Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet jämte i ämnet väckta motioner.
1956-05-24 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1956:22, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen
angående riktlinjer för utvecklingsarbetet på
atomenergiområdet jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 april 1956 dagtecknad proposition, nr 176, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden anhållit om riksdagens yttrande över de riktlinjer för
utvecklingsarbetet på atomenergiområdet, som föredragande departementschefen
uppdragit.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt de i propositionen uppdragna riktlinjerna för det fortsatta utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet bör detta under den närmaste perioden
främst inriktas på atomdrivna värmeverk och stora elkraftverk. En ökning
av den svenska uranproduktionen förordas. Vidare föreslås, att tills vidare
endast Aktiebolaget Atomenergi får handha framställning av uranmetall och
andra atombränslen ävensom tillverkning av bränsleelement och behandling
av använt atombränsle.
Under det första utvecklingsskedet anses en koncentration av resurserna
under enhetlig ledning erforderlig. En delegation för atomenergifrågor med
uppgift bl. a. att såsom rådgivande organ uppdraga riktlinjerna för atomenergipolitiken
föreslås skola inrättas. Kostnaderna för utvecklingsarbetet
väntas bli så betydande, att man måste räkna med att huvudansvaret för
utvecklingsarbetet i ekonomiskt hänseende kommer att åvila staten. Atombolaget
bör tills vidare få ett avgörande inflytande på utvecklingsarbetets
uppläggande och bedrivande. I annat sammanhang kommer riksdagen att
föreläggas förslag till lagstiftning med bestämmelser om tillstånd för uppförande
och drift av reaktorer m. m. Något statligt monopol på innehav
och drift av reaktorer åsyftas ej; såväl statliga organ som kommunala och
enskilda företag anses under vissa förutsättningar kunna få tillstånd att
uppföra, inneha och driva reaktorer.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta motioner, nämligen i första kammaren, nr 600, av herrar Birke och
Aastrup samt i andra kammaren, nr 793, av herrar Gustafson i Göteborg
och Cassel.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 22
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte uttala dels att kommunala och privata
intressenter skall, under de i motionen angivna villkoren, få driva eget utvecklings-
och konstruktionsarbete på atomenergiområdet; samt dels att
vid uppdragande av riktlinjer för arbetet å atomenergiens utnyttjande i
övrigt vad i motionen angivits bör beaktas».
Beträffande innehållet i propositionen och motionerna torde, i den mån
redogörelse därför ej lämnas här nedan, få hänvisas till dessa handlingar.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 21 december
1955 särskilda sakkunniga — 1955 års atomenergiutredning — med uppgift
att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande arbetsuppgifterna
inom atomenergiområdet m. m. Samtidigt påbörjades inom justitiedepartementet
utredning med syfte att såsom komplement till gällande koncessionslagstiftning
om utvinning, bearbetning och export av uran m. m.
framlägga förslag till en tillståndslagstiftning, avseende uppförande, anskaffning
och drift av atomreaktorer samt befattning med atombränslen m. m.
Sedan denna utredning slutförts har en därvid utarbetad promemoria med
förslag till lagstiftning på atomenergiområdet överlämnats till atomenergiutredningen.
Atomenergiutredningen har numera slutfört sitt arbete och den 12 mars
1956 avgivit betänkande och förslag rörande atomenergien (SOU 1956: 111.
Vid detta betänkande har som bilaga fogats den inom justitiedepartementet
utarbetade promemorian. Betänkandet har varit föremål för remissbehandling.
Betänkandet
Allmänt om atomenergien
Angående världens energiförsörjning lämnas i betänkandet inledningsvis
en orientering, varom torde få hänvisas till s. 2—3 i propositionen.
Grunddata om atomenergien
Atomenergi kan frigöras dels genom sammanslagning av lätta ämnen vid
s. k. termonukleära reaktioner (så alstras solens energi) och dels genom
klyvning av vissa tunga atomslag, s. k. atombränslen. För närvarande kan
energi utvinnas på ett kontrollerbart sätt endast genom klyvningsprocessen.
Detta sker i särskilda anordningar —- atomreaktorer — i vilka energi i
form av värme utvecklas.
Den vanligaste typen av reaktor har atombränslel anordnat i s. k. bränsleelement,
grupper av stavar eller plattor, där värmeutvecklingen sker. Om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
3
man vill utnyttja starkt utspädda atombränslen, såsom naturligt uran, måste
man omge bränsleelementen med en s. k. moderator. Tillsammans med naturligt
uran kan såsom moderator användas grafit eller tungt vatten. Med
koncentrerade atombränslen kan reaktorn fås att fungera med motsvarande
mindre bränslemängd och med billigare moderator, exempelvis vanligt vatten,
eller utan moderator.
Den utvecklade värmen överföres från bränsleelementen till ett kylmedel,
en vätska eller en gas under högt tryck, som omspolar bränsleelementen och
därefter avlämnar värmen till ett nytt medium i en värmeväxlare. Härvid
kan energien direkt utnyttjas för uppvärmning eller också kan den användas
för generering av ånga, som sedan får driva en ångturbin.
Det primära atombränslet är uran 235, ett atomslag som till 0,7 procent
ingår i naturligt uran. Resten av detta utgöres av uran 238, som icke direkt
kan utnyttjas som atombränsle. Däremot omvandlas uran 238 vid bestrålning
i en reaktor till ett nytt ämne, plutonium 239, som är ett atombränsle
av samma slag som uran 235. På enahanda sätt som uran 238 utgör vanligt
torium, torium 232, ett »atområbränsle», som genom reaktorbestrålning
omvandlas till atombränslet uran 233.
Naturligt uran kan anrikas på atombränslet uran 235 i s. k. diffusionsanläggningar.
Dylika anläggningar är mycket stora och dyrbara och finnes
f. n. endast i Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien. Kostnaden
för dessa anläggningar kan uppskattas till flera hundratal miljoner
kronor. De fordrar dessutom stora mängder elkraft.
När naturligt uran användes i en reaktor förbrukas atombränslet uran
235, men samtidigt bildas ur uran 238 det nya atombränslet plutonium 239.
I vanliga grafit- eller tungvattenmodererade reaktorer återvinnes på detta
sätt omkring 80 procent av atombränslet. Vid den fortsatta förbränningen
av bränsleelementet förbrukas givetvis en del av detta nya atombränsle. I
speciella moderatorfria reaktorer, s. k. breeders, med en kärna av anrikat
atombränsle, plutonium eller uran 235, omgiven av ett hölje av naturligt
uran, är det t. o. in. möjligt att av uran 238 framställa mera nytt atombränsle
än den mängd som förbrukas. På detta sätt är det i princip möjligt att förbränna
icke bara det uran 235, som finnes i naturligt uran, utan en stor del
av den resterande mängden av uran 238.
Högrena atombränslen såsom uran 235 och plutonium 239 utgör sprängämnet
i atombomber. Den minsta mängden bränsle per atombomb uppges
vara av storleksordningen något tiotal kilogram. Gasdiffusionsmetoden för
anrikning av uran 235 utvecklades för vapenändamål under kriget i Förenta
staterna jämsides med framställningen av plutonium 239 i särskilda produktionsreaktorer.
I varje reaktor, som helt eller delvis utnyttjar naturligt
uran som bränsle, skapas som nämnt plutonium. Om detta skall användas
för vapenändamål uppges dock att reaktoruranet måste uttagas tidigare än
som annars varit nödvändigt. Detta innebär givetvis att vapenplutonium
ställer sig dyrare än plutonium för reaktorbruk.
Vid reaktorns drift alstras enorma mängder radioaktiv strålning. Dess
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
utom bildas stora mängder radioaktiva avfallsprodukter, i stora reaktorer
motsvarande 1000-tals ton radium, och dessa mängder utsänder strålning
även sedan reaktorn stoppats. Reaktorn måste därför omges av ett kraftigt
strålskydd, vanligen en 1,5—2 meters betongmur. Trots alla säkerhetsåtgärder
kan exempelvis något bränsleelement överhettas och smälta, varvid
radioaktivitet kan tränga genom strålskyddet ut i reaktorbyggnaden
och eventuellt ut i omgivningen. För att minska dessa risker har man konstruerat
gastäta reaktorbyggnader, som kan hållas vid undertryck, så att
ingen radioaktivitet kan komma ut i omgivningen. Stora reaktorer placeras
dessutom i glesbebyggda områden.
Det samma gäller de anläggningar, vid vilka det använda reaktorbränslet
genomgår kemisk behandling. De frånskilda avfallsprodukterna måste lagras
under betryggande försiktighetsmått tills radioaktiviteten avtagit till
ofarlig nivå.
Genom kombination av olika atombränslen, moderatorer och kylmedel
kan något hundratal olika reaktortyper konstrueras. För alla typer gäller
dock, att värmealstring i reaktorer är det enda kända sättet att frigöra atomenergi
under kontrollerbara betingelser. Den användning, som ligger närmast
till hands, är att låta reaktorn ersätta ångpannan i en ångkraftstation.
Svårigheterna att göra bränsleelement, som tål de höga temperaturer, som
brukas i modern ångteknik, gör att verkningsgraden blir relativt låg. För
att hålla anläggningskostnaderna nere strävar man att göra enheterna så
stora som möjligt.
En annan möjlighet är att direkt utnyttja värmet för bostadsuppvärmning
eller för ångproduktion för industriella ändamål. Ännu har man icke
nått de mycket höga temperaturer som ofta kräves i industriella processer.
Reaktorer för mobila ändamål har av ekonomiska skäl för närvarande
sitt användningsområde begränsat till fartyg för militära ändamål. För
kommersiellt bruk knytes intresset främst till mycket stora fartyg med hög
utnyttjningsgrad, d. v. s. i praktiken främst tankfartyg. De risker, som
finnes i samband med kollisioner eller dylikt, är stora och ännu ej bemästrade.
De stora mängder radioaktiva ämnen, som finnes i avfallet, har ännu ej
fått större praktisk användning. Närmast till hands ligger att använda den
radioaktiva strålningen för konservering av livsmedel. En annan möjlighet
är att utnyttja ämnenas strålning inom den kemiska industrien, t. ex.
för framställning av speciella plaster.
Kostnaden för atomenergi i form av värme eller elenergi är f. n. svår
att närmare beräkna. Anläggningskostnaderna är höga jämfört med konventionella
anläggningar medan bränslekostnaden är relativt låg. Livslängden
på reaktordelen kommer därför att bestämma en stor post i energikostnaden.
Då någon kommersiell anläggning i full skala ännu icke tagits i bruk
är priskalkyler på nuvarande stadium närmast beroende av bedömningen
på denna punkt.
Med den erfarenhet, som finnes i dag, kan man i ett steg ur ett ton uran
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
5
utvinna lika mycket energi som ur ca 10 000 ton stenkol. Om uranet användes
i flera steg med mellanliggande kemiska behandlingar för att tillvarata
bildat plutonium och avlägsna reaktionsprodukterna, kan denna siffra
höjas till 50 000, möjligen 100 000 ton stenkol. Med användning av
breeder-reaktorer stiger värdet ytterligare, så att ett ton uran motsvarar ca
1 miljon ton stenkol.
Världens energiresurser i form av atombränsle är väsentligt större än
reserverna av konventionella bränslen.
Nu kända tillgångar på atombränslen kan möta en kraftigt stegrad efterfrågan
århundraden framåt. Framför allt torde atomenergien snabbt kunna
konkurrera med kolet i de högindustrialiserade områden, där redan nu en
ökning av kolutvinningen vållar svårigheter.
I betänkandet följer härefter en redogörelse för utvecklingen i olika länder.
Även härutinnan må hänvisas till vad propositionen därom innehåller
ts. 6).
Tillgången på atombränsle
Brytvärda uranfyndigheter finnes över hela världen och uran kan numera
inte betraktas som en sällsynt metall.
