Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1956-11-08 · 53 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 april 1956 dagtecknad proposition, nr 173, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att 8 kap. 23, 32, 34, 37 och 38 §§, 10 kap. 43, 44,

68 och 74 §§, 11 kap. 36 och 59 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen den

28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

23 §.

Den, som avleder eller ämnar av- Den, som avleder eller ämnar avleda

kloakvatten till vattendrag, sjö leda kloakvatten till vattendrag, sjö

eller annat vattenområde, vare skyl- eller annat vattenområde, vare skyldig

att, i den mån det kan anses skä- dig att vidtaga de åtgärder till motligt,

vidtaga erforderliga åtgärder till verkande av förorening, som med

motverkande av förorening. hänsyn till beskaffenheten av vat
tenområdet

och förhållandena i övrigt

kunna anses påkallade ur allmän

eller enskild synpunkt.

Kloakvatten som innehåller avloppsvatten

från vattenklosett eller

härrör från tätbebyggelse och som ej

undergått behandling, varigenom avsättningsbar

förorening frånskilts,

ävensom pressaft från siloanläggning

och urin från djurstall må ej avledas

till vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

med mindre det uppenbarligen

kan ske utan olägenhet.

1 Senaste lydelse, se beträffande 8 kap. 23, 32, 34, 37 och .38 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§ SFS

1941:614 samt beträffande 10 kap. 43, 44, 08 och 74 §sj ävensom 11 kap. 36 och 59 §§

SFS 1948: 479.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 and. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

(Gällande lydelse)

32

Ej må —--kunna fordras.

Kan avloppsvattnet---ej mö
ter.

34

Kan utsläppandet av industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde antagas medföra

avsevärt men för fiske, må ägaren

av den fabrik eller inrättning, varifrån

avloppsvattnet härrör, förpliktas

att till befrämjande av fisket

inom landet erlägga en årlig avgift

med minst tjugufem och högst tretusen

kronor.

Avgift, som —- — — mindre kostnad.

Huru avgift — — — förordnar

Konungen.

37

Konungen äger meddela förbud,

för hela riket eller viss del av riket,

mot att anlägga vissa fabriker eller

andra industriella inrättningar, innan

frågan om erforderliga åtgärder

till motverkande av vattenförorening

blivit prövad enligt denna lag, eller

mot att, innan sådan prövning verkställts,

utsläppa industriellt avloppsvatten

i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde till större mängd, med

annan sammansättning eller på annat

sätt än förut.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ej må---kunna fordras.

Kan avloppsvattnet---ej mö
ter.

Vassle samt galvaniskt bad eller

från dylikt bad härrörande koncentrerat

sköljvatten må ej utsläppas i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

med mindre det uppenbarligen

kan ske utan olägenhet eller medgivande

lämnats i den ordning som i

andra stycket sägs.

§•

Kan utsläppandet av industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde antagas medföra

avsevärt men för fiske, må ägaren

av den fabrik eller inrättning, varifrån

avloppsvattnet härrör, förpliktas

att till befrämjande av fisket

inom landet erlägga en årlig avgift

med minst femtio och högst tiotusen

kronor.

Avgift, som —- -—■ — mindre kostnad.

Huru avgift — — — förordnar

Konungen.

§•

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen må ock, där det med Konungen må, där det med hänhänsyn

till landets djur- eller växt- syn till landets djur- eller växtvärld

värld eller eljest ur naturskyddssyn- eller eljest ur naturskyddssynpunkt

punkt finnes vara av särskild bety- finnes vara av särskild betydelse,

delse, med avseende å visst område med avseende å visst område meddemeddela

förbud mot all förorening la förbud mot all förorening genom

genom industriellt avloppsvatten, så- industriellt avloppsvatten, såvitt det

vitt det prövas kunna ske utan att prövas kunna ske utan att innehavainnehavaren

av fabrik eller inrätt- ren av fabrik eller inrättning, som

ning, som anlagts innan förbudet anlagts innan förbudet meddelats, limeddelats,

lider oskäligt intrång. der oskäligt intrång.

38 §.

Vill någon---företagets hu
vudsakliga.

Ansökan, som---32 § sägs.

Synemännens utlåtande — — —

företagets utförande.

Konungen äger meddela förbud

mot att, innan frågan om åtgärder

till motverkande av vattenförorening

blivit prövad enligt denna lag, utföra

avloppsledning för kloakvatten eller

anlägga vissa slag av fabriker eller

andra industriella inrättningar eller

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

utsläppa kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten av viss

mängd, art eller sammansättning.

10 KAP.

43 §.

År fråga---för fisket. Är fråga —--för fisket.

Kan yttrande---avgiva utlå- Kan yttrande---avgiva utlåtande.

tande.

Kan företag, som i första stycket

sägs, antagas leda till ökad vattenförorening,

skall avskrift av ansök•

ning shandlingarna jämte kungörel
sen

utan dröjsmål av förrättningsmannen

översändas till statens vatteninspektion.

Vill någon —--företagets hu
vudsakliga.

Ansökan, som--—32 § sägs.

Synemännens utlåtande — — —

företagets utförande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

(Gällande lydelse)

44

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till fiskeristyrelsen.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika

utan dröjsmål översändas till ortens

hälsovårdsmyndighet och förste

provinsialläkaren i länet samt, om företaget

är av betydelse för byggnadsverksamheten

eller ordnandet av avlopp

inom orten, till byggnadsnämnd,

där sådan finnes, och länsarkitekten.

Förste provinsialläkaren och länsarkitekten

hava att, om anledning därtill

förekommer, hos Konungens befallningshavande

göra anmälan om

företaget för den åtgärd, som enligt

42 § sista stycket eller eljest må ankomma

på Konungens befallningshavande.

68

Har i — — — angående företaget.

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

/ fråga om företag enligt 8 kap.

skall ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till fiskeristyrclsen.

74

Avskrift av---nämnda stäl
len.

I andra---avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

(Föreslagen lydelse)

§•

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 inom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till statens

vatteninspektion.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika

utan dröjsmål översändas till ortens

hälsovårdsmyndighet, förste provinsialläkaren

i länet och distriktsingenjören

för vatten och avlopp

samt, om företaget är av betydelse

för byggnadsverksamheten eller ordnandet

av avlopp inom orten, till

byggnadsnämnden och länsarkitekten.

Förste provinsialläkaren, distriktsingenjören

för vatten och avlopp

och länsarkitekten hava att, om

anledning därtill förekommer, hos

Konungens befallningshavande göra

anmälan om företaget för den åtgärd,

som enligt 42 § sista stycket eller eljest

må ankomma på Konungens befallningshavande.

§•

Har i—---- angående företaget.

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till vatteninspektionen.

§•

Avskrift av —--- nämnda stäl
len.

I andra — -— — avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman----av

företaget.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

5

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 fråga om företag enligt 8 kap.

skall avskrift av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i

första stycket sägs, översändas till

fiskeristyrelsen.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande till förrättning smannen

angående företag, som avses i

43 § tredje stycket, eller är fråga om

företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande jämte

underrättelse, som i första stycket

sägs, översändas till vatteninspektionen.

11 KAP.

36 §.

I mål--— till vattenrättsdo
maren.

Vad nu---röna inverkan.

Kan yttrande — ---45 § sägs.

År fråga om företag enligt 8 kap.,

skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Avskrift

av kungörelsen skall ock tillställas

Konungens befallningshavande.

I mål---till vattenrättsdo
maren.

Vad nu---röna inverkan.

Kan yttrande----45 § sägs.

År fråga om företag enligt 8 kap.,

skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Avskrift

av kungörelsen skall ock tillställas

Konungens befallningshavande.

Beträffande annat företag, som

kan antagas leda till ökad vattenförorening,

skall ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål översändas till statens

vatteninspektion.

59 §.

Av de —--angivna ställen. Av de---- angivna ställen.

Är fråga om företag enligt 8 kap., Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjs- skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till fiskeristyrelsen. mål översändas till statens vatteninspektion.

13 KAP.

8 §•

Bygger någon — —- —- olagligen Bygger någon — —- — olagligen

skett. skett.

Där byggande---rätt krän- Där byggande---rätt krän
kes.

kes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

(Gällande lydelse)

Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan föregången

prövning vid vattentäkt tillgodogör

grundvatten till myckenhet,

som han icke utan medgivande i laga

ordning är berättigad att tillgodogöra,

eller någon nyttjar vattentäkt,

vartill medgivande inhämtats, i strid

mot därvid givna föreskrifter. Lag

samma vare, där någon utsläpper industriellt

avloppsvatten i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde i strid

mot föreskrift, som meddelats av

Konungen jämlikt 8 kap. 37 §, eller

någon, sedan prövning enligt denna

lag ägt rum angående villkoren för

utsläppande av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift,

som därvid meddelats.

I fråga---avsedda fall.

11

Den, som---sex månader.

Till samma straff dömes den, som

utsläpper industriellt avloppsvatten i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

i strid mot föreskrift, som av

Konungen meddelats jämlikt 8 kap.

37 §.

(Föreslagen lydelse)

Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan föregången

prövning vid vattentäkt tillgodogör

grundvatten till myckenhet,

som han icke utan medgivande i laga

ordning är berättigad att tillgodogöra,

eller något nyttjar vattentäkt,

vartill medgivande inhämtats, i strid

mot därvid givna föreskrifter. Lag

samma vare, där någon utsläpper

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde i strid mot föreskrift,

som meddelats av Konungen jämlikt

8 kap. 37 § eller 38 § fjärde stycket,

eller någon, sedan prövning enligt

denna lag ägt rum angående villkoren

för utsläppande av kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift,

som därvid meddelats.

I fråga---avsedda fall.

§.

Den, som---sex månader.

Till samma straff dömes den, som

utsläpper kloakvatten eller industi-iellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö

eller annat vattenområde i strid mot

föreskrift, som av Konungen meddelats

jämlikt 8 kap. 37 § eller 38 §

fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

Har fråga om villkoren för avledande

av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten före ikraftträdandet

blivit av vattendomstol eller synemän

slutligen prövad, skall vid fullföljd

av talan eller vid underställning

äldre lag äga tillämpning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

7

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ändå att avledande påbörjats före

ikraftträdandet, skola 8 kap. 23 och

32 §§ i nya lydelsen gälla, därest frågan

om åtgärder till motverkande av

vattenförorening icke blivit prövad i

ansöknings- eller underställningsmål

före ikraftträdandet och ej heller

därefter med tillämpning av äldre lag

eller ock, då dylik prövning skett,

förutsättningar föreligga för sådan

omprövning, som avses i 40 § samma

kapitel. Vattendomstolen eller synemännen

må, då i fall, som nu sagts,

fråga uppkommer om åtgärd till motverkande

av vattenförorening, medgiva

det anstånd med åtgärdens genomförande,

som med hänsyn till

omständigheterna är oundgängligen

påkallat.

Lag den 20 juni 1941 om tillsyn över

vattendrag, sjöar och andra

vattenområden

Inledande bestämmelse.

1 §•

Över vattendrag, sjöar och andra

vattenområden inom riket skall till

motverkande av vattenförorening utövas

tillsyn efter vad nedan stadgas.

Om tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.

2 §•

Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt

skall utövas av fiskeristyrelsen.

2) L a g

om tillsyn över vattendrag, sjöar och

andra vattenområden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Över vattendrag, sjöar och andra

vattenområden inom riket skall till

motverkande av vattenförorening utövas

tillsyn av statens vatteninspektion.

Konungen bestämmer vilken

myndighet som skall vara statens

vatteninspektion.

Om tillsyn av hälsovårdsmyndigheter

och fiskeritjänstemän gäller

vad särskilt är stadgat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

(Gällande lydelse)

Om tillsyn av fiskeritjänstemän

gälle vad särskilt är stadgat.

3 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt

avloppsvatten eller kloakvatten

genom förorening medför olägenhet

av någon betydelse, äger den

meddela råd och anvisningar angående

lämplig åtgärd till motverkande

därav.

4 §.

När omständigheterna därtill föranleda,

äger tillsynsmyndigheten hos

länsstyrelsen göra framställning om

förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening eller

angående åtgärd till motverkande av

olägenhet genom utsläppande därav.

Med avseende å länsstyrelsens

prövning skall vad i hälsovårdsstadgan

föreskrives äga motsvarande tilllämpning.

5 §.

Finnes vattendomstols prövning erforderlig,

äger tillsynsmyndigheten

hos vattendomstolen föra talan om

förbud eller åtgärd, varom i 4- § sägs,

efter vad i vattenlagen är stadgat.

Tillsynsmyndigheten må ock eljest

i ärende angående vattenförorening

föra talan hos vattendomstol ävensom

vid syneförrättning enligt 10

kap. vattenlagen.

6 §.

Konungen äger meddela erforderliga

föreskrifter om skyldighet att göra

anmälan hos tillsynsmyndigheten

i ärenden som beröra dennas verksamhet.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Finner vatteninspektionen, att industriellt

avloppsvatten eller kloakvatten

genom förorening medför olägenhet

av någon betydelse, äger den

meddela råd och anvisningar angående

lämplig åtgärd till motverkande

därav.

3 §.

När omständigheterna därtill föranleda,

äger vatteninspektionen hos

länsstyrelsen göra framställning om

förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig behandling

eller angående åtgärd till motverkande

av olägenhet genom utsläppande

därav.

Med avseende å länsstyrelsens

prövning skall vad i hälsovårdsstadgan

föreskrives äga motsvarande tilllämpning.

4 §.

Finnes vattendomstols prövning erforderlig,

äger vatteninspektionen

hos vattendomstolen föra talan om

förbud eller åtgärd, varom i 3 § sägs,

efter vad i vattenlagen är stadgat.

Vatteninspektionen må ock eljest

i ärende angående vattenförorening

föra talan hos vattendomstol ävensom

vid syneförrättning enligt 10

kap. vattenlagen.

5 §.

Konungen äger meddela erforderliga

föreskrifter om skyldighet att göra

anmälan hos vatteninspektionen i

ärenden, som beröra dennas verksamhet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

9

(Gällande Igdelse)

Om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.

7 §•

Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas

av hälsovårdsmyndigheterna enligt

vad därom särskilt stadgas.

1 den mån så lämpligen kan ske

skall ock fiskeristyrelsen utöva tillsyn

ur hälsovårdssynpunkt. Om styrelsens

befogenheter gälle vad i 3

och 4 §§ är stadgat.

8 §.

Länsstyrelsen äger uppdraga åt

lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt

föra talan som i 5 § sägs.

Har ej särskild person förordnats,

äger fiskeristyrelsen föra sådan talan.

Om särskilda tillsyningsmän.

9 §•

Finnes anledning till antagande,

att genom utsläppande av avloppsvatten

från samhälle eller från fabrik,

sjukhus eller annan inrättning

kan uppkomma avsevärd olägenhet,

äger länsstyrelsen förordna särskild

person att tillse, att sådan olägenhet

förebygges. Förordnandet må av länsstyrelsen

återkallas.

Närmare bestämmelser angående

tillsyningsmannens åligganden meddelas

av länsstyrelsen.

10 §.

Ersätlning till tillsyningsmän skall

gäldas av det samhälle eller innehavaren

av den fabrik eller inrättning,

varifrån avloppsvattnet utsläppes,

enligt grunder som Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

6 §■

Finnes anledning till antagande,

att genom utsläppande av avloppsvatten

från tätbebyggelse eller från

fabrik, sjukhus eller annan inrättning

kan uppkomma avsevärd olägenhet,

äger länsstyrelsen efter framställning

av vatteninspektionen eller

då fråga därom eljest uppkommer

förordna särskild person att tillse, att

sådan olägenhet förebygges. Förordnandet

må av länsstyrelsen återkallas.

Närmare bestämmelser angående

tillsyningsmannens åligganden meddelas

av länsstyrelsen.

Ersättning till tillsyningsmän skall,

enligt grunder som Konungen bestämmer,

gäldas av den som är ansvarig

för att åtgärder till motverkande

av vattenförorening företagas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Gemensamma bestämmelser.

11 §•

Fiskeristyrelsen äger, i den mån

för utförande av dess uppdrag så erfordras,

rätt att vinna tillträde till

fabrik eller annan anläggning, evad

den är i bruk eller ej, ävensom att

företaga undersökningar inom område

som hör till anläggningen eller å

annan plats där undersökning kan

vara erforderlig.

Vad nu sagts skall jämväl gälla

fiskeritjänsteman eller annan som biträder

styrelsen ävensom sådan särskild

tillsyningsman som avses i 9 §.

12 §.

Innehavare av anläggning, från vilken

avloppsvatten utsläppes i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde,

är skyldig att på begäran lämna fiskeristyrelsen

eller den som biträder

denna eller särskild tillsyningsman

erforderliga upplysningar angående

anläggningen.

13 §.

Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten

skall i tillämpliga delar

gälla jämväl fast avfall eller annat

som kan vålla vattenförorening.

14 §.

Det åligger polismyndighet att lämna

den handräckning som erfordras

för utövande av tillsyn enligt denna

lag.

15 §.

Den som tagit befattning med tillsyn

enligt denna lag må ej röja yr
-

7 §•

Vatteninspektionen äger, i den män

för utförande av dess uppdrag så erfordras,

rätt att vinna tillträde till

fabrik eller annan anläggning, vare

sig den är i bruk eller ej, ävensom

att företaga undersökningar inom

område, som hör till anläggningen,

eller å annan plats, där undersökning

kan vara erforderlig.

Vad nu sagts skall jämväl gälla

fiskeritjänsteman eller annan, som

biträder vatteninspektionen, ävensom

sådan särskild tillsyningsman, som

avses i 6

B §.

Innehavare av anläggning, från vilken

avloppsvatten utsläppes i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde,

är skyldig att på begäran lämna vatteninspektionen

eller den, som biträder

denna, eller särskild tillsyningsman

erforderliga upplysningar angående

anläggningen.

9 §•

Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten

skall i tillämpliga delar

gälla jämväl fast avfall eller annat,

som kan vålla vattenförorening.

10 §.

Det åligger polismyndighet att lämna

den handräckning, som erfordras

för utövande av tillsyn enligt denna

lag.

11 §•

Den som tagit befattning med tillsyn

enligt denna lag må ej röja yr
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

11

(Gällande lydelse)

keshemlighet eller, där det ej kan

anses påkallat av hans åligganden,

yppa driftanordning eller affärsförhållande

vid anläggning, i avseende

å vilken han tagit sådan befattning.

