Sök i Ratio Lex

Betänkande med förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar i korsning av järnväg och väg m. m.

1956-03-20 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:9, Betänkande med förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar i korsning av järnväg och väg m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels

fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar i

korsningar av järnväg och väg, dels ock framläggande

för 1957 års riksdag av förslag till lag om

skyldighet för järnväg sinnehavare att upplåta mark

till ny övergång m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 126 i första kammaren av fru

Nilsson m. fl., den därmed likalydande nr 169 i andra kammaren av herr

Andersson i Björkäng m. fl. samt nr 290 i andra kammaren av herr

Gezelius.

I motionerna I: 126 och II: 169 hemställes, »att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj :t anhålla att ny utredning skyndsamt verkställes med beaktande

av de i motionerna anförda synpunkterna, och att riksdagen förelägges

de förslag som utredningen må föranleda».

Motionen II: 290 utmynnar i ett yrkande, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa, »att Kungl. Maj :t måtte till 1957 års riksdag

framlägga förslag till lag om skyldighet för järnvägsinnehavare att

upplåta mark till ny övergång och att medgiva breddning eller annan ändring

av befintlig övergång samt om fördelning av kostnader för anordningar

i korsning av järnväg och väg».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttrande inhämtats från järnvägsstyrelsen, varjämte på begäran av utskottet

yttrande avgivits av Riksförbundet Landsbygdens folk.

GÄLLANDE RÄTT

Frågor rörande anordnande av korsning mellan järnväg och ägoväg

(d. v. s. väg som huvudsakligen tjänar fastighets inre kommunikationer)

samt om fördelning av kostnaderna härför är att bedöma uteslutande med

ledning av de avtal, som träffats mellan järnvägarnas innehavare och jordägarna,

av allmänna rättsregler och av bestämmelser, som meddelats i

administrativ väg i samband med järnvägarnas tillkomst och i lagarna om

expropriation, om enskilda vägar, om stängselskyldighet för järnväg m. m.

1—384 88 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

En ingående redogörelse för gällande rätt finnes intagen i ett år 1951

avgivet betänkande med förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnader

för anordningar i korsning av järnväg och väg m. m. (SOU 1951: 52

s. 10—16 och 24—34).

Tillämpliga bestämmelser m. m.

Vad beträffar bestämmelser som berör hithörande frågor är till en

början att märka bestämmelser, meddelade i samband med fastställande

av arbetsplaner och koncessioner för järnvägsföretag.

Vid utförandet av statliga järnvägsanläggningar synes förfaringssättet

alltid ha varit, att Kungl. Maj :t, sedan arbetsplan upprättats, lämnat

tillstånd till järnvägens utförande i överensstämmelse med planen.

Beslutet har tillika innefattat erforderligt expropriationsmedgivande.

Den form, under vilken tillstånd att anlägga enskild järnväg lämnats

av Kungl. Maj:t, utgjordes under 1850- och 1860-talen av privilegium,

oktroj eller fastställelse av uppgjord plan för anläggningen. Från och med

år 1869 har tillstånd till anläggning av enskild järnväg lämnats av Kungl.

Maj :t i form av koncession å anläggningen. Innehållet i koncessionerna

har varit synnerligen växlande. De innehåller emellertid genomgående en

förteckning över rättigheter och skyldigheter som tillkommer koncessionshavaren.

De arbetsplaner rörande järnvägsanläggning, som legat till grund för

Kungl. Maj :ts beslut om utförande av sådant företag, har regelmässigt utgjorts

av plan- och profilritningar över järnvägen med tillhörande beskrivning,

detalj ritningar och kostnadsförslag. Ritningarna har åtminstone

ofta varit så utförliga att läget av tilltänkta enskilda vägövergångar varit

utmärkt å desamma.

I fråga om expropriationsförfattningarna reglerades vid tiden

för de första järnvägsanläggningarna skyldigheten att avstå mark för

trafikled av förordningen den 20 november 1845 om jords eller lägenhets

avstående för allmänt behov. Närmare bestämmelser meddelades i en kungörelse

den 27 november 1845 med vissa föreskrifter i anledning av vad

om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov är vordet förordnat.

1845 års förordning avlöstes av förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets avstående för allmänt behov, medan 1845 års tilllämpningskungörelse

bibehöll sin giltighet. 1866 års nyssnämnda förordning

efterträddes i sin tur av nu gällande expropriationslag den 12 maj

1917 och tillämpningskungörelsen ersattes av 4 § i sagda lag. Enligt

nämnda författningar har alltifrån början gällt, att vid ansökning om

Kungl. Maj :ts tillstånd till inlösen av mark uppgift skulle lämnas om

bl. a. de särskilda överenskommelser, som blivit träffade med markägaren.

I 7 § första stycket expropriationslagen stadgas, att ägare av fastighet,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 är 1956

3

varav eu del exproprieras, är berättigad till ersättning för skada och intrång,

som åsamkas återstoden av fastigheten genom expropriationen.

Ägare av fastighet, varav en del exproprierats för framdragande av järnväg,

är alltså berättigad till ersättning för intrång, som åsamkats återstoden,

t. ex. för försvårade förbindelser mellan ägor vilka åtskilts genom

järnvägen. Detta överensstämmer också med äldre rätt.

Något stadgande, i kraft varav den exproprierande kan åläggas att vidtaga

särskilda anordningar för att förekomma olägenheter, som åsamkas

återstoden av fastigheten, såsom skyldighet för järnvägsinnehavare att

anordna och bekosta övergång, innehåller expropriationslagen icke, lika

litet som tidigare författningar i ämnet. Däremot förutsättes i expropriationslagen

att överenskommelse kan ingås om att den exproprierande skall

vidtaga åtgärder i angränsande fastigheters intresse. Sålunda stadgas i 7 §

andra stycket att vid expropriationsersättnings bestämmande hänsyn skall

tagas till huruvida den exproprierande på grund av åtagande eller av

annan anledning är pliktig att vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande

av skada eller intrång. Denna grundsats torde överensstämma

med vad som ansetts gälla även före tillkomsten av expropriationslagen.

Enligt 6 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar skall, där det

för fastighets ändamålsenliga brukande är av synnerlig vikt att väg för

en fastighet bygges över annan fastighets område och detta ej länder

till märkligt men för den senare fastigheten, därifrån upplåtas den mark

som åtgår till vägen. I 9 § samma lag föreskrives att ersättning skall

utgå såväl för upplåtelse av mark till väg som för annat intrång, vilket

orsakas av vägs byggande eller begagnande. Skyldighet att upplåta mark

till enskild väg göres gällande vid förrättning enligt ordning som närmare

beskrives i lagens 15—39 §§. De nu refererade bestämmelserna kan

otvivelaktigt anses tillämpliga även å mark som ingår i järnväg.

Till skydd för större hemdjur har genom lagen den 13 april 1915 om

stängselskyldighet för järnväg m. m. införts skyldighet för innehavare av

järnväg att hålla stängsel ulrned järnvägar, såframt kostnaden icke är

oskälig i förhållande till nyttan därav för betesbruket. Denna skyldighet

kan enligt lagens övergångsbestämmelser under vissa förutsättningar göras

gällande även med avseende å sådana bansträckor, som vid lagens ikraftträdande

icke var inhägnade.

Lagen innehåller ej någon särskild bestämmelse angående led eller

grind, som erfordras på grund av att järnväg korsas av annan trafikled.

Under förarbetena till lagen synes emellertid närmast ha förutsatts, att

stängselskyldigheten även kan omfatta förpliktelse för järnvägsinnehavare

att vid korsning mellan järnväg och enskild väg hålla grind över vägen

(se SOU 1944:35 s. 52 och prop. 19/1945 s. 42—43). Denna uppfattning

överensstämmer med grunderna för lagen om ägofred den 2 juni 1933.