Sverige har mycket stora tillgångar på uran. Atombränslet torium saknas
däremot helt i vårt land. De svenska urantillgångarna är även internationellt
sett betydande. Uran förekommer sålunda bl. a. i de stora alunskifferfyndigheterna
i Närke och Västergötland. Man har beräknat att där
finnes en urankvantitet, som sannolikt överstiger 1 miljon ton uran. Om
man försiktigtvis räknar med att endast ca 150 000 ton uran av tekniska
och ekonomiska skäl kan erhållas och sätter 1 ton uran ekvivalent med
10 000 ton kol, motsvarar denna uranmängd omkring 1 500 miljoner ton
kol. Sedan man lyckats i teknisk skala lösa breedingproblemet, stiger siffran
till omkring 150 000 miljoner ton kol. Med Sveriges nuvarande energiförbrukning
skulle denna energikälla räcka några tusen år. Uranet i de mellansvenska
skiffrarna utgör sålunda med våra nuvarande tekniska kunskaper
landets största energireserv. Fyndigheterna har dock i förhållande
till flera utländska fyndigheter en mycket låg halt av uran. Man har emellertid
utarbetat metoder att tillvarataga uran ur dessa alunskiffrar och sedan
några år tillbaka driver Aktiebolaget Atomenergi ett uranextraktionsverk
i Kvarntorp. De där erhållna urankoncentraten renas och bearbetas
vidare i bolaget tillhöriga kemiska fabriksanläggningar i Stockholm.
Atomenergiverksamhetens organisation
Verksamhet inom Sverige
I de främmande stater, där verksamhet på atomenergiens område pågår,
drives verksamheten av staten eller under statlig ledning och översyn.
En närmare redogörelse härför återfinnes i betänkandet. Redan på ett ti
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
digt stadium genomfördes även exempelvis i Förenta staterna, Canada och
Storbritannien en kontrollagstiftning på atomenergiområdet.
I Sverige har man från statsmakternas sida sedan länge uppmärksammat
atomkraftfrågorna och man har genom särskilda organ understött forskningen
på atomområdet och atomkraftens utnyttjande i olika sammanhang.
År 1945 tillsattes sålunda den alltjämt bestående atomkommittén med
uppgift att främja forskningsarbetet inom kärnfysik och kärnkemi. Kommittén
har kommit att fungera såsom sammanhållande och rådgivande organ
i frågor rörande den grundläggande atomenergiforskningen och kan
sägas inom atomenergiområdet utgöra en motsvarighet till de statliga forskningsråden
på de tekniska, naturvetenskapliga och medicinska områdena.
För forskningsstödjande verksamhet disponerar kommittén de statsmedel
som under åttonde huvudtiteln anvisas för grundläggande forskning
på atomområdet. Atomkommittén föreslog i betänkande år 1951 att kommittén
skulle ombildas till ett permanent organ med i huvudsak oförändrade
arbetsuppgifter. Det nya organet skulle sålunda fungera som sammanhållande
och rådgivande organ för atomenergiforskningen inom landet, främja
vetenskapligt arbete, utbildning och undervisning inom kärnfysik, kärnkemi
och angränsande områden samt handlägga ärenden som hänföres till
nämnden i egenskap av statens organ för atomenergifrågor. I anslagsäskandena
för nästa budgetår har kommittén ånyo föreslagit, att en omorganisation
av kommittén företages.
Det i det föregående nämnda Aktiebolaget Atomenergi bildades år 1947.
Bolaget skall svara för det praktiska utvecklingsarbetet på atomenergiområdet.
Enligt bolagsordningen har bolaget till uppgift att efterforska
och utvinna för atomenergins utnyttjande nödvändiga grundmaterial, att
bygga experimentreaktorer för atomenergiens utnyttjande, att senare i större
skala bygga reaktorer för utnyttjande av atomenergi i forskningens och
näringslivets tjänst samt att driva i samband med förutnämnda verksamhet
stående forskning ävensom industriell och kommersiell rörelse. Av aktiekapitalet
i detta bolag, för närvarande 3,5 miljoner kronor, har staten tecknat
fyra sjundedelar samt enskilda intressenter återstoden. Bolagets styrelse
består av sju ledamöter och fyra suppleanter för dessa. Kungl. Maj :t
utser fyra ledamöter, därav en som ordförande, samt två suppleanter, medan
de enskilda aktieägarna utser tre ledamöter, däribland vice ordföranden,
jämte två suppleanter. Utgifterna för bolagets löpande verksamhet bestrides
väsentligen av staten. Intill utgången av innevarande budgetår har
bolaget sålunda av staten beviljats anslag med tillhopa 61,5 miljoner kronor.
Såsom delvis framgår av det föregående har bolaget i Stockholm fysikaliska
och kemiska laboratorier, en försöksreaktor och en fabrik för tillverkning
av uranmetall samt i Kvarntorp ett uranextraktionsverk. Uppförandet
av en andra reaktor planeras och inom bolaget projekteras även
ytterligare reaktorer för olika ändamål, bl. a. bostadsuppvärmning samt
produktion av elkraft.
År 1948 tillsattes en rådgivande beredning för frågor rörande den inter
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
nationella atomenergikontrollen. Inom beredningen, som fått namnet Utrikesdepartementets
rådgivande beredning för vissa atomkraftsfrågor, handläggs
numera alla frågor rörande atomenergien, varmed Förenta Nationerna
tager befattning.
Även inom vattenfallsstgrelsen har på senare tid arbete upptagits på atomenergiens
utnyttjande. Styrelsen har sålunda under hösten 1955 offentliggjort
planer på att uppföra ett atomvärmeverk och ett atomkraftverk. Inom
den svenska industrien har man också visat stort intresse för atomenergianläggningar.
Angående internationellt samarbete finnes en redogörelse för innehållet
i betänkandet å s. 8—9 i propositionen.
Beträffande den lagstiftning, som gäller på atomenergiområdet
jämte därmed sammanhängande fält, kan här hänvisas till propositionen nr
178 till årets riksdag jämte detta lagutskotts utlåtande nr 23 över sistnämnda
proposition.
Atomenergiutredningens förslag
Målsättningen för den svenska atomenergiverksamheten
Utredningen framhåller, att vårt land i stor utsträckning är beroende av
import av fossila bränslen för bränsleförsörjningen men att det ännu för
en ansenlig tidrymd finnes möjlighet att täcka den stigande elkraftförbrukningen
genom billig vattenkraft. Under det närmaste decenniet kommer emellertid
beroendet av importbränslen att öka starkt. Olägenheterna av detta beroende
är uppenbara och man kan ej heller bortse från risken att mot 1900- talets sista decennier en direkt knapphet på konventionella bränslen kan
uppträda. I fråga om våra inhemska kraftresurser torde vedbränslet komma
att avta i volym och torvhanteringen icke under fredstid att kunna ge ett sådant
bidrag till försörjningen att totalbilden påverkas därav. Däremot erbjuder
vattendragen alltjämt avsevärda energiresurser. Även dessa kan emellertid
vid nuvarande utbyggnadstakt beräknas vara i kvantitativt hänseende
i stort sett utbyggda framemot 1980-talet. Det är mot bakgrunden härav som
man i första hand bör bedöma vårt intresse av att kunna använda atomenergien
industriellt. På detta område är våra inhemska bränsleresurser så stora
att en gynnsam utveckling av den industriella användningen av atomenergien
kan leda till att Sverige mot slutet av seklet åter i huvudsak tillgodoser sitt
bränsle- och kraftbehov med inhemska råvaror utan att det behöver befaras
att dessa inom överskådlig framtid uttömmes. De användningsområden som
ligger närmast till hands är atomdrivna värmeverk med eller utan elgenerering
och stora elkraftverk.
Lägger man huvudvikten vid att minska behovet av importbränslen tilldrar
sig tills vidare atomvärmeverk, d. v. s. reaktorer som i första hand avses
för produktion av värme för bostäder eller industrier, det största intresset.
Eftersom kostnaden för den atomgenererade värmen kan bedömas bli
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
konkurrenskraftig i jämförelse med kostnaden för oljedrift, synes ett tämligen
stort behov av atomvärmeverk föreligga inom den närmaste tioårsperioden.
Det är sålunda av stor vikt att snarast söka utveckla en typ av värmereaktor,
som i större utsträckning kan komma till användning och det är
följaktligen motiverat att forcera försöksverksamheten på detta område.
Arbetet härmed bör ordnas så att man samtidigt kan vinna erfarenheter för
utformningen av de reaktorer som är avsedda enbart för elkraftproduktion.
Så kan bl. a. ske om man vid konstruerandet av värmeverk tillgodoser
önskemålet att samtidigt kunna uttaga mottryckskraft för elenergi.
Medan man kan hoppas att före år 1965 ha nått fram till industriell tillverkning
i större skala av värmereaktorer, ligger samma stadium för elkraftreaktorer
sannolikt ytterligare minst fem år fram i tiden. Konstruktionen
av atomdrivna elkraftverk för framställning av elkraft till lågt pris
erbjuder nämligen större problem än konstruktionen av atomvärmeverk.
Å andra sidan föreligger behov av att successivt låta atomelkraften växa
fram jämsides med en fortgående utbyggnad av vattenkraften för att inte
ända till dess tillgängliga vattenkraftreserver utbyggts behöva forcera vattenkraftens
utbyggnad i takt med elenergiefterfrågans stegring.
Även andra omständigheter gör att man i vårt land i god tid bör söka inhämta
eller minska avståndet till de ledande industriländerna på detta område.
Bl. a. med hänsyn till att vår mekaniska och elektriska industri i stor utsträckning
är inriktad på exportmarknaden och atomenergianläggningar
med tiden kommer att bli en industriell handelsvara, bör vår industri stödjas
i sin strävan att till utlandet leverera dylika anläggningar eller delar
därav.
Enligt utredningens mening talar sålunda starka skäl för att man från
såväl statlig som enskild sida redan nu söker avdela en icke alltför ringa del
av tillgängliga resurser för att nyttiggöra den nya energikällan. Den närmaste
periodens utvecklingsarbete kommer sannolikt att inriktas på reaktorer
som bygger på naturligt uran och tungt vatten.
Förutom experimentreaktorer förutser utredningen att 5—6 atomdrivna
värmeverk kan tillkomma under den närmaste 10-årsperioden samt att en
tämligen allmän användning av atomvärmeverk under tiden därefter är att
vänta. Ett första atomkraftverk beräknas bli färdigt om ca 7 år och därutöver
ett par större anläggningar före år 1970. Förutsättningar synes föreligga
att kostnaderna för atomdrivna anläggningar kan bli lika låga som
för konventionella.
Den uranutvinning som för närvarande bedrives av Aktiebolaget Atomenergi
ger omkring 5 ton per år. Priserna på världsmarknaden är dock lägre
än vad man i vårt land kan hoppas på med utgångspunkt från de låghaltiga
skiffrarna, även om produktionen därur starkt ökas. Av handelspolitiska
skäl anser utredningen att produktionen till en början åtminstone bör ges
en sådan storlek att fullständig handlingsfrihet för det egna programmets
genomförande kan ernås. På längre sikt bör uranproduktionen utbyggas så
att den möjliggör att vårt land blir självförsörjande med atombränsle. Till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
9
verkningen av bränsleelement bör ske centralt. Anläggningar för bearbetning
av använt atombränsle bör uppföras så att anrikat bränsle kan användas
i utvecklingen av nya reaktortyper. Man bör sikta på en svensk tillverkning
av tungt vatten, som kan tillgodose det inhemska behovet för den
kommande tioårsperioden.
Försörjningen med atombränslen och andra reaktormaterial kommer med
den angivna målsättningen att kräva investeringar på något 100-tal miljoner
kronor. Dessa investeringar är väl motiverade med hänsyn till minskade
framtida kostnader för import av bränsle.
Angående den sammanfattning rörande atomenergiens möjliga roll i Sverige
de närmaste 10—20 åren som lämnas i betänkandet må hänvisas till
propositionen s. 12—13.
Allmänna synpunkter på atomenergiverksamhetens organisation och
bedrivande
Vid en jämförelse mellan förhållandena i föregångsländerna på atomenergiområdet
och det aktuella läget i vårt eget land måste enligt utredningens
mening beaktas, att vi — särskilt då det gäller reaktorbyggen —
ännu ligger flera år efter föregångsländerna. Frågan om att bereda den
enskilda industrien i Sverige tillfälle till mera självständiga insatser är därför
ännu knappast aktuell. Huvudproblemet är i stället hur man på bästa
sätt skall planlägga och uppföra de första försöksanläggningarna i full
skala. Att detta måste ske under enhetlig ledning finner utredningen vara
nödvändigt. En koncentration av krafterna i begynnelsestadiet torde alldeles
särskilt i ett litet land som vårt med begränsade personella resurser vara
erforderlig. Säkerhetssynpunkter bör likaledes beaktas i detta sammanhang.
