Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande fiskerätten i kronans vatten. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 382 inom första kammaren av herr Olsson, Erik, och herr Olofsson, Per, samt nr 292 inom andra kammaren av herrar Nilsson i Östersund och Lindström.

1956-10-30 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:26, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande fiskerätten i kronans vatten. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 382 inom första kammaren av herr Olsson, Erik, och herr Olofsson, Per, samt nr 292 inom andra kammaren av herrar Nilsson i Östersund och Lindström.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

1

Nr 26.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande

fiskerätten i kronans vatten.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen nr 382 inom första kammaren av

herr Olsson, Erik, och herr Olofsson, Per, samt nr 292 inom andra kammaren

av herrar Nilsson i Östersund och Lindström.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande

fiskerätten i kronans vatten».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtats yttranden från domänstyrelsen och fiskeristyrelsen samt länsstyrelserna

i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, varjämte på

begäran av utskottet yttranden avgivits av Svenska fiskevårdsförbundet och

Svenska insjöfiskarenas centralförbund. Vidare har till utskottet avgivits

yttrande av Mälarens fiskareförbund.

Gällande bestämmelser

Den gemensamma beteckningen kronans fisken innefattar dels vad som

tidigare benämndes allmänna kronofisken, huvudsakligen fisken

vid s. k. överloppsmarker i de nordligaste länens fjälltrakter samt vid

kronoparker, vilka företrädesvis finns i Bergslagen, Dalarna och Norrland,

dels kronans enskilda fisken, d. v. s. av strandäganderätten oberoende

fisken, vilka av ålder tillhört kronan och är upptagna i jordeboken

såsom särskilda lägenheter av krono natur, och dels kronans privaträttsliga

fisken, varunder huvudsakligen innefattas sådan fiskerätt,

som medföljer strandäganderätten vid kronans fastigheter — i den mån fisket

där icke är att hänföra till allmänna kronofisken —- samt av kronan genom

avtal, urminnes hävd eller på annat dylikt sätt förvärvade fiskerättigheter

av enskild natur.

De centrala förvaltningsbestämmelserna beträffande kronans fisken återfinnes

i kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken

(SFS nr 395) samt därtill anslutande och samma dag utfärdat cirkulär

till domänstyrelsen m. fl. rörande tillämpningen av kungörelsen den 8 juni

1951 (SFS nr 396).

Det mesta av kronans fiskevatten förvaltas av domänstyrelsen. Åtskilliga

fiskevatten ligger dock under förvaltning hos sådana myndigheter

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

som vattenfallsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen m. fl. Inom de områden i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, som anvisats till uteslutande begagnande

för lapparna, förvaltas kroniofisket av vederbörande länsstyrelse.

Vid förvaltningen skall samråd ske med statens fiskerimyndigheter och hushållningssällskapens

fiskeritjänstemän. Fiskerimyndigheterna skall på eget

initiativ ägna skötseln av kronans vatten erforderlig uppmärksamhet (1 §

kung. och cirk.).

I fråga om utnyttjandet av fiskena i kronans vatten gäller att de

skall brukas genom upplåtelse, om ej särskilda skäl föreligger däremot, t. ex.

att fiskbeståndet är utarmat. Frågan, huruvida visst fiskevatten skall upplåtas,

bör avgöras centralt, medan själva verkställandet av upplåtelser i

princip bör ankomma på underlydande tjänstemän och lokalförvaltningar.

Försäljning av fiskekort mot redovisningsskyldighet kan överlämnas även

åt utanför myndigheten stående personer och organisationer (2 § första

stycket kung. och cirk.).

Beträffande fiskevården stadgas att myndigheterna, i den mån det

i varje särskilt fall finnes lämpligt och möjligt, skall vidtaga åtgärder för

vård och bevakning av de fisken som står under deras förvaltning (2 §

andra stycket kung.).

Vad angår frågan om det ändamål för vilket upplåtelse företrädesvis

bör ske gäller att en avvägning mellan kategorierna

yrkesfiske, husbehovsfiske samt sport- och fritidsfiske skall göras i varje

särskilt fall, varvid kronans ekonomiska intresse ej bör vara ensamt avgörande

utan hänsyn bör tagas också till försörj ningspolitiska och sociala synpunkter.

