Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om underlättande av arrendatorers friköp av arrendegårdar under större gods m. m. Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 460 i första kammaren av herr Andersson, Alvar, samt nr 594 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs och herr Hansson i Önnarp.

1956-03-20 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner om underlättande av arrendatorers friköp av arrendegårdar under större gods m. m. Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 460 i första kammaren av herr Andersson, Alvar, samt nr 594 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs och herr Hansson i Önnarp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av väckta motioner om underlättande av

arrendatorers friköp av arrendegårdar under större

gods m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motionerna nr 460 i första kammaren av herr Andersson,

Alvar, samt nr 594 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs och herr Hansson

i Önnarp.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning och förslag

rörande de i motionerna berörda problemen, särskilt i syfte att underlätta

arrendatorernas friköp av arrendegårdar under större gods».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet — i den mån x-edogörelse därför ej lämnas här nedan — hänvisa

till motionerna.

I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har yttrande över motionerna

inhämtats från lantbruksstyrelsen. På begäran av utskottet har yttranden

över motionerna därjämte avgivits av Sveriges lantbruksförbund och

Riksförbundet Landsbygdens folk.

Gällande bestämmelser

Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet

markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för ngttjandearättshavare

alt inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).

För inlösning enligt ensittarlagen fordras emellertid bland annat,

att marken är upplåten på viss längre tid, att nyttjanderättshavaren tillhörigt

boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,

fanns uppfört å marken den 1 januari 1919 och att minst en fjärdedel av

det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens

byggnader.

För vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, finnes särbestämmelser

av för arrendatorerna förmånlig art i 2 kap. 49—69 §§ lagen den l''r juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa särbestämmelser är till1

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9saml. 3 avd. Nr 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

lämpliga å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio

hektar odlad jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening

eller stiftelse eller utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,

som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss.

För små brukningsdelar göres dock visst undantag. Upplåtelse av socialt arrende

för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,

gäller upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för

viss tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år; sådan

rätt tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt).

Rätten till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn påtagligen

eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren avser,

att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller

dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda

förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn

kvarsitter å fastigheten.

Ifrågavarande särbestämmelser i nyttjanderättslagen bereder arrendator

speciella förmåner också i andra hänseenden än de nu nämnda. Som särskilt

betydelsefull må framhållas föreskriften, att jordägaren vid arrendators

tillträde av brukningsdelen skall avlämna bostadshus i det skick, som

motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, ävensom för jordbruket

nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen

påkallas ombyggnad eller annan reparation än mindre reparation.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav äger arrendatorn, såframt

han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt

lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt. Enligt 1 § i denna

lag äger arrendatorn, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller

med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår

i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Förköpsrätten

får dock enligt 2 § ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller säljarens syskon, ej heller där

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, eller

där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Vidare får förköpsrätt ej utövas, om försäljningen sker i den ordning

utsökningslagen bestämmer.

Såsom ett återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos

jordägarna att söka undandraga sig de sociala arrendebestämmelserna verkar

vissa bestämmelser i lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhåvdad

jordbruksegendom och lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk. I 1 §

sistnämnda lag stadgas, att om en brukningsdel omfattar odlad jord till en

vidd överstigande två hektar skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen

ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att

dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att för jordbruket erforderliga

byggnader bortförs eller lämnas utan nödigt underhåll. Uppsikten

skall utövas av lantbruksnämnderna. Till vanhävd är enligt 2 § ej att hänföra

nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller del därav, om med hän
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

syn till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter

det måste anses olämpligt att där driva varaktigt jordbruk. Ej

heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till

följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig lördel

för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som står i överensstämmelse med ändamålsenlig planläggning av jordbruket

i orten, eller ock av annan giltig anledning.

Tidigare behandling av spörsmål som upptages i motionerna

Frågan om friköp av arrendejordbruk har tidigare vid många tillfällen

varit föremål för prövning av riksdagen. Senast skedde detta år 1953, då

riksdagen hade att taga ställning till de i motionerna 1:11 och II: 20 framförda

yrkandena om utredning och förslag dels i syfte att underlätta arrendatorernas

friköp av arrendegårdar under större gods och dels också i

syfte att utvidga den sociala arrendelagstiftningen på sådant sätt att sammanslagning

av arrendegårdar under gods antingen med varandra eller med

huvudgården kunde förhindras. Vid samma riksdag förelåg dessutom i motionen

II: 76 hemställan att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om

utredning rörande en ifrågasatt komplettering av 1947 års uppsiktslag med

i stort sett samma syfte som de nyss nämnda motionerna. —- Tredje lagutskottet

behandlade samtliga dessa motioner i sitt utlåtande nr 13. I detta

utlåtande hänvisade utskottet, vad beträffade den behandling av friköpsfrågan,

som förevarit under tidigare år, till tredje lagutskottets utlåtande

nr 15/1950. Utskottet får jämväl i nu förevarande sammanhang hänvisa till

sagda redogörelse.

