Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en reformering av skogslagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 123 i första kammaren av herr Strand m. fl., samt nr 175 i andra kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl.

1956-05-15 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:20, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en reformering av skogslagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 123 i första kammaren av herr Strand m. fl., samt nr 175 i andra kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en reformering

av skogslagstiftningen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen nr 123 i första kammaren av herr

Strand m. fl., samt nr 175 i andra kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj :t anhålla om utredning snarast beträffande en reformering av

vårt lands skogslagstiftning, varvid av oss anförda synpunkter bör vinna beaktande

och särskilt följande utredningsuppgifter komma i betraktande

nämligen:

1) reformering av gällande skogsvårdslag;

2) översyn av lagstiftningen om förbud i vissa fall för bolag etc. att förvärva

fast egendom; samt

3) förslag till lagstiftning och andra åtgärder till befrämjande av samarbete

mellan mindre skogsägare för gemensam förvaltning av skogstillgångarna».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens, Värmlands och

Kronoborgs län, 1955 års skogsvårdsutredning och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.

Vid skogsstyrelsens utlåtande har fogats yttranden

från landets samtliga skogsvårdsstyrelser. På begäran av utskottet har

yttranden över motionerna därjämte avgivits av Landsorganisationen, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Vidare har utskottet den 24 april 1956 företagit en resa för studium av

skogsförvaltningens handhavande inom Sköldinge skogsallmänning, ekono''

misk förening u. p. a. Utskottet hade därvid dels i Flen och dels på Harpsunds

egendom tillfälle till ett flertal överläggningar med företrädare för

såväl föreningen som för Hammerdals skogsbruksoinråde i Jämtland. Sistnämnda

sammanslutning är ett organ för gemensam förvaltning i Jämtlands

skogsägareförenings regi av vissa enskilda skogsägares skiften i Hammerdal

i norra Jämtland.

Gällande bestämmelser

Nu gällande skogsvårdslag den 21 maj 19å8 trädde i kraft den 1 januari

1949 och ersatte en lag i ämnet av den 15 juni 1923. Skogsvårdslagens till1

Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

lämpningsområde omfattar även de skogar, som tidigare lydde under 1932

års lappmarkslag, samt vissa andra skogar, främst städernas skogar.

I fråga om de allmänna grunderna för skogsbruket stadgas, att skogsmark

med därå växande skog bör skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte

vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles (1 §).

Till skogsmark hänföres i stort sett all mark, som är lämplig för skogsproduktion

och ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål (2 §).

Enligt 1923 års lag fick yngre skog i regel ej avverkas annorlunda än genom

ändamålsenlig gallring. Detta skydd har nu utvidgats till att omfatta

all utvecklingsbar skog. Skog skall anses såsom utvecklingsbar, så länge det

under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande

att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den (6 §). Beträffande

skog, som icke är utvecklingsbar, föreskrives, att avverkning av sådan skog

ej å någon fastighet må så företagas, att större rubbningar i avkastningens

jämnhet uppkommer (7 §). Sistnämnda bestämmelse har till syfte att bidraga

till att bereda en jämn arbetstillgång för dem, som är sysselsatta inom

skogsbruk och skogindustri, samt en jämn tillgång å råvaror för skogsindustriernas

behov.

Då avverkning påbörjats eller planlagts i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser,

skall avverkningsförbud kunna meddelas. För att minska antalet

fall, där detta medel måste tillgripas, föreskrives emellertid, att skogsvårdsstyrelsen

i regel, innan avverkningsförbud tillgripes, skall söka träffa överenskommelse

med fastighetens ägare rörande avverkningen å fastigheten.

Avverkningsförbud skall i allmänhet gälla för en tid av högst fem år med

rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för ytterligare högst fem

år (11—13 §§).

Skogsvårdslagen innehåller vidare föreskrifter om skyldighet att vidtaga

åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, vilka delvis saknade motsvarighet

i 1923 års lag. Den viktigaste nyheten är, att ägare av skogsmark,

varå skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, skall kunna åläggas

vidtaga åtgärder för att förbättra skogstillståndet, även då bristerna i

detta icke boro på underlåtenhet att sörja för återväxt efter avverkning eller

inträffad skada. Denna skyldighet skall dock, såvida ej markägaren erhåller

bidrag av allmänna medel, vara begränsad till en kostnad, motsvarande värdet

av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande (14

—18 §§).

I lagen finns bestämmelser om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

De innebär, att skogsägare skall vara skyldig att efter åläggande av

skogsstyrelsen vidtaga åtgärder för att förebygga eller begränsa sådan skadegörelse.

Till täckande av kostnaderna skall utgå bidrag av allmänna medel.

Angående bidrag och lån av allmänna medel till vissa skogsförbättrande

åtgärder och till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. finns

bestämmelser i kungl. kungörelserna den 21 maj 1948 (nr 239) och den 14

juni 1940 (nr 599).

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Enligt 4 § skogsvårdslagen skall för varje landstingsområde eller, där

Konungen så förordnar, för annat område finnas en skogsvårdsstyrelse, som

skall ha uppsikt över att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet

med bestämmelserna i skogsvårdslagen. Bestämmelserna om dessa myndigheters

verksamhet återfinnes i kungl. förordningen den 30 maj 1941 om

skogsvårdsstyrelser. Huvuduppgifterna består i skyldighet för styrelserna

att befrämja och understödja den enskilda skogshushållningen, alt verka

för att skogsvårdsarbetet bedrives på ett planmässigt sätt och att utöva den

uppsikt som jämlikt skogsvårdslagen och andra författningar ankommer på

styrelserna. Det åligger vidare skogsvårdsstyrelserna att verka för den skogliga

upplysningen och yrkesutbildningen, att föranstalta om tillgång på

skogsfrö och plantor, att lämna sakkunnigt biträde vid planläggning av

skogsbrukets drift, att stödja sammanslutningar av skogsägare i deras verksamhet

för skogsvårdens befrämjande, samt att vidtaga i övrigt påkallade

åtgärder för befordrande av en förbättrad skogshushållning (4 §). Vid envar

skogsvårdsstyrelse skall finnas ett råd för undervisningsfrågor (5 a §).

I anslutning till vad som förutsatts under förarbetena till skogsvårdslagen

har skogsstyrelsen den 21 maj 1948 utfärdat anvisningar rörande tillämpningen

av skogsvårdslagen (SFS 1948 nr 237).

Den av motionärerna åsyftade lagen den 18 juni 1925 angånde förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom innehåller

till en början eif principiellt förbud för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom på landet och i stad utanför det till bebyggande

planlagda området. Lika med stad anses härvid köping och annan ort där

den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas (1 §).

Förvärvsförbudet har dock ej avseende å sådant förvärv, som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller jämlikt Kungl. Maj :ts medgivande

till expropriation, eller å förvärv genom testamente till förmån för ideell

förening eller stiftelse och ej heller å förvärv av järnväg (2 §).

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som av länsstyrelsen

i viss ordning prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller

huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt

eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag'' eller utgöra torvmosse, vattenfall,

fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra

skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.

Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet att bolag,

förening eller stiftelse efter vad nu sagts må förvärva den, blir det gällande

även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del därav (3 §).

Kungl. Maj :t äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva

fast egendom av annan beskaffenhet än nyss sagts i fall 1. att egendomen vid

tiden för lagens trädande i kraft ägdes av bolag eller ekonomisk förening och

sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet; 2. att egendomen utgör fastighet

varav icke någon del lämpligen kan nyttjas för jordbruk; 3. ad egendomen

utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,

vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande om
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

ständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten

skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande

av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara att hänföra

till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som

i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande

av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås med

andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av stödskog

hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt jordbruk

bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde, till möjligheten

att av dylikt område bilda självständigt jordbruk eller sammanslå

sådant område med annan brukningsdel; 4. att egendomens förvärvande

för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom innehavare av angränsande

fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn till skogsvårdens främjande;

5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos

bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller

att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter

eller jordbruksprodukter; eller 6. att med egendomens förvärvande

är avsett att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk.

Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda

skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens

ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild

person av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens

förhållanden erforderlig skogstillgång eller också genom sådan överlåtelse

till enskild person av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig

för befolkningens näring i orten, avhänt sig egendom, vilken finnes i värde

ungefär motsvara den egendom som avses med förvärvet. Med överlåtelse

som nu sagts skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet,

odlad jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap,

bolag eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har

överlåtelse av jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person,

som förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst

annorledes än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband

därmed bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen. Tillstånd

enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedansiljans och Ovansiljans

fögderier, Västerdals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt

Bjursås, Åls, Envikens och Svärdsjö socknar av Falu fögderi i Kopparbergs

län, icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv avmark,

som vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt

storskifte avsetts till hemskog och fäboskog. I fråga om de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län skall,

där heminägorna ännu ligga i storskifte, vid tillämpning av bestämmelserna

i tredje punkten samma ägare eller hans make tillhöriga ägor, vilka gemensamt

bilda en brukningsdel, betraktas såsom en fastighet. Vad enligt bestämmelserna

i tredje punkten förvärvas skall med iakttagande av viss föreskrift

avskiljas genom avstyckning. Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

5

icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, givas, om jordbruket å

fastighet, varifrån förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra

eller märkligen försvagas (4 §).

Kungl. Maj:t har emellertid också en allmän befogenhet att meddela förvärvstillstånd.

Om nämligen i andra fall, än som angivits i 4 §, på grund av

särskilda omständigheter anses, att bolag, förening eller stiftelse bör medgivas

rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs,

så äger Kungl. Maj :t giva tillstånd därtill. Såsom dylik omständighet skall

i fråga om förvärv, som göres av ideell förening eller stiftelse, anses, att

föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet

äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet

(5 §).

Vill bolag, förening eller stiftelse påkalla länsstyrelsens prövning enligt

3 § eller söka Kungl. Maj:ts tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan

jämte fångeshandlingen eller bestyrkt avskrift därav ingivas till länsstyrelsen

innom tre månader från det fånget skedde. För sittes denna tid eller

prövas egendomen icke vara hänförlig under 3 § och blir ej heller ansökan

bifallen av Kungl. Maj:t, skall fånget vara ogilt. Sökes tillstånd, åligger det

länsstyrelsen, såframt ej förvärvet godkännes enligt 3 §, att insända handlingarna

jämte eget utlåtande till Kungl. Maj :t. Innan utlåtande avgives,

skall länsstyrelsen, där ej av särskild anledning finnes icke vara erforderligt,

över ansökningen höra kommunalnämnden i orten eller annan kommunal

myndighet samt att annan nämnd eller mydighet, som kan antagas

äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

över länsstyrelsens beslut i ärende som nu sagts må klagan

föras i den ordning som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Närmare

föreskrifter rörande utredningen i ärende av förevarande slag må meddelas

av Kungl. Maj :t. Eventuell ansökan om lagfart skall förklaras vilande i avbidan

på utgången av förvärvsprövningen (6 §).

Lagen innehåller även vissa bestämmelser om bolags och därmed jämställd

juridisk persons rätt att inropa fast egendom å exekutiv auktion.

Slutligen föreskrives, att vid sidan av bolagsförbudslagen alltjämt skall gälla

vad därutöver är stadgat om bolags, förenings eller stiftelses förvärv av fast

egendom (12 §).

Motionerna

1 motionerna uttalas inledningsvis, att det är ett intresse för varje svensk

medborgare, att förutsättningar skapas för att skogsmarken utnyttjas tillfredsställande,

att skogen skötes på bästa sätt och att avkastningen ställes

till förfogande för industri och handel så rationellt som möjligt. Efter att

ha berört frågan om vilka kategorier av skogar som i landet är föremål för

den bästa skötseln konstaterar motionärerna, att bättre skogsvård erfordras

på alla ägarkategoriers skogar. Vid bedömandet av frågan hur största nyttan

skall kunna utvinnas av skogarna bör även befolkningspolitiska och

sociala synpunkter beaktas. Det hävdas, att den förefintliga ägarfördel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

ningen inom skogsbruket i princip bör uppehållas. Detta innebär likväl icke,

att betydelsen av skogsbrukets sammanförande till lämpliga förvaltningsenheter

får underskattas.

Mot den sålunda angivna bakgrunden antyds i motionerna de lagstiftningsåtgärder

som anses erforderliga för tillskapandet av ökad effekt av

landets skogsbruk. Dessa åtgärder avser i huvudsak tre olika områden, nämligen

frågan om en reformering av skogsvårdslagen, en

översyn av bolag sförbudslagen samt förslag till lagstiftning

och andra åtgärder till befrämjande av samarbete mellan

mindre skogsägare för gemensam förvaltning av

skogstillgångarna.

f den förstnämnda frågan kritiserar motionärerna den grundläggande

principen i gällande skogsvårdslag, innebärande att skogen skall skötas så

att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes. Motionärerna menar

att denna princip i sin nuvarande utformning är felaktig och att i fråga om

föryngringsverksamheten måste kunna krävas mera av den enskilde skogsägaren

än sådana åtgärder som med hänsyn till avverkningskostnaden gör

det ekonomiskt lönande att bedriva skogsbruk på området i fråga. Vidare

utvecklas vissa skäl mot en annan av skogsvårdslagens grundläggande principer,

nämligen att utvecklingsbar skog icke får avverkas annorledes än efter

ändamålsenlig gallring. Motionerna utmynnar i denna del i förslag till

vissa grundläggande stadganden i skogsvårdslagen av annat innehåll än de

nuvarande.

