Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj 1951

1956-02-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1956:13, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj 1951

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956

Nr 13

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse

av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj 1951

(nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda

investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier

och lagertillgångar, m. m.

I en den 16 december 1955 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 42, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj

1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar; samt

2) förordning om ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr 40)

med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande

av avyttrat fartyg.

Rörande författningsfårslagens lydelse tillåter sig utskottet hänvisa till

propositionen s. 3—8.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen föreslås, att bestämmelserna om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar och om

särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg, vilka bestämmelser

gäller t. o. m. 1956 års taxering, skall tillämpas jämväl vid taxering åren

1957—1959.

Samtidigt föreslås vissa jämkningar i de nuvarande bestämmelserna om

fonderna för att bringa dessa bestämmelser i bättre överensstämmelse med

de år 1955 antagna nya reglerna för företagsbeskattningen. Sålunda föreslås,

i syfte att förhindra att avdragsreglerna utnyttjas dubbelt, att i det fall, då

inventarier förlorats eller fartyg avyttrats och den skattskyldige åtnjutit en

extra avskrivning motsvarande försäkringsersättningen eller försäljningssumman,

avdraget för avsättning till investeringsfond skall minskas med

det belopp varmed inventariebeståndets bokförda värde nedbringats genom

den extra avskrivningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956 5

Beträffande förordningen om särskilda fartygsfonder föreslås därjämte

vissa ändringar i syfte att vinna en smidigare tillämpning. För att underlätta

finansieringen av ersättningsfartyg föreslås sålunda bl. a., att länsstyrelsen

redan under det beskattningsår, då nytt fartyg anskaffas, skall äga

återställa den garantiförbindelse som den skattskyldige enligt förordningens

bestämmelser skall lämna såsom säkerhet för det skattebelopp som debiteras

om någon ersättningsanskaffning inte kommer till stånd. Har skattskyldig

tecknat kontrakt om nybyggnad av fartyg, skall länsstyrelsen kunna

förordna om nedsättning av garantibeloppet i den mån likvid erlägges

enligt kontraktet. Vidare föreslås bestämmelser av innebörd att, då fondavsättning

delvis återföres till beskattning, garantiförbindelse inte får tagas

i anspråk för sitt ändamål för ett större belopp än halva den återförda fondavsättningen.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Bestämmelser om avsättning till investeringsfonder har meddelats i förordningen

den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Dessa bestämmelser, som är av permanent karaktär, har tillkommit

i syfte att befordra konjunkturutjämningen.

Vid sidan härav finns vissa provisoriska bestämmelser avseende dels investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier eller lagertillgångar

(s. k. eldsvådefonder) och dels investeringsfonder för ersättande av avyttrat

fartyg (s. k. fartygsfonder).

Bestämmelser om eldsvådefonder har upptagits i förordningen den 11 maj

1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. Syftet med

denna lagstiftning är att bereda möjlighet till uppskov viss tid med beskattningen

av medel, som erhålles såsom försäkringsersättning eller liknande

i samband med förlust av inventarier och lager. Med uppskovet kan förhindras,

att en betydande del av dessa medel konsumeras av skatter; under

uppskovstiden kan ersättningsanskaffning verkställas.

Enligt sistnämnda förordning äger skattskyldig fysisk eller juridisk person

vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomstskatt njuta avdrag för belopp, som av årsvinsten

avsättes till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier

och till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar.

Förlusten skall ha uppstått på grund av statligt förfogande,

eldsvåda eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende

anledning. Avdrag enligt förordningen kunde ursprungligen medgivas vid

taxering, som verkställdes åren 1951—1953. Genom förordningen den 20

februari 1953, nr 50, har förordnats att bestämmelserna i 1951 års förordning

skall äga tillämpning jämväl vid taxering, som verkställes åren 1954—

1956.

Bestämmelser om s. k. fartygsfonder har upptagits i förordningen den 19

februari 1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investe
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956

ringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Denna lagstiftning, som inte

har föregåtts av några liknande regler, har tillkommit mot följande bakgrund.

