deras rätt från statsmakternas sida i form

av lagstiftning. Rättigheternas innehavare kan därför sägas ha ett berättigat

anspråk på att reglerna om ersättningens bestämmande utformas på ett

sådant sätt, att minsta möjliga olägenhet uppkommer för dem. Det må under

sådana förhållanden anses rimligt, att de ersättningsberättigade icke

bör kunna tvingas in i rättegång vid domstol med de konsekvenser detta

kan medföra i fråga om rättegångskostnader och dröjsmål med ersättningens

utbekommande. Även rent processuella skäl kan möjligen, i enlighet

med vad minoriteten inom fiskeristyrelsen påpekat, åberopas mot en lagändring

i den av motionärerna önskade riktningen. Enligt de allmänna reglerna

för processlagstiftnings tillämplighet i tiden lär nämligen en eventuellt

ändrad lagstiftning bli tillämplig endast på sådana anspråk, som anhängiggörs

efter den ändrade lagens ikraftträdande, under det att redan anhängiggjorda

eller prövade ersättningsärenden skall behandlas efter den

äldre lagen. Situationen skulle då bli den, att vissa ersättningsmål avgjorts

eller komme att avgöras utan möjlighet för det allmänna att få domstolsprövning

till stånd, under det att ersättningsärenden, som anhängiggöres

efter lagens ikraftträdande, kan bli föremål för dylik prövning. Denna olägenhet

torde dock kunna i stort sett undvikas genom ett övergångsstadgande

av innebörd att bestämmelsen om fullföljdsrätt för kronan bleve tillämplig

i alla ärenden, där beslut av fiskevärderingsnämnd meddelades efter lagändringens

ikraftträdande. Hittills torde nämligen beslut ha meddelats i

ett mycket litet antal ärenden.

EnTigt utskottets mening bör emellertid avgörandet träffas främst med

hänsyn tagen till de ersättningsberättigades intressen. Den frågan träder då

i förgrunden, huruvida dessas ställning genom den ifrågasatta lagändringen

skulle så försämras, att denna framstår såsom obillig. Vad då först beträffar

risken för utgifter för rättegångskostnader i sådana fall, då ersättningssökanden

nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän

domstol, torde varje olägenhet härutinnan kunna undvikas genom en bestämmelse,

motsvarande 67 § expropriationslagen och innebärande bland

annat, att kronan i de fall, då den utnyttjar sin fullföljdsrätt, får, oavsett

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

11

målets utgång, svara icke blott för sina egna utan även för motpartens kostnader

å målet. Däremot torde den olägenhet icke kunna helt undvikas, som

består i tidsutdräkt med avseende på ersättningens utbetalande. Att således

ersättningssökandenas ställning vid en lagändring åtminstone i visst avseende

skulle försämras är otvivelaktigt. Å andra sidan har det, enligt vad

utskottet under hand inhämtat, i samband med ärendets behandling av

företrädare för vissa ersättningssökande själva uttalats den åsikten, att kronan

borde beredas möjlighet att bringa ersättningsfrågorna under domstols

bedömande. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att fiskevärderingsnämnderna

i medvetandet om kronans avsaknad av fullföljdsrätt är

benägna för en viss försiktighet vid ersättningarnas bestämmande, vilket

onekligen innefattar en viss risk för att förlusten eller skadan icke alltid

uppskattas till sitt fulla belopp.

Utskottet anser i vart fall, att den av motionärerna förordade lagändringen

icke bör genomföras utan att samtidigt frågan om rättegångskostnader

överväges. Därest kronans fullföljdsrätt i samband därmed på ett eller

annat sätt begränsades till spörsmål av principiell natur och till sådana fall,

då det på grund av påtagliga oriktigheter förelåge klart behov av domstolsprövning,

torde skälen för en lagändring väga tyngre än de därigenom uppkomna

olägenheter för de ersättningsberättigade, vilka talar emot en sådan

ändring.

Utskottet vill slutligen endast tillägga, att enligt utskottets mening den

önskvärda enhetligheten i rättstillämpningen bäst torde vinnas med en

forumregel, enligt vilken en särskilt angiven allmän underrätt gjordes till

exklusivt forum.

Utskottet har inhämtat, att kammarkollegium i början av 1955 hos Kungl.

Maj :t gjort en framställning i ämnet, vilken framställning även blivit remissbehandlad.

På grund härav synes anledning saknas att föreslå någon ytterligare

utredning, och utskottet finner det lämpligast att överlämna åt Kungl.

Maj :t att vidta de åtgärder i frågan, som kan anses lämpliga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 46,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till

känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 9 maj 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Ebbe Ohlsson,

Kristiansson* och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Levin, Eriksson i

Sandby*, Andersson i Dunker, Nestrup, Andersson i Ryggestad, fru Boman

och herr Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956

560629

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:300 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring av 7 § lagen den 1 december 1950 s. 1 i texten