Så länge erfarenheten av reaktordrift ännu är ringa och handhavandet av
bränslet och bränsleavfallet representerar säkerhetsproblem, som icke fått
slutgiltiga lösningar, måste särskild försiktighet iakttagas och utvecklingsarbetet
hållas samlat. Ytterligare tillkommer som skäl för en på detta sätt
koncentrerad experimentverksamhet de militära aspekterna på reaktordriften,
som bl. a. kan komma att nödvändiggöra särskilda anordningar vid
bränslets och avfallets behandling vid anläggningarna.
I Sverige saknas motsvarighet till de centrala statliga organ, som inrättats
i föregångsländerna och som är huvudansvariga såväl för den pågående
verksamheten på atomenergiområdet som för planeringen av utvecklingen
på kortare och längre sikt. Trots frånvaron av ett egentligt atomorgan
har staten emellertid ett bestämmande inflytande på området dels
genom den gällande lagstiftningen (stenkolslagens bestämmelser om atombränslet
och 1041 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.), dels beroende
på det förhållandet att staten har majoritet i atombolagets styrelse
samt i huvudsak svarar för finansieringen av verksamheten.
Ledningen av atomenergiverksamheten bör enligt utredningen i princip
kvarbli i statens hand. Utredningen finner det dock inte erforderligt att
ersätta bolaget med ett statligt atomorgan efter utländsk förebild utan an
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
ser, att atombolaget med i stort sett oförändrad status bör kunna fortsätta
sin verksamhet under förutsättning att en successiv utbyggnad av
bolagets organisation genomföres, betingad av de alltmer ökande arbetsuppgifterna.
Däremot förordar utredningen, att ett organ för planering och
rådgivning åt Kungl. Maj:t i atomenergifrågor tillskapas såsom en behövlig
komplettering på det organisatoriska planet.
Vidare bör en översyn och komplettering av de nuvarande koncessionsstadgandena
med sikte på egentlig reaktordrift göras med hänsyn till den
utveckling, som ägt rum efter lagstiftningens tillkomst.
Enligt utredningens mening bör Aktiebolaget Atomenergi svara för den
praktiska verksamheten under utvecklingsskedet. Bolaget bör ha ansvaret för
målforskningen på atomenergiområdet och övrig försöksverksamhet, som
kräver speciella reaktorer och andra anordningar. Särskilt gäller detta utvecklingen
av bränsleelement. Av säkerhetsskäl bör vidare bolaget handha
framställningen av uranmetall och andra atombränslen, tillverkningen av
bränsleelement och behandlingen av använt atombränsle. Enighet synes enligt
utredningen råda om att de nu nämnda arbetsuppgifterna bör åvila bolaget
ensamt.
Även om utvecklingsarbetet enligt utredningens förslag koncentreras till
bolaget under statligt överinseende, uppkommer flera viktiga samarbetsoch
arbetsfördelningsproblem i samband med konstruktionen, uppförandet
och driften av industriella försöksreaktorer i full skala. Ett mycket nära
samarbete måste äga rum mellan bolagets expertis och den tekniska sakkunskapen
hos de tillverkare, som skall utföra icke blott de konventionella
delarna av anläggningarna utan även åtskilliga för reaktorerna speciella
anordningar, beträffande vilka bolaget blir hänvisat att anlita utomstående
expertis. Vidare är det en naturlig önskan hos de statliga, kommunala
eller enskilda företag, som inriktar sig på ett snabbt utnyttjande av atomenergien,
att redan på försöksstadiet få taga nära kontakt med bolaget och
deltaga i experimentverksamheten. En reaktors centrala delar kan sägas
byggas upp kring bränsleelementen. Huvudansvaret för reaktorkonstruktionen
måste därför under det närmaste försöksskedet ligga hos bolaget. Emellertid
fordrar konstruktionsarbetet en nära samverkan med tillverkarna
av olika delar av anläggningen. En lämplig anordning för samarbetet mellan
bolaget och tillverkarna kan vara, att dessa genom egna experter följer
konstruktionsarbetet hos bolaget för att därigenom erhålla största möjliga
förtrogenhet med reaktordriftens problem, överhuvud bör bolaget fungera
som utbildningsanstalt för reaktortekniker och övrig personal, som kommer
att krävas i allt större utsträckning allteftersom flera reaktorbyggen blir
aktuella.
På vissa håll inom industrien har gjorts gällande, att konstruktionsarbetet
i sin helhet bör vara förlagt hos tillverkarna för att sambandet mellan
konstruktion och tillverkning skall bli så intimt som möjligt. Utredningen
vill för sin del ej förneka värdet av ett sådant nära samband men anser det
under givna förutsättningar icke praktiskt genomförbart. Mot bakgrunden
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
11
av bolagets ansvar för utvecklingsarbetet måste det enligt utredningens mening
ankomma på bolaget att bedöma i vilken utsträckning och hur långt
i detalj bolaget skall delta i konstruktionsarbetet.
Utredningen erinrar om att vattenfallsstyrelsen och andra kraftproducenter
samt vissa kommuner och större industrier visat intresse för att deltaga
i uppförandet av försöksreaktorer. Ett deltagande i atomenergiverksamheten
redan på försöksstadiet måste ge den egna tekniska personalen erfarenheter,
som eljest icke kommer att stå den till buds förrän vid en senare
tidpunkt. Vid sitt ställningstagande till de samarbetsfrågor, som därvid
uppkommer, bör atombolaget bl. a. pröva om den föreslagna lokaliseringen
är lämplig samt om överlåtandet av driften åt utomstående är förenligt med
programmet för bolagets forsknings- och utvecklingsarbete. I sista hand blir
det dock Kungl. Maj:t i egenskap av koncessionsgivare, som träffar avgörandet.
Vid ett samarbete med statliga eller enskilda kraft- och värmeproducenter
kan den blivande ägaren till anläggningen antingen beställa reaktordelen
av bolaget eller också uppdraga åt bolaget att utarbeta eller låta utarbeta
konstruktioner till reaktorn, på basis av vilka beställaren sedan vänder
sig direkt till levererande industrier. Det bör — framhåller utredningen
—- kunna överlåtas åt bolaget och respektive beställare att närmare överenskomma
om den i det enskilda fallet lämpligaste anordningen. Ytterligare
kan påpekas att om det befinnes önskvärt att bolaget — och därmed tillsvidare
i huvudsak staten — bär en del av utvecklingskostnaderna för prototyperna,
detta praktiskt är lättare att åstadkomma, om bolaget har såväl det
ekonomiska som det tekniska ansvaret för reaktordelens uppförande. I varje
fall föreligger ett behov för de kommande ägarna till reaktorerna att genom
organ såsom den nyupprättade atomkraftbyrån inom vattenfallsstyrelsen
respektive motsvarande instans inom det av enskilda kraftföretag bildade
s. k. Atomkraftkonsortiet samarbeta med atombolaget för att göra sig förtrogna
med de olika problem, som hör samman med utformningen och driften
av reaktorer. De konventionella delarna, som beställarna under alla
förhållanden kommer att svara för, är nämligen i hög grad avhängiga av
reaktordelens konstruktion och driftsegenskaper.
Utredningen finner det naturligt att atombolaget samarbetar med vattenfallsstyrelsen
i ett utvecklingsarbete, som syftar till att snarast nå fram till
ett stort kondensverk och att bolaget samverkar med vissa kommuner beträffande
uppförandet av ett värme- och mottrycksverk. Planerna att bygga
fartygsreaktorer för kommersiellt bruk anses icke kunna bli aktuella på
ganska länge.
I detta sammanhang understryker utredningen svårigheten att ange huru
långvarigt det egentliga utvecklingsskedet för olika reaktortyper kommer
att bli. Detta skede bör för varje huvudtyp av reaktorer anses omfatta tiden
fram till dess en prototyp färdigställts och befunnits användbar för kommersiell
drift och lämplig för reproduccring. Utredningen har — som tidigare
antytts — räknat med eu tidsperiod om 5—10 år för värmereaktorer
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
och 10—15 år för elkraftreaktorer. Då man därefter kommit fram till det
stadium, då atomkraften kan betraktas som en konventionell energikälla,
synes den tidigare koncentrationen av verksamheten ej längre vara behövlig.
Den enskilda industrien bör då i ökad utsträckning kunna få utrymme
för självständiga insatser.
På längre sikt blir atombolagets uppgift huvudsakligen att fortsätta forskningen
och utvecklingsarbetet på området, att tillhandahålla reaktorkonstruktioner
åt dem, som önskar uppföra reaktorer, respektive att granska sådana
konstruktioner, som utförts på annat håll, samt att framställa nya förbättrade
prototyper lämpliga för reproducering. Med den ställning bolaget
sålunda kommer att få är det enligt utredningens uppfattning självfallet att
tillstånd för uppförande av reaktorer göres beroende av att bolaget godkänt
konstruktionen. Vidare torde bolaget liksom hittills böra svara för bränsleframställningen
och behandlingen av bränsleavfallet liksom för handeln
med atombränslen.
Inrättandet av en delegation för atomenergifrågor
Atomenergifrågorna hör för närvarande under ett flertal departement.
För att eliminera en del av olägenheterna med denna uppdelning förordar
utredningen att ett organ för planering och rådgivning åt Kungl. Maj :t i
atomenergifrågor tillskapas. Detta organ skulle ingående följa utvecklingen
på atomenergiområdet och uppdraga allmänna riktlinjer för atomenergiverksamheten
mot bakgrunden av det allmänna bränsle- och kraftförsörjningsläget
i landet. Det skulle yttra sig i koncessionsärenden samt lagstiftnings-
och sekretessfrågor på atomenergiområdet ävensom beträffande statsanslagen
till atomenergiverksamheten. Vidare skulle de alltmer omfattande
frågorna angående det internationella och nordiska samarbetet rörande
atomenergiens praktiska användning kunna beredas inom detta organ. I
övrigt bör organet efter särskilda Kungl. Maj:ts beslut kunna erhålla beslutanderätt
i vissa atomenergifrågor, exempelvis beträffande utfärdandet av
sekretessföreskrifter.
Organet bör lämpligen ges formen av en delegation och vara underställt
handelsdepartementet samt bestå av fem av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter.
Då det synes önskvärt att delegationen får en i förhållande till olika
intressenter i görligaste mån fristående ställning, bör ledamöterna utses
oberoende av anknytning till visst organ eller företag. Behov av särskild
expertis torde få tillgodoses genom tillkallande av experter. Ersättning till
ledamöterna bör utgå i form av arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t. Till
sekreterare torde kunna förordnas någon tjänsteman i handelsdepartementet.
Utredningen anser att det för atomenergiverksamheten är betydelsefullt
att delegationen inrättas utan dröjsmål.
Utredningens förslag till instruktion för delegationen torde såsom bilaga
få fogas till detta protokoll.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
13
Aktiebolaget Atomenergis organisation
Såsom framgår av det föregående har föreslagits att bolaget skall få huvudansvaret
för utvecklingsarbetet inom landet. Ehuru vissa skäl talar för
att bolaget ombildas till ett helstatligt bolag, anser utredningen att den nuvarande
formen för samarbete mellan staten och de enskilda intressenterna
i bolaget erbjuder så stora fördelar att organisationen bör kunna bestå
oförändrad. Den halvslatliga formen för bolaget bör kunna bidra till ett förtroendefullt
samarbete mellan staten och det enskilda näringslivet. Någon
ändring av bolagsordningens ändamålsbestämmelser synes icke erfordras
för att bolaget skall kunna verka enligt de riktlinjer, som utredningen uppdragit.
Däremot kan ifrågasättas om man icke i en aktieägaröverenskommelse
eller på annat sätt borde klarlägga de allmänna grunderna för den
fortsatta verksamheten. En enighet på alla väsentliga punkter mellan intressenterna
utgör givetvis en förutsättning för en verksamhet och organisation
enligt utredningens förslag. Någon utökning av antalet statliga ledamöter
i bolagets styrelse har utredningen inte funnit erforderlig.