Gör han sig skyldig till dylik förseelse,

straffes med dagsböter eller

fängelse.

16 §.

Underlåter någon att fullgöra vad

enligt 12 § åligger honom, straffes

med dagsböter.

17 §.

Åtal för förseelse mot denna lag

anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse som i 15 § sägs må ej

åtalas av allmän åklagare, där den

ej av målsägande angives till åtal.

18 §.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft d. 1 jan.

1942.

Genom denna lag upphäves förordningen

d. 30 juni 1937 (nr 598) angående

särskilda åtgärder till motverkande

av skada å fiske genom vattenförorening.

Förbud som meddelats enligt 7 §

nämnda förordning vare gällande intill

dess annorlunda förordnas. Överträder

någon efter lagens ikraftträdande

sådant förbud, straffes med

dagsböter. Äro omständigheterna försvårande,

må till fängelse i högst sex

månader dömas.

Med avseende å den som vid lagens

ikraftträdande innehar förordnande

(Föreslagen lydelse)

keshemlighet eller, där det ej kan anses

påkallat av hans åligganden, yppa

driftanordning eller affärsförhållande

vid anläggning, i avseende å

vilken han tagit sådan befattning.

Gör han sig skyldig till dylik förseelse,

straffes med dagsböter eller

fängelse.

12 §.

Underlåter någon att fullgöra vad

enligt 8 § åligger honom, straffes

med dagsböter.

13 §.

Åtal för förseelse mot denna lag

väckes vid allmän domstol.

Förseelse, som i 11 § sägs, må ej

åtalas av allmän åklagare, där den

ej av målsägande angives till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

Genom denna lag upphäves lagen

den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn

över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Med avseende å den, som vid lagens

ikraftträdande innehar förordnande

att vara tillsyningsman jämlikt

9 § i den upphävda lagen, skall

så anses, som hade han utsetts enligt

6 § i denna lag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

(Gällande lydelse)

att vara tillsyningsman jämlikt 5 §

i förordningen skall så anses som om

han utsetts enligt 9 § i denna lag.

Begår den, som tagit befattning

med tillsyn enligt förordningen, efter

lagens ikraftträdande förseelse som

i 15 § sägs, skall vad i lagen är stadgat

angående sådan förseelse äga

motsvarande tillämpning.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen nr 601 i första kammaren av herr

Öhman in. fl. samt nr 785 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes att orden »och som ej undergått

behandling, varigenom avsättningsbar förorening frånskilts---»,

i 8 kap. 23 § i förslaget till lag om ändring i vattenlagen ersättes med lokutionen

»och som ej undergått höggradig behandling —---».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag och för

yrkandet i motionerna, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

För att bilda sig en närmare uppfattning om vattenföroreningsfrågan har

utskottet under tiden den 12—den 14 oktober 1956 under ledning av professorn

i limnologi vid Lunds universitet, Sven Thunmark, företagit en studieresa

i Kronobergs, Kristianstads och Malmöhus län, varvid studerats vattenföroreningar

och reningsåtgärder av olika slag. Vidare har Thunmark

vid utskottets sammanträde i Stockholm den 30 oktober 1956 närmare redogjort

för vissa frågor rörande vattenförorening.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås skärpning i vissa hänseenden av reglerna i 8 kap.

vattenlagen om de förutsättningar under vilka avloppsvatten får utsläppas

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Sålunda upptager förslaget en

mera rigorös avfattning än för närvarande av det allmänna stadgandet i

8 kap. 23 § angående reningsplikt beträffande kloakvatten, så att det klart

framhäves att höga krav regelmässigt skall ställas på vattenvården. Vidare

föreslås, att kloakvatten som regel ej skall få utsläppas utan slamavskiljning.

Skärpta bestämmelser föreslås också beträffande villkoren för utsläppande

av vissa särskilt svårrenade avfallsämnen, nämligen pressaft från

siloanläggning, urin från djurstall, vassle och s. k. galvaniskt bad. Befogenheten

för Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om förprövning av frågan

om åtgärder till motverkande av vattenförorening skall enligt förslaget ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

13

vidgas att gälla icke blott, såsom nu är fallet, industriellt avloppsvatten utan

även kloakvatten.

De nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1957. I fråga om tillämpningen

å avledande som påbörjats före ikraftträdandet göres emellertid det

förbehållet, att med vidtagande av erforderliga åtgärder till motverkande av

vattenförorening skall få åtnjutas det anstånd, som med hänsyn till omständigheterna

är oundgängligen påkallat.

Den föreslagna nya tillsynslagen överensstämmer i huvudsak med den

hittills gällande lagen i ämnet. För tillsynsorganet — som för närvarande

utgöres av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning — föreslås benämningen statens

vatteninspektion. Förslaget upptager bemyndigande för Kungl. Maj:t

att bestämma vilken myndighet som skall utöva funktionen som statens

vatteninspektion.

Inledning

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 9 januari 1953 uppdrog statsrådet

Hjalmar Nilson åt vattenrättsdomaren G. U. Schirén, direktören i Sveriges

industriförbund T. C. Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare

sekreteraren T. S. Bengtsson, docenten G. Laurell, ledamöterna av riksdagens

andra kammare chefredaktören G. S. Netzén och greve T. G. A. von

Seth, distriktsingenjören O. Svensson, överinspektören i fiskeristyrelsen S. A.

Vallin samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare direktören

E. G. Åqvist att såsom sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag

om åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag. Åt

Schirén uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. De

sakkunniga, vilka antagit benämningen vattenvårdskommittén, har biträtts

av hovrättsfiskalen B. G. K.-G. Cars och professorn vid Lunds universitet

S. G. Thunmark såsom särskilt tillkallade experter.

Kommittén avgav den 1 december 1954 betänkande (SOU 1955:6) innefattande

av motiv åtföljda förslag angående organisations- och lagstiftningsfrågor

in. in. Kommittén har anmält, att den avser att sedermera framlägga

betänkande angående möjligheten att anordna sammanslutningar för vården

av särskilda vattendrag eller vattenområden (vattenvårdsförbund) samt angående

skyddsbestämmelser för grundvattentillgångar.

Yttranden över de sakkunnigas nu föreliggande förslag bar efter remiss

inkommit från vattenöverdomstolcn och samtliga vattendomstolar, kammarkollegiet,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, 1951 års

byggnadsutredning, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, 1954 års fastighetsbildningskommitté,

lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, medicinalstyrelsen,

styrelsen för statens institut för folkhälsan, folkhälsoinstitutsutredningen,

kommerskollegium, 1951 års oljeutredning, 1951 års strålskyddskommitté,

fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, statskontoret,

stalens lönenämnd, överslåthållarämbetet och länsstyrelserna, Vetenskaps
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

akademien, Ingeniörsvetenskapsakademien, Lantbruksakademien, föreståndaren

för Uppsala universitets limnologiska institution, styrelsen för Svenska

stadsförbundet, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, Svenska

kommunal-tekniska föreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fiskares rikslörbund,

Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet, Föreningen för vattenhygien,

Svenska naturskyddsföreningen, Svenska teknologföreningen, Distriktsingenjörers

förening, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,

Svenska konsulterande ingenjörers förening och Sveriges lantmätareförening.

Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stockholms,

Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands

och Västerbottens län. överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

län har bifogat yttranden från distriktslantmätarna i Göteborgs norra, Uddevalla

samt Orusts och Tjörns distrikt. Medicinalstyrelsen har vid sitt yttrande

fogat yttranden från Förste provinsialläkarnas förening samt medlemmen

av styrelsens vetenskapliga råd, professorn G. Fischer. Kommerskollegium

har överlämnat yttranden från bergmästarna samt handelskamrarna i

Malmö, Norrköping, Örebro, Gävle, Jönköping, Sundsvall, Karlstad, Luleå

och Visby, överståthållarämbetet har överlämnat yttrande från Stockholms

stadskollegium, till vilket fogats yttranden av stadens hälsovårds- och gatunämnder.

Länsstyrelserna har bifogat yttranden från förste provinsialläkare,

distriktsingenjörer för vatten och avlopp, länsarkitekter, hälsovårdsnämnder

och andra kommunala organ in. fl. Vetenskapsakademien har vid sitt yttrande

fogat yttrande av akademiens naturskyddskommitté ävensom till akademien

och kommittén avgivna yttranden av enskilda ledamöter. Vid Sveriges

lantbruksförbunds yttrande har fogats yttrande från Svenska mejeriernas

riksförening.

Denna fråga har därefter, såvitt den avser ändrad lagstiftning om vattenförorening,

varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

Översikt av gällande bestämmelser till motverkande av vattenförorening
Den

huvudsakliga regleringen av frågor som har avseende å vattenförorening

har skett i 8 kap. vattenlagen. Detta kapitel i vattenlagen har erhållit

helt ny lydelse genom lag den 20 juni 1941. Genom denna lagstiftning infördes

i svensk rätt för första gången — bortsett från en år 1937 såsom provisorium

genomförd lagstiftning — mera preciserade regler beträffande de

förutsättningar under vilka avloppsvatten må utsläppas i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde.

Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i 8

kap, vattenlagen alltefter ursprunget i två huvudgrupper. Spillvatten och

orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att

hänföra till industriell rörelse, benämnes kloak vatten, medan spillvat
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)56

15

ten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt

avloppsvatten (1 §).

Beträffande åtgärder till motverkande av vattenförorening gäller i flera

hänseenden olika bestämmelser för kloakvatten, å ena, samt industriellt avloppsvatten,

å andra sidan. Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten

till vattenområde är skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga

erforderliga åtgärder till motverkande av förorening (23 §). Några detaljerade

föreskrifter om vad som i varje fall skall iakttagas meddelas icke i lagen.

I förarbetena till 1941 års lagstiftning har betonats, att man i fråga

om kloakvatten får taga till utgångspunkt, att vederbörande över huvud taget

icke skäligen kan förvägras att avleda kloakvatten till lämplig närliggande

recipient; lagstiftningens uppgift är väsentligen endast att meddela

bestämmelser som syftar till att motverka olägenheter genom avledandet.

Vidare har i förarbetena uttalats, att det minimum, som under alla förhållanden

bör fordras, är att alla grövre beståndsdelar i kloakvatten avskiljes.

I fråga om industriellt avloppsvatten har lagen icke på samma sätt som

beträffande kloakvatten erkänt nödvändigheten av att avloppsvatten från ett

visst företag skall få avledas till någon närliggande recipient. Industriellt

avloppsvatten må sålunda icke avledas så, att genom förorening av recipienten

ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse,

med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder, som

ej skäligen kan fordras (32 § första stycket). Kan avloppsvattnet från fabrik

eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av recipienten

medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller

att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till

utsläppande av avloppsvattnet lämnas allenast såframt Kungl. Maj:t, efter

hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller

inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från

allmän synpunkt hinder däremot ej möter (32 § andra stycket). Kungl.

Maj:t äger meddela förbud mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella

inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande

av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, eller mot att, innan

sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten till större

mängd eller med annan sammansättning eller på annat sätt än förut (37 §

första stycket).

Ansvaret för skada genom utsläppande av industriellt avloppsvatten och

skyldigheten att vidtaga erforderliga reningsåtgärder åvilar principiellt den

industriella anläggningens ägare. Avledes emellertid avloppsvattnet till samhälles

allmänna ledningsnät, övertar samhället ansvaret och skyldigheten

men äger å andra sidan föreskriva villkor för alt det industriella avloppsvattnet

skall få tillföras samhällets ledningsnät, såsom att det dessförinnan

skall ha undergått den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets

beskaffenhet skäligen kan anses erforderlig, eller att ägaren av anläggningen

skall bestrida sådan merkostnad för samhällets reningsåtgärder, som må

uppkomma på grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet (30 §).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

Ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes industriellt avloppsvatten,

kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt

men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med

minst 25 och högst 3 000 kronor (34 §).

Prövning av frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten sker

hos vattendomstolen. Målet kan i vissa fall behandlas vid syneförrättning,

varvid emellertid synenämndens utlåtande i regel skall underställas vattendomstolens

prövning (38 §).

Har frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten varit föremål

för domstolens beslut, finns likväl ganska vidsträckta möjligheter till förnyad

prövning (40 §). Föreskrift, som efter ansökan meddelats angående

villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

kan, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller

när dessförinnan väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomstolen

ändras efter vad som befinnes skäligt. Vidare kan domstolen, om genom

vattnets utsläppande vållas betydande olägenhet, som vid beslutets eller utlåtandets

meddelande icke förutsetts, meddela sådana ändrade föreskrifter,

som är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten

för framtiden. Vattendomstols beslut eller synenläns utlåtande utgör icke

binder för länsstyrelsen att, när särskilda omständigheter föreligger, meddela

de föreskrifter, som föranledes därav. Motivet för sistnämnda regel är,

att det icke skall föreligga formellt hinder för länsstyrelsen såsom hälsovårdsmyndighet

att ingripa exempelvis vid en epidemi, oaktat frågan om

villkoren för utsläppandet blivit prövad av vattendomstol eller synemän.

Bestämmelser om tillsyn till motverkande av vattenförorening finnes i eu

samtidigt med 1941 års ändringar i vattenlagen antagen särskild lag om tillsyn

över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Enligt denna lag skall

tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av fiskeristyrelsen (2 §).

I den mån så lämpligen kan ske skall vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna

fiskeristyrelsen även utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt (7 §). Finner tillsynsmyndigheten

att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening

medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela råd och anvisningar

angående lämplig åtgärd till motverkande härav (3 §). När omständigheterna

därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten vidare hos länsstyrelsen

göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav (4 §). Finnes ur fiske- eller naturskyddssynpunkt

vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos vattendomstolen

föra talan om förbud eller åtgärd som nyss sagts (5 §). Ur hälsovårdssynpunkt

föres sådan talan av person, som länsstyrelsen förordnar. Har

ej särskild person förordnats, äger fiskeristyrelsen föra talan jämväl ur hälsovårdssynpunkt

(8 §). Lagen innehåller därjämte bestämmelser om förordnande

av särskilda tillsyningsmän med uppgift att utöva tillsyn över visst

samhälle eller viss fabrik eller annan inrättning. Kungi. Maj:t äger meddela

erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten

i ärenden som berör dess verksamhet (6 §).

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1950

17

Med stöd av det förut berörda stadgandet i 8 kap. 37 § första stycket vattenlagen

samt 6 § tillsynslagen bär i kungörelsen den 1 november 1946 om

förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.

stadgats, att vissa uppräknade slag av fabriker och inrättningar med ur föroreningssynpunkt

särskilt farligt avloppsvatten icke må anläggas, innan föroreningsfrågan

blivit prövad enligt vattenlagen och att vissa andra slag

av fabriker och inrättningar med generellt sett något mindre farligt avloppsvatten

må anläggas först efter det anmälan i god tid gjorts hos fiskeristyrelsen

(1 och 2 §§). Motsvarande gäller vid ökning av avloppsvattenmängden

eller ändring av avloppsvattnets sammansättning eller av sättet för

dess utsläppande (3 §). Skyldighet att göra anmälan till fiskeristyrelsen föreligger

även innan kloakvattenledning påbörjas, om ledningen är avsedd

för mer än 100 hushåll, eller för kasern, hotell eller därmed jämförlig inrättning

beräknad för mer än 300 personer (4 §). Utsläppande av avloppsvatten

utan föregående prövning enligt vattenlagen, där sådan prövning enligt

kungörelsen är obligatorisk, är belagt med ansvar i nämnda lag. Uraktlåtenhet

att fullgöra anmälningsplikt är straffbelagd i kungörelsen.

Utöver de sålunda gällande föreskrifterna finns i hälsovårdsstadgan den

19 juni 1919 bestämmelser som ger hälsovårdsmyndigheterna befogenhet att

ingripa till skydd mot vattenförorening, som kan vålla olägenhet ur sanitär

synpunkt. Vållas sådan olägenhet genom driften av fabrik eller näring, skall

hälsovårdsnämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för

dess avhjälpande. Verkställes ej anbefalld åtgärd inom tid som nämnden

föreskrivit, och är den anmärkta olägenheten svår, äger nämnden tills vidare

förbjuda fabrikens eller näringens drivande. Har enligt vattenlagen

prövats under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, skall dock, enligt

uttrycklig erinran, om verkan därav gälla vad i nämnda lag är stadgat (hälsovårdsstadgan

24 § 1 mom. och 50 § 1 inom.). Till vattenlagen hänvisas

i hälsovårdsstadgan även i fråga om befogenhet för länsstyrelse att i dylikt

fall meddela ändrade föreskrifter (55 § 2 mom. andra stycket; jfr 8

kap. 40 § vattenlagen).

Slutligen må erinras om att i lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar finns vissa föreskrifter om tillgodoseende av sanitära

intressen. Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig

hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess

ändamål kräver (4 §). Då den upplåtes till begagnande skall den vara försedd

med de anordningar, som erfordras för att den skall på ett tillfredsställande

sätt tjäna sitt ändamål; lagen nämner därvid bl. a. reningsverk (7 §).

Nuvarande föroreningsförliållanden in. ni.

För att få en överblick av det nuvarande läget i fråga om vattenföroreningens

omfattning och olägenheterna därav har vattenvårdskommittén

från länsstyrelserna inhämtat uppgifter till belysning av situationen. På

2 Ritning till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 and. Nr 27

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

grundval av de inkomna redogörelserna har kommittén lämnat en allmän

översikt över förhållandena i de olika länen, varom utskottet torde få hänvisa

till s. 20—25 i propositionen.

Sammanfattningsvis har kommittén uttalat, att föroreningen av vattendragen

nått en mycket betydande omfattning i praktiskt taget alla bebyggda

områden i landet. Flertalet vattendrag i de södra och mellersta delarna av

landet utnyttjas som recipienter på ett sätt, som kommittén finner medföra

uppenbara olägenheter. I de nordligaste länen är vattenföroreningen visserligen

mera koncentrerad till vissa orter, men den medför enligt kommittén

även där olägenheter, eftersom föroreningen av naturliga skäl lokaliseras

till bebyggelsecentra. Den stigande föroreningen av vattendragen förorsakas

av såväl kommunala kloakvattenutsläpp som industriella avloppsutsläpp.

Den ökade utsläppningen av kloakvatten belyses i betänkandet av följande

uppgifter från bostads- och byggnadsstatistiken:

Under åren 1941—45 byggdes närmare 175 000 lägenheter i hela landet.

