Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition dels angående godkännande av konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja, dels ock med förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, m. m.

1956-02-22 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition dels angående godkännande av konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja, dels ock med förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition dels angående

godkännande av konvention till förhindrande av havsvattnets

förorening genom olja, dels ock med förslag

till lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg,

m. m.

Genom en den 30 december 1955 dagtecknad proposition, nr 23, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll dels äskat riksdagens godkännande av en vid propositionen

fogad konvention den 12 maj 1954 till förhindrande av havsvattnets förorening

genom olja, dels ock föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1) lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; samt

2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen.

I fråga om ordalydelsen av konventionen ävensom propositionens svenska

översättning därav samt beträffande svensk översättning av åtta särskilda

med konventionen sammanhängande resolutioner torde få hänvisas till propositionen.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse:

1) Förslag

till

Lag

om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I vattenområde, som utgör svenskt territorium, må olja icke uttömmas

från fartyg. Utflöde av olja från fartyg i sådant vattenområde skall i den

mån så är möjligt förhindras.

Vidkommande annat vattenområde äger Konungen bestämma att vad i

första stycket sägs skall gälla i fråga om svenska fartyg med en bruttodräktighet

av minst 590 registerton eller beträffande vissa slag av sådana fartyg.

Med olja förstås i denna lag råolja och smörjolja samt tjock dieselolja

och annan beständig brännolja enligt vad Konungen därom närmare före1

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

skriver. Vad i lagen sägs om olja skall ock gälla oljehaltig blandning, vilken

till minst en tiotusendel utgöres av olja som nyss sagts.

2 §•

Utan hinder av vad i 1 § stadgas må uttömmas

a) oljehaltigt slagvatten, dock, såvitt avser fartyg med en bruttodräktighet

av minst 500 registerton, endast därest vattnet icke innehåller annan olja än

smörjolja;

b) olja från fartyg, som ej är tankfartyg, då fartyget är på väg till hamn

utan sådan mottagningsanläggning, som i 5 § sägs; samt

c) bottensats, som utgöres av rester från rening av brännolja eller smörjolja

eller som härrör från tankfartygs lasttank och är av så fast beskaffenhet

att den ej kan pumpas ur tanken.

Uttömning, som avses under b) och c), skall dock ske så långt från land

som omständigheterna medgiva.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen utser äger för visst svenskt vattenområde

meddela bestämmelser till förebyggande av att vattnet förorenas

genom sådant avfall från fartyg, som ej är olja, eller genom uttömning, som

avses i 2 §.

4 §•

Svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton må ej

nyttjas till sjöfart med mindre fartyget, i enlighet med närmare föreskrifter

av Konungen eller myndighet som Konungen utser, är utrustat antingen med

anordningar till förebyggande av att beständig brännolja utflödar i fartyget

eller med inrättning, varmed slagvattnet före uttömning kan renas från olja.

Tillsyn å efterlevnaden av vad sålunda stadgas skall utövas enligt bestämmelserna

i lagen om tillsyn å fartyg.

5 §•

I allmän hamn som Konungen bestämmer skall finnas anläggning för

mottagande av oljehaltig blandning från fartyg, som ej är tankfartyg. Närmare

föreskrifter rörande sådan anläggning meddelas av Konungen eller

myndighet som Konungen utser.

Underlåter hamnens ägare att inrätta och driva anläggning som i första

stycket avses, äger Konungen eller myndighet som Konungen utser att på

ägarens bekostnad ombesörja att anläggningen inrättas och drives.

6 §•

Å svenskt tankfartyg, så ock å annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet

av minst 500 registerton skall av befälhavaren eller under hans tillsyn

av annan föras oljedagbok enligt närmare föreskrifter av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer. Konungen äger förordna att

oljedagbok skall, i den omfattning som finnes erforderlig, föras även i

andra fall.

Polismyndighet och tillsynsmyndighet enligt lagen om tillsyn å fartyg

ävensom tull- och lotsmyndighet samt, då fartyget befinner sig i utländsk

hamn, vederbörande utländska myndighet äga taga del av oljedagboken

och på begäran erhålla av befälhavaren till riktigheten bestyrkt utdrag

därav.

Vad i andra stycket sägs skall ock gälla beträffande oljedagbok eller motsvarande

anteckningar å utländskt fartyg, då fartyget befinner sig i svensk

hamn.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

3

7 §•

Den som i strid mot denna lag uttömmer olja eller underlåter att vidtaga

åtgärd till förhindrande av att olja utflödar, så ock den som bryter mot bestämmelse

utfärdad med stöd av 3 § straffes med dagsböter eller fängelse i

högst sex månader.

Befälhavare, vilken åsidosätter förbudet i 4 § eller bryter mot 6 § eller

föreskrift som utfärdats med stöd därav, straffes med dagsböter.

Uttömmes olja i strid mot denna lag eller åsidosältes förbudet i 4 §, straffes

fartygets redare liksom vore gärningen begången av honom själv, såframt

den skett med hans vetskap och vilja.

8 §•

Om laga domstol i mål rörande ansvar enligt denna lag skall vad i 313

och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Denna lag äger endast i den mån Konungen så förordnar tillämpning å

fartyg, som äges av svenska staten och icke är avsett att nyttjas till handelssjöfart

eller för resandes fortskaffande.

Genom lagen göres ej inskränkning i befogenhet, som följer av bestämmelserna

i hälsovårdsstadgan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall 4 § träda i kraft

först den dag Konungen förordnar och skall intill samma dag uttömning av

slagvatten vara tillåten även om slagvattnet innehåller annan olja än smörjolja.

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 8 kap. 2 § vattenlagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

2

Vad i denna lag sägs om avledande

av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten skall i tillämpliga delar

gälla jämväl utkastande, utsläppande

eller uppläggande av fast avfall

från samhälle eller fastighet så, att

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

därav kan förorenas. Konungen

1 Senaste lydelse, se SFS 1955: 315.

§•

Vad i denna lag sägs om avledande

av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten skall i tillämpliga delar

gälla jämväl utkastande, utsläppande

eller uppläggande av fast avfall

från samhälle eller fastighet så,

att vattendrag, sjö eller annat vattenområde

därav kan förorenas. Ko
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

eller myndighet, som av Konungen

utses, äger meddela särskilda bestämmelser

till förebyggande av sådan

vattenförorening. I enahanda

ordning må ock meddelas erforderliga

föreskrifter till förhindrande av

att vatten förorenas genom avfall från

fartyg.

Utöver de---— — — — särskilt stadgat.

Med samhälle ----sådan anläggning.

nungen eller myndighet, som av Konungen

utses, äger meddela särskilda

bestämmelser till förebyggande av

sådan vattenförorening. Om åtgärder

mot vattenförorening från fartyg är

särskilt stadgat.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1957.

I fråga om de i propositionen anförda skälen får utskottet, i den mån

redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att Sverige ratificerar 1954 års oljeskadekonvention,

som har till syfte att motverka att havsvatten förorenas genom oljeutvinning

från fartyg. Konventionens viktigaste bestämmelse innefattar ett

förbud mot att från fartyg om minst 500 bruttoton utsläppa olja av mera

beständig art inom vissa zoner av havet, vilka i regel sträcker sig 50 sjömil

från land.

Vidare föreslås i propositionen antagande av sådan lagstiftning som erfordras

för konventionens ratificering. Lagstiftningen går något längre än

vad som direkt föranledes av konventionen och innefattar, såvitt avser

svenskt havsområde och Sveriges inre vattenvägar, bestämmelser mot all

förorening från fartyg, oavsett dettas storlek.

Enligt förslaget skall inom svenskt vattenområde vara förbjudet att

från fartyg uttömma vissa oljor. För andra fartyg än tankfartyg gäller förbudet

dock endast i den mån hamnarna förses med oljemottagningsanläggningar.

Kungl. Maj:t skall äga bestämma i vilka hamnar sådana anläggningar

skall finnas. Anläggningarna skall ombesörjas av hamnarna som avses

skola kunna täcka sina kostnader genom avgifter från fartygen. Förslaget

innefattar ett bemyndigande att i administrativ ordning meddela

bestämmelser mot vattnets förorening genom annat än olja.

Såvitt gäller område utanför svenskt territorium bemyndigas Kungl.

Maj :t att bestämma att förslagets förbud mot uttömning av olja skall äga

tillämpning å svenska fartyg om minst 500 bruttoton.

Förslaget stadgar att oljedagbok skall föras å fartygen för att möjliggöra

kontroll av lagens efterlevnad.

Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

5

Inledning

På inbjudan av brittiska regeringen avhölls på våren 1954 i London en

internationell oljeskadekonferens, vid vilken Sverige var representerad. Vid

konferensen antogs den 12 maj 1954 en internationell konvention till förhindrande

av havsvattnets förorening genom olja samt åtta resolutioner med

rekommendationer i samma ämne. Oljeskadekonventionen undertecknades

av Sverige under förbehåll om ratifikation.

Sedan kommerskollegium i skrivelse den 22 december 1954 hemställt, att

Kungl. Maj :t måtte föranstalta om ratificering av konventionen, uppdrog

Kungl. Maj :t den 14 januari 1955 åt kommerskollegium att i enlighet med

närmare angivna riktlinjer verkställa utredning rörande frågan om ratificering

av konventionen och inkomma med därav föranledda förslag. Därjämte

tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet samma dag i

enlighet med Kungl. Maj :ts samtidigt meddelade bemyndigande sakkunniga

att stå till kollegii förfogande för samråd i frågor rörande nämnda uppdrag

varjämte experter vid utredningen utsågs. Med skrivelse den 28 februari

1955 överlämnade kommerskollegium därefter till Kungl. Maj:t utredning

i saken samt förslag till lag om åtgärder till skydd mot förorening av vattenområde

genom olja från fartyg. I skrivelsen har kollegium förklarat

bl. a., att kollegium hade för avsikt att i samråd med de sakkunniga under

fortsatt utredning utarbeta förslag till administrativa detaljföreskrifter.

Utlåtanden över kommerskollegii båda skrivelser har efter remiss avgivits

av chefen för marinen, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län, nordiska oljeskadekommitténs svenska avdelning,

svenska hamnförbundet, svenska naturskyddsföreningen, svenska petroleum

institutet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Sveriges fartygsbefälsförening,

Sveriges redareförening samt Sveriges varvsindustriförening.

överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser har vid sina utlåtanden

fogat yttranden, som införskaffats från myndigheter eller sammanslutningar,

däribland Stockholms och Göteborgs hamnstyrelser, stadsfullmäktige

i Malmö och Norrköping, drätselkammaren i Hälsingborg, drätselkammaren

och hamndirektionen i Luleå, drätselkammaren i Kristianstad, Umeå

stads hamndirektion och Skellefteå stads hamnstyrelse, Östergötlands och

Södermanlands handelskammare, Skånes handelskammare samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956

Ratificeringsfrågan

1954 års oljeskadekonvention

Oljeskadekonferensen konstaterar i resolution nr 1, att många länders

kuster och kustfarvatten är allvarligt utsatta för oljeförorening och att denna

orsakar stor skada på kuster och stränder med hinder för bad och annan

hälsosam rekreation såsom följd, inverkar menligt på turistnäringen, medför

död och ödeläggelse för fågellivet och annan fauna samt sannolikt har

skadliga verkningar för fisken och de havsorganismer, varav den lever. Föroreningen

vållas framför allt av beständiga oljor, d. v. s. råolja, brännolja,

tjock dieselolja och smörjolja. Även om avgörande bevis saknas för att dessa

oljor förblir på havsytan under obegränsad tid, är det dock klart, att de

kvarblir där under mycket lång tid och kan föras mycket avsevärda sträckor

av strömmar, vind och rörelser i vattenytan och avlagras på stränderna.

Konferensen framhåller, att stora mängder av beständiga oljor regelbundet

utsläppes i havet av tankfartyg efter rengöring av tankar och genom utpumpning

av oljebemängt barlastvatten samt av torrlastfartyg, som brukar föra

barlastvatten i sina brännoljetankar.

Oljeskadekonventionen syftar till att motverka förorening av nyss angivet

slag. Konventionens regler avser därför råolja, brännolja, tjock dieselolja

och smörjolja samt oljehaltig blandning, vari sådan olja ingår (art. I).

Räckvidden av konventionen är i så måtto inskränkt att den endast gäller

registrerade fartyg om 500 ton brutto eller mera. Utanför konventionen faller

därför örlogsfartyg och även marina hjälpfartyg (art. II).

Konferensen har funnit att det för närvarande icke är möjligt att genomföra

ett totalt förbud mot uttömmande av olja och ej heller att bestämma

någon tidpunkt från vilken uttömning av beständiga oljor i havet skulle

helt och hållet upphöra. Konventionens förbud mot oljeutvinning är därför

i första hand begränsat till vissa zoner. Zonerna är icke för alla fall enhetliga

utan de ha något olika omfattning beroende på om uttömningen sker

från tankfartyg eller torrlastfartyg, varmed avses alla fartyg som ej är tankfartyg.

Dessutom gives särskilda regler om zonens sträckning för vissa särskilt

angivna havsområden. Varje land har också möjlighet att besluta om

viss jämkning av utsträckningen av zonen utanför sitt territorium (art. III

och bilaga A).

Huvudregeln är att förbud mot oljeuttömning skall föreligga inom en zon

av 50 sjömil från land (bilaga A). För Nordsjön gäller den särskilda regeln

att zonen skall sträcka sig 100 sjömil från kusten utom utanför Norge.

Reglerna leder till att vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utom

zonerna. Förbudet skall för varje fördragsslutande lands fartyg gälla inom

samtliga zoner i världen.

Förbudet gäller i princip all uttömning av olja och oljehaltig blandning

inom zonerna (art. III). Emellertid upptar konventionen vissa undantag.

Sålunda avser förbudet ej uttömning av olja eller oljehaltig blandning som

sker med hänsyn till fartygets säkerhet eller för att förhindra skada å far
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

tyg eller last eller för att rädda människoliv till sjöss och ej heller utflöde

av olja eller oljehaltig blandning, som är föranlett av skada å fartyget eller

oundvikligt läckage, såvitt efter upptäckten därav alla rimliga försiktighetsåtgärder

vidtages för att förebygga eller minska utflödet. Hinder skall ej

heller föreligga för uttömning så långt från land som är praktiskt möjligt

av bottensats, som ej kan utpumpas från lasttankar i tankfartyg på grund

av sin fasta konsistens eller som utgöres av rester från rening eller klargöring

av brännolja eller smörjolja. Konventionen upptager även undantag

från uttömningsförbudet i fråga om oljehaltig blandning som ej innehåller

annan olja än smörjolja (art. IV och V). För torrlastfartygen gäller därjämte

det undantaget att olja och oljehaltig blandning får, då fartyget är på resa

till hamn utan mottagningsanordning av beskaffenhet, som angives i det

följande, uttömmas så långt från land som är praktiskt möjligt (art. III).

Överträdelse av förbud mot uttömning skall vara straffbar. Straffet får

ej vara lindrigare för en överträdelse utom ett lands territorialvatten än för

motsvarande förseelse, begången inom territorialvattnet (art. III och VI).

Konventionen innehåller vidare föreskrift om att fartyg skall vara försedda

med anordningar av beskaffenhet att hindra brännolja eller tjock

dieselolja att rinna ned i rännsten, vars innehåll länsas ut i havet utan att

först separeras (art. VII). Fördragsslutande regering har att tillse att i

vissa större hamnar, s. k. huvudhamnar, finns anordningar, som möjliggör

för fartyg som ej är tankfartyg att befria sig från rester av oljehaltigt barlast-

eller tankspolvatten (art. VIII). Utan att det föreskrives i konventionen

förutsättes att i oljelastningshamnar och reparationshamnar skall finnas

anordningar för mottagande av oljerester (resolution 4).

Ä varje fartyg skall föras oljedagbok. Myndighet i fördragsslutande stat

skall, då fartyget befinner sig i hamn inom staten, äga granska dagboken

(art. IX).

Regeringen i fördragsslutande stat äger hos regeringen i det land, där fartyg

är registrerat, anmäla överträdelse av konventionen från fartygets sida

oavsett var överträdelsen ägt rum. Om tillräckliga skäl föreligger därtill,

skall i fartygets hemland rättsligt förfarande i anledning av förseelsen inledas

mot fartygets ägare och befälhavare (art. X).

Härutöver innehåller konventionen bestämmelser om viss underrättelseplikt

(art. XII), om sättet för slitande av tvister (art. XIII) och om ikraftträdande,

ändring, uppsägning, undantag vid krigsförhållanden m. m. (art.

XIV—XXI).