I den andra av de av motionerna omfattande frågorna påpekas, att nuvarande

rättspraxis icke lägger hinder i vägen för arrondering av skogsägor

genom utbyte av'' skogsskiften bolag och andra juridiska personer emellan.

Emellertid anses ovannämnda s. k. bolagsförbudslag av'' år 1925 försvåra

ägoutbyten mellan bolagen och andra skogsägare. Man menar alt den

onödigt tyngande form som i lagen föreskrives för vissa sådana byten bör

kunna avlägsnas och hänvisar i detta avseende till ett av 1951 års jordrationaliseringsutredning

år 1954 framlagt förslag, innebärande en betydande

förenkling. Enligt förslaget skall tillståndsgivningen i fråga om bolagsförvärv

uppdragas åt lantbruksnämnderna, varigenom ett fastare samarbete

skulle skapas mellan lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen. Motionärerna

finner jordbruksrationaliseringsutredningens förslag i stort sett

ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Viss omprövning i syfte att göra

förslaget ännu mera lämpat för strävanden att sammanföra skogsmarken

i lämpliga brukningsenheter bör dock ske.

Vad slutligen samarbetet inom småskogsbruket beträffar, anser motionärerna

att utgångspunkten bör vara att finna en lösning för att skapa tillgång

till sakkunnig driftspersonal och för sysselsättning och anställning

av heltidsarbetare. Man anser skogsvårdsstyrelsernas nuvarande belastning

med stämplingar och dylikt efter hand böra begränsas och att skogsägarföreningarna

icke bör anförtros förvaltningsansvar över småskogsbruk

i någon större omfattning. Motionärerna framlägger härefter ett förslag till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1950

lösning av samarbetsfrågan, innebärande, att ett antal mindre skogsägare

bildar en skogsförvaltningsförening. Åt denna överlämnar medlemmarna förvaltningen

av sina skogsmarker. Föreningen anställer sakkunnig driftsledare,

och denne överenskommer med delägarna om en plan i fråga om

skogsskötseln på området. Anslutningen förutsättes skola ske helt på frivillighetens

grund, men möjlighet bör skapas för tvangsanslutning a\ skogsägare,

som vansköter sin skog. Det sålunda framförda förslaget böi jämte

andra uppslag komma under övervägande vid en av regeringen igangsatt

utredning angående samarbetets problem inom småskogsbruket.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Västerbottens län och

Landsorganisationen avstyrker ändring för närvarande av gällande

skogsvårdslag i de avseenden som åsyftas av motionärerna. Detta

gäller även skogsvårdsstyrelserna, av vilka de flesta i tämligen bestämda

ordalag avvisar tanken på en reform. Endast skogsvardsstyrelsen i Västerbottens

län intar en mera försiktig ståndpunkt och uttalar, att en omarbetning

av skogsvårdslagen icke är absolut nödvändig för ernående av en intensifiering

av skogsvården.

Skogsstyrelsen sammanfattar skogsvårdsstgrelsernas yttranden i denna

del på följande sätt:

A. Uttalanden gemensamma för samtliga skogsvårdsstyrelser

1. Ingen reformering av gällande skogsvårdslag är f. n. nödvändig. En

av styrelserna (Västerbottens län): »omarbetning är icke absolut nödvändig».

2. Inga större svårigheter, kontroverser el. dyl. av i motionerna antydd

art och omfattning har försports i samband med hittillsvarande tillämpning

av 1948 års lag.

3. Skyddet för den utvecklingsbara skogen bör bibehållas liksom alla

stadganden i anslutning till lagens allmänna bestämmelser i 1 § (principerna

om lönsamhet och i huvudsak jämn avkastning).

4. Ingen annan skärpning av lagens krav å reproduktionsskyldighet är

erforderlig än vad som kan åvägabringas genom av skogsstyrelsen föianstaltad

översyn av anvisningarna till lagen.

5. För ett intensifierat skogsodlingsarbete krävs i första hand ökade medel

för plant- och fröanskaffning.

B. Uttalanden som är gemensamma för flertalet skogsvårdsstyrelser

1. Inget tvång till avverkning erfordras utöver vad 16 och IT §§ i lagen

redan nu tillstädjer. Två styrelser (Hallands och Bohus län) överväger om

inte möjligheter bör tillskapas att framtvinga gallring i ung skog när en försummad

sådan åtgärd kan förväntas leda till väsentligt nedsatt produktion.

Reservanter i en av dessa styrelser anser att en dylik utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas

befogenheter förutsätter ändrad lagtext i 16 §.

2. Anvisningarna till lagen bör moderniseras i nivå med forskningens senaste

rön och utvecklingens krav i övrigt.

3. Inga lagbestämmelser bör utfärdas för tvångsanslutning av skogsägare

till sambruksföreningar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Såsom exempel på skogsvårdsstyrelsernas ståndpunkt må här redovisas

följande uttalande av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län.

Motionärerna synes framför allt mena, att man skall kunna kräva mera

i kronor (per hektar räknat) i samband med återväxtåtgärder. Styrelsens

uppfattning i denna sak är, att om kostnadsgränserna hålls tillräckligt vida,

så finns icke anledning att rubba på nuvarande lagbestämmelser. Kostnadsgränserna

anges ej i själva lagen utan i tillämpningsföreskrifterna, vilka då

och då bör omprövas.

Det uttalas i motionerna, att det måste vara priset på virket som avgör

till vilken ålder det ur ekonomisk synpunkt är lämpligt att förlägga slutavverkningen.

Omfört i praktiken skulle detta under en konjunktur med

höga massavedspriser och förhållandevis låga timmerpriser betyda, att den

allmänna skogsskötseln skulle anknytas till korta omloppstider och svaga

gallringar (som premierar massavedsproduktionen).

Efter någon tid svänger måhända konjunkturerna, så att timmerproduktionen

ställer sig fördelaktigare. Detta skulle då medföra, att skogsskötseln

ånyo ställs om till längre omloppstider och hårdare gallringar. En

sådan uppläggning av skötselprogrammet skulle, enligt styrelsens bestämda

uppfattning, vara synnerligen olycklig. Att den är ohållbar belyses ju även

av det förhållandet, att storskogsbruket ej tillämpar dylika principer på

egna skogar. Där anlägger man i stället långsiktiga synpunkter som i 1948

års lag. Detta är, enligt styrelsens åsikt, det enda riktiga. Kontakten med

de ekonomiska förutsättningarna på lång sikt bör alltid förefinnas.

Tolkningen av begreppet utvecklingsbar skog kan måhända vid första påseende

te sig svår, men erfarenheten har visat, att det under årens lopp utkristalliserat

sig en last praxis i tolkningen, som icke lämnar rum för subjektivitet

och rättsosäkerhet. Styrelsen kan på basis av många års erfarenhet

vitsorda, att det är mycket säilan klagan anföres mot styrelsens tolkning

av begreppet utvecklingsbar skog. Detta tyder på att en stabilisering skett

även av allmänhetens uppfattning härutinnan. Lagens 6 § är utan tvekan

en av hörnpelarna i den nuvarande skogsvårdslagen.

Styrelsen anser, att den nu stabiliserade gränsdragningen mellan utvecklingsbar

och icke utvecklingsbar skog utfaller väl. Styrelsen har ett effektivt^

och fast skydd för skogsbestånden mot för tidig slutavverkning upp till

75-årsåIdern. Då slutavverkningen i anedeltal sker vid 10-årsåldern, framgår

härav att den tidrymd bestånden befinner sig under skogsi’årdslagens

7 § (såsom icke utvecklingsbar skog) normalt rör sig om ca 25 år. Skogsägarens

dispositionsrätt över denna del av skogskapitalet är relativt fri.

Motionärernas förslag att göra alla uttag, som icke avser ändamålsenlig

gallring, beroende av anmälningsplikt och särskilda därav föranledda anstalter

från skogsvårdsstyrelsernas sida, framstår såsom alltför rigoröst och

omständligt.

Skogsstyrelsen anför för egen del bland annat följande.

Man kan nog med fog göra gällande, att lagtillämpningen numera på del

hela taget funnit sin form och visat god verkningsgrad, ett omdöme som

utan undantag styrks av skogsvårdsstyrelsernas utlåtanden. Några verkligt

fundamentala brister i lagen har inte givit sig till känna. Att ovivelaktigt eu

del svagheter och otydligheter kunnat iakttagas sammanhänger kanske

mindre med själva lagen än med ofullkomligheter i tillämpningsnormerna.

Dessa har behov av förenklingar och förtydliganden, vilket föranlett skogsstyrelsen

att förbereda en grundlig överarbetning av dem.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

9

1948 års skogsvårdslag förtjänar sålunda övervägande ett gott betyg.

Samtidigt får man i rättvisans namn inte förbise, att (ten genom vissa justeringar

och kompletteringar säkerligen skulle kunna vinna i ändamålsenlighet

och överensstämmelse med nuvarande syn på såväl skogsbrukets förhållanden

som naturvården och andra betydelsefulla intressen, vilka berörs

av skogsvårdslagstiftningen och blivit mer framträdande på sistone.

Det alternativ till gällande skogsvårdslag, som ställts upp i motionen, är

endast fragmentariskt utformat och ger därför inte tillräckligt underlag för

ett mera allsidigt bedömande. Framställningssättet kan lätt förorsaka missuppfattning,

när man söker utläsa dess ledande idéer, och man måste över

huvud taget på många punkter ställa sig frågande vart de antydda konturerna

för en lagreform syftar. Med detta förbehåll synes den bärande tanken

vara, att skogsvårdslagen skall i hög grad förenklas, lösgöras från lönsamhetens

rättesnöre och helt koncentreras kring skyldighet för skogsägaren

att sörja för ny skog i den avverkades ställe, samtidigt som det direkta

skyddet för den uppväxande skogen avskaffas. I en ny lag skulle sålunda

skogen i det utvecklingsskede, vars betydelse för den totala värdeavkastningen

är så utomordentligt stor, lämnas utan försvar mot olämpliga huggningsingrepp.

Bortsett från motionernas långt drivna fordran på i huvudsak

jämn avkastning från varje skogsägares mark förefaller en sådan omläggning

nära nog innebära ett återgående till 1903 års nivå. Huruvida de i

motionen framlagda synpunkterna på lagstiftningens grundprinciper skulle

kunna medföra större entydighet än de som kommit till uttryck i nuvarande

lag verkar problematiskt, då synbarligen olika bedömningsregler

skulle gälla i fråga om återväxtåtgärder efter avverkning och sådana på av

ålder kal mark ävensom i andra sammanhang t. ex. vid gallring. Som redan

berörts innehåller motionerna vidare en rekommendation ang. möjligheter

för skogsvårdsstyrelse att med tvångsmedel kunna ingripa mot skogsägare,

som inte gallrar i tid eller ej slutavverkar mogen skog. Även om själva gallrings-

och avverkningsåtgärden som sådan är synnerligen önskvärd — framför

allt ur lönsamhetssynpunkt — synes ofrånkomligt att ett dylikt tvångsmedel

i tillämpningen stöter på betydande svårigheter av växlande slag. De

med mogen skog överbestockade fastigheterna torde också numera vara

rätt fåtaliga i vårt land, samtidigt som ackumulerade röjnings- och gallringsbehov

finns snart sagt på varje skog. Önskemålet att uppmärksamma

behovet av snabbare restaurering av gamla kalmarker och vanskötta skogsmarker

torde strängt taget mera vara en fråga om ökad medelstilldelning

(till skogsvårdsanslag, plantskoleverksamhet in. in.) än ett lagstiftningsbehov.

Redan nuvarande skogsvårdslag medger ju ingripande i dylika fall,

men tillgängliga anslagsmedel har inte på långt när räckt ens till de frivilliga

åtgärderna, än mindre till ålägganden.

De flesta remissinstanserna gör uttalanden av innebörd, alt skogsvårdslagen

varit i tillämpning alltför kort tid och att tillräckliga erfarenheter därför

icke vunnits rörande frågan om behovet av eu reformering. Hit hör, förutom

skogsvårdsstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och

Värmlands län, den senare genom länets hushållningssällskap, Sveriges

skogsägareförbund, Sveriges lantbruksförbnnd och Sveriges skogsägarföreningars

riksförbund samt Riksförbundet Landsbygdens folk.

