Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av jordförvärvslagen den 3 juni 1955 m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 358 i första kammaren av herr Nord m. fl., samt nr 284 i andra kammaren av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.
1956-02-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1956:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av jordförvärvslagen den 3 juni 1955 m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 358 i första kammaren av herr Nord m. fl., samt nr 284 i andra kammaren av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1956
1
Kr 6
Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av
jordförvärvslagen den 3 juni 1955 m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 358 i första kammaren av herr Nord m. fl.,
samt nr 284 i andra kammaren av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte
A. besluta att 1955 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) upphäves från den 1 juli 1956;
B. antaga följande förslag till ändring av lagen den 22 december 1943
om arrcndators förköpsrätt:
Härigenom förordnas att 4 § tredje stycket lagen den 22 december 1943
om arrendators förköpsrätt skall upphöra att gälla samt att 2 § samma lag
skall erhålla följande ändrade lydelse.
2 §•
Förköpsrätt må---i densamma.
Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer må förköpsrätt
ej utövas.
Har jordägaren----- för liembudet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.»
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
1955 års jordförvärvslag m. m.
Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag), vilken gäller från den 1 juli 1955, antogs av
1955 års riksdag efter en den 25 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 165.
Lagen ersätter dels lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet och dels lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt
(förköpslagen).
1955 års lag bygger i väsentliga delar på samma principer som 1948 års
lag. Jordbruks- och skogsfastighctcr må sålunda ej genom köp, byte eller
gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel
1 liihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 aixl. Å r 0
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1956
stadgas dock åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gällde enligt
1948 års lag. De grunder, efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning
skall ske, överensstämmer likaledes i stora delar med motsvarande
tidigare gällande regler. Sålunda syftar lagen till att hindra bl. a. spekulationsköp
och vissa slag av kapitalplaceringsköp. Den tidigare gällande inskränkningen
i förvärvsrätten för den, som redan äger jordbruksfastighet,
har dock utbytts mot vissa regler till förebyggande av att ändamålsenliga
brukningsenheter sammanföres i en hand eller att sådan endast uppdelas på
olika händer.
I enlighet med grunderna för 1947 års förköpslag innehåller den nu gällande
jordförvärvslagen också bestämmelser, vilka syftar till att underlätta
bildandet av bärkraftiga brukningsenheter. Förvärvstillstånd må i enlighet
härmed vägras om fastigheten i fråga finnes böra tagas i anspråk för
dylikt ändamål. Om tillstånd till köp i sådant fall vägras, äger säljaren i
regel påfordra, att kronan löser fastigheten till det av köparen utfästa
priset.
Beträffande fång, som förutsätter avstyckning, innehåller lagen särskilda
regler i förenklande syfte. Lantbruksnämnd äger även att med förvärvstillstånd
förknippa villkor att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning.
Jordförvärvslagen gäller till och med den 30 juni 1962.
I samband med antagandet av jordförvärvslagen genomfördes vissa
följdändringar i lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt,
innebärande bl. a., att 4 § tredje stycket i nämnda lag upphörde att gälla
fr. o. m. den 1 juli 1955. Den av motionärerna yrkade ändringen i 2 § av
samma lag innebär upphävande av andra punkten i andra stycket. Enligt
denna punkt må förköpsrätt av arrendator ej utövas om fastigheten i enlighet
med bestämmelserna i jordförvärvslagen köpes av kronan för främjande
av jordbrukets yttre rationalisering och arrendatorn är ägare av annan
bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket
därå.
Den förut nämnda propositionen, nr 165, jämte åtskilliga i anledning
därav väckta motioner behandlades av utskottet i dess utlåtande nr 24:
1955. Utskottets majoritet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å
samtliga väckta motioner, antaga de genom propositionen framlagda lagförslagen.