Sin ståndpunkt till de vid 1953 års riksdag väckta frågorna om friköpsrätt

m. in. angav utskottet på följande sätt:

I motionerna 1:11 och II: 20 påtalas vissa förhållanden, som enligt motionärerna

vore ägnade att motverka syftemålen med den sociala arrendelagstiftningen.

Det framhålles, att under senare år förmärkts en allt tydligare

tendens hos innehavare av större gods att dels lägga utarrenderade

brukningsdelar under eget bruk och dels sammanslå sådana brukningsdelar.

Avsikten med dessa indragningar och sammanslagningar av arrendena vore

bland annat att undgå den byggnadsskyldighet, som vid de sociala arrendena

åvilade jordägaren i förhållande till arrendatorn. Enligt motionärerna

berättigade en dylik utveckling till att man beträffande arrenden under

större gods övervägde åtgärder för att underlätta friköp av arrendena och

för att förhindra sådana indragningar och sammanslagningar, som icke

motiverades av något rationaliseringsbehov. Motionerna utmynnar i en

hemställan om riksdagsskrivelse med begäran om skyndsam utredning i

detta syfte.

Som lantbruksstyrelsen uttalar i sitt yttrande över motionerna är bearbetningen

av 1951 års jordbruksräkning ännu icke slutförd. Med hänsyn

härtill kan de utvecklingstendenser, som motionärerna säger sig ha förmärkt,

icke belysas med fullständiga sifferuppgifter av någorlunda aktuell

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

karaktär. Lantbruksstyrelsen vitsordar icke desto mindre, att tendenserna

i fråga är tydligt skönjbara. Exempel på den omfattning, i vilken arrendegårdarnas

antal sjunkit, hade framkommit bland annat vid en undersökning

i Södermanlands län, där antalet arrendegårdar vid 76 större gods i

länet under tiden från och med år 1938 till och med år 1950 minskat från

1 429 till 845, till alldeles övervägande del beroende på omnämnda tendens.

Motionärerna hävdar, att berörda utveckling inger betänkligheter ur

skilda synpunkter. Främst framstode det olämpligt att i en tid, då statsmakterna

genom sin jordpolitik eftersträvade att få till stånd fullständiga

jordbruk, en mängd redan befintliga bärkraftiga jordbruk finge upphöra

såsom självständiga genom indragningarna och sammanslagningarna. Andra

konsekvenser av dessa åtgärder vore alt befolkningen uttunnades i de berörda

områdena. Härav följde i sin tur återverkningar å skatteunderlaget

och de kommunala gemensamhetsanordningar, som berodde av detta. Vad

motionärerna sålunda anfört kan enligt utskottets mening icke frånkännas

avseende. Det är i princip ett samhällsintresse, alt tillgången på fullständiga

jordbruk icke i alltför hög grad minskas. Har utarrenderad brukningsdel

varit fullt bärkraftig, är det därför mindre önskvärt, att brukningsdelen

upphör såsom självständig genom att den indrages under huvudgården

eller sammanslås med annan arrendegård. Direkt otillfredsställande blir

resultatet, om indragningen eller sammanslagningen icke betingats av någon

egentlig vinning av produktionsekonomisk natur. Förfarandet kommer då

att framstå som en utväg att befria jordägaren från de särskilda förpliktelser,

bland annat med avseende å arrendegårdens byggnadsbestånd, vilka

vid ifrågavarande sociala arrenden åvilar jordägaren gentemot arrendatorn.