Mot 1 ö n s a in h e t s p r i n c i p e n som teoretiskt underlag för skogsvårdslagstiftningen

anser domänstyrelsen invändningar icke kunna göras,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

och denna uppfattning synes omfattad jämväl av flertalet övriga remissinstanser.

Även skyddet för den utvecklingsbara skogen

anses böra bibehållas av de flesta remissinstanserna.

Lantbruksstyrelsen anför bland annat följande.

Vad angår frågan om eu reformering av skogsvårdslagen bar i motionerna

anförts vissa skäi, som enligt motionärernas uppfattning talar för att man

skulle företaga en översyn av denna lagstiftning. Vissa av dessa synas dock

knappast vara av sådan vikt, att det enbart på grund av dem kan anses motiverat

att redan nu igångsätta en översyn av den blott några år gamla lagen.

Detta gäller exempelvis vad motionärerna anfört om att erfarenheterna

efter lagens tillkomst visat, att man i allt större utsträckning bör låta återväxtåtgärderna

ta formen av plantering och sådd och att utvecklingen sålunda

på detta område skulle ha gått förbi de krav, som uppställes i

skogsvårdslagen.

Vad här anföres synes emellertid innebära en underskattning av de möjligheter,

som skogsvårdslagen ger att påfordra vidtagande av aktiva återväxtåtgärder.

Och även om dessa möjligheter icke skulle anses fullt tillräckliga,

torde vad motionärerna anfört om den positiva viljan hos skogsägarna

att vidtaga längre gående åtgärder än lagen kräver icke kunna tagas som

bevis för att en omedelbar revision av lagstiftningen skulle vara nödvändig.

Det torde dessutom knappast vara berättigat att så generellt som i motionerna

göres hävda att självföryngring skulle vara en primitiv metod, som

bör frångås. Både plantering och självsådd har enligt vetenskap och praktisk

erfarenhet alltjämt sin givna plats i skogsbruket beroende på skogstyp

och miljöförhållanden.

Icke heller synes vad motionärerna i detta sammanhang anfört om att kostnader

för föryngringsåtgärder — bortsett från föryngringsåtgärder å gamla

kalmarker — i princip alltid bör betraktas som eu avverkningskostnad vara

invändningsfritt.

I motionerna kritiseras vidare den i nuvarande skogsvårdslag förekommande

bestämmelsen, att utvecklingsbar skog ej får avverkas annorledes än

efter ändamålsenlig gallring, och föreslås, att denna bestämmelse skall ersättas

med ett stadgande av innebörd att annan avverkning än sådan, som

har karaktären av ändamålsenlig gallring, skall få vidtagas endast efter det

anmälan till skogsvårdsstyrelsen skett och denna varit i tillfälle att genom

överenskommelse eller åläggande träffa sådana anstalter, som säkerställa

föryngring och en i huvudsak jämn avkastning. Styrelsen är dock tveksam,

huruvida de skäl, som motionärerna anfört för ändring av lagen på denna

punkt, kunna anses tillräckliga. Som motionärerna framhållit har man i

praktiken även inom ramen för den nuvarande skogsvårdslagstiftningen

kunnat komma till rätta med de problem, som kunna uppstå, då man för att

lägga ur föryngringsytor av lämplig storlek även kan vilja röra smärre bestånd,

som innehålla utvecklingsbar skog. Härtill kommer, att eu ändring av den

innebörd, som motionärerna antytt, om den skulle få någon reell effekt,

skulle betyda en mycket kraftig ökning av skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda

och dessutom medföra en utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas befogenheter

att ingripa i den enskilde skogsägarens dispositioner, som knappast

kan anses påkallad. Skyddet mot för tidig avverkning av sådan producerande

ung och medelålders skog som i nuvarande lag benämnes utvecklingsbar

skog bör enligt styrelsens mening bibehållas.

Jämväl vad motionärerna anfört om att det understundom kan förekomma

att skog överhålles längre än som ur ekonomisk synpunkt kan anses lämpligt

torde knappast kunna anses utgöra något mera tungt vägande skäl för en

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1950

översyn av lagen. De fall, där så sker, torde nämligen i förhållande til! den

totala skogsmarksarealen vara mycket obetydliga.

Däremot förefinnes andra omständigheter, vilka enligt lantbruksstyrelsens

uppfattning betydligt starkare än de nyss anförda tala för att en översyn av

skogsvårdslagen nu bör igångsättas. En av dessa är att, såsom även beröres

i motionerna, de lönsamhetskalkyler, vilka enligt nuvarande lag skola vara

avgörande för reproduktionspliktens inträdande och omfattning, synas vara

av diskutabelt praktiskt värde. Det har nämligen visat sig vara utomordentligt

vanskligt att på teoretisk väg finna hållbara och i praktiken användbara

grunder och beräkningsmetoder för dylika kalkyler, och det synes med hänsyn

härtill kunna ifrågasättas, om man ej bör söka finna en säkrare och

mera lättillämplig grundval för bestämmandet av dels gränsen för avverkningsmogen

skog, dels reproduktionspliktens omfattning. Därvid torde det

även böra övervägas, om man ej med hänsyn till de krav, som man numera

till följd av de höjda skogsvärdena bör ha rätt att ställa på det allmänna

skogstillståndet, bör kunna tillämpa strängare regler än hittills i fråga om

reproduktionsplikten.

Vid sidan av de för all skogshushållning grundläggande föryngringsfrågorna

synes det vidare finnas anledning att vid en revision av skogsvårdslagen

beakta den i den nuvarande lagen blott föga uppmärksammade frågan

om ungskogsvården. För värdeavkastningen på lång sikt är det nämligen

av utomordentligt stor vikt ej blott att reproduktionsfrågan löses på ett tillfredsställande

sätt utan även att plant- och ungskogarna bli väl skötta medan

de befinner sig i det stadium, att de ännu icke kan lämna något ekonomiskt

utbyte men kräva investeringar för att man skulle kunna räkna med en tillfredsställande

framtida virkesskörd av god kvalitet. I detta avseende föreligger

flerstädes allvarliga eftersläpningar i svenskt skogsbruk, och det synes

nödvändigt, att vissa krav härvidlag skall uppställas i lagen.

Bland de avsnitt, som bör särskilt uppmärksammas vid en revision av

skogsvårdslagen, vill lantbruksstyrelsen vidare peka på bestämmelserna om

att jämn avkastning bör eftersträvas. Den jämna avkastningens princip

hänför sig ju väsentligen till omtanken om den enskilde skogsägarens kontinuerliga

behov av sysselsättning i och ekonomiskt tillflöde från skogen.

Bestämmelsen kan emellertid i fråga om skog med oregelbunden åldersfördelning

komma i stark konflikt med det biologiskt och ekonomiskt motiverade

awerkningskravet och på så sätt komma att strida ej blott mot den enskilde

skogsägarens ekonomiska intressen utan även mot det allmännas

intresse av att skogsmarkens avkastningsförmåga skall utnyttjas på bästa

sätt. Härtill kommer att i vart fall sysselsättningssynpunkterna — med hänsyn

till de goda sysselsättningsmöjligheter som föreligga — numera ej torde

kunna tillmätas fullt ut lika stor betydelse som tidigare. Det synes därför

önskvärt, att bestämmelsen skall omprövas i syfte att söka finna en lösning,

som medger en mera smidig anpassning till de föreliggande förhållandena.

Medan flertalet remissinstanser synes eniga om tanken att någon reform

av gällande skogsvårdslag för närvarande icke är av nöden, förefaller lika

stark enighet råda därom att tillämpningsföreskrifter n a är i

behov av förenklingar och förtydliganden. Uttalanden av denna innebörd

görs av nära nog alla remissinstanser, vilka yttrat sig i fråga om behovet av

en reform av skogsvårdslagstiftningen. Skogsstyrelsen yttrar i denna fråga

bland annat följande.

Skogsstyrelsens hittillsvarande erfarenheter ger inte tillräcklig anledning

att tillstyrka eu genomgripande reformering redan nu av 1048 års skogs
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

•vårdslag, möjligen vidtagande av vissa justeringar och kompletteringar i densamma

för att bota mindre brister och öka dess tidsenlighet. Även enligt

skogsvårdsstyrelsernas samstämmiga uppfattning bör en ingående lagrevision

t. v. anstå. Med hänsyn till de meddelade tillämpningsnormernas betydelse

för lagens praktiska verkan är det däremot påkallat, att dessa snarast

överarbetas i förtydligande och förenklande syfte, en uppgift som närmast

torde tillkomma skogsstyrelsen i samverkan med olika intressenter och med

utnyttjande av nuvarande kunskapsmaterial. Arbetet med denna översyn

har redan påbörjats inom ämbetsverket.

På några håll påpekas, att motionärernas förslag rörande ny utformning

av skogsvårdslagen innebär ytterligare inskränkningar i den

enskilde skogsägarens rätt, och avvisas bestämt tanken på sådana.

Hit hör Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund samt Riksförbundet Landsbygdens folk.

De två förstnämnda sammanslutningarna samt länsstyrelsen i Kronobergs

län understryker, att 10 och 19 §§ i skogsvårdslagen öppnar möjlighet för

skogsägaren, dels att erhålla förhandsuttalande av skogsvårdsstyrelsen huruvida

viss skog är att anse som utvecklingsbar, vilket är ägnat att undanröja

tveksamhet rörande tolkningen av detta begrepp, dels ock att med

skogsvårdsstyrelsen träffa överenskommelse om skogsvårdande åtgärder.

De två nämnda förbunden, vilka avgivit ett gemensamt yttrande, gör

bland annat följande uttalande.

Skogsvårdslagen anvisar i § 19 möjligheter för skogsvårdsstyrelsen atl

med skogsägaren träffa överenskommelse om skogsvårdsåtgärder. Skulle

paragrafen kunna ges en översyn i förenklingssyfte har förbunden intet att

erinra däremot. I fall, då överenskommelse inte kan träffas, är det nämligen

en omständlig procedur att skogsvårdsstyrelsen först skall påkalla undersökning

av skogsstyrelsen, skogsstyrelsen förordnar sakkunnig person att

med biträde av två ojäviga gode män undersöka förhållandet; synemännen

skall avge redogörelse till skogsvårdsstyrelsen, som ånyo skall söka få

till stånd överenskommelse. Om likväl överenskommelse icke kan träffas

skall saken enligt § 20 i skogsvårdslagen gå till domstol, som äger föreskriva

de åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd som av förhållandena

påkallas.

När det gäller begreppet utvecklingsbar skog ansåg Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund i sitt yttrande till 1948 års lag, att införandet av ett

nytt begrepp »utvecklingsbar skog», i stället för de tidigare begreppen äldre

och yngre skog, inte skulle ge någon säkerhet vid bedömningen av avverkningsgränsen,

eftersom inte ens den skogliga produktionsforskningen kunde

bestämt fixera gränsen mellan utvecklingsbar och annan skog. Under de år

som lagen tillämpats har detta också visat sig vara fallet. De lagövervakande

myndigheterna har arbetat sig fram till en praktisk tillämpning, av motionärerna

kallad »uppluckring».

Trots att sålunda begreppet utvecklingsbar skog är svårt att tolka, anser

förbunden att ett borttagande av denna begränsning skulle kunna utnyttjas

för avverkning av sådana bestånd som inte borde avverkas. När man nu

vet att under de år som gått sedan 1948 en viss praxis beträffande tolkningen

av begreppet utvecklingsbar skog hunnit utbildas inom skogsvårdsstyrelserna

och deras personal och säkerligen även hland skogsägarna, så

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

13

borde man väl kunna känna sig tillfredsställd med lagens tillämpning. Förbunden

anser därför det vara lyckligast att ingen ändring göres i skogsvårdslagen

i detta stycke och kan därför icke tillstyrka att begreppet utvecklingsbar

skog nu avföres ur lagtexten.

Undertecknade förbund kan sålunda inte finna att någonting har inträffat

som nu kan aktualisera genomgripande ändringar av i 1948 års skogsvårdslag.

Den synes tvärtom efter här berörd mindre översyn väl fylla sitt

viktiga ändamål vid fortsatt god tillämpning av våra skogsvårdsmyndigheter.

Enligt vad sålunda anförts synes det förbunden att, därest åtgärder i de

remitterade motionernas syfte av riksdagen anses böra vidtagas, desamma

borde begränsas att avse

i fråga om skogsvårdslagstiftningen viss översyn av § 19 skogsvårdslagen.

Domänstyrelsen anser en översyn av skogsvårdslagen vara erforderlig i

ett av motionärerna icke berört avseende. Styrelsen yttrar härom.