Konventionen träder i kraft tolv månader efter det den ratificerats av

minst tio stater, varav fem med envar ett tanktonnage av minst 500 000 registerton

brutto1 (art. XV: 1). Emellertid gäller konventionen ej i alla delar

omedelbart från ikraftträdandet. Sålunda inträder skyldighet att förse

fartyg med anordning, som hindrar brännolja och tjock dieselolja att rinna

ut i rännsten, först tolv månader efter konventionens ikraftträdande och under

samma tid föreligger ej heller förhud mot uttömning av oljehaltig bland
1

I juli 1954: Storbritannien, USA, Norge, Panama, Liberia, Italien, Frankrike, Sverige, Japan

och Nederländerna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

ning av något slag från rännsten (art. V och VII). Vidare inträder skyldigheten

att ha mottagningsanordningar i vissa hamnar först tre år efter konventionens

ikraftträdande. Under denna tid har förbudet mot uttömning

för andra fartyg än tankfartyg endast den innebörden att oljehaltigt barlastvatten

eller tankspolvatten skall tömmas så långt från land som är praktiskt

möjligt (art. III och VIII).

Oljeskadekonventionen undertecknades med förbehåll om ratifikation av

tolv länder, bland dessa — förutom Sverige — Danmark, Finland, Norge, Förbundsrepubliken

Tyskland och Storbritannien. Konventionen stod öppen för

underskrift under tre månader och undertecknades under denna tid av ytterligare

åtta länder, däribland Nederländerna och Sovjetunionen.

De vid oljeskadekonferensen antagna resolutionerna avser bl. a. skapande

av nödiga förutsättningar för genomförande av ett fullständigt förbud

mot uttömning av beständiga oljor i havet och en ny konferens i saken, som

anses böra hållas inom tre år (nr 1), tillämpning av konventionens principer

även på fartyg, för vilka den ej gäller (nr 2), utarbetande av handledningar

till undvikande av olj ef örorening (nr 5), genomförande av konventionens

principer i avvaktan på konventionens ikraftträdande (nr 6) och

upprättande av nationella oljeskyddskommittéer (nr 7).

Kommerskollegium

I sina skrivelser har kommerskollegium, som tydligen förutsätter att arten

och omfattningen av oljeskadeproblemet numera är väl kända, ej närmare

diskuterat frågan om önskvärdheten och behovet av ratific

e r i n g från svensk sida av oljeskadekonventionen. Kommerskollegii framställning

utmynnar i hemställan att konventionen måtte ratificeras.

Kommerskollegium har i sin utredning belyst vilka åtgärder som behöver

vidtagas därest konventionen ratificeras. Sålunda erfordras vissa anordningar

å fartyg. Tolv månader efter konventionens ikraftträdande

måste nämligen alla av konventionen omfattade fartyg vara försedda med

kofferdammar, spilltråg eller andra anordningar av beskaffenhet att hindra

brännolja eller tjock dieselolja att rinna ned i fartygens rännstenar och

blandas i slagvattnet. Sådana anordningar, som redan i avsevärd utsträckning

finns i fartygen, är icke av mera omfattande art. Där de icke redan finns,

kan de utan större omgång inrättas under den lämnade tidsfristen. Kostnaderna

är icke avsevärda. För övrigt är att märka, att å fartyg, som är

försett med separator för oljehaltigt vatten, behöver kofferdam, spilltråg

eller liknande inrättning icke anbringas, därest rännstenarnas innehåll får

passera genom separatorn, innan det pumpas ut i havet.

Vad beträffar oljemottagningsanläggningar i hamnarn

a har kommerskollegium för att i möjlig mån klargöra spörsmålet om

arten och storleken av erforderliga anläggningar ävensom tid och kostnader

för deras utförande föranstaltat att dessa frågor upptagits till övervägande

av hamnstyrelserna i de tilltänkta huvudhamnarna. Också svenska hamnförbundet

har ingått på närmare prövning av dessa problem. Även om det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4- år 1956 9

ej varit möjligt att erhålla annat än summariska beräkningar och ungefärliga

uppskattningar, anser kollegium likväl det inkomna materialet lämna

ledning för ett någorlunda pålitligt bedömande rörande storleksordningen

av ifrågavarande anläggningar på olika håll och kostnaderna för desamma.

Kollegium anser att frågan om oljemottagningsanordningarna ställer sig

väsentligt olika för tankfartygen och övriga fartyg. Mottagningsanordningar

för barlast- och tankspolvatten från tankfartyg erfordras endast vid lastningsplatserna

samt eventuellt i hamnar där större reparationsvarv finns.

De oceangående tankfartygen behöver i regel icke tillgång till någon mottagningsanordning

i svenska hamnar, enär de efter lossning av sina oljelaster

i vanliga fall omedelbart intager vattenbarlast och återvänder för att

hämta ny last vid någon av de stora oljeutskeppningsplatserna i utlandet..

Endast för den händelse ett dylikt fartyg behöver undergå reparation vid

varv, uppstår här fråga om rengöring av oljetankar in. m. och avlämning

av oljerester. Huruvida mottagningsanordningar för sådant ändamål — avsedda

även för tankrengöring av torrlastfartyg som skall repareras — bör

upprättas i svenska reparationshamnar, bör i första hand ankomma pa varvens

bedömande. I sammanhanget betonar kollegium särskilt, att situationen

efter ratificering av konventionen för ifrågavarande fartygs vidkommande

icke i högre grad kommer att skilja sig från nu rådande förhållanden.

Fartyg, som önskar undergå fullständig tankrengöring i hamn, måste

för närvarande i regel för sådant ändamål anlita i utländska hamnar upprättade

servicestationer. En sak för sig är att vederbörande hamnmyndigheter

har stor anledning att intressera sig för tillkomsten och utförandet av

mottagningsanläggningar av nu angiven art. Det måste nämligen vara ändamålsenligt

att kombinera dem med det slags mottagningsanordningar som

enligt konventionen skall finnas inrättade i huvudhamnarna för mottagande

av oljerester från andra fartyg än tankfartyg. De hamnar, där kombinerade

anläggningar kan komma i fråga, är enligt kollegium Göteborg och

Malmö.

För de mindre kusttankfartygen, som ombesörjer transport av petroleumprodukter

från svenska oljeimporthamnar till upplagsplatser och konsumtionsorter

utefter kusten samt vid Vänern och Mälaren, erfordras moltagningsanordningar

vid oljelastningshamnarna. Dessa uppgår till ett tjugutal.

Kommerskollegium förutsätter, att mottagningsanordningar kommer

vid flertalet sådana hamnar att inrättas genom oljedistributionsföretagens

försorg. Då det ligger i vederbörande företags intresse att distributionen

från lagringsorterna och raffinaderierna kan fortgå utan hinder, anser kollegium

företagens förpliktelser i detta hänseende ej behöva regleras i författningsväg.

Kollegium framhåller emellertid, att det måste anses naturligt

att hamnmyndigheterna i de huvudhamnar, som tillika är oljehamnar,

lar sig an frågan om inrättande av mottagningsanordningar för kusttankfarlygen.

Mottagningsanordningarna för kusttankfartygen kan vara mycket

enkla. Eu fullt tillfredsställande anläggning behöver icke hestå av annat än

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

en lämpligt dimensionerad cistern med en enkel filtreringsanordning för

det frånskilda vattnet samt ledningar från brygga eller annan förtöj ningsanordning

för fartygen jämte tankbilar eller andra transportmedel för bortskaffande

av oljeresterna. För Stockholms del har man räknat med en tank

om 200 kbm. Den enligt konventionen medgivna tidsfristen på tolv månader

för ordningställandet av mottagningsanordningarna för tankfartygen är enligt

kollegium fullt tillräcklig.

Mottagningsanordningarna för andra fartyg än tankfartyg bör uppfylla

högre krav än de som erfordras för kusttankfartygens del. Man bör nämligen

taga i betraktande att det kan ställa sig besvärligt att förse torrlastfartygen,

särskilt äldre sådana, med inrättningar för separering av oljehaltigt vatten

eller liknande. Det kan därför vara motiverat att räkna med något större

dimensioner å mottagningsanordningarna än eljest skulle behövas. De bör

sålunda kunna mottaga även osepareral barlast- och tankspolvatten. Den

tillmätta fristen av tre år är enligt kollegium fullt tillräcklig för anläggningarnas

utförande, även om man önskar tillgodogöra sig erfarenheterna

av de anläggningar, som i samband med konventionens ikraftträdande kommer

till utförande till bruk för kusttankfartygen.