Vad som erhålles vid försäljning av fartyg, som utgör tillgång i

förvärvskällan rörelse, måste helt eller delvis upptagas såsom intäkt av rörelse

för det beskattningsår, då försäljningen skett. Har ersättningsanskaffning

inte ägt rum under samma år, i följd varav mot det framkomna skattepliktiga

beloppet inte kan göras någon avskrivning å nyförvärvat fartyg, kan

beskattningseffekten bli sådan att den avsedda framtida ersättningsanskaffningen

försvåras. Genom 1954 års lagstiftning om fartygsfonder har

skapats möjlighet för skattskyldig att genom avsättning till sådan fond erhålla

uppskov viss tid med beskattningen av ersättningen för avyttrat fartyg

just för att underlätta en ersättningsanskaffning under samma tid.

Ehuru ifrågavarande lagstiftning tillkommit närmast med hänsyn till de

för rederinäringen föreliggande speciella förhållandena, har den utformats

så att beskattningsanståndet kan utnyttjas av varje rörelseidkare, som avyttrat

till rörelsen hörande fartyg, sålunda även t. ex. fiskare. Genom förevarande

förordning öppnades möjlighet till avdrag för fondavsättning vid

taxeringarna åren 1954—1956.

För att förhindra att bestämmelserna utnyttjas i skatteundandragande

syfte eller eljest åsamkar det allmänna skatteförluster kräves för avdragsrätt,

att den skattskyldige ställt bankgaranti för det skattebelopp, som debiteras,

om någon ersättningsanskaffning inte kommer till stånd under anståndstiden.

Detta skattebelopp har, beräknat efter schablonmässiga grunder,

ansetts motsvara halva det avsatta beloppet. Bankgarantin skall följaktligen

uppgå till ett belopp som motsvarar halva fondavsättningen.

I detta sammanhang må erinras om att vissa speciella bestämmelser i

kommunalskattelagen medger visst rådrum med beskattningen av ersättning

i samband med förlisning och liknande.

Enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen får sålunda ersättning, som

uppburits vid förlust av fartyg, av den skattskyldige fritt fördelas till beskattning

på högst tre år. Enligt tredje stycket punkt 4 av anvisningarna

till 29 § samma lag får i det fall tillgångar, anskaffade före det aktuella

räkenskapsårets ingång, avyttrats eller förlorats, därvid försäkringsersättning

avtalats, med tillämpning av den s. k. nettometoden en extra avskrivning

göras med ett belopp motsvarande försäljningssumman eller försäkringsersättningen.

Även i fråga om varulager föreligger möjlighet att i vissa

fall uppskjuta beskattningen av försäkringsersättningar. I vissa fall av lagerminskning

får nämligen enligt sjätte stycket punkt 1 av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen avsättning ske till lagerregleringskonto

fr. o. m. 1957 års taxering.

Vidare må erinras om att företagsbeskattningskommittén, ehuru den inte

i sitt betänkande (SOU 1954: 19) till behandling upptagit förordningarna

om eldsvådefonder och fartygsfonder, likväl som sin mening uttalat att goda

skäl torde kunna åberopas för att inarbeta båda författningarna i den permanenta

lagstiftningen. Frågan härom ansågs emellertid böra upptagas till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956 7

närmare prövning i ett senare sammanhang därvid författningarna tillika

torde behöva göras till föremål för den översyn som betingades av efter

hand vunna erfarenheter.

I anledning av i ämnet väckta motioner vid 1955 års vårriksdag förklarade

sig bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 45, under hänvisning till

att de båda förordningarna om speciella investeringsfonder torde böra överses,

inte vara berett att förorda, att riksdagen omedelbart antog de båda författningarna

såsom permanenta. Utskottet förutsatte emellertid att den erforderliga

översynen om möjligt verkställdes inom sadan tid att förslag om

permanent lagstiftning i förevarande hänseende kunde föreläggas redan

1956 års riksdag.

Beträffande frågan om fortsatt giltighet av lagstiftningen

om eldsvådefonder och fartygsfonder har departementschefen

anfört bl. a. följande.

Även om 1955 års lagstiftning om konjunkturinvesteringsfonder medger

större avsättningsmöjligheter och ett friare ianspråktagande av fondmedlen

än den tidigare lagstiftningen i ämnet av år 1947, kan förefintliga avsättningsmöjligheter

inte anses ersätta bestämmelser av den innebörd som

innehålles i förordningarna om eldsvådefonder och särskilda fartygsfonder.

Härutinnan synes samma bedömande böra göras som efter tillkomsten av

1947 års lagstiftning om investeringsfonder, då behov av särskilda bestämmelser

om eldsvådefonder alltjämt ansågs föreligga.

