Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1956-11-08 · 53 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 52 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1956:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 april 1956 dagtecknad proposition, nr 173, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
l) Lag
om ändring i vattenlagen
Härigenom förordnas, att 8 kap. 23, 32, 34, 37 och 38 §§, 10 kap. 43, 44,
68 och 74 §§, 11 kap. 36 och 59 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen den
28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP.
23 §.
Den, som avleder eller ämnar av- Den, som avleder eller ämnar avleda
kloakvatten till vattendrag, sjö leda kloakvatten till vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, vare skyl- eller annat vattenområde, vare skyldig
att, i den mån det kan anses skä- dig att vidtaga de åtgärder till motligt,
vidtaga erforderliga åtgärder till verkande av förorening, som med
motverkande av förorening. hänsyn till beskaffenheten av vat
tenområdet
och förhållandena i övrigt
kunna anses påkallade ur allmän
eller enskild synpunkt.
Kloakvatten som innehåller avloppsvatten
från vattenklosett eller
härrör från tätbebyggelse och som ej
undergått behandling, varigenom avsättningsbar
förorening frånskilts,
ävensom pressaft från siloanläggning
och urin från djurstall må ej avledas
till vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
med mindre det uppenbarligen
kan ske utan olägenhet.
1 Senaste lydelse, se beträffande 8 kap. 23, 32, 34, 37 och .38 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§ SFS
1941:614 samt beträffande 10 kap. 43, 44, 08 och 74 §sj ävensom 11 kap. 36 och 59 §§
SFS 1948: 479.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 and. Nr 27
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
(Gällande lydelse)
32
Ej må —--kunna fordras.
Kan avloppsvattnet---ej mö
ter.
34
Kan utsläppandet av industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde antagas medföra
avsevärt men för fiske, må ägaren
av den fabrik eller inrättning, varifrån
avloppsvattnet härrör, förpliktas
att till befrämjande av fisket
inom landet erlägga en årlig avgift
med minst tjugufem och högst tretusen
kronor.
Avgift, som —- — — mindre kostnad.
Huru avgift — — — förordnar
Konungen.
37
Konungen äger meddela förbud,
för hela riket eller viss del av riket,
mot att anlägga vissa fabriker eller
andra industriella inrättningar, innan
frågan om erforderliga åtgärder
till motverkande av vattenförorening
blivit prövad enligt denna lag, eller
mot att, innan sådan prövning verkställts,
utsläppa industriellt avloppsvatten
i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde till större mängd, med
annan sammansättning eller på annat
sätt än förut.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ej må---kunna fordras.
Kan avloppsvattnet---ej mö
ter.
Vassle samt galvaniskt bad eller
från dylikt bad härrörande koncentrerat
sköljvatten må ej utsläppas i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
med mindre det uppenbarligen
kan ske utan olägenhet eller medgivande
lämnats i den ordning som i
andra stycket sägs.
§•
Kan utsläppandet av industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde antagas medföra
avsevärt men för fiske, må ägaren
av den fabrik eller inrättning, varifrån
avloppsvattnet härrör, förpliktas
att till befrämjande av fisket
inom landet erlägga en årlig avgift
med minst femtio och högst tiotusen
kronor.
Avgift, som —- -—■ — mindre kostnad.
Huru avgift — — — förordnar
Konungen.
§•
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
3
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Konungen må ock, där det med Konungen må, där det med hänhänsyn
till landets djur- eller växt- syn till landets djur- eller växtvärld
värld eller eljest ur naturskyddssyn- eller eljest ur naturskyddssynpunkt
punkt finnes vara av särskild bety- finnes vara av särskild betydelse,
delse, med avseende å visst område med avseende å visst område meddemeddela
förbud mot all förorening la förbud mot all förorening genom
genom industriellt avloppsvatten, så- industriellt avloppsvatten, såvitt det
vitt det prövas kunna ske utan att prövas kunna ske utan att innehavainnehavaren
av fabrik eller inrätt- ren av fabrik eller inrättning, som
ning, som anlagts innan förbudet anlagts innan förbudet meddelats, limeddelats,
lider oskäligt intrång. der oskäligt intrång.
38 §.
Vill någon---företagets hu
vudsakliga.
Ansökan, som---32 § sägs.
Synemännens utlåtande — — —
företagets utförande.
Konungen äger meddela förbud
mot att, innan frågan om åtgärder
till motverkande av vattenförorening
blivit prövad enligt denna lag, utföra
avloppsledning för kloakvatten eller
anlägga vissa slag av fabriker eller
andra industriella inrättningar eller
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
utsläppa kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten av viss
mängd, art eller sammansättning.
10 KAP.
43 §.
År fråga---för fisket. Är fråga —--för fisket.
Kan yttrande---avgiva utlå- Kan yttrande---avgiva utlåtande.
tande.
Kan företag, som i första stycket
sägs, antagas leda till ökad vattenförorening,
skall avskrift av ansök•
ning shandlingarna jämte kungörel
sen
utan dröjsmål av förrättningsmannen
översändas till statens vatteninspektion.
Vill någon —--företagets hu
vudsakliga.
Ansökan, som--—32 § sägs.
Synemännens utlåtande — — —
företagets utförande.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
(Gällande lydelse)
44
Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till fiskeristyrelsen.
Avskrift av kungörelsen skall tilllika
utan dröjsmål översändas till ortens
hälsovårdsmyndighet och förste
provinsialläkaren i länet samt, om företaget
är av betydelse för byggnadsverksamheten
eller ordnandet av avlopp
inom orten, till byggnadsnämnd,
där sådan finnes, och länsarkitekten.
Förste provinsialläkaren och länsarkitekten
hava att, om anledning därtill
förekommer, hos Konungens befallningshavande
göra anmälan om
företaget för den åtgärd, som enligt
42 § sista stycket eller eljest må ankomma
på Konungens befallningshavande.
68
Har i — — — angående företaget.
Har fiskeritjänsteman---av
företaget.
/ fråga om företag enligt 8 kap.
skall ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till fiskeristyrclsen.
74
Avskrift av---nämnda stäl
len.
I andra---avskrift därav.
Har fiskeritjänsteman---av
företaget.
(Föreslagen lydelse)
§•
Beträffande företag, som avses i
32 § 4 inom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till statens
vatteninspektion.
Avskrift av kungörelsen skall tilllika
utan dröjsmål översändas till ortens
hälsovårdsmyndighet, förste provinsialläkaren
i länet och distriktsingenjören
för vatten och avlopp
samt, om företaget är av betydelse
för byggnadsverksamheten eller ordnandet
av avlopp inom orten, till
byggnadsnämnden och länsarkitekten.
Förste provinsialläkaren, distriktsingenjören
för vatten och avlopp
och länsarkitekten hava att, om
anledning därtill förekommer, hos
Konungens befallningshavande göra
anmälan om företaget för den åtgärd,
som enligt 42 § sista stycket eller eljest
må ankomma på Konungens befallningshavande.
§•
Har i—---- angående företaget.
Har fiskeritjänsteman---av
företaget.
Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till vatteninspektionen.
§•
Avskrift av —--- nämnda stäl
len.
I andra — -— — avskrift därav.
Har fiskeritjänsteman----av
företaget.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
5
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 fråga om företag enligt 8 kap.
skall avskrift av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i
första stycket sägs, översändas till
fiskeristyrelsen.
Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande till förrättning smannen
angående företag, som avses i
43 § tredje stycket, eller är fråga om
företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande jämte
underrättelse, som i första stycket
sägs, översändas till vatteninspektionen.
11 KAP.
36 §.
I mål--— till vattenrättsdo
maren.
Vad nu---röna inverkan.
Kan yttrande — ---45 § sägs.
År fråga om företag enligt 8 kap.,
skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Avskrift
av kungörelsen skall ock tillställas
Konungens befallningshavande.
I mål---till vattenrättsdo
maren.
Vad nu---röna inverkan.
Kan yttrande----45 § sägs.
År fråga om företag enligt 8 kap.,
skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Avskrift
av kungörelsen skall ock tillställas
Konungens befallningshavande.
Beträffande annat företag, som
kan antagas leda till ökad vattenförorening,
skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål översändas till statens
vatteninspektion.
59 §.
Av de —--angivna ställen. Av de---- angivna ställen.
Är fråga om företag enligt 8 kap., Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjs- skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till fiskeristyrelsen. mål översändas till statens vatteninspektion.
13 KAP.
8 §•
Bygger någon — —- —- olagligen Bygger någon — —- — olagligen
skett. skett.
Där byggande---rätt krän- Där byggande---rätt krän
kes.
kes.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
(Gällande lydelse)
Vad ovan i första och andra styckena
är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan föregången
prövning vid vattentäkt tillgodogör
grundvatten till myckenhet,
som han icke utan medgivande i laga
ordning är berättigad att tillgodogöra,
eller någon nyttjar vattentäkt,
vartill medgivande inhämtats, i strid
mot därvid givna föreskrifter. Lag
samma vare, där någon utsläpper industriellt
avloppsvatten i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde i strid
mot föreskrift, som meddelats av
Konungen jämlikt 8 kap. 37 §, eller
någon, sedan prövning enligt denna
lag ägt rum angående villkoren för
utsläppande av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten, utsläpper
avloppsvatten i strid mot föreskrift,
som därvid meddelats.
I fråga---avsedda fall.
11
Den, som---sex månader.
Till samma straff dömes den, som
utsläpper industriellt avloppsvatten i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
i strid mot föreskrift, som av
Konungen meddelats jämlikt 8 kap.
37 §.
(Föreslagen lydelse)
Vad ovan i första och andra styckena
är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan föregången
prövning vid vattentäkt tillgodogör
grundvatten till myckenhet,
som han icke utan medgivande i laga
ordning är berättigad att tillgodogöra,
eller något nyttjar vattentäkt,
vartill medgivande inhämtats, i strid
mot därvid givna föreskrifter. Lag
samma vare, där någon utsläpper
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde i strid mot föreskrift,
som meddelats av Konungen jämlikt
8 kap. 37 § eller 38 § fjärde stycket,
eller någon, sedan prövning enligt
denna lag ägt rum angående villkoren
för utsläppande av kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten, utsläpper
avloppsvatten i strid mot föreskrift,
som därvid meddelats.
I fråga---avsedda fall.
§.
Den, som---sex månader.
Till samma straff dömes den, som
utsläpper kloakvatten eller industi-iellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde i strid mot
föreskrift, som av Konungen meddelats
jämlikt 8 kap. 37 § eller 38 §
fjärde stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.
Har fråga om villkoren för avledande
av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten före ikraftträdandet
blivit av vattendomstol eller synemän
slutligen prövad, skall vid fullföljd
av talan eller vid underställning
äldre lag äga tillämpning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
7
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Ändå att avledande påbörjats före
ikraftträdandet, skola 8 kap. 23 och
32 §§ i nya lydelsen gälla, därest frågan
om åtgärder till motverkande av
vattenförorening icke blivit prövad i
ansöknings- eller underställningsmål
före ikraftträdandet och ej heller
därefter med tillämpning av äldre lag
eller ock, då dylik prövning skett,
förutsättningar föreligga för sådan
omprövning, som avses i 40 § samma
kapitel. Vattendomstolen eller synemännen
må, då i fall, som nu sagts,
fråga uppkommer om åtgärd till motverkande
av vattenförorening, medgiva
det anstånd med åtgärdens genomförande,
som med hänsyn till
omständigheterna är oundgängligen
påkallat.
Lag den 20 juni 1941 om tillsyn över
vattendrag, sjöar och andra
vattenområden
Inledande bestämmelse.
1 §•
Över vattendrag, sjöar och andra
vattenområden inom riket skall till
motverkande av vattenförorening utövas
tillsyn efter vad nedan stadgas.
Om tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.
2 §•
Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt
skall utövas av fiskeristyrelsen.
2) L a g
om tillsyn över vattendrag, sjöar och
andra vattenområden
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Över vattendrag, sjöar och andra
vattenområden inom riket skall till
motverkande av vattenförorening utövas
tillsyn av statens vatteninspektion.
Konungen bestämmer vilken
myndighet som skall vara statens
vatteninspektion.
Om tillsyn av hälsovårdsmyndigheter
och fiskeritjänstemän gäller
vad särskilt är stadgat.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
(Gällande lydelse)
Om tillsyn av fiskeritjänstemän
gälle vad särskilt är stadgat.
3 §.
Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt
avloppsvatten eller kloakvatten
genom förorening medför olägenhet
av någon betydelse, äger den
meddela råd och anvisningar angående
lämplig åtgärd till motverkande
därav.
4 §.
När omständigheterna därtill föranleda,
äger tillsynsmyndigheten hos
länsstyrelsen göra framställning om
förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller
angående åtgärd till motverkande av
olägenhet genom utsläppande därav.
Med avseende å länsstyrelsens
prövning skall vad i hälsovårdsstadgan
föreskrives äga motsvarande tilllämpning.
5 §.
Finnes vattendomstols prövning erforderlig,
äger tillsynsmyndigheten
hos vattendomstolen föra talan om
förbud eller åtgärd, varom i 4- § sägs,
efter vad i vattenlagen är stadgat.
Tillsynsmyndigheten må ock eljest
i ärende angående vattenförorening
föra talan hos vattendomstol ävensom
vid syneförrättning enligt 10
kap. vattenlagen.
6 §.
Konungen äger meddela erforderliga
föreskrifter om skyldighet att göra
anmälan hos tillsynsmyndigheten
i ärenden som beröra dennas verksamhet.
(Föreslagen lydelse)
2 §•
Finner vatteninspektionen, att industriellt
avloppsvatten eller kloakvatten
genom förorening medför olägenhet
av någon betydelse, äger den
meddela råd och anvisningar angående
lämplig åtgärd till motverkande
därav.
3 §.
När omständigheterna därtill föranleda,
äger vatteninspektionen hos
länsstyrelsen göra framställning om
förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig behandling
eller angående åtgärd till motverkande
av olägenhet genom utsläppande
därav.
Med avseende å länsstyrelsens
prövning skall vad i hälsovårdsstadgan
föreskrives äga motsvarande tilllämpning.
4 §.
Finnes vattendomstols prövning erforderlig,
äger vatteninspektionen
hos vattendomstolen föra talan om
förbud eller åtgärd, varom i 3 § sägs,
efter vad i vattenlagen är stadgat.
Vatteninspektionen må ock eljest
i ärende angående vattenförorening
föra talan hos vattendomstol ävensom
vid syneförrättning enligt 10
kap. vattenlagen.
5 §.
Konungen äger meddela erforderliga
föreskrifter om skyldighet att göra
anmälan hos vatteninspektionen i
ärenden, som beröra dennas verksamhet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
9
(Gällande Igdelse)
Om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.
7 §•
Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas
av hälsovårdsmyndigheterna enligt
vad därom särskilt stadgas.
1 den mån så lämpligen kan ske
skall ock fiskeristyrelsen utöva tillsyn
ur hälsovårdssynpunkt. Om styrelsens
befogenheter gälle vad i 3
och 4 §§ är stadgat.
8 §.
Länsstyrelsen äger uppdraga åt
lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt
föra talan som i 5 § sägs.
Har ej särskild person förordnats,
äger fiskeristyrelsen föra sådan talan.
Om särskilda tillsyningsmän.
9 §•
Finnes anledning till antagande,
att genom utsläppande av avloppsvatten
från samhälle eller från fabrik,
sjukhus eller annan inrättning
kan uppkomma avsevärd olägenhet,
äger länsstyrelsen förordna särskild
person att tillse, att sådan olägenhet
förebygges. Förordnandet må av länsstyrelsen
återkallas.
Närmare bestämmelser angående
tillsyningsmannens åligganden meddelas
av länsstyrelsen.
10 §.
Ersätlning till tillsyningsmän skall
gäldas av det samhälle eller innehavaren
av den fabrik eller inrättning,
varifrån avloppsvattnet utsläppes,
enligt grunder som Konungen bestämmer.
(Föreslagen lydelse)
6 §■
Finnes anledning till antagande,
att genom utsläppande av avloppsvatten
från tätbebyggelse eller från
fabrik, sjukhus eller annan inrättning
kan uppkomma avsevärd olägenhet,
äger länsstyrelsen efter framställning
av vatteninspektionen eller
då fråga därom eljest uppkommer
förordna särskild person att tillse, att
sådan olägenhet förebygges. Förordnandet
må av länsstyrelsen återkallas.
Närmare bestämmelser angående
tillsyningsmannens åligganden meddelas
av länsstyrelsen.
Ersättning till tillsyningsmän skall,
enligt grunder som Konungen bestämmer,
gäldas av den som är ansvarig
för att åtgärder till motverkande
av vattenförorening företagas.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Gemensamma bestämmelser.
11 §•
Fiskeristyrelsen äger, i den mån
för utförande av dess uppdrag så erfordras,
rätt att vinna tillträde till
fabrik eller annan anläggning, evad
den är i bruk eller ej, ävensom att
företaga undersökningar inom område
som hör till anläggningen eller å
annan plats där undersökning kan
vara erforderlig.
Vad nu sagts skall jämväl gälla
fiskeritjänsteman eller annan som biträder
styrelsen ävensom sådan särskild
tillsyningsman som avses i 9 §.
12 §.
Innehavare av anläggning, från vilken
avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde,
är skyldig att på begäran lämna fiskeristyrelsen
eller den som biträder
denna eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar angående
anläggningen.
13 §.
Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten
skall i tillämpliga delar
gälla jämväl fast avfall eller annat
som kan vålla vattenförorening.
14 §.
Det åligger polismyndighet att lämna
den handräckning som erfordras
för utövande av tillsyn enligt denna
lag.
15 §.
Den som tagit befattning med tillsyn
enligt denna lag må ej röja yr
-
7 §•
Vatteninspektionen äger, i den män
för utförande av dess uppdrag så erfordras,
rätt att vinna tillträde till
fabrik eller annan anläggning, vare
sig den är i bruk eller ej, ävensom
att företaga undersökningar inom
område, som hör till anläggningen,
eller å annan plats, där undersökning
kan vara erforderlig.
Vad nu sagts skall jämväl gälla
fiskeritjänsteman eller annan, som
biträder vatteninspektionen, ävensom
sådan särskild tillsyningsman, som
avses i 6
B §.
Innehavare av anläggning, från vilken
avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde,
är skyldig att på begäran lämna vatteninspektionen
eller den, som biträder
denna, eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar angående
anläggningen.
9 §•
Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten
skall i tillämpliga delar
gälla jämväl fast avfall eller annat,
som kan vålla vattenförorening.