I detta sammanhang vill styrelsen erinra om den tidigare bestämmelsen

i 1923 års skogsvårdslag om kravet på tillstånd från vederbörande skogsvårdsstyrelse

för rätt att företaga avverkning av äldre skog under de fem

första åren efter förvärv av fastigheten. Denna bestämmelse upphävdes i

samband med tillkomsten av nuvarande skogsvårdslag under åberopande av

föreskrifterna i denna lag om jämnhet i avkastningen. Styrelsen har kommit

i nära kontakt med denna fråga i samband med verkets försäljningar

av skog och skogsmark. Styrelsens erfarenhet av tillämpningen — beträffande

dessa försäljningar — av skogsvårdslagens bestämmelser om den

jämna avkastningen är, att styrelsen icke med stöd av dessa bestämmelser

kan förutse, hur skogen i den nya ägarens hand kommer att utnyttjas. Värdet

på ifrågavarande salulotter är i mycket hög grad beroende på möjligheterna

att i det aktuella fallet företaga omedelbara avverkningsuttag, särskilt

i fråga om äldre och värdefullare skog. Det vore en fördel om man redan i

samband med värderingen av dylika salulotter kunde förutse vilka avverkningsuttag,

som konnne att ske i den nya ägarens hand, särskilt under de

första åren efter förvärvet. Det är sannolikt att möjligheten till sådan bedömning

skulle vara större än nu, därest den förutnämnda bestämmelsen i

1923 års skogsvårdslag om tillståndstvång för avverkning under de fem

första åren efter förvärvet hade behållits vid utformande av den nya skogsvårdslagen.

Styrelsen anser, att denna fråga bör upptagas till övervägande,

oavsett om den föreslagna översynen av skogsvårdslagen i övrigt kommer

till stånd.

I fråga om de två yttranden, vilka innebär tillstyrkande av motionerna

i denna del, torde utskottet få återkomma till Landsorganisationens i ett senare

sammanhang. Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar bland annat

följande.

Om skogsskötseln i Västerbottens län vill länsstyrelsen anföra, att vården

av skogarna i det stora hela taget länge varit i hög grad försummad och

att detta omdöme även måste drabba de allmänna skogarna. Vid senaste

riksskogstaxeringen för omkring 15 år sedan betecknades tillståndet som

otillfredsställande på en fjärdedel av länets skogsmarksareal, motsvarande

800 000 hektar, varav 205 000 hektar var genom avverkning uppkomna

obehandlade kalmarker.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1056

På senare tid, och särskilt under det senaste årtiondet, har dock en påtaglig

förbättring i skogsskötseln inträtt. Särskilt faller den i ögonen på de

domänverkets och vissa bolags marker som äro samlade i större komplex.

På hondeskogarna är förbättringen icke lika framträdande enär enheterna

där är små och splittrade, men även på åtskilliga av dessa skogar har under

skogsvårdsstyrelsens ledning och på sista tiden även med skogsägareföreningens

medverkan utförts ett gott skogsvårdsarbete.

Motionärerna framhåller att nuvarande skogsvårdslag är föråldrad. Skogsvårdsstyrelsen

i Västerbotten har i ett till skogsstyrelsen avgivet yttrande utförligt

uppehållit sig vid frågan om gällande skogslagstiftning behöver ändras

och besvarat denna fråga nekande. Styrelsen anser däremot att tillämpningsföreskrifterna

kan behöva ändras. För egen del vill länsstyrelsen i

detta sammanhang uttala, att den finner det otillfredsställande, att en

skogsägare skall äga laglig rätt att slutavverka ett skogsbestånd och i

vissa fall kunna befria sig från ansvaret för erforderliga återväxtåtgärder

genom att anföra, att de medel, som insättas på åtgärderna, icke kommer

att lämna framtida ränteavkastning. Länsstyrelsen förenar sig därför med

motionärerna i deras yrkanden att skogsvårdslagen bör kräva mer av skogsägaren

än nu är fallet.

Länsstyrelsen anser, att de av motionärerna väckta frågorna är av sådan

vikt att en utredning bör komma till stånd.

Vad härefter angår den av motionärerna påkallade översynen av

lagstiftningen om förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom, är samtliga

remissinstanser ense med motionärerna om behovet och ändamålsenligheten

av förenklade bestämmelser på detta område.

Flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar hänvisar till det av

1951 års jordbruksrationaliseringsutredning framlagda förslaget (SOU

1954:16).

Lantbruksstyrelsen gör följande uttalande.

Vad angår det sakliga innehållet i bolagsförbudslagstiftningen ha motiorärerna

särskilt ansett ändring på en punkt tänkbar. De ifrågasätta nämligen,

om man ej skulle kunna helt slopa kravet på tillstånd vid förvärv

från bolag till bolag, eftersom denna prövning är av helt formell natur.

Lantbruksstyrelsen kan icke helt dela motionärernas uppfattning på denna

punkt. Det är visserligen riktigt, att det i regel ej torde finnas någon anledning

för det allmänna att hindra dylika överlåtelser. Fall kunna emellertid

förekomma, då en verklig prövning kan vara befogad. Lantbruksstyrelsen

tänker härvid på sådana fall, då den mark som överlåtelsen avser,

är i särskilt hög grad behövlig för förstärkning av ofullständiga jordbruk.

Det torde ej vara utan värde för bolagen att i dylika fall få kännedom

om lantbruksnämndens uppfattning innan överlåtelsen blir definitiv,

och i övriga fall, där något kvalificerat rationaliseringsintresse ej föreligger,

torde prövningen, därest den normalt lägges hos lantbruksnämnderna i stället

för, såsom nu är fallet, hos Kungl. Maj:t kunna ske snabbt och utan

någon egentlig omgång. Lantbruksstyrelsen finner därför övervägande skäl

tala för att tillståndsgivningen bör behållas i fråga om dylika förvärv.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

15

I motionen har på tal om arronderingsverksamhet inom skogsbruket även

anförts, att det måhända kunde ha betydelse om någon representant för

skogsbruket kunde beredas tillfälle att vid behandlingen av dylika frågor

fungera som ledamot av lantbruksnämnd. Lantbruksstyrelsen vill i anledning

härav framhålla, att det med hänsyn till den stora betydelse — såväl

då det gäller arronderingsfrågor som eljest — som skogen har även för lantbruksnämndernas

verksamhet i de mera skogsbetonade länen, givetvis är

angeläget att ledamöterna i nämnden skall äga intresse för och förtrogenhet

med skogsfrågor. Några bestämmelser om representation i nämnden för olika

intressegrupper finnas emellertid icke och det kan redan med hänsyn

härtill enligt lantbruksstyrelsens uppfattning icke anses lämpligt föreskriva

att man vid behandlingen av frågor, som beröra storskogsbruket, skulle ha

en representant för detta som ledamot i nämnden.

Domänstyrelsen uttalar sig jämväl särskilt i den av lantbruksstyrelsen

sålunda upptagna frågan. Styrelsen yttrar.

Enligt bestämmelser, som har varit gällande sedan 1870-talet — från början

genom föreskrifter i de aktuella fallen och senare generellt — skall

lörsäljningsmedel, som inflyter vid avyttring av kronans jord, utnyttjas

för inköp av skogbärande mark. Statsmakterna har sålunda sedan lång tid

gått in för att statens skogsinnehav successivt skall ökas i samma män som

jordbruksinnehavet minskas. Försäljningsmedlen tillföras sedan 1912 en särskild

markfond. Nya skogsmarker skall genom domänverket successivt inköpas

inom ramen för i markfonden tillgängliga medel. För närvarande

finns inom markfonden omkring 40 miljoner kronor, och årligen tillföres

ett belopp av omkring 2 miljoner kronor. I den mån skogsmark icke lämpligen

kan inköpas, utnyttjas medlen i domänverkets rörelse. Beslut om inköp

fattas av Kungl. Maj :t på förslag av domänstyrelsen.

Före tillkomsten av lantbruksnämnderna 1947 förlöpte inköpsverksamheten

i stor.t sett enligt dessa grundlinjer. Inköpen omfattade dels större komplex,

vilka kunde ställas under självständig förvaltning, dels ett flertal

mindre områden, som kompletterade nuvarande innehavet av skogsmark i

form av arrondering av skogarna eller mindre friliggande skiften i deras

närhet. Sedan lantbruksnämnderna tillkommit, har denna verksamhet blivit

betydligt försvårad. Ehuru några bestämmelser därom icke införts, har

domänstyrelsen från denna tid ansett sig i varje enskilt fall böra infordra

yttrande från vederbörande lantbruksnämnd i fråga om uppkommande förslag

till inköp. Det har ofta visat sig, att lantbruksnämnderna ställt sig avvisande

till kronans inköp. Den av statsmakterna beordrade inköpsverksamheten

har därigenom kommit att stagnera. Ej sällan gör lantbruksnämnden

gällande, att inköp av viss skogsmark måste kompenseras genom att kronan

tillhandahåller samma markareal på annat håll för rationaliseringsverksamhet.

Domänstyrelsen anser detta förfarande vara i strid med av statsmakterna

meddelade direktiv. Staten skall på samma sätt som övriga skogsägare

ställa mark för rationaliseringsändamål till förfogande i de aktuella fall,

då sådant påfordras, och styrelsen har självfallet alltid ställt sig lojal i dylika

frågor. Även rena arronderingsköp från kronans sida plägar motarbetas

av lantbruksnämnderna, därför att staten är köpare. Den betydande inköpsverksamhet,

'' som bedrives av lantbruksnämnderna — i deras hand befinner

sig för närvarande omkring 50 000 ha skogsmark och årligen inköpes omkring

12 000 ha, motsvarande mer än ett mellansvenskt statsskogsrevir

synes understundom också inrikta sig på sådana objekt, som enligt styrelsens

mening bör direkt tillföras domänverket. Detta finner domänstyrelsen

vara otillfredsställande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Den här påtalade inställningen möter man ofta hos lantbruksnämnderna.

Nämnda utveckling beror säkerligen på att ledamöterna i lantbruksnämnderna

huvudsakligen är personer med starka jordbruksintressen, som motsätta

sig varje utvidgning av storskogsbruken, enkannerligen det statliga.

Domänstyrelsen har i yttrande över 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

föreslagit en sådan omorganisation av nämnderna, att samtliga

nämnder förstärkes med minst en ledamot med skoglig utbildning och erfarenhet

i praktiskt skogsbruk.

I anslutning härtill vill domänstyrelsen tillstyrka motionärernas förslag

om utvidgning av lantbruksnämnderna med en ledamot för storskogsbruket.

1951 års jordbruksrationaliseringsutredning anför.

Beträffande bolagsförvärvslagstiftningen har Kungl. Maj :t den 21 november

1952 uppdragit åt utredningen att verkställa översyn av lagen den 18

juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom. Utredningen har i avgivet betänkande med förslag

till jordrationaliseringslag in. m. (SOU 1954: 16) jämväl framlagt förslag

till lag om förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva jordbruksfastighet.

I proposition till 1955 års riksdag (nr 165) anförde departementschefen

att bolagsförbudslagstiftningens utformning synes äga sådant samband

med det till utredningen överlämnade spörsmålet om skogskompletteringen

att den i dåvarande sammanhang icke borde upptagas till lösning.

Frågan om bolagsförbudslagstiftningen synes sålunda vara föremål för

Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Utredningens förslag avseende skogskompletteringen

torde inom närmaste månader komma att till Kungl. Maj:t

överlämnas.

I fråga om åtgärder till befrämjande av samarbete mellan

mindre skogsägare för gemensam förvaltning av

skogstillgångarna uttalar praktiskt taget alla remissinstanserna helt

allmänt att samarbete i en eller annan form är nödvändigt mellan de mindre

enskilda skogsägarna för ernående av effektiv skogsvård, innebärande tillgång

till sakkunnig driftspersonal, möjligheter för sysselsättning och anställning

av heltidsarbetare o. s. v.

Emellertid anser de flesta hörda myndigheterna och sammanslutningarna,

att någon utredning i denna fråga icke bör företagas

utöver dem som för närvarande ombesörjes av 1955 års skogsvårdsutredning

och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. Uttalanden i denna

riktning göres av skogsstyrelsen jämte samtliga skogsvårdsstyrelser utom

den i Västerbottens län, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, lantmäteri ty - relsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, Sueriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker genom hushållningssällskapet i

länet motionerna i denna del.

1955 års skogsvårdsutredning gör följande uttalande.

Ur direktiven för utredningen anföres följande utdrag: »Utredningen bör

undersöka möjligheterna att åstadkomma kvantitativa och kvalitativa förbättringar

i den nuvarande skogsvården. Målsättningen bör härvid vara att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

17

befrämja skogsägarnas självverksamliet och samverkan för en rationellt bedriven

skogsproduktion ... De speciella problem, som ur arbetskraftssynpunkt

kan vara förbundna med skogsvården och skogsavverkningen på de

enskilda skogarna, bör uppmärksammas.»