De år 1955 antagna bestämmelserna i kommunalskattelagen om avskrivning

och lagervärdering tillgodoser i viss mån vad man velat vinna genom

bestämmelserna om eldsvådefonder och särskilda fartygsfonder. Vad angår

maskiner och andra inventarier — alltså även fartyg —1 kan skattskyldig

sålunda med tillämpning av bestämmelserna om nettometoden undvika beskattning

av intäkt i anledning av förlust eller försäljning av sådana tillgångar

genom att göra en särskild avskrivning med belopp motsvarande

den uppburna ersättningen. Möjligheten att utnyttja nettometoden är emellertid

begränsad. Härför förutsättes bl. a. att den skattskyldige har outnyttjat

avskrivningsunderlag, varå den extra avskrivningen kan ske. Detta

är inte fallet beträffande exempelvis s. k. enbåtsrederier i vidare mån än de

kunnat ordna ersättningsanskaffningen under samma år som förlusten eller

försäljningen av det äldre fartyget skett. Av det sagda torde framgå att behov

alltjämt föreligger av bestämmelser rörande eldsvådefonder för inventarier

samt särskilda fartygsfonder.

Vad angår varulager kan det synas vara i viss mån tveksamt, huruvida

behov av särskilda bestämmelser rörande uppskov med beskattningen av ersättning

för förlorade lagertillgångar föreligger, sedan avdragsrätt för avsättning

till lagerregleringskonto införts från och med 1957 års taxering.

Det torde emellertid inte vara möjligt att taga definitiv ställning till denna fråga,

förrän erfarenhet vunnits av tillämpningen av de nya reglerna för varulagervärderingen.

En lagstiftning om eldsvådefonder för lagertillgångar synes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956

sålunda tills vidare icke kunna undvaras, men den bör å andra sidan endast

ha provisorisk karaktär.

Detta synes vidare, om hänsyn tages till det nära samband som råder såväl

mellan de båda formerna av eldsvådefonder inbördes som mellan dessa

fonder och de särskilda fartygsfonderna, böra medföra att frågan om en permanent

lagstiftning på förevarande områden i sin helhet skjutes på framtiden

för att kunna göras till föremål för ett samlat övervägande. Till förmån

för ett sådant ställningstagande kan även anföras att vid en permanent

lagstiftning det torde få anses önskvärt att i möjlig mån anpassa bestämmelserna

till de efter 1955 års reform gällande reglerna för företagsbeskattningen.

En sådan anpassning synes inte lämpligen böra ske, förrän nyssnämnda

bestämmelser varit i tillämpning någon tid. Det måste också anses

önskvärt att, innan en permanent lagstiftning genomföres, erhålla ytterligare

erfarenheter från tillämpningen av förordningen om särskilda fartygsfonder,

vilken i flera hänseenden innebär en nyhet i vår skattelagstiftning.

Med åberopande av det anförda förordar jag att 1951 års lagstiftning om

eldsvådefonder och 1954 års lagstiftning om särskilda fartygsfonder gives

fortsatt giltighet under ytterligare tre år.

I fråga om de föreslagna ändringarna av bestämmelserna

om eldsvådefonderna har departementschefen bl. a. anfört.

Enligt reglerna för den räkenskapsenliga avskrivningen får, om försäkringsersättning

har erhållits för förlorade inventarier, särskilt avdrag för

avskrivning med tillämpning av nettometoden åtnjutas med belopp, motsvarande

den uppkomna intäkten. Avdrag för avsättning till eldsvådefond för

inventarier förutsätter å andra sidan endast att avdraget för visst beskattningsår

inte överstiger ett belopp, motsvarande den i den skattepliktiga inkomsten

för beskattningsåret ingående ersättningen för förlorade inventarier.

Bestämmelsernas ordalydelse synes sålunda möjliggöra att i det fall,

då nettometoden tillämpats, avdrag tillika får ske för avsättning till eldsvådefond.

Ett sådant utnyttjande av reglerna är självfallet inte godtagbart.

Har särskilt avdrag enligt nettometoden beviljats, bör följden härav bli en

reducering av det belopp för vilket avdrag för fondavsättning medgives.

Skäl att nedsätta sistnämnda avdrag föreligger emellertid inte med mindre

den särskilda avskrivningen enligt nettometoden medfört att vid inkomsttaxeringen

godkänts ett lägre bokfört värde å den skattskyldiges hela inaentariebestånd

än vad eljest kunnat ske enligt reglerna för den räkenskapsenliga

avskrivningen.