I fråga om kostnaderna för mottagningsanordningarna upplyser kommerskollegium

att det för Göteborgs vidkommande föreligger en ingående

utredning om en större anläggning efter utländska förebilder, avsedd såväl

för fartyg, vilka skall undergå tankrengöring före reparation, som för andra

fartyg. Denna utredning har lett till ett förslag som kostnadsberäknats till

omkring 3,4 miljoner kronor; ytterligare 1 miljon kronor har beräknats

för en planerad pir och kaj. Hamnstyrelsen i Malmö har med hänsyn tiil

Kockums mekaniska verkstads aktiebolags intressen i dess egenskap av stort

reparationsvarv för en av varvet skisserad anläggning beräknat en kostnad

av samma storleksordning som för Göteborg. På grundval av uppgifter från

Stockholm och Malmö samt en av svenska hamnförbundet avgiven beräkning

beträffande sex av de övriga föreslagna huvudhamnarna beräknar kollegium

kostnaderna för de nio huvudhamnarnas oljemottagningsanordningar

för kusttankfartygen till högst 1,5 miljoner kronor, varav ca 150 000

kronor för Stockholm och ett lika stort eller möjligen något större belopp

för Göteborg. Beträffande mottagningsanordningarna för andra fartyg än

tankfartyg har säker grundval för en mera exakt, beräkning av kostnaderna

ej kunnat åstadkommas. Fn ungefärlig uppskattning för samtliga huvudhamnar,

med undantag av Göteborg och Malmö, har dock givit vid handen

att det kan röra sig om ett belopp om sammanlagt högst 3 miljoner kronor.

Kommerskollegium uttalar att, såvitt angår mottagningsanordningarna i

hamnarna, varken tekniska eller andra hänsyn kan motivera anstånd med

ratificering av konventionen.

Kommerskollegii förslag bygger sålunda på att oljemottagningsanordningarna

vid reparationsvarv skall bekostas av varven och motsvarande

anordningar för kusttankfartyg av oljeföretagen. Anordningarna i huvudhamnarna

för andra fartyg än tankfartyg däremot skall ankomma på hamnarna.

Kollegium anser att hamnarna, i den mån så finnes erforderligt, bör

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr \ år 1956

11

få genom skäliga avgifter täcka sina utgifter. Där så finnes nödigt bör taxa

för mottagningsanordningens nyttjande kunna fastställas av myndighet.

Kommerskollegium berör även den i resolutionen nr 7 upptagna frågan

om upprättande av nationella kommittéer med uppgift att följa

oljeföroreningsproblemet och anvisa praktiska åtgärder för dess lösning

ävensom att ombesörja nödiga utredningar. Kollegium föreslår, att det uppdrages

åt kollegium att fullgöra de i nämnda resolution angivna uppgifterna

ävensom att till kollegium knytes en nämnd för samråd i frågor som rör

skydd mot olj ef örorening av havsvattnet. Denna nämnd, förslagsvis kallad

statens oljeskyddsnämnd, i vilken enligt kollegii mening chefen för sjöfartsbyrån

inom kommerskollegium bör ingå såsom ordförande, bör i övrigt bestå

av högst åtta av chefen för handelsdepartementet på förslag av kommerskollegium

utsedda ledamöter, företrädande rederinäringen, hamnväsendet,

varvsindustrien och oljebolagen samt natur- och djurskyddsintressen

jämte nautisk och teknisk sakkunskap.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser är positivt inställda till oljeskadekonventionen.

Flera uttalar sin tillfredsställelse med konventionen. Förslaget om dess ratificering

av Sverige tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga hörda

myndigheter och sammanslutningar. Vissa betonar angelägenheten av att

ratificering sker snarast möjligt.

Vissa anmärkningar mot innehållet i konventionen har

framställts i några yttranden. Förbudszonernas utsträckning i Östersjön och

Nordsjön kritiseras sålunda främst från djur- och naturskyddshåll men

även av länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län, vilka finner det önskvärt

att hela Östersjön bleve en för oljeutvinning förbjuden zon. Svenska

naturskyddsföreningen anser, att det är en allvarlig brist hos konventionen

att det skall bli tillåtet att utsläppa oljeblandat barlastvatten och olj erester

inom delar av Östersjön och Nordsjön. Detta förhållande inger för framtiden

farhågor för avsevärda, bestående olägenheter, bl. a. med hänsyn till

att det torde bli svårt att övervaka förbudsbestämmelsernas efterlevnad.

Med hänsyn till att sjöfågeln under vintern successivt drar sig söderut i

Östersjön, kan man enligt föreningen också befara att olja, som utsläpps

inom frizonen, kommer att förorsaka avsevärda skador, som kanske tillintetgör

de positiva vinsterna av konventionen. Föreningen hemställer, att på

denna punkt initiativ omedelbart tages till en ändring så att hela Östersjön

blir förbjuden zon. Om möjligt bör även bestämmelserna för Nordsjön ändras

på likartat sätt. Liknande synpunkter i fråga om Östersjön framföres av

nordiska oljeskadckommittcns svenska avdelning och Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund.

Förslaget om inrättande av en statens oljeskyddsnämnd har

icke blivit föremål för erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det

angeläget att natur- och djurskyddsintressena blir representerade i nämnden.

Liknande synpunkter framföres av Svenska naturskyddsföreningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

Departementschefen

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, har i ratificeringsfrågan

i samband med lagrådsremissen anfört bland annat följande: »Det framstår

som naturligt att Sverige, som under förbehåll om ratificering undertecknat

konventionen, lämnar sin medverkan till det skydd mot vattenförorening

genom olja som en ratificering kan innebära. Det måste nämligen

sägas, att ett land, som utnyttjar fördelarna av oljeförbrukningen, också

bör deltaga i åtgärderna mot de skador och olägenheter som är förbundna

därmed. Jag är därför redan på denna grund beredd att i princip förorda

att Sverige ratificerar konventionen. En förutsättning för ratificering är

dock att konventionens regler är lämpade för våra förhållanden och att de

förpliktelser en ratificering innebär framstår som rimliga och är möjliga att

uppfylla.

Den av kommerskollegium verkställda utredningen har syftat till att

klarlägga dessa förhållanden. Varken kommerskollegium eller någon av de

myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över utredningen, har

gjort gällande att konventionens regler innebär längre gående åtgärder än

som är påkallat. Från några håll har uttalats önskemål om att konventionen

bort innehålla strängare regler än som är fallet. Skyddszonerna närmast vårt

land borde sålunda vara större, så att i första hand hela Östersjön och även

hela Nordsjön skulle falla inom skyddszon. Även om detta önskemål skulle

vara befogat, kan det dock ej vara något skäl mot en ratificering att skyddet

ej blir så fullständigt som nämnda önskemål innebär. Konventionen innehåller

för övrigt regler, enligt vilka ett land under viss förutsättning kan utsträcka

zonerna utanför sina kuster till högst 100 sjömil. Viss möjlighet

finns således att sedan konventionen trätt i kraft göra hela Östersjön till

skyddszon.

Kommerskollegium har ansett det vara möjligt att å fartygen vidtaga de

anordningar konventionen kräver inom därför föreskriven tid. Annan mening

har ej heller kommit till uttryck i remissyttrandena.

Även om den verkställda utredningen icke ger full klarhet om kostnaderna,

är det dock tydligt att erforderliga anläggningar kan komma till stånd

för en kostnad, som måste anses rimlig i förhållande till de fördelar som

vinnes. Ej heller de investeringsbegränsningar, som för närvarande gäller,

torde böra hindra Sverige att åtaga sig de förpliktelser med avseende å hamnanläggningarna

som följer av en ratificering av konventionen. Meningsskiljaktighet

föreligger icke rörande möjligheterna att medhinna anläggningarna

inom tid, som föreskrives i konventionen.

Spörsmålet om behandlingen av de oljerester som lämnas i hamnarna har

icke närmare berörts av kommerskollegium. Enligt vad jag inhämtat kan

emellertid resterna — i den mån de icke kan finna nyttig användning —

förintas genom bränning. Vattenvårdskommittén torde för övrigt ha sin upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956 13

märksamhet riktad på grundvattenförorening genom utsläppande av oljerester.

Ej heller ur annan synpunkt än hittills beaktats har anförts skäl mot att

Sverige ratificerar konventionen. I detta sammanhang torde särskilt böra

framhållas, att företrädarna för de närmast berörda parterna — redarna,

oljebolagen, hamnarna och varven —■ förklarat sig beredda att vidtaga de

åtgärder, som enligt konventionen skulle ankomma på dem.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag att ratificering kommer till

stånd.

Härutöver vill jag endast nämna, att frågan om vilka hamnar som skall

förklaras vara huvudhamnar torde böra överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning.

Det är önskvärt och — att döma av remissyttrandena — jämväl troligt

att erforderliga anläggningar kommer att inrättas i de av kommerskoliegium

föreslagna huvudhamnarna ulan särskilt beslut av statsmakterna. Självfallet

måste dock full klarhet i detta hänseende föreligga i så god tid att anläggningarna

medhinnes inom de i konventionen stadgade tidsfristerna.

