Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om införande av särskild beskattning för sjöfolk.

1956-02-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1956:14, Betänkande i anledning av väckt motion om införande av särskild beskattning för sjöfolk.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr li—15 Bevillningsutskottets betänkande nr ii år 1956

1

Nr 14

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

om införande av särskild beskattning för sjöfolk.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:

166, av herr Königson m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att

från den 1 januari 1957 införa en sjömansskatt i enlighet med det förslag,

som 1949 framlades av sjömansskatteutredningen (SOU 1949: 27), innefattande

dels en lag om sjömansskatt och dels de fullföljdsändringar i vissa

andra författningar, varom förslag ävenledes framlagts av utredningen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Frågan om införande av en slutgiltig källskatt för sjömän uppmärksammades

redan i samband med källskattesystemets införande. De därvid förda

diskussionerna föranledde dock i huvudsak inte andra bestämmelser för

sjömän än för andra skattskyldiga. I sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 65, vari 1945 års bevillningsutskott behandlade det i proposition nr

370 framlagda förslaget till ny uppbördsförordning in. m., hemställde utskottet

i anledning av motionsvis framställda yrkanden i ämnet om skrivelse

till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och förslag till ändrade regler

angående beskattning och utskyldsbetalning för sjömän.

Den av riksdagen begärda utredningen utfördes av särskilda sakkunniga,

vilka antog benämningen sjömansskatteutredningen. I sitt ovannämnda,

år 1949 avgivna betänkande föreslog utredningen, att sjömännen skulle erlägga

skatt för sin inkomst ombord i form av sjömansskatt. Denna skulle

vara definitiv, vilket bl. a. innebar att inkomsten inte sedermera skulle deklareras

eller taxeras. Sjömansskatten skulle uttas genom avdrag på den

kontanta inkomsten enligt särskild tabell; särskilt tillägg för naturaförmåner

skulle inte göras, utan hänsyn till dessa förmåner skulle tas redan vid

fastställande av tabellens skattebelopp. Tabellen skulle grundas på förutsättningen

att sjömannen hade inkomst ombord under tio av årets månader.

Kommunalskatten skulle beräknas efter en enhetlig, förhållandevis låg utdebitering

och gå till fördelning mellan hemortskommunen och vederbörande

landsting. Sjömännen skulle erhålla vanliga debetsedlar å preliminär

A-skatt. Från dessa skulle i sjömannens sjöfartsbok antecknas debetsedelns

år och nummer samt den kolumn i A-skaltetabellen som skulle användas.

1 Diliang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 14—15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1956

Med ledning av denna anteckning skulle därefter skatt kunna avdragas

enligt den särskilda sjömansskattetabellen. De innehållna skattebeloppen

skulle av fartygens befälhavare redovisas till rederiet och därifrån till ett

för riket gemensamt sjömansskattekontor i Göteborg.

Enligt utredningens förslag skulle sjömännen i vanlig ordning taxeras för

inkomst i land, och vid uträkning av statlig inkomstskatt skulle inkomsten

ombord och inkomsten i land sammanläggas. På samma sätt skulle hänsyn

till inkomsten ombord tas vid samtaxering med äkta make. För att möjliggöra

detta skulle uppgift om intäkter ombord och avdragen sjömansskatt

av sjömansskattekontoret sändas till taxeringsnämnden och den lokala

skattemyndigheten i sjömannens hemort. Sistnämnda myndighet skulle

även verkställa fördelning av genom sjömansskatt influtna kommunalskattebelopp.

För att undvika att sjömän, som erlagt sjömansskatt, i enskilda

fall fick högre skatt än vid taxering i vanlig ordning föreslogs särskilda regler

av innebörd bl. a. att sjömännen skulle kunna begära att bli överförda

till taxering enligt allmänt gällande regler.

Utredningens förslag anmäldes i propositionen nr 100 till 1953 års riksdag.

I propositionen uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet att

förslaget vid remissbehandling blivit avstyrkt eller föremål för betydande

erinringar i ett stort antal yttranden. Departementschefen ansåg att de

gjorda invändningarna måste väcka tveksamhet inför förslaget. Å andra sidan

erinrade departementschefen om de speciella olägenheter som de allmänna

taxerings- och uppbördsreglerna medförde för sjöfolket. Ett genomförande

av förslaget skulle emellertid ingalunda undanröja alla olägenheter.

