Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

1956-03-13 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:7, Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels förbud

mot licens jakt å älg m. m., dels åtgärder för motverkande

av skadegörelse av älg å växande skog m. m.,

dels ock översyn av principerna för ersättning från

älgskadefonder.

Tredje lagutskottet har behandlat fem inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 478 av

herr Pålsson m. fl. och nr 477 av herr Johansson, Theodor, samt inom

andra kammaren nr 294 av herr Lundberg, nr 603 av herr Agerberg m. fl.

och nr 589 av herr Svensson i Vä.

I motionerna 1:478 och 11:603, som är likalydande, hemställes, »att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en utredning i syfte att underlätta

åtgärder för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog

ävensom att möjliggöra användandet av en viss del av älgskadefondernas

medel för dylika åtgärder».

Motionen II: 294 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta,

1) att all licensjakt med undantag för sådan jakt på s. k. havreälgar

och liknande skadeälgar måtte förbjudas från den 1 juli 1956; samt

2) »att hos Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig utredning av markförhållanden,

jakträtt, fritidsproblem etc., där speciell hänsyn skall tagas

till allmogejägarnas och allemansrättens problem och intressen, samt att

för riksdagen må framläggas de förslag vartill utredningen kan föranleda».

I motionerna 1:477 och 11:589, som är likalydande, yrkas, »att riksdagen

måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av principerna

för älgskadefonder i enlighet med vad som i motionerna anförts».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet — i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan —

hänvisa till motionerna.

Över motionerna 1:478 och 11:603 har i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver yttrande inhämtats från domänstyrelsen. Sveriges

skogsägareförbund, som jämväl beretts tillfälle att yttra sig över dessa

båda motioner, har icke inkommit med något yttrande.

358 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1956

Gällande bestämmelser

Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938 (nr 275-) om rätt till jakt

skall jaktvård, varmed avses åtgärder för villebrådets skydd och förkovran,

städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns

ävensom andra näringars intressen. Länsstyrelsen kan enligt 24 § samma

lag, då till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada orsakas

å gröda, skog eller plantering, förelägga jakträttsinnehavaren att vidtaga

de åtgärder som må finnas erforderliga. Underlåter denne att ställa sig

föreläggandet till efterrättelse har länsstyrelsen möjlighet att förordna att

jakt å området okall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål

att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.

Särskilda bestämmelser för jakt efter älg återfinnes i jaktstadgan den

3 juni 1938 (nr 279) och en av Kungl. Maj :t för varje jaktår utfärdad

kungörelse om fridlysning av vissa djurarter. I sistnämnda författning anges

för skilda landsdelar den allmänna jakttiden beträffande bland annat

älg. Jaktstadgan innehåller i 15 § 4 mom. en föreskrift om rätt för länsstyrelse

att beträffande område där skadegörelse av älg förekommer i

större omfattning efter förslag av älgskadenäinnden i länet utsträcka den

allmänna jakttiden för jakt efter älg med högst tio söckendagar samt medgiva

att årskalv efter älg där må fällas under allmän jakttid. Vidare kan

länsstyrelse enligt 1 mom. i samma paragraf i vissa fall meddela tillstånd

för jakträttsinnehavare att under särskild jakttid fälla det antal älgar, som

med hänsyn till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes

skäligt (licensjakt). Tillfogas å område för vilket sådant tillstånd meddelas

växande skog mera omfattande skador av älg, skall det antal älgar

som må nedläggas under den särskilda jakttiden bestämmas med hänsyn

till behovet ur skogsvårdssynpunkt av att nedbringa älgstammen. Ett i

detta syfte lämnat tillstånd kan jämväl innefatta rätt att fälla årskalv efter

älg. I särskild jakttid skall den för orten fastställda allmänna jakttiden

ingå, och den särskilda jakttiden får i regel icke taga sin början tidigare

än på första dagen för den allmänna jakttiden. Om det förekommer älgskador

på odlad mark eller på växande skog i sådan omfattning, att det

visar sig nödvändigt att anställa jakt efter älg under annan tid av året än

som anges i de bestämmelser för vilka nu redogjorts, kan enligt 16 § jaktstadgan

tillstånd meddelas därtill. I tillståndet skall föreskrivas den eller

de tider under vilka jakten må företagas och det antal älgar, däri inbegripet

årskalvar, som högst får nedläggas. Inom område som i särskild

ordning förklarats vara lövskogsområde äger den jaktberättigade fälla älg

under hela året. 16 § jaktstadgan innehåller slutligen också den bestämmelsen,

att älg, som på grund av skadegörelse å växande skog fällts under

annan tid än allmän jakttid eller licensjakttid, skall tillfalla kronan.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m. m. skall