Det synes lämpligt att uppdraga åt sjöfartsstyrelsen att från svensk sida

följa oljeföroreningsproblemet och anvisa lämpliga åtgärder. Huruvida det

för detta ändamål är erforderligt att till styrelsen knyta en sakkunnigkrets

torde böra bli föremål för närmare övervägande. Därest det skulle befinnas

nödigt att tillkalla en sådan krets, torde kostnaden för kretsen intill dess

frågan underställts riksdagens prövning kunna bestridas från X huvudtitelns

kommittéanslag.»

Lagstiftningsfrågan

Allmänna synpunkter

Gällande bestämmelser

Enligt 8 kap. 2 § vattenlagen äger Kungl. Maj :t eller myndighet, som av

Kungl. Maj :t utses, meddela erforderliga föreskrifter till förhindrande av

att vatten förorenas genom avfall från fartyg. Avfall betyder i lagrummet

både sådan olja som omfattas av konventionen och annat som kan vålla

vattenförorening. Med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen har genom kungörelse

den 17 oktober 1941 länsstyrelserna bemyndigats att utfärda bl. a. föreskrifter

till förebyggande av att vatten förorenas genom avfall från fartyg,

över hälften av länsstyrelserna har också meddelat förbud att från fartyg

uttömma olja eller annat avfall inom begränsade vattenområden. För överträdelse

av sådant förbud har därvid, i allmänhet med stöd av länsstyrelseinstruktionen,

föreskrivits böter.

Bestämmelsen i vattenlagen torde endast avse svenskt vattenområde och

den synes icke ge befogenhet att ålägga redare alt förse fartyg med anordningar

mot utflöde av spillolja eller hamnägare att inrätta anläggningar för

mottagning av oljehaltig blandning från fartyg. Ej heller sjölagen torde ge

sådan befogenhet. Enligt 5 a § denna lag kan Kungl. Maj:t visserligen med
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956

dela föreskrifter om utrustning i fartyg men endast såvitt avser sjövärdighet

eller ombordvarandes säkerhet eller hälsa.

Enligt hälsovårdsstadgan kan förbud mot utsläppande av olja från fartyg

meddelas då så påkallas ur hälsovårdssynpunkt.

Kommerskollegium

Kommerskollegium har såsom förut nämnts upprättat ett förslag till lag

om åtgärder till skydd mot vattenförorening genom olja från fartyg. Förslaget

har karaktär av en fullmaktslag, som ger Kungl. Maj :t befogenhet

att meddela erforderliga föreskrifter mot sådan vattenförorening. Kungl.

Maj :t skall sålunda kunna utfärda förbud mot oljeuttömning från fartyg

samt föreskriva att fartyg skall vara utrustat med anordning som är ägnad

att förhindra utflöde av spillolja i fartyget. Vidare skall skyldighet att föra

oljedagbok kunna föreskrivas samt hamnägare kunna åläggas att ombesörja

oljemottagningsanläggning för torrlastfartyg. Förslaget innehåller dessutom

regler om viss anmälningsskyldighet, om straff för förseelser mot lagen och

om forum.

Yttrandena

Kommerskollegii lagförslag har uttryckligen tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av fiskeristyrelsen samt av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västerbottens

samt Norrbottens län ävensom av Sveriges varvsindustriförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, nordiska oljeskadekommitténs svenska avdelning

och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Ej heller övriga

remissinstanser har gjort några anmäx-kningar mot grunderna för lagen.

Overståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands

län framhåller att de föreslagna bestämmelserna torde böra samordnas med

den förut nämnda regeln i vattenlagen och de med stöd därav utfärdade lokala

föreskrifterna.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och nordiska oljeskadekommitténs

svenska avdelning anser, att med hänsyn till förekomsten i den

svenska kust- och insjötrafiken av tonnage under 500 ton brutto under såväl

svensk som utländsk flagg konventionens regler bör tillämpas även på

dessa fartyg. Erfarenheten har nämligen visat, att dylika fartyg ofta förorsakat

förödande skadegörelse genom oljeutsläpp vid tankrengöringar och

ombyte av barlastvatten. En bidragande orsak härtill är att dessa fartyg till

skillnad från de oceangående saknar möjligheter och tillfällen att på öppna

havet befria sig från olj erester.

Sveriges redareförening har intet emot att, såvitt rör svenskt territorialvatten

samt segelbara sjöar och floder, oljeuttömningsförbudet får gälla

jämväl för fartyg med ett bruttotonnage under 500 ton. Däremot kan föreningen

för sin del icke godtaga, att genom en ensidig svensk lagstiftning

konventionsbestämmelserna skulle göras tillämpliga för svenska fartyg under

500 bruttoton i farvatten, där svensk jurisdiktion icke kan tillämpas å

utländska fartyg. Härigenom skulle nämligen ett motsatsförhållande upp
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1956

15

komma mellan vissa utländska nationers fartyg och svenska fartyg av ifrågavarande

storlek, vilket kan befaras ytterligare komma att skärpa den oförmånliga

konkurrens som denna del av den svenska handelsflottan utsättes

för. Endast under förutsättning att liknande bestämmelser införes för det

mindre tonnaget i övriga med oss konkurrerande sjöfartsnationer, kan föreningen

godtaga, att man för att komma till rätta med den oljeutvinning,

som i vissa fall göres utanför svenskt territorialvatten från fartyg, vilka ej

faller under konventionsbestämmelserna, utfärdar strängare bestämmelser

än konventionen kräver. Länsstyrelsen i Södermanlands län samt Östergötlands

och Södermanlands handelskammare finner att lagen icke bör gälla fartygen

under 500 bruttoton. överståthållarämbetet påpekar att bemyndigandet

för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om förbud mot oljeuttömning i

kollegii förslag icke begränsats till svenska fartyg. Utanför svenskt vattenområde

kan enligt ämbetets åsikt självfallet de svenska förbudsbestämmelserna

bli tillämpliga endast på svenska fartyg. Ämbetet anser det däremot

riktigt att dessa bestämmelser, i vad avser svenskt vattenområde, göres tillämpliga

å såväl svenska som utländska fartyg. Ett skäl härför är att förbudet

då kan tillämpas även å fartyg, som tillhör icke-konventionsländer.

Ett annat skäl är att därigenom möjlighet tillskapas att inför svensk domstol

beivra å utländskt fartyg inom svenskt vattenområde begången förseelse.

Det av kommerskollegium framlagda förslaget torde ock få givas den

innebörden att straffansvar i nämnda fall kan utkrävas vid svensk domstol.

Ämbetet tillägger att bestämmelserna om fartygs utrustande med anordning,

som är ägnad att hindra utflöde av olja, bör begränsas till att avse allenast

svenska fartyg. Att utländskt fartyg i svenskt vatten icke är försett

med dylik anordning torde icke böra föranleda bestraffning i Sverige; tillfyllest

synes vara att oljeuttömning i svenskt vatten är underkastad svensk

domsrätt. Sistnämnda uppfattning delas av länsstyrelsen i Stockholms län.

Fiskeristyrelsen har intet att erinra mot att det allmänna förbudet mot att

olja eller oljebemängt vatten uttömmes inom vattenområde förlänas giltighet

beträffande alla fartyg, alltså även fiskefartyg, så att möjlighet beredes

att beivra skadegörelse genom sådan åtgärd på grund av vårdslöshet eller

obetänksamhet från befälhavarnas sida också å dylika fartyg. Då risken för

nämnvärd oljeförorening från fiskefartyg och andra jämförliga mindre

motorfartyg under normala förhållanden är mycket liten, synes inga föreskrifter

vara erforderliga om särskild utrustning till förhindrande av utflöde

av spillolja från dessa fartyg. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att

risken för att fiskefartyg och jämförliga mindre fartyg skall föranleda

nämnvärd förorening av vattenområde genom olja är obetydlig.

Åtgärder mot oljeskador inom landets inre vattenvägar anser länsstyrelsen

i Uppsala län vara en angelägenhet av stor vikt.