Vägdes mot varandra det trots allt begränsade värde, som förslaget innebar

för sjöfolket, mot gjorda principiella invändningar och påpekade administrativa

olägenheter, fann departementschefen att han inte kunde förorda

förslagets genomförande. Det tillädes emellertid att därmed ej var utsagt

alt det då föreliggande eller något därmed likartat förslag ej framdeles

kunde ånyo övervägas.

I de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna 1:390

och II: 480 hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om en förnyad överarbetning och översyn av sjömansskatteutredningens

förslag till sjömansskatt samt att, sedan denna utredning verkställts,

förslag till definitiv sjömansskatt snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.

1953 års bevillningsutskott uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 33 att sjömansskatteutredningens förslag i stort sett innebure den

linje, efter vilken en lösning av frågan borde sökas. Skulle sjöfolkets önskemål

kunna tillgodoses, vilket för utskottet tedde sig angeläget, kunde det

vara nödvändigt att i en del hänseenden frångå eljest gällande beskattningsnormer.

Med hänsyn till de i remissyttrandena gjorda erinringarna,

särskilt i vad de avsåge med förslaget förenade administrativa olägenheter,

godtog emellertid utskottet departementschefens mening. Samtidigt uttala
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1956 3

de utskottet som önskvärt att, sedan i propositionen föreslagna provisoriska

åtgärder prövats någon tid, ett nytt övervägande av frågan verkställdes

på grundval av vunna erfarenheter och i viss anslutning till utredningsförslaget.

Utskottet hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville, med beaktande av vad som anförts i

utskottets betänkande, ompröva frågan om en definitiv sjömansskatt samt

för riksdagen framlägga det förslag som därav kunde föranledas.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 februari 1956 har chefen

för finansdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att

utreda frågan om särskilda skatte- och uppbördsregler att gälla för sjömän.

I direktiven för de sakkunniga har bl. a. erinrats om att frågan om sjömännens

beskattning uppmärksammats av Nordiska rådet. Vid rådets session

i Oslo den 9—18 augusti 1954 hade sålunda antagits en rekommendation

till regeringarna i Danmark, Island, Norge och Sverige att överväga spörsmålet

om att ingå en konvention om gemensamma regler för beräkningen

av skatt för sjömän och för uppbörden av denna skatt. Rekommendationen

grundade sig på ett betänkande, nr 16, från rådets juridiska kommitté. Däri

framhölles bl. a. att en lag om definitiv sjömansskatt genomförts i Norge

och att denna lag enligt inhämtade uppgifter fungerade tillfredsställande.

Även om det stode klart, uttalade kommittén vidare, att regeringarna vid

sina överväganden främst torde komma att ha sin uppmärksamhet inriktad

på det norska systemet, önskade kommittén inte utstaka några bestämda

riktlinjer för den ifrågasatta konventionen. På svenskt initiativ hade emellertid

den 12 och 13 december 1955 i Oslo hållits överläggningar i frågan

mellan representanter för de danska, finska, norska och svenska finansdepartementen.

Island hade under överläggningarna varit representerat av

en observatör. Sverige hade företrätts av en särskild delegation.

I direktiven uttalar departementschefen vidare att han av den svenska

delegationen inhämtat, att konferensen, efter att ha mottagit en ingående

orientering rörande det norska systemet för sjömansbeskattning, enhälligt

kommit till den uppfattningen att syftet med Nordiska rådets rekommendation

bäst kunde tillgodoses genom att man i ett första skede undersökte

förutsättningarna att inom varje nordiskt land, där man för närvarande

saknade en definitiv källskatt för sjömän, genomföra en sådan. Det norska

systemet kunde därvid erbjuda vägledning. Man hade å andra sidan varit

medveten om att utformningen av eventuella regler för en sjömansbeskattning

måste i varje land ta intryck av den där gällande skatte- och uppbördslagstiftningcn.