Med hänsyn till gällande bestämmelser för statsbidrag torde man kunna räkna

med att praktiskt taget samtliga dessa bostäder var försedda med vatten

och avlopp samt vattenklosett. Motsvarande uppgifter för senare år finnes

icke, men enbart i de 53 städer, som den fortlöpande byggnadsstatistiken omfattar,

färdigställdes åren 1946—53 över 210 000 lägenheter. Man kan för

närvarande räkna med att bortåt 60 000 lägenheter, praktiskt taget alla försedda

med vattenklosett, tillkommer årligen. Det bör i detta sammanhang

erinras om att sådana bekvämligheter som vattenklosett för endast ett par

årtionden sedan ej förekom på landsbygden och endast sällan i samhällen,

men har successivt genom bostadsstandardens höjning blivit allt vanligare i

hela landet. Under det att förorening genom kommunala avlopp tidigare

främst vållades av städer och stadsliknande samhällen, har man alltmera att

räkna med förorening från hela landets bebyggelse som en belastning på

vattendragen.

Industriens betydelse ur föroreningssynpunkt är enligt kommittén svårare

att belysa. Antages produktionens omfattning vara ett uttryck också för avloppsvattnens

belastning på vattendragen, har enligt kommitténs beräkningar

föroreningen från anläggningar som avses i den gällande förprövningskungörelsen

visat en påtaglig genomsnittlig ökning. Åsättes föroreningsgraden

år 1938 indextalet 100, kommer föroreningen från berörda fabriker

och inrättningar år 1951 att ligga vid tal i huvudsak varierande mellan

120 och 220.

För att få en uppfattning om den utsträckning, i vilken åtgärder till motverkande

av vattenförorening redan vidtagits, planerats eller ytterligax-e erfordras,

har kommittén inhämtat uppgifter från samtliga kommuner i riket.

Av det insamlade materialet framgår, att vid redovisningstillfället i hela

landet fanns endast 29 anläggningar för höggradig behandling av kommunalt

avloppsvatten. Härvid är dessutom att märka, att åtskilliga av dessa

anläggningar hade relativt ringa kapacitet och att de i flera fall endast kunde

betjäna en mindre del av vederbörande kommuns bebyggelse. Endast

följande nio städer hade anläggningar för höggradig behandling av allt av
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

19

loppsvatten, nämligen Enköping, Nässjö, Nybro, Eslöv, Uddevalla, Borås,

Skara, Skövde och Kumla. I Jönköping och Lund skedde höggradig behandling

av en betydande del av avloppsvattnet. Bortåt ett hundratal nya anläggningar

för höggradig behandling var projekterade och kan väntas komma

till utförande inom en mer eller mindre nära framtid. Ytterligare mer än

500 anläggningar av detta slag ansågs emellertid enligt distriktsingenjörernas

bedömande vara erforderliga.

Enklare anläggningar för enbart slamavskiljning fanns i 470 kommuner

och var projekterade i något över 650 kommuner. För ytterligare mer än

800 kommuner redovisades emellertid behov föreligga av anläggningar för

slamavskiljning. I hela riket uppgick vid 1950 års utgång den till befintliga

anläggningar för låggradig rening anslutna folkmängden till inemot 1,5 milj.

Anläggningar för höggradig rening fanns vid samma tid för i runt tal

283 000 personer. Anläggningar hade samtidigt projekterats för respektive

0,8 och 1,9 milj. personer. Totalkostnaden för de projekterade anläggningarna

har uppskattats till drygt en halv miljard kronor. Enligt gjorda uppskattningar

erfordras ytterligare anläggningar för drygt 1 milj. personer

i fråga om låggradig rening och för omkring 1,2 milj. personer såvitt avser

höggradig rening. Kostnaden härför har beräknats till samma belopp som

för de redan projekterade anläggningarna, alltså drygt en halv miljard kronor.

Häri ingår dock även kostnaden för s. k. avskärande ledningar i många

fall samt för andra till avloppsutbyggnaden hörande arbeten. Å andra sidan

avser nu berörda investeringsbehov endast åtgärder från kommunernas sida.

Därutöver erfordras anläggningar för behandling av industriellt avloppsvatten

innan det inledes i kommunalt avloppsnät eller utsläppes direkt i

recipient.

Huvuddragen av förslaget

Betänkandet. Olägenheterna av den fortskridande vattenföroreningen har

enligt kommitténs mening nu nått sådan omfattning, att snara och ingripande

åtgärder från samhällets sida är ofrånkomliga. Särskild vikt har med

hänsyn till behovet av att trygga dessa åtgärders planmässighet och effektivitet

av kommittén lagts vid frågan om vattentillsynens framtida

organisation och verksamhetsformer. Enligt kommitténs

mening måste den i stort sett uteblivna effekten av 1941 års lagstiftning

mera tillskrivas otillräckliga resurser för övervakning och tillsyn

av lagbestämmelsernas efterlevnad än brister och ofullständigheter i dessa

bestämmelser. För en tillfredsställande utövning av tillsynen förutsättes

enligt kommittén, att tillsynsmyndigheten äger möjlighet att under beaktande

av teknikens utveckling och av föreliggande ekonomiska faktorer bedöma

frågor om erforderliga behandlingsåtgärder med hänsyn till förhållandena

inom samtliga berörda områden, bl. a. hygienen, naturskyddet, friluftslivet,

fisket, jordbruket och industrien. På grund härav har kommittén

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

ansett det nödvändigt, att tillsynen utövas av ett centralt organ. Kommittén

har föreslagit, att en helt fristående myndighet, benämnd statens vatteninspektion,

skall inrättas för vattenvårdens centrala administration. Till

vatteninspektionen skall enligt förslaget vid full utbyggnad överföras fiskeristyrelsens

tillsynsavdelning samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten-

och avloppsbyrå jämte distriktsingenjörsorganisationen för vatten och

avlopp. Vattentillsynens lokala administration har i förslaget förutsatts i

första hand ankomma på distriktsingenjörerna för vatten och avlopp, vilka

härvid särskilt skulle ha att övervaka skötseln av behandlingsverk för kloakvatten.

Genom anknytning av distriktsingenjörerna till vatteninspektionen

har kommittén vidare velat skapa möjlighet alt redan vid planeringen inom

länsförvaltningen av vatten- och avloppsanläggningar förebygga, att menlig

förorening uppkommer. Den lokala övervakningen har kommittén förutsatt

skola såsom för närvarande ske även genom bl. a. förste provinsialläkarna

och hälsovårdsnämnderna.

Med hänsyn till de med saneringens genomförande förenade mycket höga

kostnaderna har kommittén utgått från att i rådande samhällsekonomiska

läge den omfattning, i vilken saneringsåtgärderna kan komma till utförande,

måste bli en fråga om avvägning mellan vatten vårdsintresset

och andra allmänna intressen, vilka jämte vattenvårdsintresset

kräver tillgodoseende inom en gemensam, begränsad investeringsvolym.

Icke minst takten i saneringsarbetet måste enligt kommittén bli

beroende av denna avvägning. Under förutsättning av lämplig behandling av

avloppsvattnen bör vattendragen i regel kunna på en gång såväl fullgöra

uppgiften att föra bort och i huvudsak oskadliggöra dessa som även tjäna

andra nyttiga ändamål såsom vattenförsörjning, fiske och rekreation. En

viktig principiell fråga är fördenskull vilken grad av behandling som bör

krävas. Enligt kommittén torde det, i vart fall icke för närvarande, vara

möjligt att ange några generella normer för avloppsvattnens beskaffenhet,

vilket bl. a. från kommunalt håll angivits såsom önskvärt. I sakens natur

ligger, att olika anspråk får ställas på vattendragens renhet, alltefter deras

belägenhet och de olika hygieniska eller ekonomiska uppgifter, som lägges

på dem. Vattenvårdens rerkställande myndigheter bör i varje särskilt fall

ställa kraven på vattnets renhet så högt, som med ett rimligt beaktande av

berörda förhållanden är möjligt.

Såsom tidigare nämnts har kommittén i fråga om de praktiskt tillgängliga

behandlingsmetoderna — i överensstämmelse med gängse tekniska distinktioner

— sldlt mellan låggrad ig och höggradig behandling.

Den förra och enklare metoden innebär, att fasta beståndsdelar och

avsättningsbart slam, fett och olja frånskiljes kloakvattnet genom s. k.

slamavskiljning. Höggradig eller biologisk behandling sker vid större anläggningar

på så sätt, att avloppsvattnet efter slamavskiljning får passera

s. k. biologisk bädd eller behandlas i luftningsbassänger. Behandlingen innebär,

att de organiska ämnena nedbrytes av mikroorganismer.

Om den låggradiga reningen — slamavskiljningen — har kommittén an
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

21

fört, att den är otillräcklig ur medicinsk synpunkt. Genom sådan rening

kan icke förhindras att smittämnen föres ut i vattendragen, i vart fall icke

därest ej klorering äger rum. Vidare avlägsnas endast omkring en tredjedel

av den syrgasförbrukande substansen. För att man skall kunna nöja

sig med enbart slamavskiljning förutsättes därför, att recipienten har mycket

god självreningsförmåga. Under den biologiska reningen däremot reduceras

i stor omfattning även bakteriemängden i avloppsvattnet. Denna metod

ger sålunda betydligt mera tillfredsställande resultat. Metoden ställer

sig emellertid avsevärt dyrare än slamavskiljning i fråga om både anläggnings-

och driftkostnader. Den biologiska reningen kan alltefter avloppsvattnets

beskaffenhet kompletteras med andra metoder. Sådan komplettering

är stundom erforderlig. Även efter biologisk rening innehåller nämligen

normalt kommunalt avloppsvatten betydande mängder näringssalter,

främst kväve och fosfat. Där recipienten är känslig för näringstillförsel, kan

fördenskull också biologiskt behandlat kloakvatten medföra skador i form

av rikare växtlighet i vattendraget och vid stränderna.

Ehuru kommittén funnit, att höga krav måste ställas på avloppsvattnets

rening, har kommittén främst av ekonomiska skäl icke ansett det möjligt att

generellt fordra höggradig rening. Kommitténs förslag till ändrade författningsbestämmelser

beträffande vattenförorening innebär likväl i viktiga hänseenden

skärpningar av nuvarande regler om villkoren

för utsläppande av avloppsvatten. Viktigast i detta avseende

är ett tillägg till det allmänna stadgandet i 8 kap. 23 § vattenlagen angående

åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten, innebärande i

huvudsak att kloakvatten från samlad bebyggelse eller eljest från avlopp,

vartill vattenklosett är ansluten, icke skall få utsläppas med mindre slamavskiljning

skett. Det är enligt förslaget avsett, att bestämmelsen skall gälla

även befintliga utsläpp, ehuru ikraftträdandet skall uppskjutas under en

femårsperiod. Med bestämmelsen har kommittén avsett att i lagen fastställa

en allmän minimistandard. Eu fullständigare behandling bör enligt

kommittén eftersträvas och skall enligt förslaget liksom hittills kunna föreskrivas,

där förhållandena därtill föranleder. Till understrykande härav har

kommittén samtidigt föreslagit en mera rigorös utformning än för närvarande

av det grundläggande allmänna stadgandet. En nyhet i förslaget utgör

stadganden beträffande såväl kloakvatten som industriellt avloppsvatten om

rätt för Kungl. Maj :t att meddela förbud mot utsläppande av avloppsvatten

av viss art eller sammansättning, oavsett deras ursprung i det särskilda

fallet.

Den förprövningsskyldighet, som för närvarande gäller, avser blott nyanläggningar.

Kommittén har emellertid föreslagit upptagande i vattenlagen

av bemyndigande för Kungl. Maj :t att i fråga om kloakvatten från samlad

bebyggelse samt industriellt avloppsvatten föreskriva, att frågan under vilka

villkor avloppsvattnet må avledas till vattenområde skall före viss tidpunkt

påkallas i den ordning vattenlagen stadgar.

I ett utkast Ull förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

utsläppande av vissa ämnen av starkt förorenande beskaffenhet, nämligen

pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle samt s. k. galvaniskt

bad. Möjlighet skall dock föreligga för vattendomstol att medgiva undantag

i särskilda fall. Enligt förslaget —- som förutsatt beslut vid 1955 års

riksdag — skall förbudet träda i kraft för vassle den 1 juli 1958 och för de

övriga ämnena den 1 juli 1957. Utkastet innehåller vidare bestämmelser

om skyldighet att beträffande redan pågående utsläpp av kloakvatten från

samlad bebyggelse med mera än 3 000 invånare samt av industriellt avloppsvatten

från vissa uppräknade slag av fabriker och andra inrättningar

inom fem år efter bestämmelsernas ikraftträdande påkalla prövning av frågan

om villkoren för fortsatt utsläppande. Kommittén har uttalat, att dylik

prövning efter hand borde ske av alla föroreningskällor av någon betydenhet.

Det är alltså enligt förslaget avsett, att bestämmelserna i kungörelsen

skall successivt givas en mera vidsträckt tillämpning.

I förslag till ny förprövningskungörelse, som är avsedd att gälla nya anläggningar,

har kommittén utökat de kategorier av fabriker och andra industriella

inrättningar beträffande vilka för närvarande förprövnings- och

anmälningsskyldighet föreligger. För de fall, där obligatorisk förprövningsskyldighet

icke föreligger utan allenast skyldighet att göra anmälan till tillsynsmyndigheten,

har i förslaget såsom en nyhet upptagits en föreskrift av

innehåll att, om anmälaren icke vill efterkomma vad tillsynsmyndigheten

i anledning av anmälan finner för gott föreskriva beträffande villkoren för

utsläppande av avloppsvattnet, utsläppandet icke må ske förrän vattendomstolen

meddelat tillstånd därtill.

Ett av kommittén framlagt förslag till ny tillsynslag bygger

i huvudsak på och är till övervägande del likalydande med den nu gällande

lagen.

I syfte att underlätta tillvaratagandet av vattenvårdsintresset vid bebyggelseplanering

har kommittén föreslagit vissa tillägg till fasti ghetsbildningslagstiftningen

och byggnadsförfattn

i n g a r n a, berörande bl. a. förhållandet mellan de å resp. områden verksamma

myndigheterna.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att kommittén i skrivelse till statsrådet

Hjalmar Nilson den 10 oktober 1953 fäst uppmärksamheten på vissa

omständigheter, som enligt kommitténs mening är ägnade att motverka saneringen.

Kommittén har därvid särskilt framhållit angelägenheten av att

vid fortsatt byggnadsreglering anläggningar för behandling av avloppsvatten

undantages därifrån eller att i vart fall största möjliga hänsyn tages

till de föreliggande trängande behoven av dylika anläggningar. Vidare har

kommittén föreslagit, att statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar

ej skall beviljas, med mindre i företaget samtidigt ingår erforderlig behandlingsanläggning.

Kommittén har jämväl ifrågasatt, om icke förbättrade lånemöjligheter

bör beredas kommunerna såvitt avser investeringar i anläggningar

för motverkande av vattenförorening.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

Yttrandena. Vad i betänkandet anföres om utbredningen och o mfattningen

av vattenföroreningen bar allmänt vitsordats

i yttrandena och ytterligare illustrerats med mer eller mindre utförliga redogörelser

för olika lokala missförhållanden. Kommitténs och dess limnologiska

expert professorn Thunmarks uttalanden om de olägenheter, som i

olika hänseenden följer av vattenföroreningen, har vunnit anslutning bl. a.

från de med särskild sakkunskap på området utrustade remissinstanserna.

I likhet med kommittén har remissinstanserna över lag, merendels i mycket

bestämda ordalag, understrukit nödvändigheten av att vattenvårdsintresset

blir bättre tillgodosett än hittills. Medicinalstyrelsen har sålunda funnit

den reaktion, som uppstått mot den fortskridande vattenföroreningen i

praktiskt taget hela landet — vid något tillfälle uttryckt med orden »den

fortskridande latriniseringen av våra ytvatten» — böra mana statsmakterna

att vidtaga snabba, kraftiga och rationella åtgärder. Liknande uttalanden

föreligger från bl. a. lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet, flera länsstyrelser,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och

Sveriges industriförbund. Svenska naturskyddsföreningen har kraftigt betonat,

att det är en grov misshushållning att utan förutseende skämma vattendragen

så som skett. Om åtgärder icke planeras och vidtages i god tid,

kan det bli omöjligt att senare återställa vattendragen i deras ursprungliga

skick och i allt fall förenat med flerdubbla kostnader att nå ett nöjaktigt

resultat. Föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution

har funnit kommitténs redogörelse giva ett påtagligt intryck av lägets allvar

och vattenfrågans vitala betydelse för hela vårt land och folk.

Om orsakerna till de rådande missförhållande na har

allmänt uttalats, att de icke i första hand hänför sig till bristande eller ofullständig

lagstiftning utan fastmera till investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktioner,

vilka medfört hinder för uppförande av reningsanläggningar

i erforderlig omfattning. Att otillräckliga personella och ekonomiska

resurser för tillsynsverksamheten bidragit till att utvecklingen fått leda fram

till nuvarande situation har också framhållits i yttrandena, ehuru dessa förhållanden

i allmänhet icke tillmätts samma betydelse som nyssberörda faktorer.

Som den huvudsakliga orsaken till att nuvarande lagbestämmelser

på området icke lett till avsett resultat har dock av bl. a. vattenöverdomstolen

och kommerskollegium angivits den icke tillräckligt effektiva tillsynen

av bestämmelsernas efterlevnad. Av vissa remissinstanser har som bidragande

orsak tillika angivits ett alltför ringa intresse för vattenvården

från industriföretags och kommunala myndigheters sida, så bl. a. av länsstyrelsen

i Malmöhus län, hälsovårdsnämnden i Malmö och distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Västernorrlands och Jämtlands län. 1 andra

yttranden har däremot betygats, att svårigheter icke mött att vinna förståelse

för behovet av effektiva åtgärder mot vattenförorening. Enligt länsstyrelsen

i Jönköpings län har kommittén ej tillräckligt beaktat den otvivelaktigt

överallt positiva inställningen till vattenvårdsproblemen.

Beträffande möjligheterna att råda bot på missförhållandena kommer i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

remissyttrandena — i nära överensstämmelse med uppfattningarna om orsakerna

till det rådande läget — den uppfattningen till klart uttryck, att

föga är att vinna genom skärpta lagbestämmelser, därest icke de hinder som

vållas av kostnadshänsyn samt rådande in v este ringsbegränsningar

och kredit restrik tioner kan övervinnas.