Departementschefen

»Kommerskollegii förslag innebär att de av konventionen aktualiserade lagstiftningsåtgärderna

skulle inskränkas till att avse antagande av en lag som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

ger Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter. En sådan

ordning måste emellertid anses mindre tillfredsställande. Lämpligare är att

direkt i lagen upptaga de stadganden som anses behövliga. Helt låter sig

detta emellertid icke genomföra. Svensk lagstiftning kan väl göras tillämplig

på alla fartyg som uppehåller sig i svenskt territorialvatten men på annat

vatten kan den gälla endast i fråga om svenska fartyg. Med hänsyn till

rådande konkurrens inom sjöfartsnäringen bör ej för svenska fartyg meddelas

strängare föreskrifter i ett ämne, som det här är fråga om, än som gäller

för utländska fartyg. Det är ännu ovisst om konventionen ratificeras av så

många stater att den kommer att träda i kraft. Med hänsyn till vad nu anförts

torde därför principen böra vara att i lagstiftningen upptages materiella

regler såvitt rör förhållandena inom svenskt territorialvatten, medan

densamma i fråga om annat vatten begränsas till en fullmaktslagstiftning.

Av vad som anförts i föregående avsnitt framgår, att samtliga regler i konventionen

ej får omedelbar giltighet efter dess ikraftträdande utan att bestämmelserna

skall träda i tillämpning i etapper. Lagstiftningen torde lämpligen

redan från början böra givas sådan utformning att den tillgodoser konventionens

krav då denna trätt i full tillämpning. Möjlighet bör å andra sidan

finnas att intill dess så skett låta vissa bestämmelser i lagen icke gälla.

En samordning mellan de nu aktuella reglerna och de föreskrifter som redan

förekommer i vattenlagen bör uppenbarligen komma till stånd. Det

lämpligaste synes vara att i ett sammanhang meddela alla regler mot vattenförorening

från fartyg och att dessa regler upptages i en särskild lag. De

åsyftade stadgandena i vattenlagen, vilka berör fartyg, bör alltså utbrytas ur

denna lag. En förutsättning för denna lösning är att den nya lagen blir tilllämplig

även på de svenska inre vattenvägarna. Mot en sådan ordning har

ingen erinran hittills anförts under lagstiftningsärendets handläggning och

ej heller jag kan finna att hinder möter mot densamma.

I yttranden från djur- och naturskyddshåll har särskilt påyrkats att oljeutsläppningsförbud

bör gälla även för fartyg under 500 bruttoton. Företrädare

för rederinäringen har förklarat sig icke ha någon erinran mot en sådan

ordning, såvitt avser svenskt territorialvatten, men har med hänsyn till

konkurrenssynpunkter motsatt sig att densamma ensidigt skulle gälla för

svenska fartyg å internationellt vatten. Under hänvisning till vad jag i det

föregående anfört om svensk lagstiftnings tillämplighet i internationellt

hänseende och om den vikt som bör tillmätas konkurrenssynpunkterna ansluter

jag mig till den sist angivna meningen. Oljeutsläppningsförbudet bör

alltså enligt min mening i princip gälla för alla fartyg inom svenskt territorialvatten,

medan det å annat vatten bör äga tillämpning allenast å svenska

fartyg om minst 500 bruttoton.

Liknande synpunkter som de nu anförda kan åberopas även i fråga om

anordningar mot spilloljeutflöde i fartyg. Då de svenska reglerna härom

kommer att gälla endast för svenska fartyg, torde skyldigheten att ha sådana

anordningar böra inskränkas att avse fartyg om minst 500 bruttoton.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr b år 1956

17

Detaljutformning

Lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

1 §•

Departementschefen

»I förevarande paragraf har huvudreglerna om förbud mot uttömning av

olja upptagits. Såsom jag tidigare framhållit bör stadgandet innehålla materiella

regler i fråga om svenskt territorialvatten, medan det beträffande vattenområde

som ej är svenskt allenast bör innefatta ett bemyndigande för

Kungl. Maj :t att utfärda förbud.

Reglerna för svenskt territorialvatten har upptagits i första stycket. Dessa

regler bör i första hand innefatta ett förbud mot avsiktlig uttömning av olja

i vattenområde. Som jag i det föregående angivit bör förbudet avse alla fartyg

oavsett storlek och nationalitet. Från förbudet måste gälla vissa undantag.

Denna fråga behandlas vid följande paragraf. Uppenbarligen bör man

emellertid också motverka att oljeutflöde sker genom vårdslöshet och tillse

att åtgärder vidtages för att hejda oljeutflöde som beror av våda. Detta

förutsättes också i konventionen. I lagrummet har därför även föreskrivits

att utflöde av olja skall i den mån så är möjligt förhindras. Reglerna har angivits

avse vattenområde, som ingår i svenskt territorium. Genom detta uttryckssätt

torde tydligt utsägas att förbudet gäller ej blott inom det svenska

havsområdet utan även i fråga om de svenska inre vattenvägarna.

I paragrafens andra stycke har behandlats frågan om uttömning och utflöde

av olja i vattenområde, som ej ingår i svenskt territorium. Konventionens

ikraftträdande medför att vad i första stycket föreskrivits skall tilllämpas

även inom vissa sådana områden. Genom att lägga i Kungl. Maj :ts

hand att bestämma, inom vilka områden första styckets regler skall gälla,

uppnås att oljeuttömningsförbudet kan anpassas efter vad konventionen vid

varje tidpunkt kräver. Kungl. Maj :ts befogenhet bör innefatta rätt att, som

konventionen förutsätter, bestämma olika områden för tankfartyg och andra

fartyg. Av skäl som tidigare anförts bör stadgandet i detta stycke endast ha

avseende å svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton.

Tydligen bör lagens föreskrifter gälla ej blott för ren olja utan även för

blandningar, vari olja till viss mängd ingår. En regel härom har upptagits

i förevarande paragraf, därvid oljekoncentrationen angivits i enlighet med

konventionens bestämmelser.»

§ 2.

Departementschefen

»Uppenbarligen måste i vissa fall uttömning av olja vara tillåten. Detta

gäller i första band nödsituationer. Enligt allmänna rättsgrundsatser kommer

detta att gälla utan att frågan regleras i lagen. Det får ankomma på

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956

rättstillämpningen att avgöra om omständigheterna i ett särskilt fal! är sådana

att uttömningen är försvarlig.

Oljeuttömning bör vidare vara tillåten i sådana fall då uttömningen ej kan

väntas medföra någon nämnvärd olägenhet. Detta får anses gälla om uttömning

av oljehaltigt slagvatten — d. v. s. det vatten som samlas i fartygets

rännstenar och slag — från fartyg under 500 ton samt uttömning av sådant

vatten från större fartyg, om det ej innehåller annan olja än smörjolja. Anmärkas

må att bestämmelsens olika utformning för fartyg över och under

500 ton sammanhänger med den av mig i det föregående förordade regeln

att skyldighet att å fartyg ha anordningar mot spilloljeutflöde endast skall

gälla fartyg om minst 500 ton. Vidare får risken för olägenheter vid uttömning

av bottensatser anses vara så ringa att uttömning därav bör vara

tillåten.

Förutsättning för att oljeuttömningsförbudet i övrigt skall kunna efterlevas

är att möjlighet finnes att i hamn avlämna sådan olja som icke kan utsläppas

utanför skyddszon. Erforderliga oljemottagningsanläggningar för

tankfartygens behov kan inrättas utan större svårighet. Förbudet kan sålunda

helt genomföras för dessa fartygs del. För övriga fartyg däremot är det

för närvarande ej praktiskt möjligt att anordna mottagningsanläggningar i

ett så stort antal hamnar, som skulle krävas, därest förbudet för dem gjordes

undantagslöst. Många torrlastfartyg är nämligen av säkerhetsskäl nödsakade

att medföra barlastvattnet till hamn eller dess närhet, där de måste göra sig

av med det i samband med lastning eller bunkring. Och andra fartyg kan

endast med stor omgång lägga sin rutt över område, där olja får uttömmas.

Förbudet för torrlastfartyg bör därför — i enlighet med konventionen —

gälla endast då fartyget är på väg till hamn, svensk eller utländsk, med oljemottagningsanläggning

för torrlastfartyg. Avgörande bör härvid vara om tillfredsställande

mottagningsanläggning faktiskt finns i hamnen. Oljeuttömning

bör alltså vara förbjuden då fartyget är på väg till hamn med sådan mottagningsanläggning,

även om hamnen icke förklarats för huvudhamn. Genom

administrativa föreskrifter torde böra tillses att det blir offentliggjort

vilka svenska hamnar som har mottagningsanläggningar. — Anmärkas må

att 3 § öppnar möjlighet att utfärda lokala förbud för sådana svenska vattenområden,

som kräver särskilt skydd.

I enlighet med konventionens regler bör uttömning vid resa till hamn utan

oljemottagningsanordning och av bottensats ej vara tillåten närmare land

än omständigheterna kräver. Det må här anmärkas att räckvidden av denna

bestämmelse begränsas av det nyssnämnda förhållandet att fartyg stundom,

för alt ej förlora sin manövrerbarhet, kan tömma ut barlastvattnet ur brännoljetankarna

först i samband med framkomsten till hamn.