Slutligen finns bestämmelser om säkerhetsanordningar, vilka

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

inskränker sig till vissa i senare tid tillkomna administrativrättsliga föreskrifter

om säkerhetsanordningar m. m.

I kungörelse den 26 juni 1933 (nr 469) angående varningsmärken och

säkerhetsanordningar in. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg

och väg, vars tilläinplighetsområde är begränsat att avse korsning med

allmänneligen befaren väg, stadgas skyldighet för järnvägs innehavare att

uppsätta och i fullgott skick underhålla varningsmärken och i förekommande

fall säkerhetsanordningar i dylik korsning.

Emellertid kan enligt kungörelse den 5 december 19M (nr 919) angående

statsbidrag till bestridande av kostnader för vissa säkerhetsanordningar

vid järnvägskorsningar järnvägs innehavare erhålla bidrag av statsmedel

med intill 90 % av engångskostnad för anordning, som vidtagits på

grund av bestämmelserna i nyssberörda kungörelse den 26 juni 1933.

Statsbidrag må även utgå till kostnad för vidtagande utmed järnvägen av

annan anordning, såsom förbättring av sikt, omläggning av enskild väg

för trafikens avledande eller dylikt, varigenom särskilda säkerhetsanordningar

bli obehövliga eller anordningar av mindre dyrbar beskaffenhet bli

tillräckliga. I fråga om korsning med icke allmänneligen befaren

väg må bidrag utgå endast om Kungl. Maj :t finner särskilda skäl föreligga.

I detta sammanhang må nämnas att riksdagen i enlighet med Kungl.

Majrts proposition (1955:1 bil. 8 s. 56) för budgetåret 1955/56 anvisat

ett reservationsanslag å 250 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedel

till bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid

vissa järnvägskorsningar. Bidrag å likalvdande belopp för samma

ändamål har föreslagits även i årets statsverksproposition. Beträffande

syftet med detta bidrag, som skall utgå till plankorsningar med icke allmänneligen

befarna vägar, anförde chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Andersson, bl. a. följande:

Vid början av år 1953 fanns enligt uppgift i landet sammanlagt 38 600

järnvägskorsningar, varav icke mindre än c:a 34 000 avsåg korsning med

enskild väg, som ej allmänneligen befares.---För att inom rimlig

tid få en önskvärd förbättring av trafiksäkerheten på detta område till

stånd torde det därför vara erforderligt, att från det allmännas sida praktiska

åtgärder nu snarast vidtages. Den lämpligaste lösningen synes mig

vara den av 1953 års trafiksäkerhetsutredning föreslagna, enligt vilken

statsbidrag skulle utgå till järnvägsföretag i den mån företagen låter utföra

vissa erforderliga trafiksäkerhetsfrämjande arbeten i anslutning till

korsningar mellan järnväg och enskild väg oberoende av om säkerhetsanordningar

finnes där eller ej. Härvid förutsättes således en helt frivillig

medverkan från järnvägens sida för att höja trafiksäkerheten. Järnvägsstyrelsen,

som representerar över 90 % av landets hela järnvägsnät, är för

sin del beredd att medverka. De enskilda järnvägarna har visserligen ej

velat bli ålagda att betala några kostnader för denna verksamhet men de

bör ges samma möjlighet som statens järnvägar att deltaga. Ytterligare

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

5

en förutsättning är, att åtgärderna kan vidtagas efter frivillig överenskommelse

med vederbörande markägare.---Bidrag bör även kunna utgå

för åtgärder, som syftar till att sätta enskild väg i tillfredsställande skick

närmast själva järnvägskorsningen, t. ex. erforderlig vägomläggning, förbättring

av vägens plan och profil samt av själva vägbanan.---Statens

järnvägar bekostar enligt praxis redan ifrågavarande slags åtgärder inom

den del av vägbanan, som ligger mellan de båda yttersta rälssträngerna

jämte en meter på vardera sidan. Trafiksäkerhetsutredningens förslag

innebär, att järnvägen skulle få bidrag med 90 % av kostnaderna för

arbetena inklusive sådana, som utförs inom järnvägens del, d. v. s. samma

procentsats som gäller för uppsättandet av tekniska säkerhetsanordningar.

Järnvägsstyrelsen har för sin del ej velat motsätta sig, att återstående 10 %

bestrids av statens järnvägar. Jag anser också järnvägens föreslagna andel

av kostnaderna skälig med hänsyn bl. a. till att den ökade trafiksäkerheten

även är till nytta för järnvägen samt förordar, att bidrag må utgå

med 90 % för de åtgärder, som kan komma att utföras av järnvägen.

Kungl. Maj:t har den 21 oktober 1955 utfärdat anvisningar för anslagets

användning i överensstämmelse med departementschefens uttalande

i propositionen.

Det nuvarande rättsläget

Rättsförhållandet mellan järnvägens innehavare och ägarna av angränsande

mark regleras principiellt på privaträttslig grund och avgöres i första

hand med hänsyn till vad som förekommit vid det expropriationsförfarande

eller de avtal om frivillig markupplåtelse, som ägt rum i samband med

järnvägens tillkomst, samt av de senare avtal, som må ha ingåtts mellan

järnvägsinnehavaren och den enskilde markägaren. I regel är, även där

markförvärvet skett genom expropriation, den enskilde jordägarens rätt

beroende på avtal — uttryckligt eller underförstått — mellan honom och

anläggaren av järnvägen.

Den skillnad i fråga om de avtalsslutande parternas utgångsläge, vilken

föreligger mellan de fall, då övergången tillkommit i samband med att

järnvägen byggdes, och de fall, då den tillkommit senare, bör särskilt

beaktas. Vid de markförvärv, som föregått järnvägens byggande, har anläggaren

varit nödsakad att utge ersättning för alla olägenheter, som kunde

uppkomma för de ursprungliga markägarna, om deras anspråk på obehindrad

förbindelse mellan ägorna åsidosattes. Något sådant tvångsläge

har däremot icke förelegat för järnvägsinnehavaren, då fråga varit att

upplåfa rätt till övergång över befintlig järnväg.

De enskilda övergångar, som tillkommit samtidigt med

järnvägen, torde undantagslöst ha utförts på bekostnad av järnvägens

anläggare. Även underhållet av anordningar i övergången bekostas i stor

utsträckning av järnvägen. Underhållet fullgöres regelmässigt av järnvägarna

såvitt angår den del av vägbanan, vars konstruktion och underhäll

är beroende av spåret och syllarna, varjämte det dessutom är vanligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

att järnvägen underhåller de trummor under vägen, som erfordras för

järnvägsdikena. Sålunda har järnvägsstyrelsen i en den 9 december 1943

till samtliga distriktschefer avlåten skrivelse förklarat sig medge att statens

järnvägar skall bekosta ändringsarbeten inom spårområdet, d. v. s. mellan

rälerna och c:a en meter på vardera sidan utanför dessa, under det att

arbetet i övrigt får utföras och bekostas av markägaren. Anledningen

härtill uppger järnvägsstyrelsen vara, att markägarna icke lämpligen själva

kan få utföra något arbete inom spårområdet samt att järnvägen av billighetsskäl

och för att undvika alla tvister om kostnaderna ansett sig böra

bära dessa utgifter själv. Vidare är att märka att eventuellt erforderliga

varningsmärken och säkerhetsanordningar genomgående på grund av särskilda

föreskrifter hålles av järnvägsinnehavaren samt att denne därjämte

i allmänhet enligt bestämmelser i koncessionen samt numera i lagen den

13 april 1945 om stänselskyldighet för järnväg m. m. skall hålla järnvägen

inhägnad. För de kostnader järnvägarnas innehavare på grund härav

får vidkännas för säkerhetsanordningar och grindar in. m. torde de

icke utfå någon ersättning av de enskilda fastighetsägarna. Däremot torde

dessa ofta ombesörja och även bekosta underhållet av själva vägbanan

utanför spårområdet.