Vad beträffar det närmare innehållet i den nu ifrågavarande lagstiftningen
ävensom i fråga om skäl och överväganden i propositionen och
inom utskottet torde utskottet få hänvisa till propositionen och utskottsutlåtandet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1956
3
Utskottet
Frågan om behovet av åtgärder till bevarandet av jordbruksjordens bibehållande
i den jordbrukande befolkningens hand har redan tidigt varit föremål
för de lagstiftande myndigheternas uppmärksamhet. Detta ledde till
en början till lagstiftning om inskränkning för bolag och vissa andra juridiska
personer i rätten att förvärva fast egendom, i vilket hänseende numera
gäller den s. k. bolagsförbudslagen av 1925. Beträffande förvärv av jordbruksfastighet
från sådana fysiska personers sida, som icke har för avsikt
att ägna sig åt jordbruk på fastigheten, har lagstiftning däremot icke kommit
till stånd förrän genom lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet. Denna lag, som trädde i kraft den 1
januari 1946, hade till huvudsakligt syfte att motverka den benägenhet, som
ansågs föreligga hos icke jordbrukare att i spekulations- och kapitalplaceringssyfte
förvärva jordbruks- och skogsfastigheter. Lagen fick redan från
början en begränsad giltighetstid och avlöstes den 1 juli 1948 av lagen den
17 juni 1948 med samma namn. Denna lag avlöstes i sin tur efter provisorisk
förlängning av 1955 års jordförvärvslag.
Uppfyllandet av önskemålet om ekonomisk trygghet för jordbruksbefolkningen
kräver en fortgående anpassning av jordbrukets produktionsförhållanden
efter utvecklingen på bl. a. det tekniska området. För att maskindriftens
fördelar skall kunna fullt utnyttjas måste sålunda brukningsenheterna
erhålla tillräcklig storlek och gynnsam utformning i arronderingshänseende.
Den 1947 stiftade lagen om kronans förköpsrätt var härvidlag
avsedd att utgöra ett instrument i myndigheternas hand då det gällde att
påverka den yttre rationaliseringen i ändamålsenlig riktning. Då denna lag
genom 1955 års lagstiftning sammanfördes med bestämmelserna om förvärvstillstånd,
åstadkoms en anordning enligt vilken frågan, huruvida eu
fastighet behövde tagas i anspråk för rationaliseringsändamål, kunde avgöras
i samband med frågan om förvärvets tillåtlighet i övrigt.
Det torde icke kunna förnekas, att under de konjunkturförhållanden, som
rått under senare år, förefunnits en icke obetydlig benägenhet hos icke jordbrukare
för sådana spekulations- eller kapitalplaceringsköp som avses med
förvärvslagstiftningen. Under förarbetena till 1955 års lag blev det också klarlagt,
att den tidigare lagstiftningen på området varit av stor betydelse då
det gällt att bevara jorden i den jordbrukande befolkningens ägo.
Vad beträffar de bestämmelser i 1955 års lag, vilka motsvarar lagen om
kronans förköpsrätt, torde det visserligen vara så, att den rationaliseringsverksamhet,
som bedrives på jordbrukarnas eget initiativ, är av betydande
omfattning. Det måste icke desto mindre alltjämt anses vara av betydelse,
att det allmänna bar ett medel i sin hand att leda utvecklingen på rationaliseringsområdet
och tillförsäkra detsamma ett planmässigt förlopp.