Frågan om samverkan mellan skogsägare för att lösa bl. a. de besvärliga

arbetskraftsproblem, som är förknippade med en intensifiering och rationalisering

av skogsvårds- och avverkningsarbetena på enskilda skogar, ingår

alltså i vårt uppdrag. Då skogsvården ej bör betraktas som en från övriga

skogsarbeten fristående uppgift, har vi också funnit det naturligt, att de

samarbetsproblem, vi satts att undersöka, omfattar både skogsproduktion

och virkets avverkning, tillredning och transport.

Som utredningen ser saken torde det sålunda ej bli möjligt att vid dess

fortsatta överväganden i samarbetsfrågan komma förbi de problem, som

dragits upp i motionerna.

1951 års jordbruksrationaliseringsutredning utreder jämväl frågan om

samarbete inom småskogsbrukets område. Utredningen anför härom.

Problemet om förbättrad arrondering av skogsfastigheter genom byten

ingår i de direktiv utredningen erhöll vid tillsättandet. Samarbete mellan

mindre skogsägare för gemensamma åtgärder på skogsförvaltningens område

har även för utredningen framstått såsom betydelsefullt, särskilt med

hänsyn till behovet av en effektivering av kompletteringen av jordbruk med

skog och därmed sammanhängande parcelleringsproblem. Utredningen har

i skrivelse den 26 januari 1955 till skogsvårdsstyrelser, hushållningssällskap

och lantbruksnämnder ävensom till vissa organisationer inom näringslivet

underställt dessa såväl skogsarronderingsproblemet som frågan om att

genom gemensam förvaltning — helt eller i viss utsträckning — av enskilda

skogar minska olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken. Inom utredningen

har sedan lång tid förslag varit under utarbetande beträffande

lagstiftning på detta område. Resultatet härav torde i utredningens ovan

nämnda slutbetänkande komma att för Kungl. Maj :t framläggas.

Åtskilliga instanser uttalar, att det sannolikt icke skulle lyckas att intressera

skogsägarna för frivillig anslutning under sådana former som föreslås

av motionärerna och att förslaget därför är opraktiskt. Dit hör lantbruksstyrelsen,

länsstyrelsen i Kronobergs lön, Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt Riksförbundet Landsbygdens

folk.

Tanken på tvångsanslutning ens i fall av vanvård avvisas också

av flera, bland annat på den grund, att underlåtenhet att avverka mogen

skog är ganska sällsynt. Denna del av motionerna avvisas särskilt bestämt

av länsstyrelsen i Kronobergs län, lantbruks förbundet och skogsägareföreningarnas

riksförbund samt Riksförbundet Landsbygdens folk.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker motionerna helt även i denna

del.

Från flera håll framhålles att samarbete bör få komma till stånd på skogsägarnas

egna initiativ och i former som väljs av dem själva i samförstånd

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 20

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

med varandra och med intresseorganisationerna. Bland de former som särskilt

rekommenderas kan nämnas ökat samarbete inom skogsägarföreningarnas

ram. Detta förordas av, bland andra, länsstyrelsen i Kronobergs län.

Lantbruksförbundet och skogsägarföreningarnas riksförbund yttrar bland

annat följande.

Behovet av ökad samverkan mellan enskilda skogägare i syfte att nå en

förbättrad skogsvård har tidigare starkt framhållits av Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund i en framställning till Kungl. Maj :t av den 15 december

1954 och i till framställningen fogad promemoria. Samtidigt har

riksförbundet rekommenderat skogsägareföreningarna att inom lokala områden

söka få till stånd sammanslutningar av skogsägare med en sammanlagd

skogsmarksareal, som efter växlande förhållanden kan utgöra ett lämpligt

arbetsobjekt för en skogssakkunnig som biträde åt skogsägarna. Den

sålunda anvisade arbetsformen bygger på den självklara förutsättningen,

att skogsägarna själva svarar för förvaltningen och skötseln av den egna

skogen men har tillgång till den fackman, som i olika hög grad behöver anlitas,

beroende på skogsägarnas växlande personliga förhållanden och olika

möjligheter att själva utföra arbeten i skogen. Principiellt synes man böra

sträva efter att skogsägarna får alltmer förbättrad yrkesutbildning och

därigenom möjligheter till ökad självverksamhet i fråga om skogliga åtgärder.

På det skogliga biträdet bör sålunda i första hand komma mera

kvalificerade arbetsuppgifter, såsom planering av åtgärder inom området,

stämplingar för beståndens successiva avveckling, ordnande med arbetskraftsfrågor

och maskinell utrustning in. m. I en sådan arbetsform bevaras

skogsägarens självbestämmanderätt under hänsynstagande till vad ett

ordnat samarbete innebär. Ett serviceorgan med inriktning på ökad självverksamhet

hos skogsägarna har alltså av Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund rekommenderats. Inom vissa skogsägareföreningars områden

bär intresset för sådant samarbete redan resulterat i ett mindre antal skogsvårdsområden

eller bondeskogsdistrikt. Dessa har inordnats i respektive

skogsägareföreningars verksamhet, och några nya fristående föreningar har

sålunda inte tillskapats.

Inom flera skogsägareföreningar har åtgärder vidtagits för samarbete även

i andra former, främst genom ordnande av s. k. fasta arbetslag för skogsvårdsarbeten.

I ökad omfattning har sådana arbetslag under senare år kommit

till stånd under medverkan från skogsvårdsstyrelsernas sida. Även

skogsvårdsstyrelserna har på vissa håll organiserat arbetslag, huvudsakligen

för kulturarbeten. Det råder ingen tvekan om att utvecklingen på detta område

visar, att det föreligger ett behov av ökad samordning i fråga om arbetskraft

för skogsvårdsåtgärder av olika slag. Skogsägarna själva och skogsvårdsstyrelserna

har därför sökt sig fram till arbetsformer, som man ansett

svara mot de lokalt uppkommande behoven. Enligt förbundens mening är

det lämpligt och riktigt att pröva varje form av sådant frivilligt samarbete

skogsägarna emellan, som leder till ett förbättrat resultat av skogsbruket.

Med det livliga utvecklingsarbete på området, som nu kan konstateras, bör

man ha anledning vänta att lämpliga samarbetsformer kommer att utkristal
llGFäS
Av

det sagda framgår, att Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds rekommendation

om bildande av s. k. bondeskogsdistrikt utgör en tänkbar

lösning men att även andra former för samarbete bör kunna ge nöjaktiga

resultat. Förbunden förmenar emellertid — med de erfarenheter som vunnits

inom jordbrukets föreningsrörelse — att det är ur det enskilda skogs
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 är 1056

19

brukets synpunkt olämpligt med nya föreningsbildningar, som skulle kunna

uppträda som självständiga ekonomiska enheter och därmed försvåra ett

samgående och ett gemensamt uppträdande på virkesmarknaden och i övliga

ekonomiska, gemensamma frågor. Dessa konsekvenser har inte särskilt

berörts i motionen men måste givetvis omedelbart framträda vid föreningsmässiga

överväganden av motionens förslag.

Enligt motionen och senare uppgifter i pressdiskussionen om densamma

borde man vara försiktig med skogsägareföreningarnas utökade serviceverksamhet

i fråga om skogsvård, därför att man kunde riskera bristande förtroende

från medlemmarnas sida, t. ex. i sådana fall där föreningarna vore

starkt engagerade i skogsindustrien verksamhet. Man borde emellertid kunna

utgå ifrån att det knappast kan finnas någon anledning till erinran mot

att skogsägarna själva ordnar på ett bättre sätt än hittills för skogssakkunnigt

biträde vid skötseln av sina skogar och att detta sker i skogsägareföreningarnas

regi, om medlemmarna så önskar. Om skogsägarna själva genom

sin förening även förädlar virket bör bättre garanti vinnas för en riktig

prissättning på virket, än om skogsägarna inte har någon som helst insyn i

skogsindustrien. Åtminstone hittills har från skogsägarnas sida visats mycket

stor förståelse för nyttan av att inom rörelsen driva skogsindustriell

verksamhet i viss lämplig omfattning. Ett exempel härpå är givetvis tillkomsten

av Skogsägarnas Cellulosa Aktiebolag, där mer än BO 000 skogsägare

från hela landet tillskjutit ett belopp på ca 32 miljoner kronor. Någon anledning

att befara förtroendekriser inom skogsägareföreningarna i deras

fortsatta arbete av nu nämnd anledning anser förbunden inte föreligga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som jämte Landsorganisationen tillstyrker

motionerna jämväl i nu förevarande avseende, yttrar bl. a.

Till sist uppehåller sig motionärerna utförligt vid frågan hur samarbetet

inom småskogsbruket skall ordnas för vinnande av storskogsbrukets fördelar.

Först vill länsstyrelsen anföra att det ännu icke torde vara klarlagt hur

stort ett skogsområde i olika delar av vårt land bör vara för att under god

skötsel lämna högsta möjliga utbyte. Denna fråga behöver närmare utredas.

Det är möjligt att det då skall visa sig att storskogsbrukets moderna skogsskötselmetoder,

som förutsätter stora enheter, icke passar och icke heller är

ekonomiska för bondeskogsbruket med den anknytning detta nu har och

bör ha till jordbruket, och att bondeskogsbruket bedrives bäst och lönsammast

i mindre enheter.

Vad beträffar formerna för ett samarbete mellan de mindre skogsägarna

för skogsförvaltningen framhåller motionärerna, med anförande av till synes

goda skäl, att skogsvårdsstvrelserna icke bör åtaga sig förvaltningsuppgifter

och att icke heller skogsägareföreningarna bör med sina övriga uppgifter

förena förvaltningen av medlemmarnas skogar. Motionärerna har

tänkt sig alt i stället skulle bildas särskilda skogsförvallningsföreningar på

frivillig grund, men betonar att även andra uppslag bör prövas. Länsstyrelsen,

som finner den skisserade organisationen väl omständlig, vill fästa uppmärksamheten

på alt på initiativ av skogsägareföreningarna och skogsvårdsstyrelsen

i Västerbotten nyligen i Norsjö socken bildats ett bondeskogsdistrikt

för förvaltning av bondeskogarna. Organisationen, som bygges

upp efter mönster av liknande sammanslutningar på ett par andra håll i landet,

har tilldragit sig stort intresse bland de mindre skogsägarna, varför man

har anledning att hoppas på förelagets framgång.

Länsstyrelsen anser alt de av motionärerna väckta frågorna är av den vikt

alt eu utredning bör komma till stånd.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Landsorganisationen har som eget yttrande åberopat ett av Svenska skogsoch

flottningsarbetareförbundet, Svenska träindustriarbetareförbundet och

Svenska pappersindustriarbetareförbundet gemensamt avgivet yttrande. Detta

innehåller bland annat följande.

En väsentlig fråga för skogspolitiken är givetvis vilka ägandeförhållanden

och institutionella förhållanden i övrigt den bör syfta till. Vid bedömningen

härav måste hänsyn tas till en mängd olika omständigheter av såväl ekonomisk

som social natur. Den grundläggande frågan är naturligtvis vilka förutsättningar

som under olika förhållanden föreligger för ett rationellt skogsbruk.

Motionärerna framhåller att man ännu saknar faktiskt underlag för

en generell bedömning huruvida bondeskogar eller bolagsskogar är bäst

skötta. En utredning av denna fråga pågår emellertid. Vi är inte beredda att

ta ställning till denna del av den skogspolitiska målsättningen innan resultatet

av denna utredning föreligger samt det kunnat klarläggas vilka möjligheter

det finns att genom sambruk inom småskogsbruket motväga en underlägsenhet

i skogsvård, i skogsbrukets mekanisering och i förutsättningarna

att bjuda skogsarbetarna tillfredsställande villkor. Vi hemställer därför

att den tilltänkta utredningen även i denna del måtte bli förutsättningslös.

Den allmänna målsättningens andra del, som berör frågan om skogsprodukternas

marknadsförande, aktualiserar en rad principiella problem i relationerna

mellan skogsbruket och jordbruket å ena sidan och skogsbruket

och skogsindustrierna å den andra.

Motionärerna är enligt vår mening alltför bundna i den traditionella uppfattningen

att skogsbruket huvudsakligen skall betraktas som binäring till

jordbruket och därför bör underordnas jordbrukets intressen. Det är inte

bara eller kanske ens i främsta rummet skogsindustriernas svårigheter vid

en ekonomisk kris som aktualiserar dessa problem. De enskilda och de statliga

skogsindustriernas möjligheter att utan egna skogar expandera eller ens

upprätthålla sin verksamhet i den ekonomiska kniptången mellan världsmarknadens

produktpriser och skogsägareföreningarnas råvaruprissättning

måste bli ganska begränsade. Den förskjutning av råvarutillgångarna från

norr till söder, som under senare år kännetecknat skogsbruket, måste leda

till en utbyggnad av skogsindustrierna i södra Sverige. Denna fråga är för

närvarande föremål för utredning. Det synes emellertid osannolikt att en

sådan utbyggnad skall kunna komma till stånd i tillräcklig omfattning enbart

genom skogsägareföreningarnas försorg. De statliga eller enskilda företag,

som därför vid sidan av dessa föreningar måste sörja för denna utbyggnad,

måste åtminstone ha någon del av sin råvaruförsörjning tryggad

till på förhand bestämda priser om de inte helt skall bii beroende av skogsägareföreningarnas

prispolitik.