Där så erfordras för ortsbefolkningens försörjning med fisk bör

fiske upplåtas till yrkesfiskare som avsätter fisk i orten och till husbehovsfiskare

bland ortsbefolkningen. Det inbördes företrädet mellan yrkesfiskare

och husbehovsfiskare avgöres efter fiskeförhållandena samt ortsbefolkningens

behov och önskemål. Såsom ofta lämpligast anvisas i cirkuläret, att fisket

i landets mera tättbefolkade delar upplåtes till yrkesfiskare samt i skogsoch

fjälltrakter till husbehovsfiskare. Sport- eller fritidsfiske bör ej utan

särskilda skäl upplåtas till enskild person med ensamrätt. Huruvida upplåtelse

till fritidsfiske hellre bör ske genom fiskekort än t. ex. genom utarrendering

till sportfiskeförening har det ej ansetts lämpligt att reglera i författningen

(3 § kung. och cirk.). Upplåtelse av ett och samma vatten för flera

skilda ändamål kan ifrågakomma (9 § kung.).

I fråga om sättet för upplåtelse gäller att upplåtelse må ske med

begränsningar i fråga om fiskerättens omfattning, t. ex. så att den blott gäller

visst slag av fisk, och på särskilda villkor, exempelvis inskränkning i rätten

att förfoga över fångad fisk (8 § kung. och cirk.). Upplåtelse skall göras

antingen i form av utarrendering av fisket genom kontrakt, vilka i regel bör

gälla 5—10 år, eller genom utställande av fiskekort eller liknande tillståndsbevis,

som bör gälla högs! två år. Särskilt vid utarrendering för yrkesfiske

anvisas som önskvärt att upplåtelsen ej göres alltför kort, medan fritidsfiskarnas

intressen anses i allmänhet bäst tillgodosedda genom fiskekort

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

gällande för några dagar eller ett par veckor (5 och 7 §§ kung. och cirk.). I

allmänhet skall upplåtelsen ske mot avgift, vars belopp bör bestämmas med

hänsyn till ändamålet med upplåtelsen och önskemålet att kronan får skälig

avkastning av fisket. Särskilt bör synpunkten att möjligheter till fiske

skall stå till buds på rimliga villkor beaktas när fråga är om upplåtelse till

husbehovsfiske (6 § kung. och cirk.).

Förvaltningsmyndighetens beslut kan överklagas genom besvär hos

Kungl. Maj:t i vanlig ordning (12 §).

Hinder för upplåtelse av kronans fisken kan föreligga på grund

av bl. a. författningar som upptages i cirkulärets anvisningar till kungörelsens

2 § första stycket. Här må särskilt nämnas lagen den 18 juli 1928 (SFS

nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen),

lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske och naturskgddslagen den 20

november 1952.

Enligt 2 och 3 §§ renbeteslagen är de renskötande lapparna berättigade

att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen. Samma rätt tillkommer

fjällapparna på de s. k. renbetesfjällen i Jämtlands län. Inom dessa

områden får enligt 55 § lapparna fiska på utmark; härunder torde inbegripas

samtliga ovan odlingsgränsen belägna vatten, även sådana som äges

av enskilda. Inom de områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande

begagnande — d. v. s. all inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen samt

på renbetesfjällen belägen mark, som ej disponerats för annat ändamål —

äger jämlikt 56 § lapparna i princip ensamrätt till fisket. Själva får de emellertid

ej upplåta fiskerätt åt annan. Å andra sidan kan tillåtelse att jämte

lapparna där utöva fiske mot avgift meddelas under förutsättning att upplåtelsen

kan ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång

för lapparna; innan sådan upplåtelse äger rum, skall de lappar som får

uppehålla sig på området höras i ärendet. Upplåtelse skall då ske mot avgift,

om inflytande medel skall användas till förmån för lapparna. Kungl.

Maj:t har den 30 juni 1947 bemyndigat de tre berörda länsstyrelserna att

verkställa sådana upplåtelser.