Otvivelaktigt kan alltså åberopas vissa skäl för att man skulle söka ytterligare

stärka arrendatorns ställning i sociala arrendeförhållanden. Eventuella

lagstiftningsåtgärder i detta syfte skulle väl närmast gå ut på att

beskära jordägarens hittillsvarande möjligheter att bryta arrendatorns rätt

till förlängning av arrendeavtalet — den s. k. optionsrätten. För närvarande

gäller i detta avseende att jordägaren kan motsätta sig en avtalsförlängning

dels om arrendatorn påtagligt eftersatt sina förpliktelser enligt avtalet,

dels om jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling

eller hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, dels

ock om det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påiagligt

men för jordägaren, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Sistnämnda

grund för optionsrättens brytande har i förarbetena till ifrågavarande

regler i nyttjanderätlslagen angivits kunna tillämpas, när en jordägare

vill omreglera sina arrendeställen i syfte att tillskapa mera bärkraftiga

jordbruk. Omvänt följer härav att grunden icke kan åberopas för

åstadkommandet av sådana här ovan berörda arrendeindragningar och

arrendesammanslagningar, som icke innebär någon driftsekonomisk fördel.

Jordägarens rätt att motsätta sig arrendeavtalets förlängning i de fall, då

arrendatorn gjort sig skyldig till försumlighet, lär knappast kunna sättas

i fråga. Den grund för optionsrättens brytande, vilken i första hand skulle

kunna diskuteras, vore väl den som innebär att jordägaren kan hänvisa till

att han själv eller någon honom närstående skall övertaga brukandet av

jorden. Här är emellertid att märka, att denna grund till följd av sakens

natur mera sällan kan åberopas vid uppsägningar, som åsyftar att möjliggöra

sammanslagning av arrendegård med annan arrendegård.

Åtminstone arrendesammanslagningarna skulle därför av allt att döma

icke påverkas nämnvärt av sådana jämkningar i jordägarens befogenhet

att bryta optionsrätten, som ligger närmast till hands! Däremot är det

uppenbart att ett mer eller mindre totalt upphävande av jordägarens rätt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 ur 1956

5

i sistnämnda hänseende effektivt skulle stoppa den av motionärerna påtalade

utvecklingen både vad gäller arrendesammanslagningarna och arrendeindragningarna.

I samma riktning skulle ett införande av friköpsrätt

verka. Åtskilliga omständigheter talar emellertid mot att man över huvud

taget tillgriper lagstiftningsåtgärder i motionernas syfte. Främst må här

framhållas att lagstiftningsingripanden kan befaras göra jordägarna obenägna

att i fortsättningen upplåta jord på arrende. I stället för att bevara

tillgången på arrendegårdar skulle ingripandena på så sätt medföra helt

motsatta resultat och följaktligen orsaka direkt skada för de intressen,

motionärerna företräder. Som lantbruksstyrelsen understrukit i sitt yttrande

över motionerna, bör dessutom beaktas att den indragning respektive

sammanslagning av arrendegårdar, som hittills skett, till mycket

stor del får anses ha varit till nytta för jordbruket och ha stått i överensstämmelse

med de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för den fortsatta

jordbrukspolitiken. Det sagda gäller enligt lantbruksstyrelsen jämväl i

många fall, där åtgärderna gått längre än som varit nödvändigt för att

uppnå minimigränsen för ett bärkraftigt jordbruk. Styrelsen har i detta

sammanhang hänvisat till vissa uttalanden av vederbörande departementschef

i propositionen nr 75/1947 angående riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken in. in. (se s. 210). Uttalandena gick ut på att det komme

att finnas behov av åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering även i

många andra fall än dem, där det allmänna borde medverka vid genomförandet

av dylika åtgärder. Från det allmännas sida borde därför ej resas

hinder för en sådan yttre rationalisering, som jordbrukarna själva kunde

vilja genomföra. Departementschefens uppfattning i detta avseende föranledde

ingen erinran under riksdagsbehandlingen av nämnda proposition.

Vad särskilt angår tanken på att införa bestämmelser om en friköpsrätt

för arrendatorerna vill utskottet betona, att sådana bestämmelser skulle

innebära ett mycket långtgående ingrepp i den enskilda äganderätten. Motsvarande

åsikt framfördes av tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag i utskottets

av riksdagen godkända utlåtande nr 15, som behandlade motionsyrkanden

om bland annat friköpsrätt. Samma tveksamhet beträffande

lämpligheten av friköpsrätten kommer för övrigt till uttryck i lantbruksstyrelsens

yttrande över de nu väckta motionerna.

Vad här anförts synes alltså mana till försiktighet inför lagstiftningsingripanden

på förevarande område. Eventuella ingripanden torde icke

böra sträcka sig längre än till att förhindra särskilt stötande arrendeuppsägningar.

