Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att minska riskerna för förväxling av läkemedel på grund av deras namnlikhet.
1956-03-06 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1956:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att minska riskerna för förväxling av läkemedel på grund av deras namnlikhet.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1956
Nr 10
Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckta
motioner om utredning i syfte att minska riskerna för
förväxling av läkemedel på grund av deras namnlikhet.
I de likalydande till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 159 av herr Andersson, Axel, och II: 208 av fröken Vinge m. fl. hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
i syfte att minska riskerna för förväxling av läkemedel på grund
av deras namnlikhet.
I motionen omnämnes fall av ödesdiger förväxling av läkemedel, förorsakade
av att preparat med likartade namn förväxlats. En del exempel
på likartade namn lämnas. I andra fall kan samma preparat ha olika namn,
beroende på tillverkaren. Utvägar bör sökas att bemästra båda dessa olägenheter.
Vidare anföres bl. a. att 1946 års läkemedelsutredning i sitt betänkande
framfört uppfattningen att det vore ömtåligt att införa begränsningar
i rätten för tillverkarna att fritt få namnsätta sina produkter —
frånsett hänsynen till krav som måste ställas ur säkerhetssynpunkt. Man
bör emellertid försöka åstadkomma förbättringar på frivillighetens väg.
En utredning om förutsättningarna för frivilliga överenskommelser kunde
verkställas av medicinalstyrelsen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från kommerskollegium
och medicinalstyrelsen samt Sveriges läkarförbund, Apotekarsocieteten
och Sveriges farmacevtförbund.
Kommerskollegium, som i ärendet hört Stockholms handelskammare
och Sveriges kemiska industrikontor, hänvisar till att 1946 års läkemedelsutredning
behandlat hithörande problem och att i dess förslag finnes
en bestämmelse, att specialitetsregistrering icke må beviljas om benämningen
är ägnad att åstadkomma förväxling med annat läkemedel. Övriga
apoteksvaror står — med vissa undantag — redan under medicinalstyrelsens
kontroll, enär de endast får säljas under benämningar som godkänts
av styrelsen.
Kollegium anser, att om utredningens förslag följes motionens syftemål
blir tillgodosett. Skäl föreligger f. n. icke för ytterligare utredning.
Medicinalstyrelsen erinrar om att ett stort antal kontrollföreskrifter
meddelats för att skydda allmänheten mot riskerna för misstag och förväxling
vid läkemedels tillredning och utlämnande. Trots all vaksamhet
8
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1956
och noggrannhet kan snarlika benämningar på olika läkemedel ge anledning
till förväxling. Namngivningen möter emellertid stora svårigheter,
då antalet i brak varande droger, kemikalier och preparat kan uppskattas
till mellan 3 000 och 5 000, vartill kommer att nya läkemedel i rask följd
införes på marknaden.
Läkemedlen kan i huvudsak indelas i två stora grupper, nämligen dels
de i farmakopéer eller liknande handböcker upptagna och dels farmacevtiska
specialiteter, för vilka i allmänhet varumärkesskydd åtnjutes. I
fråga om den första gruppen har styrelsen möjlighet att reglera nomenklaturen,
och ett omfattande samarbete äger ram mellan myndigheter och
speciella organ i Sverige och andra länder. Med avseende på ifrågavarande
läkemedel torde motionärernas önskemål härigenom vara på väg att
tillgodoses. I fråga om den andra gruppen är givna föreskrifter få och har
icke ansetts inrymma befogenhet för styrelsen att ingripa reglerande i
önskvärd utsträckning. 1946 års läkemedelsutredning har emellertid behandlat
denna fråga, och dess förslag till läkemedelsförordning torde kunna
tolkas på sådant sätt att någon ytterligare särskild utredning ej är
erforderlig. Även frågan om den s. k. namnförbistringen kommer att behandlas
i samband med den fortsatta handläggningen av läkemedelsutredningens
förslag.
Apotekarsocieteten redogör för nu föreliggande möjligheter att påverka
namnsättningen samt framhåller, att problemet med största sannolikhet
kommer att uppmärksammas under pågående remissbehandling av läkemedelsutredningens
betänkande.