10 §.
Det åligger polismyndighet att lämna
den handräckning, som erfordras
för utövande av tillsyn enligt denna
lag.
11 §•
Den som tagit befattning med tillsyn
enligt denna lag må ej röja yr
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
11
(Gällande lydelse)
keshemlighet eller, där det ej kan
anses påkallat av hans åligganden,
yppa driftanordning eller affärsförhållande
vid anläggning, i avseende
å vilken han tagit sådan befattning.
Gör han sig skyldig till dylik förseelse,
straffes med dagsböter eller
fängelse.
16 §.
Underlåter någon att fullgöra vad
enligt 12 § åligger honom, straffes
med dagsböter.
17 §.
Åtal för förseelse mot denna lag
anhängiggöres vid allmän domstol.
Förseelse som i 15 § sägs må ej
åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.
18 §.
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft d. 1 jan.
1942.
Genom denna lag upphäves förordningen
d. 30 juni 1937 (nr 598) angående
särskilda åtgärder till motverkande
av skada å fiske genom vattenförorening.
Förbud som meddelats enligt 7 §
nämnda förordning vare gällande intill
dess annorlunda förordnas. Överträder
någon efter lagens ikraftträdande
sådant förbud, straffes med
dagsböter. Äro omständigheterna försvårande,
må till fängelse i högst sex
månader dömas.
Med avseende å den som vid lagens
ikraftträdande innehar förordnande
(Föreslagen lydelse)
keshemlighet eller, där det ej kan anses
påkallat av hans åligganden, yppa
driftanordning eller affärsförhållande
vid anläggning, i avseende å
vilken han tagit sådan befattning.
Gör han sig skyldig till dylik förseelse,
straffes med dagsböter eller
fängelse.
12 §.
Underlåter någon att fullgöra vad
enligt 8 § åligger honom, straffes
med dagsböter.
13 §.
Åtal för förseelse mot denna lag
väckes vid allmän domstol.
Förseelse, som i 11 § sägs, må ej
åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.
Genom denna lag upphäves lagen
den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Med avseende å den, som vid lagens
ikraftträdande innehar förordnande
att vara tillsyningsman jämlikt
9 § i den upphävda lagen, skall
så anses, som hade han utsetts enligt
6 § i denna lag.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
(Gällande lydelse)
att vara tillsyningsman jämlikt 5 §
i förordningen skall så anses som om
han utsetts enligt 9 § i denna lag.
Begår den, som tagit befattning
med tillsyn enligt förordningen, efter
lagens ikraftträdande förseelse som
i 15 § sägs, skall vad i lagen är stadgat
angående sådan förseelse äga
motsvarande tillämpning.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen nr 601 i första kammaren av herr
Öhman in. fl. samt nr 785 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes att orden »och som ej undergått
behandling, varigenom avsättningsbar förorening frånskilts---»,
i 8 kap. 23 § i förslaget till lag om ändring i vattenlagen ersättes med lokutionen
»och som ej undergått höggradig behandling —---».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag och för
yrkandet i motionerna, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
För att bilda sig en närmare uppfattning om vattenföroreningsfrågan har
utskottet under tiden den 12—den 14 oktober 1956 under ledning av professorn
i limnologi vid Lunds universitet, Sven Thunmark, företagit en studieresa
i Kronobergs, Kristianstads och Malmöhus län, varvid studerats vattenföroreningar
och reningsåtgärder av olika slag. Vidare har Thunmark
vid utskottets sammanträde i Stockholm den 30 oktober 1956 närmare redogjort
för vissa frågor rörande vattenförorening.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås skärpning i vissa hänseenden av reglerna i 8 kap.
vattenlagen om de förutsättningar under vilka avloppsvatten får utsläppas
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Sålunda upptager förslaget en
mera rigorös avfattning än för närvarande av det allmänna stadgandet i
8 kap. 23 § angående reningsplikt beträffande kloakvatten, så att det klart
framhäves att höga krav regelmässigt skall ställas på vattenvården. Vidare
föreslås, att kloakvatten som regel ej skall få utsläppas utan slamavskiljning.
Skärpta bestämmelser föreslås också beträffande villkoren för utsläppande
av vissa särskilt svårrenade avfallsämnen, nämligen pressaft från
siloanläggning, urin från djurstall, vassle och s. k. galvaniskt bad. Befogenheten
för Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om förprövning av frågan
om åtgärder till motverkande av vattenförorening skall enligt förslaget ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
13
vidgas att gälla icke blott, såsom nu är fallet, industriellt avloppsvatten utan
även kloakvatten.
De nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1957. I fråga om tillämpningen
å avledande som påbörjats före ikraftträdandet göres emellertid det
förbehållet, att med vidtagande av erforderliga åtgärder till motverkande av
vattenförorening skall få åtnjutas det anstånd, som med hänsyn till omständigheterna
är oundgängligen påkallat.
Den föreslagna nya tillsynslagen överensstämmer i huvudsak med den
hittills gällande lagen i ämnet. För tillsynsorganet — som för närvarande
utgöres av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning — föreslås benämningen statens
vatteninspektion. Förslaget upptager bemyndigande för Kungl. Maj:t
att bestämma vilken myndighet som skall utöva funktionen som statens
vatteninspektion.
Inledning
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 9 januari 1953 uppdrog statsrådet
Hjalmar Nilson åt vattenrättsdomaren G. U. Schirén, direktören i Sveriges
industriförbund T. C. Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare
sekreteraren T. S. Bengtsson, docenten G. Laurell, ledamöterna av riksdagens
andra kammare chefredaktören G. S. Netzén och greve T. G. A. von
Seth, distriktsingenjören O. Svensson, överinspektören i fiskeristyrelsen S. A.
Vallin samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare direktören
E. G. Åqvist att såsom sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag
om åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag. Åt
Schirén uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. De
sakkunniga, vilka antagit benämningen vattenvårdskommittén, har biträtts
av hovrättsfiskalen B. G. K.-G. Cars och professorn vid Lunds universitet
S. G. Thunmark såsom särskilt tillkallade experter.
Kommittén avgav den 1 december 1954 betänkande (SOU 1955:6) innefattande
av motiv åtföljda förslag angående organisations- och lagstiftningsfrågor
in. in. Kommittén har anmält, att den avser att sedermera framlägga
betänkande angående möjligheten att anordna sammanslutningar för vården
av särskilda vattendrag eller vattenområden (vattenvårdsförbund) samt angående
skyddsbestämmelser för grundvattentillgångar.
Yttranden över de sakkunnigas nu föreliggande förslag bar efter remiss
inkommit från vattenöverdomstolcn och samtliga vattendomstolar, kammarkollegiet,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, 1951 års
byggnadsutredning, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, 1954 års fastighetsbildningskommitté,
lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, medicinalstyrelsen,
styrelsen för statens institut för folkhälsan, folkhälsoinstitutsutredningen,
kommerskollegium, 1951 års oljeutredning, 1951 års strålskyddskommitté,
fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, statskontoret,
stalens lönenämnd, överslåthållarämbetet och länsstyrelserna, Vetenskaps
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
akademien, Ingeniörsvetenskapsakademien, Lantbruksakademien, föreståndaren
för Uppsala universitets limnologiska institution, styrelsen för Svenska
stadsförbundet, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, Svenska
kommunal-tekniska föreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fiskares rikslörbund,
Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet, Föreningen för vattenhygien,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenska teknologföreningen, Distriktsingenjörers
förening, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,
Svenska konsulterande ingenjörers förening och Sveriges lantmätareförening.
Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stockholms,
Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län. överlantmätaren i Göteborgs och Bohus
län har bifogat yttranden från distriktslantmätarna i Göteborgs norra, Uddevalla
samt Orusts och Tjörns distrikt. Medicinalstyrelsen har vid sitt yttrande
fogat yttranden från Förste provinsialläkarnas förening samt medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd, professorn G. Fischer. Kommerskollegium
har överlämnat yttranden från bergmästarna samt handelskamrarna i
Malmö, Norrköping, Örebro, Gävle, Jönköping, Sundsvall, Karlstad, Luleå
och Visby, överståthållarämbetet har överlämnat yttrande från Stockholms
stadskollegium, till vilket fogats yttranden av stadens hälsovårds- och gatunämnder.
Länsstyrelserna har bifogat yttranden från förste provinsialläkare,
distriktsingenjörer för vatten och avlopp, länsarkitekter, hälsovårdsnämnder
och andra kommunala organ in. fl. Vetenskapsakademien har vid sitt yttrande
fogat yttrande av akademiens naturskyddskommitté ävensom till akademien
och kommittén avgivna yttranden av enskilda ledamöter. Vid Sveriges
lantbruksförbunds yttrande har fogats yttrande från Svenska mejeriernas
riksförening.
Denna fråga har därefter, såvitt den avser ändrad lagstiftning om vattenförorening,
varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
Översikt av gällande bestämmelser till motverkande av vattenförorening
Den
huvudsakliga regleringen av frågor som har avseende å vattenförorening
har skett i 8 kap. vattenlagen. Detta kapitel i vattenlagen har erhållit
helt ny lydelse genom lag den 20 juni 1941. Genom denna lagstiftning infördes
i svensk rätt för första gången — bortsett från en år 1937 såsom provisorium
genomförd lagstiftning — mera preciserade regler beträffande de
förutsättningar under vilka avloppsvatten må utsläppas i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde.
Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i 8
kap, vattenlagen alltefter ursprunget i två huvudgrupper. Spillvatten och
orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att
hänföra till industriell rörelse, benämnes kloak vatten, medan spillvat
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)56
15
ten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt
avloppsvatten (1 §).
Beträffande åtgärder till motverkande av vattenförorening gäller i flera
hänseenden olika bestämmelser för kloakvatten, å ena, samt industriellt avloppsvatten,
å andra sidan. Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten
till vattenområde är skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga
erforderliga åtgärder till motverkande av förorening (23 §). Några detaljerade
föreskrifter om vad som i varje fall skall iakttagas meddelas icke i lagen.
I förarbetena till 1941 års lagstiftning har betonats, att man i fråga
om kloakvatten får taga till utgångspunkt, att vederbörande över huvud taget
icke skäligen kan förvägras att avleda kloakvatten till lämplig närliggande
recipient; lagstiftningens uppgift är väsentligen endast att meddela
bestämmelser som syftar till att motverka olägenheter genom avledandet.
Vidare har i förarbetena uttalats, att det minimum, som under alla förhållanden
bör fordras, är att alla grövre beståndsdelar i kloakvatten avskiljes.
I fråga om industriellt avloppsvatten har lagen icke på samma sätt som
beträffande kloakvatten erkänt nödvändigheten av att avloppsvatten från ett
visst företag skall få avledas till någon närliggande recipient. Industriellt
avloppsvatten må sålunda icke avledas så, att genom förorening av recipienten
ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse,
med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder, som
ej skäligen kan fordras (32 § första stycket). Kan avloppsvattnet från fabrik
eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av recipienten
medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller
att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till
utsläppande av avloppsvattnet lämnas allenast såframt Kungl. Maj:t, efter
hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller
inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från
allmän synpunkt hinder däremot ej möter (32 § andra stycket). Kungl.
Maj:t äger meddela förbud mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella
inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande
av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, eller mot att, innan
sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten till större
mängd eller med annan sammansättning eller på annat sätt än förut (37 §
första stycket).
Ansvaret för skada genom utsläppande av industriellt avloppsvatten och
skyldigheten att vidtaga erforderliga reningsåtgärder åvilar principiellt den
industriella anläggningens ägare. Avledes emellertid avloppsvattnet till samhälles
allmänna ledningsnät, övertar samhället ansvaret och skyldigheten
men äger å andra sidan föreskriva villkor för alt det industriella avloppsvattnet
skall få tillföras samhällets ledningsnät, såsom att det dessförinnan
skall ha undergått den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets
beskaffenhet skäligen kan anses erforderlig, eller att ägaren av anläggningen
skall bestrida sådan merkostnad för samhällets reningsåtgärder, som må
uppkomma på grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet (30 §).
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
Ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes industriellt avloppsvatten,
kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt
men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med
minst 25 och högst 3 000 kronor (34 §).
Prövning av frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten sker
hos vattendomstolen. Målet kan i vissa fall behandlas vid syneförrättning,
varvid emellertid synenämndens utlåtande i regel skall underställas vattendomstolens
prövning (38 §).
Har frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten varit föremål
för domstolens beslut, finns likväl ganska vidsträckta möjligheter till förnyad
prövning (40 §). Föreskrift, som efter ansökan meddelats angående
villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
kan, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller
när dessförinnan väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomstolen
ändras efter vad som befinnes skäligt. Vidare kan domstolen, om genom
vattnets utsläppande vållas betydande olägenhet, som vid beslutets eller utlåtandets
meddelande icke förutsetts, meddela sådana ändrade föreskrifter,
som är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten
för framtiden. Vattendomstols beslut eller synenläns utlåtande utgör icke
binder för länsstyrelsen att, när särskilda omständigheter föreligger, meddela
de föreskrifter, som föranledes därav. Motivet för sistnämnda regel är,
att det icke skall föreligga formellt hinder för länsstyrelsen såsom hälsovårdsmyndighet
att ingripa exempelvis vid en epidemi, oaktat frågan om
villkoren för utsläppandet blivit prövad av vattendomstol eller synemän.
Bestämmelser om tillsyn till motverkande av vattenförorening finnes i eu
samtidigt med 1941 års ändringar i vattenlagen antagen särskild lag om tillsyn
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Enligt denna lag skall
tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av fiskeristyrelsen (2 §).
I den mån så lämpligen kan ske skall vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna
fiskeristyrelsen även utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt (7 §). Finner tillsynsmyndigheten
att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening
medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela råd och anvisningar
angående lämplig åtgärd till motverkande härav (3 §). När omständigheterna
därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten vidare hos länsstyrelsen
göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav (4 §). Finnes ur fiske- eller naturskyddssynpunkt
vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos vattendomstolen
föra talan om förbud eller åtgärd som nyss sagts (5 §). Ur hälsovårdssynpunkt
föres sådan talan av person, som länsstyrelsen förordnar. Har
ej särskild person förordnats, äger fiskeristyrelsen föra talan jämväl ur hälsovårdssynpunkt
(8 §). Lagen innehåller därjämte bestämmelser om förordnande
av särskilda tillsyningsmän med uppgift att utöva tillsyn över visst
samhälle eller viss fabrik eller annan inrättning. Kungi. Maj:t äger meddela
erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten
i ärenden som berör dess verksamhet (6 §).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1950
17
Med stöd av det förut berörda stadgandet i 8 kap. 37 § första stycket vattenlagen
samt 6 § tillsynslagen bär i kungörelsen den 1 november 1946 om
förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.
stadgats, att vissa uppräknade slag av fabriker och inrättningar med ur föroreningssynpunkt
särskilt farligt avloppsvatten icke må anläggas, innan föroreningsfrågan
blivit prövad enligt vattenlagen och att vissa andra slag
av fabriker och inrättningar med generellt sett något mindre farligt avloppsvatten
må anläggas först efter det anmälan i god tid gjorts hos fiskeristyrelsen
(1 och 2 §§). Motsvarande gäller vid ökning av avloppsvattenmängden
eller ändring av avloppsvattnets sammansättning eller av sättet för
dess utsläppande (3 §). Skyldighet att göra anmälan till fiskeristyrelsen föreligger
även innan kloakvattenledning påbörjas, om ledningen är avsedd
för mer än 100 hushåll, eller för kasern, hotell eller därmed jämförlig inrättning
beräknad för mer än 300 personer (4 §). Utsläppande av avloppsvatten
utan föregående prövning enligt vattenlagen, där sådan prövning enligt
kungörelsen är obligatorisk, är belagt med ansvar i nämnda lag. Uraktlåtenhet
att fullgöra anmälningsplikt är straffbelagd i kungörelsen.
Utöver de sålunda gällande föreskrifterna finns i hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919 bestämmelser som ger hälsovårdsmyndigheterna befogenhet att
ingripa till skydd mot vattenförorening, som kan vålla olägenhet ur sanitär
synpunkt. Vållas sådan olägenhet genom driften av fabrik eller näring, skall
hälsovårdsnämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för
dess avhjälpande. Verkställes ej anbefalld åtgärd inom tid som nämnden
föreskrivit, och är den anmärkta olägenheten svår, äger nämnden tills vidare
förbjuda fabrikens eller näringens drivande. Har enligt vattenlagen
prövats under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, skall dock, enligt
uttrycklig erinran, om verkan därav gälla vad i nämnda lag är stadgat (hälsovårdsstadgan
24 § 1 mom. och 50 § 1 inom.). Till vattenlagen hänvisas
i hälsovårdsstadgan även i fråga om befogenhet för länsstyrelse att i dylikt
fall meddela ändrade föreskrifter (55 § 2 mom. andra stycket; jfr 8
kap. 40 § vattenlagen).
Slutligen må erinras om att i lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar finns vissa föreskrifter om tillgodoseende av sanitära
intressen. Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig
hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess
ändamål kräver (4 §). Då den upplåtes till begagnande skall den vara försedd
med de anordningar, som erfordras för att den skall på ett tillfredsställande
sätt tjäna sitt ändamål; lagen nämner därvid bl. a. reningsverk (7 §).
Nuvarande föroreningsförliållanden in. ni.
För att få en överblick av det nuvarande läget i fråga om vattenföroreningens
omfattning och olägenheterna därav har vattenvårdskommittén
från länsstyrelserna inhämtat uppgifter till belysning av situationen. På
2 Ritning till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 and. Nr 27
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
grundval av de inkomna redogörelserna har kommittén lämnat en allmän
översikt över förhållandena i de olika länen, varom utskottet torde få hänvisa
till s. 20—25 i propositionen.
Sammanfattningsvis har kommittén uttalat, att föroreningen av vattendragen
nått en mycket betydande omfattning i praktiskt taget alla bebyggda
områden i landet. Flertalet vattendrag i de södra och mellersta delarna av
landet utnyttjas som recipienter på ett sätt, som kommittén finner medföra
uppenbara olägenheter. I de nordligaste länen är vattenföroreningen visserligen
mera koncentrerad till vissa orter, men den medför enligt kommittén
även där olägenheter, eftersom föroreningen av naturliga skäl lokaliseras
till bebyggelsecentra. Den stigande föroreningen av vattendragen förorsakas
av såväl kommunala kloakvattenutsläpp som industriella avloppsutsläpp.