Jag förordar att bestämmelser av nyss angiven innebörd intages i 2 § av

1951 års förordning. I anslutning härtill torde få anmärkas att nettometoden

lagfästs endast vid den räkenskapsenliga avskrivningen. Skulle emellertid

i praxis nettometoden tillåtas även vid planenlig avskrivning, bör

enligt min mening det av mig förordade stadgandet i 2 § 1951 års förordning

vinna analog tillämpning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956 9

Slutligen vill jag anmärka att förordningens bestämmelser torde få anses

innebära, att ersättning för förlorade inventarier berättigar till avdrag allenast

för avsättning till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade

inventarier och att ersättning för lagertillgångar berättigar till avdrag endast

för avsättning till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade

lagertillgångar. Då emellertid bestämmelsernas avfattning synes kunna

ge utrymme för viss tvekan på denna punkt, förordar jag att 2 § omredigeras

så, att den avsedda innebörden tydligt framträder.

Vad angår de föreslagna ändringarna av bestämmelserna

om fartygs fonderna har departementschefen anfört bl. a.

följande.

Vad i det föregående anförts rörande möjligheten att samtidigt åtnjuta

dels särskilt avdrag för avskrivning med tillämpning av nettometoden och

dels avdrag för avsättning till eldsvådefond för inventarier äger giltighet

jämväl i avseende å de särskilda fartygsfonderna. På förut anförda skäl

förordar jag därför att i 2 § sistnämnda förordning införes ett stadgande

av samma innebörd som förut föreslagits beträffande 2 § förordningen om

eldsvådefonder.

I andra stycket av 4 § förordningen om särskilda fartygsfonder har föreskrivits

att, om skattskyldig under det år, då försäljning sker, anskaffar

annat fartyg, vinsten i första hand skall användas för avskrivning av detta

fartyg. Därvid skall så anses som om avsättning till investeringsfond verkställts,

varefter medlen omedelbart tagits i anspråk för sitt ändamål. Någon

garantiförbindelse behöver i dylikt fall inte avlämnas.

Förutsättning enligt den nu gällande ordningen för att garantiförbindelse

ej skall behöva avlämnas är alltså, att försäljning av fartyg och ersättningsanskaffning

skett under samma beskattningsår. Erfarenheten har emellertid

visat, att det skulle vara önskvärt att kunna efterge kravet på garantiförbindelse

även i vissa fall, då fartygsleveransen fördröjts så att det nya

fartyget levereras först efter utgången av ifrågavarande beskattningsår. För

att undgå att intäkten av försäljningen beskattas måste visserligen den

skattskyldige i dylikt fall göra fondavsättning under det beskattningsår,

då fartyg försålts. Har emellertid det nya fartyget levererats innan taxeringen

för nämnda beskattningsår sker, föreligger möjlighet att i samband med

prövning av yrkandet om avdrag för fondavsättningen konstatera, att ersättningsfartyg

anskaffats och att sålunda den gjorda fondavsättningen kan

tagas i anspråk för sitt ändamål. Med hänsyn till det nära samband i tiden

mellan fondavsättning och fondmedlens ianspråktagande som i sådant fall

föreligger, bör enligt min mening kravet på garantiförbindelse på framställning

av den skattskyldige kunna eftergivas eller, om fondavsättningen inte

helt konsumerats, nedsättas. Fn prövning synes alltså erforderlig och denna

bör lämpligen ankomma på länsstyrelsen. Som allmän regel synes därvid

böra gälla att kravet på garantiförbindelse i fall, varom nu är fråga, må

eftergivas, därest länsstyrelsen på grund av sin kännedom om den skatt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956

skyldige och övriga föreliggande omständigheter har anledning antaga att

eftergivande av säkerheten inte skulle åsamka det allmänna skatteförluster.

För att undvika osäkerhet i tillämpningen bör möjligheten att efterge

kravet på garantiförbindelse begränsas till sådana fall, där ersättningsfartyget

levererats före en viss dag under det taxeringsår, då taxering i första

instans skall ske för det beskattningsår under vilket fartyg försålts. Jag förordar

att gränsen sättes vid den 1 april under taxeringsåret.