Farmacevt förbundet redogör likaledes för nuvarande möjligheter och
hänvisar till läkemedelsutredningens betänkande men finner det framlagda
förslaget icke helt tillfredsställande, varför förbundet tillstyrker
den begärda utredningen.
Läkarförbundet gör uttalanden av innebörd, att namnlikhet mellan preparat
med olika verkan onekligen medför viss risk för förväxlingar men
att därav icke utan vidare följer att man bör påyrka åtgärder för att förhindra
denna namnlikhet. Namnlikheten avspeglar nämligen det faktiska
förhållandet, att mycket små ändringar i ett ämnes kemiska sammansättning
kan innebära vitt skilda biologiska verkningar. Även en korrekt vetenskaplig
namngivning kan mycket ofta ge namn, som mycket litet avviker
från varandra. Motionerna torde dock avse de namn, som tillverkare
åsätter olika preparat. Av språkliga skäl kan man inte ge preparat
långa och invecklade namn. De måste ju kunna uttalas. Det möjliga antalet
benämningar blir därför starkt reducerat, vilket gör att namnlikheten
kan bli betydlig. Förbundet tror sig kunna fastställa, att läkarna, som
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1956 9
föreskriver preparaten, och apoteken, som distribuerar dem, själva väl
förmår urskilja differenserna i namnen. För den icke sakkunniga allmänhetens
räkning kan under inga förhållanden mot förväxling skyddande
nomenklaturändringar tänkas.
Förbundet anser motionernas syfte behjärtansvärt men kan icke finna,
att något positivt skulle stå att vinna med en utredning.
Utskottet. I vad motionärernas förslag avser s. k. farmacevtiska specialiteter,
d. v. s. sådana läkemedel, som tillhandahålles i den förpäckhing,
vari de levererats av fabrikanten, får utskottet anföra följande.
Farmacevtiska specialiteter får f. n. icke försäljas med mindre de är
upptagna i ett särskilt, av medicinalstyrelsen fört register. Vid behandlingen
av registreringsärenden har styrelsen icke befogenhet att i den utsträckning
styrelsen anser önskvärd ingripa reglerande i fråga om läkemedlens
namn. Spörsmålet om ökade möjligheter till kontroll av namnsättningen
har emellertid behandlats av 1946 års läkemedelsutredning. I
sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1955: 44) har utredningen framlagt
förslag till läkemedelsförordning, vari intagits en bestämmelse, att
farmacevtisk specialitet må registreras under förutsättning bl. a. att dess
benämning icke är ägnad att åstadkomma förväxling med annat läkemedel.
Förslaget är föremål för remissbehandling. Utskottet finner med
hänsyn härtill någon ytterligare utredning icke nu böra komma i fråga.
Vad gäller övriga läkemedel vill utskottet erinra om att den väsentliga
delen av dessa endast får försäljas under namn som godkänts av medicinalstyrelsen.
Styrelsen eftersträvar i samarbete med inhemska och utländska
organ att åstadkomma en ändamålsenlig nomenklatur för dessa
läkemedel.
Beträffande slutligen det av motionärerna påtalade förhållandet, att ett
och samma läkemedel ofta säljes under olika namn, vill utskottet endast
framhålla, att jämväl denna fråga upptagits av läkemedelsutredningen
och, enligt vad utskottet erfarit, kommer att vidare prövas vid remissbehandlingen
av betänkandet.
Utskottet får, under åberopande av vad ovan anförts, hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 159 och II: 208 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 mars 1956
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
PATRIK SVENSSON
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 11 samt. Nr 8—10
10
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10 år 1956
Närvarande:
från första kammaren: herrar Andersson, Lars*, Jonsson, John
Wiktor*, fru Wallentheim, herrar Jansson, Erik, Persson, Johan, Holmqvist,
Lundström, Strandler, Sörlin*, Nord* och fru Nilsson;
från andra kammaren: herrar Svensson i Alingsås, Gustafsson i
Bogla*, fru Sjöstrand, fru Svedberg, herrar Dickson*, Nordkvist i Kalmar*,
Jönsson i Rossbol, Bark, Hammar, Andersson i Ronneby, Braconier*
och Ekström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Alfa Boktr., Sthlm 1966
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.