Den ökade utsläppningen av kloakvatten belyses i betänkandet av följande
uppgifter från bostads- och byggnadsstatistiken:
Under åren 1941—45 byggdes närmare 175 000 lägenheter i hela landet.
Med hänsyn till gällande bestämmelser för statsbidrag torde man kunna räkna
med att praktiskt taget samtliga dessa bostäder var försedda med vatten
och avlopp samt vattenklosett. Motsvarande uppgifter för senare år finnes
icke, men enbart i de 53 städer, som den fortlöpande byggnadsstatistiken omfattar,
färdigställdes åren 1946—53 över 210 000 lägenheter. Man kan för
närvarande räkna med att bortåt 60 000 lägenheter, praktiskt taget alla försedda
med vattenklosett, tillkommer årligen. Det bör i detta sammanhang
erinras om att sådana bekvämligheter som vattenklosett för endast ett par
årtionden sedan ej förekom på landsbygden och endast sällan i samhällen,
men har successivt genom bostadsstandardens höjning blivit allt vanligare i
hela landet. Under det att förorening genom kommunala avlopp tidigare
främst vållades av städer och stadsliknande samhällen, har man alltmera att
räkna med förorening från hela landets bebyggelse som en belastning på
vattendragen.
Industriens betydelse ur föroreningssynpunkt är enligt kommittén svårare
att belysa. Antages produktionens omfattning vara ett uttryck också för avloppsvattnens
belastning på vattendragen, har enligt kommitténs beräkningar
föroreningen från anläggningar som avses i den gällande förprövningskungörelsen
visat en påtaglig genomsnittlig ökning. Åsättes föroreningsgraden
år 1938 indextalet 100, kommer föroreningen från berörda fabriker
och inrättningar år 1951 att ligga vid tal i huvudsak varierande mellan
120 och 220.
För att få en uppfattning om den utsträckning, i vilken åtgärder till motverkande
av vattenförorening redan vidtagits, planerats eller ytterligax-e erfordras,
har kommittén inhämtat uppgifter från samtliga kommuner i riket.
Av det insamlade materialet framgår, att vid redovisningstillfället i hela
landet fanns endast 29 anläggningar för höggradig behandling av kommunalt
avloppsvatten. Härvid är dessutom att märka, att åtskilliga av dessa
anläggningar hade relativt ringa kapacitet och att de i flera fall endast kunde
betjäna en mindre del av vederbörande kommuns bebyggelse. Endast
följande nio städer hade anläggningar för höggradig behandling av allt av
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
19
loppsvatten, nämligen Enköping, Nässjö, Nybro, Eslöv, Uddevalla, Borås,
Skara, Skövde och Kumla. I Jönköping och Lund skedde höggradig behandling
av en betydande del av avloppsvattnet. Bortåt ett hundratal nya anläggningar
för höggradig behandling var projekterade och kan väntas komma
till utförande inom en mer eller mindre nära framtid. Ytterligare mer än
500 anläggningar av detta slag ansågs emellertid enligt distriktsingenjörernas
bedömande vara erforderliga.
Enklare anläggningar för enbart slamavskiljning fanns i 470 kommuner
och var projekterade i något över 650 kommuner. För ytterligare mer än
800 kommuner redovisades emellertid behov föreligga av anläggningar för
slamavskiljning. I hela riket uppgick vid 1950 års utgång den till befintliga
anläggningar för låggradig rening anslutna folkmängden till inemot 1,5 milj.
Anläggningar för höggradig rening fanns vid samma tid för i runt tal
283 000 personer. Anläggningar hade samtidigt projekterats för respektive
0,8 och 1,9 milj. personer. Totalkostnaden för de projekterade anläggningarna
har uppskattats till drygt en halv miljard kronor. Enligt gjorda uppskattningar
erfordras ytterligare anläggningar för drygt 1 milj. personer
i fråga om låggradig rening och för omkring 1,2 milj. personer såvitt avser
höggradig rening. Kostnaden härför har beräknats till samma belopp som
för de redan projekterade anläggningarna, alltså drygt en halv miljard kronor.
Häri ingår dock även kostnaden för s. k. avskärande ledningar i många
fall samt för andra till avloppsutbyggnaden hörande arbeten. Å andra sidan
avser nu berörda investeringsbehov endast åtgärder från kommunernas sida.
Därutöver erfordras anläggningar för behandling av industriellt avloppsvatten
innan det inledes i kommunalt avloppsnät eller utsläppes direkt i
recipient.
Huvuddragen av förslaget
Betänkandet. Olägenheterna av den fortskridande vattenföroreningen har
enligt kommitténs mening nu nått sådan omfattning, att snara och ingripande
åtgärder från samhällets sida är ofrånkomliga. Särskild vikt har med
hänsyn till behovet av att trygga dessa åtgärders planmässighet och effektivitet
av kommittén lagts vid frågan om vattentillsynens framtida
organisation och verksamhetsformer. Enligt kommitténs
mening måste den i stort sett uteblivna effekten av 1941 års lagstiftning
mera tillskrivas otillräckliga resurser för övervakning och tillsyn
av lagbestämmelsernas efterlevnad än brister och ofullständigheter i dessa
bestämmelser. För en tillfredsställande utövning av tillsynen förutsättes
enligt kommittén, att tillsynsmyndigheten äger möjlighet att under beaktande
av teknikens utveckling och av föreliggande ekonomiska faktorer bedöma
frågor om erforderliga behandlingsåtgärder med hänsyn till förhållandena
inom samtliga berörda områden, bl. a. hygienen, naturskyddet, friluftslivet,
fisket, jordbruket och industrien. På grund härav har kommittén
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
ansett det nödvändigt, att tillsynen utövas av ett centralt organ. Kommittén
har föreslagit, att en helt fristående myndighet, benämnd statens vatteninspektion,
skall inrättas för vattenvårdens centrala administration. Till
vatteninspektionen skall enligt förslaget vid full utbyggnad överföras fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten-
och avloppsbyrå jämte distriktsingenjörsorganisationen för vatten och
avlopp. Vattentillsynens lokala administration har i förslaget förutsatts i
första hand ankomma på distriktsingenjörerna för vatten och avlopp, vilka
härvid särskilt skulle ha att övervaka skötseln av behandlingsverk för kloakvatten.
Genom anknytning av distriktsingenjörerna till vatteninspektionen
har kommittén vidare velat skapa möjlighet alt redan vid planeringen inom
länsförvaltningen av vatten- och avloppsanläggningar förebygga, att menlig
förorening uppkommer. Den lokala övervakningen har kommittén förutsatt
skola såsom för närvarande ske även genom bl. a. förste provinsialläkarna
och hälsovårdsnämnderna.
Med hänsyn till de med saneringens genomförande förenade mycket höga
kostnaderna har kommittén utgått från att i rådande samhällsekonomiska
läge den omfattning, i vilken saneringsåtgärderna kan komma till utförande,
måste bli en fråga om avvägning mellan vatten vårdsintresset
och andra allmänna intressen, vilka jämte vattenvårdsintresset
kräver tillgodoseende inom en gemensam, begränsad investeringsvolym.
Icke minst takten i saneringsarbetet måste enligt kommittén bli
beroende av denna avvägning. Under förutsättning av lämplig behandling av
avloppsvattnen bör vattendragen i regel kunna på en gång såväl fullgöra
uppgiften att föra bort och i huvudsak oskadliggöra dessa som även tjäna
andra nyttiga ändamål såsom vattenförsörjning, fiske och rekreation. En
viktig principiell fråga är fördenskull vilken grad av behandling som bör
krävas. Enligt kommittén torde det, i vart fall icke för närvarande, vara
möjligt att ange några generella normer för avloppsvattnens beskaffenhet,
vilket bl. a. från kommunalt håll angivits såsom önskvärt. I sakens natur
ligger, att olika anspråk får ställas på vattendragens renhet, alltefter deras
belägenhet och de olika hygieniska eller ekonomiska uppgifter, som lägges
på dem. Vattenvårdens rerkställande myndigheter bör i varje särskilt fall
ställa kraven på vattnets renhet så högt, som med ett rimligt beaktande av
berörda förhållanden är möjligt.
Såsom tidigare nämnts har kommittén i fråga om de praktiskt tillgängliga
behandlingsmetoderna — i överensstämmelse med gängse tekniska distinktioner
— sldlt mellan låggrad ig och höggradig behandling.
Den förra och enklare metoden innebär, att fasta beståndsdelar och
avsättningsbart slam, fett och olja frånskiljes kloakvattnet genom s. k.
slamavskiljning. Höggradig eller biologisk behandling sker vid större anläggningar
på så sätt, att avloppsvattnet efter slamavskiljning får passera
s. k. biologisk bädd eller behandlas i luftningsbassänger. Behandlingen innebär,
att de organiska ämnena nedbrytes av mikroorganismer.
Om den låggradiga reningen — slamavskiljningen — har kommittén an
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
21
fört, att den är otillräcklig ur medicinsk synpunkt. Genom sådan rening
kan icke förhindras att smittämnen föres ut i vattendragen, i vart fall icke
därest ej klorering äger rum. Vidare avlägsnas endast omkring en tredjedel
av den syrgasförbrukande substansen. För att man skall kunna nöja
sig med enbart slamavskiljning förutsättes därför, att recipienten har mycket
god självreningsförmåga. Under den biologiska reningen däremot reduceras
i stor omfattning även bakteriemängden i avloppsvattnet. Denna metod
ger sålunda betydligt mera tillfredsställande resultat. Metoden ställer
sig emellertid avsevärt dyrare än slamavskiljning i fråga om både anläggnings-
och driftkostnader. Den biologiska reningen kan alltefter avloppsvattnets
beskaffenhet kompletteras med andra metoder. Sådan komplettering
är stundom erforderlig. Även efter biologisk rening innehåller nämligen
normalt kommunalt avloppsvatten betydande mängder näringssalter,
främst kväve och fosfat. Där recipienten är känslig för näringstillförsel, kan
fördenskull också biologiskt behandlat kloakvatten medföra skador i form
av rikare växtlighet i vattendraget och vid stränderna.
Ehuru kommittén funnit, att höga krav måste ställas på avloppsvattnets
rening, har kommittén främst av ekonomiska skäl icke ansett det möjligt att
generellt fordra höggradig rening. Kommitténs förslag till ändrade författningsbestämmelser
beträffande vattenförorening innebär likväl i viktiga hänseenden
skärpningar av nuvarande regler om villkoren
för utsläppande av avloppsvatten. Viktigast i detta avseende
är ett tillägg till det allmänna stadgandet i 8 kap. 23 § vattenlagen angående
åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten, innebärande i
huvudsak att kloakvatten från samlad bebyggelse eller eljest från avlopp,
vartill vattenklosett är ansluten, icke skall få utsläppas med mindre slamavskiljning
skett. Det är enligt förslaget avsett, att bestämmelsen skall gälla
även befintliga utsläpp, ehuru ikraftträdandet skall uppskjutas under en
femårsperiod. Med bestämmelsen har kommittén avsett att i lagen fastställa
en allmän minimistandard. Eu fullständigare behandling bör enligt
kommittén eftersträvas och skall enligt förslaget liksom hittills kunna föreskrivas,
där förhållandena därtill föranleder. Till understrykande härav har
kommittén samtidigt föreslagit en mera rigorös utformning än för närvarande
av det grundläggande allmänna stadgandet. En nyhet i förslaget utgör
stadganden beträffande såväl kloakvatten som industriellt avloppsvatten om
rätt för Kungl. Maj :t att meddela förbud mot utsläppande av avloppsvatten
av viss art eller sammansättning, oavsett deras ursprung i det särskilda
fallet.
Den förprövningsskyldighet, som för närvarande gäller, avser blott nyanläggningar.
Kommittén har emellertid föreslagit upptagande i vattenlagen
av bemyndigande för Kungl. Maj :t att i fråga om kloakvatten från samlad
bebyggelse samt industriellt avloppsvatten föreskriva, att frågan under vilka
villkor avloppsvattnet må avledas till vattenområde skall före viss tidpunkt
påkallas i den ordning vattenlagen stadgar.
I ett utkast Ull förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
utsläppande av vissa ämnen av starkt förorenande beskaffenhet, nämligen
pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle samt s. k. galvaniskt
bad. Möjlighet skall dock föreligga för vattendomstol att medgiva undantag
i särskilda fall. Enligt förslaget —- som förutsatt beslut vid 1955 års
riksdag — skall förbudet träda i kraft för vassle den 1 juli 1958 och för de
övriga ämnena den 1 juli 1957. Utkastet innehåller vidare bestämmelser
om skyldighet att beträffande redan pågående utsläpp av kloakvatten från
samlad bebyggelse med mera än 3 000 invånare samt av industriellt avloppsvatten
från vissa uppräknade slag av fabriker och andra inrättningar
inom fem år efter bestämmelsernas ikraftträdande påkalla prövning av frågan
om villkoren för fortsatt utsläppande. Kommittén har uttalat, att dylik
prövning efter hand borde ske av alla föroreningskällor av någon betydenhet.
Det är alltså enligt förslaget avsett, att bestämmelserna i kungörelsen
skall successivt givas en mera vidsträckt tillämpning.
I förslag till ny förprövningskungörelse, som är avsedd att gälla nya anläggningar,
har kommittén utökat de kategorier av fabriker och andra industriella
inrättningar beträffande vilka för närvarande förprövnings- och
anmälningsskyldighet föreligger. För de fall, där obligatorisk förprövningsskyldighet
icke föreligger utan allenast skyldighet att göra anmälan till tillsynsmyndigheten,
har i förslaget såsom en nyhet upptagits en föreskrift av
innehåll att, om anmälaren icke vill efterkomma vad tillsynsmyndigheten
i anledning av anmälan finner för gott föreskriva beträffande villkoren för
utsläppande av avloppsvattnet, utsläppandet icke må ske förrän vattendomstolen
meddelat tillstånd därtill.
Ett av kommittén framlagt förslag till ny tillsynslag bygger
i huvudsak på och är till övervägande del likalydande med den nu gällande
lagen.
I syfte att underlätta tillvaratagandet av vattenvårdsintresset vid bebyggelseplanering
har kommittén föreslagit vissa tillägg till fasti ghetsbildningslagstiftningen
och byggnadsförfattn
i n g a r n a, berörande bl. a. förhållandet mellan de å resp. områden verksamma
myndigheterna.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att kommittén i skrivelse till statsrådet
Hjalmar Nilson den 10 oktober 1953 fäst uppmärksamheten på vissa
omständigheter, som enligt kommitténs mening är ägnade att motverka saneringen.
Kommittén har därvid särskilt framhållit angelägenheten av att
vid fortsatt byggnadsreglering anläggningar för behandling av avloppsvatten
undantages därifrån eller att i vart fall största möjliga hänsyn tages
till de föreliggande trängande behoven av dylika anläggningar. Vidare har
kommittén föreslagit, att statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
ej skall beviljas, med mindre i företaget samtidigt ingår erforderlig behandlingsanläggning.
Kommittén har jämväl ifrågasatt, om icke förbättrade lånemöjligheter
bör beredas kommunerna såvitt avser investeringar i anläggningar
för motverkande av vattenförorening.
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
Yttrandena. Vad i betänkandet anföres om utbredningen och o mfattningen
av vattenföroreningen bar allmänt vitsordats
i yttrandena och ytterligare illustrerats med mer eller mindre utförliga redogörelser
för olika lokala missförhållanden. Kommitténs och dess limnologiska
expert professorn Thunmarks uttalanden om de olägenheter, som i
olika hänseenden följer av vattenföroreningen, har vunnit anslutning bl. a.
från de med särskild sakkunskap på området utrustade remissinstanserna.
I likhet med kommittén har remissinstanserna över lag, merendels i mycket
bestämda ordalag, understrukit nödvändigheten av att vattenvårdsintresset
blir bättre tillgodosett än hittills. Medicinalstyrelsen har sålunda funnit
den reaktion, som uppstått mot den fortskridande vattenföroreningen i
praktiskt taget hela landet — vid något tillfälle uttryckt med orden »den
fortskridande latriniseringen av våra ytvatten» — böra mana statsmakterna
att vidtaga snabba, kraftiga och rationella åtgärder. Liknande uttalanden
föreligger från bl. a. lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet, flera länsstyrelser,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och
Sveriges industriförbund. Svenska naturskyddsföreningen har kraftigt betonat,
att det är en grov misshushållning att utan förutseende skämma vattendragen
så som skett. Om åtgärder icke planeras och vidtages i god tid,
kan det bli omöjligt att senare återställa vattendragen i deras ursprungliga
skick och i allt fall förenat med flerdubbla kostnader att nå ett nöjaktigt
resultat. Föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution
har funnit kommitténs redogörelse giva ett påtagligt intryck av lägets allvar
och vattenfrågans vitala betydelse för hela vårt land och folk.
Om orsakerna till de rådande missförhållande na har
allmänt uttalats, att de icke i första hand hänför sig till bristande eller ofullständig
lagstiftning utan fastmera till investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktioner,
vilka medfört hinder för uppförande av reningsanläggningar
i erforderlig omfattning. Att otillräckliga personella och ekonomiska
resurser för tillsynsverksamheten bidragit till att utvecklingen fått leda fram
till nuvarande situation har också framhållits i yttrandena, ehuru dessa förhållanden
i allmänhet icke tillmätts samma betydelse som nyssberörda faktorer.
Som den huvudsakliga orsaken till att nuvarande lagbestämmelser
på området icke lett till avsett resultat har dock av bl. a. vattenöverdomstolen
och kommerskollegium angivits den icke tillräckligt effektiva tillsynen
av bestämmelsernas efterlevnad. Av vissa remissinstanser har som bidragande
orsak tillika angivits ett alltför ringa intresse för vattenvården
från industriföretags och kommunala myndigheters sida, så bl. a. av länsstyrelsen
i Malmöhus län, hälsovårdsnämnden i Malmö och distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Västernorrlands och Jämtlands län. 1 andra
yttranden har däremot betygats, att svårigheter icke mött att vinna förståelse
för behovet av effektiva åtgärder mot vattenförorening. Enligt länsstyrelsen
i Jönköpings län har kommittén ej tillräckligt beaktat den otvivelaktigt
överallt positiva inställningen till vattenvårdsproblemen.
Beträffande möjligheterna att råda bot på missförhållandena kommer i
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
remissyttrandena — i nära överensstämmelse med uppfattningarna om orsakerna
till det rådande läget — den uppfattningen till klart uttryck, att
föga är att vinna genom skärpta lagbestämmelser, därest icke de hinder som
vållas av kostnadshänsyn samt rådande in v este ringsbegränsningar
och kredit restrik tioner kan övervinnas.