Beträffande övergångar, vilka tillkommit senare än järnvägen,

är förhållandena annorlunda. För bifall till framställningar om

inrättande av dylika övergångar har järnvägsföretagen genomgående krävt,

att den enskilde markägaren åtagit sig att svara för alla uppkommande

kostnader, även för underhållskostnaderna.

Vad härefter angår frågan, om och i vad mån järnvägsinnehavarens

och den enskilde markägarens inbördes rättigheter

kan röna inflytande av ändringar i järnvägens eller intillliggande

fastighets driftsförhållanden är att märka att någon

rättslig särställning ej tillkommer de fastigheter, för vilka ägovägsövergångar

anlagts efter expropriation av mark i samband med järnvägs framdragande.

I svensk expropriationsrätt är det nämligen en vedertagen regel

(numera uttryckt i 34 § andra stycket expropriationslagen) att expropriationen

utgör en slutlig reglering av de förhållanden, som står i samband

med tvångsöverlåtelsen, så att några ytterligare ersättningsanspråk ej kan

framställas efter expropriationens avslutande.

Till sin rättsliga konstruktion är rätt till övergångsställe och järnvägsinnehavarens

eventuella förpliktelse att underhålla anordningar i övergångsstället

att beteckna som ett servitut, vilande å järnvägsfastigheten

till förmån för den eller de fastigheter för vilka övergångsstället anvisats.

Därav följer bl. a. att järnvägsinnehavaren, så länge servitutet gäller, icke

äger göra något som inskränker eller försvårar nyttjandet av övergången

för fastighetens bruk. Förflyttning av servitutet kan ske efter förordnande

av domstol med stöd av 5 § lagen den li juni 1907 om servitut men blott

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

7

om förflyttningen ej medför något förfång för de berättigade, vilket gör

stadgandets praktiska betydelse ringa. En utväg, som emellertid står järnvägsinnehavaren

till buds, är att skrida till expropriation av den särskilda

rätt till övergång, som kan tillkomma viss fastighet.

Järnvägarna behöver generellt icke finna sig i andra villkor än dem

som upptagits i de faktiskt träffade avtalen. I regel måste det antagas,

att de enskilda markägarna nöjt sig med en utfästelse, vilken täckt de

driftsbehov som kunnat förutses vid avtalens ingående. Enskild markägare

kan i praktiken ej på avtal om upplåtelse av rätt till övergångsställe

grunda någon rätt att bredda, förflytta eller annorledes förändra

övergången i andra fall än när uttrycklig bestämmelse därom kan påvisas.

Då alltså den enskilde jordägaren i regel icke — bortsett från bestämmelserna

i lagen om enskilda vägar — äger utan järnvägsinnehavarens

medgivande ändra befintlig övergång, kan järnvägsinnehavaren ej heller

ha någon allmän skyldighet att bekosta av markägaren föranledda ändringar

av anordningarna vid övergången. Av en rikhaltig rättspraxis angående

kostnader för skyddsanordningar, som järnvägsinnehavaren låtit

uppsätta, kan dragas slutsatsen, att innehavare av den sist tillkomna trafikleden

enligt den s. k. prioritetsregeln är pliktig att hålla sådana anordningar,

som erfordrades för den korsande ledens trafik vid den tidpunkt

då övergången inrättades. Än mer torde emellertid praxis innebära, att

den äldre trafikleden skall få utveckla sig på naturligt sätt utan hinder

av den senare trafikledens tillkomst. Den synpunkt, som härvidlag ligger

till grund för domstolarnas avgöranden, lärer vara att ägaren av den senare

tillkomna trafikleden skall svara för kostnader, vilka uppkommer till följd

av sådan ökning i trafiken å den äldre leden, som kunnat förutses vid

övergångens tillkomst. Om således järnvägen framdragits över en enskild

väg, bör järnvägsinnehavaren bekosta de nya säkerhetsanordningar, vilka

nödvändiggöres exempelvis av en måttlig ökning av den bebyggelse vägen

tillgodoser. Däremot bör järnvägsinnehavaren icke bekosta sådana anordningar,

som föranleds av att bebyggelsen antar stadsmässig karaktär eller

att någon av fastigheterna används för annat ändamål, som helt rubbar

förutsättningarna vid övergångens tillkomst.

Där behovet av särskilda åtgärder uppkommit till följd av omständigheter,

som ej kunnat förutses vid övergångens tillkomst, lär

kostnaderna böra bäras av den trafikled, till vilken de förändrade förhållandena

är att hänföra. Vållas kostnaderna av trafiken å vägen, skall de alltså

bäras av de väghållningsskvldiga, och kan kostnaderna sägas vara betingade

av båda trafikledernas behov, bör de fördelas mellan de väghållningsskyldiga

och järnvägsinnehavaren. Dessa grundsatser lär principiellt vara att

tillämpa även i fråga om kostnader för andra anordningar än säkerhetsanordningar

i övergångsställena.

En tillämpning av nu antydda principer på frågan, huruvida innehavare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1956

av järnväg är pliktig att bekosta sådana ändringar av anordningar i korsning

mellan järnvägen och ägoväg, som påkallas av inträdda förändringar

i jordbrukets driftsbehov, ger sammanfattningsvis följande resultat.

I fråga om övergångsställe, som tillkommit senare än järnvägen, är järnvägens

innehavare fri från skyldighet att bekosta ändringsarbeten i fastighetsägarens

intresse.

Är övergången tillkommen samtidigt med järnvägen, lär avgörandet bero

på huruvida den omständighet, vilken åstadkommit behovet av ändringen

— d. v. s. i förevarande fall nya, väsentligt bredare jordbruksmaskiner —

kunnat förutses vid järnvägens tillkomst. Detta torde i allmänhet icke vara

förhållandet. Domsmotiveringen i åtskilliga rättsfall synes utvisa, att biltrafikens

uppkomst och utveckling ansetts utgöra omständigheter, som ej

kunnat förutses vid de äldre järnvägarnas tillblivelse. Det synes knappast

kunna göras gällande att tillkomsten av de moderna jordbruksmaskinerna

varit lättare att förutse. I enlighet härmed synes man böra utgå från att det

åligger vederbörande fastighetsägare att gentemot järnvägsinnehavaren

svara för de kostnader en på grund av jordbrukets ändrade driftsförhållanden

i fastighetsägarens intresse företagen breddning av övergång medför,

även om övergången tillkommit samtidigt med järnvägen. Möjligen bör

dock undantag göras för de mindre järnvägssträckningar, som utförts

under de senaste årtiondena.

TIDIGARE BEHANDLING AV HITHÖRANDE FRÅGOR

Äldre författningsförslag m. m.

Såsom av motionerna framgår har hithörande spörsmål förut varit föremål

för riksdagens behandling. Utskottet vill i korthet beröra vad som tidigare

förekommit.

Förslag till bestämmelser angående fördelningen av kostnaderna för anordningar

i korsning av järnväg och väg framlades första gången av den år

1904 tillsatta trafiksäkerhetskommittén i dess år 1907 avgivna betänkande

med förslag till bestämmelser för tillgodoseende av trafiksäkerheten å enskilda

järnvägar. Bestämmelserna innebar i princip, att kostnaderna i fråga

skulle betalas av den trafikled, som sist tillkommit.

Trafiksäkerhetskommitténs förslag föranledde ingen omedelbar åtgärd.

Sedan efter remisser utlåtande över förslaget avgivits av åtskilliga myndigheter,

utarbetades emellertid inom civildepartementet ett nytt förslag till

lag om korsning mellan järnväg och väg eller gata. Även detta förslag, vilket

avsåg att bli tillämpligt å såväl statliga som enskilda järnvägar, grundade

sig å prioritetsregeln. Det överlämnades till chefen för civildepartementet

den 27 maj 1918 men har icke förelagts riksdagen.