Atomkommitténs framtida ställning
Av den tidigare framställningen framgår att atomkommittén föreslagit en
viss omorganisation av kommittén. Detta förslag innebär bl. a. att kommittén
i sin nya gestalt jämväl skulle fungera som ett statligt organ för
atomenergifrågor och sålunda i huvudsak fylla samma uppgift som den av
utredningen förordade delegationen. Utredningen anser ej lämpligt att kommittén
blir ett statens samordningsorgan för atomenergifrågor, när det gäller
det industriella utnyttjandet av atomkraften. Den föreslagna sammansättningen,
som präglas av kommitténs primära uppgift att verka som statligt
forskningsstödjande organ, gör den ej lämplig att jämväl handha dessa
andra frågor. Härtill kommer att det organ som skall råda Kungl. Maj :t i
hithörande frågor bör knytas till det departement som i första hand handlägger
ärenden rörande atomenergiens industriella utnyttjande, nämligen
handelsdepartementet. Det förefaller utredningen naturligast att den föreslagna
omorganisationen leder till att kommittén ombildas till ett fristående
forskningsråd eller eventuellt sammanföres med andra forskningsråd. Om så
sker, bör särskilt utredas hur vissa ärenden som icke sammanhänger med
forskningen och som kommittén nu handlägger i fortsättningen skall behandlas.
Denna utredning föreslås skola anförtros åt den föreslagna delegationen
för atomenergifrågor.
Koncessionslagstiftningen m. m.
Enligt det lagförslag, som framlagts i den inom justitiedepartementet utarbetande
promemorian, bör kontrollen över utnyttjande av atomenergi
lämpligen anordnas på det sättet, att utvinningen av uran och torium skall, såsom
redan nu gäller, vara beroende på koncession. Vidare föreslås i promemorian,
att särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
Maj:t bestämmer skall fordras för överlåtelse, förvärv, innehav och bearbetning
av och annan befattning med samt export av atombränslen m. m. ävensom
för uppförande, innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för
bearbetning av atombränslen m. m.
Atomenergiutredningen har anslutit sig till vad sålunda föreslagits samt
angivit vissa riktlinjer, efter vilka den i lagförslaget tänkta tillståndsgivningen
skall ske. Såsom framgår av det föregående, anser utredningen det
nödvändigt med en enhetlig ledning av utvecklingsarbetet på atomenergiens
område. Under utvecklingsskedena för de två huvudtyperna av reaktorer
kommer det uppenbarligen endast att bli fråga om att meddela ett fåtal
tillstånd för dessa reaktorer. Tillstånd bör tills vidare beviljas av Kungi.
Maj:t. Beslut i tillståndsärende bör grundas på dels utlåtande från delegationen
för atomenergifrågor, dels den utredning i ämnet som Aktiebolaget
Atomenergi bör framlägga i dylika ärenden och dels yttranden beträffande
säkerhetsfrågorna från det eller de organ som får i uppdrag att bevaka
dessa.
Avgörande för prövningen av ansökan om tillstånd bör bl. a. vara om den
föreslagna reaktortypen i och för sig kan accepteras med hänsyn till försörjning
med atombränsle m. m., om den föreslagna konstruktionen är betryggande
ur säkerhetssynpunkt, om reaktorns planerade förläggning är godtagbar,
om reaktorprojektet passar in i det pågående utvecklingsarbetet, om
sökanden är beredd att iakttaga de villkor beträffande uppförande och drift,
som Aktiebolaget Atomenergi med hänsyn till utvecklingsarbetet anser sig
böra påfordra, samt om sökanden har erforderliga kvalifikationer för att
anförtros ett företag av detta slag.
På längre sikt kan vissa prövningsmoment komma att mista aktualitet;
särskilt kan detta gälla frågan om reaktorprojektet passar in i utvecklingsarbetet
samt huruvida sökanden är beredd iakttaga de villkor, som atombolaget
kan föreskriva. Säkerhetsfrågorna kvarstår dock och bestämmelserna
om tillstånd kommer alltjämt att utgöra grunden för säkerhetskontrollen
liksom för regleringen av den fortsatta framställningen och behandlingen
av atombränslen och handeln med dessa. Det kan för det allmänna
exempelvis komma att te sig angeläget att med hjälp av lagstiftningen leda
utvecklingen på atomenergiområdet i en för landets bränsle- och energiförsörjning
önskad riktning.
Utredningen har funnit att ur säkerhetssynpunkt och teknisk synpunkt
intet hindrar att såväl statliga som kommunala organ och enskilda industrier
kan få tillstånd att uppföra, äga och driva reaktorer.
Annorlunda förhåller det sig enligt utredningens mening i fråga om anläggningar
för utvinning av uranmetall samt framställning av bränsleelement
och regenererat atombränsle. Med den roll Aktiebolaget Atomenergi
spelar i dessa hänseenden och med de uppgifter utredningen ansett bolaget
böra ha i framtiden, torde bolaget böra vara enda tillståndshavare på detta
område. Samma principiella begränsning i tillståndsgivningen torde dock
ej vara motiverad i fråga om brytning eller utvinning av uranhaltiga ma
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
15
terial. Det är möjligt, att olika företag kan vara intresserade av att ur uranhaltiga
mineral framställa urankoncentrat, som sedan avyttras till bolaget.
En sådan verksamhet synes väl kunna förenas med den kontroll över uranhanteringen,
som ur det allmännas synpunkt är erforderlig. Beträffande
import, export och handel inom landet med tungt vatten och eventuellt andra
viktiga moderatormaterial torde erfordras en reglering. Då frågan blir aktuell
bör delegationen för atomenergifrågor framlägga förslag härutinnan.
Vad beträffar uran och annat atombränsle innehåller lagförslaget förbud
att utan tillstånd exportera atombränslen, och även importen och handeln
inom landet med dessa bränslen är kontrollerade genom koncessionstvånget
för överlåtelse, förvärv och innehav. Enligt utredningens mening torde Aktiebolaget
Atomenergi tills vidare böra vara enda importör av atombränslen
och bränslelement liksom bolaget ensamt bör svara för bränsleframställningen
inom landet.
Säkerhetsfrågor
Säkerhetsfrågorna i samband med atomenergianläggningar berör främst
de olika strålskyddsproblem som de radioaktiva avfallsprodukterna skapar.
De skyddsproblem, som sammanhänger med den normala driften, kan i
princip handhas av nuvarande strålskyddsorgan och det hittillsvarande tillvägagångssättet
vid tillståndsgivning och inspektion låter sig relativt lätt
tillämpas inom det nya området.
Härjämte uppstår dock en rad komplicerade problem i samband med
uppförandet och driften av en atomenergianläggning, vilka icke kan bemästras
med nuvarande strålskyddsorganisation. Dessa har sin grund i mångfalden
av sammanhängande tekniska egenskaper hos anläggningarna och
framför allt i omfattningen av de skador, som kan följa på en olycka.
Dessa frågor behandlas av 1951 års strålskyddskommitté och utredningen
har framfört sina synpunkter till kommittén. Den föreslagna tillståndslagstiftningens
tillämpningsföreskrifter måste nära samordnas med den nya
strålskyddslagstiftning, som kommittén har att framlägga förslag till.
Hur säkerhetsfrågorna lämpligen bör handläggas vid sidan av övriga tekniska
problem i samband med tillståndsgivning och tillsyn är svårt att nu
bedöma. Antalet ärenden under den närmaste tidsperioden torde emellertid
bli begränsat och tid finnes därför att på basis av vunna erfarenheter gradvis
utbilda lämpliga arbetsformer för såväl tillståndsgivning som tillsyn.
Strålskyddssynpunkterna kan tills vidare tillgodoses på det sättet, att av
strålskyddsmyndigheten föreslagna föreskrifter såsom villkor fogas till koncessionen.
Så länge antalet ärenden är ringa, finnes enligt utredningens mening icke
något behov att inrätta en särskild myndighet för behandlingen av de tekniska
frågor, som ligger utanför strålskyddsområdet. Behovet av opartisk
teknisk expertis kan av Kungl. Maj:t tillgodoses genom förordnande av experter
i varje särskilt fall. Frågan om expertisens ställning och placering
på längre sikt kan därför tills vidare anstå.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1966
Yttranden över betänkandet
Yttranden över atomenergiutredningens betänkande har efter remiss avgivits
av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne
och Blekinge, utrikesdepartementets rådgivande beredning för vissa atornkraftsfrågor,
försvarsstaben, försvarets forskningsanstalt, vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i Södermanlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, atomkommittén, ingenjör
svetenskapsakademien, bränsleutredningen 1951, 1951 års strålskyddskommitté,
Svenska teknologföreningen, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i Sverige, Aktiebolaget Atomenergi,
Svenska elverksföreningen, Svenska gruvföreningen, Svenska vattenkraftföreningen
och Svenska värmeverksföreningen.
Vid kommerskollegiets remissvar har fogats yttranden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.
Sveriges industriförbund har till sitt remissvar fogat yttranden av Sveriges
mekanförbund och Sveriges varvsindustriförening.
Vidare har i anledning av betänkandet skrivelser inkommit från Allmänna
svenska elektriska aktiebolaget (Asea) och Sveriges yngre naturvetares förening.
Allmänt om atomenergien och atomenergiverksamheten
Utredningens framställning av energiförsörjningens allmänna problem
och förutsättningarna för atomenergiens utnyttjande för fredliga ändamål
samt redogörelse för atomenergiverksamhetens nuvarande organisation i
olika länder och det internationella samarbetet på området har i stort sett
icke föranlett några invändningar från remissinstansernas sida.
Målsättningen för den svenska atomenergiverksamheten
Utredningens allmänna uppfattning om atomenergiens betydelse för Sveriges
värme- och kraftförsörjning har genomgående vunnit anslutning i de
avgivna yttrandena.
Beträffande det av utredningen skisserade reaktorprogrammet är
Aktiebolaget Atomenergi ense med utredningen om att arbetena i första
hand bör koncentreras på reaktorer för central bostadsuppvärmning för att
därefter på grundval av gjorda erfarenheter föras vidare mot de tekniskt
svårare atomelverken, ävensom att man beträffande värmeverken bör gå
fram efter parallella linjer för att kunna jämföra olika konstruktioners
företräden. Bolaget bedömer med tillförsikt möjligheten att i vårt land genomföra
ett program, där under de närmaste tio åren 5 å 6 atomvärmeverk
och även de första atomelverken färdigställs. Även Svenska värmeverksföreningen
finner utredningens förslag att redan i ett tidigt skede bygga 5
å 6 värmereaktorer välbetänkt och vill för sin del medverka till att program
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
17
met kan fullföljas. Ingenjörsvetenskapsakademien förklarar, att utredningens
bedömning av atomvärmets möjligheter torde vara riktig och att den
visar att atomanläggningar inom en nära framtid kommer att bli en kommersiell
företeelse.
1 vissa av de yttranden, som närmare ingår på reaktorprogrammet och
därmed sammanhängande bedömningar, har emellertid kritik riktats mot
utredningen eller modifikationer föreslagits beträffande programmets utformning.
Vattenfallsstyrelsen, som visserligen icke synes ha något att erinra
mot programmets huvudlinjer, förmenar, att den roll utredningen tillmäter
alstring av mottryckskrafl medelst atomenergi i samband med värmeleveranser
för byggnadsuppvärmning är överdriven. Ansträngningarna
under den första utbyggnadsperioden bör koncentreras på dels enklast möjliga
atomvärmeverk, dels renodlade atomkraftverk. Reaktorer för mottrycksanläggningar
kommer beträffande krav på högt tryck och hög temperatur
samt kostnader och komplikationer ur säkerhetssynpunkt att ligga
i samma klass som reaktorer för kondensdrift i motsats till enklare reaktorer
för enbart värmealstring. Förutom höga merkostnader vid val av
elgenererande värmereaktorer kan detta medföra, att en kombinerad anläggning
måste placeras längre bort från bebyggelsen och därmed från
värmeförbrukarna än ett rent värmeverk. Även andra skäl, som närmare
anges i yttrandet, talar enligt styrelsens mening mot att ge mottrycksanläggningarna
en mera framträdande plats i reaktorprogrammet.