Vid Oslokonferensen uttalades vidare, att, därest ett internt

utredningsarbete skulle i nordiska länder utan definitiv källskatt för sjömän

igångsättas, detta arbete borde bedrivas i nära kontakt de nordiska

länderna emellan. Om detta utredningsarbete förde fram till lagstiftning,

skulle därefter frågan om ingående av en konvention sådan som den av

Nordiska rådet avsedda upptagas till förnyat övervägande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1956

Departementschefen framhåller ytterligare i direktiven bl. a. följande.

Mot det resultat, som uppnåddes vid överläggningarna i Oslo synes intet

\ara att erinra från svensk synpunkt. Den lämpligaste vägen att gå fram

måste nämligen även enligt min mening vara att i varje land internt undersöka

möjligheterna att genomföra en definitiv källskatt för sjömän. Den av

riksdagen begärda utredningen i denna fråga bör därför nu komma till stånd.

Genom det inledda nordiska samarbetet på området har också gynnsamma

förutsättningar tillskapats för att nå största möjliga likformighet vid en

lagstiftning i de nordiska länderna. Till frågan om en konvention"på området

bör man återkomma framdeles. ■—______________

. Det blir helt naturligt utredningens främsta

uppgift att beakta de invändningar om olägenheter av administrativ och

liknande art som framfördes mot sjömansskatteutredningens förslag samt

att undersöka möjligheterna att nå fram till en ordning, som är administrativt

mindre tyngande. Största möjliga enkelhet i tillämpningen måste alltså

eftersträvas även om detta får ske till priset av vissa avsteg från eljest vedertagna

principer på beskattningsområdet. Vad sistnämnda synpunkt angår, vill

jag framhalla att det i själva verket torde vara en ofrånkomlig förutsättning

för fragans lösning, att man för sjöfolkets del godtar andra, mera standardiserade

och måhända gynnsammare beskattningsregler än för övriga medborgargrupper.

Sålunda kan bli erforderligt överväga att vid taxering och debitering

av skatt för inkomster i land bortse från inkomst av ombordanställning i

allt fall då sistnämnda inkomst är av mindre omfattning. Det kan även

bli nödvändigt att göra avsteg från gällande principer för samtaxering av

äkta makar. Å andra sidan kan det även bli ofrånkomligt att för den ombordanställdes

vidkommande avstå från sådana speciella regler som rätt

för denne att från sin inkomst ombord påkalla avdrag för underskott å

förvärvskälla i land, periodiskt understöd o. likn. Kommunernas anspråk

på skatteintäkter av sjöfolket skapar även särskilda problem, som möjligen

måste lösas efter mera schablonmässiga regler för att undvika ett alltför

tyngande och vidlyftigt administrativt förfarande.

I den föreliggande motionen har anförts i huvudsak följande.

Huvudmotivet för en särskild och lindrigare beskattning av sjöfolk vore

dels att dessa inte på samma sätt som andra medborgare kunde utnyttja de

sociala förmåner, som betalades med skattemedel, och dels att sjöfolk, på

grund av att de kunde sägas ha sitt hem ombord, borde få betala lika skatt

i förhållande till sin inkomst. Härtill hade numera kommit att svenskt sjöfolk

bl. a. på grund av beskattningen i allt större utsträckning lämnade

svenska fartyg för att segla med utländska. Denna utveckling hade fortgått

så långt att Sjöfolksförbundet i höstas kunde rapportera att omkring 30 procent

av dess medlemmar vore utlänningar. Det stora antalet utlänningar i

svenska handelsflottan kunde utan tvivel i ändrat politiskt läge bli ett allvarligt

problem för bemanningen av de svenska fartygen. Om denna utveckling

skulle fortsätta, bleve också den ökade yrkesutbildningen för sjömän i

långa stycken meningslös, eftersom ju avsikten inte kunde vara att landet

skulle utbilda sjöfolk för främmande länders handelsflottor. Införandet av

eu speciell beskattning för sjöfolk vore därför eif brådskande ärende.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1956

Utskottet. I den föreliggande motionen har framställts yrkande av innebörd

att riksdagen skulle besluta införa en definitiv källskatt för sjömän.

Motionärerna har tänkt sig ett genomförande av det utav sjömansskatteutredningen

år 1949 framlagda förslaget till lag om sjömansskatt m. m.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hade riksdagen senast

år 1953 att taga ställning till frågan om en definitiv källskatt för sjömän.