Allmänt har emellertid uttalats förståelse för att del är nödvändigt att göra
en avvägning i fråga om angelägenhetsgraden mellan vattenvårdsintresset
och sådana andra allmänna intressen, som jämte detta kräver beaktande.
Kostnads-, finansierings- och arbetsmarknadsfrågorna tillmätes av de flesta
remissinstanserna en avgörande betydelse och behandlas i allmänhet ingående
i yttrandena.
Väg- och vattenbyggnadsstijrelsen har i kostnadsfrågan anfört:
Enligt av kommittén redovisade uppskattningar ha projekterade nya eller
kompletterande reningsanläggningar för 2,69 milj. invånare beräknats i anläggning
kosta 540 milj. kronor eller i genomsnitt 200 kr./person. Därutöver
erfordras ytterligare anläggningar för mer än 2 milj. invånare, av vilka anläggningar
hälften bedömts böra utföras för höggradig och hälften för låggradig
behandling. Ovannämnda liksom i det följande angivna kostnadsuppgifter
avse reningsanläggningar enligt nuvarande praxis beträffande reningseffekten.
Skall kravet på denna sättas högre än vad som hittills är fallet vid
låg- och höggradiga anläggningar i allmänhet, bli kostnaderna sannolikt
jämväl större.
Som jämförelse med ovan angivna, ur betänkandet hämtade kostnadsuppgifter
må nämnas, att för Stockholms stad ytterligare erforderliga anordningar,
sådant behovet bedömes för närvarande, enligt framlagd generalplan
drager en anläggningskostnad, som utslagen på nuvarande invånareantal
ligger vid ca 170 kr./person. Generalplanen för Göteborg, där i motsats
till Stockholm reningsåtgärder hittills vidtagits endast för en ringa del av
avloppsvattnet, upptar kostnader motsvarande ej mindre än 560 kr./person,
vilka dock sjunka till drygt 350 kr./person vid beräknad framtida ansluten
folkmängd. Exempel på kostnad av sistnämnda storlek finnes även i
Stockholms närhet.
Kostnaden för avloppsrening varierar väsentligt beroende på dels graden
av behandling, dels anläggningens storlek, dels ock den omfattning i vilken
omläggning eller nyanläggning av ledningar erfordras för att leda allt avloppsvatten
till den eller de platser, där behandlingen skall ske. Dessa tre
faktorer kunna påverka kostnaden inom vida gränser. Ungefärligt kunna följande
gränsvärden angivas, nämligen för slamavskiljning 50 å 350 kr./person
och för biologisk rening 100 å 500 kr./person vid nuvarande metoder.
Som mycket approximativa genomsnittsvärden kan anges 200 resp. 300 kr./
person. Skall behandlingen drivas längre än vad som nu i allmänhet sker
vid biologisk rening — t. ex. för att reducera halten av salter i det renade
vattnet — medför detta ökade kostnader.
De anläggningskostnader som i städer och samhällen hittills nedlagts på
att lösa såväl vatten- som avloppsfrågan — utan att tillräckliga avloppsreningsverk
byggts annat än i undantagsfall — variera från några hundra
kronor per person vid äldre anläggningar i städer till upp emot 2 000 kr.
och i vissa fall ännu mera i mindre orter, som utfört anläggningar under
senare år. Skulle kostnaden för förräntning, underhåll, drift och förnyelse
av dessa anläggningar i sin helhet uttagas genom avgifter, kunna dessa bedömas
variera från mindre än 100 upp till 400 (eller undantagsvis mera)
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
kr. per »normab-hushåll eller -lägenhet och år. Antas hushållet bebo en
lägenhet om ca 65 in2 motsvarar således vatten- och avloppskostnaden ett
årsbelopp från mindre än 1: 50 kr./m2 upp till ca 6: — kr ./in2 lägenhetsyta.
Årskostnaderna för enbart avloppsreningsanläggningar kunna, beräknade
på motsvarande sätt, sägas variera från i gynnsammaste fall ungefär 15 till
upp emot 150 kr./hushåll och år. Under samma antaganden som förut motsvarar
detta i runda tal från 25 öre upp till 2: 50 kr. per m2 lägenhetsyta
och år.
I anslutning till kostnads- och arbetsmarknadsfrågorna har i några yttranden
upptagits frågan om målet för vattenvården och det därmed
sammanhängande spörsmålet om normerna för reningen. Sålunda
har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund efterlyst ett
mera bestämt mål för vattenvården än som kan utläsas av det föreliggande
förslaget. Därmed har styrelsen dock icke velat ifrågasätta, att generella
normer skulle tillskapas för hur avloppsvattnet borde vara beskaffat, innan
det utsläppes i vattendrag. Styrelsen har betonat, att det här är fråga om
avvägningsproblem, vilkas lösning väsentligen är beroende av ekonomiska
överväganden, och att lagstiftningen på detta område måste tillbörligen beakta
vattenvårdsfrågans ekonomiska sida. Styrelsen har i detta sammanhang
erinrat om att enligt betänkandet en skälighetsprövning skall föregå vattendomstolens
avgörande rörande reningsgraden men att inga som helst anvisningar
för en sådan skälighetsprövning lämnats. Även 1951 års byggnadsutredning
har beklagat, att i betänkandet icke mera tydligt klargjorts, vilka
intressen som den förbättrade vattenvården i särskilda fall skall fullfölja.
De allmänna synpunkter som sålunda framkommit avspeglar sig vid remissinstansernas
ställningstagande till utformningen av en skärpt
lagstiftning beträffande vattenförorening. Det av kommittén framlagda
förslaget har över lag i princip hälsats med tillfredsställelse men kritik har
framkommit särskilt mot förslaget om en bestämd tidrymd av fem år för
genomförande av slamavskiljning.
Den diskussion som i remissyttrandena förts angående tillsynens
organisation skall icke i detta sammanhang nämrare beröras. Det må
emellertid nämnas, att den av kommittén föreslagna lagstiftningen i några
yttranden helt avstyrkts med hänsyn till frågan om tillsynen. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län har sålunda — framför allt med hänsyn till att kommittén
enligt länsstyrelsens mening icke på ett tillfredsställande sätt löst frågan
om vattenvårdsärendenas handläggning på det lokala och regionala
planet — ansett förslaget icke utan grundlig omarbetning böra upptagas till
lagstiftning. Vidare har Vetenskapsakademien avstyrkt förslaget på den
grund att kommittén enligt akademiens uppfattning icke tillräckligt beaktat
forskningens betydelse och vikten av att forskningen bleve behörigen
företrädd vid vattentillsynen. I huvudsak samma mening har uttalats av
föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution.
Vidare må i detta sammanhang anmärkas, att i flera yttranden framhållits,
att de nya uppgifter, som i den föreslagna lagstiftningen kommer att
läggas på vattendomstolarna, nödvändiggör en betydande förstärkning av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
deras kapacitet, om icke en allvarlig eftersläpning i handläggningen skall
bli följden. Vattenöverdomstolen har i detta hänseende fäst uppmärksamheten
också på att en ytterligare arbetsökning kan väntas inom det område,
som tillhör nästa etapp av kommitténs arbete, nämligen skyddet av grundvattentillgångarna.
Västerbygdens vattendomstol har påpekat, att särskilt
tillämpningen av de föreslagna reglerna om prövningen inom en femårsperiod
av redan befintliga avloppsutsläpp torde komma att medföra en oerhörd
belastning för vattendomstolarna — åtminstone i den synliga delen av
landet — under tiden till dess alla ansökningar enligt kungörelsen inkommit
och blivit avgjorda. Detsamma har betonats av länsstyrelsen i Kronobergs
län. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har funnit det kunna starkt
ifrågasättas, om vattendomstolarna inom rimlig tid skall kunna avverka
ens de till omkring 200 uppgående ansökningsmål, som i anledning av den
föreslagna lagstiftningen komme att anhängiggöras av städer och tätorter.
Beträffande den närmare redogörelsen för innehållet i remissyttrandena
må här hänvisas till propositionen s. 31—43.
Departementschefen. Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
har i samband med lagrådsremissen anfört bl. a. följande. »För att
komma till rätta med vattenvårdsfrågan, som numera utan överdrift kan
sägas ha utvecklat sig till ett av våra viktigaste samhällsproblem, skulle
det givetvis vara värdefullt om ett till omfattningen och i fråga om takten
för genomförandet klart bestämt saneringsprogram kunde utformas av statsmakterna.
Problemet är emellertid av sådan räckvidd och av så komplicerad
beskaffenhet, att en dylik långsiktig planering bereder mycket stora
svårigheter. Man får ha klart för sig, att genomförandet av en sanering innebor
en kraftig belastning på samhällsekonomien. Enligt gjorda beräkningar
kräver den sanering av våra vattendrag, som bör eftersträvas, investeringar
som springer upp till miljardbelopp. Samtidigt föreligger krav på insatser
inom många andra viktiga samhällsområden, där utvecklingen släpar efter.
Frågan i vilken omfattning och takt vattenvården kan förbättras är sålunda
i väsentlig mån en samhällsekonomisk avvägningsfråga, som icke kan på en
gång få sin lösning på längre sikt. Uppenbart är under alla förhållanden, att
de synnerligen omfattande investeringar, som erfordras för att åstadkomma
de nödiga förbättringarna, måste fördelas över en jämförelsevis lång tid, om
icke vattenvårdsåtgärdernas belastning på samhällsekonomien skall bli större
än förhållandena medger. Detsamma gäller om de stora anspråk på arbetskraft
som ett förverkligande av saneringen måste antagas medföra. En angelägenhetsgradering
måste från tid till annan ske såväl av erforderliga vattenvårdsåtgärder
i jämförelse med andra samhällsnyttiga kapital- och arbetskrävande
företag som av olika vattenvårdsåtgärder inbördes. För påskyndande
av saneringsarbetet har framförts krav på att reningsanläggningar
generellt skall undantagas från byggnadsregleringen. Detta torde ej vara
möjligt i rådande läge, men det är anledning att understryka vikten av att
sådana anläggningar beredes ett så stort utrymme i investeringarna som
över huvud är möjligt utan eftersättande av andra viktiga samhällsintressen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
27
Likaväl som det är vanskligt att uppställa ett klart utformat allmänt saneringsprogram
är det svårt att fastställa generellt gällande, detaljerade normer
för de villkor, som i särskilda fall bör gälla för utsläppande av avloppsvatten.
Det är i vårt moderna samhälle ofrånkomligt, att sjöar och vattendrag
i stor utsträckning användes såsom recipienter för avfall från bebyggelse
och industrier, och med hänsyn till de i hög grad varierande förhållanden,
under vilka detta sker, måste frågan vad som skall anses tillåtligt bedömas
från fall till fall, varvid de olika intressen, som gör sig gällande, får
beaktas och vägas mot varandra. Det är dock givet, att det allmänna riktmärket
bör vara minsta möjliga förorening, och vissa normer torde så
småningom utbildas i praxis.
Bland förutsättningarna för att vattenvården skall kunna förbättras ingår
även som ett viktigt led rådgivning vid planeringen av reningsanläggningar
m. m., kombinerad med viss kontroll från det allmännas sida. Som nyss
nämndes tillskapades i samband med 1941 års lagstiftning en särskild organisation
för att jämte hälsovårdsmyndigheterna utöva den erforderliga kontrollen.
Jag skall här icke gå närmare in på spörsmålet om förstärkning av
organisationen, vilket i annat sammanhang är föremål för prövning vid årets
riksdag. I statsverkspropositionen (bilaga 11, nionde huvudtiteln, s. 327)
har i syfte att bereda ökade möjligheter för en mera effektiv vattenvård föreslagits
viss utbyggnad av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och inrättande
av en rådgivande nämnd vid avdelningen. Det föreligger, som förut
nämnts, ett förslag av vattenvårdskommittén om inrättande av en särskild
myndighet, benämnd statens vatteninspektion, för vattenvårdens centrala
administration, vilket förslag dock icke nu upptagits. Oavsett hur organisationen
i framtiden kommer att utformas, synes det emellertid praktiskt att i
lagstiftningen för det organ, som utövar tillsynen, använda beteckningen statens
vatteninspektion, varvid förutsättes, att det får ankomma på Kungl.
Maj :t att förordna vilken myndighet som skall fungera i detta avseende. Tills
vidare kommer enligt det i statsverkspropositionen framlagda förslaget
fiskeristyrelsens tillsynsavdelning att utöva funktionen såsom statens vatteninspektion.
Med en i erforderlig grad förstärkt tillsynsorganisation torde 1941 års
lagstiftning till motverkande av vattenförorening alltjämt erbjuda ett ändamålsenligt
legislativt underlag för en rationell vattenvård. Lagen ger i sin
gällande utformning klart uttryck åt kravet på att vattendragen ej får allmänt
förstöras genom utsläpp av avfall, men den lämnar samtidigt utrymme
för beaktande av olika intressen och omständigheter, som enligt vad
förut anförts ej kan lämnas ur räkningen. Det är således ej aktuellt att vidtaga
någon genomgripande revision av lagstiftningen. Erfarenheterna under
den tid som de gällande lagreglerna varit i tillämpning visar emellertid,
att vissa jämkningar och tillägg är påkallade för alt klarare inskärpa vikten
av en god vattenvård. De förslag härom, som framlagts av kommittén,
har i det stora hela vunnit gillande vid remissbehandlingen, och de synes
ägnade att läggas till grund för lagstiftning.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
Till en början torde, såsom kommittén föreslagit, det allmänna stadgandet
i 8 kap. 23 § vattenlagen om reningsplikt beträffande kloakvatten böra
formuleras något skarpare, så att det klart framhäves, att höga krav regelmässigt
skall ställas på vattenvården. Därjämte bör införas uttryckligt
stadgande till förhindrande av att kloakvatten från bebyggelse utsläppes utan
föregående s. k. slamavskiljning, d. v. s. borttagande av avsättningsbar förorening.
Härigenom erhålles en ändamålsenlig precisering av minimikravet
på reningen, vilket således bortsett från sällsynta undantagsfall under alla
omständigheter måste uppfyllas. Det bör starkt understrykas, att det är
fråga om ett minimikrav. Med hänsyn till recipientens beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan längre gående åtgärder ofta, kanske regelmässigt,
visa sig erforderliga för åstadkommande av fullt tillfredsställande
förhållanden. Den allmänna regeln om reningsplikten innefattar uppenbarligen
krav på att i dylika fall en kraftigare rening än slamavskiljning skall
äga rum. Beaktas bör även, att en anläggning bör inrättas så, att den i
möjligaste män kan utnyttjas för den fullständigare rening som kan komma
att krävas i framtiden.
Det grundläggande stadgandet i 8 kap. 32 § vattenlagen om villkoren för
utsläppande av industriellt avloppsvatten torde i sin hittillsvarande utformning
i allmänhet medgiva tillräckligt kraftigt ingripande mot förorening
genom sådant avloppsvatten. Kommittén har ej heller föreslagit någon ändring
i denna del.
I likhet med kommittén finner jag det erforderligt att, vid sidan av de
allmänna stadgandena om villkoren för utsläppande av kloakvatten och industriellt
avloppsvatten, skärpta föreskrifter meddelas beträffande särskilt
farliga och svårrenade avloppsvatten. Utöver det nyssberörda stadgandet till
förhindrande av att kloakvatten avledes utan slamavskiljning torde sålunda
skärpta regler böra meddelas beträffande de till kloakvatten hänförliga ämnena
pressaft från siloanläggning och urin från djurstall samt de industriella
avfallsämnena vassle och s. k. galvaniskt bad.
De föreslagna nya lagreglerna angående villkoren för utsläppande av av.
oppsvatten bör utan särskilda reservationer bli tillämpliga på sådana kloaklednings-
och andra avloppsföretag som påbörjas efter ikraftträdandet. För
att det skall bli möjligt att inom rimlig tid få till stånd den nödvändiga saneringen
av våra sjöar och vattendrag bör de emellertid gälla jämväl för redan
befintliga anläggningar. Detta är ofrånkomligt ur allmän synpunkt, och
några invändningar mot en sådan ordning med hänsyn till rättssäkerheten
kan uppenbarligen icke framställas, då de nya reglerna icke kan anses innebära
annat än en närmare precisering av grundsatser, som redan kommit till
uttryck i den gällande lagstiftningen. Det står dock alldeles klart, att en tämligen
långvarig övergångstid är påkallad för genomförande av saneringen.
Kommittén har såvitt angår de skärpta kraven beträffande slamavskiljning
och utsläppande av vissa ur föroreningssynpunkt särskilt farliga ämnen
tänkt sig, att bestämda tidpunkter skulle fastställas. För genomförande av
slamavskiljning skulle sålunda enligt förslaget gälla en övergångstid av fem
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
29
år och beträffande de farliga ämnena vissa kortare tider. Med hänsyn till de
mångahanda faktorer, som inverkar på möjligheterna att genomföra saneringen,
synes det emellertid vanskligt att i lagen fastslå bestämda tidpunkter.
Utvecklingen i fråga om investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktioner
kan svårligen överblickas för någon längre tid framåt. Vad särskilt beträffar
slamavskilj ningen bör även, såsom påpekats vid remissbehandlingen,
beaktas att längre gående åtgärder än slamavskil j ning ej sällan torde komma
att krävas. Risk kan föreligga att — om i lagen föreskrives en bestämd kortare
tidsfrist, inom vilken slamavskiljning skall vara genomförd — för sådant
ändamål måste utföras anläggning, vilken sedermera förklaras otillräcklig
och fördenskull måste ersättas med anläggning för grundligare rening,
något som kan föranleda merkostnader och andra olägenheter. Den
lämpligaste lösningen synes vara, att de föreslagna nya reglerna angående
villkoren för utsläppande av avloppsvatten göres tillämpliga på befintliga anläggningar
med ett i en övergångsbestämmelse upptaget allmänt förbehåll
att för vidtagande av erforderliga reningsåtgärder må åtnjutas det anstånd,
som i det särskilda fallet finnes oundgängligen påkallat. Den närmare tililämpningen
bör ankomma på vattendomstolen, som i den mån anläggningarna
kommer under dess prövning har att i varje särskilt fall, med beaktande
bl. a. av det allmänna investeringsläget, bestämma, vilka åtgärder som
skall vidtagas och inom vilken tid de skall vara fullgjorda.