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1956

3

för älg som fälles inom riket utgivas en av Kungl. Maj:t för varje jaktår

bestämd avgift av lägst 15 och högst 100 kronor. Sådan avgift utgår dock

icke för älg, som jämlikt 16 § jaktstadgan tillfaller kronan. Inom varje län

skall av avgifter för älgar som fällts inom länet bildas en älgskadefond. Ur

denna skall ersättning utgå för skada som förorsakats av älg inom länet

samt, i den mån medlen förslå därtill, bidrag lämnas för åtgärder till förebyggande

av älgskada och för jakt vårdsändamål inom länet, i första hand

älgstammens vård och skydd. Men ersättning ur fonden utgår icke för alla

älgskador utan endast för sådana som förorsakats å växande eller avmejad

men ej inbärgad gröda eller å fruktodling eller annan trädgårdsodling som

drives i förvärvssyfte. Skadegörelse å växande skog ersättes alltså icke ur

fonden. En ytterligare begränsning av ersättningsrätten har stadgats så till

vida att ersättning kan tillerkännas innehavare av brukningsdel med mera

än 20 hektar odlad jord eller mera än 200 hektar annan jord endast om

särskilda skäl föreligger.

Emellertid kan i annan ordning bidrag i viss utsträckning erhållas av

allmänna medel för åtgärder till motverkande av skadegörelse å skog. I

anslutning till den i 15 och 17 §§ skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237)

stadgade skyldigheten för skogsägare att vidtaga åtgärder för att trygga

återväxten på skog, som skadats genom vissa naturhändelser, vartill torde

räknas skadegörelse genom vildnad, har nämligen i den samma dag under

nr 239 utfärdade kungörelsen angående bidrag och lån till vissa skogsförbättrande

åtgärder givits föreskrifter om rätt att erhålla statsbidrag till

kostnaderna för sådana åtgärder. Statsbidraget är dock maximerat till 50

eller i vissa fall 60 procent av nämnda kostnader.

I 26 § 1 och 2 mom. lagen om rätt till jakt finns bestämmelser om skyldighet

för den, som vill utöva jakt, att erlägga jaktvårdsavgift. I 3 mom.

i paragrafen stadgas, att av influtna jaktvårdsavgifter in. m. skall bildas

en fond (jaktvårdsfonden), vilken efter Konungens bestämmande användes

till främjande av jaktvården inom riket. I 43 och 44 §§ jaktstadgan

finns närmare bestämmelser om jaktvårdsfonden och jaktvårdsavgifter.

Ledningen av jaktvård sarbetet i riket har alltsedan jaktlagens tillkomst

handhafts av Svenska jägarförbundet, som härför tilldelats så gott som

samtliga jaktvårdsmedel. År 1951 skedde en omorganisation av förbundet

i syfte att bereda det allmänna större inflytande över förbundets verksamhet

än som dittills varit fallet. Sålunda bestämdes genom ändring av

förbundets stadgar, att ordföranden i förbundets överstyrelse och förbundsstyrelsen

samt en ledamot i förstnämnda organ ävensom en revisor skulle

utses av Kungl. Maj:t.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

Tidigare behandling av hithörande frågor

Spörsmål av den art, som beröres i motionerna, har vid åtskilliga tillfällen

varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Utskottet vill i någon

utsträckning beröra vad sålunda tidigare förekommit.

Vad angår älgavgifterna och villkoren för erhållande av

älgskadeersättning må erinras, att nuvarande stadganden i ämnet

efter förslag av 1949 års jaktutredning tillkom genom lagstiftning 1951,

varvid arealgränsen för erhållande av dylik ersättning höjdes från 15 till

20 hektar odlad jord och såsom nytt villkor uppställdes att sökanden ej

heller finge inneha mer än 200 hektar annan jord. Vid ärendets behandling

godkände riksdagen i denna del tredje lagutskottets utlåtande nr 14

år 1951, vari det genom propositionen framlagda förslaget lämnades utan

erinran.

Frågan om rätt till ersättning ur älgskadefond har därefter behandlats

vid 1954 års riksdag. I anledning av väckta motioner med yrkanden om

utredning angående dels sådan ändring i gällande bestämmelser att ersättning

för skador av älg på växande skogskulturer skulle kunna utgå ur

älgskadefond, dels ock ändring av jaktstadgan i syfte att underlätta

åtgärder för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog avgav

tredje lagutskottet utlåtande, nr 20, till vilket torde få hänvisas. På hemställan

av utskottet lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd.