Allmänt har emellertid uttalats förståelse för att del är nödvändigt att göra

en avvägning i fråga om angelägenhetsgraden mellan vattenvårdsintresset

och sådana andra allmänna intressen, som jämte detta kräver beaktande.

Kostnads-, finansierings- och arbetsmarknadsfrågorna tillmätes av de flesta

remissinstanserna en avgörande betydelse och behandlas i allmänhet ingående

i yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstijrelsen har i kostnadsfrågan anfört:

Enligt av kommittén redovisade uppskattningar ha projekterade nya eller

kompletterande reningsanläggningar för 2,69 milj. invånare beräknats i anläggning

kosta 540 milj. kronor eller i genomsnitt 200 kr./person. Därutöver

erfordras ytterligare anläggningar för mer än 2 milj. invånare, av vilka anläggningar

hälften bedömts böra utföras för höggradig och hälften för låggradig

behandling. Ovannämnda liksom i det följande angivna kostnadsuppgifter

avse reningsanläggningar enligt nuvarande praxis beträffande reningseffekten.

Skall kravet på denna sättas högre än vad som hittills är fallet vid

låg- och höggradiga anläggningar i allmänhet, bli kostnaderna sannolikt

jämväl större.

Som jämförelse med ovan angivna, ur betänkandet hämtade kostnadsuppgifter

må nämnas, att för Stockholms stad ytterligare erforderliga anordningar,

sådant behovet bedömes för närvarande, enligt framlagd generalplan

drager en anläggningskostnad, som utslagen på nuvarande invånareantal

ligger vid ca 170 kr./person. Generalplanen för Göteborg, där i motsats

till Stockholm reningsåtgärder hittills vidtagits endast för en ringa del av

avloppsvattnet, upptar kostnader motsvarande ej mindre än 560 kr./person,

vilka dock sjunka till drygt 350 kr./person vid beräknad framtida ansluten

folkmängd. Exempel på kostnad av sistnämnda storlek finnes även i

Stockholms närhet.

Kostnaden för avloppsrening varierar väsentligt beroende på dels graden

av behandling, dels anläggningens storlek, dels ock den omfattning i vilken

omläggning eller nyanläggning av ledningar erfordras för att leda allt avloppsvatten

till den eller de platser, där behandlingen skall ske. Dessa tre

faktorer kunna påverka kostnaden inom vida gränser. Ungefärligt kunna följande

gränsvärden angivas, nämligen för slamavskiljning 50 å 350 kr./person

och för biologisk rening 100 å 500 kr./person vid nuvarande metoder.

Som mycket approximativa genomsnittsvärden kan anges 200 resp. 300 kr./

person. Skall behandlingen drivas längre än vad som nu i allmänhet sker

vid biologisk rening — t. ex. för att reducera halten av salter i det renade

vattnet — medför detta ökade kostnader.

De anläggningskostnader som i städer och samhällen hittills nedlagts på

att lösa såväl vatten- som avloppsfrågan — utan att tillräckliga avloppsreningsverk

byggts annat än i undantagsfall — variera från några hundra

kronor per person vid äldre anläggningar i städer till upp emot 2 000 kr.

och i vissa fall ännu mera i mindre orter, som utfört anläggningar under

senare år. Skulle kostnaden för förräntning, underhåll, drift och förnyelse

av dessa anläggningar i sin helhet uttagas genom avgifter, kunna dessa bedömas

variera från mindre än 100 upp till 400 (eller undantagsvis mera)

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

kr. per »normab-hushåll eller -lägenhet och år. Antas hushållet bebo en

lägenhet om ca 65 in2 motsvarar således vatten- och avloppskostnaden ett

årsbelopp från mindre än 1: 50 kr./m2 upp till ca 6: — kr ./in2 lägenhetsyta.

Årskostnaderna för enbart avloppsreningsanläggningar kunna, beräknade

på motsvarande sätt, sägas variera från i gynnsammaste fall ungefär 15 till

upp emot 150 kr./hushåll och år. Under samma antaganden som förut motsvarar

detta i runda tal från 25 öre upp till 2: 50 kr. per m2 lägenhetsyta

och år.

I anslutning till kostnads- och arbetsmarknadsfrågorna har i några yttranden

upptagits frågan om målet för vattenvården och det därmed

sammanhängande spörsmålet om normerna för reningen. Sålunda

har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund efterlyst ett

mera bestämt mål för vattenvården än som kan utläsas av det föreliggande

förslaget. Därmed har styrelsen dock icke velat ifrågasätta, att generella

normer skulle tillskapas för hur avloppsvattnet borde vara beskaffat, innan

det utsläppes i vattendrag. Styrelsen har betonat, att det här är fråga om

avvägningsproblem, vilkas lösning väsentligen är beroende av ekonomiska

överväganden, och att lagstiftningen på detta område måste tillbörligen beakta

vattenvårdsfrågans ekonomiska sida. Styrelsen har i detta sammanhang

erinrat om att enligt betänkandet en skälighetsprövning skall föregå vattendomstolens

avgörande rörande reningsgraden men att inga som helst anvisningar

för en sådan skälighetsprövning lämnats. Även 1951 års byggnadsutredning

har beklagat, att i betänkandet icke mera tydligt klargjorts, vilka

intressen som den förbättrade vattenvården i särskilda fall skall fullfölja.

De allmänna synpunkter som sålunda framkommit avspeglar sig vid remissinstansernas

ställningstagande till utformningen av en skärpt

lagstiftning beträffande vattenförorening. Det av kommittén framlagda

förslaget har över lag i princip hälsats med tillfredsställelse men kritik har

framkommit särskilt mot förslaget om en bestämd tidrymd av fem år för

genomförande av slamavskiljning.

Den diskussion som i remissyttrandena förts angående tillsynens

organisation skall icke i detta sammanhang nämrare beröras. Det må

emellertid nämnas, att den av kommittén föreslagna lagstiftningen i några

yttranden helt avstyrkts med hänsyn till frågan om tillsynen. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län har sålunda — framför allt med hänsyn till att kommittén

enligt länsstyrelsens mening icke på ett tillfredsställande sätt löst frågan

om vattenvårdsärendenas handläggning på det lokala och regionala

planet — ansett förslaget icke utan grundlig omarbetning böra upptagas till

lagstiftning. Vidare har Vetenskapsakademien avstyrkt förslaget på den

grund att kommittén enligt akademiens uppfattning icke tillräckligt beaktat

forskningens betydelse och vikten av att forskningen bleve behörigen

företrädd vid vattentillsynen. I huvudsak samma mening har uttalats av

föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution.

Vidare må i detta sammanhang anmärkas, att i flera yttranden framhållits,

att de nya uppgifter, som i den föreslagna lagstiftningen kommer att

läggas på vattendomstolarna, nödvändiggör en betydande förstärkning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

deras kapacitet, om icke en allvarlig eftersläpning i handläggningen skall

bli följden. Vattenöverdomstolen har i detta hänseende fäst uppmärksamheten

också på att en ytterligare arbetsökning kan väntas inom det område,

som tillhör nästa etapp av kommitténs arbete, nämligen skyddet av grundvattentillgångarna.

Västerbygdens vattendomstol har påpekat, att särskilt

tillämpningen av de föreslagna reglerna om prövningen inom en femårsperiod

av redan befintliga avloppsutsläpp torde komma att medföra en oerhörd

belastning för vattendomstolarna — åtminstone i den synliga delen av

landet — under tiden till dess alla ansökningar enligt kungörelsen inkommit

och blivit avgjorda. Detsamma har betonats av länsstyrelsen i Kronobergs

län. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har funnit det kunna starkt

ifrågasättas, om vattendomstolarna inom rimlig tid skall kunna avverka

ens de till omkring 200 uppgående ansökningsmål, som i anledning av den

föreslagna lagstiftningen komme att anhängiggöras av städer och tätorter.

Beträffande den närmare redogörelsen för innehållet i remissyttrandena

må här hänvisas till propositionen s. 31—43.

Departementschefen. Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

har i samband med lagrådsremissen anfört bl. a. följande. »För att

komma till rätta med vattenvårdsfrågan, som numera utan överdrift kan

sägas ha utvecklat sig till ett av våra viktigaste samhällsproblem, skulle

det givetvis vara värdefullt om ett till omfattningen och i fråga om takten

för genomförandet klart bestämt saneringsprogram kunde utformas av statsmakterna.

Problemet är emellertid av sådan räckvidd och av så komplicerad

beskaffenhet, att en dylik långsiktig planering bereder mycket stora

svårigheter. Man får ha klart för sig, att genomförandet av en sanering innebor

en kraftig belastning på samhällsekonomien. Enligt gjorda beräkningar

kräver den sanering av våra vattendrag, som bör eftersträvas, investeringar

som springer upp till miljardbelopp. Samtidigt föreligger krav på insatser

inom många andra viktiga samhällsområden, där utvecklingen släpar efter.

Frågan i vilken omfattning och takt vattenvården kan förbättras är sålunda

i väsentlig mån en samhällsekonomisk avvägningsfråga, som icke kan på en

gång få sin lösning på längre sikt. Uppenbart är under alla förhållanden, att

de synnerligen omfattande investeringar, som erfordras för att åstadkomma

de nödiga förbättringarna, måste fördelas över en jämförelsevis lång tid, om

icke vattenvårdsåtgärdernas belastning på samhällsekonomien skall bli större

än förhållandena medger. Detsamma gäller om de stora anspråk på arbetskraft

som ett förverkligande av saneringen måste antagas medföra. En angelägenhetsgradering

måste från tid till annan ske såväl av erforderliga vattenvårdsåtgärder

i jämförelse med andra samhällsnyttiga kapital- och arbetskrävande

företag som av olika vattenvårdsåtgärder inbördes. För påskyndande

av saneringsarbetet har framförts krav på att reningsanläggningar

generellt skall undantagas från byggnadsregleringen. Detta torde ej vara

möjligt i rådande läge, men det är anledning att understryka vikten av att

sådana anläggningar beredes ett så stort utrymme i investeringarna som

över huvud är möjligt utan eftersättande av andra viktiga samhällsintressen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

27

Likaväl som det är vanskligt att uppställa ett klart utformat allmänt saneringsprogram

är det svårt att fastställa generellt gällande, detaljerade normer

för de villkor, som i särskilda fall bör gälla för utsläppande av avloppsvatten.

Det är i vårt moderna samhälle ofrånkomligt, att sjöar och vattendrag

i stor utsträckning användes såsom recipienter för avfall från bebyggelse

och industrier, och med hänsyn till de i hög grad varierande förhållanden,

under vilka detta sker, måste frågan vad som skall anses tillåtligt bedömas

från fall till fall, varvid de olika intressen, som gör sig gällande, får

beaktas och vägas mot varandra. Det är dock givet, att det allmänna riktmärket

bör vara minsta möjliga förorening, och vissa normer torde så

småningom utbildas i praxis.

Bland förutsättningarna för att vattenvården skall kunna förbättras ingår

även som ett viktigt led rådgivning vid planeringen av reningsanläggningar

m. m., kombinerad med viss kontroll från det allmännas sida. Som nyss

nämndes tillskapades i samband med 1941 års lagstiftning en särskild organisation

för att jämte hälsovårdsmyndigheterna utöva den erforderliga kontrollen.

Jag skall här icke gå närmare in på spörsmålet om förstärkning av

organisationen, vilket i annat sammanhang är föremål för prövning vid årets

riksdag. I statsverkspropositionen (bilaga 11, nionde huvudtiteln, s. 327)

har i syfte att bereda ökade möjligheter för en mera effektiv vattenvård föreslagits

viss utbyggnad av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och inrättande

av en rådgivande nämnd vid avdelningen. Det föreligger, som förut

nämnts, ett förslag av vattenvårdskommittén om inrättande av en särskild

myndighet, benämnd statens vatteninspektion, för vattenvårdens centrala

administration, vilket förslag dock icke nu upptagits. Oavsett hur organisationen

i framtiden kommer att utformas, synes det emellertid praktiskt att i

lagstiftningen för det organ, som utövar tillsynen, använda beteckningen statens

vatteninspektion, varvid förutsättes, att det får ankomma på Kungl.

Maj :t att förordna vilken myndighet som skall fungera i detta avseende. Tills

vidare kommer enligt det i statsverkspropositionen framlagda förslaget

fiskeristyrelsens tillsynsavdelning att utöva funktionen såsom statens vatteninspektion.

Med en i erforderlig grad förstärkt tillsynsorganisation torde 1941 års

lagstiftning till motverkande av vattenförorening alltjämt erbjuda ett ändamålsenligt

legislativt underlag för en rationell vattenvård. Lagen ger i sin

gällande utformning klart uttryck åt kravet på att vattendragen ej får allmänt

förstöras genom utsläpp av avfall, men den lämnar samtidigt utrymme

för beaktande av olika intressen och omständigheter, som enligt vad

förut anförts ej kan lämnas ur räkningen. Det är således ej aktuellt att vidtaga

någon genomgripande revision av lagstiftningen. Erfarenheterna under

den tid som de gällande lagreglerna varit i tillämpning visar emellertid,

att vissa jämkningar och tillägg är påkallade för alt klarare inskärpa vikten

av en god vattenvård. De förslag härom, som framlagts av kommittén,

har i det stora hela vunnit gillande vid remissbehandlingen, och de synes

ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

Till en början torde, såsom kommittén föreslagit, det allmänna stadgandet

i 8 kap. 23 § vattenlagen om reningsplikt beträffande kloakvatten böra

formuleras något skarpare, så att det klart framhäves, att höga krav regelmässigt

skall ställas på vattenvården. Därjämte bör införas uttryckligt

stadgande till förhindrande av att kloakvatten från bebyggelse utsläppes utan

föregående s. k. slamavskiljning, d. v. s. borttagande av avsättningsbar förorening.

Härigenom erhålles en ändamålsenlig precisering av minimikravet

på reningen, vilket således bortsett från sällsynta undantagsfall under alla

omständigheter måste uppfyllas. Det bör starkt understrykas, att det är

fråga om ett minimikrav. Med hänsyn till recipientens beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan längre gående åtgärder ofta, kanske regelmässigt,

visa sig erforderliga för åstadkommande av fullt tillfredsställande

förhållanden. Den allmänna regeln om reningsplikten innefattar uppenbarligen

krav på att i dylika fall en kraftigare rening än slamavskiljning skall

äga rum. Beaktas bör även, att en anläggning bör inrättas så, att den i

möjligaste män kan utnyttjas för den fullständigare rening som kan komma

att krävas i framtiden.

Det grundläggande stadgandet i 8 kap. 32 § vattenlagen om villkoren för

utsläppande av industriellt avloppsvatten torde i sin hittillsvarande utformning

i allmänhet medgiva tillräckligt kraftigt ingripande mot förorening

genom sådant avloppsvatten. Kommittén har ej heller föreslagit någon ändring

i denna del.

I likhet med kommittén finner jag det erforderligt att, vid sidan av de

allmänna stadgandena om villkoren för utsläppande av kloakvatten och industriellt

avloppsvatten, skärpta föreskrifter meddelas beträffande särskilt

farliga och svårrenade avloppsvatten. Utöver det nyssberörda stadgandet till

förhindrande av att kloakvatten avledes utan slamavskiljning torde sålunda

skärpta regler böra meddelas beträffande de till kloakvatten hänförliga ämnena

pressaft från siloanläggning och urin från djurstall samt de industriella

avfallsämnena vassle och s. k. galvaniskt bad.

De föreslagna nya lagreglerna angående villkoren för utsläppande av av.

oppsvatten bör utan särskilda reservationer bli tillämpliga på sådana kloaklednings-

och andra avloppsföretag som påbörjas efter ikraftträdandet. För

att det skall bli möjligt att inom rimlig tid få till stånd den nödvändiga saneringen

av våra sjöar och vattendrag bör de emellertid gälla jämväl för redan

befintliga anläggningar. Detta är ofrånkomligt ur allmän synpunkt, och

några invändningar mot en sådan ordning med hänsyn till rättssäkerheten

kan uppenbarligen icke framställas, då de nya reglerna icke kan anses innebära

annat än en närmare precisering av grundsatser, som redan kommit till

uttryck i den gällande lagstiftningen. Det står dock alldeles klart, att en tämligen

långvarig övergångstid är påkallad för genomförande av saneringen.

Kommittén har såvitt angår de skärpta kraven beträffande slamavskiljning

och utsläppande av vissa ur föroreningssynpunkt särskilt farliga ämnen

tänkt sig, att bestämda tidpunkter skulle fastställas. För genomförande av

slamavskiljning skulle sålunda enligt förslaget gälla en övergångstid av fem

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

29

år och beträffande de farliga ämnena vissa kortare tider. Med hänsyn till de

mångahanda faktorer, som inverkar på möjligheterna att genomföra saneringen,

synes det emellertid vanskligt att i lagen fastslå bestämda tidpunkter.

Utvecklingen i fråga om investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktioner

kan svårligen överblickas för någon längre tid framåt. Vad särskilt beträffar

slamavskilj ningen bör även, såsom påpekats vid remissbehandlingen,

beaktas att längre gående åtgärder än slamavskil j ning ej sällan torde komma

att krävas. Risk kan föreligga att — om i lagen föreskrives en bestämd kortare

tidsfrist, inom vilken slamavskiljning skall vara genomförd — för sådant

ändamål måste utföras anläggning, vilken sedermera förklaras otillräcklig

och fördenskull måste ersättas med anläggning för grundligare rening,

något som kan föranleda merkostnader och andra olägenheter. Den

lämpligaste lösningen synes vara, att de föreslagna nya reglerna angående

villkoren för utsläppande av avloppsvatten göres tillämpliga på befintliga anläggningar

med ett i en övergångsbestämmelse upptaget allmänt förbehåll

att för vidtagande av erforderliga reningsåtgärder må åtnjutas det anstånd,

som i det särskilda fallet finnes oundgängligen påkallat. Den närmare tililämpningen

bör ankomma på vattendomstolen, som i den mån anläggningarna

kommer under dess prövning har att i varje särskilt fall, med beaktande

bl. a. av det allmänna investeringsläget, bestämma, vilka åtgärder som

skall vidtagas och inom vilken tid de skall vara fullgjorda.