Den som utsläpper avloppsvatten har att i första hand själv bedöma vilka
åtgärder som erfordras till förhindrande av förorening i strid mot tillämpliga
lagstadganden. Eftersätter han sin skyldighet i detta hänseende och
uppkommer härigenom skada eller olägenhet, kan han på talan av den som
därav drabbats — ■ enskild sakägare eller det allmänna — av vattendomstol
förpliktas att vidtaga av domstolen bestämda åtgärder. I sådana fall då
fara föreligger för betydande förorening, kan det emellertid finnas förenat
med alltför stor risk att överlåta åt den enskilde att själv, vid äventyr blott
av eventuellt efterföljande ingripande, avgöra vilka åtgärder som enligt lagen
erfordras till motverkande av förorening. På denna tankegång vilar det
i samband med 1941 års lagstiftning införda förprövningsförfarandet. Genom
föreskrift i vissa särskilt angivna fall om obligatorisk domstolsprövning
såsom villkor för att utsläppande över huvud skall få ske har i dessa
fall en säkrare garanti vunnits för att reningsåtgärder vidtages i tillräcklig
omfattning. Kommittéförslaget innebär att förprövningsskyldigheten skall
väsentligt utvidgas. Av särskild betydelse i detta avseende är att enligt förslaget
redan befintliga större föroreningskällor skall underkastas obligatorisk
domstolsprövning. Det är givet att en dylik skärpning av förprövningsskyldigheten
ger ökade möjligheter till förbättring av vattenvården.
Det torde dock icke vara erforderligt att i detta sammanhang taga närmare
ställning till kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseenden. I likhet med
vad som för närvarande gäller bör det få ankomma på Kungl. Maj :t att
inom ramen för ett i lagen givet bemyndigande i administrativ ordning närmare
bestämma förprövningsförfarandets omfattning.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
Kommittén har utan att framlägga preciserad lagtext föreslagit vissa lagstiftningsåtgärder
för tillgodoseende av vattenvårdsintresset vid fastighetsbildning
och planläggning av bebyggelse. Såsom framgår av yttranden vid
remissbehandlingen är det emellertid avsett, att frågan om samarbetet mellan
fastighetsbildningsmyndigheterna och de myndigheter, som på andra
områden — däribland vattenvårdens — har att bevaka allmänna angelägenheter,
skall lösas i samband med den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,
och frågan om tillvaratagandet av vattenvårdens intressen
i samband med planläggningen av bebyggelse torde bli föremål för
behandling vid en kommande reform av bvggnadsförfattningarna. Jag anser
mig därför icke i detta sammanhang böra upptaga nämnda frågor till behandling.
Den nu föreslagna lagstiftningen berör icke spörsmålet om vem som i det
särskilda fallet skall gällda kostnaderna för erforderliga åtgärder till motverkande
av vattenförorening. Såvitt angår de kommunala reningsverken
vill jag erinra om att den år 1955 genomförda lagstiftningen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar ger kommunerna större möjligheter än tidigare
att uttaga avgifter för avloppsväsendet av de särskilda fastigheterna.
Enligt det nu anförda vill jag i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag förorda vissa ändringar i vattenlagens regler till motverkande
av vattenförorening. Vad beträffar den formella utformningen av förslaget
torde det vara lämpligast att liksom i den gällande lagstiftningen konsekvent
genomföra den ordningen, att man i själva lagen upptager sådana
regler som hänför sig till villkoren för utsläppande av avloppsvatten. Detta
föranleder en viss omarbetning av författningsmaterialet i jämförelse med
kommitténs förslag. Förutom ändringarna i vattenlagen föreslås en ny tillsynslag,
som är avsedd att ersätta 1941 års lag i ämnet men i sak nära överensstämmer
med denna. Den nya lagstiftningen synes icke behöva föranleda
några ändringar i 1919 års hälsovårdsstadga, men den bör beaktas vid överarbetningen
av det föreliggande förslaget till ny hälsovårdsstadga (SOU
1953: 31).»
De särskilda lagförslagen
Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
8 KAP.
23 §.
Betänkandet. Bestämmelsen i nuvarande 23 § om skyldighet att vidtaga
reningsåtgärder beträffande kloakvatten har i kommitténs betänkande upptagits
såsom första stycke i det nya stadgandet med vissa ändringar,
närmast i förtydligande syfte. Uttrycket »att, i den mån det kan anses skäligt
vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening» har sålunda
utbytts mot formuleringen »att vidtaga de åtgärder till motverkande av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 är 1956
31
vattenförorening som -----skäligen kunna påfordras». Genom denna
ändring vill kommittén framhäva skyldigheten att vidtaga åtgärder. En så
fullständig behandling av kloakvattnet, som är tekniskt möjlig, synes enligt
kommittén böra eftersträvas i alla fall, där det icke är uppenbart, att
andra åtgärder är tillräckliga och där icke kostnaderna blir orimligt höga.
Enligt kommitténs uppfattning kommer prövningen enligt stadgandet som
regel att röra sig om frågan huruvida slamavskiljning skall vara till fyllest
eller om jämväl höggradig rening skall krävas. Genom föreskrift om hänsynstagande
vid prövningen även till beskaffenheten av det vattenområde,
till vilket avloppsvattnet skall ledas, har kommittén velat uttrycka vad som
redan i motiven till gällande lag framhållits om den betydelsefulla roll, som
recipientens art spelar för valet av behandlingsåtgärder. Mängden och beskaffenheten
av det kloakvatten, som skall utsläppas, ävensom arten av
törekommande bebyggelse och de större eller mindre svårigheterna att anlägga
reningsverk är väl även av vikt för frågans lösning. Dessa omständigheter
är emellertid, enligt kommitténs uppfattning, av underordnad betydelse
i jämförelse med recipientens karaktär. En liten mängd avloppsvatten
av relativt ofarlig art kan exempelvis vålla stora olägenheter, om utsläppandet
sker till ett stillastående vattenområde. I ett dylikt fall kan krav böra
ställas på en längre gående behandling än vid utsläppande av en större
mängd kloakvatten med tämligen svår föroreningsverkan i en recipient med
hastig vattenomsättning.
Vid bedömandet av recipientens beskaffenhet bör, uttalar kommittén, hänsyn
som regel icke tagas till förhållanden som bär sin orsak i att ofullständigt
behandlat avloppsvatten utsläppes i vattenområdet från annat håll,
utan prövningen bör i princip ske med utgångspunkt i det aktuella företagets
föroreningsverkningar i förhållande till vattenområdet i dess naturliga
skick. Är det uppenbart, att en viss kvarstående förorening alltid kommer
att törefinnas från något eller några andra företag, bör dock hänsyn tagas
härtill.
I den föreslagna bestämmelsens andra stycke har upptagits förbud
mot utsläppande av helt obehandlat kloakvatten. Kommittén har i denna del
töreslagit, att kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare
ej i något fall skall få utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
med mindre vattnet undergått sådan behandling, att avsättningsbar
förorening frånskilts, s. k. slamavskiljning. Innehåller kloakvatten från samlad
bebyggelse av mindre omfattning eller från enskild fastighet avloppsvatten
från vattenklosett, skall enligt förslaget kloakvattnet ej få utsläppas
utan föregående slamavskiljning, med mindre hälsovårdsnämnden efter hörande
av distriktsingenjören för vatten och avlopp prövat detta kunna ske
ulan olägenhet.
Med den angivna definitionen av slamavskiljning kommer detta reningslörfarande
alt avse frånskiljande icke blott av sådana föroreningspartiklar,
som sjunker till botten och bildar bottenslam, utan även av s. k. ytslam innehållande
fettämnen m. in. Med »samlad bebyggelse» avses enligt kommit
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
tén bebyggelse bestående av ett flertal fastigheter eller bostadshus inom ett
till ytvidden jämförelsevis begränsat område. »Samlad bebyggelse med mera
än 200 invånare» skulle närmast anses motsvara byggnadslagens begrepp
»tätbebyggelse», alltså sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda
anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Det torde i framtiden
bli alltmera sällsynt, att kloakvatten från sådan bebyggelse utsläppes
annorledes än genom gemensam ledning. I den mån så likväl icke sker,
bör slamavskiljning ändock vara obligatorisk för allt utsläpp av kloakvatten
från bebyggelsen. Föroreningsverkan är nämligen densamma.
Det föreslagna stadgandet torde, framhåller kommittén, medföra en avsevärd
förbättring av nu rådande förhållanden både vid havsstränderna och
i inlandet. Vad särskilt angår utsläpp i havet blir det i fortsättningen otilllåtet
bl. a. att utsläppa obehandlat kloakvatten även där det äger rum genom
långt utdragna undervattensledningar. Huru gynnsamma förhållandena
i havet som recipient än kan synas vara, medför ofta även på detta sätt
utsläppt avloppsvatten, att besvärande orenlighet med strömmen föres in
mot stränderna eller, då avloppsvattnet utsläppes på stort djup, att olägenheter
uppkommer för fisket eller skador vållas på fiskredskap samt att en
allmän otrevnad skapas. Att till undvikande av dylika olägenheter åtminstone
slamavskiljning måste ske, då kloakvatten utsläppes i annan recipient
än havet, är än mera uppenbart. Den föreslagna dispensmöjligheten är avsedd
att komma till användning endast i klara undantagsfall, såsom då
kloakvatten från enstaka boningshus eller mindre bebyggelse utsläppes i
havet eller annat större vattenområde på betryggande avstånd från bebyggelseområden,
badstränder eller andra platser, som borde hållas fria från
förorening. Kravet på slamavskiljning bör även kunna eftersättas, då avloppsvatten
från enstaka fastighet avledes till vattendrag, som över lång
sträcka framrinner genom obebyggda trakter av sådan karaktär, att den förorening
som kan uppstå är utan betydelse. Då det enligt kommitténs mening
skulle innebära ett alltför omständligt förfarande att lägga dispensprövningen
i händerna på den centrala tillsynsmyndigheten eller länsstyrelsen, finner
kommittén —- med beaktande av att hälsovårdsnämnd på landet även
har att pröva huruvida vattenklosett må inrättas — det lämpligast, att hälsovårdsnämnd
göres till dispensmyndighet.
I sitt förslag till förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot
utsläppande i vattendrag av två närmast till kloakvatten hänförliga avfallsvatten,
nämligen pressaft från siloanläggning och urin från djurstall. Dessa
medför enligt kommittén särskilt allvarliga skador i vattendragen och är av
den art, att alldeles speciella svårigheter föreligger att före utsläppandet begränsa
de skadliga verkningarna. Från förbudet skall enligt förslaget undantag
kunna medgivas av vattendomstol, där så är möjligt utan att allmänna
intressen eller enskild rätt förnärmas.
Yttrandena. Beträffande det föreslagna lagrummets första stycke
har i vissa remissyttranden pekats på svårigheten att utan en mera preciserad
beskrivning avgöra vilka reningsåtgärder som i det särskilda fallet krävs.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
33
Beträffande andra stycket har det som huvudregel uppställda
kravet på slamavskiljning regelmässigt vunnit anslutning hos remissinstanserna.
I några yttranden har diskuterats behovet av längre gående krav på reningen
än förslaget innehåller. Västerbygdens vattendomstol ifrågasätter sålunda
om icke stadgandet bör formuleras så, att skyldighet att anordna slamavskiljning
föreligger, om icke längre gående åtgärder kan påfordras. Länsstyrelsen
i Stockholms län har yttrat:
Länsstyrelsen är ense med kommittén om nödvändigheten av att regelmässigt
förbud snarast stadgas mot utsläppande av obehandlat avloppsvatten
från vattenklosetter. Då emellertid kommittén generellt blott anser sig kunna
kräva låggradig rening, vill länsstyrelsen framhålla den synnerliga önskvärdheten
av att i motiveringen till lagstiftningen uttryckligen framhålles,
att man i det långa loppet måste räkna med en höggradig rening. Utvecklingen
måste nämligen förr eller senare leda till alt den höggradiga reningen
blir regel. Den psykologiska effekten av en sådan deklaration skulle säkerligen
vara av stor betydelse för den kommande utvecklingen. Detta framstår
särskilt tydligt, om man betänker, att samtidigt som statsmakterna nu tar
ställning till denna fråga en mångfald kommuner och företag i landet står
inför det avgörande valet, om de skola planera sina blivande reningsverk för
låggradig eller höggradig rening.
Sveriges konsulterande ingenjörers förening har hävdat, att det riktigaste
vore att generellt föreskriva höggradig rening. Också försvarets sjukvårdsstyrelse
har räknat med att höggradig rening i regel borde bli erforderlig.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att förbudet mot utsläppande av
kloakvatten utan slamavskiljning skulle komma att träffa bebyggelseagglomerationer
med sinsemellan högst varierande angelägenhetsgrad i fråga om
rening av avloppsvattnet. Bortsett från recipientens betydelse i detta avseende
skiftar såväl mängden som beskaffenheten av avloppsvatten från olika
små och även stora tätorter avsevärt, främst beroende på bebyggelsens ålder
och därmed sammanhängande olika omfattning av sanitära bekvämligheter.
Det föreslagna generella förbudet skulle därför säkerligen komma att förrycka
en mera allsidig angelägenhetsgradering. I den mån ett förbud skulle
komma till användning bör det inordnas som ett led i arbetet för en successivt
fortgående förbättring och ej konstrueras så att arbeten av relativt ringa
betydelse onödigtvis tävlar med synnerligen angelägna företag. Om ett förbud
införes, bör det därför göras fakultativt och dess tillämpning bli beroende
av särskilda beslut.
Den i lagrummet givna definitionen på slamavskiljning finner länsstyrelsen
i Uppsala län icke vara tillräcklig för den praktiska tillämpningen,
i synnerhet icke för hälsovårdsnämndernas kontroll av att slamavskilj ningen
blir effektiv. Bestämmelsen synes därför länsstyrelsen böra kompletteras
— genom anvisningar, cirkulär eller på annat sätt — med upplysningar om
vilka åtgärder som bör vidtagas för uppnående av den avsedda effekten.
Svenska naturskyddsföreningen finner andra stycket innehålla en alltför
långtgående detaljreglering för alt lämpligen böra förekomma i vattenlagen.
II i han/j till riksdagens protokoll 1056. 9 samt. 3 avd. Nr 27
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
Föreningen framhåller, att behov av ändring lätt kan uppkomma och att
sådan bör kunna ske med mindre omgång än en lagändring förutsätter.
Dessutom kan det, enligt föreningen, måhända vara lämpligt att ha olika
föreskrifter för olika delar av landet. Föreningen vill därför förorda, att bestämmelser
av nu ifrågavarande natur intages i en kungörelse och att såsom
andra stycke i 23 § upptages allenast ett stadgande, som bemyndigar Kungl.
Maj :t att giva föreskrifter om vissa minimikrav, som under alla omständigheter
bör uppfyllas. Förslag till bestämmelser av dylik natur finner föreningen
lämpligen kunna underställas riksdagen för yttrande.
Det av kommittén — i förslag till förbudskungörelse — upptagna förbudet
mot utsläppande av pressaft från siloanläggning och urin från djurstall
har i regel icke mött några invändningar i yttrandena. Förslaget har uttryckligen
tillstyrkts av förste provinsialläkaren i Kronobergs län, distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Älvsborgs län och förutnämnda reservanter
i fiskeristgrelsen. Förste provinsialläkaren förklarar, att erfarenheterna
från länet visat, att denna bestämmelse ej är överflödig. Distriktsingenjören
framhåller, att t. o. m. mycket små mängder av ifrågavarande avloppsvatten
har en förödande inverkan på vattendragen. Visserligen kan
förbudet bli betungande för jordbruket; beträffande siloanläggningar är det
emellertid möjligt att med enkla medel tillvarataga och använda pressaften
till nytta för jordbruket i stället för att leda ut den i vattendrag. Reservanterna
i fiskeristyrelsen förklarar, att förbudet helt överensstämmer med de
synpunkter styrelsens tillsynsavdelning tidigare hävdat.
Sveriges lantbruksförbund har i princip icke något att erinra mot förbudet,
eftersom erfarenheten visat, att de ifrågavarande föroreningarna medför
betydande olägenheter vid stora utsläpp. Förbundet anser det emellertid
nödvändigt, att en närmare precisering sker av bestämmelsens innebörd. En
sådan precisering hoppas förbundet skola leda till att mindre mängder av
spillkaraktär undantages från förbudet.
Lantbruksstyrelsen erinrar om att i jordbruket för närvarande torde finnas
ett avsevärt antal siloanläggningar samt att det övervägande flertalet
av landets jordbruk torde sakna urinbrunn. I landet fanns vid 1951 års
jordbruksräkningar 282 140 brukningsenheter med en åkerareal av minst
2 ha samt 96 000 mindre brukningsenheter. Å de förra fanns den 15 september
1951 inalles 12 921 tornsilo och 19 498 gropsilo. Å de mindre
brukningsenheterna fanns blott 143 siloanläggningar. I allmänhet torde
tornsilo vara försedda med avledning eller dränering för avledning av pressvattnet,
varjämte sådana anordningar torde förekomma vid ett icke obetydligt
antal gropsilo. Mer eller mindre fullständigt anordnad gödselvård
fanns vid tiden för jordbruksräkningen endast å 111 998 brukningsenheter
omfattande 2 ha åkerjord eller mera samt å 14 841 mindre brukningsenheter,
medan återstoden ca 170 000 respektive 81 200 saknade sådan anläggning.