Samma fråga var föremål för behandling även av 1955 års riksdag.

Därvid väcktes en motion med yrkande att riksdagen måtte hemställa, att

Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande 1) att utsträcka rätten till

ersättning ur älgskadefond, 2) att utsträcka den allmänna jakttiden för

jakt efter älg, samt 3) att vidtaga åtgärder till undvikande av skada å

gröda genom utplantering av jaktbara djur. Tredje lagutskottet behandlade

motionen jämte vissa andra på jaktens område väckta motioner i sitt

utlåtande, nr 17, till vilket torde få hänvisas. På hemställan av utskottet

lämnade riksdagen motionen utan åtgärd.

I fråga om licensjakt på älg yrkades i motioner vid 1953 års riksdag,

att bestämmelserna därom måtte upphävas. Tredje lagutskottet fann

sig i utlåtande, nr 22, icke kunna lämna sitt stöd åt motionärernas yrkanden

men ansåg av olika, i utlåtandet redovisade skäl, att det skulle vara av

värde att få till stånd en mera ingående undersökning av hur licensjakten

i hittillsvarande former utfallit i praktiken. I anledning av utskottets

hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 12 maj 1953, nr 218, hos

Kungl. Maj :t om en dylik undersökning. Skrivelsen har den 5 juni 1953

överlämnats till 1949 års jaktutredning för översyn rörande gällande ordning

för meddelande av tillstånd till jakt å älg.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956 5

Även vid 1955 års riksdag väcktes motion om upphävande av bestämmelserna

om licensjakt på älg. Tredje lagutskottet uttalade med anledning

av denna motion i sitt ovannämnda utlåtande nr 17 bland annat, att,

enär Kungl. Maj :t torde få fatta ståndpunkt till i olika sammanhang utarbetade

förslag rörande de framtida formerna för älgjaktens utövande,

ytterligare utredningar i saken icke för det dåvarande borde komma till

stånd. Utskottet kunde icke förorda att i avvaktan på resultatet av pågående

undersökning föreslå upphävande av bestämmelserna om licensjakt

på älg. Utskottets utlåtande godkändes i bland annat denna del av riksdagen.

Vad angår den i motionen 11:294 väckta frågan om en översyn av

jaktlagstiftningen med hänsyn till den demokratiska utvecklingen,

så var denna fråga föremål för behandling av 1953 års

riksdag i anledning av en i detta ämne väckt motion. Denna, som dessutom

innehöll yrkande om avskaffande av licensjakten å älg, behandlades

av tredje lagutskottet i dess förut nämnda utlåtande, nr 22. På hemställan

av utskottet lämnade riksdagen motionen utan åtgärd.

Slutligen bör nämnas att frågan om vilket organ som bör anförtros

uppgiften att handhava ledningen av jakt vårdsarbetet

i riket var föremål för riksdagens behandling år 1954 i anledning av

en motion om inrättandet av ett särskilt jaktråd eller liknande organ för

att handhava frågor om jaktvårdsmedlens användning. På hemställan av

tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 21 anhöll riksdagen hos Kungl.

Maj:t att motionen måtte överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Motionerna

I motionerna I: 478 och II: 603 erinras till eu början om att i motsats

till vad som är fallet beträffande älgskador å växande eller nedmejad

gröda för närvarande någon ersättning ur älgskadefonden icke kan erhållas

för skador, som av älg förorsakats å skogskulturer. Motionärerna

framhåller vidare att skador å växande gröda mycket sällan förekommer

i de norrländska länen, medan däremot på grund av älgstammens ökning

under senare år älgen där förorsakat stor skadegörelse på skog. Motionärerna,

som påpekar, att älgskadefonderna i de norrländska länen på

grund av älgstammens storlek och avskjutningens omfattning årligen tillföras

älgavgifter till mycket betydande belopp, finner det därför skäligt,

att en ändring av reglerna om rätt till ersättning ur älgskadefonderna

kommer till stånd. Det borde sålunda vara möjligt att ur älgskadefonderna

bidrag lämnades med en viss del av kostnaderna för återplantering

av skog i de fall, då en tidigare utförd skogskultur förstörts av älg i sådan

grad att nyplantering blivit nödvändig.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1956

I motionerna framhålles vidare, att även förebyggande åtgärder mot

älgens skadegörelse å skogskulturer bör vidtagas och att det verksammaste

medlet härvidlag är en ökad avskjutning. I detta avseende föreslår motionärerna

förlängd allmän jakttid å älg jämte beviljande av licensjakt i

större utsträckning än hittills.