Några konkreta förslag till bestämmelser i ämnet har sedermera ej fram
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956 9

lagts. Orsaken härtill torde främst vara, att rättsgrundsatserna på området

under 1920- och 1930-talen genom praxis blivit så fastslagna, att tvekan om

deras innehåll blott undantagsvis försports.

Däremot har hithörande spörsmål berörts i samband med utredningar

på andra närbesläktade områden. I anledning av inkomna framställningar

om bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningar utarbetades

i början av år 1928 inom kommunikationsdepartementet en promemoria i

ämnet. I denna uttalades bl. a., att när fråga vore om anordning, som vid

redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade förhållanden,

kostnaden skulle bäras av den som hade att svara för den trafikled,

till vilken de ändrade förhållandena vore att hänföra. — Järnvägsekonomisakkunniga

framhöll i skrivelse den 13 oktober 1928 till chefen för kommunikationsdepartementet,

att det uppenbarligen icke kunde vara skäligt

att belasta järnvägarna med kostnader för ett annat, nytillkommet trafikmedel,

automobilema. De sakkunniga fann, att för biltrafiken tillkomna

säkerhetsanordningar borde bekostas med bilskattemedel. I fråga om kostnadsfördelningen

anslöt sig de sakkunniga till vad som förordats i nyssnämnda

promemoria. Förslaget vann statsmakternas bifall. Enligt härom

den 4 september 1929 utfärdad kungörelse, numera efterträdd av 1941 års

förenämnda kungörelse i ämnet, skulle bidrag med vissa begränsningar

utgå med belopp, motsvarande den del av kostnaderna för säkerhetsanordning,

som skäligen funnes böra åvila vägintresset.

De utredningsmän, som tillkallats den 20 november 1931 med uppdrag

att verkställa utredning om åtgärder till höjande av trafiksäkerheten vid

korsningar i plan mellan vägar och järnvägar, har även behandlat frågan

om fördelning av kostnaderna för särskilda säkerhetsanordningar (SOU

1933: 7). Utredningsmännen ansåg att dten praxis som utvecklat sig på området

och vilken det icke borde komma i fråga att i lagstiftningsväg frångå,

dåmera gåve sådan ledning, att föga vore att vinna genom en lagstiftning.

Vid 1948 års riksdag väcktes två likalydande motioner av herr Gustaf

Elofsson m. fl. (I: 189) samt av herr Harald Johnsson i Skoglösa m. fl.

(11:319), med hemställan att riksdagen måtte föranstalta om införande i

lag av uttrycklig bestämmelse, att innehavare av järnväg, som delade fastighetsägor,

vore skyldig att hålla ur driftssynpunkt tillfredsställande anordningar

för övergång av järnvägen. Till stöd för yrkandet anfördes i huvudsak

liknande synpunkter som i de motioner, vilka nu är hänvisade till utskottets

yttrande.

Första lagutskottet, till vilket motionerna hänskjutits, anförde i sitt utlåtande

(nr 22), efter att ha lämnat en redogörelse för frågans rättsliga läge,

bl. a.:

Det kan ifrågasättas, om icke åt rättspraxis lämpligen borde överlämnas

att lösa det i motionerna väckta spörsmålet. Emellertid kan antagas att med

hänsyn till frågans invecklade art och de skiftande faktiska omständighe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

terna i olika fall det komme att taga avsevärd tid, innan en klar praxis hunnit

stadga sig. Under sådana omständigheter och då frågan svnes vara av

praktisk betydelse åtminstone i vissa delar av vårt land, finner utskottet

lämpligt, att densamma löses lagstiftningsvägen.

Innan lagbestämmelser på området kunna komma till stånd, är det nödvändigt,

att frågan närmare utredes. Därvid måste en avvägning ske mellan

de båda emot varandra stående intressena. Jordbrukarna önska att utan

särskilda kostnader på bekvämaste sätt få förbindelse mellan de olika

ägorna, medan järnvägens innehavare icke vill betungas av större kostnader

för anläggningar, som icke främja järnvägsdriften. Därjämte måste

beaktas det allmänna intresset av att trafiken på banan kan fortgå så ostört

och säkert som möjligt.

Utskottets utlåtande utmynnade i eu hemställan, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla om en utredning av frågan rörande fördelning av

kostnaderna för anordningar vid korsning mellan järnväg och ägoväg samt

om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan riksdagen bifallit utskottets förslag bemyndigade Kungl.

Maj:t chefen för justitiedepartementet att låta verkställa den begärda utredningen.

Betänkande avgavs den 10 december 1951 av dåvarande lagmannen Alfred

Bexelius (SOU 1951:52).

1951 års betänkande

Beskaffenheten av befintliga övergångar och behovet av ändringsåtgärder.

I betänkandet (s. 35—38) upplyses, att äldre ägovägsövergångar

i allmänhet har en bredd av 6 alnar (3,6 meter), vilken bredd förr ansågs

tillräcklig för att i regel medge möte mellan tyngre arbetsfordon. Även för

de tidigast brukade redskapen av mera modernt snitt torde denna vägbredd

regelmässigt ha varit tillräcklig. Först under senare årtionden hade

lantbruket i större omfattning övergått till att bruka maskintyper av sådana

format, att svårigheter uppkommit. Av exempel i betänkandet på

aktuella maximibredder för större maskintyper framgår, att dessa i allmänhet

varierar mellan c:a 5 och 3 meter, delvis beroende på om maskinerna

är i arbets- eller transportläge. En rimlig vidd på grindöppningar,

avsedda för transport av redskap, anses därför i betänkandet vara 5,o—

5,5 meter för större lantbruk och 3,5—4,o meter för mindre brukningsdelar.

Någon nämnvärd ökning av de förekommande maximala maskinbredderna

räknar utredningsmannen icke med på grund av framkomligheten på vägar

av nu gängse typ. Där breddning ej vore erforderlig, kunde dock redskapens

tyngd göra det nödvändigt med fastare vägbana än tidigare.

Antalet enskilda ägovägsövergångar beräknades till omkring 30 000 för

statens järnvägar och 2 200 för de enskilda, till järnvägsföreningen anslutna

järnvägarna. Kostnaden för breddning av en övergång har av järnvägsstyrelsen

angivits uppgå till 300—350 kronor vid 1949 års prisläge.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

11

Såsom ett grovt överslag har av järnvägsstyrelsen till utredningsmannen

uppgivits, att under åren 1946—1948 högst 20—30 breddningar per år förekommit,

huvudsakligen i de mellersta och södra delarna av landet. Enligt

järnvägsföreningen hade framställningar och överenskommelser om breddning

av övergångar skett i ett stort antal fall vid en enskild järnväg men

vid övriga enskilda järnvägar blott i undantagsfall. Järnvägsförvaltningarna

hade genomgående ställt sig välvilliga till gjorda framställningar.

Behovet av lagstiftningsåtgärder. Utredningsmannen anför (s. 39—49),

att prioritetsregeln i rättspraxis, så långt det varit möjligt, tillämpats så att

i avtalen om anläggande av övergångar intolkats en förpliktelse för järnvägsinnehavaren

att svara i viss utsträckning även för framtida ändringar

i kringliggande fastigheters trafikbehov, men att alldeles oförutsedda förändringar

ansetts falla utanför avtalens ram.

Utredningsmannen, som ej anser eu reglering efter hittillsvarande linjer

grundad å någon logisk nödvändighet, redovisar härefter bl. a. följande

skäl för en ändring genom lagstiftning till markägarens förmån.