Enligt utskottets mening föreligger således även i fortsättningen behov
av en lagstiftning med 1955 års jordförvärvslags syfte.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1956
Utskottet, som i övrigt torde få hänvisa till sitt utlåtande i frågan vid
1955 års riksdag, vill slutligen endast påpeka, att den bestämmelse i lagen
1943 om arrendators förköpsrätt, nämligen 4 § tredje stycket, som enligt
motionärernas förslag bör upphävas, redan genom 1955 års lagstiftning upphörde
att gälla.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner I: 358 och II: 284 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,
Grym, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson, Kriigel och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Eriksson
i Sandby*, Persson i Appuna, Andersson i Ryggestad, fru Boman samt herrar
Hansson i Skegrie och Berggren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Osvald, Ähman, Ebbe Ohlsson och Berggren samt fru Boman,
vilka ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det icke utan tvingande skäl ifrågakomma
att begränsa den rätt varje svensk medborgare bör äga att förvärva egendom
av vad slag det vara må, även jordbruks- och skogsfastigheter. Sådana
hinder bör uppställas endast om och i den mån så erfordras med hänsyn
till ett samhällsintresse av betydande styrka. Det har hävdats att jordbrukens
bibehållande i den jordbrukande befolkningens hand skulle utgöra
ett sådant intresse. Emellertid är det i viss utsträckning också ett samhällsintresse,
att initiativ och kapital tillföres jordbruket från personer, som icke
är jordbrukare men som likväl av intresse för jordbruksnäringen vill förvärva
jordbruks- eller skogsfastighet. Sådana samhällsnyttiga förvärv kan
i stor utsträckning hindras av jordförvärvslagen.
Det är för övrigt utskottets mening att, i den mån benägenhet visat sig
för fastighetsförvärv av sådan natur som jordförvärvslagen avser att
förhindra, anledningen därtill är att söka i misstro mot statsmakternas förmåga
att bevara ett fast penningvärde. Ansträngningarna bör därför i stäl
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1956
let inriktas på att åstadkomma ett läge av ekonomisk stabilitet. Något väsentligt
behov av att inskränka rätten till fritt förvärv av jordbruksfastigheter
föreligger då icke. Anmärkas må även att, såsom motionärerna framhållit,
jordförvärvslagen icke utgör något verkligt effektivt hinder för den
köpare som finner det förenligt med sina intressen att med anlitande av
mindre nogräknade metoder förvärva en jordbruksfastighet i rent spekulationssyfte.
Utskottet vill vidare särskilt peka på de allvarliga anmärkningar som kan
riktas mot jordförvärvslagen från rättssäkerhetssynpunkt. Utskottet syftar
här på de erfarenheter, som förelåg redan vid tillkomsten av 1955 års lag
och enligt vilka det på sina håll visat sig tendenser hos lantbruksnämnderna
att utsträcka sina befogenheter längre än som varit avsett vid lagstiftningens
tillkomst.
Vad jordförvärvslagens betydelse för jordbrukets yttre rationalisering beträffar
konstaterades redan av föredragande departementschefen i propositionen
angående lagens införande, att de mest betydelsefulla resultaten
inom ramen för rationaliseringssträvandena nåtts genom jordbrukarnas egna
insatser på frivillighetens väg. Erfarenheterna av 1947 års lag om kronans
förköpsrätt visar också, att värdet av lagstiftning i detta hänseende är mycket
begränsat och att sådan lagstiftning praktiskt taget saknar betydelse för
en förbättring av det svenska jordbrukets struktur, samt att den för övrigt
medför risker för att en på lång sikt ekonomiskt bärande arrondering av
jordbruket i vissa fall motverkas.
Även i denna del gäller de ovan antydda betänkligheterna med hänsyn till
kravet på rättssäkerhet för den enskilde.
I motionärernas yrkanden bar insmugit sig ett redaktionsfel avseende 4 §
tredje stycket i lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt.
Detta lagrum upphörde nämligen att gälla i och med 1955 års lagstiftning.
Motionerna torde alltså icke föranleda någon riksdagens åtgärd i denna del.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 358 och II: 284
måtte
A) antaga följande
Förslag
till
Lag
om upphävande av lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag).
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1955 (nr 272)
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) skall upphöra att gälla med utgången av
juni månad 1956.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1956
B) antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943
(nr 88i) om arrendators förköpsrätt.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 december 1943
om arrendators förköpsrätt skall erhålla följande ändrade
lydelse.
2 §•
Förköpsrätt må ----i densamma.
Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer må förköpsrätt
ej utövas.
Har jordägaren---— för hembudet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.
560361 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.