Slutligen anser motionärerna, att de nuvarande bestämmelserna i 16 §

jaktstadgan bör ändras därhän, att markägaren erhåller ersättning för älg

som enligt särskilt tillstånd fällts under annan tid än allmän jakttid eller

licens jakttid, exempelvis med älgens halva värde. Därigenom skulle markägarnas

intresse för verksamhet även vintertid mot skadegörelse av älg

på skogen stimuleras.

Även motionerna 1:477 och 11:589 syftar till en omarbetning av bestämmelserna

om älgskadefonderna. Motionärerna uttalar inledningsvis,

att älgbeståndet i landet förorsakar betydande skador å gröda och skog.

I anslutning härtill förklaras, att gällande bestämmelser rörande jakträtt

och ersättning ur älgskadefond emellertid är så utformade, att jordbrukare

å mindre fastigheter och arrendatorer icke har möjlighet att hålla sig

skadeslösa i samma utsträckning som ägare av större jordbruksfastigheter.

Efter en redogörelse för innebörden av bestämmelserna om rätt

till ersättning ur älgskadefonderna och om licensjakten på älg påpekar

motionärerna, att dessa bestämmelser innebär att mindre markägare i

viss utsträckning saknar möjlighet att genom tillgodogörande av jakträtt

eller eljest hålla sig skadeslösa. Det synes rättvist, fortsätter motionärerna,

att licensjakten avskaffas och att i stället den allmänna jakttiden utsträckes.

Vidare yttrar motionärerna att de ersättningsbelopp, som nu utgår

ur älgskadefonderna till jordbrukare å mindre fastigheter, i allmänhet

är alltför små i förhållande till älgskadornas omfattning. Dessutom saknar

jordbrukare på brukningsdelar av mer än 20 hektar odlad jord ofta möjlighet

att genom jaktutövning eller på annat sätt hålla sig skadeslösa.

Det är med hänsyn till det nu anförda enligt motionärerna nödvändigt,

att principerna för ersättning ur älgskadefonderna blir föremål för en

översyn med syfte att rättvisare och mer tillfredsställande ersättningsvillkor

må kunna uppnås.

I motionen II: 294, som likaledes syftar till avskaffande av licensjakten

efter älg, vänder sig motionären mot det s. k. 1955 års omarbetade älgbetänkande,

som framlagts av Svenska jägareförbundets älgkommitté.

Motionen innehåller en redogörelse för vissa av grunderna till de i detta

betänkande framlagda lagförslagen, innebärande bl. a., att den svenska

älgjakten helt bör regleras genom borttagande av den allmänna jakten

och utfärdande av jakttillstånd inom särskilda älgjaktsområden samt att

ingen skall få utöva älgjakt, som icke tillhör ett älgjaktsområde. Motio
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1956

nären menar att de frågor, som avhandlats i betänkandet, är av så vital

betydelse att andra organ än Svenska jägareförbundet måste få avgörandet

i sin hand. Frågan måste enligt motionären bli föremål för en allsidig

parlamentarisk utredning där även allmogejägarnas intressen likartat blir

representerade med Svenska jägareförbundets. Motionären förklarar, att

den nuvarande licensjakten är ett privilegium för större markägare och

att förfarandet vid licensgivningen icke befrämjar jaktvårdsintresset. I

avbidan på den nämnda utredningen bör därför licensjakten med undantag

för den som rör s. k. havreälgar och liknande skadeälgar förbjudas. I

stället, slutar motionären, bör den allmänna jakttiden anpassas efter älgbeståndet

inom olika områden.

Domänstyrelsens yttrande

Domänstyrelsen vitsordar i sitt yttrande över motionerna 1:478 och

11:603, att älgstammen under senare år starkt ökat i Norrland och att

därmed också älgens skadegörelse på plant- och ungskog blivit av större

omfattning än tidigare. Styrelsen yttrar emellertid vidare.

Med hänsyn till att älgskadefondernas medel med största sannolikhet

ej skulle förslå till att täcka älgens skadegörelse på skog och svårigheten

att ens tillnärmelsevis värdera denna skada får styrelsen avstyrka, att åtgärder

vidtagas för införande av sådana bestämmelser, att skadelidande

skall kunna uppbära ersättning för dylika skador.

Då bestämmelserna i gällande skogsvårdslag torde medgiva skadelidande

möjlighet att erhålla visst bidrag för avhjälpande av genom älg uppkomna

skador på utförda skogskulturer, anser sig styrelsen ej heller kunna biträda

motionärernas förslag, att älgskadefondernas tillgångar skola utnyttjas för

bidrag till viss del av kostnaderna för återplantering av skog i de fall, då

en tidigare utförd skogskultur förstörts av älg.