Lantbruksstyrelsen har meddelat, att styrelsen för närvarande

just överväger frågan om de ändringar i nyttjanderättslagen, som bör vidtagas

i syfte att förebygga dylika uppsägningar. Övervägandena avser såväl

sociala arrenden som arrenden i övrigt. Styrelsens förslag i frågan torde

enligt vad styrelsen själv uttalat kunna framläggas under loppet av innevarande

år. Utskottet anser, att detta förslag bör avvaktas, innan riksdagen

gör någon framställning om särskild utredning i ämnet. Utskottet

utgår därvid ifrån att de synpunkter, som åberopats i motionerna, blir

föremål för uppmärksamhet under styrelsens utredningsarbete. Det är därjämte

utskottets förhoppning, att detta bedrives så skyndsamt som möjligt.

I motionen II: 7(5 har anmärkts att personer, vilka förvärvat jordbruksfastighet

som objekt för kapitalplacering, i många fall utarrenderar åkerjorden

till närboende jordbrukare. Jordbruksbyggnaderna å fastigheten

komme därvid icke till användning, och följden bleve, att byggnadsbeståndet

lämnades utan underhåll och försämrades. Härigenom upphörde så småningom

förutsättningarna för självständigt jordbruk å brukningsdelen i

fråga. Motionärerna ifrågasätter därför, om icke lagen den ,‘(() juni 1947

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

om uppsikt å jordbruk — den s. k. uppsiktslagen — borde kompletteras med

en bestämmelse, enligt vilken brukningsdel icke finge utarrenderas i avsikt

att från jordägaren avlasta skyldighet att hålla hus och jord i önskvärt

skick, därest lantbruksnämnden funne jordbruket bärkraftigt och ansåge

att det skulle ha en på detsamma boende brukare.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över denna motion sagt sig vara

medveten om att det är vanligt med utarrendering av jordbruk till grannar,

varigenom den utarrenderade brukningsdelens byggnader blivit obehövliga.

Styrelsen framhåller emellertid vidare, att icke endast den av motionärerna

angivna ägarkategorien använder sig av detta arrendesystem. Jämväl jordbrukare,

som av åldersskäl eller andra grunder önskade upphöra med jordbruksdriften,

funne det ofta vara fördelaktigt att överlämna skötseln av

åkerjorden till grannar. Åtminstone de för jorden avsedda ekonomibyggnaderna

bleve på så sätt onödiga. Styrelsen betonar dock, att ett sambruk

av antydd art ofta kunde vara till övervägande gagn för jordbruket,

eftersom det i vissa fall innebure ett medel att temporärt ernå en behövlig

förstärkning av ett angränsande jordbruk. A andra sidan medgåves att

sambruket ibland kunde leda till en icke önskvärd nedgång av antalet bärkraftiga

jordbruk i en viss bygd. Styrelsen kunde likväl icke tillstyrka den

metod, som motionärerna föreslagit för att råda bot på sistnämnda missförhållande.

Den förordade kompletteringen av uppsiktslagen skulle nämligen

medföra, att utarrenderingen av jordbruksjord i mycket stor utsträckning

skulle läggas under statlig myndighets kontroll.

Utskottet delar i det väsentliga de av lantbruksstyrelsen anförda sjmpunkterna.

Den lagändring, motionärerna närmast vill rekommendera, kan

därför icke biträdas av utskottet. Detta utesluter dock icke, att de förhållanden,

motionen berör, är förtjänta av viss uppmärksamhet från det allmännas

sida. Lantbruksstyrelsen har anmält, att jämväl i detta ämne viss

utredning planeras inom styrelsen. Utredningen avser närmast att bedöma

behovet av en översyn av uppsiktslagen i vissa andra avseenden än det i

motionen behandlade. Styrelsen utlovar emellertid, att under utredningsarbetet

jämväl kommer att beaktas i vad mån man utan sådana långtgående

åtgärder, som motionärerna föreslagit, skulle kunna komma till

rätta med det av dem upptagna spörsmålet. Utskottet anser, att man tills

vidare bör låta sig nöja med den granskning av frågan, vilken lantbruksstyrelsen

sålunda ämnar företaga. Eftersom förevarande spörsmål står i

visst sammanhang med de frågor, som avses bli behandlade inom ramen

för lantbruksstyrelsens förut omnämnda översyn av nyttjanderättslagen,

förutsätter utskottet, att de båda utredningarna sker i nära anslutning till

varandra.

Riksdagen lämnade på hemställan av utskottet motionerna utan åtgärd.