Garantiförbindelsen tjänar enligt 2 § det ändamålet, att banken intill angivet

belopp svarar för den kvarstående eller tillkommande skatt, som den

skattskyldige må ha att erlägga för beskattningsår under vilket fondmedel,

vilka icke använts för sitt ändamål, återförts till beskattning. Enligt 4 § i förordningen

må investeringsfond tagas i anspråk för avskrivning å under beskattningsåret

anskaffat fartyg. Vidare gäller enligt 12 § att, då fondavsättningen

i sin helhet tagits i anspråk för sitt ändamål, garantiförbindelsen

skall återställas.

Det har yppats tvekan om innebörden av det sagda är, att ianspråktagande

av investeringsfond har skett redan när ett ersättningsfartyg anskaffats

och — såvitt angår bokföringsskyldig — avskrivning skett i den löpande

bokföringen, eller om ianspråktagandet skall anses ha skett först

när fondmedlen i fastställt bokslut tagits i anspråk för avskrivning å ersättningsfartyg.

Frågeställningen är med andra ord, huruvida garantiförbindelsen

kan återställas redan under det beskattningsår, då ersättningsfartyg

anskaffats, eller om så kan ske, först sedan det vid den skattskyldiges

taxering konstaterats, att de avsatta fondmedlen tagits i anspråk i enlighet

med förordningens bestämmelser.

Ifrågavarande spörsmål har betydelse i sådana inte ovanliga fall, då garantiförbindelse

kunnat erhållas endast genom att likviden för det avyttrade

fartyget deponerats hos vederbörande bank såsom säkerhet. Erfarenheten

har visat att bankerna gått med på att lösgöra depositionen endast i

samband med att garantiförbindelsen återställes. Härav följer att, därest

förbindelsen inte skulle kunna återställas förrän taxeringen avslutats för

det beskattningsår under vilket ersättningsfartyg anskaffats, svårigheter

skulle kunna uppstå för den skattskyldige att finansiera anskaffningen. I

praxis synes även ha förekommit, att förbindelsen återställts till den skattskyldige

redan under beskattningsåret. Förutsättning för sådant medgivande

synes ha varit, förutom att fråga varit om en trovärdig skattskyldig, att

denne i avgiven förklaring förbundit sig att taga investeringsfonden i anspråk

för avskrivning å fartyget.

För egen del finner jag, att ändamålet med förordningen skulle vara i

viss mån förfelat, därest medel, som deponerats som säkerhet för garantiförbindelse,

inte kunde frigöras redan i samband med anskaffning av nytt

fartyg. På grund härav och då en uttrycklig reglering av förevarande spörsmål

synes önskvärd förordar jag att bestämmelser intages i förordningen

av innebörd, att garantiförbindelse må kunna återställas redan under be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956

11

skattningsåret efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Att

garantiförbindelsen skall kunna återställas förutsätter att liela investeringsfonden

kan tagas i anspråk för avskrivning. Detta är fallet, då anskaffningskostnaden

å det nya fartyget — efter avdrag för tidigare eventuellt

åtnjutna avdrag för nedskrivning å leveranskontrakt — motsvarar eller

överstiger garantiförbindelsens dubbla summa. Även om anskaffningskostnaden,

beräknad på sätt nyss sagts, är lägre bör emellertid enligt min mening

garantiförbindelsen kunnat återställas, därest ny garantiförbindelse å det

mindre belopp, som därefter erfordras, samtidigt avlämnas till länsstyrelsen.

Det torde vara vanligt att anskaffning av ersättningstonnage sker genom

beställning av nya fartyg. Med nuvarande leveranstider hos varven,

vilka kan uppgå till 3 å 4 år, under vilken tid beställaren måste inbetala

till varvet större delen av det kontraherade priset för det nybyggda fartyget,

innebär det en avsevärd ansträngning av beställarens ekonomi att både fullgöra

dessa inbetalningar till varvet och samtidigt tillhandahålla banken

erforderliga säkerheter för bankgarantin. Även i nu avsedda fall bör öppnas

möjlighet att lösgöra deponerade medel genom avlösning av garantiförbindelsen.