I fråga om motionärernas förslag att i förebyggande syfte förlänga den

allmänna jakttiden och medgiva licensjakt i större omfattning framhåller

styrelsen följande.

Vid avgivande av sitt årliga förslag till jakttider söker styrelsen att avpassa

den allmänna jakttidens längd med hänsyn till älgstammens storlek

inom olika län och omfattningen av älgens skadegörelse på gröda och skog.

Då älgstammens talrikhet inom ett län ofta är mycket varierande inom

olika delar av länet, plägar styrelsen räkna med att vederbörande länsstyrelse,

med stöd av bestämmelserna i 15 § 4 mom. tredje stycket jaktstadgan,

inom de delar av länet, där älgskador förekomma i större omfattning,

skall förlänga den allmänna jakttiden och även medgiva fällande av årskalv.

Styrelsen anser dessa bestämmelser innebära möjlighet att väl anpassa

jakttidens längd.

Vad motionernas innehåll i övrigt beträffar uttalar styrelsen.

Vad slutligen motionärerna föreslagit om ersättning till markägare, som

medgivits tillstånd att vintertid fälla skadegörande älgar får styrelsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 dr 1956

framhålla, att föreskriften, att sådana älgar skola tillfalla kronan, torde

ha tillkommit i avsikt att moverka missbruk av denna rätt samt även

motiverats av det förhållandet, att kontrollen av dylik jakt, som försiggår

i skog, är svårare att genomföra än vid älgjakt, som bedrives till förhindrande

av skada på gröda. Styrelsen anser för sin del, att nu gällande bestämmelser

för närvarande icke böra ändras.

I detta sammanhang får styrelsen meddela, att den av styrelsen tillsammans

med skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut under

år 1954 påbörjade utredningen rörande älgens skadegörelse på skog alltjämt

pågår. Preliminära resultat av några verkställda fältundersökningar

beräknas kunna framkomma under året. I vad utredningen avser klarläggande

av vad älgens skadegörelse ekonomiskt betyder för skogsproduktionen

beräknas några resultat icke kunna vinnas utan närmare studium

av tillväxten inom för älgen helt oskyddade provytor i jämförelse med tillväxten

inom hägnade sådana. Dessa provyteundersökningar äro lagda på

lång sikt och resultatet därav kan icke påräknas framkomma förrän utredning

pågått under en längre följd av år.

Styrelsen får slutligen framhålla, att hela denna fråga synes böra tagas

under övervägande av 1949 års jakutredning vid fullgörande av Kungl.

Maj :ts uppdrag för utredningen den 5 juni''1953 att verkställa översyn

av gällande bestämmelser om jakt efter älg.

Utskottet

Älgstammen i riket har enligt vad som framgår av en i Svenska jägareförbundets

regi under vårvintern 1953 verkställd inventering tillvuxit högst

avsevärt under de senare åren. ökningen faller till övervägande del på

Värmlands län och de sex nordligaste länen. Men även i övriga län visar

utvecklingen en icke obetydlig tendens till ökning.

Det är givet, att med en ökning av älgstammen följer ökad skadegörelse

av älg. För skadorna på åkergröda har möjlighet till ersättning funnits

sedan 1931, då bestämmelser om ersättning ur älgskadefond tillkom. Denna

möjlighet är dock begränsad dels så till vida att ersättning kan tillerkännas

innehavare av brukningsdel med mera än 20 hektar odlad jord

eller mera än 200 hektar annan jord endast om särskilda skäl föreligger,

dels ock på det sättet att, även i de fall där rätt till ersättning i och för

sig föreligger, markägaren på grund av älgskadefondernas begränsade medelstillgång

icke kan hållas fullt eller i vissa fall ens tillnärmelsevis skadeslös.

Vad skadorna å växande skog beträffar, så ersättes dessa icke ur älgskadefonderna.

Däremot öppnar i enlighet med vad ovan berörts gällande

skogsvårdslagstiftning vissa möjligheter till ersättning av statsmedel för

sådan skada. I dessa fall är dock statsbidraget maximerat till 50 eller i

vissa fall 60 procent av skadans belopp.