Motionerna

I de nu föreliggande motionerna konstateras inledningsvis, att den sociala

arrendelagstiftningen medfört förbättrade förhållanden mot dem som tidigare

gällt med avseende å arrendatorernas besittningsrätt och över huvud taget

beträffande förhållandena mellan jordägare och arrendatorer. Emellertid

visar utvecklingen de senaste åren att vissa väsentliga problem inom detta

område fortfarande kräver sin lösning. Motionärerna berör i anslutning härtill

den ganska omfattande förändring av brukningsförhållandena, som un
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956 7

der senare år ägt rum inom vissa delar av landet genom att arrendegårdar

indragits under huvudgård eller sammanförts med annan arrendegård och

genom att jord upplåtes på arrende som sidobruk. Den minskning av antalet

bärkraftiga jordbruk, som på detta sätt sker, måste, menar motionärerna,

hejdas. Motionärerna pekar på vissa icke önskvärda konsekvenser

av denna utveckling såsom uttunning av befolkningen på landsbygden,

minskning av skatteunderlaget där samt försämrade möjligheter att ordna

kommunikationer, post, skolor och annat, som utgör förutsättning för att

befolkningen på landsbygden skall trivas och stanna kvar. Såsom en av orsakerna

till den berörda utvecklingen anger motionärerna bestämmelserna

om byggnadsskyldigheten på de sociala arrendena, och en översyn av dessa

bestämmelser rekommenderas. Vidare kritiseras bestämmelserna i den sociala

arrendelagen om arrendators optionsrätt, och i sammanhanget erinras

om vissa fall, då arrendator, som brukat gård, vilken tidigare under generationer

arrenderats av hans släkt, ändå måst frånträda arrendet. Ändrade

bestämmelser erfordras alltså enligt motionärerna till tryggande av arrendatorernas

besittningsrätt. Det uttalas slutligen, att målsättningen bör vara

att jorden i största möjliga utsträckning brukas av självägande jordbrukare.

I detta syfte bör möjligheterna ökas för arrendatorerna att friköpa

de gårdar som de brukar. Detta anges särskilt gälla arrendegårdar under

större gods.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsen, som avstyrker motionerna i vad desamma syftar till

ett utökande av friköpsrätten, tillstyrker i övrigt viss utredning för

det av motionärerna angivna ändamålet. Styrelsen yttrar.

Den av motionärerna berörda utvecklingen förtjänar enligt lantbruksstyrelsens

mening den största uppmärksamhet. Den har också under de senaste

åren varit föremål för övervägande såväl inom som utom riksdagen,

och i vissa delar ha utredningar gjorts och förslag till åtgärder väckts.

Vad därvid till en början angår förslaget att medgiva arrendatorer en

obligatorisk friköpsrätt, framfört senast i två vid 1950 års riksdag väckta

likalydande motioner 1:168 och 11:212, har dock stark tveksamhet uttalats

från riksdagens sida. I utlåtande nr 15 över nämnda motioner anförde

sålunda tredje lagutskottet, all det syntes ovisst om denna utväg att komma

till rätta med de påtalade olägenheterna vore den lämpligaste. Ett dylikt

medgivande skulle nämligen onekligen innebära ett mycket långt gående

ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt komma att medföra, att

jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på arrende. Utskottets uttalande

lämnades oemotsagt av riksdagen. Lantbruksstyrelsen delar i denna angelägenhet

utskottets sålunda uttalade mening och anser sig därför icke böra

tillstyrka att denna fråga blir föremål för ytterligare utredning.

Vad härefter rör övriga i motionerna berörda spörsmål har styrelsen haft

anledning att under en följd av år ägna dem särskild uppmärksamhet. Såväl

eu av styrelsen under hösten 1953 företagen utredning som eu av 1951

års jordbruksrationaliseringsutredning under år 1955 verkställd undersök
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

ning ha bestyrkt att det, vid sidan av den rationalisering, som sker genom

köp av tillskottsjord, inom landet pågår en ganska omfattande strukturförändring

av brukningsförhållandena genom att jord upplåtes på arrende

som sidobruk och genom att arrendegård indrages under huvudgård eller

sammanföres med annan arrendegård. I stort synas de sammanslagningar,

som sålunda kommit till stånd, ha varit till nytta för jordbruket och

stått i överensstämmelse med de riktlinjer statsmakterna uppdragit för den

tortsatta jordbrukspolitiken, detta även i många fall då sammanslagningarna

ha gått längre än som varit nödvändigt för att uppnå minimigränsen för

ett bärkraftigt jordbruk.