Vi anser det av här anförda skäl synnerligen väsentligt att garantier skapas

för att en kommande utredning jämväl tar hänsyn till de ekonomiska

förutsättningarna för de enskilda och statliga skogsindustriernas fortbestånd

och utveckling och ej endast till det mindre jordbrukets behov av inkomsttillskott.

De åtgärder, som staten kan vidta för att stödja och genomdriva kravet

på ett effektivt skogsbruk, bygger dels på tvång (lagstiftning), dels på upplysning

(skolor, konsulentverksamhet etc.) och dels på direkta ekonomiska

incitament (bidrag till skogsvårdsåtgärder in. in.). Avvägningen av dessa

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1056

21

olika typer av åtgärder mot varandra är naturligtvis en delikat fråga. Möjligheterna

att förbättra skogsvården med vilken det vara må av dessa typer

av åtgärder begränsas emellertid starkt vid det mindre skogsbruket på grund

av dettas karaktär av bisyssla till jordbruket. Det är inte att begära att jordbrukare,

som har eu lång arbetsdag i sitt jordbruk och dessutom måste hålla

sig å jour med den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom detta område,

också skall kunna skaffa sig de kunskaper som fordras för att kunna

bedriva ett modernt skogsbruk. Härtill kommer att de ofta ej bar erforderliga

ekonomiska och tekniska resurser för ett rationellt skogsbruk eller har

möjlighet att uppbringa den härför erforderliga arbetskraften. Frågan om

sambruk inom småskogsbruket får därför en central ställning och omarbetning

av skogsvårdslagen bör även ta sikte härpå.

Av vad som tidigare anförts följer att vårt ställningstagande både till den

skogspolitiska målsättningen och till bolagsförbudslagen blir i hög grad avhängigt

av vad som kan åstadkommas genom sambruk i småskogsbruket.

Detta gäller inte enbart skogens skötsel utan i lika hög grad virkets marknadsförande.

Om de av motionärerna föreslagna skogsförvaltningsföreningarna

skall kunna bli ett alternativ till en ökning av statens och skogsindustribolagens

skogar i södra och mellersta Sverige som underlag för den industriella

utbyggnaden är det nödvändigt att dessa föreningar kan och vill

teckna långtidskontrakt om virkesleveranser med prisformel. De måste då

antagligen få en något fastare organisation än den motionärerna tänkt sig.

Det förefaller i vårt demokratiska samhälle naturligt att dylika föreningar

skall byggas på frivillighetens grund. Man riskerar dock i så fall att de inte

får större betydelse för skogsbruket i Sverige än sambruksföreningarna fått

för jordbruket. Av dessa skäl synes det åtminstone nödvändigt att skapa

relativt starka ekonomiska incitament för deltagande i dylikt samarbete.

Man kan t. ex. tänka sig att medlemskap i skogsförvaltningsförening bleve

ett villkor för erhållande av eventuella statsbidrag till skogsvårdsåtgärder

eller liknande. I övrigt delar vi emellertid motionärernas uppfattning om de

lämpligaste formerna för sambruk inom småskogsbruket och instämmer i

yrkandet på en utredning av dessa frågor.

Utskottet

I motionerna understrykes med rätta, att de svenska skogstillgångarna

är av utomordentligt stor betydelse för den svenska folkhushållningen. Någon

tvist kan därför icke råda om att det är ett intresse för varje svensk

medborgare att förutsättningar skapas för att skogsmarken utnyttjas tillfredsställande,

alt skogen skötes på bästa sätt och att avkastningen utnyttjas

så rationellt som möjligt. Resultatet av skogsvårdsarbetet måste alltid

ytterst bli beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Det framstår därför

såsom en samhällsangelägenhet av yttersta vikt att bevara och öka

skogsägarnas intresse för skogsvården och att statsmakterna i samband därmed

verkar för ökad upplysning och utbildning på skogsbrukets skilda områden.

Ulan att kunna eller i detta sammanhang vilja taga ståndpunkt till

frågan, huruvida skogsskötseln är bättre eller sämre inom den ena eller

andra ägarkategorien vill utskottet ansluta sig till motionärernas önskemål

om en effektivering av skogsvården inom alla ägarkategorier. I verksam
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

heten för uppnåendet av detta mål måste det anses som en av det allmännas

viktigaste uppgifter på längre sikt att stödja forskningen och bereda

tillfredsställande förutsättningar för undervisning på det skogliga området.

Likaså är det angeläget, att tillgången på frö och plantor av förstklassiga

raser av våra skogsträd tryggas, i den mån så erfordras genom statligt stöd.

Även en fortsatt utbyggnad av yrkesutbildningen för skogsarbetare är en

grundläggande förutsättning för en framgångsrik rationalisering av skogsbruket.

Vad härefter angår den av motionärerna väckta frågan om en reform av

gällande skogsvårdslag synes det övervägande antalet remissinstanser ha

funnit, att någon genomgripande reform för närvarande icke bör företagas.

Belysande för inställningen i allmänhet torde uttalandet av skogsstyrelsen

vara, att lagtillämpningen numera på det hela taget funnit sin form och

visat god verkningsgrad, att några verkligt fundamentala brister i lagen inte

har givit sig till känna men att otvivelaktigt en del svagheter och otydligheter

kunnat iakttagas. Skogsstyrelsen tillägger, att dessa sistnämnda kanske

mindre sammanhänger med själva lagen än med ofullkomligheter i tilllämpningsnormerna.

Med uttrycket otydligheter torde här ha avsetts bl. a.

den tveksamhet, som i viss utsträckning kommit att råda om innebörden

av begreppet »tillfredsställande ekonomiskt utbyte» i 1 § skogsvårdslagen.

Enligt detta stadgande bör nämligen skogsmark med därå växande skog genom

utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas

så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och såvitt möjligt i

huvudsak jämn avkastning erhålles. Det torde vara ostridigt, att innebörden

av nämnda uttryck icke klart framgår. Vissa uttalanden i förarbetena till

lagen torde emellertid få anses tydas så, att den lönsamhet, som åsyftas med

stadgandet, i första hand avses motsvara den företagsekonomiska lönsamheten,

medan det samhällsekonomiska intresset skulle vara tillgodosett genom

bestämmelsen om »såvitt möjligt i huvudsak jämn avkastning erhålles».

Vissa praktiska olägenheter, som sammanhänger med den oklart angivna

innebörden av 1 § skogsvårdslagen, synes ha yppat sig främst i fråga

om hur högt kraven på återväxtåtgärder skall kunna ställas på den enskilde

skogsägaren. Å andra sidan har det ökade intresset för skogsvård under senare

år tagit sig uttryck i starkt ökad reproduktionsverksamhet å skogsägarnas

sida, något som visat sig bl. a. i den mycket stora efterfrågan på

plantor av frö.

Även i fråga om begreppet »utvecklingsbar» skog i 6 § skogsvårdslagen

har vissa tolkningssvårigheter yppat sig. Remissyttrandena visar dock, att

under årens lopp eu fast praxis kommit att utveckla sig, varigenom avverkningen

kommit att i stort sett skötas på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande

sätt. Enligt praktiskt taget samstämmiga uppgifter från skogsvårdsstyrelsernas

sida har kontroverser av det av motionärerna antydda slaget

mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna förekommit i endast

ringa utsträckning. Remissyttrandena visar vidare, att föryngringsverksamheten

redan nu i stor utsträckning bedrives så, att i de större föryngrings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

ytor, som lägges ut, även mindre insprängda partier av skog, vilken i och

för sig skulle kunna anses vara utvecklingsbar, av ekonomiska skäl medtages.

Utskottet finner ostridigt att tillämpningsnormerna, vilka har stor betydelse

för skogsvårdslagens praktiska verkan, är i behov av överarbetning

i förenklande och förtydligande syfte. Men det synes även troligt, att i samband

med en dylik överarbetning skogsvårdslagen behöver justeras. Hur

långt en dylik översyn bör sträcka sig undandrar sig dock utskottets bedömande.

Skogsstyrelsen har upplyst, att styrelsen redan i samverkan med berörda

intressenter och med utnyttjande av hittills vunna kunskaper påbörjat en

omarbetning av tillämpningsnormerna. Utskottet anser, att skogsstyrelsen

vid nämnda översyn även bör kunna upptaga frågan om vissa justeringar

av skogsvårdslagen till åstadkommande av ökad ändamålsenlighet (varvid

skogsstyrelsen i den mån så erfordras kan förstärkas med erforderlig sakkunskap).

Det torde därvid bli aktuellt att i samband med frågan om grunderna

och beräkningsmetoderna för lönsamhetskalkylerna upptaga spörsmålet

om lönsamhetsprincipens utformning över huvud taget särskilt med

hänsyn till reproduktionsplikten och begreppet utvecklingsbar skog. Även

frågan om förfarandet enligt 19 § skogsvårdslagen i fall då skogsvårdsstyrelsen

finner att åtgärder för att trygga återväxt är påkallade torde möjligen

böra omprövas. Slutligen borde möjligen också frågan om ungskogsvården

uppmärksammas mera än hittills. Det är av största vikt att plant- och

ungskogarna blir väl skötta, medan de befinner sig i det stadium, att de

ännu inte kan lämna något ekonomiskt utbyte men kräver utgifter för att

man skall kunna räkna med en tillfredsställande framtida virkesskörd av

god kvalitet. Vilka åtgärder som i detta avseende bör komma i fråga kräver

noggrann prövning. Dock finner utskottet den av motionärerna antydda utvägen

att förelägga skogsägare, som i detta avseende utsätter sin skog för

uppenbar vanskötsel, skyldighet alt ansluta sig till skogsförvaltningsförening

icke böra komma i fråga.

Vad härefter angår den av motionärerna åsyftade översynen av lagstiftningen

om förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom bör det enligt utskottets mening icke kunna råda delade meningar

därom, att den hindrande inverkan, som ägosplittringen medför för

effektivering av skogsbruket, så långt det är möjligt med hänsyn till gällande

ägofördelning bör avlägsnas. Ett medel för denna verksamhet är att

underlätta utbyten av skogsskiften ägarna emellan. Gällande jorddelningsIagstiftning

kan för närvarande sägas bjuda otillräckliga och i viss utsträckning

alltför komplicerade medel för att underlätta jordbrukets och skogsbrukets

arrondering i lämpliga brukningsenheter. Denna fråga utredes emellertid

av 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars utredningsresultat torde

få avvaktas. Även 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning har haft

alt undersöka vissa hithörande problem.

Utskottet utgår liksom motionärerna från att den nu gällande ägarfördel
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

ningen olika kategorier emellan principiellt bör bestå. Detta innebär bl. a„

att bolag och ekonomiska föreningar endast i särskilda fall efter tillstånd

tillätes förvärva jordbruk och skog. Liksom hittills bör således bolags ansökningar

om förvärv av jordbruks- och skogsmarker i enskild ägo prövas

restriktivt. Emellertid är det otvivelaktigt så, att den s. k. bolagsförbudslagen

för närvarande försvårar sådana byten — bolagen sinsemellan och mellan

bolagen och andra skogsägare — vilka skulle vara ägnade att åstadkomma

gynnsammare arrondering ur skogsvårdssynpunkt. En förenkling av

proceduren i sådana fall, som icke innebär någon ökning av bolagens markinnehav,

är därför av behovet påkallad. Utskottet anser i likhet med motionärerna,

att det av jordbruksrationaliseringsutredningen i detta syfte framlagda

förslaget (SOU 1954: 16) är principiellt väl ägnat att läggas till grund

för lagstiftning. Någon invändning torde inte kunna göras mot att tillståndsgivningen

anförtros lantbruksnämnderna, och den intensifiering av

samarbetet mellan dessa och skogsvårdsstyrelserna, som härigenom skulle

komma till stånd, torde vara väl ägnad att befrämja en bättre arrondering

av skogsmarken.

Lantbruksstyrelsen har påpekat, att i vissa fall en tillståndsprövning även

kan vara av betydelse å förvärv från bolag till bolag. Särskilt skulle detta

gälla, då mark, som överlåtelserna avser, är i särskilt hög grad behövlig för

förstärkning av ofullständiga jordbruk. Utskottet finner likväl det åberopade

fallet ha ringa praktiskt intresse. Ett vägrat förvärvstillstånd skulle troligen

leda till att försäljningen icke komme till stånd. Utskottet anser därför

att det av jordbruksrationaliseringsutredningen framlagda förslaget bör underkastas

översyn och att riksdagen snarast får ta ställning till denna fråga.