Allmänna synpunkter på atomenergiverksamhetens organisation och bedrivande
Mot
den allmänna motiveringen för utredningens förslag i organisatoriskt
hänseende har i åtskilliga av yttrandena rests invändningar. Sveriges
industriförbund hävdar sålunda, att utredningen bortsett från det faktum,
att den statliga ledningen av atomenergiverksamheten i föregångsländerna
under det första utvecklingsskedet främst dikterats av att en huvuduppgift
där varit den militära tillämpningen. Sedan ett par år tillbaka har man
såväl i Förenta staterna som Storbritannien gjort direkta ansträngningar
att koppla in den enskilda industrien på utrednings- och konstruktionsarbetet.
Det föreligger enligt förbundets mening ingen som helst orsak att
organisatoriskt förlägga utgångspunkten för det svenska arbetet flera år
tillbaka i tiden. Vattenfallsstyrelsen anser, att med det internationella samarbete,
som numera förefinnes, handlandet i Sverige bör kunna anknytas
direkt till det stadium, som uppnåtts annorstädes. Enligt de uppgifter styrelsen
erhållit, står vad styrelsen förordar för Sveriges del i god överensstämmelse
med det system, som hädanefter kommer att tillämpas i Storbritannien.
Liknande synpunkter har anförts av, bland andra, ingenjörsvetenskapsakademien,
bränsleutredningen 1951, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges mekanförbund och Skånes handelskammare.
Kravet på koncentration av krafterna i begynnelsestadiet med hänsyn
till begränsade personella resurser har även väckt gensagor på flera håll.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 22
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
Ingenjöi svetenskapsakademien finner det knappast troligt att yngre förmågor
lockas att utbilda sig för detta nya fält om staten genom särskilda
åtgärder stryper anställningsmöjligheterna genom att koncentrera all verksamhet
till ett enda företag. Bränsleutredningen 1951 framhåller, att atomtekniken
utgör ett attraktivt arbetsfält och att man kan räkna med att tillgången
på personal relativt sett raskt ökas. Verksamhetens attraktiva karaktär
är emellertid icke oberoende av organisationsformen. En koncentration
av all kvalificerad verksamhet till ett företag måste snarast få den effekten,
att åtskilliga begåvningar i stället söker sig till andra områden med
större frihet att välja bland olika företag eller också i högre grad lockas
till anställning i utlandet. Även kommerskollegium, Sveriges allmänna exportförening
och Svenska elverksföreningen anser, att rekryteringen skulle
gynnas om ej allt utvecklingsarbete sker inom ett enda företag. Svenska
teknologföreningen anför ett flertal skäl, varför arbetskraften enligt föreningens
åsikt icke skulle utnyttjas på det mest effektiva sättet, om personalresurserna
dragés samman till ett enda företag. Sveriges gngre naturvetares
förening finner det överhuvud diskutabelt, huruvida en centralisering
av verksamheten, såsom den skisserats i utredningen, på längre sikt är motiverad
ur personalleknisk synpunkt.
Beträffande förslaget om en koncentration av utvecklingsarbetet
under försöksskedet till Aktiebolaget Atomenergi, som skulle få
huvudansvaret för reaktorkonstruktionerna, framhåller atombolaget, att en
förutsättning för att den föreslagna koncentrationen skall Kunna ge bästa
resultat är att bolaget verkligen betraktas som ett samarbetsorgan, som ägs
och drivs gemensamt av staten och enskilda intressenter och vars resultat
snabbt kommer alla till del. Det är viktigt för programmets lyckliga genomförande,
att denna uppfattning kan vinna genklang hos berörda parter. Enligt
bolagets uppfattning är en dylik koncentration till det samägda företaget
icke liktydigt med ett monopol. Bolaget anser det som sin uppgift att
även stimulera till självständiga insatser på olika områden hos andra företag
och institutioner i avsikt att uppnå den gemensamma insats, som kommer
att behövas. Bolaget hälsar med tillfredsställelse uttalandet om att såväl
statliga som kommunala organ och enskilda industrier bör kunna få tillstånd
att uppföra, äga och driva atomreaktorer. Det är bolagets uppfattning,
att en sådan samverkan mellan staten och det enskilda, som med framgång
prövats beträffande elkraftförsörjningen, även inom atomenergiområdet
innebär en för vårt land riktig lösning.
Flertalet av de remissinstanser, som närmare behandlat den föreliggande
principfrågan, har emellertid riktat kritik mot utredningens förslag beträffande
atomenergiverksamhetens koncentration och vänder sig ofta mycket
bestämt mot det »konstruktionsmonopol» för Aktiebolaget Atomenergi,
som man anser att ett godtagande av utredningens riktlinjer skulle medföra.
Vattenfallsstyrelsen anser sålunda, att landets energiförsörjning är bäst
betjänt med att utredningens förslag beträffande konstruerandet av atom
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
19
reaktorer icke föranleder någon åtgärd. Det lämpligaste är att lielt avstå
från dirigering och låta förhållandena utveckla sig fritt på samma sätt som
då det gäller industriell utrustning i allmänhet. En av de mest vägande
invändningarna mot den föreslagna ordningen är enligt styrelsens mening,
att därmed sättes ur spel eller åtminstone försvagas väsentligt den starkaste
drivkraften för ett tekniskt-ekonomiskt framåtskridande på området. Som
sådan får räknas beställarnas till ekonomien under hela användningstiden
knutna intressen. Hos vattenfallstyrelsen är detta intresse i hög grad föi
handen, och styrelsen anser det otvivelaktigt, att om den drivkraften får
fritt verka, den kommer att göra mera för atomenergiens gynnsamma utnyttjande
än varje tvångsdirigering, hur sinnrikt en sådan än inriktas på att
få fram nyttiga forskningsresultat och erfarenheter. Om beställarna däremot
icke har konstruerandet i sin hand utan får finna sig i atombolagets avgöranden
ifråga om reaktorutförandena, blir verkan hos denna kraft starkt
beskuren. För bolaget kommer strävan efter god ekonomi på reaktorerna
icke att ha samma styrka, tvärtom får befaras att snarast önskan att utnyttja
redan färdiga konstruktioner kan komma att göra sig gällande.
Styrelsen erinrar vidare om att förhandlingar upptagits med atombolaget
och Asea om samarbete vid utförandet av de av styrelsen planerade atomreaktorerna.
Styrelsen har framlagt utkast till två avtal, ett mellan styrelsen
och atombolaget och ett mellan styrelsen och Asea. Dessa avtalsförslag
har sedermera varit föremål för överväganden och förhandlingar. Grundprincipen
för avtalen, vilka endast avser reaktorerna, icke anläggningarnas
konventionella delar, är att vattenfallsstyrelsen som byggherre administrerar
utbyggnaderna och svarar för samordningen mellan olika anläggningsdelar.
Atombolaget, vars erfarenheter på det kärnfysikaliska området m. m.
bör utnyttjas på bästa sätt, svarar i samarbete med styrelsen och Asea
för atomreaktorernas principiella utformning och konstruktion. Atombolaget
har icke några resurser för tilbverkning av atomreaktorer och har uppgivit
sig icke ämna syssla med sådan. Vattenfallsstyrelsen räknar med att
själv ombesörja en viss tillverkning, men i övrigt skall tillverkande firmor
anlitas. Styrelsen framhåller, att ett fullföljande av avtalen skulle vara till
stor fördel för staten.
Bland de ytterligare instanser som kritiserar förslaget om konstruktionsverksamhetens
koncentration till atombolaget kan nämnas kommerskollegium,
handelskamrarna i Göteborg, Stockholm och Skåne, Ingeniörsvetenskapsakademien
och Svenska teknologföreningen m. fl.
Svenska teknologf öreningen har framhållit som sin uppfattning, att atomenergiförsörjningens
snabba och effektiva utveckling i Sverige står och faller
med att även industrien redan från början sättes in på självständiga
insatser.
Från Aseas sida har utredningens förslag blivit föremål för stark kritik.
Bolaget protesterar mot ett ingrepp i den enskilda industriens rätt att på
alomencrgiområdet bedriva forsknings- och utvecklingsarbete och kräver att
till opartisk granskning — i fri konkurrens med in- och utländska företag —
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
lä framlägga projekt till atomreaktorer. Skulle utredningens förslag komma
afl genomföras blir konsekvensen för Aseas del, att bolaget antingen måste
helt lägga ned sin verksamhet på atomreaktorer eller flytta utvecklingsavdelningen
till annat land, där möjligheterna att arbeta fritt är större.
Om utredningens förslag rörande koncentrationen av utvecklingsarbetet
på många håll fått ett kritiskt mottagande, har däremot förslaget om att
Aktiebolaget Atomenergi ensamt bör svara för utvinningen av uranmetall,
framställningen av bränsleelement samt b ehandlingen
av använt atom bränsle med få undantag accepterats
av remissinstanserna i den mån de yttrat sig i frågan.
Inrättandet av en delegation för atomenergifrågor. Aktiebolaget Atomenergis
organisation. Atomkommitténs framtida ställning
Utredningens förslag angående inrättandet av en delegation för
atomenergifrågor har, i den mån det upptagits till behandling i yttrandena,
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Vad angår delegationens sammansättning understryker Svenska teknologföreningen
bland annat vikten av att vetenskaplig, teknisk och ekonomisk
expertis representeras inom själva delegationen. 1951 års strålskyddskommitté
anser, att det bör övervägas, om ej i delegationen bör ingå en med
de allmänna strålskyddsproblemen väl förtrogen fackman. Sveriges industriförbund
finner det nödvändigt, att åtminstone någon av ledamöterna har
anknytning till industrien även om han icke representerar något av de direkt
berörda företagen.
Svenska vattenkraftföreningen förordar att minst två av delegationens ledamöter
utses bland personer med praktisk industriell och ekonomisk erfarenhet.
Beträffande atom bolagets organisation har utredningens
förslag, att bolaget skall fortsätta sin verksamhet med oförändrad status -—
bortsett från tidigare redovisade principiella och andra invändningar rörande
den ställning utredningen tillämnat bolaget i utvecklingsarbetet — i allmänhet
icke föranlett några erinringar i de avgivna yttrandena.
Vad slutligen angår atom kommitténs framtida ställning
har i de avgivna yttrandena icke framförts någon erinran mot utredningens
principiella ståndpunktstagande, att kommitténs verksamhet i fortsättningen
bör begränsas till grundforskningen. Atomkommittén själv säger sig ej vilja
uttala sig emot en sådan ordning — vilken innebär att grundforskningen
och utvecklingsarbetet kommer att hållas betydligt mer åtskilda än hittills
— men betonar starkt, att vi fortfarande är i ett inledande skede av atomforskningen
och dess praktiska tillämpningar och att det därför är och
länge än kommer att bli av synnerlig betydelse att även vetenskaplig grundforskning
röner tillräckligt beaktande. Kommittén måste därför få fortsatta
och utvidgade möjligheter till att stödja sådan forskning inom fysik, kemi,
biologi o. s. v., som först på längre sikt kan få användning inom atomenergiverksamheten.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
21
Koncessionslagstiftningen
Remissinstanserna har genomgående i princip icke något att erinra mot
det av utredningen föreslagna tillståndstvånget för uppförande, innehav och
drift av atomreaktorer. Emellertid vänder man sig — såsom framgår av
den tidigare redogörelsen — i många yttranden mot att utredningen såsom
förutsättning för tillståndsgivning under utvecklingsskedet uppställt bl. a.
att sökandens reaktorprojekt skall passa in i det pågående utvecklingsarbetet
och att sökanden skall vara beredd iakttaga de villkor beträffande uppförande
och drift, som atombolaget anser sig böra påfordra. Vad som anföres
mot en sådan ordning sammanfaller i huvudsak med vad som allmänt
framhållits mot att atombolaget får huvudansvaret för konstruktionsarbetet
under utvecklingsskedet.
Säkerhetsfrågor
Då utredningen icke framlagt något förslag rörande organisationen av säkerhetskontrollen
har hithörande frågor i allmänhet icke närmare behandlats
i de avgivna yttrandena. 1951 års strålskyddskommitté framhåller att
parallellt med strålskyddsfrågan måste en kvalificerad teknisk kontroll utövas
beträffande övriga säkerhetsfrågor, vilka till stor del faller utanför
strålskyddsmyndighetens kompetensområde. Det gäller här i första hand
den reaktortekniska utformningen men även kontroll ur brandskydds- och
andra synpunkter. Alla dessa säkerhetskrav måste samordnas med och anpassas
till varandra, vilket nödvändiggör ett kontinuerligt intimt samarbete
mellan teknisk expertis inom reaktorteknik, radiofysik etc. Enligt kommitténs
mening hade detta samarbete bäst främjats, om ett särskilt expertorgan,
en reaktorsäkerhetskommitté, tillsatts för ändamålet. Kommittén hade
avsett föreslå, att ett sådant organ skulle kunna tillsättas av strålskyddsmyndigheten.