Den som utsläpper avloppsvatten har att i första hand själv bedöma vilka

åtgärder som erfordras till förhindrande av förorening i strid mot tillämpliga

lagstadganden. Eftersätter han sin skyldighet i detta hänseende och

uppkommer härigenom skada eller olägenhet, kan han på talan av den som

därav drabbats — ■ enskild sakägare eller det allmänna — av vattendomstol

förpliktas att vidtaga av domstolen bestämda åtgärder. I sådana fall då

fara föreligger för betydande förorening, kan det emellertid finnas förenat

med alltför stor risk att överlåta åt den enskilde att själv, vid äventyr blott

av eventuellt efterföljande ingripande, avgöra vilka åtgärder som enligt lagen

erfordras till motverkande av förorening. På denna tankegång vilar det

i samband med 1941 års lagstiftning införda förprövningsförfarandet. Genom

föreskrift i vissa särskilt angivna fall om obligatorisk domstolsprövning

såsom villkor för att utsläppande över huvud skall få ske har i dessa

fall en säkrare garanti vunnits för att reningsåtgärder vidtages i tillräcklig

omfattning. Kommittéförslaget innebär att förprövningsskyldigheten skall

väsentligt utvidgas. Av särskild betydelse i detta avseende är att enligt förslaget

redan befintliga större föroreningskällor skall underkastas obligatorisk

domstolsprövning. Det är givet att en dylik skärpning av förprövningsskyldigheten

ger ökade möjligheter till förbättring av vattenvården.

Det torde dock icke vara erforderligt att i detta sammanhang taga närmare

ställning till kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseenden. I likhet med

vad som för närvarande gäller bör det få ankomma på Kungl. Maj :t att

inom ramen för ett i lagen givet bemyndigande i administrativ ordning närmare

bestämma förprövningsförfarandets omfattning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

Kommittén har utan att framlägga preciserad lagtext föreslagit vissa lagstiftningsåtgärder

för tillgodoseende av vattenvårdsintresset vid fastighetsbildning

och planläggning av bebyggelse. Såsom framgår av yttranden vid

remissbehandlingen är det emellertid avsett, att frågan om samarbetet mellan

fastighetsbildningsmyndigheterna och de myndigheter, som på andra

områden — däribland vattenvårdens — har att bevaka allmänna angelägenheter,

skall lösas i samband med den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,

och frågan om tillvaratagandet av vattenvårdens intressen

i samband med planläggningen av bebyggelse torde bli föremål för

behandling vid en kommande reform av bvggnadsförfattningarna. Jag anser

mig därför icke i detta sammanhang böra upptaga nämnda frågor till behandling.

Den nu föreslagna lagstiftningen berör icke spörsmålet om vem som i det

särskilda fallet skall gällda kostnaderna för erforderliga åtgärder till motverkande

av vattenförorening. Såvitt angår de kommunala reningsverken

vill jag erinra om att den år 1955 genomförda lagstiftningen om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar ger kommunerna större möjligheter än tidigare

att uttaga avgifter för avloppsväsendet av de särskilda fastigheterna.

Enligt det nu anförda vill jag i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs

förslag förorda vissa ändringar i vattenlagens regler till motverkande

av vattenförorening. Vad beträffar den formella utformningen av förslaget

torde det vara lämpligast att liksom i den gällande lagstiftningen konsekvent

genomföra den ordningen, att man i själva lagen upptager sådana

regler som hänför sig till villkoren för utsläppande av avloppsvatten. Detta

föranleder en viss omarbetning av författningsmaterialet i jämförelse med

kommitténs förslag. Förutom ändringarna i vattenlagen föreslås en ny tillsynslag,

som är avsedd att ersätta 1941 års lag i ämnet men i sak nära överensstämmer

med denna. Den nya lagstiftningen synes icke behöva föranleda

några ändringar i 1919 års hälsovårdsstadga, men den bör beaktas vid överarbetningen

av det föreliggande förslaget till ny hälsovårdsstadga (SOU

1953: 31).»

De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

8 KAP.

23 §.

Betänkandet. Bestämmelsen i nuvarande 23 § om skyldighet att vidtaga

reningsåtgärder beträffande kloakvatten har i kommitténs betänkande upptagits

såsom första stycke i det nya stadgandet med vissa ändringar,

närmast i förtydligande syfte. Uttrycket »att, i den mån det kan anses skäligt

vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening» har sålunda

utbytts mot formuleringen »att vidtaga de åtgärder till motverkande av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 är 1956

31

vattenförorening som -----skäligen kunna påfordras». Genom denna

ändring vill kommittén framhäva skyldigheten att vidtaga åtgärder. En så

fullständig behandling av kloakvattnet, som är tekniskt möjlig, synes enligt

kommittén böra eftersträvas i alla fall, där det icke är uppenbart, att

andra åtgärder är tillräckliga och där icke kostnaderna blir orimligt höga.

Enligt kommitténs uppfattning kommer prövningen enligt stadgandet som

regel att röra sig om frågan huruvida slamavskiljning skall vara till fyllest

eller om jämväl höggradig rening skall krävas. Genom föreskrift om hänsynstagande

vid prövningen även till beskaffenheten av det vattenområde,

till vilket avloppsvattnet skall ledas, har kommittén velat uttrycka vad som

redan i motiven till gällande lag framhållits om den betydelsefulla roll, som

recipientens art spelar för valet av behandlingsåtgärder. Mängden och beskaffenheten

av det kloakvatten, som skall utsläppas, ävensom arten av

törekommande bebyggelse och de större eller mindre svårigheterna att anlägga

reningsverk är väl även av vikt för frågans lösning. Dessa omständigheter

är emellertid, enligt kommitténs uppfattning, av underordnad betydelse

i jämförelse med recipientens karaktär. En liten mängd avloppsvatten

av relativt ofarlig art kan exempelvis vålla stora olägenheter, om utsläppandet

sker till ett stillastående vattenområde. I ett dylikt fall kan krav böra

ställas på en längre gående behandling än vid utsläppande av en större

mängd kloakvatten med tämligen svår föroreningsverkan i en recipient med

hastig vattenomsättning.

Vid bedömandet av recipientens beskaffenhet bör, uttalar kommittén, hänsyn

som regel icke tagas till förhållanden som bär sin orsak i att ofullständigt

behandlat avloppsvatten utsläppes i vattenområdet från annat håll,

utan prövningen bör i princip ske med utgångspunkt i det aktuella företagets

föroreningsverkningar i förhållande till vattenområdet i dess naturliga

skick. Är det uppenbart, att en viss kvarstående förorening alltid kommer

att törefinnas från något eller några andra företag, bör dock hänsyn tagas

härtill.

I den föreslagna bestämmelsens andra stycke har upptagits förbud

mot utsläppande av helt obehandlat kloakvatten. Kommittén har i denna del

töreslagit, att kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare

ej i något fall skall få utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

med mindre vattnet undergått sådan behandling, att avsättningsbar

förorening frånskilts, s. k. slamavskiljning. Innehåller kloakvatten från samlad

bebyggelse av mindre omfattning eller från enskild fastighet avloppsvatten

från vattenklosett, skall enligt förslaget kloakvattnet ej få utsläppas

utan föregående slamavskiljning, med mindre hälsovårdsnämnden efter hörande

av distriktsingenjören för vatten och avlopp prövat detta kunna ske

ulan olägenhet.

Med den angivna definitionen av slamavskiljning kommer detta reningslörfarande

alt avse frånskiljande icke blott av sådana föroreningspartiklar,

som sjunker till botten och bildar bottenslam, utan även av s. k. ytslam innehållande

fettämnen m. in. Med »samlad bebyggelse» avses enligt kommit
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

tén bebyggelse bestående av ett flertal fastigheter eller bostadshus inom ett

till ytvidden jämförelsevis begränsat område. »Samlad bebyggelse med mera

än 200 invånare» skulle närmast anses motsvara byggnadslagens begrepp

»tätbebyggelse», alltså sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda

anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Det torde i framtiden

bli alltmera sällsynt, att kloakvatten från sådan bebyggelse utsläppes

annorledes än genom gemensam ledning. I den mån så likväl icke sker,

bör slamavskiljning ändock vara obligatorisk för allt utsläpp av kloakvatten

från bebyggelsen. Föroreningsverkan är nämligen densamma.

Det föreslagna stadgandet torde, framhåller kommittén, medföra en avsevärd

förbättring av nu rådande förhållanden både vid havsstränderna och

i inlandet. Vad särskilt angår utsläpp i havet blir det i fortsättningen otilllåtet

bl. a. att utsläppa obehandlat kloakvatten även där det äger rum genom

långt utdragna undervattensledningar. Huru gynnsamma förhållandena

i havet som recipient än kan synas vara, medför ofta även på detta sätt

utsläppt avloppsvatten, att besvärande orenlighet med strömmen föres in

mot stränderna eller, då avloppsvattnet utsläppes på stort djup, att olägenheter

uppkommer för fisket eller skador vållas på fiskredskap samt att en

allmän otrevnad skapas. Att till undvikande av dylika olägenheter åtminstone

slamavskiljning måste ske, då kloakvatten utsläppes i annan recipient

än havet, är än mera uppenbart. Den föreslagna dispensmöjligheten är avsedd

att komma till användning endast i klara undantagsfall, såsom då

kloakvatten från enstaka boningshus eller mindre bebyggelse utsläppes i

havet eller annat större vattenområde på betryggande avstånd från bebyggelseområden,

badstränder eller andra platser, som borde hållas fria från

förorening. Kravet på slamavskiljning bör även kunna eftersättas, då avloppsvatten

från enstaka fastighet avledes till vattendrag, som över lång

sträcka framrinner genom obebyggda trakter av sådan karaktär, att den förorening

som kan uppstå är utan betydelse. Då det enligt kommitténs mening

skulle innebära ett alltför omständligt förfarande att lägga dispensprövningen

i händerna på den centrala tillsynsmyndigheten eller länsstyrelsen, finner

kommittén —- med beaktande av att hälsovårdsnämnd på landet även

har att pröva huruvida vattenklosett må inrättas — det lämpligast, att hälsovårdsnämnd

göres till dispensmyndighet.

I sitt förslag till förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot

utsläppande i vattendrag av två närmast till kloakvatten hänförliga avfallsvatten,

nämligen pressaft från siloanläggning och urin från djurstall. Dessa

medför enligt kommittén särskilt allvarliga skador i vattendragen och är av

den art, att alldeles speciella svårigheter föreligger att före utsläppandet begränsa

de skadliga verkningarna. Från förbudet skall enligt förslaget undantag

kunna medgivas av vattendomstol, där så är möjligt utan att allmänna

intressen eller enskild rätt förnärmas.

Yttrandena. Beträffande det föreslagna lagrummets första stycke

har i vissa remissyttranden pekats på svårigheten att utan en mera preciserad

beskrivning avgöra vilka reningsåtgärder som i det särskilda fallet krävs.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

33

Beträffande andra stycket har det som huvudregel uppställda

kravet på slamavskiljning regelmässigt vunnit anslutning hos remissinstanserna.

I några yttranden har diskuterats behovet av längre gående krav på reningen

än förslaget innehåller. Västerbygdens vattendomstol ifrågasätter sålunda

om icke stadgandet bör formuleras så, att skyldighet att anordna slamavskiljning

föreligger, om icke längre gående åtgärder kan påfordras. Länsstyrelsen

i Stockholms län har yttrat:

Länsstyrelsen är ense med kommittén om nödvändigheten av att regelmässigt

förbud snarast stadgas mot utsläppande av obehandlat avloppsvatten

från vattenklosetter. Då emellertid kommittén generellt blott anser sig kunna

kräva låggradig rening, vill länsstyrelsen framhålla den synnerliga önskvärdheten

av att i motiveringen till lagstiftningen uttryckligen framhålles,

att man i det långa loppet måste räkna med en höggradig rening. Utvecklingen

måste nämligen förr eller senare leda till alt den höggradiga reningen

blir regel. Den psykologiska effekten av en sådan deklaration skulle säkerligen

vara av stor betydelse för den kommande utvecklingen. Detta framstår

särskilt tydligt, om man betänker, att samtidigt som statsmakterna nu tar

ställning till denna fråga en mångfald kommuner och företag i landet står

inför det avgörande valet, om de skola planera sina blivande reningsverk för

låggradig eller höggradig rening.

Sveriges konsulterande ingenjörers förening har hävdat, att det riktigaste

vore att generellt föreskriva höggradig rening. Också försvarets sjukvårdsstyrelse

har räknat med att höggradig rening i regel borde bli erforderlig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att förbudet mot utsläppande av

kloakvatten utan slamavskiljning skulle komma att träffa bebyggelseagglomerationer

med sinsemellan högst varierande angelägenhetsgrad i fråga om

rening av avloppsvattnet. Bortsett från recipientens betydelse i detta avseende

skiftar såväl mängden som beskaffenheten av avloppsvatten från olika

små och även stora tätorter avsevärt, främst beroende på bebyggelsens ålder

och därmed sammanhängande olika omfattning av sanitära bekvämligheter.

Det föreslagna generella förbudet skulle därför säkerligen komma att förrycka

en mera allsidig angelägenhetsgradering. I den mån ett förbud skulle

komma till användning bör det inordnas som ett led i arbetet för en successivt

fortgående förbättring och ej konstrueras så att arbeten av relativt ringa

betydelse onödigtvis tävlar med synnerligen angelägna företag. Om ett förbud

införes, bör det därför göras fakultativt och dess tillämpning bli beroende

av särskilda beslut.

Den i lagrummet givna definitionen på slamavskiljning finner länsstyrelsen

i Uppsala län icke vara tillräcklig för den praktiska tillämpningen,

i synnerhet icke för hälsovårdsnämndernas kontroll av att slamavskilj ningen

blir effektiv. Bestämmelsen synes därför länsstyrelsen böra kompletteras

— genom anvisningar, cirkulär eller på annat sätt — med upplysningar om

vilka åtgärder som bör vidtagas för uppnående av den avsedda effekten.

Svenska naturskyddsföreningen finner andra stycket innehålla en alltför

långtgående detaljreglering för alt lämpligen böra förekomma i vattenlagen.

II i han/j till riksdagens protokoll 1056. 9 samt. 3 avd. Nr 27

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

Föreningen framhåller, att behov av ändring lätt kan uppkomma och att

sådan bör kunna ske med mindre omgång än en lagändring förutsätter.

Dessutom kan det, enligt föreningen, måhända vara lämpligt att ha olika

föreskrifter för olika delar av landet. Föreningen vill därför förorda, att bestämmelser

av nu ifrågavarande natur intages i en kungörelse och att såsom

andra stycke i 23 § upptages allenast ett stadgande, som bemyndigar Kungl.

Maj :t att giva föreskrifter om vissa minimikrav, som under alla omständigheter

bör uppfyllas. Förslag till bestämmelser av dylik natur finner föreningen

lämpligen kunna underställas riksdagen för yttrande.

Det av kommittén — i förslag till förbudskungörelse — upptagna förbudet

mot utsläppande av pressaft från siloanläggning och urin från djurstall

har i regel icke mött några invändningar i yttrandena. Förslaget har uttryckligen

tillstyrkts av förste provinsialläkaren i Kronobergs län, distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Älvsborgs län och förutnämnda reservanter

i fiskeristgrelsen. Förste provinsialläkaren förklarar, att erfarenheterna

från länet visat, att denna bestämmelse ej är överflödig. Distriktsingenjören

framhåller, att t. o. m. mycket små mängder av ifrågavarande avloppsvatten

har en förödande inverkan på vattendragen. Visserligen kan

förbudet bli betungande för jordbruket; beträffande siloanläggningar är det

emellertid möjligt att med enkla medel tillvarataga och använda pressaften

till nytta för jordbruket i stället för att leda ut den i vattendrag. Reservanterna

i fiskeristyrelsen förklarar, att förbudet helt överensstämmer med de

synpunkter styrelsens tillsynsavdelning tidigare hävdat.

Sveriges lantbruksförbund har i princip icke något att erinra mot förbudet,

eftersom erfarenheten visat, att de ifrågavarande föroreningarna medför

betydande olägenheter vid stora utsläpp. Förbundet anser det emellertid

nödvändigt, att en närmare precisering sker av bestämmelsens innebörd. En

sådan precisering hoppas förbundet skola leda till att mindre mängder av

spillkaraktär undantages från förbudet.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att i jordbruket för närvarande torde finnas

ett avsevärt antal siloanläggningar samt att det övervägande flertalet

av landets jordbruk torde sakna urinbrunn. I landet fanns vid 1951 års

jordbruksräkningar 282 140 brukningsenheter med en åkerareal av minst

2 ha samt 96 000 mindre brukningsenheter. Å de förra fanns den 15 september

1951 inalles 12 921 tornsilo och 19 498 gropsilo. Å de mindre

brukningsenheterna fanns blott 143 siloanläggningar. I allmänhet torde

tornsilo vara försedda med avledning eller dränering för avledning av pressvattnet,

varjämte sådana anordningar torde förekomma vid ett icke obetydligt

antal gropsilo. Mer eller mindre fullständigt anordnad gödselvård

fanns vid tiden för jordbruksräkningen endast å 111 998 brukningsenheter

omfattande 2 ha åkerjord eller mera samt å 14 841 mindre brukningsenheter,

medan återstoden ca 170 000 respektive 81 200 saknade sådan anläggning.