Emellertid är det enligt lantbruksstyrelsens uppfattning obestridligt att

den ifrågavarande tendensen på sina håll gått för långt och föranlett sammanslagningar,

som slå i klar strid med den jordpolitiska utveckling statsmakterna

velat främja. Den av styrelsen under hösten 1953 företagna undersökningen

visade, att det förekommit ett ej oväsentligt antal fall, då fullt

bärkraftiga brukningsenheter efter uppsägning av arrendatorn sammanförts

med andra redan förut bärkraftiga sådana, och detta ehuru med hänsyn

till de skilda enheternas läge in. in. ett dylikt sammanförande varit ur

jordpolitiska synpunkter klart olämpligt.

Utgående från att dylika åtgärder vore särskilt stötande i sådana fall, där

arrendatorn och hans släkt under lång tid innehaft fastigheten, framlade

lantbruksstyrelsen också i skrivelse den 25 november 1953 för Kungl. Maj :t

förslag till ändring i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen syftande till att den

optionsrätt, som tillkomme arrendatorer vid s. k. sociala arrenden, skulle

utvidgas. Styrelsen framhöll därvid att en sådan lagstiftning icke på långt

när kunde lösa problemet i dess helhet men att det torde vara möjligt att

genom densamma förhindra åtminstone en del ur sociala synpunkter särskilt

stötande åtgärder.

Styrelsen hade i nämnda sammanhang sin uppmärksamhet riktad också

på de av motionärerna nu berörda sidobruksarrendena. Efter övervägande

av frågan fann emellertid styrelsen att förhållandena på detta område icke

voro ägnade att inge sådana betänkligheter att åtgärder från det allmännas

sida borde anses erforderliga. En lagstiftning på detta område måste nämligen

enligt styrelsens förmenande innebära att praktiskt taget all utarrenderingsverksamhet

i landet skulle läggas under statlig kontroll, ett alternativ

inför vilket styrelsen tvekade. Dessa synpunkter har styrelsen givit uttryck

åt också i sitt yttrande den 7 december 1955 över en av 1951 års

jordbruksrationaliseringsutredning den 5 juli 1955 avgiven promemoria,

vari en minoritet inom utredningen uttalat sig för en lagstiftning i sådant

syfte.

I det nämnda sammanhanget ägnade styrelsen däremot — liksom nu motionärerna

— uppmärksamhet åt det samband, som otvivelaktigt föreligger

mellan de nuvarande föreskrifterna rörande fördelningen av byggnadskostnaderna

mellan jordägare och arrendator, å ena, samt jordbrukarnas

benägenhet att sammanslå arrendegårdar i syfte att begränsa dessa kostnader,

å andra sidan. Styrelsen uttalade den uppfattningen att denna fråga

vad rörde de sociala arrendena vore av sådan vikt att eu särskild förutsättningslös

utredning av densamma vore motiverad.

Innan styrelsen avgav sitt nyssnämnda yttrande över 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings

promemoria hade styrelsen i skrivelse den 7 januari

1955 till chefen för jordbruksdepartemnetet ånyo återkommit till sistnämnda

spörsmål och hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för att de sociala

arrendebestämmelserna snarast bleve föremål för en grundlig och förutsättningslös

utredning i syfte att åvägabringa en efter nuvarande förhållanden

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956 9

lämplig avvägning mellan arrendatorernas och jordägarnas berättigade intressen.

Styrelsens nu nämnda förslag, varav det förstnämnda varit föremål för

remissbehandling, ha ännu icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Det är enligt styrelsens mening på grund av utvecklingen under de senaste

åren synnerligen angeläget att en översyn av arrendelagstiftningen

kommer till stånd i syfte att klarlägga vilka åtgärder som lämpligen kunna

vidtagas för att säkra ur sociala och jordpolitiska synpunkter tillfredsställande

förhållanden beträffande utarrendcring av egendom för jordbruk.

Lantbruksstyrelsen får sålunda tillstyrka att en utredning i ämnet snarast

företages.

Sveriges lantbruksförbund har beträffande friköpsf rågan hänvisat

till sitt remissuttalande i anledning av två motioner i samma fråga vid

1950 års riksdag. I detta yttrande avstyrkte förbundet en utredning för

tillskapandet av tvingande friköpsrätt, huvudsakligen på det skälet, att en

dylik friköpsrätt kunde antagas komma att som resultat medföra minskad

tillgång på arrendejordbruk. Icke heller föreligger enligt förbundets mening

anledning till ytterligare utredning eller prövning av spörsmålen angående

åtgärder mot arrendegårdars sammanförande med huvudgård, mot arrendegårdars

utlämnande på arrende åt innehavare av eget jordbruk eller annat

arrenderat jordbruk, eller för förstärkning av arrendatorernas besittningsrätt

i fall där gårdar under längre tid brukats av arrendatorn och hans släkt.