Frågans tidigare behandling

Under tiden före framläggandet av förslag till 1950 års fiskerättslagstiftning

har frågan om tillgodogörandet av kronans fiskevatten varit föremål

för två särskilda utredningar. Sålunda avgav 1915 års jakt- och fiskesakkunniga

den 18 december 1922 förslag till åtgärder i ämnet (SOU 1923: 58).

Förslaget föranledde emellertid icke någon lagstiftning. Sedermera uppdrogs

åt den s. k. fiskevattensutredningen att verkställa utredning och avge förslag

rörande möjligheterna att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande av

kronans fiskevatten. Fiskevattensutredningen föreslog i sitt den 1 september

1939 framlagda betänkande (SOU 1939: 28) nya förvaltningsbestänunelser

för kronans vatten, vilka emellertid heller icke blivit genomförda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Fiskerättskommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1947:47), att de

»allmänna» kronofiskena i första hand borde upplåtas till ortsbefolkningen

till husbehovsfiske men att därjämte även upplåtelser till sport- och yrkesfiske

borde få förekomma. Denna fråga borde enligt kommitténs mening

lösas genom fristående förvaltningsföreskrifter.

I propositionen till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske

("nr 60) uttalade chefen för jordbruksdepartementet, att han i de avseenden

varom här är fråga delade fiskerättskommitténs uppfattning (s. 88).

I sitt utlåtande över propositionen (uti. nr 23/1950) betonade också tredje

lagutskottet, som i här berörda delar ej fann anledning till erinran mot propositionen,

att ortsbefolkningens möjlighet till nyttofiske borde tryggas t. ex.

genom upplåtelse av kronans fiskevatten. Utskottet erinrade i detta sammanhang

om att för åtskilliga sjöar i Norrbottens och Västerbottens län,

där avvittringen medfört en mindre lämplig reglering av fiskerätten, en särskild

utredning påginge under ledning av f. d. generaldirektören L. Berglöf,

den s. k. kronovattenutredningen (s. 35, 44 och 49). Tredje lagutskottets

utlåtande godkändes av riksdagen.

Det i propositionen nr 60/1950 förebådade förslaget om fristående förvaltningsföreskrifter

i fråga om kronans fiskevatten föreligger numera i form

av förutnämnda kungörelse den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans

fisken jämte därtill anslutande cirkulär, vilka efter föregående remissbehandling

bygger på en inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria.

De i promemorian förordade bestämmelserna har i stort sett grundats

på fiskevattensulredningens betänkande.

Kronovattenutredningen slutfördes den 28 december 1951, då betänkande

avgavs angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt

tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län

in. in. (SOU 1952: 13). Betänkandet, vilket grundade sig på förhållandena

före den 10 november 1950, utmynnade i det avsnitt som här är av intresse

i en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en kommission av närmare

angivet slag (betänkandet s. 179—180) att upprätta förslag för tillgodogörande

av kronans fiskevatten i lappmarkerna och Jämtlands län, varvid

skulle iakttagas, att i möjligaste mån enhetliga regler gåves för vattnens

nyttjande, att den jordbruksidkande ortsbefolkningens fiskebehov

tryggades och även övriga ortsbors fiske väl tillgodosåges samt att fiskevården

ordnades. Gällande bestämmelser om lapparnas särskilda fiskerättigheter

fann utredningsmannen böra bestå, men han framhöll också att det

inom ramen för dessa bestämmelser väl läte sig göra att bereda utrymme för

ett långt större antal fiskande (s. 167).

Vid remissbehandling av 1952 års betänkande har bl. a. domänstyrelsen,

fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska turistföreningen

anslutit sig till tanken på en särskild utredning för att åstadkomma enhetliga

regler för vattnets nyttjande, varemot kammarkollegiet samt länsstyrelserna

i Norrbottens och Jämtlands län förklarat sig anse en sådan utredning

onödig med hänsyn till de nya reglerna i 1951 års kungörelse och cirkulär.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

5

Vid 1951 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, I: 158 och II:

206, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam

utredning och förslag till åtgärder i syfte att trygga fiskerätt åt befolkningen

i Norrland. Tredje lagutskottet fann i utlåtande nr 9/1951 de av motionärerna

framförda synpunkterna, vilka i stort sett överensstämmer med vad

som anförts i nu förevarande motioner, värda beaktande men hänvisade till

att bestämmelserna angående förvaltningen av kronans fisken åsyftade alt

tillgodose de av motionärerna företrädda intressena.