Utskottet utgår ifrån att proposition i ärendet kommer att föreläggas nästa

års riksdag.

Motionärerna upptar slutligen till diskussion frågan om förslag till lagstiftning

och andra åtgärder till befrämjande av samarbete mellan mindre

skogsägare för gemensam förvaltning av skogstillgångar. Motionärerna berör

härigenom en fråga av utomordentligt stor betydelse för det enskilda

mindre skogsbruket. Det torde nämligen icke vara något tvivel underkastat,

att det mindre bondeskogsbruket, som är hänvisat till att bedriva sin skogsvård

inom ofta mycket små driftsenheter, i och för sig har begränsade

möjligheter att genom lönande mekanisering, anlitande av yrkesutbildad

personal och andra liknande rationaliseringsåtgärder öka effektiviteten i

virkesavkastningen. Även i fråga om möjligheterna till utbildning och förutsättningarna

för tillgodogörandet av forskningsresultaten har företrädarna

för det mindre skogsbruket av naturliga skäl en tillbakasatt ställning i förhållande

till storskogsbruket. Därmed är dock ingalunda sagt, att icke bondeskogsbruket

vid sidan av övriga former av skogsbruk fyller en betydelsefull

ekonomisk funktion i samhället. Av det sagda framgår emellertid, att

olika former av samverkan de smärre skogsägarna emellan måste betraktas

som betydelsefulla led i strävandena att effektivera den svenska skogsvården.

Här träder också det samhällsintresse in, som kräver ökade möjlighe
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

ter till anställning och stadigvarande sysselsättning för skogsarbetare. Därmed

sammanhänger också frågan om bostäder och andra sociala förmåner

för dessa.

De viktigaste organen för samverkan bland de smärre skogsägarna har

hittills varit skogsägarföreningarna. Dessa har främst kommit att ägna sig

åt åtgärder, som rör virkesskördens tillvaratagande och försäljning. Uppgiften

att vägleda och stödja skogsägarna har ålegat skogsvårdsstvrelserna.

Remissyttrandena i denna del visar, att erfarenheterna av hittills bedriven

verksamhet i detta avseende för effektivitetens höjande är gynnsamma

och att intresset för fortsatt utnyttjande av de möjligheter, som kan erbjuda

sig på denna väg, är stort och allmänt. Det föreligger således anledning att

utbygga de nuvarande formerna och samtidigt pröva nya sådana. Enligt utskottets

mening är det dock därvid av vikt, att de enskilda skogsägarnas

intresse och initiativ icke motverkas utan snarare stimuleras och intensifieras.

Det torde nämligen, även då det gäller långt gående former av samverkan,

vara angeläget, att den enskilde skogsägaren har möjlighet att själv

göra en verksam insats i produktionen, och hans möjligheter att öva inflytande

bör, såsom i motionerna sägs, vara så stort, att han har en känsla av

att ha något att säga till om. De åtgärder, som kan komma att vidtagas, bör

alltså helt bygga på frivillighet å skogsägarnas sida. Anslutningstvång av

ena eller andra slaget torde nämligen vara ägnat att motverka den enskilde

skogsägarens intresse för samverkan och således i själva verket komma att

motverka det avsedda syftet.

Redan nu prövas, enligt vad som blivit upplyst under ärendets remissbehandling,

på olika håll i landet samarbete de mindre skogsägarna emellan

i olika former. Främst sker detta under samverkan med skogsägarföreningarna

eller inom ramen för dessas verksamhet, såvitt nu kan bedömas med

gott resultat.

Utskottet har i samband med ett studiebesök i Flen hos Sköldinge skogsallmänning,

ekonomisk förening u. p. a. haft tillfälle att närmare orienteras

om två olika former av gemensamt skogsbruk. Sköldingeföreningens bildande

har föranlelts av nödvändigheten att samordna skogsbruket inom ett relativt

begränsat område, innefattande ett stort antal mycket små skogsskiften.

Föreningen, som bildats helt på skogsägarnas eget initiativ, har möjliggjort

byggande av en skogsväg, anställande heltidssysselsatta skogsarbetare

och uppförande av bostad för dessa. Det andra fallet rör ett s. k. skogsbruksområde

i Hammerdal i norra Jämtland. Detta har bildats genom frivillig

sammanslutning av enskilda skogsägare under medverkan av länets

skogsägarförening och skogsvårdsstyrelsen. För sammanslutningens räkning

har skogsägarföreningen en skogsinspektör anställd för att leda arbetet

inom området. Huggare och körare har sysselsatts i skogsägarföreningens

regi, och vinterbilvägar har dragits fram till avverkningslrakter, vilka

tidigare icke kunnat skötas tillfredsställande av skogsägarna själva. I den

mån årsarbetare anställes sker det hos skogsägarföreningen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Den utveckling till vidgande av samarbetsformerna som sålunda på frivillighetens

grund pågår inom landet är uppenbarligen ägnad att främja det

enskilda skogsbrukets rationalisering och att öka de smärre skogsägarnas

förståelse för värdet av en god skogsvård. En viss lagstiftning med ändamål

att underlätta och främja bildandet av frivilliga sammanslutningar av nu

nämnda eller liknande slag skulle måhända kunna fylla en uppgift icke

bara ur samhällelig synpunkt utan även för den enskilde. Såsom motionärerna

antagit torde nämligen den lagstiftning om ekonomiska föreningar,

som nu föreligger och som tillämpas på jordbrukets olika produktionsföreningar,

icke lämpa sig såsom grundval i nu berörda hänseende. Det ligger

emellertid vikt på att föreskrifter, antingen de utformas inom ramen för

lagen om ekonomiska föreningar eller i form av fristående bestämmelser,

icke gestaltas så, att de ger uttryck för tvingande påbud rörande formerna

och sättet för samverkan skogsägarna emellan. Därigenom skulle sannolikt

den enskilde skogsägarens intresse och initiativ minska och sålunda ändamålet

med lagstiftningen motverkas. Å andra sidan torde viljan till ökade

insatser för skogsvårdens effektivering i allmänhet nu ha blivit så stark,

att en lagstiftning i underlättande syfte skulle komma att visa sig utgöra

ett verksamt stöd för de smärre skogsägarna i deras strävan att förbättra

skogsvårdens resultat.

De frågor som här berörts behandlas för närvarande i viss mån inom 1955

års skogsvårdsutredning. Även 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

hax-, enligt vad den uttalat under ärendets remissbehandling, funnit frågan

om samarbete mellan mindre skogsägare för gemensamma åtgärder på skogsförvaltningens

område betydelsefull och varit sysselsatt med att utarbeta

förslag till lagstiftning på området.

Utskottet anser, att resultatet av dessa båda utredningars arbete bör avvaktas.

Såvitt framgår av direktiven har emellertid icke någon av dessa

utredningar fått i uppdrag att syssla med frågan om reformering av föreningslagstiftningen.

Enligt utskottets mening bör däi-för Kungl. Maj:t genom

utvidgning av direktiven eller på annat sätt vidtaga åtgärder för en

anpassning av nämnda lagstiftning till behovet av samverkan de mindre

skogsägarna emellan.

Utskottet får på grund av det ovan anförda hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 123 och II: 175

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till

känna vad utskottet i ärendet anfört.

Stockholm den 15 maj 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

27

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym, Axel

Jansson, Ebbe Ohlsson, Boo, Pålsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, von Selli.

Nyberg, Andersson i Dunker, Persson i Appuna, Andersson i Ryggestad och

Lindström.

Reservationer

1) av herrar Andersson i Dunker, Pålsson och Georg Carlsson, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»I motionerna understrykes med rätta att våra skogstillgångar är av utomordentligt

stor betydelse för den svenska folkhushållningen. Någon tvist kan

därför icke råda om att det är ett intresse för vårt land att förutsättningar

skapas för att skogsmarken utnyttjas tillfredsställande, att skogen skötes på

bästa sätt och att avkastningen utnyttjas så rationellt som möjligt. Resultatet

av skogsvårdsarbetet måste alltid ytterst bli beroende på de enskilda

skogsägarnas insatser. Det framstår därför såsom en samhällsangelägenhet

av yttersta vikt att bevara och öka skogsägarnas intresse för skogsvården

och att statsmakterna i samband därmed verkar för ökad upplysning och

utbildning på skogsbrukets skilda områden. Utskottet, som anser påståendena

från en del håll att bondeskogarna i allmänhet skulle vara sämre

skötta än andra skogar, helt ogrundade, ansluter sig emellertid självfallet

till önskemålen om en effektivisering av skogsvården inom alla ägarkategorier.

I verksamheten för uppnåendet av detta mål måste det anses som en

av det allmännas viktigaste uppgifter på längre sikt att stödja forskningen

och bereda tillfredsställande förutsättningar för undervisning på det skogliga

området. Likaså är det angeläget att tillgången på frö och plantor av

förstklassig härstamning tryggas, i den mån så erfordras genom statligt stöd.

Även en fortsatt utbyggnad av yrkesutbildningen för skogsägare och skogsarbetare

är en grundläggande förutsättning för en framgångsrik rationalisering

av skogsbruket.

Vad härefter angår den av motionärerna väckta frågan om en reform av

gällande skogsvårdslag synes remissinstanserna så gott som undantagslöst

ha funnit, att någon väsentlig reform för närvarande icke bör företagas. Belysande

för inställningen i allmänhet torde uttalandet av skogsstyrelsen

vara, att lagtillämpningen numera på det hela taget funnit sin form och

visat god verkningsgrad, att några verkligt fundamentala brister i lagen inte

har givit sig till känna men att otvivelaktigt en del svagheter och otydligheter

kunnat iakttagas. Skogsstyrelsen tillägger, att dessa sistnämnda kanske

mindre sammanhänger med själva lagen än med ofullkomligheter i tilllämpningsnormerna.

Med uttrycket otydligheter torde här ha avsetts bl. a.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

den tveksamhet, som i viss utsträckning kommit att råda om innebörden av

begreppet »tillfredsställande ekonomiskt utbyte» i 1 § skogsvårdslagen. Vissa

uttalanden i förarbetena till lagen torde emellertid få tydas så, att den

lönsamhet, som avses med stadgandet i första hand avses motsvara den

företagsekonomiska lönsamheten, medan det samhällsekonomiska intresset

skulle vara tillgodosett genom bestämmelsen om »såvitt möjligt i huvudsak

jämn avkastning erhålles». Innebörden av nämnda uttryck torde icke vara

fullt klar. Även i fråga om begreppet »utvecklingsbar» skog i 6 § skogsvårdslagen

har vissa tolkningssvårigheter yppat sig. Remissyttrandena visar dock,

att under årens lopp en fast praxis kommit att utbilda sig, varigenom avverkningen

kommit att i stort sett skötas på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande

sätt. Enligt praktiskt taget samstämmiga uppgifter från skogsvårdsstyrelsernas

sida har kontroverser av det av motionärerna antydda slaget

mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna förekommit i endast

ringa utsträckning. Remissyttrandena visar vidare, att föryngringsverksamhelen

redan nu i stor utsträckning bedrives så, att i de större föryngringsytor,

som lägges ut av ekonomiska skäl, även mindre insprängda partier av

skog, vilken i och för sig skulle kunna anses vara utvecklingsbar, medtages.

Skogsstyrelsen har upplyst att styrelsen i samverkan med berörda intressenter

och med utnyttjande av hittills vunna erfarenheter påbörjat en omarbetning

av tillämpningsnormerna. Utskottet utgår ifrån att skogsstyrelsen

i detta sammanhang framställer de förslag till ändringar, som kan finnas

påkallade i reglerna för skogens skötsel. Dock finner sig utskottet redan nu

böra uttala, att den av motionärerna antydda utvägen att förelägga skogsägare,

som utsätter sin skog för uppenbar vanskötsel, skyldighet att ansluta

sig till skogsförvaltningsförening, icke bör komma i fråga.

Vad härefter angår den av motionärerna åsyftade översynen av lagstiftningen

om förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom vill utskottet erinra om att frågan om att underlätta jordbrukets

och skogsbrukets arrondering i lämpliga brukningsenheter utredes av

1954 års fastighetsbildningskommitté, vars resultat bör avvaktas. Även 1951

års jordbruksrationaliseringutredning, vars betänkande är att förvänta inom

närmaste månaderna, har haft att undersöka vissa hithörande problem.