Efter övervägande av olika på frågans bedömande inverkande

omständigheter förordar jag att, om skattskyldig har tecknat kontrakt om

nybyggnad av fartyg, som skall levereras inom fondavsättningens giltighetstid,

länsstyrelsen må besluta om nedsättning av bankgarantin med ett belopp

som motsvarar hälften av vad den skattskyldige styrker sig ha i enlighet

med kontraktet inbetalt till varvet. I anslutning härtill bör framhållas,

att en avsevärd tid kan komma att förflyta, innan det nya fartyget

levereras. Under denna tid skulle i den mån garantibeloppet nedsättes säkerhet

saknas för de skatter som kan komma att påföras, därest investeringsfonden

trots allt inte skulle tagas i anspråk för sitt ändamål — kontraktet

till det under byggnad varande fartyget kan ju t. ex. överlåtas å annan.

Med tanke härpå synes en viss försiktighet böra iakttagas vid lämnande

av medgivande varom nu är fråga. Medgivande till nedsättning av

garantibeloppet torde sålunda icke böra lämnas med mindre länsstyrelsen

har skäl antaga, att leveranskontraktet kommer att fullgöras samt att

1 artyget skall levereras inom sådan tid att fonden kan utnyttjas för avskrivning

av detsamma. Om förskotts- eller dellikvid, varom nyss varit tal, sker

redan under beskattningsåret eller i allt fall före den 1 april nästa år, bör

skyldigheten att tillhandahålla säkerhet kunna på motsvarande sätt begränsas.

Härvid bör länsstyrelsen redan innan garantiförbindelse lämnas, kunna

meddela beslut i frågan. Jag förordar, att en bestämmelse av sådan innebörd

upptas i 4 §.

Jag får i detta sammanhang anmäla att i en till finansdepartementet den

15 april 1954 inkommen skrivelse riksskattenämnden framhållit, att garantiförbindelse,

avfattad i enlighet med bestämmelserna i andra stycket av

2 §, torde innebära att banken, så snart fondmedel återförts till beskattning,

intill angivet belopp svarade för hela den återstående eller tillkommande

skatt, som för ifrågavarande år kunde komma alt påföras den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956

skattskyldige, oberoende av i vad mån denna skatteskuld uppkommit i

löljd av återföringen.

I anledning härav får jag erinra om att företagsbeskattningskommittén

i sitt förslag till förordning om särskilda fartygsfonder, vilket förslag ligger

till grund för nu gällande förordning i ämnet, behandlat föreliggande

spörsmål. Kommittén uttalade att, om endast en del av fondavsättningen

återfördes till beskattning, allenast så stor del av garantibeloppet, som motsvarade

halva det till beskattning återförda beloppet, kunde utnyttjas för

att erhålla täckning för skatt. Behövde garantiförbindelsen inte vid sådan

delvis återföring tagas i anspråk, reducerades ändock garantibeloppet med

ett belopp motsvarande halva den återförda fondavsättningen. — Kommitténs

sålunda gjorda uttalanden har ej mött erinran under vare sig departements-

eller riksdagsbehandlingen av lagstiftningen om särskilda fartygsionder.

Då emellertid frågan synes ha vållat tvekan, vill jag inte motsätta

mig att uttryckliga bestämmelser av den innebörd kommittén angivit intages

i förordningen.

Utskottet. I den föreliggande propositionen har föreslagits, att bestämmelserna

om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier

och lagertillgångar samt om särskild investeringsfond för ersättande av

avyttrat fartyg, vilka bestämmelser gäller t. o. m. innevarande års taxering,

skaH tillämpas jämväl vid taxering åren 1957—1959. Samtidigt föreslås vissa

jämkningar i de nuvarande bestämmelserna.

I likhet med departementschefen finner utskottet behov fortfarande föreligga

av bestämmelser om avsättning till eldsvådefond för inventarier och

till särskild fartygsfond. Innan tillräcklig erfarenhet vunnits av tillämpningen

av de år 1955 antagna reglerna för värdering av varulager, synes icke

heller kunna komma i fråga att slopa bestämmelserna om avsättning till

eldsvådefond för förlorade lagertillgångar. Enligt utskottets mening bör därtör

ifrågavarande bestämmelser förlänas förlängd giltighet.