År 1955 besvarade chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup,

i andra kammaren en där framställd fråga angående de regler, efter vilka

domänverket utarrenderade sina jaktmarker och fiskevatten, med en kort

redogörelse för domänverkets praxis och hänvisning i övrigt till 1951 års

kungörelse (AK prot. 1955: 12 s. 154—157).

Yttranden

Domänstijrelsen, som avstyrker bifall till utredning, erinrar om att styrelsen

under sin förvaltning å kronans vatten har 175 kortfiskeområden samt

att ytterligare 13 nya sådana områden ställes till allmänhetens förfogande

under år 1956. Styrelsen anför fortsättningsvis bl. a.:

Det har alltid varit styrelsens strävan att — inom ramen för statsmakternas

direktiv — så rättvist som möjligt söka tillgodose de olika fiskarekategoriernas

behov av fiskevatten. Fleråriga fiskeupplåtelser ifrågakomma

sålunda, när det gäller att tillgodose yrkesfiskets behov av fiskevatten,

för ortsbefolkningens och arrendatorernas husbehovsfiske, för upplåtelse

av fiskevatten till lokala fiskevårdsföreningar och till sportfiskeklubbar,

ävensom för upplåtelse av husbehovsfiske till revirpersonal och revirens

skogsarbetare. Tillfälliga fiskeupplåtelser genom försäljning

av fiskekort sker enligt vad ovan framhållits i all den utsträckning till allmänheten,

som fiskeorganisatoriska och fiskevårdande synpunkter tillåta.

Några andra begränsningar i fiskerätten på de kronans vatten, som förvaltas

av domänstyrelsen, än som föranleds av nyssnämnda synpunkter känner styrelsen

icke till.

Beträffande motionärernas anmärkningar om upplåtelse av kronovatten

till sportfiskeklubbar vill styrelsen framhålla, att de vattenarealer som av

styrelsen upplåtits till dylika äro mycket små och därför ingalunda inkräkta

på allmänhetens möjligheter att fiska, att sportfiskeklubbarna betala mycket

bra för sina vatten och härigenom bidraga till fiskevårdskoslnaderna på

allmänhetens vatten, som ju utnyttjas hårdare, och att sportfiskeklubbarnas

medlemmar, när det gäller uppträdande vid fiskevattnen, fiskevård

och fisketeknik, äro ett gott föredöme för andra fiskare. Det är därför styrelsens

avsikt alt även framdeles reservera ett och annat mindre vatten inom

reviren för dessa klubbar.

Fiskeristgrelsen finner de i 1951 års kungörelse och cirkulär givna bestämmelserna

väl avvägda, när det gäller att skipa rättvisa mellan olika fiskeintressen

och alt sörja för ett ur fiskevårdssynpunkt lämpligt utnyttjande av

kronans vatten, samt anför vidare bl. a. (sammanfattning).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Rörande bestämmelsernas tillämpning synes dock missnöje ha försports

på sina håll. Framkomna önskemål om ändrad tillämpning torde kunna beaktas

genom att i anvisningarna till 1951 års kungörelse intages en föreskrift

om vikten av samråd med vederbörande fiskarorganisation vid ifrågakommande

fiskevattensupplåtelser. Ett speciellt problem utgör lapparnas ensamrätt

till fiske jämlikt renbeteslagen m. fl. lagar, angående vilket emellertid

framlagts betänkande, som är beroende på Kungl. Maj :ts prövning (ovannämnda

SOU 1952: 13). Motionerna torde icke påkalla riksdagens åtgärder

i vidare mån än som framgår av det ovan sagda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker bifall till motionerna och anför

bl. a. följande (sammanfattning).