För såväl siloanläggningar med avledningsanordningar som för

gödselvårdsanläggningar med brädavlopp från urinbrunn och för andra avrinnings-

och dräneringsanordningar från gödselvårdsanläggningar och stal
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1056

35

lar skulle ett genomförande av förslaget nödvändiggöra investering av stora

kapitalbelopp i ombyggnader. Ombyggnaderna skulle emellertid leda till

att det skadliga avloppsvattnet tvingas att stanna och tränga ned i jordlagren,

och möjlighet skulle icke föreligga att hindra den kvarhållna vätskan

att — åtminstone där terrängförhållandena medger det — genom jordlagren

tränga ut i lägre belägna diken och avlopp. Styrelsen anser det visserligen

angeläget, att åtgärder vidtages för att motverka den fortgående

vattenföroreningen. Såväl pressaft från siloanläggningar som urin från

djurstallar torde även i och för sig böra betraktas som avloppsvatten av

sådan beskaffenhet, att åtgärder till förhindrande av att desamma skall få

förorena vattendragen är påkallade. De regler, som kommittén föreslagit

beträffande dylikt avloppsvatten, är dock avsevärt strängare än de, som förordats

i vissa andra fall, där iskadeverkningarna dock kan väntas i realiteten

bli betydligt större. Det synes nödvändigt, att man vid bedömningen

av frågan i vad mån förbud bör gälla mot avledande av pressaft från siloanläggningar

och urin från djurstallar i högre grad än vad kommittén gjort

tager hänsyn till vilka olägenheter etl dylikt avledande kan medföra ur del

allmännas synpunkt och ställer dessa olägenheter i relation till de kostnader

ett genomförande av förbudet skulle medföra för den enskilde. Sålunda synes

det exempelvis rimligt, att vid bedömningen av förbudsfrågan beaktas, vilka

kvantiteter avloppsvatten det gäller, vilken kapacitet recipienten har och vilken

risk som med hänsyn till dessa omständigheter föreligger för att ett utsläppande

av pressaft eller urin från fastigheten i fråga skall medföra förorening

av närliggande vatten. Likaså synes böra beaktas, hur stora olägenheter

en förorening skulle medföra i det konkreta fallet och om vinsten av

åtgärder till förhindrande av föroreningen står i rimligt förhållande till kostnaderna

för åtgärderna. I detta sammanhang må påpekas, att särskilt i de

mera glest bebodda delarna av landet det i ett stort antal fall förhåller sig så,

att ett avledande av de obetydliga kvantiteter urin det gäller över huvud taget

ej medför någon risk för förorening eller att, även om sådan risk skulle

föreligga, vattnet i allt fall icke tages i anspråk för bad, dricksvatten eller

liknande ändamål. Det kan för övrigt påpekas, att med den successiva nedgång

i kreatursbeståndet, som skett, risken för förorening genom utsläppande

av urin nu snarast torde vara mindre än tidigare, och man torde sålunda

ej ha anledning att betrakta detta utsläppande som en av orsakerna

till den ökade föroreningen i vattendragen. Med hänsyn (ill vad sålunda anförts

hemställer lantbruksstyrelsen, att bestämmelser av ifrågavarande art

icke nu införes utan att frågan om vad som bör föreskrivas beträffande

pressaft från siloanläggningar och urin från djurstallar göres till föremål

för förnyat övervägande.

Riksförbundet Landsbygdens folk gör beträffande pressaft gällande, all

andra möjligheter än avledande vanligen icke står till buds. Får sådant icke

äga rum, ställes man inför nödvändigheten alt upphöra med foderkonservering

i siloanläggning. Under alla förhållanden måste frågan om presssaften

skall tillvaratagas eller bortföras lösas praktiskt, innan ett totalför
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

bud av den art kommittén föreslagit kan genomföras. Vad angår urin från

djurstall hävdar förbundet, att sådan icke i nämnvärd omfattning —- i varje

fall icke i större omfattning nu än under lång tid tillbaka — utsläppes i

vattendrag, varför det nuvarande tillståndet i våra sjöar och vattendrag

icke kan ha gödselvården till upphov.

I likhet med lantbruksstyrelsen befarar österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar, att det kategoriska förbudet mot utsläppande av pressaft

och urin kan medföra, att dessa avloppsvatten i stället avledes till brunn

för infiltration i marken, varigenom uppenbar risk uppkommer för förorening

av grundvattnet.

Mellanbygdens vattendomstol betonar såsom lantbruksstyrelsen de i många

fall vittgående ekonomiska konsekvenserna för jordbrukets utövare av förbudet

mot utsläppande av urin från djurstall. Särskilt framhålles svårigheterna

för de små brukningsenheter, som finnes i Norrland.

Lantbruksakademien finner förbudet framstå som oproportionerligt

strängt. Under förutsättning av en effektiv vatteninspektion torde, enligt

akademien, ifrågavarande problem kunna lösas från fall till fall under beaktande

av föroreningens mängd och beskaffenhet samt recipientens storlek

och egenskaper i övrigt. Också Svenska landskommunernas förbund och

1951 års byggnadsutredning anser förbudet vara väl strängt. Förbundet betonar,

att hänsyn bör tagas till de skiftande förhållandena i olika delar av

landet.

Rörande remissyttrandena i övrigt i denna del torde utskottet få hänvisa

till propositionen s. 51—58.

Departementschefen. Som jag redan uttalat i den allmänna motiveringen

måste en skärpning av den generella regeln i 8 kap. 23 § om rening av kloakvatten

anses befogad. Enligt den gällande lydelsen av detta lagrum är den

som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat

vattenområde skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga

åtgärder till motverkande av vattenförorening. För att framhäva att

åtgärder för rening regelmässigt bör vidtagas bör — med en mindre jämkning

av kommitténs förslag — stadgas, att han är skyldig att vidtaga de åtgärder

till motverkande av förorening, som kan anses påkallade ur allmän

eller enskild synpunkt. Såsom kommittén föreslagit bör därjämte angivas,

att hänsyn skall tagas till beskaffenheten av vattenområdet och förhållandena

i övrigt.

Enligt vad som betonats i förarbetena till 1941 års lagstiftning kan man

i fråga om kloakvatten i regel icke vägra avledande till lämplig närliggande

recipient. Men all förorening, varav uppkommer olägenhet av beskaffenhet

att icke skäligen böra tolereras, bör förhindras intill måttet av vad som är

tekniskt och ekonomiskt möjligt. Härvid har man att beakta sanitära intressen,

naturskyddssynpunkter, friluftslivets behov — särskilt badmöjligheterna

— fiskevårdens krav och allmänna trevnadssynpunkter. Hänsyn

måste även tagas till olägenheter, som i det särskilda fallet uppkommer för

enskilda.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

37

Såsom klart kommer till uttryck i den föreslagna nya lydelsen av stadgandet

är recipientens beskaffenhet av särskild betydelse vid bedömandet

av vilka reningsåtgärder som bör krävas. Intensiteten i de olägenheter, som

kan framkallas av ett till mängd och beskaffenhet givet avloppsvatten är

uppenbarligen i väsentlig grad beroende av recipientens natur, dess storlek,

djup, belägenhet, vattenomsättning, självreningsförmåga etc. Frågan i vad

mån vid bedömande i del särskilda fallet av recipientens beskaffenhet hänsyn

bör tagas till förekomsten av förorening från annat håll synes icke kunna generellt

besvaras. Enligt kommittén bör som regel hänsyn icke tagas till sådan

redan existerande förorening utan prövningen ske med utgångspunkt

i det aktuella företagets föroreningsverkningar i förhållande till vattenområdet

i dess naturliga skick. Såsom framhållits vid remissbehandlingen

skulle emellertid en sådan tillämpning understundom kunna leda till att

otillräckliga saneringsåtgärder kräves, eftersom den aktuella föroreningsverkan

kan te sig tämligen obetydlig, om den sättes i relation till recipienten

i föroreningsfritt skick, men framstå som mycket allvarlig, om hänsyn tages

till recipientens redan föreliggande belastning från andra avlopp. Ett vattenområde

kan å andra sidan, såsom i ett yttrande påpekats, vara så förstört

genom viss förorening, att en sanering måste te sig helt utsiktslös. I fall som

de anförda torde det vara nödvändigt att beakta redan existerande förorening.

Under alla förhållanden bör emellertid riktmärket vara vattenområdets

bibehållande eller återställande så långt möjligt i ofördärvat skick. Ingår

prövningen av frågan om erforderliga reningsåtgärder beträffande visst

företag såsom led i ett mera omfattande saneringsprogram, innefattande

motsvarande prövning beträffande andra avloppsutsläpp i samma recipient,

får det bli en avvägningsfråga i rad mån olika förorenare skall få taga i anspråk

recipientens självreningsförmåga. I viss utsträckning torde dylika

frågor kunna regleras inom ramen för vattenvårdsförbund. Att utreda möjligheterna

för införandet av en dylik organisationsform tillhör uppgifterna

för kommitténs fortsatta arbete. I detta sammanhang må jämväl erinras

om regeln i 8 kap. 28 §, vari stadgas att, om två eller flera samhällen avleder

kloakvatten till samma recipient och något samhälle vidtagit reningsåtgärder,

samhälle som alltjämt förorenar recipienten kan förpliktas att

intill dess det vidtager motsvarande reningsåtgärder deltaga i kostnaden för

förstnämnda åtgärder.

Även andra omständigheter än recipientens beskaffenhet måste beaktas

vid avgörande av vilka reningsåtgärder som bör föreskrivas till förhindrande

av att allmänna och enskilda intressen lider intrång genom förorening.

Hit hör, såsom kommittén framhållit, mängden och beskaffenheten av

det kloakvalten som utsläppes, arten av förekommande bebyggelse, som kan

beröras av föroreningsverkningarna, samt de med anläggande av reningsverk

förbundna svårigheterna. I sistnämnda hänseende träder bl. a. den

ekonomiska frågan i förgrunden. Givet är, att en rimlig relation måste krävas

mellan utgifterna för reningen och det resultat, som därmed kan uppnås.

Några närmare riktlinjer för denna avvägning torde nu lika litet som

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

vid tillkomsten av gällande bestämmelser kunna angivas. Allmänt torde

dock kunna sägas, att åtminstone beträffande kloakvatten från tätbebyggelse

utgifterna för långtgående rening regelmässigt väl uppväges av de förbättringar

den därigenom minskade vattenföroreningen medför ur allmän

och enskild synpunkt.

De svårigheter, som sammanhänger med gällande investeringsbegränsningar

och byggnadsrestriktioner, berör i främsta rummet redan befintliga

föroreningskällor och får beaktas vid utformningen av övergångsbestämmelserna

till den nya lagstiftningen. Även beträffande nya utsläpp kan det

dock måhända undantagsvis bli nödvändigt att vid bestämmande av reningspliktens

omfattning taga hänsyn till att den erforderliga anläggningen

icke kan beredas utrymme inom tillgänglig investeringsvolym. Detta bör

dock givetvis icke leda till befrielse från skyldighet att vidtaga de reningsåtgärder,

som bedömes såsom nödvändiga, utan i förekommande fall endast

till det uppskov, som finnes oundgängligen påkallat. Uppenbarligen är det

i hög grad angeläget, att man icke tillåter betydande utsläpp av otillfredsställande

renat kloakvatten från nya bebyggelseområden.

Den allmänna regeln om skyldighet att rena kloakvatten ger enligt det

anförda, även i sin nu föreslagna något skärpta form, ett tämligen vidsträckt

utrymme för beaktande av olika föreliggande omständigheter. Det torde

vara påkallat att komplettera regeln genom bestämmelse om en minimigräns,

som inskärper att helt obehandlat kloakvatten som regel ej skall

la utsläppas i sjöar och vattendrag. Kommittén har i detta hänseende föreslagit,

alt kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare i

intet fall skall få avledas till vattenområde utan s. k. slamavskiljning samt

att kloakvatten från mindre bebyggelse ävensom från enstaka fastighet, därest

det innehåller avloppsvatten från vattenklosett, icke skall få utsläppas,

med mindre hälsovårdsnämnden finner det kunna ske utan olägenhet. Jag

vill i princip ansluta mig till detta förslag, som också i det stora hela tillstyrkts

i remissvaren. Att utan en sådan jämförelsevis enkel åtgärd som

slamavskiljning utsläppa kloakvatten bör, såsom uttalats redan under förarbetena

till gällande lag, så gott som alltid anses vara otillåtet.

I fråga om den närmare utformningen av den minimiregel beträffande

slamavskiljning som sålunda bör gälla har vid remissbehandlingen riktats

kritik mot kommittéförslaget ur olika synpunkter. Vad som anförts i remissvaren

synes böra föranleda vissa modifikationer i förslaget. Sålunda

torde uttrycket »samlad bebyggelse med mer än 200 invånare» lämpligen

böra utbytas mot »tätbebyggelse». Härigenom vinnes överensstämmelse med

den terminologi som användes i fastighetsbildnings- och byggnadslagstiftningen.

I sak innebär detta samtidigt en ur vattenvårdssynpunkt påkallad

sänkning i förhållande till kommitténs förslag av gränsen mellan sådana bebyggelseområden,

för vilka slamavskiljningsskyldigheten i princip bör gälla

oavsett kloakvattnets sammansättning, och bebyggelse, beträffande vilken

sagda skyldighet skall vara beroende av om avloppsvatten från vattenklosett

ingår i kloakvattnet. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, torde nämligen

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

39

tätbebyggelse med den innebörd detta begrepp givits i rättstillämpningen

ofta föreligga långt innan bebyggelsen omfattar mer än 200 invånare. Anledning

att göra skillnad mellan avledande genom gemensam ledning och avledande

genom separata ledningar synes ej föreligga. Spörsmålet härom har

för övrigt ringa praktisk betydelse, om bestämmelsen anknytes till begreppet

tätbebyggelse.

Med anledning av de synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,

torde vidare böra eftersträvas en något mera elastisk reglering än kommittén

föreslagit utan att man fördenskull uppger kravet på slamavskiljning

som regelmässig minimiåtgärd. Någon gång kan det även i fråga om mera

omfattande bebyggelse föreligga skäl att icke strikt hålla på kravet, t. ex.

om recipienten redan är helt förstörd av annan förorening och sanering inom

överskådlig tid icke är tänkbar. I ett remissyttrande har såsom exempel

anförts att ett anrikningsverk utsläpper avfall under sådana förhållanden,

att ersättning för fullständig skada utgått och strandfastigheterna inlösts.

1 dylikt fall bör undantag kunna medgivas. Likaså bör, såsom också kommittén

tänkt sig, undantag kunna medgivas i fråga om utsläpp av mindre

omfattning, även om avloppsvatten från vattenklosett ingår i kloakvattnet,

t. ex. då fråga är om enstaka fastigheter på långt avstånd från bebyggelseområden.

Lagregeln torde kunna utformas så, att undantag från kravet på

slamavskiljning må göras, om det uppenbarligen kan ske utan olägenhet.

.lag vill starkt understryka vikten av ett restriktivt utnyttjande av undantagsmöjligheten.

Det är icke — såvitt angår nya utsläpp — avsett att restriktioner

i avseende å investeringar skall kunna åberopas såsom undantag från

minimiregeln.

Den som är skyldig att vidtaga reningsåtgärder är givetvis, såväl då fråga

är om enbart slamavskiljning som då längre gående åtgärder kräves, även

pliktig att tillse, att den anläggning, som nyttjas för ändamålet, vederbörligen

underhålles. Någon särskild bestämmelse härom synes ej vara erforder
!ig
I

anslutning till minimiregeln om slamavskiljning av kloakvatten torde

även böra upptagas en skärpt regel beträffande utsläpp av pressaft från

siloanläggning och urin från djurstall. Sådant utsläpp förekommer enligt

uppgift i ökad omfattning särskilt i landets södra delar. De skador som uppkommer

härav karakteriseras såsom elakartade. Ehuru utsläppen i regel

ej är av betydande omfattning, blir skadeverkningarna allvarliga genom

att utsläppen ofta sker i mindre vattendrag. Ännu torde förfarandet ej vara

så utbrett att det inger mycket allvarliga farhågor, men det är angeläget att

denna utveckling hejdas. De vid remissbehandlingen från några håll framförda

farhågorna för att ett beskärande av möjligheterna att utnyttja vattendragen

såsom recipienter för pressaft och urin skulle innebära en alltför

stark belastning för jordbruksnäringen synes överdrivna. Det bör vara möjligt

att ulan större ekonomiska uppoffringar finna andra vägar att lösa problemet

hur dessa avfallsämnen från jordbruket skall behandlas. Givetvis

bör det tillses, alt icke utvecklingen i stället går i riktning mot ökad förorc
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

ning av grundvattnet. Jag förutsätter, att denna fråga uppmärksammas av

kommittén under dess fortsatta arbete, som bl. a. avser åtgärder till beredande

av erforderligt skydd för grundvattentillgångarna.

Liksom i fråga om icke slambehandlat kloakvatten torde emellertid förbudsregeln

ej böra utformas alltför rigoröst. Möjlighet till undantag bör beredas

i sådana fall då det är uppenbart att utsläppandet icke medför någon

olägenhet. Så kan stundom vara fallet exempelvis då fråga är om ett mindre

omfattande utsläpp i mindre damm eller dike inom fastigheten eller recipient

med stark vattenomsättning.

Enligt det anförda vill jag föreslå, att såsom andra stycke av 23 § införes

ett stadgande av innebörd att kloakvatten, som innehåller avloppsvatten

från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått

slamavskiljning, ävensom pressaft från siloanläggning och urin från djurstall

ej må avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, med mindre

det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Det är givetvis av vikt, att det

tillses att stadgandet verkligen efterleves. Detta torde lämpligast ske genom

förprövningsskyldighet, eventuellt med dispensmöjlighet i viss utsträckning

för hälsovårdsnämnd. Frågan härom kan regleras i administrativ ordning.

32 §.

Betänkandet. Kommittén har —i förslag till förbudskungörelse — upptagit

förbud mot utsläppande i vattenområde av de industriella avloppsvattnen

vassle samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat

sköljvatten, med befogenhet för vattendomstol att medgiva undantag

från förbudet, där så finnes kunna ske utan att allmänna intressen eller enskild

rätt förnärmas. Dessa slag av avloppsvatten anställer enligt kommittén

så allvarliga skador i vattendragen, att de i fortsättningen icke bör annat

än i undantagsfall få avledas till vattenområde.

Yttrandena. Mot det föreslagna förbudet i vad det gäller galvaniskt bad

och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten har någon erinran

icke framställts.

Beträffande förbudet mot utsläppande av vassle har av Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska mejeriernas riksförening

anförts, att detta icke borde omfatta mindre mängder av spillkaraktär.

Riksföreningen har därvid framhållit, att om icke vid osttillverkningen

spillvassle utgörande högst 5 procent av totala vasslemängden får avledas

med det övriga avloppsvattnet antingen hela osttillverkningstekniken måste

ändras eller också en fullständig omläggning ske av avloppssystemen inom

ysterierna. Detta kommer att medföra mycket stora kostnader. Riksföreningen

medger dock, att förhållandena understundom kan vara sådana, att

icke ens spillvassle borde få utledas i recipient.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda,

att skärpta regler upptages i fråga om utsläppande i vattenområde av vassle

samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten.

Dessa ämnen har mycket kraftig föroreningsverkan, och en begräns
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

41

ning av möjligheterna att utsläppa dem i vattendragen torde vara av stor

betydelse för saneringen. Möjligheter torde föreligga att behandla dessa avfallsämnen

på annat sätt än att släppa ut dem i vattendragen. Regeln —

som lämpligen kan upptagas såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf

— bör liksom motsvarande bestämmelse beträffande pressaft från

siloanläggning och urin från djurstall avfattas så, att utsläppande ej må äga

rum med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Den dispensbefogenhet,

som föreligger för Kungl. Maj :t enligt paragrafens andra stycke,

bör dock vara tillämplig jämväl beträffande dessa avfallsämnen.