Utskottet hävdar bestämt, att bondeskog icke bör överlåtas vare sig till

bolag eller till staten och att de enda förskjutningar i ägofördelningen olika

kategorier emellan som bör medgivas är de som föranledes av strävandena

att förse ofullständiga jordbruk med skog. I likhet med motionärerna anser

vi således, att någon uppmjukning av bolagsförbudslagens principer icke

bör ifrågakomma. Men i motsats till motionärerna finner utskottet liksom

lantbruksstyrelsen ej heller tillräckliga skäl föreligga att medge bolag att

utan prövning sinsemellan byta skog. Utskottet vill i detta sammanhang

understryka att jordbruk och skogsbruk utgör en mycket lämplig — och i

många fall nödvändig — kombination, varigenom bl. a. såväl jordbrukets

som skogsbrukets behov av arbetskraft kan bättre tillgodoses.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

29

Motionärerna upptar slutligen till diskussion frågan om förslag till lagstiftning

och andra åtgärder till befrämjande av samarbete mellan mindre

skogsägare, för gemensam skötsel och förvaltning av skogstillgångar. Utan

tvivel är en samverkan mellan skogsägarna av stor betydelse för hela skogsnäringen.

Möjligheter att genom lönande mekanisering, anlitande av yrkesutbildad

personal och andra liknande rationaliseringsåtgärder öka virkesavkastningen

främjas härigenom. Detsamma gäller möjligheterna till utbildning

och förutsättningarna för tillgodogörandet av forskningsresultaten.

Olika former av samverkan skogsägarna emellan måste också betraktas

som betydelsefulla led i strävandena att effektivera den svenska skogsvården.

De viktigaste organen för samverkan bland skogsägarna har hittills varit

skogsägarföreningarna. Dessa har främst kommit att ägna sig åt åtgärder,

som rör virkesskördens tillvaratagande och försäljning. Uppgiften att vägleda

och stödja skogsägarna vid skogsskötseln har ålegat skogsvårdsstyrelserna.

Remissyttrandena i denna del visar, att erfarenheterna av hittills bedriven

verksamhet i detta avseende för effektivitetens höjande är gynnsamma och

att intresset för fortsatt utnyttjande av de möjligheter som kan erbjuda sig

på denna väg är stort och allmänt. Det föreligger således anledning att utnyttja

och utveckla de nuvarande formerna för samverkan. Enligt utskottets

mening är det dock därvid av vikt, att de enskilda skogsägarnas intresse

och initiativ icke motverkas utan stimuleras och intensifieras. Det är

nämligen, även då det gäller långt gående former av samverkan angeläget,

att den enskilde skogsägaren har möjlighet att själv göra en verksam insats

i produktionen. De åtgärder, som kan komma att vidtagas, bör alltså helt

bygga på frivillighet å skogsägarnas sida. Tvång i den ena eller andra formen

torde vara ägnat att minska den enskilde skogsägarens intresse för

samverkan i andra former och således i själva verket komma att motverka

det avsedda syftet.

Redan nu prövas, enligt vad som blivit upplyst under ärendets remissbehandling,

på olika områden i landet samarbete skogsägarna emellan i olika

former. Främst sker detta under samverkan med skogsägarföreningarna eller

inom ramen för dessas verksamhet, såvitt nu kan bedömas med gott resultat.

Utskottet bär i samband med ett studiebesök i Flen hos Sköldinge skogsallmänning,

ekonomisk förening u. p. a. haft tillfälle att närmare orienteras

om två olika former av gemensamt skogsbruk. Sköldingeföreningens bildande

har föranletts av nödvändigheten att samordna skogsbruket inom ett relativt

begränsat område innefattande ett stort antal mycket små skogsskiften.

Föreningen, som bildats helt på skogsägarnas eget initiativ, har möjliggjort

byggande av eu skogsväg, anställande av heltidssysselsatta skogsarbetare

och uppförande av bostad för dessa. Det andra fallet rör ett s. k. skogsbruksområde

i Hammerdal i norra Jämtland. Detta har bildats genom frivillig

sammanslutning av enskilda skogsägare under medverkan av länets

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

skogsägarförening och skogsvårdsstyrelsen. För sammanslutningens räkning

har skogsägarföreningen en skogsinspektör anställd för att leda arbetet

inom området. Huggare och körare har sysselsatts i skogsägarföreningens

regi, och vinterbilvägar har dragits fram till avverkningstrakter från vilka

det tidigare varit svårare att tillgodogöra sig virket. I den mån årsarbetare

anställes sker det hos skogsägareföreningen.

I fråga om arbetskraften vill utskottet erinra om att jordbruket är i stort

behov av inkomst av arbete i både egna och andras skogar och att jordbrukets

arbetskraft under tider, då den ej sysselsätts i jordbruket, bör så långt

möjligt sysselsättas i skogen. I den mån ytterligare arbetskraft erfordras

är det självfallet ett skogsbrukets eget intresse att denna arbetskraft kan

beredas tryggad sysselsättning.

Den utveckling till vidgande av samarbetsformerna som på frivillighetens

grund pågår inom landet är uppenbarligen ägnad att främja det enskilda

skogsbrukets rationalisering och att öka skogsägarnas förståelse för värdet

av en god skogsvård. Samarbetet synes lämpligen kunna ordnas genom överenskommelser

och under medverkan av skogsägareföreningarna.

De frågor, som här berörts, behandlas för närvarande i viss omfattning

inom 1955 års skogsvårdsutredning. Även 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

har, enligt vad den uttalat under ärendets remissbehandling,

funnit frågan om samarbete mellan mindre skogsägare för gemensamma åtgärder

på skogsförvaltningens område betydelsefull och varit sysselsatt med

att utarbeta förslag till lagstiftning på området.

Utskottet anser att resultatet av dessa båda utredningars arbete bör avvaktas.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening

ger till känna vad ovan anförts, och

att motionerna I: 123 och II: 175 sålunda icke må föranleda

någon annan riksdagens åtgärd.»;

2) av herrar Ebbe Ohlsson, Åhman, von Seth och Nyberg, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»Skogsnäringens centrala betydelse för hela vårt folkhushåll har under senare

år, icke minst på grund av det stigande världsbehovet av skogsprodukter,

alltmer trätt i förgrunden. Skogens betydelse kommer också att bli än

mer väsentlig. Största vikt bör därför fästas vid förutsättningarna för ett

allt effektivare tillvaratagande och utnyttjande av skogen.

I motionerna I: 123 och II: 175 yrkas principiellt och praktiskt betydelsefulla

ändringar i gällande skogsvårdslag. Utskottet vill i anledning härav

framhålla att en skogsvårdslag måste vara så utformad att den smidigt

kan tillämpas. I biologiskt, tekniskt och ekonomiskt hänseende är nämligen

förhållandena ytterst växlande i olika delar av landet. 1948 års skogsvårdslag

torde i stort sett motsvara dessa krav. Detta bestyrkes också i samtliga

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr SO år 1!)56

31

skogsvårdsstyrelsers yttranden. En praxis har vuxit fram, vilken tar hänsyn

till vunna erfarenheter och de olikartade, starkt växlande lokala förutsättningarna

för skogsbruk. Gällande anvisningar rörande tillämpningen av

skogsvårdslagen, som skogsstyrelsen efter samråd med statens skogsforskningsinstitut

utfärdade hösten 1949, kräver med hänsyn till dels forskningens

senaste rön, dels den snabba utvecklingen ändrade förutsättningar en

översyn. En fortlöpande översyn av anvisningarna har från början förutsatts

och pågår inom skogsstyrelsen, som det tillkommer att fastställa föreskrifter

för lagens praktiska tillämpning. En klar åtskillnad bör göras mellan

lagens avfattning, som måste begränsas till de allmänna riktlinjerna för

skogsvården, och lagens tillämpning i detalj. Enligt de nästan samstämmiga

remissyttrandena föreligger icke några skäl för revidering av själva lagen;

tvärtom har den lönsamhetsprineip på vilken lagen vilar rönt alltmer

erkännande som objektivt mått på skogsvårdens rätta inriktning. Utskottet

tar därför avstånd från förslagen om en reformering av skogsvårdslagen,

vilka synes syfta dels till en uppluckring av skyddet för den utvecklingsbara

skogen, dels till nya och skärpta tvångsbestämmelser. Något skäl för

bifall till motionerna i berörda avseenden kan utskottet icke finna.

Den av motionärerna begärda översynen av lagstiftningen om förbud för

bolag att förvärva fast egendom kan utskottet icke tillstyrka. Någon uppmjukning

av nämnda lag i syfte att bereda bolag ökade möjligheter att förvärva

bondeskog bör nämligen enligt dess mening icke komma till stånd.

Bondeskogsbruket omfattar ungefär hälften av den totala skogsarealen. I

den övervägande delen av landet är en kombination av jord- och skogsbruk

en förutsättning för en lönande lanthushållning. Utskottet förutsätter därför

att frågan om en komplettering av skog till de skoglösa jordbruken löses.

1951 års jordbruksrationaliseringsutredning väntas enligt vad utskottet

inhämtat inom den närmaste tiden framlägga förslag i ärendet.

Skogsbrukets effektivitet är i hög grad beroende av ägolotternas struktur.

Det synes därför utskottet väsentligt att förefintliga hinder mot en bättre

arrondering av skogsmark undanröjes. Emellertid bör en sådan bygga på frivillighet.

Reglerna för beskattning av skogsinkomster synes böra ändras så,

att beskattning ej behöver äga rum vid byte av fastigheter med likvärdigt

skogsbestånd i arronderings- och rationaliseringssyfte utan att den uppskjutes

till dess skogen avyttras genom försäljning. Intresset av ägoutbyte för

att åstadkomma en bättre arrondering och därmed öka möjligheterna till

rationalisering motverkas även av bestämmelserna att lagfartsstämpel skall

utgå också då fastighet eller fastighetsdel förvärvas genom byte. Utskottet

hävdar att därvid stämpelavgift icke bör utgå. Riksdagen har i skrivelse (nr

108/51) till Kungl. Maj:t hemställt om en utredning av ifrågavarande spörsmål.

Utskottet förutsätter att den begärda utredningen slutföres så skyndsamt

som möjligt.

I motionerna beröres också frågan om samarbete mellan mindre skogsägare

för gemensam förvaltning och skötsel av skogstillgångar. Av till utskottet

inkomna remissyttranden framgår att den hittills bedrivna verk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

samheten av denna art givit gynnsamma resultat. Intresset av att fortsätta

på samma väg är också mycket stort. Det förtjänar emellertid påpekas att

denna samverkan helt bygger på frivillighetens grund. Utskottet finner att

hittills vunna erfarenheter talar mot varje form av tvång härvidlag. Tvångsmässiga

åtgärder skulle motverka syftet med sådan samverkan — ökat och

spritt intresse för skogsvård. De skulle dessutom innebära risker för den

personliga äganderättens okränkbarhet. Samarbetet sker för närvarande —

med gott resultat — i god kontakt med skogsägareföreningar och skogsvårdsstyrelser.

Genom frivillig samverkan bör möjligheter kunna skapas till

ökade arbetsinsatser av skogsägarna och till stadigvarande sysselsättning för

skogsarbetarna. Utrymmet för att lösa bostadsfrågan och andra sociala problem

för skogsarbetare sammanhänger med den avkastning skogen ger.

Utskottet har i samband med ett studiebesök i Flen hos Sköldinge skogsallmäning,

ekonomisk förening u. p. a. haft tillfälle att närmare orienteras

om två olika former av gemensamt skogsbruk. Sköldingeföreningens bildande

har föranletts av nödvändigheten att samordna skogsbruket inom ett

relativt begränsat område innefattande ett stort antal mycket små skogsskiften.

Föreningen, som bildats helt på skogsägarnas eget initiativ, har möjliggjort

byggande av en skogsväg, anställande av heltidssysselsatta skogsarbetare

och uppförande av bostad för dessa. Det andra fallet rör ett s. k.

skogsbruksområde i Hammerdal i norra Jämtland. Detta har bildats genom

frivillig sammanslutning av enskilda skogsägare under medverkan av länets

skogsägareförening och skogsvårdsstyrelsen. För sammanslutningens räkning

har skogsägareföreningen en skogsinspektör anställd för att leda arbetet

inom området. Huggare och körare har sysselsatts i skogsägareföreningens

regi, och vinterbilvägar har dragits fram till avverkningstrakter, vilka

tidigare icke kunnat skötas i skogsägarnas egen regi. I den mån årsarbetare

anställes sker det hos skogsägareföreningen.

Den utveckling till vidgande av samarbetsformerna som sålunda på frivillighetens

grund pågår inom landet är uppenbarligen ägnad att främja det

enskilda skogsbrukets rationalisering och att öka de smärre skogsägarnas

förståelse för värdet av en god skogsvård. Den av motionärerna föreslagna

utredningen angående en speciell lagstiftning bör därför icke föranleda någon

riksdagens åtgärd. Därtill kommer att 1955 års slcogsvårdsutredning

har till uppgift bl. a. att utreda hithörande problem. Likaså har 1951 års

jordbruksrationaliseringsutredning behandlat dessa spörsmål.

Av ovan angivna skäl anser sig utskottet icke böra tillstyrka de i motionerna

I: 123 och II: 175 begärda utredningarna, varför utskottet avstyrker

de förevarande motionerna.

Med stöd av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att motionerna I: 123 och II: 175 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.»

560829 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.