Detta skedde i samband med riksdagsbehandlingen av proposition nr 100,

vari framlades förslag till ny uppbördsförordning in. m. I propositionen

anmäldes jämväl sjömansskatteutredningens nyssnämnda förslag. Föredragande

departementschefen uttalade därvid att förslaget till sjömansskatt vid

remissbehandlingen blivit avstyrkt eller föremål för betydande erinringar i

ett stort antal yttranden, samt att de gjorda invändningarna måste väcka

tveksamhet inför förslaget. Vägdes mot varandra det trots allt begränsade

värde, som förslaget innebure för sjöfolket, mot gjorda principiella invändningar

och påpekade administrativa olägenheter, fann departementschefen

att han inte kunde förorda förslagets genomförande.

I de i anledning av propositionen väckta motionerna yrkades ej heller genomförande

av utredningens förslag. Däremot hemställdes i vissa motioner

skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om ny utredning av frågan. I sitt av

riksdagen godkända betänkande nr 33 uttalade 1953 års bevillningsutskott

bl. a. att sjömansskatteutredningens förslag i stort sett innebure den linje,

efter vilken en lösning av frågan borde sökas. Med hänsyn till de i remissyttrandena

gjorda erinringarna, särskilt i vad de avsåge med förslaget förenade

administrativa olägenheter, godtog emellertid utskottet departementschefens

mening. Ett nytt övervägande av frågan borde dock enligt utskottets

mening äga rum. Utskottet förordade därför skrivelse till Kungl. Maj :t med

anhållan att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad utskottet i betänkandet

anfört, ompröva frågan om en definitiv sjömansskatt och för riksdagen

framlägga det förslag som därav kunde föranledas.

Frågan har därefter, såsom ovan framhållits, uppmärksammats av Nordiska

rådet. Vid rådets session i Oslo den 9—18 augusti 1954 har sålunda

antagits en rekommendation till regeringarna i Danmark, Island, Norge och

Sverige att överväga spörsmålet om att ingå en konvention om gemensamma

regler för beräkning av skatt för sjömän och för uppbörden av denna

skatt. Sedermera har representanter för de danska, finska, norska och svenska

finansdepartementen hållit överläggningar i frågan. Man har därvid

enats om att i ett första skede undersöka förutsättningarna att inom varje

nordiskt land, där man för närvarande saknar en definitiv källskatt för sjömän,

genomföra en sådan. Om det utredningsarbete, som sålunda förutsättes

skola äga rum, för fram till lagstiftning, skall därefter frågan om ingående

av en konvention sådan som den av Nordiska rådet avsedda upptagas

till förnyat övervägande. Till fullföljande av vad sålunda överenskommits

har chefen för finansdepartementet i Sverige med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 3 februari 1956 tillkallat särskilda sakkunniga, bland vil
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr H år 1956

ka ingår företrädare för sjöfolket och rederinäringen, med uppdrag att utreda

frågan om särskilda skatte- och uppbördsregler att gälla för sjömän.

Utskottet är väl medvetet om att nuvarande beskattningsregler medför

särskilda olägenheter för sjöfolket på grund av dess speciella arbetsförhållanden.

Det är därför enligt utskottets mening angeläget att sjömännens önskemål

om för dem lämpliga taxerings- och uppbördsregler så långt möjligt

tillgodoses. Såsom 1953 års bevillningsutskott uttalat bör emellertid sjömansskatteutredningens

förslag i ämnet inte i oförändrat skick genomföras,

bl. a. på grund av de invändningar om olägenheter av administrativ art som

riktats mot förslaget. Det i den förevarande motionen framförda yrkandet

kan utskottet därför inte tillstyrka. Då den förnyade utredning av ifrågavarande

spörsmål, varom 1953 års riksdag hemställt, numera igångsatts,

anser utskottet någon åtgärd från riksdagens sida inte vara påkallad, utan

avstyrker utskottet den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 166 av herr Königson m. fl. om införande

av särskild beskattning för sjöfolk icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Franzon, Gustaf

Elof sson, Eriksson, Söderquist, Velander, Niklasson och Falk; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Nilsson

i Svalöv, Sjölin, Allard, Kärrlander, Wiklund, Henriksson, Christenson

i Malmö och Jansson i Aspeboda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.