Den tekniska utveckling i form av utökning av driftens omfattning,

övergång till tyngre vagnmateriel, ökning av tåghastigheter in. m„ som

varit ägnad att förbättra det ekonomiska utbytet av järnvägstrafiken, har

i regel ej medfört någon ökning av järnvägarnas förpliktelser mot jordägarna,

trots att dessa åtgärder i många fall vållat jordägarna avsevärt

omak vid utövningen av deras rättigheter till övergång, utan att ersättning

därför ifrågasatts. Då den fortskridande tekniken på jordbrukets område

så småningom lett till att en upprustning av redskapsbeståndet blivit nödvändig,

verkar de nu tillämpliga rättsreglerna i den riktningen, att markägaren

får betala ej endast de åtgärder, som direkt sammanhänger med

behovet att forsla fordon mellan ägorna, såsom förstärkning av körbanor

o. d., utan även sådana åtgärder, som föranletts av järnvägstrafiken. För

den enskilde markägaren är det mestadels — på grund av bristande ekonomiska

resurser och saknad av tillgång till behövliga handlingar rörande

de särskilda övergångsställenas tillkomst och eventuellt träffade avtal —

en vansklig sak att inlåta sig i tvist med järnvägen i dylika frågor, och

detta medför att markägaren har svårt att hävda sin rätt vid förhandlingar.

I de flesta fall är han därför nödsakad att finna sig i vad järnvägsförvaltningen

föreskriver. ...... De övergångar, som anordnats vid järnvägarnas an
läggande

och senare, har i någon män förminskat skadeverkningarna i trafikhänseende

för kringliggande fastigheter, men skulle eu lagstiftning i ämnet

ha genomförts vid järnvägarnas tillkomst, hade den säkerligen fått det

innehåll, att järnvägsinnehavarna, där så vore möjligt, hade att hålla övergångar

som tillgodosågc de kringliggande fastigheternas trafikbehov. De

kostnader eu rationalisering av Iantbruksdriften medför är så stora, att den

ytterligare belastning, som kostnaden för att ordna järnvägsövergångar utgör,

med hänsyn härtill icke kan frånkännas betydelse som ekonomiskt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

problem. Härtill kommer att vid överenskommelser om ändring av övergång

järnvägarna otta synes fästa det villkoret, att markägaren uttryckligen förbinder

sig att för framtiden svara för alla ökade kostnader som kan uppkomma

för järnvägen, t. ex. genom att trafiken i övergången framdeles

ökas och föranleder behov av mera omfattande säkerhetsanordningar.

Kostnaderna för dylika anordningar är stundom högst betydande; sålunda

lärer en mekanisk säkerhetsanläggning kosta flera tiotusental kronor. Ur

denna synpunkt måste det anses som ett önskemål att markägarnas rättigheter

och skyldigheter gentemot järnvägen fastställs genom bestämda regler,

så att den enskilde utan alltför stor omgång kan på förhand beräkna

de ekonomiska konsekvenserna av en ifrågasatt åtgärd. — Den ursprungliga

principen, att järnvägarnas förpliktelser mot ägarna av kringliggande fastigheter

är begränsade till vad som följer av allmänna grannelagsrättsliga

regler, ingångna avtal eller meddelade domar, har rubbats på flera betydelsefulla

områden, allt eftersom oförutsedda skadeverkningar visat sig.

Frågan om järnvägsinnehavares skyldighet att vidtaga åtgärder för torrläggning

av mark omkring järnvägen har sålunda lösts dels i 7 kap. 9—

11 §§ vattenlagen och dels i lagen den 11 juni 1920 om vad vid anläggande

av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks

torrläggning. Ett annat exempel på en detaljreglering, som visat sig erforderlig

i anledning av bristen på tillräckliga bestämmelser om järnvägsinnehavares

skyldigheter, utgör den förutnämnda lagen om stängselskyldighet

för järnväg m. m. En erinran i detta sammanhang av järnvägsföreningen,

att en lagstiftning, som ålägger järnvägarnas innehavare ökade

skyldigheter i fråga om privata övergångsställen, icke kunde övervägas redan

av den anledningen, att den skulle bryta mot grundsatsen att ny lag

ej bör ges tillbakaverkande kraft, tillbakavisas av utredningsmannen med

att den angivna principen icke utgör hinder för en lagstiftning, varigenom

en grupp fastighetsägare för framtiden får nya grannelagsrättsliga

skyldigheter mot andra. — I betänkandet anföres vidare att det blott är

vid en bråkdel av alla befintliga övergångar som ändring kan bli aktuell.

Ej heller skulle alla övergångar breddas i ett sammanhang.

Gentemot ett förslag av järnvägsstyrelsen, att hithörande frågor kunde

regleras genom att bestämmelser utfärdades av Kungl. Maj:t i

administrativ väg, invändes slutligen i betänkandet, att en rättslig

reglering även bör avse spårvägar, vilka ju såsom kommunägda ej faller

inom Kungl. Maj:ts administrativa regleringsmakt, att en dylik reglering

endast finge karaktären av ett frivilligt åtagande från statens sida samt

att de enskilda ej skulle åtnjuta den trygghet, som möjligheten att hänskjuta

frågan till domstols prövning innebure.

Principerna för en reform. Inledningsvis anföres härom i betänkandet,

att en så genomgripande reform som ifrågasatts av lantbruksorganisationerna,

nämligen att järnvägsinnehavarna i stort sett skulle helt bekosta

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956 13

såväl underhåll som erforderliga ändringar av övergångarna, icke vore

påkallad.

I huvudsak går de av utredningsmannen (s. 50—62) föreslagna reformprinciperna

ut på följande.

Beträffande kostnaderna för underhåll av redan befintliga

övergångar anses frågan liksom hittills böra avgöras enligt träffade avtal

eller, i brist på uttryckliga sådana, efter vad som i det särskilda fallet

kan antagas ha varit parternas avsikt då övergången tillkom.

Vad angår kostnaderna för ändring av redan befintliga övergångar

som tillkommit i samband med järnvägen föreslår utredningsmannen,

att prioritetsgrundsatsen modifieras så, att järnvägsinnehavaren

anses pliktig att alltid svara för anordningar av den beskaffenhet,

som fastighetens användning för det ursprungligen avsedda ändamålet vid

varje tidpunkt kräver. Samma sak uttryckes även så, att järnvägsinnehavaren

avses skola svara blott för ändringsarbeten, som föranleds av det

driftsbehov för vilket övergången tillkommit. Om exempelvis med övergången

avses att tillgodose behovet att kunna transportera jordbruksredskap,

lantbruksprodukter m. m. från en äga till en annan, skulle järnvägsinnehavaren

i enlighet härmed bekosta sådana ändringar, som erfordras

till följd av att lantbruket allmänt övergår till att använda andra redskapstyper

än tidigare, men däremot icke kostnader, som uppkommer

exempelvis till följd av att en fabrik uppföres på fastigheten. Järnvägsinnehavarens

skyldighet att bekosta ändring av övergång föreslås emellertid

begränsad till anordningar, för vilka han är underhållspliktig.

I fråga om kostnaderna för ändring av övergång, som anordnats

efter järnvägens tillkomst eller brukas för väsentligen

annat ändamål än då, anser utredningsmannen de nu gällande

grunderna för fördelningen, vilka innebär en tillämpning av prioritetsgrundsatsen,

böra bibehållas oförändrade. Dock bör enligt betänkandet

denna regel modifieras så, att järnvägsinnehavaren förklaras pliktig att

deltaga i kostnaden i förhållande till den nytta järnvägen har av åtgärden.

Som exempel nämnes det fall att genom breddning av en övergång en

annan övergång, för vilken järnvägsinnehavaren haft kostnader, kan indragas.