I sistnämnda delar hänvisar förbundet till de i lantbruksstyrelsens ovanberörda

yttrande omnämnda undersökningarna, vilka ledde till dels lantbruksstyrelsens

framställning den 25 november 1953 och dels jordbruksrationaliseringsutredningens

promemoria den 5 juli 1955. Förbundet hade avstyrkt

de därigenom framlagda förslagen.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser starka skäl tala för bifall till motionärernas

förslag om en utredning av frågan om f r i k ö p. Riksförbundet

hävdar emellertid att denna fråga nära sammanhänger med frågan om fideikommissens

fortsatta bestånd och ifrågasätter för den skull, huruvida

icke dessa båda frågor borde tagas upp till samtidig prövning. Vad beträffar

spörsmålet om brukningsenheters sammanslående genom nyttjanderättsupplätelser

anser riksförbundet några lagstiftningsåtgärder icke för närvarande

påkallade. Förbundet säger sig vidare icke ha något att erinra mot

lantbruksstyrelsens förslag om vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen,

syftande till förstärkning av arrendators optionsrätt, men tillägger,

att förbundet är av den uppfattningen, att man genom en dylik lagändring

icke kan nå några större resultat. Slutligen ansluter sig förbundet till lantbruksstyrelsens

förslag om en förutsättningslös utredning av frågan om

byggnadskoslnadernas fördelning mellan jordägare och arrendator i sociala

arrendeförhållanden.

2 Bilxang till riksdagens protokoll 195G. 9 samt. 3 avd. Nr 8

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

Utskottet

Såsom framgår av den här ovan lämnade redogörelsen har utskottet vid

ett par tillfällen under senare år haft att taga ståndpunkt till sådana spörsmål,

som beröres i motionerna I: 460 och II: 594. Redan i sitt utlåtande vid

1950 års riksdag, nr 15, kunde utskottet konstatera, att en viss tendens till

indragning av arrenden liksom till sammanslagning av arrendegårdar förefanns.

Några säkra hållpunkter för bedömandet av i vilken utsträckning

sådant förekommit fanns dock icke. Utskottet förutsatte emellertid, att, därest

utvecklingen komme att ge anledning därtill, åtgärder för att skydda

arrendatorerna finge övervägas.

Ej heller i samband med frågans behandling vid 1953 års riksdag kunde

den tendens till minskning av antalet bärkraftiga jordbruk genom indragning

av arrenden, som av motionärerna påtalades, beläggas med sifferuppgifter

av någorlunda aktuell karaktär. I sitt utlåtande nr 13 kunde emellertid

utskottet hänvisa till ett yttrande av lantbruksstyrelsen, enligt vilket

tendenserna i fråga var fullt skönjbara.

I sitt nu föreliggande remissyttrande uttalar lantbruksstyrelsen, att såväl

en av styrelsen under hösten 1953 företagen utredning som en av 1951 års

jordbruksrationaliseringsutredning under år 1955 verkställd undersökning

bestyrkt, att det vid sidan av den rationalisering, som sker genom köp av

tillskottsjord, inom landet pågår en ganska omfattande strukturförändring

av brukningsförhållandena genom att jord upplåtes på arrende som sidobruk

och genom att arrendegård indrages under huvudgård eller sammanföres

med annan arrendegård. I den mån tillgången på bärkraftiga jordbruk genom

den av lantbruksstyrelsen sålunda påvisade utvecklingen minskar, utan

att jämsides härmed uppkommer någon vinning av produktionsekonomisk

natur, föreligger enligt utskottets mening anledning att överväga vilka åtgärder

som i så fall bör vidtagas. Emellertid understryker lantbruksstyrelsen,

att de sammanslagningar, som kommit till stånd, i stort sett har varit

till nytta för jordbruket och stått i överensstämmelse med de riktlinjer statsmakterna

uppdragit för den fortsatta jordbrukspolitiken och detta även i

många fall, då sammanslagningarna har gått längre än som varit nödvändigt

för att uppnå minimigränsen för ett bärkraftigt jordbruk. Denna åsikt

synes även Sveriges lantbruksförbund omfatta. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att departementschefen i propositionen nr 75/1947 angående

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. in. beträffande omfattningen

av den statliga verksamheten för yttre rationalisering uttalade

bl. a., att det otvivelaktigt komme att finnas utrymme för och behov av åtgärder

för yttre rationalisering även i många andra fall än dem, där det allmänna

borde medverka vid genomförande av dylika åtgärder. Tvärtom borde

en sådan verksamhet uppmuntras. Detta uttalande föranledde ingen

riksdagens erinran. Vad särskilt de av motionärerna påtalade sidobruksarrendena

beträffar, så visar den av jordbruksrationaliseringsutredningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

töretagna undersökningen, att gårdarnas inbördes belägenhet ofta medger

rationellt sambruk.