För såväl siloanläggningar med avledningsanordningar som för
gödselvårdsanläggningar med brädavlopp från urinbrunn och för andra avrinnings-
och dräneringsanordningar från gödselvårdsanläggningar och stal
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1056
35
lar skulle ett genomförande av förslaget nödvändiggöra investering av stora
kapitalbelopp i ombyggnader. Ombyggnaderna skulle emellertid leda till
att det skadliga avloppsvattnet tvingas att stanna och tränga ned i jordlagren,
och möjlighet skulle icke föreligga att hindra den kvarhållna vätskan
att — åtminstone där terrängförhållandena medger det — genom jordlagren
tränga ut i lägre belägna diken och avlopp. Styrelsen anser det visserligen
angeläget, att åtgärder vidtages för att motverka den fortgående
vattenföroreningen. Såväl pressaft från siloanläggningar som urin från
djurstallar torde även i och för sig böra betraktas som avloppsvatten av
sådan beskaffenhet, att åtgärder till förhindrande av att desamma skall få
förorena vattendragen är påkallade. De regler, som kommittén föreslagit
beträffande dylikt avloppsvatten, är dock avsevärt strängare än de, som förordats
i vissa andra fall, där iskadeverkningarna dock kan väntas i realiteten
bli betydligt större. Det synes nödvändigt, att man vid bedömningen
av frågan i vad mån förbud bör gälla mot avledande av pressaft från siloanläggningar
och urin från djurstallar i högre grad än vad kommittén gjort
tager hänsyn till vilka olägenheter etl dylikt avledande kan medföra ur del
allmännas synpunkt och ställer dessa olägenheter i relation till de kostnader
ett genomförande av förbudet skulle medföra för den enskilde. Sålunda synes
det exempelvis rimligt, att vid bedömningen av förbudsfrågan beaktas, vilka
kvantiteter avloppsvatten det gäller, vilken kapacitet recipienten har och vilken
risk som med hänsyn till dessa omständigheter föreligger för att ett utsläppande
av pressaft eller urin från fastigheten i fråga skall medföra förorening
av närliggande vatten. Likaså synes böra beaktas, hur stora olägenheter
en förorening skulle medföra i det konkreta fallet och om vinsten av
åtgärder till förhindrande av föroreningen står i rimligt förhållande till kostnaderna
för åtgärderna. I detta sammanhang må påpekas, att särskilt i de
mera glest bebodda delarna av landet det i ett stort antal fall förhåller sig så,
att ett avledande av de obetydliga kvantiteter urin det gäller över huvud taget
ej medför någon risk för förorening eller att, även om sådan risk skulle
föreligga, vattnet i allt fall icke tages i anspråk för bad, dricksvatten eller
liknande ändamål. Det kan för övrigt påpekas, att med den successiva nedgång
i kreatursbeståndet, som skett, risken för förorening genom utsläppande
av urin nu snarast torde vara mindre än tidigare, och man torde sålunda
ej ha anledning att betrakta detta utsläppande som en av orsakerna
till den ökade föroreningen i vattendragen. Med hänsyn (ill vad sålunda anförts
hemställer lantbruksstyrelsen, att bestämmelser av ifrågavarande art
icke nu införes utan att frågan om vad som bör föreskrivas beträffande
pressaft från siloanläggningar och urin från djurstallar göres till föremål
för förnyat övervägande.
Riksförbundet Landsbygdens folk gör beträffande pressaft gällande, all
andra möjligheter än avledande vanligen icke står till buds. Får sådant icke
äga rum, ställes man inför nödvändigheten alt upphöra med foderkonservering
i siloanläggning. Under alla förhållanden måste frågan om presssaften
skall tillvaratagas eller bortföras lösas praktiskt, innan ett totalför
-
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
bud av den art kommittén föreslagit kan genomföras. Vad angår urin från
djurstall hävdar förbundet, att sådan icke i nämnvärd omfattning —- i varje
fall icke i större omfattning nu än under lång tid tillbaka — utsläppes i
vattendrag, varför det nuvarande tillståndet i våra sjöar och vattendrag
icke kan ha gödselvården till upphov.
I likhet med lantbruksstyrelsen befarar österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar, att det kategoriska förbudet mot utsläppande av pressaft
och urin kan medföra, att dessa avloppsvatten i stället avledes till brunn
för infiltration i marken, varigenom uppenbar risk uppkommer för förorening
av grundvattnet.
Mellanbygdens vattendomstol betonar såsom lantbruksstyrelsen de i många
fall vittgående ekonomiska konsekvenserna för jordbrukets utövare av förbudet
mot utsläppande av urin från djurstall. Särskilt framhålles svårigheterna
för de små brukningsenheter, som finnes i Norrland.
Lantbruksakademien finner förbudet framstå som oproportionerligt
strängt. Under förutsättning av en effektiv vatteninspektion torde, enligt
akademien, ifrågavarande problem kunna lösas från fall till fall under beaktande
av föroreningens mängd och beskaffenhet samt recipientens storlek
och egenskaper i övrigt. Också Svenska landskommunernas förbund och
1951 års byggnadsutredning anser förbudet vara väl strängt. Förbundet betonar,
att hänsyn bör tagas till de skiftande förhållandena i olika delar av
landet.
Rörande remissyttrandena i övrigt i denna del torde utskottet få hänvisa
till propositionen s. 51—58.
Departementschefen. Som jag redan uttalat i den allmänna motiveringen
måste en skärpning av den generella regeln i 8 kap. 23 § om rening av kloakvatten
anses befogad. Enligt den gällande lydelsen av detta lagrum är den
som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat
vattenområde skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga
åtgärder till motverkande av vattenförorening. För att framhäva att
åtgärder för rening regelmässigt bör vidtagas bör — med en mindre jämkning
av kommitténs förslag — stadgas, att han är skyldig att vidtaga de åtgärder
till motverkande av förorening, som kan anses påkallade ur allmän
eller enskild synpunkt. Såsom kommittén föreslagit bör därjämte angivas,
att hänsyn skall tagas till beskaffenheten av vattenområdet och förhållandena
i övrigt.
Enligt vad som betonats i förarbetena till 1941 års lagstiftning kan man
i fråga om kloakvatten i regel icke vägra avledande till lämplig närliggande
recipient. Men all förorening, varav uppkommer olägenhet av beskaffenhet
att icke skäligen böra tolereras, bör förhindras intill måttet av vad som är
tekniskt och ekonomiskt möjligt. Härvid har man att beakta sanitära intressen,
naturskyddssynpunkter, friluftslivets behov — särskilt badmöjligheterna
— fiskevårdens krav och allmänna trevnadssynpunkter. Hänsyn
måste även tagas till olägenheter, som i det särskilda fallet uppkommer för
enskilda.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
37
Såsom klart kommer till uttryck i den föreslagna nya lydelsen av stadgandet
är recipientens beskaffenhet av särskild betydelse vid bedömandet
av vilka reningsåtgärder som bör krävas. Intensiteten i de olägenheter, som
kan framkallas av ett till mängd och beskaffenhet givet avloppsvatten är
uppenbarligen i väsentlig grad beroende av recipientens natur, dess storlek,
djup, belägenhet, vattenomsättning, självreningsförmåga etc. Frågan i vad
mån vid bedömande i del särskilda fallet av recipientens beskaffenhet hänsyn
bör tagas till förekomsten av förorening från annat håll synes icke kunna generellt
besvaras. Enligt kommittén bör som regel hänsyn icke tagas till sådan
redan existerande förorening utan prövningen ske med utgångspunkt
i det aktuella företagets föroreningsverkningar i förhållande till vattenområdet
i dess naturliga skick. Såsom framhållits vid remissbehandlingen
skulle emellertid en sådan tillämpning understundom kunna leda till att
otillräckliga saneringsåtgärder kräves, eftersom den aktuella föroreningsverkan
kan te sig tämligen obetydlig, om den sättes i relation till recipienten
i föroreningsfritt skick, men framstå som mycket allvarlig, om hänsyn tages
till recipientens redan föreliggande belastning från andra avlopp. Ett vattenområde
kan å andra sidan, såsom i ett yttrande påpekats, vara så förstört
genom viss förorening, att en sanering måste te sig helt utsiktslös. I fall som
de anförda torde det vara nödvändigt att beakta redan existerande förorening.
Under alla förhållanden bör emellertid riktmärket vara vattenområdets
bibehållande eller återställande så långt möjligt i ofördärvat skick. Ingår
prövningen av frågan om erforderliga reningsåtgärder beträffande visst
företag såsom led i ett mera omfattande saneringsprogram, innefattande
motsvarande prövning beträffande andra avloppsutsläpp i samma recipient,
får det bli en avvägningsfråga i rad mån olika förorenare skall få taga i anspråk
recipientens självreningsförmåga. I viss utsträckning torde dylika
frågor kunna regleras inom ramen för vattenvårdsförbund. Att utreda möjligheterna
för införandet av en dylik organisationsform tillhör uppgifterna
för kommitténs fortsatta arbete. I detta sammanhang må jämväl erinras
om regeln i 8 kap. 28 §, vari stadgas att, om två eller flera samhällen avleder
kloakvatten till samma recipient och något samhälle vidtagit reningsåtgärder,
samhälle som alltjämt förorenar recipienten kan förpliktas att
intill dess det vidtager motsvarande reningsåtgärder deltaga i kostnaden för
förstnämnda åtgärder.
Även andra omständigheter än recipientens beskaffenhet måste beaktas
vid avgörande av vilka reningsåtgärder som bör föreskrivas till förhindrande
av att allmänna och enskilda intressen lider intrång genom förorening.
Hit hör, såsom kommittén framhållit, mängden och beskaffenheten av
det kloakvalten som utsläppes, arten av förekommande bebyggelse, som kan
beröras av föroreningsverkningarna, samt de med anläggande av reningsverk
förbundna svårigheterna. I sistnämnda hänseende träder bl. a. den
ekonomiska frågan i förgrunden. Givet är, att en rimlig relation måste krävas
mellan utgifterna för reningen och det resultat, som därmed kan uppnås.
Några närmare riktlinjer för denna avvägning torde nu lika litet som
38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
vid tillkomsten av gällande bestämmelser kunna angivas. Allmänt torde
dock kunna sägas, att åtminstone beträffande kloakvatten från tätbebyggelse
utgifterna för långtgående rening regelmässigt väl uppväges av de förbättringar
den därigenom minskade vattenföroreningen medför ur allmän
och enskild synpunkt.
De svårigheter, som sammanhänger med gällande investeringsbegränsningar
och byggnadsrestriktioner, berör i främsta rummet redan befintliga
föroreningskällor och får beaktas vid utformningen av övergångsbestämmelserna
till den nya lagstiftningen. Även beträffande nya utsläpp kan det
dock måhända undantagsvis bli nödvändigt att vid bestämmande av reningspliktens
omfattning taga hänsyn till att den erforderliga anläggningen
icke kan beredas utrymme inom tillgänglig investeringsvolym. Detta bör
dock givetvis icke leda till befrielse från skyldighet att vidtaga de reningsåtgärder,
som bedömes såsom nödvändiga, utan i förekommande fall endast
till det uppskov, som finnes oundgängligen påkallat. Uppenbarligen är det
i hög grad angeläget, att man icke tillåter betydande utsläpp av otillfredsställande
renat kloakvatten från nya bebyggelseområden.
Den allmänna regeln om skyldighet att rena kloakvatten ger enligt det
anförda, även i sin nu föreslagna något skärpta form, ett tämligen vidsträckt
utrymme för beaktande av olika föreliggande omständigheter. Det torde
vara påkallat att komplettera regeln genom bestämmelse om en minimigräns,
som inskärper att helt obehandlat kloakvatten som regel ej skall
la utsläppas i sjöar och vattendrag. Kommittén har i detta hänseende föreslagit,
alt kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare i
intet fall skall få avledas till vattenområde utan s. k. slamavskiljning samt
att kloakvatten från mindre bebyggelse ävensom från enstaka fastighet, därest
det innehåller avloppsvatten från vattenklosett, icke skall få utsläppas,
med mindre hälsovårdsnämnden finner det kunna ske utan olägenhet. Jag
vill i princip ansluta mig till detta förslag, som också i det stora hela tillstyrkts
i remissvaren. Att utan en sådan jämförelsevis enkel åtgärd som
slamavskiljning utsläppa kloakvatten bör, såsom uttalats redan under förarbetena
till gällande lag, så gott som alltid anses vara otillåtet.
I fråga om den närmare utformningen av den minimiregel beträffande
slamavskiljning som sålunda bör gälla har vid remissbehandlingen riktats
kritik mot kommittéförslaget ur olika synpunkter. Vad som anförts i remissvaren
synes böra föranleda vissa modifikationer i förslaget. Sålunda
torde uttrycket »samlad bebyggelse med mer än 200 invånare» lämpligen
böra utbytas mot »tätbebyggelse». Härigenom vinnes överensstämmelse med
den terminologi som användes i fastighetsbildnings- och byggnadslagstiftningen.
I sak innebär detta samtidigt en ur vattenvårdssynpunkt påkallad
sänkning i förhållande till kommitténs förslag av gränsen mellan sådana bebyggelseområden,
för vilka slamavskiljningsskyldigheten i princip bör gälla
oavsett kloakvattnets sammansättning, och bebyggelse, beträffande vilken
sagda skyldighet skall vara beroende av om avloppsvatten från vattenklosett
ingår i kloakvattnet. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, torde nämligen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
39
tätbebyggelse med den innebörd detta begrepp givits i rättstillämpningen
ofta föreligga långt innan bebyggelsen omfattar mer än 200 invånare. Anledning
att göra skillnad mellan avledande genom gemensam ledning och avledande
genom separata ledningar synes ej föreligga. Spörsmålet härom har
för övrigt ringa praktisk betydelse, om bestämmelsen anknytes till begreppet
tätbebyggelse.
Med anledning av de synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,
torde vidare böra eftersträvas en något mera elastisk reglering än kommittén
föreslagit utan att man fördenskull uppger kravet på slamavskiljning
som regelmässig minimiåtgärd. Någon gång kan det även i fråga om mera
omfattande bebyggelse föreligga skäl att icke strikt hålla på kravet, t. ex.
om recipienten redan är helt förstörd av annan förorening och sanering inom
överskådlig tid icke är tänkbar. I ett remissyttrande har såsom exempel
anförts att ett anrikningsverk utsläpper avfall under sådana förhållanden,
att ersättning för fullständig skada utgått och strandfastigheterna inlösts.
1 dylikt fall bör undantag kunna medgivas. Likaså bör, såsom också kommittén
tänkt sig, undantag kunna medgivas i fråga om utsläpp av mindre
omfattning, även om avloppsvatten från vattenklosett ingår i kloakvattnet,
t. ex. då fråga är om enstaka fastigheter på långt avstånd från bebyggelseområden.
Lagregeln torde kunna utformas så, att undantag från kravet på
slamavskiljning må göras, om det uppenbarligen kan ske utan olägenhet.
.lag vill starkt understryka vikten av ett restriktivt utnyttjande av undantagsmöjligheten.
Det är icke — såvitt angår nya utsläpp — avsett att restriktioner
i avseende å investeringar skall kunna åberopas såsom undantag från
minimiregeln.
Den som är skyldig att vidtaga reningsåtgärder är givetvis, såväl då fråga
är om enbart slamavskiljning som då längre gående åtgärder kräves, även
pliktig att tillse, att den anläggning, som nyttjas för ändamålet, vederbörligen
underhålles. Någon särskild bestämmelse härom synes ej vara erforder
!ig
I
anslutning till minimiregeln om slamavskiljning av kloakvatten torde
även böra upptagas en skärpt regel beträffande utsläpp av pressaft från
siloanläggning och urin från djurstall. Sådant utsläpp förekommer enligt
uppgift i ökad omfattning särskilt i landets södra delar. De skador som uppkommer
härav karakteriseras såsom elakartade. Ehuru utsläppen i regel
ej är av betydande omfattning, blir skadeverkningarna allvarliga genom
att utsläppen ofta sker i mindre vattendrag. Ännu torde förfarandet ej vara
så utbrett att det inger mycket allvarliga farhågor, men det är angeläget att
denna utveckling hejdas. De vid remissbehandlingen från några håll framförda
farhågorna för att ett beskärande av möjligheterna att utnyttja vattendragen
såsom recipienter för pressaft och urin skulle innebära en alltför
stark belastning för jordbruksnäringen synes överdrivna. Det bör vara möjligt
att ulan större ekonomiska uppoffringar finna andra vägar att lösa problemet
hur dessa avfallsämnen från jordbruket skall behandlas. Givetvis
bör det tillses, alt icke utvecklingen i stället går i riktning mot ökad förorc
-
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
ning av grundvattnet. Jag förutsätter, att denna fråga uppmärksammas av
kommittén under dess fortsatta arbete, som bl. a. avser åtgärder till beredande
av erforderligt skydd för grundvattentillgångarna.
Liksom i fråga om icke slambehandlat kloakvatten torde emellertid förbudsregeln
ej böra utformas alltför rigoröst. Möjlighet till undantag bör beredas
i sådana fall då det är uppenbart att utsläppandet icke medför någon
olägenhet. Så kan stundom vara fallet exempelvis då fråga är om ett mindre
omfattande utsläpp i mindre damm eller dike inom fastigheten eller recipient
med stark vattenomsättning.
Enligt det anförda vill jag föreslå, att såsom andra stycke av 23 § införes
ett stadgande av innebörd att kloakvatten, som innehåller avloppsvatten
från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått
slamavskiljning, ävensom pressaft från siloanläggning och urin från djurstall
ej må avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, med mindre
det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Det är givetvis av vikt, att det
tillses att stadgandet verkligen efterleves. Detta torde lämpligast ske genom
förprövningsskyldighet, eventuellt med dispensmöjlighet i viss utsträckning
för hälsovårdsnämnd. Frågan härom kan regleras i administrativ ordning.
32 §.
Betänkandet. Kommittén har —i förslag till förbudskungörelse — upptagit
förbud mot utsläppande i vattenområde av de industriella avloppsvattnen
vassle samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat
sköljvatten, med befogenhet för vattendomstol att medgiva undantag
från förbudet, där så finnes kunna ske utan att allmänna intressen eller enskild
rätt förnärmas. Dessa slag av avloppsvatten anställer enligt kommittén
så allvarliga skador i vattendragen, att de i fortsättningen icke bör annat
än i undantagsfall få avledas till vattenområde.
Yttrandena. Mot det föreslagna förbudet i vad det gäller galvaniskt bad
och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten har någon erinran
icke framställts.
Beträffande förbudet mot utsläppande av vassle har av Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska mejeriernas riksförening
anförts, att detta icke borde omfatta mindre mängder av spillkaraktär.
Riksföreningen har därvid framhållit, att om icke vid osttillverkningen
spillvassle utgörande högst 5 procent av totala vasslemängden får avledas
med det övriga avloppsvattnet antingen hela osttillverkningstekniken måste
ändras eller också en fullständig omläggning ske av avloppssystemen inom
ysterierna. Detta kommer att medföra mycket stora kostnader. Riksföreningen
medger dock, att förhållandena understundom kan vara sådana, att
icke ens spillvassle borde få utledas i recipient.
Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda,
att skärpta regler upptages i fråga om utsläppande i vattenområde av vassle
samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten.
Dessa ämnen har mycket kraftig föroreningsverkan, och en begräns
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
41
ning av möjligheterna att utsläppa dem i vattendragen torde vara av stor
betydelse för saneringen. Möjligheter torde föreligga att behandla dessa avfallsämnen
på annat sätt än att släppa ut dem i vattendragen. Regeln —
som lämpligen kan upptagas såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf
— bör liksom motsvarande bestämmelse beträffande pressaft från
siloanläggning och urin från djurstall avfattas så, att utsläppande ej må äga
rum med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Den dispensbefogenhet,
som föreligger för Kungl. Maj :t enligt paragrafens andra stycke,
bör dock vara tillämplig jämväl beträffande dessa avfallsämnen.