Utredningsmannen Berglöf har i sitt betänkande (SOU 1952: 13) efter att

vid utlysta möten i lappmarkerna ha inhämtat ortsbefolkningens åsikter

framlagt anvisningar rörande det praktiska upplåtelseförfarandet, och dessa

riktlinjer har länsstyrelsen i allt väsentligt sökt följa. Ensamrättsupplåtelser

åt sportfiskare skall hädanefter knappast komma i fråga. Befolkningen i

malmfälten och på industriorter i övrigt i lappmarken har tillgång till fritidsområden

av betydande utsträckning bl. a. för fiske. Fjällturister har

möjlighet att bedriva fiske med spö och drag inom väl tilltagna områden efter

alla mera besökta färdleder. Länsstyrelsen ämnar alltjämt tillgodose

lapparnas befogade anspråk på att för egen del nyttja vissa fiskevatten, varav

de har behov vid viktigare flyttningsvägar. Även möjligen förefintliga olägenheter

ur den större allmänhetens synpunkt med avseende på nyttjandet

av kronans fiskevatten lär utan svårighet kunna avhjälpas genom ändringar

vid tillämpningen av nu gällande regler.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar, att de fördelar en större allmänhet

kunde få genom en ökad upplåtelse av kronans vatten skulle komma

att medföra sådana nackdelar för lapparna och den bofasta befolkningen

i närheten av vattnen, att länsstyrelsen icke kan ansluta sig till motionens

syfte.

I länsstyrelsens yttrande anförs vidare bl. a. (sammanfattning).

Av 754 kronan helt eller delvis tillhöriga fiskevatten inom länet utnyttjas

102 enbart av renskötande lappar. Då länsstyrelsen ej funnit sig kunna bifalla

framställningar om rätt för enskilda att få fiska, hade detta berott på

att fiskbeståndet ej finge äventyras för renskötande lappar eller att det ur

renskötselsynpunkt vore olämpligt att folk vistades i närheten av vattnen

eller på tidigare upplåtelser till 6 olika fiskevårdsföreningar av kronans andel

av fiskevatten, som dessa föreningar redan disponerade delat av. Länsstyrelsen,

som i första hand sökt tillgodose ortsbefolkningens behov, har ej

ansett sig kunna verkställa upplåtelser till yrkesfiskare. Till rekreationsfiskare

uppläts under år 1955 rätt till sportfiske i 89 sjöar och älvar både i

ur trafiksynpunkt välbelägna vatten och inom det egentliga fjällområdet.

Under året såldes ca 0 700 fiskekort. Trots fyra fiskodlingsanstalter synes

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

7

fiskbeståndet ha minskat, vilket torde bero på ett allt intensivare fiske av

ortsbefolkningen och på att nöjesfiskarnas antal mångdubblats.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig icke ha något att erinra mot

att den av motionärerna åsyftade utredningen kommer till stånd men anser

det för renbetesfjällens vidkommande kunna anstå med utredning i avvaktan

på att ytterligare erfarenheter vunnits.

Vidare anför länsstyrelsen bl. a. följande (sammanfattning).

Inom renbetesfjällen är vattnens antal mycket stort med spridda lägen och

i hög grad skiftande beskaffenhet. Det administrativa förfarandet för deras

utnyttjande för fiske är därför relativt arbetskrävande. Någon för fiskeförvaltningen

direkt anställd arbetskraft har länsstyrelsen icke heller till sitt

förfogande, även om länsstyrelsen i en del fall erhåller biträde av hushållningssällskapets

fisketjänstemän. — Länsstyrelsen har sökt att i görligaste

män bereda dem, som för sin försörjning har behov av fiske, samt sportfiskeintresserade

tillfälle till fiske i de av länsstyrelsen förvaltade vattnen.

Hinder för upplåtelse har emellertid varit nödig hänsyn till lapparna och

innehavarna av vissa norrländska fjällägenheter, förefintligheten av ett

flertal före år 1951 träffade avtal om fiskeupplåtelser, fiskevårdande hänsyn

till vatten med svagt fiskbestånd samt risken för att kortfiskare skulle

kunna av misstag utnyttja närliggande enskilda personers vatten, där gränserna

är oklara. Antalet ut arrende ring ar av husbehovsfiske

till ortsbefolkningen uppgår till 91. Kortfiskevattnen har utökats

undan för undan och omfattar numera ett relativt stort antal. Antalet för

fiske i vatten i renbetesfjällen utfärdade fiskekort, som år 1955 uppgick till

drygt 6 100, fiskedagar, varunder korten berättigat till fiske, samt inkomster

av försålda kort har från år 1952 nära nog fördubblats. Utarr ende ring

till sportfiskesammanslutningar och fiskevårdsföreningar

förekommer f. n. i 11 fall och betingar relativt höga arrenden.