Såsom iramgår av den tidigare lämnade redogörelsen har departementschefen

i propositionen angivit flera skäl, som enligt hans mening talade för

ett bibehållande tills vidare av ifrågavarande bestämmelsers provisoriska

karaktär. Bland annat har därvid anförts, att vid en permanent lagstiftning

bestämmelserna borde anpassas till de efter 1955 års reform gällande reglerna

för företagsbeskattningen, men att en sådan anpassning lämpligen icke

borde ske förrän sistnämnda regler tillämpats någon tid. Vidare vore det

önskvärt att erhålla ytterligare erfarenhet från tillämpningen av förordningen

om särskilda fartygsfonder. Frågan om en permanent lagstiftning på

törevarande områden borde därför enligt departementschefens mening skjutas

på framtiden för att kunna göras till föremål för ett samlat övervägande.

De skäl som departementschefen anfört för sitt ställningstagande finner

aven utskottet tala för att lagstiftningen på förevarande område tills vidare

bör bibehålla sin provisoriska karaktär. Utskottet tillstyrker sålunda att

1951 års förordning om eldsvådefonder och 1954 års förordning om särskil
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956 13

da fartygsfonder gives fortsatt giltighet under ytterligare tre år. Utskottet

vill emellertid i detta sammanhang understryka önskvärdheten av att bestämmelserna

rörande avsättning till dylika fonder -så snart lämpligen kan ske

permanent införlivas med vårt skattesystem.

I syfte att bringa bestämmelserna i förevarande två förordningar i bättre

överensstämmelse med de år 1955 antagna nya reglerna för företagsbeskattningen

föreslås i propositionen viss ändring i 2 § av 1951 års förordning

och i 2 § av 1954 års förordning. Ändringarna, som är påkallade för att förhindra

att avdragsreglerna utnyttjas dubbelt, innebär att i det fall, då inventarier

förlorats eller fartyg avyttrats och den skattskyldige åtnjutit en extra

avskrivning motsvarande försäkringsersättningen eller försäljningssumman,

avdraget för avsättning till investeringsfond skall minskas med det belopp

varmed inventariebeståndets bokförda värde nedbringats genom den

extra avskrivningen. Utskottet har icke något att erinra mot denna ändring.

De ändringar i 1951 års förordning om eldsvådefonder, som i övrigt föreslagits

i propositionen, föranleder ej erinran från utskottets sida.

Såvitt avser förordningen om särskilda fartygsfonder föreslås i propositionen

— utöver den redan berörda ändringen i 2 § —- vissa ändringar i syfte

att ernå en smidigare tillämpning. Sålunda föreslås att länsstyrelsen redan

under det beskattningsår, då nytt fartyg anskaffas, skall äga återställa

den garantiförbindelse som den skattskyldige enligt förordningens bestämmelser

har att lämna såsom säkerhet för det skattebelopp som debiteras,

om ersättningsanskaffning ej kommer till stånd. Vidare förordas i propositionen

att möjlighet införes för länsstyrelse att efter särskild prövning eftergiva

kravet på garantiförbindelse då er-sättningsfartyg levereras efter beskattningsårets

utgång men före den 1 april under taxeringsåret. Ytterligare

föreslås att, om skattskyldig tecknat kontrakt om nybyggnad av fartyg,

länsstyrelsen skall kunna förordna om nedsättning av garantibeloppet i den

mån likvid erlägges enligt kontraktet. Nu nämnda ändringsförslag, vilka

samtliga syftar till att underlätta finansieringen av ersättningsfartyg, föranleder

icke erinran från utskottets sida.

Slutligen har i propositionen föreslagits, att i förordningen om särskilda

fartygsfonder skall intagas en bestämmelse rörande ianspråktagandet av

garantiförbindelse. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall, då fondavsättning

delvis återföres till beskattning, garantiförbindelse inte få tagas i

anspråk för sitt ändamål för ett större belopp än halva den återförda fondavsättningen.

Förslaget i denna del tillstyrkes.

De föreliggande författningsförslagen i övrigt föranleder ej erinran eller

särskilt uttalande från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarandc

proposition nr 42, antaga de vid propositionen togade

förslagen till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1956

1) förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen

den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser

om särskilda investeringsfonder för ersättande av

förlorade inventarier och lagertillgångar; samt

2) förordning om ändring i förordningen den 19 februari

1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild

investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

Stockholm den 28 februari 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf Elofsson,

Eriksson, Snygg*, Söderquist, Velander, Niklasson och Thun*; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård*,

Sundström*, Nilsson i Svalöv, Brandt*, Vigelsbo, Kollberg*, Anderson

i Sundsvall* och Persson i Appuna*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

560392 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:99 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 1, såvitt propositionen angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1956 skall u a1 i texten