34 §.

Betänkandet. Kommittén har föreslagit en höjning av maximi- och minimibeloppen

— från 25 resp. 3 000 kronor till 50 resp. 6 000 kronor —- för

den avgift, som enligt första stycket i denna paragraf må till befrämjande

av fisket inom landet åläggas ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes

industriellt avloppsvatten, som kan antagas medföra avsevärt men

för fiske. Kommittén har samtidigt framhållit såsom önskvärt, att de influtna

medlen, bl. a. i fiskets intresse, användes för tillgodoseende icke blott av

fisket utan också av andra mera allmänna vattenvårdsintressen.

Departementschefen. I betraktande av penningvärdeförsämringen och med

hänsyn till omfattningen av de skador, som visat sig kunna uppkomma genom

förorening av industriellt avloppsvatten, torde maximibeloppet för den

i förevarande paragraf föreskrivna avgiften böra höjas till 10 000 kronor.

Minimibeloppet bör samtidigt höjas till det av kommittén föreslagna beloppet

50 kronor.

Med hänsyn till den stora omfattning i vilken staten bidrager till kostnaden

för anläggande av avloppsledningar för kloakvatten skulle en avgiftsplikt

i fråga om sådant avledande ofta icke komma att innebära annat än

att en del av statsanslagen återginge till det allmänna i form av avgifter. Det

synes fördenskull föga rationellt att införa avgiftsskyldighet för ldoakvattenutsläpp.

Något förslag härom har jag följaktligen icke ansett mig böra

framlägga.

Vad angår frågan om de genom avgifterna influtna medlens användning

torde med paragrafens nuvarande avfattning dessa icke kunna disponeras

annorledes än för främjande av fisket inom landet. Någon ändring i detta

avseende torde icke för närvarande böra ske. I likhet med kammarkollegiet

finner jag emellertid hinder icke möta mot att medlen användes för ändamål,

som mera indirekt främjar fisket.

37 §.

Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf bar — i samband med

att möjlighet att stadga förprövningsskyldighet införts jämväl i fråga om

avledande av kloakvatten — överförts till 38 §. Härav föranledes jämväl en

mindre redaktionell jämkning i andra stycket.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

38 §.

Departementschefen. Vid utformningen av den nya lagstiftningen har

följts den grundsatsen, att skärpta regler om villkoren för avledande av avloppsvatten

upptagits i själva lagen, varjämte förutsatts, att tillämpningen

av de skärpta reglerna skall säkras bl. a. genom förprövningsskyldighet.

Möjlighet torde böra föreligga för Kungl. Maj :t att föreskriva dylik skyldighet

ej blott — såsom nu är fallet — beträffande industriellt avloppsvatten

utan jämväl i fråga om kloakvatten. Stadgandet i 37 § första stycket bör

därför utsträckas till att gälla också kloakvatten. Med denna komplettering

får bestämmelsen en lämpligare plats i förevarande paragraf. Såsom ett nytt

fjärde stycke har alltså i 38 § införts en bestämmelse av innebörd, att Kungl.

Maj :t äger meddela förbud mot att, innan frågan om åtgärder till motverkande

av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, anlägga avloppsledning

för kloakvatten eller vissa slag av fabriker och andra industriella

inrättningar eller mot att i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utsläppa

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning.

10 KAP.

43 §.

Betänkandet. Kommittén har föreslagit, att i 10 kap. skall införas eu ny

paragraf, betecknad 43 a §, av innebörd att vatteninspektionen skall erhålla

avskrift av ansökningshandlingar jämte kungörelse, såvitt fråga är om syneförrättning

beträffande vattenreglering eller annat företag, som icke hänför

sig till 8 kap. men som kan antagas leda till ökad vattenförorening. Till motivering

av förslaget anför kommittén:

Sjösänkningar och vattenregleringar medför ofta sådana förändringar i de

berörda vattenområdena, att helt andra förutsättningar än tidigare uppkommer

för dessas utnyttjande som recipienter för avloppsvatten.1 Om avloppsvatten

ledes till dylikt vattenområde, kan därför det planerade företaget få

till följd en väsentligt ökad förorening inom området. Samma synpunkter

kan i vissa fall gälla även i fråga om dikningsföretag och andra företag enligt

7 kap. Det är således av vikt, att vatteninspektionen vid syneförrättning

rörande sjösänkning eller vattenreglering samt rörande annat företag, som

kan medföra ökad förorening, beredes tillfälle att följa syneförrättningen

och framhålla de synpunkter, som bör iakttas med hänsyn till vattenvårdsintresset.

Departementschefen. Såsom kommittén anfört kan även andra företag än

sådana som är hänförliga till 8 kap. medföra ökad vattenförorening, och det

synes påkallat att införa en bestämmelse om att vatteninspektionen skall få

underrättelse om sådana företag. I främsta rummet är detta påkallat beträffande

företag enligt 7 kap. Bestämmelsen torde dock böra omfatta även vattenregleringsföretag

för kraftändamål, ehuru sådana företag endast undantagsvis

kan antagas leda till ökad vattenförorening.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

För undvikande av en särskild a-paragraf har bestämmelsen upptagits såsom

ett nytt tredje stycke i 10 kap. 43 §.

44 §.

I denna paragraf har vidtagits vissa smärre jämkningar i överensstämmelse

med kommitténs förslag. Utöver vad kommittén föreslagit har den

formella ändringen vidtagits, att uttrycket »byggnadsnämnd, där sådan finnes»

utbytts mot »byggnadsnämnden».

68 och 74 §§.

Betänkandet. I sista stycket av dessa båda paragrafer stadgas i den gällande

lydelsen, att i fråga om företag enligt 8 kap. avskrift av förslag till utlåtande

resp. avskrift av utlåtande eller visst meddelande jämte underrättelse

skall översändas till fiskeristyrelsen — enligt förslaget vatteninspektionen.

Som en följd av det vid 10 kap. 43 § föreslagna stadgandet bör enligt

kommittén föreskrivas, att dylik avskrift skall tillställas vatteninspektionen

jämväl i fråga om företag, som avses i sistnämnda lagrum, dock endast om

vatteninspektionen funnit påkallat att till förrättningsmannen avgiva yttrande

rörande företaget.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör dessa båda paragrafer

kompletteras som en följd av det föreslagna tillägget till 10 kap. 43 §.

Härvid synes riktigast att likställa företag enligt 3 eller 7 kap., som kan antagas

leda till ökad förorening, med företag enligt 8 kap. översändande av

avskrift till vatteninspektionen bör alltså ske, även om vatteninspektionens

yttrande icke innefattar någon erinran med anledning av företaget.

11 KAP.

36 §.

Denna paragraf har kompletterats på samma sätt som 10 kap. 43 §. Därvid

har den av kommittén förslagna 36 a § inarbetats i 36 §.

59 §.

I förevarande paragraf har endast vidtagits den formella ändringen, att

»fiskeristyrelsen» utbytts mot »statens vatteninspektion».

13 KAP.

8 och 11 §§.

De i dessa båda paragrafer föreslagna ändringarna avser endast att anpassa

stadgandena efter den nya lydelsen av 8 kap.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

Övergångsbestämmelserna

Betänkandet. Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser till ändringarna

i vattenlagen innefattar till en början föreskrift om alt det i 8 kap.

23 § av kommittén föreslagna förbudet mot utsläppande av kloakvatten utan

slamavskiljning ävensom motsvarande ansvarsbestämmelse i 13 kap. icke

skall äga tillämpning inom en femårsperiod efter ikraftträdandet.

Vidare upptages i förslaget en särskild övergångsbestämmelse för det fall,

att talan fullföljes mot sådant beslut angående avgift enligt 8 kap. 34 § som

meddelas före ikraftträdandet.

Departementschefen. Enligt vad jag närmare utvecklat i den allmänna

motiveringen bör de nya lagreglerna om villkoren för utsläppande av avloppsvatten

i princip äga tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdandet.

Vissa inskränkningar måste emellertid göras. Har fråga om villkoren

för avledande före ikraftträdandet blivit av vattendomstol eller synemän

slutligen prövad, bör sålunda, till en början, vid fullföljd av talan eller

underställning äldre lag äga tillämpning. Beaktas måste vidare bestämmelserna

i 8 kap. 40 § vattenlagen om de förutsättningar, under vilka ändring

må ske av lagakraftvunnen föreskrift, som efter ansökan meddelats av vattendomstol

eller synemän. Har sådan föreskrift meddelats före ikraftträdandet

eller därefter med tillämpning av äldre lag enligt vad nyss sagts, synes

de nya bestämmelserna böra äga tillämpning å det avledande, som därvid

varit under bedömande, allenast i den mån i målet meddelade föreskrifter

må ändras enligt reglerna i 8 kap. 40 §. Bestämmelser i nu angivna hänseenden

bör upptagas i övergångsstadgandet.

Såsom jag vidare uttalat i den allmänna motiveringen måste i fråga om

de nya reglernas tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdandet,

också det allmänna förbehållet göras, att för vidtagande av erforderliga

åtgärder till motverkande av vattenförorening må, enligt vattendomstolens

(eller synemännens) bestämmande, åtnjutas det anstånd, som med hänsyn

till omständigheterna är oundgängligen påkallat. Jämväl härom bör bestämmelse

upptagas i övergångsstadgandet. Vid tillämpningen härav är det givetvis

icke avgörande, om den ledning, varigenom avledandet sker, anlagts och

nyttjats före ikraftträdandet. I den mån efter ikraftträdandet sker klart

märkbar ökning av eller ur föroreningssynpunkt betydelsefull ändring i

sammansättningen av avloppsvatten, som tidigare utsläppts genom viss ledning,

är nya lagen tillämplig utan reservationer.

Någon anledning att — såsom ifrågasatts i ett remissyttrande — överväga

att införa möjlighet till ersättning, om befintlig bebyggelse enligt nya lagen

skulle drabbas av förbud mot att utsläppa kloakvatten eller om mera kostsamma

åtgärder föreskrives, torde ej föreligga. Som jag anfört i den allmänna

motiveringen innebär den nya lagstiftningen icke något principiellt

avsteg från de grundsatser, som redan är fastslagna i den gällande lagstiftningen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

45

Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

Betänkandet. Det av kommittén framlagda förslaget till tillsynslag bygger

på och är till övervägande del likalydande med den hittills gällande lagen i

ämnet. Den enda mera väsentliga förändring, som föreslås av kommittén,

innebär att vatteninspektionen — som enligt kommitténs förslag skall övertaga

fiskeristyrelsens uppgift som tillsynsmyndighet — skall utöva tillsyn

ur alla de synpunkter, som kan komma i fråga. Härom anför kommittén:

Enligt den gällande lagen utövar tillsynsmyndigheten tillsyn »ur fiskeoch

naturskyddssynpunkt». Denna uppgift skall således nu tillkomma vatteninspektionen.

Den primära tillsynen ur hälsovårdssynpunkt utövas däremot

av hälsovårdsmyndigheterna, medan tillsynsmyndigheten endast »i

den mån så lämpligen kan ske» har att bevaka detta intresse. Vatteninspektionen

föreslås nu bliva utrustad även med medicinsk och bakteriologisk

sakkunskap. Den bör därför handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt.

Hälsovårdsmyndigheterna skall dock givetvis enligt hälsovårdsstadgans

bestämmelser alltfort utöva sådan tillsynsverksamhet. Liksom

hittills bör tillsyn enligt vad därom särskilt är stadgat utövas av fiskeritjänstemän.

För tillsynsmyndigheten (vatteninspektionen) måste det vara

av stort värde att kunna tillgodogöra sig den erfarenhet, som besittes av

länsfiskeritjänstemännen, vilka i sitt arbete har ständig kontakt med vattendragen.

Ett närmare samarbete mellan dessa tjänstemän och en enligt

hälsovårdsstadgesakkunnigas förslag utbyggd organisation av hälsovårdsinspektörer,

å ena, samt vatteninspektionen, å andra sidan, kan bli av stor

betydelse för den lokala tillsynen mot vattenförorening. Anordningen med

särskilda tillsyningsmän bör jämväl bibehållas.

Beträffande en av kommittén lämnad redogörelse för det närmare innehållet

i lagförslaget må här hänvisas till propositionen s. 70—71.

Yttrandena. Såvitt angår tillsynslagens utformning förekommer i yttrandena

kritik mot kommittéförslaget på skilda punkter.

1951 års byggnadsutredning anser förslaget icke ha erhållit en utformning,

som. tillgodoser utredningens mening om verksamhetens inriktning.

Särskilt 2 § ■— vilken utredningen finner kunna i den föreslagna lydelsen

utgå ur förslaget utan att dettas innebörd ändras — bör enligt utredningens

uppfattning erhålla sådan avfattning, att den rådgivande verksamheten klart

fastslås som en skyldighet och rentav en huvuduppgift för vattenvårdsmyndigheten.

I samband därmed anser utredningen att, antingen i tillsynslagen

eller i en blivande instruktion för myndigheten, skyldighet bör föreskrivas

för denna all i frågor rörande kommunala avloppsvatten och andra frågor

av beskaffenhet att påverka byggnadsverksamheten samråda med byggnadsstyrelsen,

länsarkitekterna och byggnadsnämnderna. På samma sätt föreslår

Sveriges lantbruksförbund, att vatteninspektionen skall vara skyldig

att, vid handläggning av mera ingripande frågor berörande jordbruket, inhämta

yttrande från lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen eller statens mejeriförsök.

I fråga om vatten inspektionens och länsstyrelsernas uppgifter enligt tillsynslagen

har medicinalstyrelsen fäst sig vid att bestämmelserna — t. ex.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

2, 3, 4 och 6 §§ —konstruerats så att de stadgar rättighet men icke skyldighet

för de nämnda myndigheterna att vidtaga åtgärder, då missförhållanden

yppar sig. Enligt styrelsens mening bör dessa uppgifter tillkomma vederbörande

myndighet såsom skyldigheter. Därest bestämmelserna icke anses

kunna omredigeras i sådan riktning, föreslår styrelsen, att i vederbörande

instruktioner motsvarande bestämmelser intages såsom åligganden.

Länsstyrelsernas befogenhet på vattenvårdens område anses av länsstyrelsen

i Kalmar län böra göras mera omfattande. Icke blott vatteninspektionen

utan även länsstyrelserna bör, hävdar länsstyrelsen, äga möjlighet att hos

vattendomstol påkalla prövning rörande åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande av avloppsvatten.

Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen kan

jag ej i detta sammanhang taga ställning till frågan om tillsynsorganets

framtida organisation. Enligt det i årets statsverksproposition framlagda förslaget

är det avsett, att den centrala tillsynen tills vidare som hittills skall

utövas av fiskeristyrelsen. Vid utformningen av lagen bör likväl, som jag

förut uttalat, för tillsynsorganet användas beteckningen statens vatteninspeklion.

Lagen bör innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma vilken

myndighet som skall utöva denna funklion.

Innan organisationsfrågan blivit slutgiltigt löst, är det icke möjligt att taga

ställning till om det centrala tillsynsorganet, såsom kommittén tänkt sig,

skall handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt. Denna

fråga får alltså nu lämnas öppen. För att ett ställningstagande till organisationsfrågan

skall kuna ske oberoende av lagstiftningen torde det vara lämpligast

att icke i lagtexten närmare precisera omfattningen av tillsynen. Ehuru

lagtexten alltså i detta avseende synes kunna utformas enligt kommitténs

förslag, förutsättes afl vatteninspektionen tills vidare utövar tillsyn ur hälsovårdssynpunkt

allenast i den mån detta med hänsyn till inspektionens resurser

kan ske.

Vad angår utformningen av lagen i övrigt har i en del remissyttranden

efterlysts en närmare precisering av tillsynsorganets skyldigheter i vissa avseenden.

En sådan precisering torde emellertid ej böra ske i förevarande lag,

som närmast avser att giva ett legislativt underlag för tillsynsverksamheten,

utan den bör i den mån den finnes erforderlig ske instruktionsvägen. Frågan

om länsstyrelsernas och hälsovårdsnämndernas verksamhet i avseende

å vattentillsynen torde icke nu kunna närmare prövas, utan en översyn i

detta avseende får ske vid utarbetandet av den nya hälsovårdsstadgan.

Beträffande den i gällande tillsynslag stadgade möjligheten för länsstyrelse

att förordna särskild tillsyningsman har kommittén föreslagit det tillägget,

att förordnande må ske efter framställning av vatteninspektionen eller

då fråga därom eljest uppkommer. I några remissyttranden har ifrågasatts,

om icke länsstyrelsen bör vara skyldig att i sådana fall, då tillsyningsman

lillsättes utan sådan framställning, inhämta yttrande från vatteninspektionen.

Med hänsyn till att det kan vara fråga om brådskande åtgärder synes.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

47

dock sådan skyldighet icke böra föreskrivas. Beträffande gäldandet av kostnaderna

för tillsyningsman torde tillräcklig tydlighet ernås, om det stadgas,

att kostnaderna skall gäldas av den som är ansvarig för behövliga åtgärder

till motverkande av vattenförorening. Såvitt angår allmänna vatten- och avloppsanläggningar

kommer därvid ansvarigheten att åvila anläggningens

huvudman. Frågan i vad mån denne kan utkräva beloppet av dem som nyttjar

ledningen får bedömas enligt de regler som gäller om avgifIsplikt. Eftersom

uttrycket »tillsyningsman» begagnas i den år 1955 antagna lagen om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar, torde detta uttryck användas

även i förevarande lag i stället för »tillsynsman». Det i gällande lag i förevarande

sammanhang använda uttrycket »samhälle» är mindre lämpligt

med hänsyn till den speciella innebörd som detta begrepp numera har i 8

kap. vattenlagen (se 8 kap. 2 § i lydelse enligt lag den 3 juni 1955). Uttrycket

torde böra utbytas mot »tätbebyggelse».

Särskild bestämmelse torde icke vara erforderlig beträffande skyldigheten

för vatteninspektionen, fiskeritjänsteman eller annan, som biträder inspektionen,

att iakttaga gällande militära säkerhetsföreskrifter.