Antalet upplåtelser i form av utarrendering genom särskilt

a v t a 1 utgör nu 103, men ensamrätten är ofta kringskuren, och i flera fall

är vattnen ur fiskesynpunkt för svaga att tåla den större påfrestning, som

upplåtelse för kortfiske innebär. Antalet tillfälliga sportfiskeupplåtelser

med skriftliga tillstånd för några angivna dagar beräknas

uppgå till ett 100-tal. Slutligen förekommer sportfiskeupplåtelser

till vissa tjänstemän med tjänstgöring i fjälltrakterna.

Flera av de nämnda upplåtelseformerna användes understundom

i ett och samma vatten. Under juli och augusti 1955 var i genomsnitt minst

400 personer per dag sysselsatta med sportfiske i renbetesfjällen. Ytterligare

utveckling av fritidsfisket beräknas komma afl ske där, allteftersom hittills

hindrande faktorer försvunnit.

Svenska fiskevårdsförbundet rekommenderar cn utredning rörande vilka

principer som bör gälla för fiskerättsupplålelser i kronans vatten samt anför

bl. a. (sammanfattning).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Ortsbefolkningen missgynnas i viss mån av den renodlat ekonomiska förvaltningsform

som nu tillämpas. Ej enbart ekonomiska skäl bör vara utslagsgivande

för förvaltningen, ett väsentligt fiskevårdsintresse blir ävenledes

åsidosatt vid en sådan utgångspunkt. Genom att det fiskas för litet och

orationellt samt att bestånden ej utsättes för tillräcklig beskattning eftersättes

fiskevården på betydelsefulla vatten. Det synes som om vederbörlig

hänsyn tagits till den lokala sakkunskapen i alltför få fall vid tillämpningen

av gällande författning för förvaltning av kronans fisken.

Mälarens fiskareförbund riktar i huvudsak sin kritik mot att sakkunskapen

i fråga om fiske är för litet företrädd inom domänstyrelsen, där fiskevården

icke ens har en självständig avdelning, och föreslår att kronans

fiskevatten antingen centraliseras under en särskild byrå inom domänstyrelsen

eller att förvaltningen överföres till fiskeristyrelsen.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund, som i och för sig i flera avseenden

har en annan uppfattning än motionärerna men som delar uppfattningen

hos Mälarens fiskareförbund, att organen för förvaltningen av kronans

fiskevatten är otillräckligt utbyggda, tillstyrker förslaget om utredning

och anför bl. a. följande.

Motionärerna framhåller att de fiskande bör erlägga en viss avgift till

fiskevården vid utövandet av fisket. I detta hänseende vill förbundet erinra

om att det länge varit fiskarorganisationernas önskan att en viss »fiskeavgift»

skulle komma till stånd, varigenom mera medel kunde ställas till fiskevårdens

förfogande till undersökningar m. m., för att motverka den alltmer

ökade avfiskningen av våra fiskevatten. — Motionärernas framhållande att

utarrendering av kronans fiskevatten skett till starka sportfiskeorganisationer

och att detta väckt irritation och missnöje hos den bofasta befolkningen

är riktigt. — Att sammanhängande vattenområden, vilka är lämpade till förvärvsfiske,

skulle ur landets synpunkt vara värdefullare, om de splittrades

och bleve föremål för ett renodlat och intensivt fritidsfiske, betvivlas. Det

finns även inom landet en stor del av befolkningen, som är beroende av att

det finns insjöfisk i handeln. Därtill torde det vara värdefullt ur beståndsreglerande

fiskevårdssynpunkt att sådana vatten finns, där exempelvis den

med värdefull fisk konkurrerande mindervärdiga fisken efterhålles, vilket

icke fritidsfisket har någon möjlighet till.