Även beträffande kostnaderna för övergångar som framdeles

inrättas tager utredningsmannen prioritetsgrundsatsen till utgångspunkt

för regleringen så att — liksom hittills — kostnaderna för inrättande av

ny övergång skall betalas av järnvägsinnehavaren, om den tillkommer i

samband med järnvägens framdragande, men eljest av vederbörande enskilde

fastighetsägare. Också i detta fall föreslås en modifierad i*egel om

jämkning av kostnadsfördelningen, för såvitt den nya övergångens tillkomst

medför fördel för den part, som enligt huvudregeln skulle vara fri

från skyldighet att deltaga i kostnaderna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

Vad därefter angår frågan om skyldighet för j ärnvägsinnehavare

att upplåta övergång och att medge ändring av befintlig

övergång diskuteras i betänkandet införandet av en regel, att enskild

markägare förklaras äga rätt till övergång av den beskaffenhet som erfordras

för hans driftsbehov samt att, om på grund av trafiksäkerhetens

krav rätten till övergång ej kan tillgodoses, järnvägsinnehavaren i stället

blir ersättningsskyldig. Emellertid anser utredningsmannen, vilken bl. a.

erinrar om de möjligheter som för närvarande enligt lagen om enskilda

vägar står vederbörande fastighetsägare till buds, att något större behov

av ändring i gällande rättsregler härutinnan icke föreligger. Vidare hänvisar

han till de goda förutsättningar i övrigt, som redan nu finns, att

framtvinga ändring av övergångsställena. Principiellt står det nämligen

icke i järnvägens makt att förbjuda att en enskild övergång brukas för

framforsling av redskap, som behövs för driften å den fastighet, för vilken

övergången är avsedd. Anses faran för kollision bli för stor, om övergången

nyttjas för att forsla större och tyngre jordbruksredskap, ankommer

det på järnvägsförvaltningen att meddela de föreskrifter angående tåghastighet

etc., som i anledning därav anses behövliga. Kan faran ej avvärjas

ens genom dylika åtgärder, har järnvägsinnehavaren att antingen

söka frivillig överenskommelse med jordägaren om begränsning av övergångsservitutet

eller att skrida till expropriation av detta.

Vidkommande slutligen den föreslagna lagstiftningens räckvidd

har utredningsmannen begränsat förslaget till att avse blott ägovägar.

Det är alltså ej generellt tillämpligt på vägar, som tillgodoser allmän

trafik. Något verkligt behov av reglering för t. ex. en enskild väg,

som uteslutande tjänar till utfart för en eller flera gårdar, anser han ej

vara för handen, och en sådan finner han för övrigt endast kunna ske i

sammanhang med att en fördelning fastställes av kostnaderna för övergångar,

avsedda för allmän trafik.

Remissyttranden över 1951 års betänkande

Sedan betänkandet avgivits begärde Kungl. Maj :t yttrande från tre av

rikets hovrätter, tio länsstyrelser efter hörande av lantbruksnämnden, ävensom

lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt lantmäteristyrelsen. Vidare bereddes Svenska

järnvägsföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk tillfälle att yttra sig.

De flesta av dessa myndigheter och organisationer tillstyrkte utredningsmannens

förslag.

Svea hovrätt anmälde dock tveksamhet om det lämpliga i att ålägga järnvägs

innehavare nya skyldigheter i avseende å förhållanden, som kunnat

anses slutgiltigt reglerade från järnvägsinnehavarens sida. Med hänsyn

till behovet för markägarna att vid förhandlingar med järnvägarna ha

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

15

tillgång till uttryckliga bestämmelser ansåg emellertid hovrätten att lagstiftningsåtgärder

kunde vara motiverade.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och lantbruksstyrelsen ville gå

längre än utredningsmannen och förklarade sig anse, att järnvägsinnehavarna

borde bekosta ändring av befintlig övergång, även om den tillkommit

efter det järnvägen byggdes.

Lantmäteristyrelsen ville ej tillstyrka förslaget i oförändrat skick samt

uttalade tveksamhet, huruvida en anpassning av ägovägarnas beskaffenhet

till jordbrukets moderna driftsförhållanden borde »i viss utsträckning

mot gällande rättsgrundsatser» ske på järnvägsföretagens bekostnad.

Styrelsen framhöll i detta sammanhang, att utredningsmannen borde ha

diskuterat alternativet att låta det allmänna genom statsbidrag åtaga sig

viss del av jordägarnas kostnader för ifrågavarande anordningar, vilka

bidrag då närmast skulle bli jämförliga med dem som nu kunde utlämnas

av lantbruksnämnderna för anläggning av ägovägar. Vidare anförde styrelsen,

som ville anknyta regleringen till lagen om enskilda vägar, bl. a.:

En övergång bör sålunda med erforderligt beaktande av järnvägsintressena

erhålla ett ur fastighetsteknisk synpunkt så lämpligt läge som

möjligt. Särskilt ömtålig är denna fråga där övergången kan bli av betydelse

för ett flertal brukningsenheter. Här avsedda frågor torde lämpligast

böra bedömas av person med fastighetsteknisk sakkunskap i samband

med förrättning, där tillämpning av vissa tvångsrätter jämväl möjliggöres.

—--Ett förrättningsförfarande som i sig förenar undersök
ning

och utredning på platsen, förhandlingar mellan berörda parter, träffande

av överenskommelser eller beslut under för framtiden betryggande

former och prövning av domstol i händelse av besvär måste här vara att

föredraga. Förrättningsförfarandet är vidare i allmänhet billigt för parterna.

För jordägarna torde det därjämte vara av icke ringa betydelse att de

i förrättningen erhålla ett lämpligt forum för underhandlingar med järnvägsinnehavare.

Avstyrkande yttranden avgavs av Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska

järnvägsföreningen, som bl. a. med skärpa uttalade sig emot den retroaktiva

innebörden av förslaget, samt järnvägsstyrelsen, vilken på grund av

att nämnvärda tvister aldrig uppkommit ifrågasatte behovet av en lagstiftning

och förklarade sig anse att hela spörsmålet kunde lösas mera

praktiskt på administrativ väg.

Interpellation m. m.

Den 14 april 1953 interpellerade herr Jönsson i Rossbol i andra kammaren

chefen för justitiedepartementet och frågade, när Kungl. Maj:t

hade för avsikt att taga ställning till och eventuellt för riksdagen framlägga

ett lagförslag i ämnet.

I svar den 28 sannna månad meddelade departementschefen, statsrådet

Zetterberg, att han avsåge att upptaga förslaget bland de lagstiftningsfrå
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

gor, som skulle förberedas till 1954 års riksdag, men att han icke kunde

säga, om förslag då också skulle kunna föreläggas riksdagen.

Sedermera beslöts emellertid att något förslag till riksdagen på grundval

av betänkandet icke skulle framläggas.

YTTRANDEN ÖVER MOTIONERNA

Järnvägsstyrelsen förklarar sig i sitt yttrande till utskottet över förevarande

motioner icke kunna dela den av herr Gezelius framförda uppfattningen,

att statens järnvägar i fråga om nya övergångar eller ändring

av befintliga intagit en mycket restriktiv hållning och för anordnandet av

nya övergångar uppställt villkor, som näppeligen kunnat anses skäliga.

Tvärtom anser järnvägsstyrelsen att den i princip ställt sig välvillig till

gjorda framställningar härom. Sålunda hade i allmänhet avtal träffats

om breddningens utförande, varvid järnvägen åtagit sig att utföra och

bekosta arbetena inom själva spårområdet och en sträcka av c:a en meter

på vardera sidan om spåret, medan övriga arbeten skulle bekostas och

utföras av jordägaren.

Vad angår frågan om anordnandet av nya övergångar anför järnvägsstyrelsen

bl.a.:

Enligt järnvägsstyrelsens mening får en ny vägövergång icke anordnas

utan järnvägens medgivande, såvida densamma icke tillhör allmän väg

eller kommer till utförande enligt lagen om enskilda vägar. Järnvägsstyrelsen

motsätter sig dock icke att vägövergångar komma till stånd

under förutsättning, att desamma kunna anses motsvara ett verkligt behov

samt anordnas utan större risker för olyckor vid järnvägstrafiken.