34 §.
Betänkandet. Kommittén har föreslagit en höjning av maximi- och minimibeloppen
— från 25 resp. 3 000 kronor till 50 resp. 6 000 kronor —- för
den avgift, som enligt första stycket i denna paragraf må till befrämjande
av fisket inom landet åläggas ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes
industriellt avloppsvatten, som kan antagas medföra avsevärt men
för fiske. Kommittén har samtidigt framhållit såsom önskvärt, att de influtna
medlen, bl. a. i fiskets intresse, användes för tillgodoseende icke blott av
fisket utan också av andra mera allmänna vattenvårdsintressen.
Departementschefen. I betraktande av penningvärdeförsämringen och med
hänsyn till omfattningen av de skador, som visat sig kunna uppkomma genom
förorening av industriellt avloppsvatten, torde maximibeloppet för den
i förevarande paragraf föreskrivna avgiften böra höjas till 10 000 kronor.
Minimibeloppet bör samtidigt höjas till det av kommittén föreslagna beloppet
50 kronor.
Med hänsyn till den stora omfattning i vilken staten bidrager till kostnaden
för anläggande av avloppsledningar för kloakvatten skulle en avgiftsplikt
i fråga om sådant avledande ofta icke komma att innebära annat än
att en del av statsanslagen återginge till det allmänna i form av avgifter. Det
synes fördenskull föga rationellt att införa avgiftsskyldighet för ldoakvattenutsläpp.
Något förslag härom har jag följaktligen icke ansett mig böra
framlägga.
Vad angår frågan om de genom avgifterna influtna medlens användning
torde med paragrafens nuvarande avfattning dessa icke kunna disponeras
annorledes än för främjande av fisket inom landet. Någon ändring i detta
avseende torde icke för närvarande böra ske. I likhet med kammarkollegiet
finner jag emellertid hinder icke möta mot att medlen användes för ändamål,
som mera indirekt främjar fisket.
37 §.
Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf bar — i samband med
att möjlighet att stadga förprövningsskyldighet införts jämväl i fråga om
avledande av kloakvatten — överförts till 38 §. Härav föranledes jämväl en
mindre redaktionell jämkning i andra stycket.
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
38 §.
Departementschefen. Vid utformningen av den nya lagstiftningen har
följts den grundsatsen, att skärpta regler om villkoren för avledande av avloppsvatten
upptagits i själva lagen, varjämte förutsatts, att tillämpningen
av de skärpta reglerna skall säkras bl. a. genom förprövningsskyldighet.
Möjlighet torde böra föreligga för Kungl. Maj :t att föreskriva dylik skyldighet
ej blott — såsom nu är fallet — beträffande industriellt avloppsvatten
utan jämväl i fråga om kloakvatten. Stadgandet i 37 § första stycket bör
därför utsträckas till att gälla också kloakvatten. Med denna komplettering
får bestämmelsen en lämpligare plats i förevarande paragraf. Såsom ett nytt
fjärde stycke har alltså i 38 § införts en bestämmelse av innebörd, att Kungl.
Maj :t äger meddela förbud mot att, innan frågan om åtgärder till motverkande
av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, anlägga avloppsledning
för kloakvatten eller vissa slag av fabriker och andra industriella
inrättningar eller mot att i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utsläppa
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning.
10 KAP.
43 §.
Betänkandet. Kommittén har föreslagit, att i 10 kap. skall införas eu ny
paragraf, betecknad 43 a §, av innebörd att vatteninspektionen skall erhålla
avskrift av ansökningshandlingar jämte kungörelse, såvitt fråga är om syneförrättning
beträffande vattenreglering eller annat företag, som icke hänför
sig till 8 kap. men som kan antagas leda till ökad vattenförorening. Till motivering
av förslaget anför kommittén:
Sjösänkningar och vattenregleringar medför ofta sådana förändringar i de
berörda vattenområdena, att helt andra förutsättningar än tidigare uppkommer
för dessas utnyttjande som recipienter för avloppsvatten.1 Om avloppsvatten
ledes till dylikt vattenområde, kan därför det planerade företaget få
till följd en väsentligt ökad förorening inom området. Samma synpunkter
kan i vissa fall gälla även i fråga om dikningsföretag och andra företag enligt
7 kap. Det är således av vikt, att vatteninspektionen vid syneförrättning
rörande sjösänkning eller vattenreglering samt rörande annat företag, som
kan medföra ökad förorening, beredes tillfälle att följa syneförrättningen
och framhålla de synpunkter, som bör iakttas med hänsyn till vattenvårdsintresset.
Departementschefen. Såsom kommittén anfört kan även andra företag än
sådana som är hänförliga till 8 kap. medföra ökad vattenförorening, och det
synes påkallat att införa en bestämmelse om att vatteninspektionen skall få
underrättelse om sådana företag. I främsta rummet är detta påkallat beträffande
företag enligt 7 kap. Bestämmelsen torde dock böra omfatta även vattenregleringsföretag
för kraftändamål, ehuru sådana företag endast undantagsvis
kan antagas leda till ökad vattenförorening.
43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
För undvikande av en särskild a-paragraf har bestämmelsen upptagits såsom
ett nytt tredje stycke i 10 kap. 43 §.
44 §.
I denna paragraf har vidtagits vissa smärre jämkningar i överensstämmelse
med kommitténs förslag. Utöver vad kommittén föreslagit har den
formella ändringen vidtagits, att uttrycket »byggnadsnämnd, där sådan finnes»
utbytts mot »byggnadsnämnden».
68 och 74 §§.
Betänkandet. I sista stycket av dessa båda paragrafer stadgas i den gällande
lydelsen, att i fråga om företag enligt 8 kap. avskrift av förslag till utlåtande
resp. avskrift av utlåtande eller visst meddelande jämte underrättelse
skall översändas till fiskeristyrelsen — enligt förslaget vatteninspektionen.
Som en följd av det vid 10 kap. 43 § föreslagna stadgandet bör enligt
kommittén föreskrivas, att dylik avskrift skall tillställas vatteninspektionen
jämväl i fråga om företag, som avses i sistnämnda lagrum, dock endast om
vatteninspektionen funnit påkallat att till förrättningsmannen avgiva yttrande
rörande företaget.
Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör dessa båda paragrafer
kompletteras som en följd av det föreslagna tillägget till 10 kap. 43 §.
Härvid synes riktigast att likställa företag enligt 3 eller 7 kap., som kan antagas
leda till ökad förorening, med företag enligt 8 kap. översändande av
avskrift till vatteninspektionen bör alltså ske, även om vatteninspektionens
yttrande icke innefattar någon erinran med anledning av företaget.
11 KAP.
36 §.
Denna paragraf har kompletterats på samma sätt som 10 kap. 43 §. Därvid
har den av kommittén förslagna 36 a § inarbetats i 36 §.
59 §.
I förevarande paragraf har endast vidtagits den formella ändringen, att
»fiskeristyrelsen» utbytts mot »statens vatteninspektion».
13 KAP.
8 och 11 §§.
De i dessa båda paragrafer föreslagna ändringarna avser endast att anpassa
stadgandena efter den nya lydelsen av 8 kap.
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
Övergångsbestämmelserna
Betänkandet. Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser till ändringarna
i vattenlagen innefattar till en början föreskrift om alt det i 8 kap.
23 § av kommittén föreslagna förbudet mot utsläppande av kloakvatten utan
slamavskiljning ävensom motsvarande ansvarsbestämmelse i 13 kap. icke
skall äga tillämpning inom en femårsperiod efter ikraftträdandet.
Vidare upptages i förslaget en särskild övergångsbestämmelse för det fall,
att talan fullföljes mot sådant beslut angående avgift enligt 8 kap. 34 § som
meddelas före ikraftträdandet.
Departementschefen. Enligt vad jag närmare utvecklat i den allmänna
motiveringen bör de nya lagreglerna om villkoren för utsläppande av avloppsvatten
i princip äga tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdandet.
Vissa inskränkningar måste emellertid göras. Har fråga om villkoren
för avledande före ikraftträdandet blivit av vattendomstol eller synemän
slutligen prövad, bör sålunda, till en början, vid fullföljd av talan eller
underställning äldre lag äga tillämpning. Beaktas måste vidare bestämmelserna
i 8 kap. 40 § vattenlagen om de förutsättningar, under vilka ändring
må ske av lagakraftvunnen föreskrift, som efter ansökan meddelats av vattendomstol
eller synemän. Har sådan föreskrift meddelats före ikraftträdandet
eller därefter med tillämpning av äldre lag enligt vad nyss sagts, synes
de nya bestämmelserna böra äga tillämpning å det avledande, som därvid
varit under bedömande, allenast i den mån i målet meddelade föreskrifter
må ändras enligt reglerna i 8 kap. 40 §. Bestämmelser i nu angivna hänseenden
bör upptagas i övergångsstadgandet.
Såsom jag vidare uttalat i den allmänna motiveringen måste i fråga om
de nya reglernas tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdandet,
också det allmänna förbehållet göras, att för vidtagande av erforderliga
åtgärder till motverkande av vattenförorening må, enligt vattendomstolens
(eller synemännens) bestämmande, åtnjutas det anstånd, som med hänsyn
till omständigheterna är oundgängligen påkallat. Jämväl härom bör bestämmelse
upptagas i övergångsstadgandet. Vid tillämpningen härav är det givetvis
icke avgörande, om den ledning, varigenom avledandet sker, anlagts och
nyttjats före ikraftträdandet. I den mån efter ikraftträdandet sker klart
märkbar ökning av eller ur föroreningssynpunkt betydelsefull ändring i
sammansättningen av avloppsvatten, som tidigare utsläppts genom viss ledning,
är nya lagen tillämplig utan reservationer.
Någon anledning att — såsom ifrågasatts i ett remissyttrande — överväga
att införa möjlighet till ersättning, om befintlig bebyggelse enligt nya lagen
skulle drabbas av förbud mot att utsläppa kloakvatten eller om mera kostsamma
åtgärder föreskrives, torde ej föreligga. Som jag anfört i den allmänna
motiveringen innebär den nya lagstiftningen icke något principiellt
avsteg från de grundsatser, som redan är fastslagna i den gällande lagstiftningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
45
Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
Betänkandet. Det av kommittén framlagda förslaget till tillsynslag bygger
på och är till övervägande del likalydande med den hittills gällande lagen i
ämnet. Den enda mera väsentliga förändring, som föreslås av kommittén,
innebär att vatteninspektionen — som enligt kommitténs förslag skall övertaga
fiskeristyrelsens uppgift som tillsynsmyndighet — skall utöva tillsyn
ur alla de synpunkter, som kan komma i fråga. Härom anför kommittén:
Enligt den gällande lagen utövar tillsynsmyndigheten tillsyn »ur fiskeoch
naturskyddssynpunkt». Denna uppgift skall således nu tillkomma vatteninspektionen.
Den primära tillsynen ur hälsovårdssynpunkt utövas däremot
av hälsovårdsmyndigheterna, medan tillsynsmyndigheten endast »i
den mån så lämpligen kan ske» har att bevaka detta intresse. Vatteninspektionen
föreslås nu bliva utrustad även med medicinsk och bakteriologisk
sakkunskap. Den bör därför handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt.
Hälsovårdsmyndigheterna skall dock givetvis enligt hälsovårdsstadgans
bestämmelser alltfort utöva sådan tillsynsverksamhet. Liksom
hittills bör tillsyn enligt vad därom särskilt är stadgat utövas av fiskeritjänstemän.
För tillsynsmyndigheten (vatteninspektionen) måste det vara
av stort värde att kunna tillgodogöra sig den erfarenhet, som besittes av
länsfiskeritjänstemännen, vilka i sitt arbete har ständig kontakt med vattendragen.
Ett närmare samarbete mellan dessa tjänstemän och en enligt
hälsovårdsstadgesakkunnigas förslag utbyggd organisation av hälsovårdsinspektörer,
å ena, samt vatteninspektionen, å andra sidan, kan bli av stor
betydelse för den lokala tillsynen mot vattenförorening. Anordningen med
särskilda tillsyningsmän bör jämväl bibehållas.
Beträffande en av kommittén lämnad redogörelse för det närmare innehållet
i lagförslaget må här hänvisas till propositionen s. 70—71.
Yttrandena. Såvitt angår tillsynslagens utformning förekommer i yttrandena
kritik mot kommittéförslaget på skilda punkter.
1951 års byggnadsutredning anser förslaget icke ha erhållit en utformning,
som. tillgodoser utredningens mening om verksamhetens inriktning.
Särskilt 2 § ■— vilken utredningen finner kunna i den föreslagna lydelsen
utgå ur förslaget utan att dettas innebörd ändras — bör enligt utredningens
uppfattning erhålla sådan avfattning, att den rådgivande verksamheten klart
fastslås som en skyldighet och rentav en huvuduppgift för vattenvårdsmyndigheten.
I samband därmed anser utredningen att, antingen i tillsynslagen
eller i en blivande instruktion för myndigheten, skyldighet bör föreskrivas
för denna all i frågor rörande kommunala avloppsvatten och andra frågor
av beskaffenhet att påverka byggnadsverksamheten samråda med byggnadsstyrelsen,
länsarkitekterna och byggnadsnämnderna. På samma sätt föreslår
Sveriges lantbruksförbund, att vatteninspektionen skall vara skyldig
att, vid handläggning av mera ingripande frågor berörande jordbruket, inhämta
yttrande från lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen eller statens mejeriförsök.
I fråga om vatten inspektionens och länsstyrelsernas uppgifter enligt tillsynslagen
har medicinalstyrelsen fäst sig vid att bestämmelserna — t. ex.
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
2, 3, 4 och 6 §§ —konstruerats så att de stadgar rättighet men icke skyldighet
för de nämnda myndigheterna att vidtaga åtgärder, då missförhållanden
yppar sig. Enligt styrelsens mening bör dessa uppgifter tillkomma vederbörande
myndighet såsom skyldigheter. Därest bestämmelserna icke anses
kunna omredigeras i sådan riktning, föreslår styrelsen, att i vederbörande
instruktioner motsvarande bestämmelser intages såsom åligganden.
Länsstyrelsernas befogenhet på vattenvårdens område anses av länsstyrelsen
i Kalmar län böra göras mera omfattande. Icke blott vatteninspektionen
utan även länsstyrelserna bör, hävdar länsstyrelsen, äga möjlighet att hos
vattendomstol påkalla prövning rörande åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande av avloppsvatten.
Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen kan
jag ej i detta sammanhang taga ställning till frågan om tillsynsorganets
framtida organisation. Enligt det i årets statsverksproposition framlagda förslaget
är det avsett, att den centrala tillsynen tills vidare som hittills skall
utövas av fiskeristyrelsen. Vid utformningen av lagen bör likväl, som jag
förut uttalat, för tillsynsorganet användas beteckningen statens vatteninspeklion.
Lagen bör innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma vilken
myndighet som skall utöva denna funklion.
Innan organisationsfrågan blivit slutgiltigt löst, är det icke möjligt att taga
ställning till om det centrala tillsynsorganet, såsom kommittén tänkt sig,
skall handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt. Denna
fråga får alltså nu lämnas öppen. För att ett ställningstagande till organisationsfrågan
skall kuna ske oberoende av lagstiftningen torde det vara lämpligast
att icke i lagtexten närmare precisera omfattningen av tillsynen. Ehuru
lagtexten alltså i detta avseende synes kunna utformas enligt kommitténs
förslag, förutsättes afl vatteninspektionen tills vidare utövar tillsyn ur hälsovårdssynpunkt
allenast i den mån detta med hänsyn till inspektionens resurser
kan ske.
Vad angår utformningen av lagen i övrigt har i en del remissyttranden
efterlysts en närmare precisering av tillsynsorganets skyldigheter i vissa avseenden.
En sådan precisering torde emellertid ej böra ske i förevarande lag,
som närmast avser att giva ett legislativt underlag för tillsynsverksamheten,
utan den bör i den mån den finnes erforderlig ske instruktionsvägen. Frågan
om länsstyrelsernas och hälsovårdsnämndernas verksamhet i avseende
å vattentillsynen torde icke nu kunna närmare prövas, utan en översyn i
detta avseende får ske vid utarbetandet av den nya hälsovårdsstadgan.
Beträffande den i gällande tillsynslag stadgade möjligheten för länsstyrelse
att förordna särskild tillsyningsman har kommittén föreslagit det tillägget,
att förordnande må ske efter framställning av vatteninspektionen eller
då fråga därom eljest uppkommer. I några remissyttranden har ifrågasatts,
om icke länsstyrelsen bör vara skyldig att i sådana fall, då tillsyningsman
lillsättes utan sådan framställning, inhämta yttrande från vatteninspektionen.
Med hänsyn till att det kan vara fråga om brådskande åtgärder synes.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
47
dock sådan skyldighet icke böra föreskrivas. Beträffande gäldandet av kostnaderna
för tillsyningsman torde tillräcklig tydlighet ernås, om det stadgas,
att kostnaderna skall gäldas av den som är ansvarig för behövliga åtgärder
till motverkande av vattenförorening. Såvitt angår allmänna vatten- och avloppsanläggningar
kommer därvid ansvarigheten att åvila anläggningens
huvudman. Frågan i vad mån denne kan utkräva beloppet av dem som nyttjar
ledningen får bedömas enligt de regler som gäller om avgifIsplikt. Eftersom
uttrycket »tillsyningsman» begagnas i den år 1955 antagna lagen om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, torde detta uttryck användas
även i förevarande lag i stället för »tillsynsman». Det i gällande lag i förevarande
sammanhang använda uttrycket »samhälle» är mindre lämpligt
med hänsyn till den speciella innebörd som detta begrepp numera har i 8
kap. vattenlagen (se 8 kap. 2 § i lydelse enligt lag den 3 juni 1955). Uttrycket
torde böra utbytas mot »tätbebyggelse».
Särskild bestämmelse torde icke vara erforderlig beträffande skyldigheten
för vatteninspektionen, fiskeritjänsteman eller annan, som biträder inspektionen,
att iakttaga gällande militära säkerhetsföreskrifter.