Det är emellertid obestridligt, att på vissa håll skett sådana sammanslagningar

av fullt bärkraftiga brukningsdelar, som står i strid med den jordpolitiska

målsättningen. Detta bestyrkes av såväl lantbruksstyrelsen som

jordbruksrationaliseringsutredningen. Otvivelaktigt kan alltså åberopas vissa

skäl för att man skulle söka ytterligare stärka arrendatorns ställning,

särskilt i sociala arrendeförhållanden, även om de ovan anförda synpunkterna

synes mana till försiktighet inför lagstiftningsingripanden på förevarande

område.

Det effektivaste medlet att hejda den av motionärerna påtalade utvecklingen

både vad gäller arrendesammanslagningarna och arrendeindragningarna

skulle otvivelaktigt vara en utvidgning av arrendatorernas möjligheter

till friköpsrätt. Såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande vid

1950 års riksdag påpekat, skulle dock en lagstiftning i denna riktning innebära

ett mycket långt gående ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt

komma att medföra, att jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på

arrende. Utskottet anse sig därför icke kunna tillstyrka någon ytterligare

utredning i denna fråga, i all synnerhet som densamma torde komma att behandlas

av den nu pågående fideikommissutredningen.

En eventuell utredning bör således inriktas på andra spörsmål inom arrendelagstiftningen.

Frågor som därvid träder i förgrunden är den om arealgränsen

för sociala arrenden och det därmed sammanhängande spörsmålet om

fördelningen av byggnadskostnaderna mellan jordägare och arrendator. Utskottet

delar lantbruksstyrelsens och Riksförbundet Landsbygdens folks

önskemål om en förutsättningslös utredning av dessa problem. I samband

därmed bör också arrendebestämmelserna i övrigt göras till föremål för

översyn, särskilt med sikte på bestämmelserna om arrendators optionsrätt.

Vissa skäl kan nämligen enligt utskottets mening åberopas för utvidgning av

arrendators optionsrätt även i sådana fall då jordägaren önskar taga fastigheten

i eget bruk. För närvarande gäller i detta hänseende en ovillkorlig

rätt för jordägaren att bryta optionsrätten. Jordägaren behöver således icke

visa, att det i något avseende skulle innebära men för honom, om arrendatorn

finge bibehållas vid arrendet eller eljest anföra något skäl för åtgärden.

Emellertid kan fall förekomma, där en uppsägning av arrendatorn på denna

grund framstår som direkt olämplig med hänsyn till konsekvenserna därav

för indelningen i brukningsenheter eller såsom obillig med hänsyn till förhållandena

på arrendatorns sida. Utskottet syftar i sistnämnda hänseende

på de av motionärerna berörda, ej sällan förekommande fall, där en brukningsdel

under lång tid innehafts på arrende av samma släkt.

Utskottet har inhämtat, att i anledning av åtskilliga framställningar om

ändringar i lagstiftningen om jordbruksarrende m. in. inom jordbruksdepartementet

överväges en översyn av nämnda lagstiftning. De här ovan antydda

frågorna synes lämpligen kunna upptagas i samband med en dylik

översyn.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att den i motionerna 1: 460 och II: 594 väckta frågan

om åtgärder i syfte att underlätta arrendatorernas friköp av

arrendegårdar icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
B.

att riksdagen i anledning av förevarande motioner 1:460

och 11:594 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att gällande arrendelagstiftning i lämpligt sammanhang göres

till föremål för översyn i syfte att klarlägga vilka åtgärder

som kunna vidtagas för att åstadkomma ur sociala och

jordpolitiska synpunkter tillfredsställande förhållanden beträffande

utarrendering av egendom för jordbruk.

Stockholm den 20 mars 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,

Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Åhman, Johansson i Torp, Levin, Eriksson

i Sandby*, Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie, Berggren och

Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

560569 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:154 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj: ts proposition angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. a1 i texten