Bortsett från att 14 § i förslaget kan utgå såsom onödig — jfr lagen den

20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten — synes i övrigt

ej vara anledning till erinran mot kommitténs förslag.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Utskottet

Såsom departementschefen framhåller har vattenvårdsfrågan numera

kommit i ett sådant läge att den kan sägas utgöra ett av våra viktigaste

samhällsproblem. Situationen i fråga om nedsmutsningen av våra vatten

är nämligen nu betydligt allvarligare än vad man i allmänhet tycks föreställa

sig. Den har också under senare år på ett oroväckande sätt förvärrats

i mycket rask takt. Anledningarna till att läget i dag är så allvarligt är flera.

Här skall endast erinras om två.

För det första ökar nedsmutsningen av våra vatten hastigt bl. a. på grund

av den snabba ökningen av antalet vattenklosetter samt den stigande mängden

industriellt avloppsvatten, vilket medför olägenheter och skador av

skilda slag.

För det andra tvingas vi, samtidigt som våra grundvattentillgångar minsbas

— grundvattnet sjunker — och behovet av vatten ökar, alt i allt större

utsträckning använda ytvatten, d. v. s. vatten ur sjöar och andra sötvattendrag,

för att tillgodose det ständigt stegrade behovet av vatten.

För att även ytvatten tillgångarna skall kunna lagas i anspråk på ett

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

ändamålsenligt sätt för alla ifrågakommande behov för närvarande och i

framtiden är det asolut nödvändigt, att en god vattenvård bedrives. Vattenvården

— som är den rationella skötseln av yt- och grundvattentillgångarna

av alla slag och som omfattar både söt- och saltvatten — har att föranstalta

om från hygieniska och andra synpunker tillfredsställande vattenförsörjning

samt anordningar för avledning och behandling av avloppsvatten. Därtill

kommer recipientvården och de problem, som sammanhänger med vattenståndssänkning

och vattenståndsreglering. På såväl vattenförsörjningens

som avloppsvattenavledningens områden har vatlenhygienen utslagsgivande

betydelse. Detta gäller t. ex. råvatten för framställning av dricksvatten och

andra hushållsvatten, råvatten för livsmedelsfabrikation, dricksvatten för

djur, naturliga friluftsbadvatlen och andra naturliga vattenområden, t. ex.

strandvatten i och vid större samhällen. Den personliga vattenhygienen

måste nödvändigtvis kompletteras med planmässigt genomförda samhälleliga

vattenhygieniska åtgärder. Detta gäller både de medicinskt motiverade

åtgärderna, vilka avser tillfredsställande skydd mot smittspridning genom

vatten och skydd mot giftiga ämnen i vattnet, och de psykologiskt motiverade

åtgärderna, vilka avser bl. a. tillfredsställande utseende, lukt och smak

hos vattnet.

Enär både hushållen och industrierna måste ha avloppsmöjligheter och

då avloppsämnena icke kan helt förintas på land, måste både våra söt- och

saltvatten alltjämt fungera såsom recipienter för avloppet från hushållen

och industrierna. Här skall endast erinras om tillväxten av tätorterna på

grund av industrialiseringen och om framväxten av allt större livsmedelsindustrier,

särskilt konserveringsindustrierna. De recipierande vattendragens

storlek och självreningsförmåga står redan nu ofta icke i rimlig proportion

till föroreningsmängden. Den av vattenvårdskommittén företagna

utredningen visar också, att flertalet vattendrag i de södra och mellersta

delarna av landet utnyttjas som recipienter på ett sätt, som kommittén finner

medföra uppenbara olägenheter. Även i de nordligaste länen medför

vattenföroreningarna betydande olägenheter främst i anslutning till bebyggelsecentra.

Det torde stå klart, att orsakerna till de rådande missförhållandena icke

i första hand är att söka i bristande eller ofullständig lagstiftning utan fastmera

i bi. a. den omständigheten, att tillsynen av bestämmelsernas efterlevnad

icke blivit tillräckligt effektiv. Av denna anledning har rentav vissa

töreskrifter i 8 kap. vattenlagen kommit att helt sakna efterföljd i praktiken.

Bland andra orsaker kan särskilt framhållas investeringsbegränsningar

och byggnadsrestriktioner, vilka i sin mån medfört hinder för uppförande

av reningsanläggningar i erforderlig omfattning. Otillräckliga personella

och ekonomiska resurser för tillsynsverksamheten är dock kanske

den viktigaste anledningen till att utvecklingen fått leda fram till nuvarande

situation.

Ehuru utskottet anser, att en i stort sett tillfredsställande vattenvård

skulle kunnat åstadkommas med en i tid insatt planmässig och systema
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

49

tiskt upplagd tillämpning av nu gällande lagstiftning, hälsar utskottet med

tillfredssfällelse tillkomsten av föreliggande proposition i vattenvårdsfrågan.

Det är nämligen — särskilt med hänsyn till den hittillsvarande eftersläpningen

— enligt utskottets mening ytterst angeläget, att i den kommande

intensifierade verksamheten för vattenvården det legislativa underlaget

innefattar fullgoda uttryck för de principer, som skall följas. I detta

avseende anser utskottet den föreslagna skärpningen i det allmänna stadgandet

i 8 kap. 23 § vattenlagen vara väl motiverad. Härigenom framhäves

klart, att höga krav i regel måste ställas på vattenvården. Av särskild

vikt anser utskottet det vara, att det klart kommit till uttryck i den föreslagna

nya lydelsen av stadgandet, att speciell betydelse bör tillmätas recipientens

beskaffenhet vid bedömandet av vilka reningsåtgärder som skall

krävas. Beträffande kravet på slamavskiljning med avseende på vissa kloakvatten

fäster utskottet särskilt avseende vid departementschefens uttalande,

att detta krav får fattas endast som en minimifordran, innebärande att

verkliga reningsåtgärder i fall, där så visar sig erforderligt, skall vidtagas.

Utskottet bär heller ingen erinran att framställa mot de särskilda skärpta

bestämmelser, som föreslagits beträffande pressaft från siloanläggning, urin

från djurstall, vassle och galvaniskt bad samt från dylikt bad härrörande

koncentrerat sköljvatten.

De föreslagna bestämmelserna saknar liksom hittills någon direkt i lagen

angiven sanktion för sin efterlevnad. Liksom hittills varit fallet skall

enligt propositionen även i fortsättningen den ordningen gälla, att den som

utsläpper avloppsvatten i första hand själv skall bedöma, vilka åtgärder

som skall vidtagas för att förhindra förorening i strid mot tillämpliga lagstadganden.

Först på talan av den som drabbas av skada eller olägenhet

kan den, som ettersätter sina skyldigheter med avseende å erforderliga

reningsåtgärder, av vattendomstol förpliktas att vidtaga av domstolen bestämda

sådana. Utskottet bortser därvid tills vidare från den s. k. förprövningsskyldigheten,

vartill utskottet återkommer i ett senare sammanhang.

Enligt utskottets mening är denna anordning godtagbar endast under förutsättning,

att bestämmelsernas efterlevnad bevakas av en tillsynsorganisation,

som äger möjlighet att med hänsyn till förhållandena inom samtliga

berörda områden, bl. a. hygienen, naturskyddet, fisket, jordbruket och

industrien, bedöma frågor om erforderliga behandlingsåtgärder och på

grundval därav utöva rådgivande, konstruktiv verksamhet. Därest denna

organisation utrustas med betryggande personella och ekonomiska resurser,

torde de reningsåtgärder, som enligt lagstiftningen kräves i varje särskilt

fall, kunna bringas till verkställighet utan att vattendomstolarna på

grund av bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening ytterligare belastas

så hårt, att förstärkning av deras personal måste tillgripas i alltför

långt gående utsträckning. Därmed är dock icke sagt att icke en viss förstärkning

av vattendomstolarnas personal ändock kan visa sig bli nödvändig;

även detta är en fråga till vilken utskottet återkommer i ett senare

sammanhang.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 27

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

Årets riksdag har i samband med behandlingen av statsverkspropositionen

förutsatt, att Kungl. Maj :t till 1957 års riksdag framlägger förslag till

lösning av frågan om vattenvårdens organisation (jordbruksutskottets av

riksdagen godkända utlåtande nr 1 s. 129). Såsom tillsynsmyndighet fungerar

för närvarande fiskeristyrelsens tillsynsavdelning. Det är emellertid

uppenbart att tillsynsmyndigheten, vilken i enlighet med förslaget i föreliggande

proposition lämpligen bör benämnas statens vatteninspektion, i

fortsättningen måste bilda ett självständigt centralt organ, utrustat med

sådana resurser, att dess verksamhet leder till effektiv efterlevnad av vattenlagens

bestämmelser. I enlighet med vattenvårdskommitténs förslag bör

dessutom tillsynsorganisationen överses också med hänsyn till den lokala

administrationen. Det ligger enligt utskottets mening stor vikt på att limnologisk

sakkunskap blir företrädd såväl i centralorganet som ute på fältet.

Det är nämligen nödvändigt för uppnåendet av en god vattenvård, att kunskap

vinnes om de biologiska betingelserna för att ett ytvatten skall kunna

mottaga avloppsvatten av olika slag utan att ytvattnet därigenom blir

olämpligt ur hygienisk eller annan samhälleligt betydelsefull synpunkt. Kravet

på limnologisk expertis inom de vattenvårdande organen är därför synnerligen

väl motiverat, såväl när det gäller den centrala bedömningen av

principiella frågor och utformandet av direktiv för vattenövervakningen som

även för det perifert bedrivna övervaknings- och rådgivningsarbetet. Limnologisk

sakkunskap bör med hänsyn härtill anlitas i större utsträckning

än vad vattenvårdskommittén föreslagit.

Utskottet vill understryka, att det är av vikt, att redan i samband med

tillsynsorganisationens utformning riktlinjerna för vattenvårdens bedrivande

i fortsättningen klargöres. Det må i detta sammanhang framhållas,

att det icke torde vara möjligt att skydda alla sjöar och andra vattendrag

så, att deras vatten på eu och samma gång kan användas för ytvattentäkt,

bad och fiske o. s. v. Det är därför nödvändigt, att verksamheten inriktas

på^ en planmässig inventering på lång sikt av samtliga ytvattentillgångar,

varigenom dessa på ett förnuftigt sätt kan uppdelas för användning för olika

ändamål. Det är viktigt, att de efter en sådan inventering för avloppsvattenutsläpp

avdelade recipienterna skötes så, att de kan fungera på ett tillfredsställande

sätt, exempelvis så att de icke fördärvas genom igenslamning eller

igenväxning. Vid en inventering av nu nämnt slag har linmologien en viktig

uppgift att fylla. Det är därför också nödvändigt, att den limnologiska

forskningen beredes ökade möjligheter.

Den planmässighet inom vattenvården, som sålunda bör eftersträvas,

kommer synbarligen att i viss utsträckning kunna tillgodoses inom ramen

för de vattenvårdsförbund beträffande vilkas utformning vatlenvårdskommittén

för närvarande är verksam. Utskottet har tidigare i annat sammanhang

uttalat sig för sådana samordnande organ för vattendrag, som skall

utnyttjas för olika ändamål. Det torde icke vara uteslutet, att vattenlagens

i viss mån otidsenliga bestämmelser i samband med denna frågas övervägande

kommer att visa sig vara i behov av en viss översyn till åstadkom
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956 51

inande av bättre skydd för exempelvis vattentäkter, friluftsbad, turistnäringen

och andra allmänna intressen av liknande slag.

Vad det i propositionen upptagna förslaget till ny tillsynslag beträffar

konstaterar utskottet, att förslaget i huvudsak bygger på och till övervägande

del är likalydande med nu gällande lag i ämnet. Utskottet vill i detta

sammanhang endast framhålla, att den blivande instruktionen för statens

vatteninspektion bör utformas så, att dess rådgivande verksamhet klart fastslås

såsom en skyldighet. Detta är nämligen enligt utskottets mening eu

grundläggande förutsättning för genomförandet av en effektiv efterlevnad av

lagens bestämmelser.

Utskottet delar den uppfattning, som redovisas i propositionen rörande

den övergångstid, som erfordras för genomförandet av saneringen av våra

vattendrag. Det är således vanskligt att i enlighet med kommitténs förslag

i lagen fastslå vissa bestämda tidpunkter, inom vilka erforderliga reningsåtgärder

skall vara vidtagna. Utskottet anser sig därför kunna godtaga de

föreslagna övergångsbestämmelserna, innebärande att de nya reglerna görs

tillämpliga på befintliga anläggningar med ett allmänt förbehåll, att det

anstånd må åtnjutas, som i det särskilda fallet finnes oundgängligen påkallat.

Såsom ovan nämnts, saknar bestämmelserna om de villkor, under vilka

avloppsvatten får utsläppas i vattendragen, någon direkt i lagen angiven

sanktion för sin efterlevnad. Det är således beroende på parts yrkande,

huruvida frågan om reningsskyldighet i varje särskilt fall bringas under

vattendomstols prövning. Ett avsteg från denna princip utgör det s. k. förprövningsförfarandet.

I kungörelsen den 1 november 1946 om förprövning

rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening in. m. ges nämligen

föreskrifter i vissa, särskilt angivna fall om obligatorisk domstolsprövning

såsom villkor för att utsläppande över huvud taget skall få ske. I dessa

tall, som avser endast nyanläggningar och tar sikte på vissa inrättningar

och fabriker, vilkas avloppsvatten anses ha en särskilt elakartad karaktär,

har en säkrare garanti vunnits för att reningsåtgärder vidtages i tillräcklig

omfattning. Den nämnda förordningen gäller med stöd av ett i 8 kap.

37 § vattenlagen upptaget bemyndigande för Konungen att förordna om

förbud mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella anläggningar

innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening

blivit prövad enligt vattenlagen. I propositionen har föreslagits, att detta bemyndigande

skall utvidgas till att avse även avloppsledningar för kloakvatten,

vilket medfört en överflyttning av ifrågavarande bestämmelse till 8 kap.

38 § vattenlagen. I ett förslag till ny förbudskungörelse har vattenvårdskommittén

föreslagit en väsentlig utvidgning av förprövningsskyldigheten. Enligt

kommitténs förslag skall redan befintliga större föroreningskällor underkastas

obligatorisk domstolsprövning. Departementschefen har emellertid ansett

det icke vara erforderligt att i nu förevarande sammanhang taga ståndpunkt

till kommitténs förslag i detta hänseende. I stället har det ansetts

böra — liksom för närvarande är fallet — ankomma på Kung], Maj:t att på

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

grund av bemyndigandet i administrativ ordning närmare bestämma förprövningsförfarandets

omfattning.

Utskottet har ingenting i princip att erinra mot detta resonemang men

förutsätter, alt förprövning kommer att föreskrivas i åtminstone den omfattning,

som föreslagits av kommittén. Det är enligt utskottets mening

därvid av vikt, att avloppsvatten av olika slag men med samma skadliga inverkan

på recipienten underkastas förprövningsskyldighet i samma utsträckning,

oavsett huruvida de härrör från olika slag av fabriker och inrättningar.

Det är uppenbart, att i samma mån som förprövningsskyldigheten utvidgas

belastningen i motsvarande grad kommer att öka på vattendomstolarna.

Den förstärkning av dessas personal, som således under alla förhållanden

torde bli en oundgänglig följd av förprövningsförfarandets utvidgning,

måste emellertid enligt utskottets mening tagas med hänsyn till det prekära

läge, i vilket landets vattenvård befinner sig. Utskottet förutsätter dock, att

personalförstärkningar icke skall behöva företagas i alltför långtgående utsträckning.

Frågan, i vilken omfattning och takt vattenvården kan förbättras, är

över huvud taget en samhällsekonomisk avvägningsfråga; det rör sig ju

här om kostnader, som uppgår till miljardbelopp. Det torde i detta sammanhang

vara anledning att understryka vikten av att vid fortsatt byggnadsreglering

största möjliga hänsyn tages till de föreliggande trängande

behoven av anläggningar för behandling av avloppsvatten. Likaså är det

av yttersta vikt, att tillräckligt utrymme beredes för sådana anläggningar

vid utformandet för framtiden av den allmänna investeringspolitiken. Med

hänsyn till det angelägna kravet på höggradig biologisk rening exempelvis

i sådana fall, där tätbebyggelse förekommer vid en recipient med låg

självreningsförmåga, och med beaktande av de betydande kostnader som

merendels är förenade med sådana reningsanläggningar, kunde måhända

frågan om statsbidrag vara förtjänt att övervägas.

Mot de föreslagna lagbestämmelsernas utformning har utskottet ingenting

annat att erinra än att orden »avsättningsbar förorening» i det föreslagna

andra stycket av 8 kap. 23 § vattenlagen möjligen kan ge anledning

till missförstånd. Med ordet avsättningsbar avses nämligen i rent teknisk

bemärkelse endast beståndsdelar som sjunker, medan sådan orenlighet, som

flyter på ytan och skummas bort, rätteligen faller utanför detta begrepp.

Den slamavskiljning som åsyftas med förevarande bestämmelse hade således

för ernående av fullständig klarhet bort beskrivas såsom »behandling,

varigenom avsättningsbar och avskumningsbar förorening frånskilts». Det

torde emellertid stå klart att avsikten med de i förslaget valda ordalagen är

att föreskriva sådan behandling, som sist nämnts. Utskottet förutsätter, att

vatteninspektionen i sin verksamhet kommer att tolka lagens föreskrift

på detta sätt, och anser sig därför kunna låta denna fråga bero vid sitt

nu gjorda uttalande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956

53

Av vad utskottet tidigare anfört torde framgå, att utskottet icke kan

ansluta sig till det i motionerna I: 601 och II: 785 framförda kravet på höggradig

rening såsom ett minimikrav i fråga om kloakvatten, som innehåller

avloppsvatten från vattenklosett eller som härrör från tätbebyggelse.

Utskottet vill slutligen också fästa uppmärksamheten på den stora betydelsen

av saklig upplysningsverksamhet och propaganda i vattenvårdsfrågan.

Upplysning bör lämnas redan i skolorna, så att man på ett effektivt

sätt kan förhindra bl. a. att minderåriga badar i och leker vid stranden

av sjöar och andra vattendrag med hälsovådligt vatten. Bland former för

upplysningsverksamheten kan förutom muntlig information i skolorna särskilt

framhållas film och illustrerade broschyrer.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 601 och

II: 785, antaga de genom förevarande proposition framlagda

lagförslagen.

Stockholm den 8 november 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,

Grym*, Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert-Hermansson och Ebbe Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp,

Nyberg, Nestrup och Persson i Appuna*, fru Boman samt herrar Persson i

Tandö och Jansson i Benestad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:370 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten