Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj 1951
1956-02-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1956:13, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj 1951
Dokumentets text
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956
Nr 13
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj 1951
(nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier
och lagertillgångar, m. m.
I en den 16 december 1955 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 42, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj
1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar; samt
2) förordning om ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr 40)
med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg.
Rörande författningsfårslagens lydelse tillåter sig utskottet hänvisa till
propositionen s. 3—8.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen föreslås, att bestämmelserna om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar och om
särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg, vilka bestämmelser
gäller t. o. m. 1956 års taxering, skall tillämpas jämväl vid taxering åren
1957—1959.
Samtidigt föreslås vissa jämkningar i de nuvarande bestämmelserna om
fonderna för att bringa dessa bestämmelser i bättre överensstämmelse med
de år 1955 antagna nya reglerna för företagsbeskattningen. Sålunda föreslås,
i syfte att förhindra att avdragsreglerna utnyttjas dubbelt, att i det fall, då
inventarier förlorats eller fartyg avyttrats och den skattskyldige åtnjutit en
extra avskrivning motsvarande försäkringsersättningen eller försäljningssumman,
avdraget för avsättning till investeringsfond skall minskas med
det belopp varmed inventariebeståndets bokförda värde nedbringats genom
den extra avskrivningen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956 5
Beträffande förordningen om särskilda fartygsfonder föreslås därjämte
vissa ändringar i syfte att vinna en smidigare tillämpning. För att underlätta
finansieringen av ersättningsfartyg föreslås sålunda bl. a., att länsstyrelsen
redan under det beskattningsår, då nytt fartyg anskaffas, skall äga
återställa den garantiförbindelse som den skattskyldige enligt förordningens
bestämmelser skall lämna såsom säkerhet för det skattebelopp som debiteras
om någon ersättningsanskaffning inte kommer till stånd. Har skattskyldig
tecknat kontrakt om nybyggnad av fartyg, skall länsstyrelsen kunna
förordna om nedsättning av garantibeloppet i den mån likvid erlägges
enligt kontraktet. Vidare föreslås bestämmelser av innebörd att, då fondavsättning
delvis återföres till beskattning, garantiförbindelse inte får tagas
i anspråk för sitt ändamål för ett större belopp än halva den återförda fondavsättningen.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Bestämmelser om avsättning till investeringsfonder har meddelats i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Dessa bestämmelser, som är av permanent karaktär, har tillkommit
i syfte att befordra konjunkturutjämningen.
Vid sidan härav finns vissa provisoriska bestämmelser avseende dels investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier eller lagertillgångar
(s. k. eldsvådefonder) och dels investeringsfonder för ersättande av avyttrat
fartyg (s. k. fartygsfonder).
Bestämmelser om eldsvådefonder har upptagits i förordningen den 11 maj
1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. Syftet med
denna lagstiftning är att bereda möjlighet till uppskov viss tid med beskattningen
av medel, som erhålles såsom försäkringsersättning eller liknande
i samband med förlust av inventarier och lager. Med uppskovet kan förhindras,
att en betydande del av dessa medel konsumeras av skatter; under
uppskovstiden kan ersättningsanskaffning verkställas.
Enligt sistnämnda förordning äger skattskyldig fysisk eller juridisk person
vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt njuta avdrag för belopp, som av årsvinsten
avsättes till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier
och till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar.
Förlusten skall ha uppstått på grund av statligt förfogande,
eldsvåda eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende
anledning. Avdrag enligt förordningen kunde ursprungligen medgivas vid
taxering, som verkställdes åren 1951—1953. Genom förordningen den 20
februari 1953, nr 50, har förordnats att bestämmelserna i 1951 års förordning
skall äga tillämpning jämväl vid taxering, som verkställes åren 1954—
1956.
Bestämmelser om s. k. fartygsfonder har upptagits i förordningen den 19
februari 1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investe
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956
ringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Denna lagstiftning, som inte
har föregåtts av några liknande regler, har tillkommit mot följande bakgrund.
Vad som erhålles vid försäljning av fartyg, som utgör tillgång i
förvärvskällan rörelse, måste helt eller delvis upptagas såsom intäkt av rörelse
för det beskattningsår, då försäljningen skett. Har ersättningsanskaffning
inte ägt rum under samma år, i följd varav mot det framkomna skattepliktiga
beloppet inte kan göras någon avskrivning å nyförvärvat fartyg, kan
beskattningseffekten bli sådan att den avsedda framtida ersättningsanskaffningen
försvåras. Genom 1954 års lagstiftning om fartygsfonder har
skapats möjlighet för skattskyldig att genom avsättning till sådan fond erhålla
uppskov viss tid med beskattningen av ersättningen för avyttrat fartyg
just för att underlätta en ersättningsanskaffning under samma tid.
Ehuru ifrågavarande lagstiftning tillkommit närmast med hänsyn till de
för rederinäringen föreliggande speciella förhållandena, har den utformats
så att beskattningsanståndet kan utnyttjas av varje rörelseidkare, som avyttrat
till rörelsen hörande fartyg, sålunda även t. ex. fiskare. Genom förevarande
förordning öppnades möjlighet till avdrag för fondavsättning vid
taxeringarna åren 1954—1956.
För att förhindra att bestämmelserna utnyttjas i skatteundandragande
syfte eller eljest åsamkar det allmänna skatteförluster kräves för avdragsrätt,
att den skattskyldige ställt bankgaranti för det skattebelopp, som debiteras,
om någon ersättningsanskaffning inte kommer till stånd under anståndstiden.
Detta skattebelopp har, beräknat efter schablonmässiga grunder,
ansetts motsvara halva det avsatta beloppet. Bankgarantin skall följaktligen
uppgå till ett belopp som motsvarar halva fondavsättningen.
I detta sammanhang må erinras om att vissa speciella bestämmelser i
kommunalskattelagen medger visst rådrum med beskattningen av ersättning
i samband med förlisning och liknande.
Enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen får sålunda ersättning, som
uppburits vid förlust av fartyg, av den skattskyldige fritt fördelas till beskattning
på högst tre år. Enligt tredje stycket punkt 4 av anvisningarna
till 29 § samma lag får i det fall tillgångar, anskaffade före det aktuella
räkenskapsårets ingång, avyttrats eller förlorats, därvid försäkringsersättning
avtalats, med tillämpning av den s. k. nettometoden en extra avskrivning
göras med ett belopp motsvarande försäljningssumman eller försäkringsersättningen.
Även i fråga om varulager föreligger möjlighet att i vissa
fall uppskjuta beskattningen av försäkringsersättningar. I vissa fall av lagerminskning
får nämligen enligt sjätte stycket punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen avsättning ske till lagerregleringskonto
fr. o. m. 1957 års taxering.
Vidare må erinras om att företagsbeskattningskommittén, ehuru den inte
i sitt betänkande (SOU 1954: 19) till behandling upptagit förordningarna
om eldsvådefonder och fartygsfonder, likväl som sin mening uttalat att goda
skäl torde kunna åberopas för att inarbeta båda författningarna i den permanenta
lagstiftningen. Frågan härom ansågs emellertid böra upptagas till
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956 7
närmare prövning i ett senare sammanhang därvid författningarna tillika
torde behöva göras till föremål för den översyn som betingades av efter
hand vunna erfarenheter.
I anledning av i ämnet väckta motioner vid 1955 års vårriksdag förklarade
sig bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 45, under hänvisning till
att de båda förordningarna om speciella investeringsfonder torde böra överses,
inte vara berett att förorda, att riksdagen omedelbart antog de båda författningarna
såsom permanenta. Utskottet förutsatte emellertid att den erforderliga
översynen om möjligt verkställdes inom sadan tid att förslag om
permanent lagstiftning i förevarande hänseende kunde föreläggas redan
1956 års riksdag.
Beträffande frågan om fortsatt giltighet av lagstiftningen
om eldsvådefonder och fartygsfonder har departementschefen
anfört bl. a. följande.
Även om 1955 års lagstiftning om konjunkturinvesteringsfonder medger
större avsättningsmöjligheter och ett friare ianspråktagande av fondmedlen
än den tidigare lagstiftningen i ämnet av år 1947, kan förefintliga avsättningsmöjligheter
inte anses ersätta bestämmelser av den innebörd som
innehålles i förordningarna om eldsvådefonder och särskilda fartygsfonder.
Härutinnan synes samma bedömande böra göras som efter tillkomsten av
1947 års lagstiftning om investeringsfonder, då behov av särskilda bestämmelser
om eldsvådefonder alltjämt ansågs föreligga.
De år 1955 antagna bestämmelserna i kommunalskattelagen om avskrivning
och lagervärdering tillgodoser i viss mån vad man velat vinna genom
bestämmelserna om eldsvådefonder och särskilda fartygsfonder. Vad angår
maskiner och andra inventarier — alltså även fartyg —1 kan skattskyldig
sålunda med tillämpning av bestämmelserna om nettometoden undvika beskattning
av intäkt i anledning av förlust eller försäljning av sådana tillgångar
genom att göra en särskild avskrivning med belopp motsvarande
den uppburna ersättningen. Möjligheten att utnyttja nettometoden är emellertid
begränsad. Härför förutsättes bl. a. att den skattskyldige har outnyttjat
avskrivningsunderlag, varå den extra avskrivningen kan ske. Detta
är inte fallet beträffande exempelvis s. k. enbåtsrederier i vidare mån än de
kunnat ordna ersättningsanskaffningen under samma år som förlusten eller
försäljningen av det äldre fartyget skett. Av det sagda torde framgå att behov
alltjämt föreligger av bestämmelser rörande eldsvådefonder för inventarier
samt särskilda fartygsfonder.
Vad angår varulager kan det synas vara i viss mån tveksamt, huruvida
behov av särskilda bestämmelser rörande uppskov med beskattningen av ersättning
för förlorade lagertillgångar föreligger, sedan avdragsrätt för avsättning
till lagerregleringskonto införts från och med 1957 års taxering.
Det torde emellertid inte vara möjligt att taga definitiv ställning till denna fråga,
förrän erfarenhet vunnits av tillämpningen av de nya reglerna för varulagervärderingen.
En lagstiftning om eldsvådefonder för lagertillgångar synes
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956
sålunda tills vidare icke kunna undvaras, men den bör å andra sidan endast
ha provisorisk karaktär.
Detta synes vidare, om hänsyn tages till det nära samband som råder såväl
mellan de båda formerna av eldsvådefonder inbördes som mellan dessa
fonder och de särskilda fartygsfonderna, böra medföra att frågan om en permanent
lagstiftning på förevarande områden i sin helhet skjutes på framtiden
för att kunna göras till föremål för ett samlat övervägande. Till förmån
för ett sådant ställningstagande kan även anföras att vid en permanent
lagstiftning det torde få anses önskvärt att i möjlig mån anpassa bestämmelserna
till de efter 1955 års reform gällande reglerna för företagsbeskattningen.
En sådan anpassning synes inte lämpligen böra ske, förrän nyssnämnda
bestämmelser varit i tillämpning någon tid. Det måste också anses
önskvärt att, innan en permanent lagstiftning genomföres, erhålla ytterligare
erfarenheter från tillämpningen av förordningen om särskilda fartygsfonder,
vilken i flera hänseenden innebär en nyhet i vår skattelagstiftning.
Med åberopande av det anförda förordar jag att 1951 års lagstiftning om
eldsvådefonder och 1954 års lagstiftning om särskilda fartygsfonder gives
fortsatt giltighet under ytterligare tre år.
I fråga om de föreslagna ändringarna av bestämmelserna
om eldsvådefonderna har departementschefen bl. a. anfört.
Enligt reglerna för den räkenskapsenliga avskrivningen får, om försäkringsersättning
har erhållits för förlorade inventarier, särskilt avdrag för
avskrivning med tillämpning av nettometoden åtnjutas med belopp, motsvarande
den uppkomna intäkten. Avdrag för avsättning till eldsvådefond för
inventarier förutsätter å andra sidan endast att avdraget för visst beskattningsår
inte överstiger ett belopp, motsvarande den i den skattepliktiga inkomsten
för beskattningsåret ingående ersättningen för förlorade inventarier.
Bestämmelsernas ordalydelse synes sålunda möjliggöra att i det fall,
då nettometoden tillämpats, avdrag tillika får ske för avsättning till eldsvådefond.
Ett sådant utnyttjande av reglerna är självfallet inte godtagbart.
Har särskilt avdrag enligt nettometoden beviljats, bör följden härav bli en
reducering av det belopp för vilket avdrag för fondavsättning medgives.
Skäl att nedsätta sistnämnda avdrag föreligger emellertid inte med mindre
den särskilda avskrivningen enligt nettometoden medfört att vid inkomsttaxeringen
godkänts ett lägre bokfört värde å den skattskyldiges hela inaentariebestånd
än vad eljest kunnat ske enligt reglerna för den räkenskapsenliga
avskrivningen.
Jag förordar att bestämmelser av nyss angiven innebörd intages i 2 § av
1951 års förordning. I anslutning härtill torde få anmärkas att nettometoden
lagfästs endast vid den räkenskapsenliga avskrivningen. Skulle emellertid
i praxis nettometoden tillåtas även vid planenlig avskrivning, bör
enligt min mening det av mig förordade stadgandet i 2 § 1951 års förordning
vinna analog tillämpning.
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956 9
Slutligen vill jag anmärka att förordningens bestämmelser torde få anses
innebära, att ersättning för förlorade inventarier berättigar till avdrag allenast
för avsättning till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade
inventarier och att ersättning för lagertillgångar berättigar till avdrag endast
för avsättning till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade
lagertillgångar. Då emellertid bestämmelsernas avfattning synes kunna
ge utrymme för viss tvekan på denna punkt, förordar jag att 2 § omredigeras
så, att den avsedda innebörden tydligt framträder.
Vad angår de föreslagna ändringarna av bestämmelserna
om fartygs fonderna har departementschefen anfört bl. a.
följande.
Vad i det föregående anförts rörande möjligheten att samtidigt åtnjuta
dels särskilt avdrag för avskrivning med tillämpning av nettometoden och
dels avdrag för avsättning till eldsvådefond för inventarier äger giltighet
jämväl i avseende å de särskilda fartygsfonderna. På förut anförda skäl
förordar jag därför att i 2 § sistnämnda förordning införes ett stadgande
av samma innebörd som förut föreslagits beträffande 2 § förordningen om
eldsvådefonder.
I andra stycket av 4 § förordningen om särskilda fartygsfonder har föreskrivits
att, om skattskyldig under det år, då försäljning sker, anskaffar
annat fartyg, vinsten i första hand skall användas för avskrivning av detta
fartyg. Därvid skall så anses som om avsättning till investeringsfond verkställts,
varefter medlen omedelbart tagits i anspråk för sitt ändamål. Någon
garantiförbindelse behöver i dylikt fall inte avlämnas.
Förutsättning enligt den nu gällande ordningen för att garantiförbindelse
ej skall behöva avlämnas är alltså, att försäljning av fartyg och ersättningsanskaffning
skett under samma beskattningsår. Erfarenheten har emellertid
visat, att det skulle vara önskvärt att kunna efterge kravet på garantiförbindelse
även i vissa fall, då fartygsleveransen fördröjts så att det nya
fartyget levereras först efter utgången av ifrågavarande beskattningsår. För
att undgå att intäkten av försäljningen beskattas måste visserligen den
skattskyldige i dylikt fall göra fondavsättning under det beskattningsår,
då fartyg försålts. Har emellertid det nya fartyget levererats innan taxeringen
för nämnda beskattningsår sker, föreligger möjlighet att i samband med
prövning av yrkandet om avdrag för fondavsättningen konstatera, att ersättningsfartyg
anskaffats och att sålunda den gjorda fondavsättningen kan
tagas i anspråk för sitt ändamål. Med hänsyn till det nära samband i tiden
mellan fondavsättning och fondmedlens ianspråktagande som i sådant fall
föreligger, bör enligt min mening kravet på garantiförbindelse på framställning
av den skattskyldige kunna eftergivas eller, om fondavsättningen inte
helt konsumerats, nedsättas. Fn prövning synes alltså erforderlig och denna
bör lämpligen ankomma på länsstyrelsen. Som allmän regel synes därvid
böra gälla att kravet på garantiförbindelse i fall, varom nu är fråga, må
eftergivas, därest länsstyrelsen på grund av sin kännedom om den skatt
-
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956
skyldige och övriga föreliggande omständigheter har anledning antaga att
eftergivande av säkerheten inte skulle åsamka det allmänna skatteförluster.
För att undvika osäkerhet i tillämpningen bör möjligheten att efterge
kravet på garantiförbindelse begränsas till sådana fall, där ersättningsfartyget
levererats före en viss dag under det taxeringsår, då taxering i första
instans skall ske för det beskattningsår under vilket fartyg försålts. Jag förordar
att gränsen sättes vid den 1 april under taxeringsåret.
Garantiförbindelsen tjänar enligt 2 § det ändamålet, att banken intill angivet
belopp svarar för den kvarstående eller tillkommande skatt, som den
skattskyldige må ha att erlägga för beskattningsår under vilket fondmedel,
vilka icke använts för sitt ändamål, återförts till beskattning. Enligt 4 § i förordningen
må investeringsfond tagas i anspråk för avskrivning å under beskattningsåret
anskaffat fartyg. Vidare gäller enligt 12 § att, då fondavsättningen
i sin helhet tagits i anspråk för sitt ändamål, garantiförbindelsen
skall återställas.
Det har yppats tvekan om innebörden av det sagda är, att ianspråktagande
av investeringsfond har skett redan när ett ersättningsfartyg anskaffats
och — såvitt angår bokföringsskyldig — avskrivning skett i den löpande
bokföringen, eller om ianspråktagandet skall anses ha skett först
när fondmedlen i fastställt bokslut tagits i anspråk för avskrivning å ersättningsfartyg.
Frågeställningen är med andra ord, huruvida garantiförbindelsen
kan återställas redan under det beskattningsår, då ersättningsfartyg
anskaffats, eller om så kan ske, först sedan det vid den skattskyldiges
taxering konstaterats, att de avsatta fondmedlen tagits i anspråk i enlighet
med förordningens bestämmelser.
Ifrågavarande spörsmål har betydelse i sådana inte ovanliga fall, då garantiförbindelse
kunnat erhållas endast genom att likviden för det avyttrade
fartyget deponerats hos vederbörande bank såsom säkerhet. Erfarenheten
har visat att bankerna gått med på att lösgöra depositionen endast i
samband med att garantiförbindelsen återställes. Härav följer att, därest
förbindelsen inte skulle kunna återställas förrän taxeringen avslutats för
det beskattningsår under vilket ersättningsfartyg anskaffats, svårigheter
skulle kunna uppstå för den skattskyldige att finansiera anskaffningen. I
praxis synes även ha förekommit, att förbindelsen återställts till den skattskyldige
redan under beskattningsåret. Förutsättning för sådant medgivande
synes ha varit, förutom att fråga varit om en trovärdig skattskyldig, att
denne i avgiven förklaring förbundit sig att taga investeringsfonden i anspråk
för avskrivning å fartyget.
För egen del finner jag, att ändamålet med förordningen skulle vara i
viss mån förfelat, därest medel, som deponerats som säkerhet för garantiförbindelse,
inte kunde frigöras redan i samband med anskaffning av nytt
fartyg. På grund härav och då en uttrycklig reglering av förevarande spörsmål
synes önskvärd förordar jag att bestämmelser intages i förordningen
av innebörd, att garantiförbindelse må kunna återställas redan under be
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956
11
skattningsåret efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Att
garantiförbindelsen skall kunna återställas förutsätter att liela investeringsfonden
kan tagas i anspråk för avskrivning. Detta är fallet, då anskaffningskostnaden
å det nya fartyget — efter avdrag för tidigare eventuellt
åtnjutna avdrag för nedskrivning å leveranskontrakt — motsvarar eller
överstiger garantiförbindelsens dubbla summa. Även om anskaffningskostnaden,
beräknad på sätt nyss sagts, är lägre bör emellertid enligt min mening
garantiförbindelsen kunnat återställas, därest ny garantiförbindelse å det
mindre belopp, som därefter erfordras, samtidigt avlämnas till länsstyrelsen.
Det torde vara vanligt att anskaffning av ersättningstonnage sker genom
beställning av nya fartyg. Med nuvarande leveranstider hos varven,
vilka kan uppgå till 3 å 4 år, under vilken tid beställaren måste inbetala
till varvet större delen av det kontraherade priset för det nybyggda fartyget,
innebär det en avsevärd ansträngning av beställarens ekonomi att både fullgöra
dessa inbetalningar till varvet och samtidigt tillhandahålla banken
erforderliga säkerheter för bankgarantin. Även i nu avsedda fall bör öppnas
möjlighet att lösgöra deponerade medel genom avlösning av garantiförbindelsen.
Efter övervägande av olika på frågans bedömande inverkande
omständigheter förordar jag att, om skattskyldig har tecknat kontrakt om
nybyggnad av fartyg, som skall levereras inom fondavsättningens giltighetstid,
länsstyrelsen må besluta om nedsättning av bankgarantin med ett belopp
som motsvarar hälften av vad den skattskyldige styrker sig ha i enlighet
med kontraktet inbetalt till varvet. I anslutning härtill bör framhållas,
att en avsevärd tid kan komma att förflyta, innan det nya fartyget
levereras. Under denna tid skulle i den mån garantibeloppet nedsättes säkerhet
saknas för de skatter som kan komma att påföras, därest investeringsfonden
trots allt inte skulle tagas i anspråk för sitt ändamål — kontraktet
till det under byggnad varande fartyget kan ju t. ex. överlåtas å annan.
Med tanke härpå synes en viss försiktighet böra iakttagas vid lämnande
av medgivande varom nu är fråga. Medgivande till nedsättning av
garantibeloppet torde sålunda icke böra lämnas med mindre länsstyrelsen
har skäl antaga, att leveranskontraktet kommer att fullgöras samt att
1 artyget skall levereras inom sådan tid att fonden kan utnyttjas för avskrivning
av detsamma. Om förskotts- eller dellikvid, varom nyss varit tal, sker
redan under beskattningsåret eller i allt fall före den 1 april nästa år, bör
skyldigheten att tillhandahålla säkerhet kunna på motsvarande sätt begränsas.
Härvid bör länsstyrelsen redan innan garantiförbindelse lämnas, kunna
meddela beslut i frågan. Jag förordar, att en bestämmelse av sådan innebörd
upptas i 4 §.
Jag får i detta sammanhang anmäla att i en till finansdepartementet den
15 april 1954 inkommen skrivelse riksskattenämnden framhållit, att garantiförbindelse,
avfattad i enlighet med bestämmelserna i andra stycket av
2 §, torde innebära att banken, så snart fondmedel återförts till beskattning,
intill angivet belopp svarade för hela den återstående eller tillkommande
skatt, som för ifrågavarande år kunde komma alt påföras den
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956
skattskyldige, oberoende av i vad mån denna skatteskuld uppkommit i
löljd av återföringen.
I anledning härav får jag erinra om att företagsbeskattningskommittén
i sitt förslag till förordning om särskilda fartygsfonder, vilket förslag ligger
till grund för nu gällande förordning i ämnet, behandlat föreliggande
spörsmål. Kommittén uttalade att, om endast en del av fondavsättningen
återfördes till beskattning, allenast så stor del av garantibeloppet, som motsvarade
halva det till beskattning återförda beloppet, kunde utnyttjas för
att erhålla täckning för skatt. Behövde garantiförbindelsen inte vid sådan
delvis återföring tagas i anspråk, reducerades ändock garantibeloppet med
ett belopp motsvarande halva den återförda fondavsättningen. — Kommitténs
sålunda gjorda uttalanden har ej mött erinran under vare sig departements-
eller riksdagsbehandlingen av lagstiftningen om särskilda fartygsionder.
Då emellertid frågan synes ha vållat tvekan, vill jag inte motsätta
mig att uttryckliga bestämmelser av den innebörd kommittén angivit intages
i förordningen.
Utskottet. I den föreliggande propositionen har föreslagits, att bestämmelserna
om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier
och lagertillgångar samt om särskild investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg, vilka bestämmelser gäller t. o. m. innevarande års taxering,
skaH tillämpas jämväl vid taxering åren 1957—1959. Samtidigt föreslås vissa
jämkningar i de nuvarande bestämmelserna.
I likhet med departementschefen finner utskottet behov fortfarande föreligga
av bestämmelser om avsättning till eldsvådefond för inventarier och
till särskild fartygsfond. Innan tillräcklig erfarenhet vunnits av tillämpningen
av de år 1955 antagna reglerna för värdering av varulager, synes icke
heller kunna komma i fråga att slopa bestämmelserna om avsättning till
eldsvådefond för förlorade lagertillgångar. Enligt utskottets mening bör därtör
ifrågavarande bestämmelser förlänas förlängd giltighet.
Såsom iramgår av den tidigare lämnade redogörelsen har departementschefen
i propositionen angivit flera skäl, som enligt hans mening talade för
ett bibehållande tills vidare av ifrågavarande bestämmelsers provisoriska
karaktär. Bland annat har därvid anförts, att vid en permanent lagstiftning
bestämmelserna borde anpassas till de efter 1955 års reform gällande reglerna
för företagsbeskattningen, men att en sådan anpassning lämpligen icke
borde ske förrän sistnämnda regler tillämpats någon tid. Vidare vore det
önskvärt att erhålla ytterligare erfarenhet från tillämpningen av förordningen
om särskilda fartygsfonder. Frågan om en permanent lagstiftning på
törevarande områden borde därför enligt departementschefens mening skjutas
på framtiden för att kunna göras till föremål för ett samlat övervägande.
De skäl som departementschefen anfört för sitt ställningstagande finner
aven utskottet tala för att lagstiftningen på förevarande område tills vidare
bör bibehålla sin provisoriska karaktär. Utskottet tillstyrker sålunda att
1951 års förordning om eldsvådefonder och 1954 års förordning om särskil
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956 13
da fartygsfonder gives fortsatt giltighet under ytterligare tre år. Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang understryka önskvärdheten av att bestämmelserna
rörande avsättning till dylika fonder -så snart lämpligen kan ske
permanent införlivas med vårt skattesystem.
I syfte att bringa bestämmelserna i förevarande två förordningar i bättre
överensstämmelse med de år 1955 antagna nya reglerna för företagsbeskattningen
föreslås i propositionen viss ändring i 2 § av 1951 års förordning
och i 2 § av 1954 års förordning. Ändringarna, som är påkallade för att förhindra
att avdragsreglerna utnyttjas dubbelt, innebär att i det fall, då inventarier
förlorats eller fartyg avyttrats och den skattskyldige åtnjutit en extra
avskrivning motsvarande försäkringsersättningen eller försäljningssumman,
avdraget för avsättning till investeringsfond skall minskas med det belopp
varmed inventariebeståndets bokförda värde nedbringats genom den
extra avskrivningen. Utskottet har icke något att erinra mot denna ändring.
De ändringar i 1951 års förordning om eldsvådefonder, som i övrigt föreslagits
i propositionen, föranleder ej erinran från utskottets sida.
Såvitt avser förordningen om särskilda fartygsfonder föreslås i propositionen
— utöver den redan berörda ändringen i 2 § —- vissa ändringar i syfte
att ernå en smidigare tillämpning. Sålunda föreslås att länsstyrelsen redan
under det beskattningsår, då nytt fartyg anskaffas, skall äga återställa
den garantiförbindelse som den skattskyldige enligt förordningens bestämmelser
har att lämna såsom säkerhet för det skattebelopp som debiteras,
om ersättningsanskaffning ej kommer till stånd. Vidare förordas i propositionen
att möjlighet införes för länsstyrelse att efter särskild prövning eftergiva
kravet på garantiförbindelse då er-sättningsfartyg levereras efter beskattningsårets
utgång men före den 1 april under taxeringsåret. Ytterligare
föreslås att, om skattskyldig tecknat kontrakt om nybyggnad av fartyg,
länsstyrelsen skall kunna förordna om nedsättning av garantibeloppet i den
mån likvid erlägges enligt kontraktet. Nu nämnda ändringsförslag, vilka
samtliga syftar till att underlätta finansieringen av ersättningsfartyg, föranleder
icke erinran från utskottets sida.
Slutligen har i propositionen föreslagits, att i förordningen om särskilda
fartygsfonder skall intagas en bestämmelse rörande ianspråktagandet av
garantiförbindelse. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall, då fondavsättning
delvis återföres till beskattning, garantiförbindelse inte få tagas i
anspråk för sitt ändamål för ett större belopp än halva den återförda fondavsättningen.
Förslaget i denna del tillstyrkes.
De föreliggande författningsförslagen i övrigt föranleder ej erinran eller
särskilt uttalande från utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarandc
proposition nr 42, antaga de vid propositionen togade
förslagen till
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956
1) förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder för ersättande av
förlorade inventarier och lagertillgångar; samt
2) förordning om ändring i förordningen den 19 februari
1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.
Stockholm den 28 februari 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf Elofsson,
Eriksson, Snygg*, Söderquist, Velander, Niklasson och Thun*; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård*,
Sundström*, Nilsson i Svalöv, Brandt*, Vigelsbo, Kollberg*, Anderson
i Sundsvall* och Persson i Appuna*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
560392 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:99 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 1, såvitt propositionen angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1956 skall u a1 i texten