Regler i enlighet med vad nu anförts har upptagits i förevarande paragraf.»

3 §•

På sätt i det föregående anförts bör i denna lag upptagas regler även om

förbud mot förorening av svenskt territorialvatten genom annat än olja. Ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år J956

19

stadgande härom, som nära överensstämmer med den nu i 8 kap. 2 § vattenlagen

intagna motsvarande bestämmelsen, har upptagits i denna paragraf.

Stadgandet, som innefattar ett bemyndigande för Kungl. Maj :t, har givits

sådan utformning att möjlighet finnes att lokalt förbjuda även sådan oljeuttömning

som enligt 2 § är tillåten.

4 §■

Enligt kommcrskollegii förslag skall Kungl. Maj :t äga föreskriva att fartyg

skall vara utrustat med anordning som är ägnad att hindra utflöde av

spillolja i fartyget, såvida icke inrättning finnes för rening av slagvattnet

innan det lämnar fartyget. Kommerskollegium har vidare föreslagit att anordning

mot spilloljeutflöde skall, innan den anbringas i fartyg, godkännas

och att tillsyn över föreskrifternas efterlevnad skall utövas av fartygsinspektionens

chefsmyndighet eller av fartygsinspektör eller av annan särskilt förordnad

person. Därtill har kollegium fogat ett stadgande att tillsynsmyndighet,

när helst så finnes påkallat eller lämpligt, äger företaga undersökning

å fartyg.

Dessa förslag har icke föranlett erinran från remissinstanserna.

Departementschefen

»I enlighet med principerna för föreliggande lagförslag bör i lagen direkt

angivas hur fartyg skall vara utrustade. I överensstämmelse med den bakom

kommerskollegii förslag liggande tankegången har föreskrivits att fartyg

skall vara utrustat antingen med anordningar till förebyggande av att beständig

brännolja utflödar i fartyget eller med inrättning varmed slagvattnet

före uttömning kan renas från olja. Av skäl som jag förut angivit har föreskriften

inskränkts att gälla svenska fartyg om minst 500 ton. Av uttryckssättet

framgår, att anordningar som avses i paragrafen ej erfordras å torrlastfartyg,

som drives med kol eller icke beständiga oljor. Det har bl. a. med hänsyn

till utformningen av straffbestämmelserna befunnits lämpligt att sammankoppla

föreskriften om hur fartyget skall vara utrustat med ett förbud

mot nyttjande av ett fartyg som ej är behörigen utrustat.

Det har icke synts nödvändigt att föreskriva att anordningar mot spillolja

skall godkännas utan ansetts tillräckligt, att närmare föreskrifter om anordningarna

utfärdas i administrativ författning eller att fartygsinspektionen

eller dess chefsmyndighet antingen i mera allmän form eller för särskilt

fall meddelar anvisningar för deras utförande. Föreskrifter bör kunna meddelas

även i fråga om sådan separator eller anordning av annat slag för rening

av slagvatten, vars förekomst medför att anordningar mot spilloljeutflöde

ej kräves. De bestämmelser om tillsyn, som kommerskollegium föreslagit

och som bör gälla även i fråga om separatorer in. in., kan lämpligen givas

genom en hänvisning till lagen om tillsyn å fartyg. Det är uppenbart att sådant

förbud mot fartygs nyttjande, som enligt tillsynslagen kan utfärdas då

fartyg icke är i sjövärdigt skick, icke kan föranledas enbart av brist i fråga

om anläggningar, som avses i denna paragraf.»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

5 §•

Kommerskollegii förslag innehåller i fråga om anläggningar i hamn för

mottagande av oljerester att i allmän hamn, som Konungen bestämmer,

skall till bruk för andra fartyg än tankfartyg finnas anordning som möjliggör

för fartygen att utan onödigt uppehåll avlämna sådant oljehaltigt barlast-

eller tankspolvatten som fartyget icke på annat sätt lagligen kunnat

befria sig från. Denna bestämmelse åsyftar bl. a. att med full tydlighet utsäga

att skyldigheten icke omfattar sådana anläggningar som kan erfordras

till bruk för de oceangående tankfartygen eller för rengöring av oljetankarna

i vare sig tankfartyg eller torrlastfartyg. Härtill har fogats en föreskrift

enligt vilken det, om sådant förordnande meddelats, åligger hamnens

ägare alt ombesörja att anordningen kominer till stånd och att därvid

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter Kungl. Maj :t eller myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer kan komma att utfärda. Tillika föreslås att innehavare

av mottagningsanordning skall äga uppbära skälig avgift för dess nyttjande

samt att, där så prövas nödigt, myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer

må fastställa taxa för dylika avgifter.

Förslaget om bestämmande av taxa för avgifter för nyttjande av mottagningsanordningarna

möter invändningar från hamnhåll. Svenska hamnförbundet

finner det tveksamt, vilken rättslig karaktär ifrågavarande avgifter

äger. Enligt Stockholms hamnstyrelses mening bör ifrågavarande ersättning

i första hand vara att uppfatta såsom en privaträttslig avgift och

sålunda i likhet med de avgifter, vilka eljest uppbäres av kommunen för

tjänstbarheter och nyttigheter, icke vara föremål för fastställelse.

Departementschefen

»Genom ratifikation av konventionen åtager sig Sverige en förpliktelse att

tillse att i landets större hamnar finnes anläggningar för mottagning av

olja från torr lastfartyg. Såsom jag förut framhållit bör det ankomma på

Kungl. Maj :t att bestämma i vilka hamnar sådana anläggningar skall finnas

och även hur anläggningarna skall vara beskaffade. Nyssnämnda förpliktelse

synes — ehuru skäl finns till antagande att utsedda hamnar utan

ingripande från statsmakterna skall förses med erforderliga anläggningar

—- böra motsvaras av en lagfäst befogenhet för Kungl. Maj :t att på hamnägarens

bekostnad ombesörja inrättande och drivande av dylik anläggning.

Såsom jag tidigare framhållit kan frågan om anläggningarnas dimensionering

icke nu slutgiltigt avgöras. Lagen torde emellertid böra innehålla

en ram, inom vilken Kungl. Maj :t eller lämplig myndighet kan för varje

särskilt fall meddela de nödvändiga föreskrifterna. Befogenheten bör därför

ge möjlighet att föreskriva anläggning som kan mottaga även oljehaltigt

tankspol- eller barlastvatten från bränsletankar. Den bör däremot icke

avse tankfartyg. Självfallet skall större dimensioner icke föreskrivas än vad

som i varje fall kan anses erforderligt. Föreskrifterna bör i fråga om såväl

anläggningarnas placering som deras kapacitet så utformas, att fartygen

kan avlämna oljan utan onödigt uppehåll.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr J år 1956

21

Förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad nu sagts.

Beträffande taxefrågan anser jag, såsom tidigare torde ha framgått, att

hamnarna skall äga täcka sina kostnader för anläggningarnas inrättande

och drivande genom att av vederbörande fartyg uttaga skäliga avgifter för

anläggningarnas nyttjande. Avgifterna är enligt min mening av den art att

hamnägarna kan utan särskild föreskrift i lagen uttaga dem och att fastställelse

av taxa rörande avgifterna icke erfordras. Någon bestämmelse om

avgifterna har därför ej intagits i lagen.»

Rörande motiveringen till 6, 8 och 9 §§ i lagförslaget, vilka innehåller bestämmelser,

motsvarande bland annat artikel IX i konventionen om oljedagbok

m. in., samt om forum och om undantag från lagförslagets tillämpningsområde

beträffande vissa slag av fartyg, får utskottet hänvisa till redogörelse

i propositionen.

Angående de i 7 § av lagförslaget upptagna straffbestämmelserna har departementschefen

anfört bland annat följande: »Straffansvar bör drabba envar

som i strid mot lagen uttömmer olja eller underlåter att vidtaga åtgärd

för att förhindra att olja utflödar. Detsamma bör gälla för den som bryter

mot lokal föreskrift enligt 3 § till förhindrande av vattenförorening. Vidare

bör man i straffrättslig väg kunna ingripa mot befälhavare som nyttjar ej

behörigen utrustat fartyg eller som gör sig skyldig till försummelse med avseende

å oljedagbokens förande. Vid överträdelse av förbudet mot oljeuttömning

och mot nyttjande av fartyg, som ej är behörigen utrustat, bör även

redaren vara underkastad straffansvar. Förutsättningen härför bör dock i

enlighet med nu tillämpade straffrättsliga principer vara att förseelsen skett

med hans vilja och vetskap.