Den intensifiering, som skogsbruket särskilt i Norrland under senare

år undergått, har medfört, att älgskador på växande skog alltmer tilldragit

sig uppmärksamhet. Utskottet finner det därför naturligt, att denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

9

sida av älgskadeproblemet ånyo aktualiserats. Det är vidare tydligt, att

den ökning av älgskadorna på åkergröda, som sammanhänger med älgstammens

kraftiga ökning, i och för sig gör det önskvärt, att möjligheterna

till ersättning ur älgskadefonderna vidgas till nedbringande av markägarnas

förluster. Emellertid står det för utskottet klart, att älgskadeproblemet

i huvudsak måste lösas genom förebyggande åtgärder, och härvid kommer

främst i betraktande en decimering av älgstammen genom ökad avskjutning

särskilt i de områden, som är svårast utsatta för älgskadorna. Denna

synpunkt har också kommit klart till uttryck i såväl motionerna 1:478

och II: 603 som I: 477 och II: 589. I samtliga dessa motioner beröres nämligen

frågan om den allmänna jakten och licensjakten ävensom spörsmålet

om fördelning av jagandet på dessa båda olika former, allt såsom

ett föreslaget led i verksamheten till nedbringande av älgskadorna. Även

det i motionen 11:294 framförda yrkandet om licensjaktens upphävande

i dess nuvarande form kan sägas sammanhänga med älgskadeproblemet,

nämligen så till vida att vissa ägare av mindre markområden icke kunna

erhålla tillstånd till licensjakt enligt 15 § jaktstadgan och därigenom i

viss utsträckning saknar möjlighet att genom utövande av jakt hålla sig

skadeslösa.

Såsom av den här ovan tidigare lämnade redogörelsen framgår har

spörsmål av den art, som beröres i motionerna, vid åtskilliga tillfällen

varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda har 1953 års riksdag

på hemställan av tredje lagutskottet i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit

om översyn av gällande ordning för licensjakten. Denna skrivelse

har den 5 juni 1953 överlämnats till 1949 års jaktutredning. Frågorna

om vidgade möjligheter till ersättning ur älgskadefonderna har behandlats,

beträffande skadorna å skog av 1954 års riksdag och med avseende å skadorna

på gröda in. in. av riksdagen 1955. I den första frågan avstyrkte

tredje lagutskottet bifall till motionerna, bl. a. av den anledningen att det

blivit upplyst, att domänstyrelsen tillsammans med skogshögskolan och

statens skogsforskningsinstitut påbörjat vissa undersökningar angående

möjligheten att med användande av kemiska preparat begränsa skadegörelsen

å skog. Utskottet, som konstaterade, att dessa undersökningar

kunde komma att få betydelse vid valet av åtgärder för motverkande av

älgskador, varom nu är fråga, fann därför icke skäl att för det dåvarande

förorda en utredning i ämnet. Vad älgskadorna å gröda beträffar uttalade

utskottet år 1955 bl. a., att ehuru frågan vore förtjänt av fortsatt uppmärksamhet,

densamma icke borde upptagas till övervägande innan älgjaktens

problem i stort kunnat bli föremål för närmare prövning. Utskottet

hänvisade vidare i sammanhanget till det betänkande, som i februari

1955 framlagts av Svenska jägareförbundet och som innefattade förslag

om älgjaktens ordnande efter i viss utsträckning nya principer med

särskild tanke på viltvården och älgskadeproblemet. Det blev upplyst, att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

betänkandet vore föremål för överarbetning av förbundet, som avsåge att

vid årsskiftet 1955/56 överlämna förslag i frågan till Kungl. Maj :t.

En inom Svenska jägareförbundet tillsatt kommitté har nu verkställt

den nämnda överarbetningen och det s. k. 1955 års omarbetade älgbetänkandet

är för närvarande föremål för remissbehandling av bland andra

länsjaktvårdsföreningarna. Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten att

1949 års jaktutredning skall avvakta resultatet av betänkandets behandling

för att därför i sin tur få göra materialet till föremål för bedömning

och utredning.

Det är enligt utskottets mening uppenbart, att många av de problem,

som behandlats i motionerna, behöver ytterligare utredas. Såsom utskottet

inledningsvis framhållit framstår, när det gäller att begränsa skadegörelsen

av älg, en minskning av älgstammen genom ökad avskjutning som det

verksammaste och viktigaste medlet. Frågan om jaktens framtida ordnande

måste därför behandlas med hänsyn såväl till de viltvårdande som

de skadebegränsande synpunkterna. Uppdelningen av jakten på allmän

jakt och s. k. licensjakt är enligt utskottets mening i och för sig av underordnad

betydelse så som dessa begrepp för närvarande är utformade. Utskottet

utgår från, att därest det i Svenska jägareförbundets senaste betänkande

föreslagna systemet, innebärande att all jakt i fortsättningen

skall utövas efter särskilt tillstånd, leder till förslag om lagstiftning från

Kungl. Maj:ts sida, bestämmelserna blir så utformade att jaktmöjligheterna

blir rättvist fördelade mellan alla berörda ägarkategorier med nödigt tillgodoseende

icke blott av jaktvårds- utan även av skadebegränsningsintressena.