Utskottet

Utskottet vill för sin del helt instämma i det av motionärerna angivna

syftet, att fisket i Sveriges sjöar och andra vattendrag bör i största möjliga

utsträckning mot skälig avgift, som kommer fiskevården till godo, upplåtas

till allmänheten. Gällande bestämmelser om fiskeupplåtelser i kronans vatten,

vilka väsentligen återfinnes i 1951 års kungörelse angående förvaltningen

av kronans fisken med därtill anslutande cirkulär, utgör i och för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

9

sig intet hinder att tillgodose detta syfte eller över huvud taget de i motionerna

framförda önskemålen om en annan avvägning mellan upplåtelse

till sportfiskeklubbar och andra former av upplåtelse samt mellan lapparnas

och allmänhetens rätt att nyttja fiske i fjälltrakterna.

Som framgår av ett par remissyttranden har emellertid den praktiska

tillämpningen av dessa regler föranlett åtskilligt missnöje. Förklaringen

härtill kan otvivelaktigt till huvudsaklig del sökas i vissa förhållanden, över

vilka de förvaltande myndigheterna icke kan råda, nämligen dels den starka

motsättningen på sina håll mellan yrkesfiskare och fritidsfiskare, dels

de hinder för korttidsupplåtelser till allmänt fritidsfiske, som hittills mångenstädes

förelegat genom tidigare längre upplåtelser till sportfiskeklubbar

och andra fiskesammanslutningar och delvis betingats av risk för intrång i

enskilds rätt om kronans fiske utövats av en större allmänhet, dels begränsningar

som måst vidtagas av hänsyn till fiskevården och dels lapparnas

särskilda rättigheter till fiske i fjällvattnen. Allt detta utgör svårigheter,

som blott i högst begränsad omfattning kan lösas genom ändring av gällande

bestämmelser och som i betraktande av de ytterst skiftande förhållandena

i skilda delar av landet och i vatten av olika beskaffenhet till stor del

måste bemästras från fall till fall.

Vidare må i detta sammanhang observeras, att de förvaltande myndigheterna

även har att beakta kronans intresse att erhålla skälig avkastning

av fisket. Då intäkterna av kronans fisken likväl nästan helt användes för

fiskevård — ehuru ofta i andra vatten än dem, varifrån medlen influtit —

utgör detta i själva verket ej någon egentlig motsättning till fiskeintressena

på längre sikt.

Vad beträffar avvägningen mellan olika fiskeintressen inbördes måste

som nyss framhållits ortsbors och övrigas liksom yrkesfiskares, husbehovsfiskares

och fritidsfiskares önskemål sammanjämkas efter föreliggande

omständigheter. Grundläggande för en sådan avvägning bör vara att genom

de förvaltande myndigheterna de olika vattnen undersökes för klarläggande

av deras värde ur fiskesynpunkt samt planering av lämpligaste sättet för

deras tillgodogörande. Härvid bör medverka statens och hushållningssällskapens

fiskerisakkunniga personal samt där detta låter sig göra även representanter

för olika fiskesammanslutningar. Någon anledning att som ett

par remissinstanser ifrågasatt upptaga spörsmålet angående en omorganisation

av domänstyrelsen för detta ändamål finner utskottet ej nu föreligga.

Det torde alltså såsom även uttalats i anvisningarna till 1951 års kungörelse

icke vara lämpligt alt generellt giva någon av de olika slagen av

fiskare företräde framför övriga. Å andra sidan skall det icke behöva förekomma,

att yrkesfiskare och husbehovsfiskare, som redan är hänvisade till

fiske för sin utkomst, på grund av upplåtelser till fritidsfiske lider intrång

i sitt näringsfång. Långtidsupplåtelser av sportfiskevatten med ensamrätt

bor i varje fall ej få äga rum förrän det utrönts att ortsbefolkningens behov

av husbehovsfiske kan tillgodoses. Ej heller torde långtidsupplåtelser i

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

större utsträckning böra ifrågakomrna till förfång för möjligheterna till

korttidsupplåtelse för turistsportfiske.

Det finns emellertid goda skäl att antaga, att sådana avvägningsproblem

i framtiden kommer att medföra allt mindre svårigheter. Det är nämligen

påtagligt att möjligheterna till fritidsfiske ökat väsentligt de senaste åren,

och förutsättningarna för en fortsatt dylik utveckling är ganska gynnsamma.