Vid bestämmande av strafflatituderna för förseelser mot lagen bör beaktas

att det, om endast låga bötesstraff utdömes, kan ur ekonomisk synpunkt

för en redare vara fördelaktigt att bryta mot oljeuttömningsförbudet.

Det synes därför ej tillräckligt med en straffskala som endast innehåller böter.

Jag har övervägt att införa någon form av förverkande av ett penningbelopp

som motsvarar redarens ekonomiska fördel av förseelsen. Mot en sådan

regel — vars lämpliga utformning för övrigt erbjuder betydande svårigheter

— kan emellertid åberopas att den endast sällan skulle drabba utländska

redare. Jag har i stället stannat för att föreslå införande av frihetsstraff.

Denna ståndpunkt synes stå i god överensstämmelse med lagstiftningen

på likartade områden. Jag får sålunda hänvisa till 13 kap. 11 § andra

stycket vattenlagen och 11 kap. 13 § strafflagen. I förevarande paragraf har

i enlighet med det sagda straffet för den som i strid mot lagen uttömmer olja

eller underlåter att vidtaga åtgärd mot oljeutflöde samt för den som bryter

mot lokalt uttömningsförbud bestämts till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader. I sammanhanget må anmärkas att dessa gärningar motverkas

jämväl därav att de enligt allmänna rättsprinciper medför skyldighet för

den felande att utgiva ersättning för uppkommen skada.

Övriga förseelser — nyttjande av ej behörigen utrustat fartyg och försummelse

i fråga om oljedagboken — är av lindrigare art och straffskalan för

dem torde böra bestämmas till dagsböter.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr i är 1956

Vad slutligen bestämmelserna om den föreslagna lagens ikraftträdande beträffar

har departementschefen därom yttrat bland annat: »Vid lagens ikraftträdande

blir det i 1 § första stycket stadgade förbudet omedelbart tillämpligt

å tankfartyg. Ikraftträdandet bör därför uppskjutas så länge att erforderliga

mottagningsanläggningar i hamnarna för dessa fartyg hinner inrättas.

Detta torde kunna ske till den 1 januari 1957. I fråga om torrlastfartygen

medför det i 2 § första stycket under b) medgivna undantaget

att lagens regler om oljeutvinning i svenskt område — utom den i 2 §

andra stycket stadgade skyldigheten att tömma ut olja så långt från land

som omständigheterna kräver samt befogenheten att meddela lokala föreskrifter

-— träder i tillämpning först i den mån oljemottagningsanläggningar

för dessa fartyg inrättas. Utom svenskt område är oljeutvinning tillåten intill

dess Kungl. Maj :t meddelar bestämmelser enligt 1 § andra stycket. Sådana

bestämmelser avses kunna meddelas att gälla inom olika områden och

från olika tidpunkter för tankfartyg och andra fartyg. Särskilda övergångsbestämmelser

i dessa hänseenden är därför ej erforderliga. Däremot torde

ikraftträdandet av reglerna om utrustning i fartyg och det därmed sammanhängande

förbudet mot uttömning av slagvatten som innehåller annan olja

än smörjolja böra ske vid en något senare tidpunkt än den 1 januari 1957.

Det torde därför böra ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om nämnda bestämmelsers

ikraftträdande.

Med den utformning som i det föregående förordats i fråga om lagen och

dess ikraftträdandebestämmelser synes frågan om provisoriska åtgärder

väsentligen ha förlorat i betydelse. Måhända kan det vara önskvärt att ålägga

fartygen att redan före den 1 januari 1957 föra oljedagbok. Föreskrifter

härom torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t utan stöd av lag och det

torde få bli beroende av fortsatt övervägande om dylika föreskrifter skall

utfärdas före lagens ikraftträdande. Jag vill dessutom erinra om att redan

enligt gällande lagstiftning förbud mot oljeuttömning kan meddelas för de

delar av svenskt territorialvatten, där sådant nu ej gäller. Detta spörsmål

ankommer i första hand på länsstyrelse!^.»

Lagen om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen

Ändringen i detta lagrum innebär att den däri nu upptagna bestämmelsen

rörande vattenförorening genom avfall från fartyg uteslutits och ersatts

med en erinran om att angående åtgärder mot vattenförorening från fartyg är

särskilt stadgat. Även denna lag torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.

Lagrådet. Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956

23

Utskottet

Det är ett välkänt förhållande att inånga länders kuster och kustfarvatten

är allvarligt utsatta för oljeförorening och att denna orsakar stor skada

på kuster och stränder. Även beträffande de inre vattenvägarna föreligger

risk för sådan förorening. Den olja, som medför dessa skadeverkningar, härrör

från fartygen och uttöms från dessa då lasttankarna i tankfartygen eller

fartygens brännoljetankar rengöras genom att spolas med vatten, vilket sedan

jämte den losspolade oljan pumpas ut i sjön. Det är vidare vanligt, att

tankfartygen och oljeeldade fartyg av annat slag har vatten som barlast i

lasttankarna och brännoljetankarna. Oljeförorening uppkommer så snart

barlastvattnet pumpas ur tankarna. Den uttömda oljan medför skadeverkningar

i åtskilliga olika hänseenden. Sålunda störes fisket, och båtar och

flottningstimmer nedsmutsas och skadas. Vidare hindras i stor utsträckning

bad icke minst vid de stora turistbadorterna, och fågellivet åsamkas betydande

skador därigenom att oljan klistrar samman fåglarnas fjäderskrud

med påföljd att fåglarna dör, ofta i stora mängder och under plågsamma

former. Vad förhållandena i Sverige beträffar har under ärendets remissbehandling

från flera håll upplysts att sedan flera år tillbaka vid åtskilliga

tillfällen kunnat konstateras, att oljeutsläpp flutit i land och förorsakat betydande

men och obehag vid stränderna.

Det är tydligt, att effektiva åtgärder mot oljeföroreningar av nu angivet

slag kan åstadkommas endast efter samverkan på det internationella planet.

Det är därför naturligt, att önskvärdheten och behovet av konventionens

ratificering från svensk sida, enligt vad som framgår av innehållet i propositionen,

icke har ifrågasatts av någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna.

Utskottet har för sin del ansett det vara angeläget att ratificering sker

snarast möjligt och ansluter sig således till framställningen om konventionens

godkännande.

Enligt de vid konventionen fogade resolutionerna har det vid 1954 års

oljeskadekonferens förutsatts, att regeringarna inom de fördragsslutande

staterna skall verka för att i olika närmare angivna former sprida kännedom

om oljeskadeproblemen samt vidtaga åtgärder, varigenom konventionens

bestämmelser bringas i tillämpning, så långt detta rimligen och lämpligen

kan ske, på alla slag av sjögående fartyg. Syftemålet har angivits vara

att skapa förutsättningar för genomförandet av fullständigt förbud för oljeuttömningar

från fartyg. I anslutning härtill vill utskottet för sin del understryka

vikten av att — såsom departementschefen förutsatt — oljeföroreningsproblemet

noga bevakas av därtill utsedd myndighet och att, om så kan

befinnas bli erforderligt till uppfyllande av nämnda syftemål, en oljeskyddsnämnd

tillsättes, som omfattar företrädare för hl. a. natur- och djurskyddsintresset.

I detta sammanhang må framhållas alt utskottet i likhet med vissa re
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956

missinstanser finner det otillfredsställande, att vissa delar av Östersjön

och Nordsjön faller utanför skyddszonen. Det är önskvärt att, sedan konventionen

trätt i kraft, initiativ tages till att åtminstone hela Östersjön göres

till förbjuden zon; något som möjliggöres av bestämmelserna i konventionen.

Vad härefter angår den föreslagna lagstiftningen, så hälsar utskottet med

tillfredsställelse att förslaget, vad beträffar svenskt havsområde och Sveriges

inre vattenvägar, går längre än vad som direkt föranledes av konventionen.

Utskottet betraktar förslaget härutinnan som ett uttryck för strävandena

från svensk sida att förverkliga det mål, som anvisats av de fördragsslutande

länderna. De sålunda uppdragna riktlinjerna kan möjligen

förväntas senare bli internationellt tillämpade.

Mot utformningen av lagförslagen har utskottet ingenting att erinra.

På anförda skäl får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förevarande proposition

dels godkänna berörda konvention den 12 maj 1954,

dels ock antaga de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Stockholm den 22 februari 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,

Grym, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson, Krugel och Georg Carlsson; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Nyberg,

Eriksson i Sandby*, Persson i Appuna, Andersson i Ryggestad, fru Boman

och herr Hansson i Skegrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

560354 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:96 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. a1 i texten