Det är också viktigt, att avskjutningen regleras så, att älgstammen

icke försämras i genetiskt hänseende. Vad särskilt skadorna på skogskulturerna

beträffar bör möjligen undersökas, huruvida dessa skulle kunna

begränsas därigenom att skogsskötseln bedrevs så, att viss lövvegetation

kvarlämnades. I fråga om de förut nämnda undersökningarna rörande

besprutning med kemiska preparat är det enligt utskottets mening önsk

värt att försöksverksamheten påskyndas.

Den i motionerna I: 478 och II: 603 väckta tanken på ökad möjlighet

till ersättning ur älgskadefonden för älgskador å skogskulturer torde av

skilda praktiska skäl icke kunna förverkligas inom hela landet. Ett av

dessa skäl är fondernas begränsade tillgångar inom de flesta länen. Utbetalningarna

för skadegörelse på grödan från fonderna i Norrland är

emellertid jämförelsevis obetydliga och på grund därav skulle å dessa områden

möjlighet kunna skapas till viss ersättning jämväl för skada å skog.

Krav på gottgörelse för skogsskador skulle dock med en sådan utvidgning

helt säkert komma att resas även inom sådana län, där under en

följd av år fonderna icke räckt till att täcka ens godkända ersättningsbelopp

för skador på åkergröda. Ehuru lämpligheten av särskilda bestämmelser

om rätt till ersättning för skador på skog allenast för de norr
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

11

ländska länen kan ifrågasättas, anser utskottet likväl hela detta spörsmål

förtjänt av fortsatta överväganden.

Även beträffande rätten till ersättning ur älgskadefonderna för älgskadegörelse

å gröda gäller, att åtskilliga praktiska svårigheter lägger hinder i

vägen för en önskad utsträckning i enlighet med motionerna 1:477 och

II: 589. Det kan dock icke bestridas, att åtskilliga ägare av marker, som

överskrider den föreskrivna maximiarealen i fråga om ersättningsrätt, men

vilkas marker likaväl är så små, att kompensation ej står att vinna genom

jaktutövning, är ogynnsamt ställda och borde beredas möjlighet till ersättning

ur fonderna. Utskottet är dock medvetet om att en höjning av älgavgifterna

är eu ömtålig sak, som om möjligt bör undvikas. Frågan bör

dock göras till föremål för fortsatt uppmärksamhet.

I motionerna I: 478 och II: 603 föreslås jämväl en ändring av 16 § jaktstadgan,

innebärande rätt för markägare, som erhåller vederbörligt tillstånd

att på annan tid än allmän jakttid fälla skadegörande älg, att erhålla

ersättning härför, förslagsvis med älgens halva värde. Utskottet hade

vid 1954 års riksdag att taga ståndpunkt till ett liknande yrkande. Remissinstanserna

uttalade i detta sammanhang sin tveksamhet i flera olika avseenden,

och utskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.

Som skäl åberopades, att anledning funnes att befara, att tillstånd i nu

åsyftat avseende skulle komma att begäras utan tvingande skäl, samt att

svårigheter efter den föreslagna författningsändringen skulle komma att

uppstå med avseende å kontrollen över jaktlagens och fridlysningsbestämmelsernas

efterlevnad.

Utskottet finner ej nu skäl att uttala annan uppfattning än den som

utskottet sålunda tidigare givit uttryck för men motsätter sig å andra

sidan icke att även denna fråga upptages till fortsatt övervägande.

Vad slutligen de i motionen II: 294 uppställda yrkandena beträffar, så

anser utskottet att, när det gäller behovet av eu utredning beträffande

allemansrätten och därmed förknippade spörsmål, en sådan icke bör företagas

i detta sammanhang. Det av motionären framförda önskemålet om

en omprövning av frågan beträffande vilket eller vilka organ, som bör anförtros

handhavandet av ledningen av jaktvårdsarbetet i landet har redan

blivit tillgodosett genom riksdagsbeslut år 1954. På hemställan av tredje

lagutskottet överlämnades nämligen då en motion i detta ämne till 1949

års jaktutredning. Det yrkande i motionen, som avser licensjakten har

utskottet redan tidigare berört.

Såsom framgår av det hittills anförda har åtskilliga frågor rörande älgjakten

blivit utredda genom Svenska jägareförbundet, och utskottet förutsätter,

att hela det i detta sammanhang hopbragta materialet kommer att

överlämnas till 1949 års jaktutredning. Det synes därför lämpligast, att

—i den mån så icke redan skett — sagda utredning anförtros uppgiften att

handlägga även de i förevarande motioner 1:478 och 11:603 samt 1:477

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

och II: 589 behandlade problemen. I den män skogsvårdsfrågor därvid

kommer att behandlas, bör utredningen kunna förstärkas med ytterligare

skoglig sakkunskap. Därest så finnes erforderligt bör därjämte kompletterande

direktiv utfärdas för utredningen.