Vägintressenten måste dock vara skyldig bestrida kostnader för vägövergångens

anordnande samt för erforderliga säkerhetsanordningar eller bevakning.

Vägövergångar böra icke förläggas på platser, där desamma medföra

påtaglig risk för olyckshändelser. Särskilt anläggandet av skogsvägar,

avsedda att befaras med traktorer eller bilar med timmerlast, innebära stora

risker för olyckor, varför det är nödvändigt att vid de tider, då de användas

för timmerkörningar, ombesörja att nöjaktig bevakning äger rum.

Slutligen framhåller järnvägsstyrelsen, att något behov av lagstiftning

icke föreligger, då hithörande frågor kunnat lösas med avtal och lagstiftningen

knappast skulle innebära fördel för någondera parten.

Däremot finner Riksförbundet Landsbygdens folk det vara synnerligen

angeläget, att ny utredning skyndsamt verkställes. Förbundet åberopar

att det i icke få fall på senare år förekommit, att lantbrukare, som framställt

önskemål om vägbreddning, av statens järnvägar förelagts avtalsförslag,

vari kostnaderna för av breddningen föranledda ändrade säkerhetsanordningar,

inklusive ett administrationstillägg på 40 % som statens

järnvägar ytterligare ställde som villkor för breddningens utförande,

visat sig kunna uppgå till mer än 2 000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 ur 1956

17

UTSKOTTET

Genom de väckta motionerna ställs under diskussion, vem av järnvägsinnehavaren

och markägaren som skall bekosta breddning, förstärkning

eller annan ändring av ägoväg, enskild utfartsväg eller annan enskild förbindelseled,

som korsar järnväg i samma plan, då övergången erfordras för

ett ändamålsenligt brukande av markägarens fastighet och omläggningen

påkallas av förändrade driftsförhållanden för fastigheten, närmast i avseende

å jordbruket.

Det andra problem som utskottet genom motionerna har att överväga är,

när järnvägsinnehavare skall vara skyldig att upplåta behövlig mark till

ny övergång eller för breddning eller annan ändring av befintlig övergång

och hur sådan skyldighet skall föreskrivas.

Vad beträffar kostnadsfrågan var i huvudsak samma spörsmål föremål

för uppmärksamhet vid 1948 års riksdag genom två likalydande motioner,

och första lagutskottet, till vilket motionerna hänsköts, fann då att det lämpligen

borde lösas lagstiftningsvägen. Utskottet hemställde att riksdagen måtte

anhålla om eu utredning samt om framläggande för riksdagen av de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. Sedan riksdagen bifallit utskottets

förslag och chefen för justitiedepartementet tillkallat utredningsman, har

emellertid det lagförslag, som därefter framlagts i ett år 1951 avgivet betänkande,

icke lagts till grund för proposition. I stället har hela frågan

överlämnats till kommunikationsdepartementet för prövning av de andra

åtgärder, som kunde ifrågakomma för att lösa problemet.

I förhållande till gällande rätt, som i allmänhet icke medger markägaren

någon möjlighet att mot järnvägsinnehavarens bestridande få ersättning

för ändring av ägovägsövergång, som tillkommit i samband med järnvägen,

när omläggningen betingas av jordbrukets förändrade driftsförhållanden

eller ökad trafik på vägen, innebar betänkandet i princip ingen annan nyhet,

än att däri föreslogs att, därest fastigheten användes för väsentligen samma

ändamål som vid järnvägens tillkomst, exempelvis jordbruksdrift, skulle

järnvägsinnehavaren bekosta ändring vid själva övergången av anordningar,

för vilka järnvägen vore underhållsskyldig, så att övergången vid varje tidpunkt

vore sådan som fastighetens användning för det ursprungligen avsedda

ändamålet krävde.

Beträffande frågan om skyldighet för järnvägsinnehavare att upplåta

övergång och att medge ändring av befintlig övergång nöjde sig utredningsmannen

i stort sett med att hänvisa till de förutsättningar, som redan nu

finns, att framtvinga ändring av övergångsställen, särskilt möjligheten att

begära förrättning enligt lagen om enskilda vägar.

Räckvidden av den i 1951 års betänkande föreslagna ändringen av det

nuvarande rättsläget är trots de i lagförslaget angivna begränsningarna

2—304 no Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

ganska avsevärd. Av antalet ägovägsövergångar, år 1949 beräknade till omkring

32 200, torde flertalet ha tillkommit i samband med järnvägs byggande.

Visserligen kan i praktiken frågan om ändring av övergång blott bli

aktuell beträffande ett fåtal av dessa, beroende bl. a. på att många är belägna

i skogrika trakter och avsedda för timmertransporter, för vilket ändamål

de nuvarande vägbredderna inom överskådlig tid kan förutsättas vara

tillräckliga, och vidare ett stort antal ligger så tätt inom utpräglade åkerbruksdistrikt,

att det av trafiktekniska skäl ej kan ifrågakomma att ändra

dem alla. Ändringsarbetena för breddning, förstärkning av vägbanan o. d.

betingar i allmänhet icke heller högre kostnad än genomsnittligen några

hundratal kronor. De totala kostnaderna för järnvägarna torde emellertid

komma att uppgå till betydande belopp, sannolikt flera miljoner kronor.

Givet är att, om järnvägsinnehavare — utöver vad utredningsmannen

föreslagit — skulle åläggas åt! ersätta markägare olägenhet, som orsakas

av att övergång av trafiktekniska skäl ej kan ändras, eller såsom från lantbrukshåll

förordats bekosta underhåll och erforderliga ändringar av alla

övergångar, detta konime att medföra högst väsentligt stegrade kostnader

för järnvägarna.

Ehuru kostnaderna i det enskilda fallet i allmänhet är jämförelsevis

ringa — bortsett från de i praktiken ej alltför vanliga fall då omläggning

av övergång kan föranleda behov av ändrade trafiksäkerhetsanordningar,

vilket kan bli mycket dyrbart — är det uppenbarligen för markägarna av

intresse, att kostnadsfrågan regleras på ett för dem förmånligare sätt, än

vad nu tillämpliga rättsregler medger. Än mer är detta givetvis förhållandet,

när, såsom icke sällan lär ha förekommit, järnvägsinnehavaren ställt som

villkor för sitt samtycke till ändring av övergång, att markägaren skulle

bekosta nya säkerhetsanordningar, som kunde föranledas av vägomläggningen.

De skäl utredningsmannen redovisat i sitt betänkande för att en ändring

av det nuvarande rättsläget borde genomföras -— särskilt den omständigheten

att järnvägsdriftens tekniska utveckling, samtidigt som den förbättrat

det tekniska utbytet av denna trafik, i många fall vållat markägarna

stort omak vid utövningen av deras övergångsrättigheter, utan att ersättning

därför erhållits, och fördyrat kostnaderna för ändrade säkerhetsanordningar

—- talar enligt utskottets mening med avsevärd styrka för en för markägarna

gynnsammare reglering av hithörande kostnadsfrågor. I stort sett

torde väl den avvägning av järnvägsinnehavarnas och markägarnas motstående

intressen härutinnan, som gjorts i 1951 års betänkande, kunna

anses rimlig.

1951 års betänkande behandlar endast kostnaderna för ändring av korsning

mellan järnväg och ägoväg. Det heter där att föreslagna bestämmelser

icke skall äga tillämpning i det fall, att åtgärden föranletts av annan vägtrafik

än sådan, som har till ändamål att upprätthålla förbindelse mellan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

19

fastighets ägor. Ingenting torde emellertid hindra att de i betänkandet föreslagna

reglerna tillämpas också på korsning mellan järnväg och annan enskild,

icke allmänneligen befaren väg, t. ex. utfartsväg eller skogsfastighets

vägförbindelse med flottled. När det gäller annan väg än ägoväg, torde tilllämpningen

likväl böra inskränkas till väg, som nyttjas huvudsakligen för

jordbrukets driftsbehov och blott i mindre mån för annan trafik.

En förändring av det nuvarande rättsläget kan givetvis åstadkommas

genom lagstiftning. Utredningsmannen har emellertid i 1951 års betänkande

jämväl diskuterat möjligheten, att ifrågakomna bestämmelser om kostnadsfördelningen

kunde utfärdas av Kungl. Maj:-t i administrativ väg. En tredje

möjlighet, som ifrågasatts under remissförfarande i anledning av betänkandet,

är att lösa frågan helt eller delvis genom statsbidrag.

På grund av det statsbidrag, som i och med innevarande budgetår utgår

till järnvägarna med 90 % av deras kostnader för trafiksäkerhetsfrämjande

åtgärder vid korsningar mellan järnväg och icke allmänneligen befaren

väg och som väl även i framtiden kommer att utgå, torde man kunna

räkna med att markägare, som får till stånd ändring av övergång, i vart fall

ej skall behöva svara för mer än högst återstående 10 % av utgifterna

för behövliga trafiksäkerhetsåtgärder. Vad beträffar korsningarna med

staten tillhöriga järnvägar, representerande för närvarande praktiskt taget

landets hela järnvägsnät, har järnvägsstyrelsen lovat bestrida även de

10 % av kostnaderna, för vilka statsbidrag ej utgår. Med hänsyn till det nu

anförda anser sig utskottet kunna utgå från att det i fortsättningen endast

undantagsvis skall förekomma, att markägarna skall behöva åtaga sig ansvar

för kostnader för rena trafiksäkerhetsåtgärder. Än vidare kan det

antagas att i vissa fall sådan breddning eller annan ändring av övergång,

som påfordras av markägare, kan såsom hänförlig till trafiksäkerhetsåtgärd

komma i fråga för statsbidrag. När det gäller statens järnvägars korsningar,

har järnvägsstyrelsen dessutom sedan år 1943 medgivit att bestrida kostnaderna

för ändringsarbeten inom spårområdet, d. v. s. mellan rälerna och

c:a en meter på vardera sidan, där framställning om detta kunnat bifallas

med hänsyn till siktförhållandena.

Oaktat markägare sålunda i allmänhet icke verkligen torde komma att

nödgas bestrida någon mer betydande kostnad för ändring varom nu är

fråga, kan förhållandena härvidlag ej anses så klart och enhetligt reglerade,

att det icke bl. a. genom olika tillämpning av statsbidragsregler och järnvägsförvaltningarnas

föreskrifter kan uppstå fall, där den enskilde skulle

ha lättare att tillvarataga sina intressen, om han stöddes av en lagstiftning

eller åtminstone, såvitt avser statens järnvägar, av bestämmelser utfärdade

av Kungl. Maj :t i administrativ väg. Enligt vad Riksförbundet Landsbygdens

folk framhållit i sitt remissyttrande, har i icke få fall på senare år förekommit,

att lantbrukare, som framställt önskemål om vägbreddning, av

statens järnvägar förelagts avtalsförslag, vari de totala kostnaderna för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr i) ur 1950

markägaren visat sig kunna uppgå till mer än 2 000 kronor. Den omständigheten,

att blott ett fåtal tvister förekommit och att framställningar från

markägarna om ändring av övergångar ej är så vanliga, kan förklaras av

att markägarna många gånger ansett tvist alltför vansklig eller dragit

sig för att hos järnvägsförvaltningen begära sådan förbättring, eftersom

de haft svårt att på förhand beräkna de ekonomiska följderna för egen

del av en beviljad framställning, som förknippats med av järnvägsinnehavaren

uppsatta villkor.

Av dessa skäl finner utskottet kostnadsfrågan behöva närmare regleras.

Vid valet mellan lagstiftning och administrativ reglering anser utskottet

viss vikt böra fästas vid att lagstiftning, vilken ålägger part nya skyldigheter

för framtiden i avseende å vad som en gång blivit slutgiltigt reglerat

genom dom eller avtal, icke bör genomföras utan mycket starka motiv. Det

i 1951 års betänkande gjorda lagförslaget visar att lagstiftning på detta område

knappast kan undgå att bli ganska invecklad. Ej heller torde förslaget

utan överarbetning kunna läggas till grund för lagstiftning. Därtill kommer

att inom en mycket snar framtid hela det enskilda järnvägsnätet kan förväntas

vara införlivat med det statliga eller i vart fall komma att handhavas

efter samma principer i fråga om hithörande förhållanden som statens

järnvägar. De övergångar, som förekommer i korsning med spårväg, lär enligt

vad som uppgivits knappast vara något problem. Det torde således

finnas goda skäl att antaga, att kostnadsfrågan lättast och mest praktiskt

kan lösas i administrativ ordning av Kungl. Maj:t.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala, att det finner en reglering av hithörande

kostnadsfrågor önskvärd. Åtgärder bör därför snarast vidtagas för

att få till stånd en reglering i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,

som uppdragits i 1951 års betänkande, antingen företrädesvis genom att

Kungl. Maj :t för statens järnvägar utfärdar vederbörliga bestämmelser i administrativ

väg eller genom att efter erforderlig överarbetning av det i betänkandet

givna lagförslaget proposition framlägges på grundval av detta.

Vid sådan översyn av lagförslaget synes även kunna övervägas, huruvida

ej markägare, som av trafiksäkerhetshänsyn icke kan få till stånd

någon ändring av övergång, vilken eljest i enlighet med utredningsmannens

förslag bort förbättras på järnvägens bekostnad, utan i stället hänvisas till

en kanske avsevärt längre bort belägen, breddad och förstärkt övergång,

bör tillerkännas rätt till gottgörelse för det ökade besväret därav.

Vad slutligen beträffar frågan om skyldighet för järnvägsinnehavare att

upplåta övergång eller att medge ändring av befintlig sådan finner utskottet,

att de möjligheter, som lagen om enskilda vägar i detta hänseende erbjuder,

är fullt tillfredsställande. Vid tvist skall ju då frågan lösas genom förrättningsförfarande

enligt sagda lag, vilket erbjuder tillgång till lantmäleriteknisk

sakkunskap och ställer sig förhållandevis billigt för markägaren. Går

tvisten till domstol handlägges då målet inför ägodelningsrätt. Under ett

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottet utlåtande nr 9 är 1956

21

dylikt förfarande torde även det motstående intresset, att inga ändringar

tillätes äga rum som allvarligt kan äventyra trafiksäkerheten, kunna tillvaratagas

på lämpligt sätt. Någon anledning att ändra nu gällande regler

härutinnan finnes därför enligt utskottets mening icke.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 126

och II: 169 samt II: 290, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att frågan om fördelning av kostnader för anordningar

i korsning av järnväg och ägoväg eller annan icke allmänneligen

befaren väg med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets

driftsförhållanden — efter i huvudsak de riktlinjer,

som uppdragits i 1951 års betänkande, och så snart detta är

möjligt — antingen, såvitt avser de statliga järnvägarna, regleras

av Kungl. Maj:t i administrativ ordning eller beträffande

samtliga järnvägar och spårvägar göres till föremål för lagförslag,

samt att motionerna i övrigt, i den mån de icke besvarats

genom vad utskottet anfört och hemställt, ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,

Grym*, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Georg Carlsson*

;

från andra kammaren: herrar Åhman, Johansson i Torp, Levin, von

Seth*, Eriksson i Sandby*, Andersson i Dunker*, Andersson i Ryggestad

och Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:167 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående dels fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och väg, dels a1 i texten