Då emellertid tillståndsgivningen nu föreslås skola ligga hos
Kungl. Maj :t, synes det naturligt, att ifrågavarande expertis utses av Kungl.
Maj :t eller av den till handelsdepartementet knutna delegationen. Härvid
bör strålskyddsexpertisen utses på förslag av strålskyddsmyndigheten. Strålskyddskommittén
anser i likhet med atomenergiutredningen, att den tekniska
expertisen till en början torde kunna tillkallas i varje särskilt fall.
Det är dock kommitténs uppfattning, att i en icke alltför avlägsen framtid
ett permanent organ för ändamålet kommer att bli erforderligt.
Departementschefen
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anför bl. a.: Såsom
utredningen framhållit grundas vår energiförsörjning till över 70 procent
på import av olja, stenkol och koks. Energibehovet beräknas under perioden
1955—65 öka med i genomsnitt 4 procent om året; med denna takt
kommer den totala energiförbrukningen att fördubblas på 18 år. Av våra
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
inhemska energikällor kan en utbyggnad av vattenkraften i hittillsvarande
takt ske ännu någon tid; om ett 20-tal år väntas dock möjligheterna till fortsatt
utbyggnad vara energimässigt uttömda. Någon produktionsökning av
nämnvärd omfattning i fråga om andra inhemska konventionella energikällor
— ved, torv och fossila bränslen — synes tills vidare föga sannolik;
dock torde ett fortsatt försöksarbete jämväl på dessa områden vara påkallat.
Under dessa förhållanden torde atomenergien, vars viktigaste råvara — uran
— förekommer i praktiskt taget outtömbara kvantiteter i de mellansvenska
skiffrarna, bli av den största betydelse. Såvitt nu kan bedömas är det väsentligen
genom denna nya energikälla, som vi kan undvika att vår energiförsörjning
blir beroende av en alltmer ökad bränsleimport. Bränsleutredningen
har i sitt yttrande över betänkandet med all rätt framhållit, att
knappast något annat land med hänsyn till sina förutsättningar i fråga om
energibehov och energitillgångar lika entydigt som Sverige hänvisas till att
utveckla en produktion av atomvärme och atomkraft för att trygga energiförsörjningen.
Det framstår mot denna bakgrund såsom nödvändigt, att Sverige
med all kraft gör en självständig insats för en efter våra förhållanden
anpassad utveckling på atomenergiområdet. Utredningen har med hänsyn till
den ovisshet, som råder i fråga om den framtida utvecklingen, tagit sikte
endast på den närmaste 10—20-årsperioden. En sådan avgränsning av programmet
finner jag riktig. Eftersom denna period i första hand blir ett utvecklingsskede,
är det av vikt, att man inte drager upp för snäva gränser
för verksamheten.
Atomenergiutredningen har anfört, att försöksverksamheten under denna
period i första hand bör inriktas på atomdrivna värmeverk, varav vissa med
elgenerering. I andra hand bör verksamheten omfatta stora elkraftverk. Utredningen
räknar med att förutom experimentreaktorer — under den
närmaste 1 O-årsperioden kan komma att uppföras fem å sex atomdrivna
värmeverk samt att en tämligen allmän användning av atomvärmeverk därefter
är att vänta. Ett första atomkraftverk beräknas bli färdigt om ungefär
sju år och ytterligare ett par större anläggningar före år 1970. Enligt utredningens
mening bör utvecklingsarbetet främst avse reaktorer som bygger
på naturligt uran — vilket finns inom landet — och tungt vatten.
Det av utredningen här skisserade reaktorprogrammet, som i och för sig
i huvudsak godtagits under remissbehandlingen, synes mig realistiskt och
böra kunna läggas till grund för en allmän planering på området. Av några
remissinstanser har framhållits, att frågan om reaktorer för fartygsdrift
måste uppmärksammas. Det är självfallet önskvärt, att utvecklingen av olika
typer av reaktorer studeras; begränsningen av våra resurser torde emellertid
nödvändiggöra, att arbetet tills vidare i främsta rummet inriktas på reaktorer,
beträffande vilka de materiella och tekniska förutsättningarna ligger
gynnsammast till för oss. I detta sammanhang bör dock kraftigt understrykas,
att det — med utvecklingens nuvarande snabba takt — är omöjligt
att med bestämdhet förutse förhållandena på detta område ens under den
närmaste tioårsperioden. Situationen kan på kort tid ändras och därmed
också förnyade överväganden få göras rörande utvecklingsprogrammet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
23
Beträffande försörjningen med atombränsle har atomenergiutredningen
framhållit som önskvärt att man inom landet får en tillverkning, som kan
tillgodose det svenska behovet åtminstone under den närmaste 10-årsperioden.
Under remissbehandlingen har några erinringar icke gjorts mot denna
utredningens uppfattning. Även jag biträder densamma. Om vi skall kunna
bli självförsörjande med atombränsle erfordras en betydande ökning av den
nuvarande uranproduktionen inom landet. Möjligheterna att erhålla koncession
för att eftersöka och bryta uranmaterial bör i samma utsträckning som
nu gäller stå öppen för envar. Detta synes ägnat att främja en önskvärd
ökad verksamhet på området, i syfte bl. a. att finna mineral med högre uranhall
än våra hittills kända visserligen betydande men låghaltiga skiffertillgångar.
För att icke på ett oekonomiskt sätt behöva forcera utbyggnaden
av uranproduktionen kan det också — som atombolaget anfört — vara lämpligt
att tillvarataga uppkommande möjligheter till import av naturligt uran,
särskilt om detta kan ske till gynnsamma priser. Beträffande anrikat uran
är man helt hänvisad till import. Även om de kvantiteter härav, som kan
erhållas, icke förslår för något vidsträckt industriellt reaktorprogram, kan
en import få betydelse för utvecklandet av sådana reaktorer, som eljest icke
skulle kunna utnyttjas förrän tillräckliga mängder plutonium framställts
inom landet.
Framställningen av uranmetall synes — såsom utredningen föreslagit och
remissinstanserna biträtt — främst av säkerhetsskäl och med hänsyn till
de finansiella aspekterna böra koncentreras på en hand. Sålunda bör tills
vidare endast atombolaget handha framställningen av uranmetall och andra
atombränslen ävensom tillverkningen av bränsleelementen och behandlingen
av använt atombränsle. Import av reaktorbränsle bör likaledes endast ske
genom atombolaget. Hinder bör dock inte möta för enskilda företag att ur
uranhaltiga mineral framställa urankoncentrat, som sedan avyttras till atombolaget.
I detta sammanhang bör också framhållas betydelsen av att produktion av
tungt vatten kommer till stånd inom landet. Frågan om särskilda kontrollåtgärder
för handeln med tungt vatten torde få upptagas till prövning framdeles,
när en sådan produktion blir aktuell.
I fråga om utvecklingsarbetet på atomenergiområdet har utredningen framhållit,
att under det första skedet en koncentration av resurserna under enhetlig
ledning måste åstadkommas. För uppnåendet härav anvisar utredningen
åtgärder av olika slag. För det första bör inrättas en särskild delegation
för atomenergifrågor med uppgift bl. a. att såsom rådgivande organ
uppdraga riktlinjerna för atomenergiverksamheten. Delegationen töreslås
skola lyda under handelsdepartementet; den nuvarande atomkommitténs
verksamhet anses i fortsättningen böra begränsas till frågor rörande grundforskningen.
Vidare bör den eftersträvade koncentrationen främjas genom
det inflytande på den praktiska atomenergiverksamheten, som staten kan
utöva genom sin ställning i atombolaget. Enligt utredningens mening bör
atombolaget få huvudansvaret för utvecklingsarbetet inom landet; konstruk
-
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1950
tionen av reaktorer avses sålunda skola utföras eller godkännas av bolaget,
som i förstnämnda fall får avgöra, i vilken utsträckning delar av konstruktionsarbetet
kan överlåtas på annan. Slutligen bör genomföras en lagstiftning
av innehåll att man inte utan tillstånd får uppföra, inneha eller driva
alomreaktorer m. m.,Vid tillståndsgivningen enligt den tänkta lagstiftningen
bör hänsyn bl. a. tagas till om säkerhetssynpunkterna i alla deras aspekter
är beaktade, om projekten kan infogas i det pågående utvecklingsarbetet och
om den föreslagna reaktortypen passar ihop med den planerade råvaruförsörjningen
på området.
Under remissbehandlingen har förslaget att inrätta en delegation för atomenergifrågor
i allmänhet godtagits; jag torde senare få återkomma till denna
i råga. Utredningens förslag om tillståndstvång för uppförande, innehav eller
drift av reaktorer har i princip icke heller föranlett erinringar från remissinstanserna.
Däremot har i åtskilliga yttranden framförts kritik mot den
centrala ställning, som tillämnats atombolaget, och det inflytande detta därigenom
måste få på tillståndsgivningen. Man har därvid talat om ett »konstruktionsmonopol»
för bolaget. Gentemot utredningens synpunkter att en
viss koncentration av arbetsuppgifterna är nödvändig bl. a. för att hushålla
med våra knappa personella resurser har från flera håll anförts, att en
dylik koncentration gör arbetsuppgifterna mindre lockande och i själva
verket kan leda till en minskning av tillgången på kvalificerad arbetskraft.
För egen del anser jag — i motsats till vad flera av remissinstanserna
hävdat vid diskussionen av atombolagets ställning — att man inte kan betrakta
arbetet på atomenergiens fredliga utnyttjande på samma sätt som
utvecklingsarbetet i fråga om andra teknikens landvinningar. Atomenergiens
användning är på ett helt annat sätt förknippad med politiska och militära
problem samt säkerhetsfrågor. Det utvecklingsarbete, som erfordras innan
man kan räkna med att nå fram till full konkurrenskraft gentemot konventionella
bränslen, kommer vidare att kräva betydligt längre tid och större ekonomiska
insatser än som i jämförbara fall tidigare ifrågakommit. Motivet till
att man nu på olika håll i världen bör vara beredd att göra stora insatser på
atomenergiområdet är i första hand inte att en energikälla upptäckts, som
har givna ekonomiska förutsättningar att slå ut äldre energikällor, utan att
man genom atomenergien småningom kan ersätta sinande eller mot den stigande
förbrukningen ej svarande konventionella energikällor och därmed
säkra ett fortsatt materiellt framåtskridande. Det kan nämnas, att man i en
nyligen publicerad amerikansk utredning om atomkraftens fredliga användning
hyser den uppfattningen att det trots de enorma insatser, som
gjorts i fråga om utvecklingsarbetet, alltjämt kommer att dröja 10—20 år
innan man når fram till atomkraftstationer, som i ekonomiskt hänseende kan
tävla med konventionella kraftverk. Med hänsyn härtill får våra insatser
för utbyggnad av de konventionella energikällorna givetvis ej efterrättas. Utvecklingsarbetet
på atomenergiens område kommer således ej att ersätta utan
komplettera arbetet på det konventionella bränsle- och kraftområdet. Under
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
25
dessa förhållanden kommer det uppenbarligen att föreligga stort behov av
teknisk och övrig specialutbildad arbetskraft. Med hänsyn till den föreliggande
bristen på sådan arbetskraft synes i vart fall under utvecklingsskedet
en planläggning och samordning av arbetsuppgifterna nödvändig.
Som utredningen framhållit, torde det i vårt land finnas speciella förutsättningar
att inom en relativt snar framtid nå fram till konkurrenskraftiga
reaktorer för produktion av nyttig värme. Det är därför ej att förvåna att
även från kommunalt och enskilt håll intresse visats för denna fråga.
Det är emellertid att märka att innan nämnda läge uppnås — liksom i ännu
högre grad beträffande atomkraftverken •— erfordras ett betydande utvecklingsarbete,
som kommer att kräva högst avsevärda ekonomiska insatser. En
samverkan i detta utvecklingsarbete av alla intressenterna på området —
stat, kommuner och enskilda — torde vara den bästa förutsättningen föi
att nå fram till de eftersträvade praktiskt betydelsefulla resultaten. En samverkan
bör därför eftersträvas. Härvid är emellertid att beakta att kostnaderna
för utvecklingsarbetet uppgår till sådan storlek, att man knappast
kan räkna med att man från kommunalt och enskilt håll är beredd att
svara för dem helt eller till någon mera väsentlig del. En anledning härtill
är självfallet den ovisshet som råder om när det nedlagda kapitalet kan
bli räntebärande i företagsekonomisk mening. Med hänsyn till det anförda
måste man sålunda räkna med att huvudansvaret för utvecklingsarbetet
i ekonomiskt avseende kommer att vila på staten.
Att de ekonomiska resurser, som staten är beredd att avdela för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet, i första hand ges det företag, som
särskilt bildats för dessa uppgifter och i vilket staten innehar aktiemajoriteten,
anser jag självklart. Det är enligt min mening likaså uppenbart, att
om staten på detta område även under avsevärd tid framåt skall stå som den
huvudsakliga ekonomiska garanten, staten också skall äga ett avgörande inflytande
på hur utvecklingsarbetet bedrives och hur resurserna användes.
Detta kan ske bl. a. därigenom att det halvstatliga och av staten i huvudsak
finansierade atombolaget tills vidare får ett avgörande inflytande på utvecklingsarbetets
uppläggning och bedrivande. Från dessa synpunkter ansluter
jag mig till vad utredningen rekommenderat beträffande bolagets
roll i målforskningen och utvecklingsarbetet liksom i fråga om det inflytande
bolaget bör ha över konstruktionsarbetet och därmed sammanhängande
förhållanden. Även ur rent tekniska och personella synpunkter finnes,
som utredningen framhållit, starka skäl för en sådan anordning. Bränsleelementens
centrala betydelse för reaktorkonstruktionerna gör sålunda att
bolaget som tillverkare av elementen naturligen blir den vägledande instansen
när det gäller konstruktionen av reaktorer. Som producent och importör
av klyvbart material inklusive färdiga bränsleelement får bolaget även möjlighet
att i praktiken utöva det inflytande, varom nyss nämnts.
Många remissinstanser synes befara att bolaget genom att utnyttja möjligheterna
till monopol på området kan komma att hindra det enskilda näringslivet
alt utföra ett självständigt utvecklingsarbete och därigenom för
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
dröja utvecklingen. I detta sammanhang kan erinras om att bl. a. i Storbritannien
på senare tid från vissa håll uttalats oro för att ett statligt atomorgan
på längre sikt genom ett byråkratiskt betraktelsesätt inte skulle ge
den enskilda industrien utrymme för de insatser från dess sida, som ur landets
synpunkt är önskvärda. För svenskt vidkommande må emellertid framhållas,
att mindre skäl för en sådan oro borde föreligga här, där man i
motsats till vad som är fallet i de stora föregångsländerna valt att genom
ett bolag med såväl statligt som enskilt aktieägarintresse bedriva arbetet på
atomenergiens fredliga utnyttjande. Jag vill i anslutning härtill citera vad
bolaget i sitt remissyttrande på denna punkt anfört.
»Bolaget förutser, att även vid konstruktionen av prototyperna industrien
bär möjlighet att göra egna insatser. Det gäller inte blott i de fall, där olika
konstruktionsuppdrag kan utföras i samarbete mellan bolaget och därför
lämpade industrier. Ävenså synes svenska industrier och kraftproducenter,
som upprätthåller kontakter med sådana utländska företag som redan hunnit
långt inom atomenergiverksamheten, utan att man gör avkall på den
av utredningen föreslagna koncentrationen av de svenska resurserna,
kunna utarbeta egna förslag till reaktorer eller reaktordelar. Bl. a. med
hänsyn till att reaktorerna, om de skall komma till användning i Sverige,
också skall kunna använda svenskt bränsle, bör givetvis dylika arbeten ske
i nära kontakt med Aktiebolaget Atomenergi. Genom dylikt samarbete kan
också ett värdefullt utbyte av erfarenheter komma till stånd, och möjligheterna
att parallellt genomföra olika reaktor konstruktioner underlättas.
Även frågan om import av atomkraftverk kan säkerligen bli aktuell. De
möjligheter, som för närvarande här står till buds, omfattar i huvudsak sådana
reaktorer som drivs med anrikat uran, vilket ur bränsleförsörjningssynpunkt
för närvarande är en nackdel. Säkerligen kommer emellertid också
atomreaktorer med bränsleelement av naturligt uran, sådana som vi själva
kan framställa, att bli tillgängliga på världsmarknaden, och denna möjlighet
bör givetvis utnyttjas.»
Jag kan för min del, med understrykande av att man inte får göra avkall
på den av utredningen föreslagna koncentrationen av de svenska resurserna,
i huvudsak ansluta mig till bolagets närmare utveckling av utredningens
synpunkter. I princip har jag sålunda intet att invända mot att utom de
reaktorkonstruktioner, som kommer att utföras inom landet —• enligt vad
jag förut anfört under atombolagets överinseende —- även möjligheten till
förvärv av utländska konstruktioner eller färdiga reaktorer vid behov begagnas.
Med anledning av vad bolaget anfört om import av atomkraftverk må
här framhållas, att en sådan import även ur allmänna synpunkter i och för
sig kan te sig önskvärd. Någon ovillkorlig rätt till import, blott säkerhetsvillkoren
uppfylles, bör dock inte föreligga. Skall exempelvis bränsleelement
tillhandahållas från den inhemska produktionen, måste givetvis den reaktor,
som avses skola importeras, vara förenlig med det program för utvecklingen,
som i övrigt följes inom landet. Om däremot bränsleelementen
importeras, får bedömas om de villkor, som exportlandet kan knyta vid
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
27
sådana leveranser, är av det slag, att de kan accepteras från svensk sida.
Så länge icke import av naturligt eller anrikat uran kan tillgodoses utan
egentliga kvantitativa begränsningar måste också prövas, om den ifrågasatta
importen konkurrerar med annan aktuell import, som måhända ter
sig angelägnare att förverkliga med hänsyn till utvecklingsarbetet och det
egna programmets fullföljande. Vid export av reaktorer eller reaktordelar
förutsättes visserligen icke i och för sig en motsvarande kontroll från bolagets
sida som gäller vid uppförande av reaktorer inom landet. Det torde
emellertid på grund av bolagets särställning beträffande atombränsle i praktiken
komma att bli nödvändigt för vederbörande tillverkare att även i
sådana fall redan från början söka samarbete med atombolaget, som bör
betrakta ett dylikt samarbete som en naturlig del av bolagets verksamhet.
Uppkommer vid export av reaktordelar fråga om leverans av bränsleelement
och tungt vatten bör denna fråga bedömas bl. a. mot bakgrunden av behoven
inom landet och exportens förenlighet med det egna utvecklingsprogrammet.
I detta sammanhang bör understrykas det internationella samarbetets
stora betydelse för den takt, i vilken genomförandet av ett nationellt program
kan ske. Även om — som förut nämnts -—- förutsättningarna för en
självständig insats hos oss i många hänseenden är goda, kan en gynnsam
utveckling av det internationella samarbetet innebära väsentliga besparingar
i fråga om såväl kostnader som tid. Vi har därför all anledning att
stödja ett nära samarbete och söka tillse, att detta får former, som kan
godtagas med hänsyn till våra intressen. Det kan tilläggas, att inom olika
internationella organisationer, vari Sverige är medlem, för närvarande pågår
förhandlingar om detta samarbetes former och uppgifter. De överenskommelser,
som kan komma att träffas till följd av dessa förhandlingar
eller som ingås bilateralt, torde komma att förutsätta en vidsträckt statlig
kontroll över atomenergiområdet.
Det har synts mig angeläget att på detta sätt i någon mån exemplifiera
de många olika problemställningar, som kan komma att möta under utvecklingsarbetets
gång. Enligt min uppfattning talar övervägande skäl
för att staten — samtidigt som den bör uppmuntra ekonomiska och tekniska
insatser från det enskilda näringslivets sida — bevarar sina möjligheter att
leda arbetet på sätt, som angivits i det föregående. Mot bakgrunden av vad
jag här sagt torde det också stå klart, att jag inte kan ansluta mig till den
tankegång, som vattenfallsstyrelsen i sitt remissyttrande framfört, nämligen
att ett realiserande av styrelsens förslag till avtal med Asea och atombolaget
i avtalens nuvarande form skulle utgöra det lämpligaste underlaget för det
fortsatta utvecklingsarbetet. Mina betänkligheter avser emellertid endast
den tänkta inbördes rollfördelningen mellan de tre avtalsslutande parterna
och icke styrelsens planer på uppförande av atomenergianläggningar. Dessa
planer får bli föremål för senare bedömning i den ordning som här
förordas.
Vad angår den av utredningen föreslagna lagstiftningen med bestämmel
-
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
ser om tillstånd för uppförande och drift m. m. av reaktorer, vill jag erinra
om att det enligt gällande lag fordras tillstånd för att få använda atombränsle.
Utan sådant tillstånd kan sålunda ingen driva en reaktor. Den
ifrågasatta lagstiftningen syftar bl.a. till att anpassa de hittillsvarande
bestämmelserna efter den fortskridande utvecklingen. För att en sökande
skall få tillstånd att uppföra, inneha eller driva reaktorer måste enligt min
mening den föreslagna reaktorkonstruktionen kunna accepteras med hänsyn
till försörjningen med atombränslen och anläggningen kunna fogas in i det
pågående utvecklingsarbetet. Vidare skall konstruktionen vara betryggande
ur säkerhetssynpunkt och den plats, där reaktorn avses skola uppföras,
kunna godtagas. Givetvis bör sökanden ha erforderliga kvalifikationer för
uppgiften samt vara beredd iakttaga de kontrollföreskrifter, som kan meddelas
av Kungl. Maj :t eller särskild myndighet. Chefen för justitiedepartementet
kommer denna dag att upptaga förevarande lagstiftningsfråga till
närmare behandling.
I anslutning till det senast anförda torde få erinras om att atombränsle
kommer att kunna användas —- liksom konventionella bränslen såsom
olja och kol — för framställning av elkraft, för värmealstring till industrier
och värmeproduktion för bostäder samt framdeles måhända även för
drift av fartyg och andra transportmedel. Redan av denna exemplifiering av
användningsområdena torde framgå, att något statligt monopol på innehav
och drift av reaktorer icke åsyftas. I likhet med utredningen förutsätter
jag, att såväl statliga organ som kommunala och enskilda företag skall få
tillstånd att uppföra, inneha och driva reaktorer.
Beträffande utredningens organisationsförslag tillstyrker jag — som
förut antytts — att en rådgivande delegation för atomenergifrågor inrättas.
Delegationen bör bl.a. uppdraga riktlinjer för atomenergiverksamheten,
avgiva yttranden i koncessions- och tillståndsärenden samt bereda frågor
om det internationella och nordiska samarbetet på atomenergiområdet.
Den bör lyda direkt under Kungl. Maj :t och underställas handelsdepartementet.
Såsom utredningen anfört bör delegationen bestå av fem ledamöter,
vilka skall utses oberoende av anknytning till visst organ eller företag
och således ej direkt bör företräda de närmast berörda intressena. Ersättningen
till ledamöterna och eventuella experter torde få fastställas av
Kungl. Maj:t samt tills vidare bestridas från tionde huvudtitelns kommittéanslag.
I detta sammanhang må nämnas att under överläggningar inom Nordiska
rådet framkommit förslag om tillsättande av ett gemensamt nordiskt samarbetsorgan
med deltagande av såväl medlemmar av resp. regeringar som
parlamentariker. Slutligt beslut härom torde fattas inom en snar framtid.