På grund av vad sålunda anförts för utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj :t anhålla,

att förevarande motioner 1:478 och 11:603 överlämnas till

1949 års jaktutredning;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att motionerna 1:477 och 11:589 överlämnas till 1949 års

jaktutredning;

C. att motionen II: 294 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Axel Jansson, Herbert

Hermansson, Ebbe Ohlsson, Boo, Pålsson och Erik Olsson;* samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson

i Torp, Levin, von Seth, Nyberg, Eriksson i Sandby och Andersson i Dunker.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Grym, Hermansson, Herbert, Pålsson, Nyberg och Andersson

i Dunker, vilka ansett att utskottets utlåtande från och med det stycke i

utlåtandet som börjar med »Det är enligt utskottets mening uppenbart

----» bort ha följande lydelse:

»Det är enligt utskottets mening-----viktigaste medlet.» Frågan

om jaktens framtida ordnande måste därför behandlas med hänsyn till

såväl skogsvårdens som jaktvårdens synpunkter, vilken avvägning har sin

giltighet såväl för den allmänna jakten som för licensjakten. Utskottet för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

13

utsätter att bestämmelserna i eventuellt blivande lagstiftning på detta område

utformas på sådant sätt att jaktmöjligheterna blir rättvist fördelade

mellan alla berörda ägarkategorier, med tillgodoseende icke blott av

jaktvårds- utan även av skogsvårdsintressena. Vad särskilt skadorna på

skogskulturer beträffar bör undersökas huruvida dessa kan begränsas

därigenom att skogsskötseln bedrives så, att viss lövvegetation kvarlämnas.

— Därest de förut nämnda undersökningarna rörande besprutning med

kemiska preparat skall fortsättas är det angeläget att de bedrives så att vägledande

resultat framkommer under den närmaste tiden.

I likhet med vad som anförts i motionerna I: 478 och II: 603 anser utskottet

att starka skäl talar för att bidrag ur älgskadefonderna bör kunna

lämnas för täckande av viss del av kostnaderna för återplantering av älgskadade

skogskulturer. Den omständigheten, att alla länsfonder ej skulle

komma att förslå till täckande av en på angivet sätt utvidgad ersättningsoch

bidragsram bör i och för sig ej utgöra hinder för de ifrågavarande

bidragen i de län där älgskadefonderna ger möjligheter därtill. Vid bedömandet

av detta spörsmål torde förtjäna beaktas den omständigheten

att län med större tillgångar i älgskadefonderna också har den största

älgstammen och därmed de mest omfattande skogsskadorna. Vidare bör

jämväl beaktas det förhållandet att de influtna älgavgifterna numera avsättes

till länsfonder. Denna fråga bör därför enligt utskottets mening

göras till föremål för utredning. I samband härmed bör även de spörsmål,

beträffande utsträckning av rätten till ersättning för älgskadegörelse

å gröda, som aktualiserats i motionerna 1:477 och 11:589, närmare övervägas.

I motionerna I: 478 och II: 603 föreslås jämväl en ändring av 16 § jaktstadgan,

innebärande rätt för markägare, som erhåller vederbörligt tillstånd

att på annan tid än allmän jakttid fälla skadegörande älg, att erhålla

ersättning härför, förslagsvis med älgens halva värde. Jämväl detta

spörsmål bör bli föremål för övervägande vid den utredning utskottet ovan

förordat.

Vad slutligen de i motionen II: 294 ----(lika med utskottsmajori
teten)---—

tidigare berört.

Då här avsedda frågor till övervägande del berör för skogsvården väsentliga

spörsmål, synes den av utskottet förordade utredningen böra anförtros

1955 års skogsvårdsutredning. I den mån så erfordras bör utredningen

kunna förstärkas med särskild sakkunskap på jaktvårdens område.

Därest så befinnes påkallat bör därjämte kompletterande direktiv

utfärdas för utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

att förevarande motioner 1:478 och 11:603 överlämnas till

1955 års skogsvårdsutredning;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

motionerna I: 477 och II: 589 överlämnas till 1955 års skogsvårdsutredning;
C.

att motionen II: 294 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

4

2) av herrar Åhman och Levin.

Sthlm 1956. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:151 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog m. m., dels ock översyn av p a1 i texten