Särskilt i Norrland torde det vara möjligt att skapa nya, givande

fiskevatten, exempelvis genom att minska beståndet av mindervärdig fisk i

en mängd småsjöar och där plantera in värdefullare fisk, genom att ersätta

det förstörda laxfisket i uppdämda älvar genom inplantering av nya

fiskarter, t. ex. gäddfisk, genom att för fiske iordningställa mindre flottleder,

som nedlagts på grund av ökade biltransporter, o. s. v. I synnerhet bör

uppmärksamheten fästas på de möjligheter som torde stå till buds med en

utvidgad fiskbiologisk forskning. Förbättrade kommunikationer möjliggör

dessutom för allt fler människor att nå tidigare svåråtkomliga vatten. Sedan

nu gällande regler om gemensamhetsfisken enligt vad som är att förvänta

snart på grundval av ett nyligen framlagt betänkande med förslagtill

lag om fiskeområde (SOU 1956:17) ersatts med nya bestämmelser,

som gör det lättare att få fiskevårdsområde (fiskeområde) till stånd, torde

åtskilliga vatten, vari kronan har del och som nu icke alls kan upplålas

eller upplåtes endast till fiskesammanslutningar o. d., genom planmässigare

fiskevård och klarare dispositionsförhållanden bli mera ägnade för upplåtelse

till kortfiske åt en större allmänhet.

I detta sammanhang ges det anledning att även peka på den möjlighet

som förefinnes att, ulan åsidosättande av lapparnas särskilda rättigheter

till fiske, i större omfattning tillvarataga ortsbors och övrigas intressen

att få begagna kronans fiskevatten i fjälltrakterna. Som framlidne generaldirektören

Berglöf framhållit i den s. k. kronovattenutredningen (SOU

1952: 13 s. 167), torde detta numera underlättas av att de renskötande

lapparna är ganska fåtaliga och behöver tillgodogöra sig blott en mindre

del av fisket i de talrika kronovattnen i lappmarkerna och renbetesfjäll^!.

Oaktat lappar, som äger uppehålla sig med sina renar på området, skall

höras innan upplåtelse av fiske må ske till utomstående, har myndigheterna

i sista hand beslutanderätten. Lapparna har också i stor utsträckning

ställt sig välvilliga till fiskeupplåtelser i deras vatten. De har bl. a. gått

med på att vattnen för längre tid uppdelas så, att vissa vatten avsättes för

lapparnas nyttjande med ensamrätt, medan utan lapparnas hörande fiskeupplåtelser

må ske i andra vatten, där lapparna dock alltjämt äger rätt

att fiska (bet. s. 175). Det får enligt utskottets mening förutsättas att länsstyielserna

i de tre av frågan berörda länen i görligaste mån kommer att

bruka dessa möjligheter att tillmötesgå de allt starkare önskemålen från

allmänhetens sida om ökade utrymmen för fritidsfiske, i synnerhet som

en måttlig ökning av fisket i dessa vatten ur fiskevårdande svpunkt snarast

kan beräknas bli till nytta.

Vad särskilt gäller fritidsfisket kan man dessutom hoppas, att med en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

11

alltmer ökad förståelse för detta fiskes sociala betydelse som rekreationskälla

jämväl kommuner, större företag och friluftsorganisationer kommer

att i vidare utsträckning upplåta egna eller för ändamålet arrenderade

vatten till dylikt fiske.

Den utveckling som kan förväntas är alltså ökad tillgång på lämpliga

fiskevatten för allmänhetens fritidsfiske. Som ovan framhållits lägger nuvarande

bestämmelser icke hinder i vägen för att denna ökade tillgång även

skall komma en större allmänhet till godo. I regel torde också de förvaltande

myndigheterna ha förståelse för dessa sociala synpunkter, och utskottet

förutsätter att bestämmelserna kommer att tillämpas i den anda

vari de skrivits. En översyn i enlighet med motionärernas önskemål av

gällande regler och deras tillämpning finner utskottet under sådana omständigheter

icke för närvarande vara erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1: 382 och II: 292 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 oktober 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym*,

Ivar Nilzon, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson, Boo och Kristiansson;

samt

från andra kammaren: herrar Allmän*, Johansson i Torp, Levin*,

Nyberg*, Persson i Appuna, fru Boman, herrar Nilsson i Östersund och

Jansson i Benestad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

561617 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.