I fråga om atombolagets organisation har utredningen icke föreslagit
några förändringar. Ehuru skäl kan framföras för inrättande av ett statligt
atomorgan här liksom i utlandet med uppgift att i sig innesluta dels
sådana uppgifter, som nu åvilar atombolaget, dels säkerhetstillsyn och
statligt administrativa uppgifter i övrigt, har jag likväl icke ansett dessa
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
29
ha en sådan styrka att de skulle ge anledning att nu avvika från den väg,
som valts i och med bildandet av atombolaget. Jag anser mig därför böra
godtaga utredningens förslag, att den hittillsvarande organisationen bibehålies
oförändrad. Utredningen har i detta sammanhang betonat, att en
förutsättning för en verksamhet och organisation enligt förslaget i betänkandet
givetvis är, att enighet råder mellan bolagets aktieägare på alla
väsentliga punkter. Jag vill här erinra om att Kungl. Maj :t tidigare i år på
mitt förslag hemställt, att riksdagen måtte anvisa ytterligare 6 milj. kronor
till aktieteckning i bolaget. Härvid skulle den nuvarande proportionen
mellan statens och de enskildas andelar av aktiekapitalet bibehållas oförändrad;
en förutsättning för den planerade aktieteckningen skulle emellertid
vara, att inom bolaget rådde enighet mellan statens företrädare och de
enskilda intressenterna om de allmänna riktlinjerna för bolagets fortsatta
verksamhet.
Frågan om atomkommitténs framtida ställning har i annat sammanhang
anmälts för riksdagen, nämligen genom proposition den 2 mars 1956, nr
119. Såsom därvid framhölls, kan denna fråga prövas först sedan 1955 års
universitetsutrednings arbete i denna del slutförts.
Säkerhetsfrågorna vid reaktordrift och vid hantering av radioaktivt material
kräver den största uppmärksamhet. På detta område pågår utredningsarbete
genom 1951 års strålskyddskommitté. Det bör självfallet tillses,
att de tillämpningsföreskrifter, som kan komma att utfärdas till lagstiftningen
på atomenergiområdet, anpassas efter lagstiftningen på strålskyddsområdet.
Frågorna om strålskyddsbestämmelsernas utformning och om
de organ, som skall handha säkerhetskontrollen på detta område, torde få
upptagas till behandling i anslutning till strålskyddskommitténs betänkande.
Vad angår de särskilda reaktorsäkerhetsbestämmelserna och den
reaktorinspektion, som vid sidan av strålskyddet kommer att erfordras,
synes dessa spörsmål böra närmare utredas inom den föreslagna delegationen
för atomenergifrågor. I avvaktan på inrättandet av en särskild myndighet
för de säkerhetsfrågor, som ligger utanför strålskyddsområdet, torde
behovet av opartisk teknisk expertis — såsom atomenergiutredningen påpekar
— kunna tillgodoses genom att Kungl. Maj :t förordnar lämpliga experter
i varje särskilt fall.
Utskottet
Såsom departementschefen påpekat erbjuder utnyttjandet av atomkraften
vid sidan av de centrala reaktortekniska frågorna eu rad speciella och svåra
problem. Bland dessa kan särskilt nämnas det nära sambandet mellan den
civila och militära användningen, de egenartade och omfattande säkerhetsfrågorna
samt behovet av stora investeringar i forskning och utvecklingsarbete.
Det är under dessa förutsättningar naturligt, att i de flesta länder har
kommit till stånd eu omfattande kontroll på atomenergiområdet. Även
svensk rätt innehåller vissa bestämmelser i detta ämne. Här må blott näm
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
nas den år 1945 tillkomna lagstiftning, varigenom i stenkolslagen infördes
stadganden av innebörd bl. a., att rätten att eftersöka och bearbeta fyndigheter
av bl. a. uran- och toriumhaltigt mineral är beroende av koncession,
som meddelas av Kungl. Maj :t. Även frågan om exporten av sådant
mineral är reglerad genom lagbestämmelser.
Emellertid har med den snabba utveckling, som under senare år ägt rum
på atomenergiområdel, frågeställningarna och problemen kommit att bli så
omfattande och komplicerade, att behov uppenbarligen nu föreligger av en
samordnande och koncentrerad verksamhet inom landet i syfte att på snabbaste
och rationellaste sätt nyttiggöra de finansiella, tekniska och personella
resurser som finns. Även det läge, i vilket frågan om energiförsörjningen
nu befinner sig, aktualiserar på ett alldeles särskilt sätt problemet med
atomenergiens nyttiggörande.
Under sådana förutsättningar hälsar utskottet med tillfredsställelse det
initiativ till ett utvecklingsprogram, som nu tagits av regeringen i nära anslutning
till det internationella samarbetet på området.
Det torde icke råda någon oenighet om att de särskilda, här inledningsvis
anydda problem, vilka sammanhänger med atomkraftens utnyttjande
nödvändiggör en statlig tillsyn och kontroll i stort på området. Denna princip
har kommit till uttryck i föregångsländerna och torde vara än mer tilllämplig
i Sverige, där utvecklingen ännu befinner sig i ett betydligt mindre
framskridet stadium än i dessa länder.
Att för närvarande en viss koncentration av krafterna är erforderlig torde
vara klart. Några erinringar torde icke kunna riktas mot alt staten förbehålles
rätten på grundval av koncessionslagstiftning till kontroll av utvinningen
av uran och andra atombränslen. Likaså måste det anses vara en
lämplig och ändamålsenlig anordning, att atombolaget ensamt får svara för
utvinningen av uranmetall, framställningen av bränsleelement, d. v. s. grupper
av stavar eller plattor eller annat klyvbart uranmaterial, och behandlingen
av använt atombränsle. Så länge erfarenheten av reaktordrift ännu
är ringa och handhavandet av bränslet och bränsleavfallet representerar säkerhetsproblem,
som icke fått slutgiltiga lösningar, måste nämligen särskild
försiktighet iakttagas och utvecklingsarbetet därför hållas samlat.
Utskottet tillstyrker även, att en rådgivande delegation för atomenergifrågor
inrättas, med uppgift bl. a. att följa utvecklingen på atomenergiområdet
och uppdraga allmänna riktlinjer för atomenergiverksamheten. Det torde
också vara riktigt att, såsom departementschefen föreslagit, atomkommitténs
verksamhet i fortsättningen begränsas till grundforskningen.
Vad härefter målsättningen för den svenska atomenergiverksamheten beträffar
så förefaller det riktigt, att försöksverksamheten under en första period
inriktas på atomdrivna värmeverk, varav vissa med elgenerering, men
även på större elkraftverk. Emellertid vill utskottet för sin del understryka,
att denna målsättning icke bör hindra, att strävandena redan under utvecklingsskedet
inriktas även på tillvaratagande av möjligheterna att utöka
resurserna på andra områden, exempelvis fartygsdriften. I detta sammanhang
må framhållas, att det för Sveriges vidkommande visserligen ter sig
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
31
naturligt med hänsyn till de rikliga tillgångarna inom landet på naturligt
uran att främst inrikta intresset på anläggningar, i vilka kombinationen
uran-tungt vatten kommer till användning. Möjligheterna att utveckla
och i kommersiellt syfte utnyttja även på annat sätt konstruerade reaktorer
bör dock icke lämnas å sido. Över huvud taget bör enligt utskottets mening
verksamheten även under utvecklingsstadiet bedrivas med beaktande
av att situationen på kort tid kan komma att ändras och därmed också förnyade
överväganden få göras rörande utvecklingsprogrammet. Ledstjärnan
för verksamheten bör enligt utskottets mening vara, att utvecklingsarbetet
bedrives så snabbt som tillgängliga resurser över huvud taget tillåter.
En snabb utveckling av möjligheterna för tillvaratagandet av atomenergien
är särskilt önskvärd också från en annan speciell synpunkt. Tillgodoseendet
av landets behov av kraftförsörjning är ett samhällsintresse av yttersta
vikt, och utbyggandet av vattendragen måste i viss mån komma att
göra intrång på fisket samt på naturskydds- och mera allmänt kulturella
intressen. Emellertid är det ett angeläget önskemål att för framtiden bevara
vissa av vårt lands vattendrag i väsentligen oförändrat skick. Möjligheterna
att tillgodose detta önskemål ökas betydligt i samma mån som problemet
med atomenergiens utnyttjande löses.
Utskottet har ingenting i princip att erinra emot att atombolaget under
utvecklingsskedet får svara för målforskning och praktisk verksamhet, vilket
icke bör hindra, att dylikt arbete kan bedrivas även på andra håll i samarbete
eller samråd med atombolaget. Även om således utvecklingsarbetet
koncentreras till bolaget under statligt överinseende, måste dock starkt beaktas,
att flera viktiga samarbets- och arbetsfördelningsproblem uppkommer.
Utskottet förutsätter, att ett mycket nära samarbete kommer att äga
rum mellan bolagets expertis och den tekniska sakkunskapen hos de företag,
som kan komma att tillverka reaktorer eller delar därav. En viss garanti
för samförstånd och samverkan mellan bolaget å ena, samt företrädare
för det enskilda näringslivet, å andra sidan, anser utskottet ligga i sammansättningen
av bolagets styrelse och i den fördelning som föreligger av
aktiekapitalet mellan staten och enskilda intressenter. Utskottet vill här särskilt
understryka vad bolaget självt yttrat om vikten av att bolaget verkligen
kommer att betraktas som ett samarbetsorgan, vars resultat snabbt kommer
alla till del. Bolaget har vidare angivit som sin uppgift att även stimulera till
självständiga insatser på olika områden hos andra företag och institutioner.
I detta sammanhang vill utskottet jämväl framhålla vikten av att — såsom
enligt propositionen avsetts — tillstånd kommer att meddelas såväl
statliga som kommunala organ och enskilda industrier alt — i vart fall
efter begynnelsestadiet — uppföra, äga och driva atomreaktorer. Härigenom
torde möjlighet i erforderlig utsträckning kunna beredas dessa organ och
industrier att å sin sida utnyttja befintliga tekniska, ekonomiska och vetenskapliga
resurser på atomkraftfrågans olika fält. Utskottet delar uppfattningen,
att huvudansvaret för konstruktionen av prototyper bör åvila
atombolaget och ansluter sig för övrigt, liksom departementschefen, i huvudsak
till det uttalande av atombolaget, enligt vilket även vid konstruktio
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1956
nen av prototyperna industrien bör ha möjlighet att göra egna insatser.
Detta skall gälla icke blott i de fall där olika konstruktionsuppdrag kan utföras
i samarbete mellan atombolaget och därför lämpade industrier, utan
även för sådana industrier och kraftproducenter, som genom samarbete
med högtstående utländska företag inom atomenergiområdet kan utarbeta
egna förslag till reaktorer och reaktordelar så långt detta kan förverkligas
utan att avkall ges på det av utredningen föreslagna och av departementschefen
anbefallda kravet på koncentration av de svenska resurserna.
Utskottet utgår från att de olika förutsättningar, som enligt propositionen
skall prövas föreligga för tillstånd, av Kungl. Maj :t eller den tillståndsprövande
myndigheten icke kommer att utformas så, att de verkar hindrande
för ett effektivt utvecklings- och konstruktionsarbete även på det enskilda
näringslivets sida. Atomenergiutredningen har för övrigt själv framhållit,
att vissa av dessa prövningsmoment på längre sikt kan komma att
mista sin aktualitet. Vad särskilt den experimentella vetenskapliga forskningen
beträffar bör tillstånd till forskningsarbete kunna lämnas i betydande
utsträckning; i all synnerhet gäller detta universiteten och högskolorna.
I motionerna I: 600 och II: 793 har hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att kommunala och privata intressenter skall få driva eget utvecklingsoch
konstruktionsarbete samt att även i övrigt vissa i motionerna anförda
synpunkter måtte beaktas. Åtskilliga av de i motionerna anförda synpunkterna
har redan särskilt berörts här ovan, och utskottet anser sig i övrigt
icke behöva i detalj ingå på de frågeställningar, som motionärerna uppdragit.
Flera av de i motionerna framlagda önskemålen torde för övrigt i viss
utsträckning kunna tillgodoses inom ramen för de riktlinjer, som uppdragits
i propositionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av
1) propositionen 176,
2) motionerna I: 600 och II: 793
måtte såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 24 maj 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson, Erik Olsson och Georg
Carlsson*; samt
från andra kammaren: herrar Åhman, Johansson i Torp, Levin, Nyberg,
Andersson i Dunker, Persson i Appuna och fru Boman samt herr
Bengtsson i Halmstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
5609U Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:344 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 s. 8 i texten