Bortsett från att 14 § i förslaget kan utgå såsom onödig — jfr lagen den
20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten — synes i övrigt
ej vara anledning till erinran mot kommitténs förslag.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
Utskottet
Såsom departementschefen framhåller har vattenvårdsfrågan numera
kommit i ett sådant läge att den kan sägas utgöra ett av våra viktigaste
samhällsproblem. Situationen i fråga om nedsmutsningen av våra vatten
är nämligen nu betydligt allvarligare än vad man i allmänhet tycks föreställa
sig. Den har också under senare år på ett oroväckande sätt förvärrats
i mycket rask takt. Anledningarna till att läget i dag är så allvarligt är flera.
Här skall endast erinras om två.
För det första ökar nedsmutsningen av våra vatten hastigt bl. a. på grund
av den snabba ökningen av antalet vattenklosetter samt den stigande mängden
industriellt avloppsvatten, vilket medför olägenheter och skador av
skilda slag.
För det andra tvingas vi, samtidigt som våra grundvattentillgångar minsbas
— grundvattnet sjunker — och behovet av vatten ökar, alt i allt större
utsträckning använda ytvatten, d. v. s. vatten ur sjöar och andra sötvattendrag,
för att tillgodose det ständigt stegrade behovet av vatten.
För att även ytvatten tillgångarna skall kunna lagas i anspråk på ett
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
ändamålsenligt sätt för alla ifrågakommande behov för närvarande och i
framtiden är det asolut nödvändigt, att en god vattenvård bedrives. Vattenvården
— som är den rationella skötseln av yt- och grundvattentillgångarna
av alla slag och som omfattar både söt- och saltvatten — har att föranstalta
om från hygieniska och andra synpunker tillfredsställande vattenförsörjning
samt anordningar för avledning och behandling av avloppsvatten. Därtill
kommer recipientvården och de problem, som sammanhänger med vattenståndssänkning
och vattenståndsreglering. På såväl vattenförsörjningens
som avloppsvattenavledningens områden har vatlenhygienen utslagsgivande
betydelse. Detta gäller t. ex. råvatten för framställning av dricksvatten och
andra hushållsvatten, råvatten för livsmedelsfabrikation, dricksvatten för
djur, naturliga friluftsbadvatlen och andra naturliga vattenområden, t. ex.
strandvatten i och vid större samhällen. Den personliga vattenhygienen
måste nödvändigtvis kompletteras med planmässigt genomförda samhälleliga
vattenhygieniska åtgärder. Detta gäller både de medicinskt motiverade
åtgärderna, vilka avser tillfredsställande skydd mot smittspridning genom
vatten och skydd mot giftiga ämnen i vattnet, och de psykologiskt motiverade
åtgärderna, vilka avser bl. a. tillfredsställande utseende, lukt och smak
hos vattnet.
Enär både hushållen och industrierna måste ha avloppsmöjligheter och
då avloppsämnena icke kan helt förintas på land, måste både våra söt- och
saltvatten alltjämt fungera såsom recipienter för avloppet från hushållen
och industrierna. Här skall endast erinras om tillväxten av tätorterna på
grund av industrialiseringen och om framväxten av allt större livsmedelsindustrier,
särskilt konserveringsindustrierna. De recipierande vattendragens
storlek och självreningsförmåga står redan nu ofta icke i rimlig proportion
till föroreningsmängden. Den av vattenvårdskommittén företagna
utredningen visar också, att flertalet vattendrag i de södra och mellersta
delarna av landet utnyttjas som recipienter på ett sätt, som kommittén finner
medföra uppenbara olägenheter. Även i de nordligaste länen medför
vattenföroreningarna betydande olägenheter främst i anslutning till bebyggelsecentra.
Det torde stå klart, att orsakerna till de rådande missförhållandena icke
i första hand är att söka i bristande eller ofullständig lagstiftning utan fastmera
i bi. a. den omständigheten, att tillsynen av bestämmelsernas efterlevnad
icke blivit tillräckligt effektiv. Av denna anledning har rentav vissa
töreskrifter i 8 kap. vattenlagen kommit att helt sakna efterföljd i praktiken.
Bland andra orsaker kan särskilt framhållas investeringsbegränsningar
och byggnadsrestriktioner, vilka i sin mån medfört hinder för uppförande
av reningsanläggningar i erforderlig omfattning. Otillräckliga personella
och ekonomiska resurser för tillsynsverksamheten är dock kanske
den viktigaste anledningen till att utvecklingen fått leda fram till nuvarande
situation.
Ehuru utskottet anser, att en i stort sett tillfredsställande vattenvård
skulle kunnat åstadkommas med en i tid insatt planmässig och systema
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
49
tiskt upplagd tillämpning av nu gällande lagstiftning, hälsar utskottet med
tillfredssfällelse tillkomsten av föreliggande proposition i vattenvårdsfrågan.
Det är nämligen — särskilt med hänsyn till den hittillsvarande eftersläpningen
— enligt utskottets mening ytterst angeläget, att i den kommande
intensifierade verksamheten för vattenvården det legislativa underlaget
innefattar fullgoda uttryck för de principer, som skall följas. I detta
avseende anser utskottet den föreslagna skärpningen i det allmänna stadgandet
i 8 kap. 23 § vattenlagen vara väl motiverad. Härigenom framhäves
klart, att höga krav i regel måste ställas på vattenvården. Av särskild
vikt anser utskottet det vara, att det klart kommit till uttryck i den föreslagna
nya lydelsen av stadgandet, att speciell betydelse bör tillmätas recipientens
beskaffenhet vid bedömandet av vilka reningsåtgärder som skall
krävas. Beträffande kravet på slamavskiljning med avseende på vissa kloakvatten
fäster utskottet särskilt avseende vid departementschefens uttalande,
att detta krav får fattas endast som en minimifordran, innebärande att
verkliga reningsåtgärder i fall, där så visar sig erforderligt, skall vidtagas.
Utskottet bär heller ingen erinran att framställa mot de särskilda skärpta
bestämmelser, som föreslagits beträffande pressaft från siloanläggning, urin
från djurstall, vassle och galvaniskt bad samt från dylikt bad härrörande
koncentrerat sköljvatten.
De föreslagna bestämmelserna saknar liksom hittills någon direkt i lagen
angiven sanktion för sin efterlevnad. Liksom hittills varit fallet skall
enligt propositionen även i fortsättningen den ordningen gälla, att den som
utsläpper avloppsvatten i första hand själv skall bedöma, vilka åtgärder
som skall vidtagas för att förhindra förorening i strid mot tillämpliga lagstadganden.
Först på talan av den som drabbas av skada eller olägenhet
kan den, som ettersätter sina skyldigheter med avseende å erforderliga
reningsåtgärder, av vattendomstol förpliktas att vidtaga av domstolen bestämda
sådana. Utskottet bortser därvid tills vidare från den s. k. förprövningsskyldigheten,
vartill utskottet återkommer i ett senare sammanhang.
Enligt utskottets mening är denna anordning godtagbar endast under förutsättning,
att bestämmelsernas efterlevnad bevakas av en tillsynsorganisation,
som äger möjlighet att med hänsyn till förhållandena inom samtliga
berörda områden, bl. a. hygienen, naturskyddet, fisket, jordbruket och
industrien, bedöma frågor om erforderliga behandlingsåtgärder och på
grundval därav utöva rådgivande, konstruktiv verksamhet. Därest denna
organisation utrustas med betryggande personella och ekonomiska resurser,
torde de reningsåtgärder, som enligt lagstiftningen kräves i varje särskilt
fall, kunna bringas till verkställighet utan att vattendomstolarna på
grund av bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening ytterligare belastas
så hårt, att förstärkning av deras personal måste tillgripas i alltför
långt gående utsträckning. Därmed är dock icke sagt att icke en viss förstärkning
av vattendomstolarnas personal ändock kan visa sig bli nödvändig;
även detta är en fråga till vilken utskottet återkommer i ett senare
sammanhang.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 27
50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
Årets riksdag har i samband med behandlingen av statsverkspropositionen
förutsatt, att Kungl. Maj :t till 1957 års riksdag framlägger förslag till
lösning av frågan om vattenvårdens organisation (jordbruksutskottets av
riksdagen godkända utlåtande nr 1 s. 129). Såsom tillsynsmyndighet fungerar
för närvarande fiskeristyrelsens tillsynsavdelning. Det är emellertid
uppenbart att tillsynsmyndigheten, vilken i enlighet med förslaget i föreliggande
proposition lämpligen bör benämnas statens vatteninspektion, i
fortsättningen måste bilda ett självständigt centralt organ, utrustat med
sådana resurser, att dess verksamhet leder till effektiv efterlevnad av vattenlagens
bestämmelser. I enlighet med vattenvårdskommitténs förslag bör
dessutom tillsynsorganisationen överses också med hänsyn till den lokala
administrationen. Det ligger enligt utskottets mening stor vikt på att limnologisk
sakkunskap blir företrädd såväl i centralorganet som ute på fältet.
Det är nämligen nödvändigt för uppnåendet av en god vattenvård, att kunskap
vinnes om de biologiska betingelserna för att ett ytvatten skall kunna
mottaga avloppsvatten av olika slag utan att ytvattnet därigenom blir
olämpligt ur hygienisk eller annan samhälleligt betydelsefull synpunkt. Kravet
på limnologisk expertis inom de vattenvårdande organen är därför synnerligen
väl motiverat, såväl när det gäller den centrala bedömningen av
principiella frågor och utformandet av direktiv för vattenövervakningen som
även för det perifert bedrivna övervaknings- och rådgivningsarbetet. Limnologisk
sakkunskap bör med hänsyn härtill anlitas i större utsträckning
än vad vattenvårdskommittén föreslagit.
Utskottet vill understryka, att det är av vikt, att redan i samband med
tillsynsorganisationens utformning riktlinjerna för vattenvårdens bedrivande
i fortsättningen klargöres. Det må i detta sammanhang framhållas,
att det icke torde vara möjligt att skydda alla sjöar och andra vattendrag
så, att deras vatten på eu och samma gång kan användas för ytvattentäkt,
bad och fiske o. s. v. Det är därför nödvändigt, att verksamheten inriktas
på^ en planmässig inventering på lång sikt av samtliga ytvattentillgångar,
varigenom dessa på ett förnuftigt sätt kan uppdelas för användning för olika
ändamål. Det är viktigt, att de efter en sådan inventering för avloppsvattenutsläpp
avdelade recipienterna skötes så, att de kan fungera på ett tillfredsställande
sätt, exempelvis så att de icke fördärvas genom igenslamning eller
igenväxning. Vid en inventering av nu nämnt slag har linmologien en viktig
uppgift att fylla. Det är därför också nödvändigt, att den limnologiska
forskningen beredes ökade möjligheter.
Den planmässighet inom vattenvården, som sålunda bör eftersträvas,
kommer synbarligen att i viss utsträckning kunna tillgodoses inom ramen
för de vattenvårdsförbund beträffande vilkas utformning vatlenvårdskommittén
för närvarande är verksam. Utskottet har tidigare i annat sammanhang
uttalat sig för sådana samordnande organ för vattendrag, som skall
utnyttjas för olika ändamål. Det torde icke vara uteslutet, att vattenlagens
i viss mån otidsenliga bestämmelser i samband med denna frågas övervägande
kommer att visa sig vara i behov av en viss översyn till åstadkom
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956 51
inande av bättre skydd för exempelvis vattentäkter, friluftsbad, turistnäringen
och andra allmänna intressen av liknande slag.
Vad det i propositionen upptagna förslaget till ny tillsynslag beträffar
konstaterar utskottet, att förslaget i huvudsak bygger på och till övervägande
del är likalydande med nu gällande lag i ämnet. Utskottet vill i detta
sammanhang endast framhålla, att den blivande instruktionen för statens
vatteninspektion bör utformas så, att dess rådgivande verksamhet klart fastslås
såsom en skyldighet. Detta är nämligen enligt utskottets mening eu
grundläggande förutsättning för genomförandet av en effektiv efterlevnad av
lagens bestämmelser.
Utskottet delar den uppfattning, som redovisas i propositionen rörande
den övergångstid, som erfordras för genomförandet av saneringen av våra
vattendrag. Det är således vanskligt att i enlighet med kommitténs förslag
i lagen fastslå vissa bestämda tidpunkter, inom vilka erforderliga reningsåtgärder
skall vara vidtagna. Utskottet anser sig därför kunna godtaga de
föreslagna övergångsbestämmelserna, innebärande att de nya reglerna görs
tillämpliga på befintliga anläggningar med ett allmänt förbehåll, att det
anstånd må åtnjutas, som i det särskilda fallet finnes oundgängligen påkallat.
Såsom ovan nämnts, saknar bestämmelserna om de villkor, under vilka
avloppsvatten får utsläppas i vattendragen, någon direkt i lagen angiven
sanktion för sin efterlevnad. Det är således beroende på parts yrkande,
huruvida frågan om reningsskyldighet i varje särskilt fall bringas under
vattendomstols prövning. Ett avsteg från denna princip utgör det s. k. förprövningsförfarandet.
I kungörelsen den 1 november 1946 om förprövning
rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening in. m. ges nämligen
föreskrifter i vissa, särskilt angivna fall om obligatorisk domstolsprövning
såsom villkor för att utsläppande över huvud taget skall få ske. I dessa
tall, som avser endast nyanläggningar och tar sikte på vissa inrättningar
och fabriker, vilkas avloppsvatten anses ha en särskilt elakartad karaktär,
har en säkrare garanti vunnits för att reningsåtgärder vidtages i tillräcklig
omfattning. Den nämnda förordningen gäller med stöd av ett i 8 kap.
37 § vattenlagen upptaget bemyndigande för Konungen att förordna om
förbud mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella anläggningar
innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening
blivit prövad enligt vattenlagen. I propositionen har föreslagits, att detta bemyndigande
skall utvidgas till att avse även avloppsledningar för kloakvatten,
vilket medfört en överflyttning av ifrågavarande bestämmelse till 8 kap.
38 § vattenlagen. I ett förslag till ny förbudskungörelse har vattenvårdskommittén
föreslagit en väsentlig utvidgning av förprövningsskyldigheten. Enligt
kommitténs förslag skall redan befintliga större föroreningskällor underkastas
obligatorisk domstolsprövning. Departementschefen har emellertid ansett
det icke vara erforderligt att i nu förevarande sammanhang taga ståndpunkt
till kommitténs förslag i detta hänseende. I stället har det ansetts
böra — liksom för närvarande är fallet — ankomma på Kung], Maj:t att på
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
grund av bemyndigandet i administrativ ordning närmare bestämma förprövningsförfarandets
omfattning.
Utskottet har ingenting i princip att erinra mot detta resonemang men
förutsätter, alt förprövning kommer att föreskrivas i åtminstone den omfattning,
som föreslagits av kommittén. Det är enligt utskottets mening
därvid av vikt, att avloppsvatten av olika slag men med samma skadliga inverkan
på recipienten underkastas förprövningsskyldighet i samma utsträckning,
oavsett huruvida de härrör från olika slag av fabriker och inrättningar.
Det är uppenbart, att i samma mån som förprövningsskyldigheten utvidgas
belastningen i motsvarande grad kommer att öka på vattendomstolarna.
Den förstärkning av dessas personal, som således under alla förhållanden
torde bli en oundgänglig följd av förprövningsförfarandets utvidgning,
måste emellertid enligt utskottets mening tagas med hänsyn till det prekära
läge, i vilket landets vattenvård befinner sig. Utskottet förutsätter dock, att
personalförstärkningar icke skall behöva företagas i alltför långtgående utsträckning.
Frågan, i vilken omfattning och takt vattenvården kan förbättras, är
över huvud taget en samhällsekonomisk avvägningsfråga; det rör sig ju
här om kostnader, som uppgår till miljardbelopp. Det torde i detta sammanhang
vara anledning att understryka vikten av att vid fortsatt byggnadsreglering
största möjliga hänsyn tages till de föreliggande trängande
behoven av anläggningar för behandling av avloppsvatten. Likaså är det
av yttersta vikt, att tillräckligt utrymme beredes för sådana anläggningar
vid utformandet för framtiden av den allmänna investeringspolitiken. Med
hänsyn till det angelägna kravet på höggradig biologisk rening exempelvis
i sådana fall, där tätbebyggelse förekommer vid en recipient med låg
självreningsförmåga, och med beaktande av de betydande kostnader som
merendels är förenade med sådana reningsanläggningar, kunde måhända
frågan om statsbidrag vara förtjänt att övervägas.
Mot de föreslagna lagbestämmelsernas utformning har utskottet ingenting
annat att erinra än att orden »avsättningsbar förorening» i det föreslagna
andra stycket av 8 kap. 23 § vattenlagen möjligen kan ge anledning
till missförstånd. Med ordet avsättningsbar avses nämligen i rent teknisk
bemärkelse endast beståndsdelar som sjunker, medan sådan orenlighet, som
flyter på ytan och skummas bort, rätteligen faller utanför detta begrepp.
Den slamavskiljning som åsyftas med förevarande bestämmelse hade således
för ernående av fullständig klarhet bort beskrivas såsom »behandling,
varigenom avsättningsbar och avskumningsbar förorening frånskilts». Det
torde emellertid stå klart att avsikten med de i förslaget valda ordalagen är
att föreskriva sådan behandling, som sist nämnts. Utskottet förutsätter, att
vatteninspektionen i sin verksamhet kommer att tolka lagens föreskrift
på detta sätt, och anser sig därför kunna låta denna fråga bero vid sitt
nu gjorda uttalande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1956
53
Av vad utskottet tidigare anfört torde framgå, att utskottet icke kan
ansluta sig till det i motionerna I: 601 och II: 785 framförda kravet på höggradig
rening såsom ett minimikrav i fråga om kloakvatten, som innehåller
avloppsvatten från vattenklosett eller som härrör från tätbebyggelse.
Utskottet vill slutligen också fästa uppmärksamheten på den stora betydelsen
av saklig upplysningsverksamhet och propaganda i vattenvårdsfrågan.
Upplysning bör lämnas redan i skolorna, så att man på ett effektivt
sätt kan förhindra bl. a. att minderåriga badar i och leker vid stranden
av sjöar och andra vattendrag med hälsovådligt vatten. Bland former för
upplysningsverksamheten kan förutom muntlig information i skolorna särskilt
framhållas film och illustrerade broschyrer.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 601 och
II: 785, antaga de genom förevarande proposition framlagda
lagförslagen.
Stockholm den 8 november 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Grym*, Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert-Hermansson och Ebbe Ohlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp,
Nyberg, Nestrup och Persson i Appuna*, fru Boman samt herrar Persson i
Tandö och Jansson i Benestad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:370 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten