Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

1956-03-13 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1956:20, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 20—21 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

1

Nr 20

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) jämte

i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1956 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 59, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring

i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

Efter särskild prövning kan skattskyldig vid såväl den kommunala som

den statliga taxeringen utöver ortsavdrag erhålla avdrag för nedsatt skatteförmåga

med högst 3 000 kronor bl. a. på grund av att hans inkomst efter

avdrag av därå belöpande skatt inte uppgår till existensminimum. Till följd

av de ökade levnadskostnaderna är ramen för bestämmande av existensminimum

— summan av kommunalt ortsavdrag och extra avdrag — inte längre

tillräcklig. I propositionen föreslås såsom ett provisorium i avvaktan på

en lösning av frågan om höjda kommunala ortsavdrag, att maximibeloppet

för det extra avdraget vid den kommunala taxeringen skall höjas till 5 000

kronor. Motsvarande höjning föreslås av maximibeloppet för det särskilda

avdrag som kan beviljas folkpensionärer.

Det ovannämnda förfatlningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 19 §, punkt 3 av anvisningarna

till 20 § samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 50 § samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sått nedan angives.

i Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se 195-1: 44, av 50 § 2 mom. se 1955:122, av anvisningarna

till 19 § se 1955: 245, av punkt 3 av anvisningarna till 20 § se 1951: 324 samt av punkterna 1 och

2 av anvisningarna till 50 § se 1951:422.

1 Bihanff till riksdagens protokoll 1956. 7 sand. Nr 20—21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

(Nuvarande lydelse)

5 §•

1 mom. Från skatteplikt undantagas:
a)

nationalparker och------in
dustriell

anläggning;

d) statens samt kommuns eller

annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom

för kultur- eller rättsvård, ordning

eller säkerhet, fattigvård, barnavård,

sundhetsvård, religionsvård

eller undervisning;

e) byggnader som----avsed
da

byggnader.

Därest under---fastighetens

värde.

Från skatteplikt---ecklesia
stik

boställsordning.

50 §.

2 mom. För fysisk ----kronor,

bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet,

må efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst minskas,

förutom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock

högst 3 000 kronor.

Om skattskyldigs -— — -— ovan

sägs.

Skattskyldig, vars---stycket

förmäles.

Vad härefter--— beskattnings
bar

inkomst.

(Föreslagen lydelse)

5 §•

1 mom. Från skatteplikt undantagas:
a)

nationalparker och---in
dustriell

anläggning;

d) statens samt kommuns eller

annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom

för kultur- eller rättsvård, ordning

eller säkerhet, barnavård, sundhetsyård,

religionsvård eller undervisning,

så ock byggnader, som avses

i 18 och 41 §§ lagen om socialhjälp;

e) byggnader som----avsed
da

byggnader.

Därest under---fastighetens

värde.

Från skatteplikt---ecklesia
stik

boställsordning.

50 §.

2 mom. För fysisk ----kronor,

bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet,

må efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst minskas,

förutom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock

högst 5 000 kronor.

Om skattskyldigs — — — ovan

sägs.

Skattskyldig, vars---stycket

förmäles.

Vad härefter---beskattnings
bar

inkomst.

Anvisningar

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp

samt underhåll, som lämnats fånge

eller patient å hospital, m. in. dyl. är

icke att hänföra till skattepliktig in
-

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp samt

underhåll, som lämnats fånge eller

patient å hospital, in. in. dyl. är icke

att hänföra till skattepliktig inkomst.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

(Nuvarande lydelse)

komst. Detsamma gäller i fråga om

till föreningar influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan------skatteplik
tig

intäkt.

Bestämmelsen att — — — sistnämnda

lag.

till 20 §.

3. Såsom svenska allmänna skatter

räknas allmänna utskylder till staten

samt till landsting, kommun, församling,

skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,

som avses i 6 § lag om fattigvården,

tingslag och municipalsamhälle.

Såsom allmän skatt räknas däremot

icke skogsvårdsavgift.

till 50 §.

1. Den skattskyldiges----in
komsten

åtnjutits.

Den mvndighet — — — särskilda

fallet.

Normalbeloppen för----för
värvskällan

tjänst.

Vid bestämning---i inkoms
ten.

Fråga om---förmåners värde.

Har den----därtill föranleda.

Har den---skattemyndighe
tens

beslut.

Har den skattskyldige icke haft

högre inkomst än det för honom beräknade

existensminimibeloppet och

har detta befunnits bero av förhållande,

varom i 50 § 2 mom. tredje stycket

förmäles, bör avdrag för nedsatt

skatteförmåga medgivas med så stort

belopp, dock högst 3 000 kronor, att

den skattskyldige icke påföres beskattningsbar

inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts

men icke så stor, att inkomsten

minskad med skatten därå uppgår

till existensminimum, bör avdrag för

nedsatt skatteförmåga beviljas med

så stort belopp, dock högst 3 000 kronor,

att större skatt icke kommer att

uttagas än att inkomsten, minskad

med skatten, uppgår till beloppet av

existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga — — —

normal arbetsinkomst.

(Föreslagen lydelse)

Detsamma gäller i fråga om till föreningar

influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan----skatteplik
tig

intäkt.

Bestämmelsen att — — — sistnämnda

lag.

till 20 §.

3. Såsom svenska allmänna skatter

räknas allmänna utskylder till staten

samt till landsting, kommun, församling,

skoldistrikt, tingslag och municipalsamhälle.

Såsom allmän skatt

räknas däremot icke skogsvårdsavgift.

till 50 §.

1. Den skattskyldiges---in
komsten

åtnjutits.

Den myndighet---särskilda

fallet.

Normalbeloppen för — — — förvärvskällan

tjänst.

Vid bestämning---i inkoms
ten.

Fråga om----förmåners värde.

Har den-----därtill föranleda.

Har den-----skattemyndighe
tens

beslut.

Har den skattskyldige icke haft

högre inkomst än det för honom beräknade

existensminimibeloppet och

har detta befunnits bero av förhållande,

varom i 50 § 2 mom. tredje stycket

förmäles, bör avdrag för nedsatt

skatteförmåga medgivas med så stort

belopp, dock högst 5 000 kronor, att

den skattskyldige icke påföres beskattningsbar

inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts

men icke så stor, att inkomsten

minskad med skatten därå uppgår

till existensminimum, bör avdrag för

nedsatt skatteförmåga beviljas med1

så stort belopp, dock högst 5 000 kronor,

att större skatt icke kommer att

uttagas än att inkomsten, minskad

med skatten, uppgår till beloppet av

existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga — — —

normal arbetsinkomst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

(Nuvarande lydelse:)

2. Därest skattskyldig varit för sin

försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension eller i 50 §

omförmält änke- eller änklingsbidrag

uppburit, bör den taxerade inkomsten

regelmässigt minskas med ett belopp

motsvarande vad han sålunda uppburit,

dock högst 3 000 kronor. Om den

skattskyldige mot låg avgift vistats å

sjukhus eller annan anstalt eller om

hans levnadskostnader rönt inverkan

av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp, varmed den

taxerade inkomsten enligt vad nyss

sagts må minskas, jämkas med hänsyn

härtill.

Om skattskyldig---nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen -—--där
till

föranleda.

(Föreslagen lydelse:)

2. Därest skattskyldig varit för sin

försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension eller i 50 §

omförmält änke- eller änklingsbidrag

uppburit, bör den taxerade inkomsten

regelmässigt minskas med ett belopp

motsvarande vad han sålunda uppburit,

dock högst 5 000 kronor. Om den

skattskyldige mot låg avgift vistats å

sjukhus eller annan anstalt eller om

hans levnadskostnader rönt inverkan

av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp, varmed den

taxerade inkomsten enligt vad nyss

sagts må minskas, jämkas med hänsyn

härtill.

Om skattskyldig — — — nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen — — — därtill

föranleda.

Denna lag skall, såvitt angår 50 § 2 mom. samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna

till 50 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att

lagen i nu angivna delar icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering

eller beträffande eftertaxering för år 1956 eller tidigare år. I övrigt

skall denna lag träda i kraft den 1 januari 1957.

Till utskottet har hänvisats de i anledning av propositionen väckta likalydande

motionerna 1:493 av herrar Alvar Andersson och Lars Andersson

samt It: 653 av herrar Larsson i Luttra och Larsson i Hedenäset, vari hemställts,

»att riksdagen vid behandling av propositionen nr 59 måtte besluta,

att extra avdrag vid existensminimum må kunna beviljas även för skatt •

skyldig med belåningsbar egnahems- eller villafastighet för eget eller familjens

utnyttjande eller annan tillgång av motsvarande värde, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta förslag till författningsändringar härför».

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit de vid

riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 117 av herr Weiland m. fl. samt II; 163 av herr Larsson i

Stockholm och fröken Höjer, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av gällande

författning att även personer med mindre tillgångar i kapital eller fastighet

kan komma i åtnjutande av extra skatteavdrag enligt 50 § i kommunalskattelagen».

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

5

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 163 och II: 653.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Vid taxeringen fastställes för varje skattskyldig en taxerad inkomst. Denna

utgör vid taxeringen till statlig inkomstskatt sammanlagda beloppet av

den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor efter avdrag för honom

tillkommande allmänna avdrag. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt

utgör sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,

vilken är skattepliktig i en kommun — minskad i förekommande

fall med allmänna avdrag — och garantibelopp för fastighet den skattskvldiges

inom samma kommun taxerade inkomst. Därefter fastställes en

beskattningsbar inkomst, vilken för skattskyldig fysisk person framkommer

genom att den taxerade inkomsten — såvitt avser taxeringen till kommunal

inkomstskatt den taxerade inkomsten i hemortskommunen — minskas

med honom tillkommande ortsavdrag och i förekommande fall även

med det ytterligare avdrag soin han efter särskild prövning kan medgivas

vid nedsatt skatteförmåga.

Ortsavdragens storlek varierar med ortsgrupp och civilstånd in. in. De

kommunala ortsavdragen är lägst 1 230 och högst 2 000 kronor, medan de

statliga ortsavdragen är lägst 1 760 och högst 4 000 kronor.

Bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid den kommunala

taxeringen har intagits i 50 § 2 mom. kommunalskattelagcn. Enligt

andra stycket av nämnda moment må extra avdrag med högst 3 000 kronor

efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig,

vars skatteförmåga finnes under beskattningsåret ha varit väsentligen nedsatt

till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll

av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet (s. k. ömmande

omständigheter). Enligt tredje stycket av samma moment kan även

skattskyldig, vilkens inkomst — efter avdrag av därå belöpande skatt — på

grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda

eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad

han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimum), efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande

utöver ortsavdrag erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga

med högst 3 000 kronor.

I detta sammanhang torde vidare böra erinras om stadgandet i 50 § 2

inom. fjärde stycket kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande skall

skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension

eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar

med barn — därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder

— anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom i andra stycket av samma

moment förmäles.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

Närmare föreskrifter angående bestämmande av extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga meddelas för vissa fall i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.

Enligt dessa föreskrifter gäller bl. a., att den myndighet Kungl.

Maj :t därtill förordnar skall fastställa normalbelopp för existensminimum

för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av

existensminimum i det särskilda fallet.

I 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt stadgas

att skattskyldig, vars skatteförmåga finnes ha varit väsentligen nedsatt av

anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen

förmäles, må efter vederbörande heskattningsnämnas beprövande utöver

ortsavdrag erhålla ytterligare ett avdrag med högst 3 000 kronor.

Enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen äger lokal skattemyndighet

efter ansökan av skattskyldig medge befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag.

Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas, om det belopp, som

skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts, understiger vad den skattskyldige

kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimum). Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt

kan dock inte medgivas annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad

arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt

läge. Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall

beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskatlelagen

och anvisningarna till denna paragraf dels ock av de normalbelopp

för existensminimum, som fastställes jämlikt nämnda lagrum.

Om den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av lokal skattemyndighet

åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten

på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, gäller enligt

anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen, att vid prövning av frågan om

avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte bör ske från

det av nämnda myndighet fastställda existensminimibeloppet. Avvikelse kan

emellertid ske om nya omständigheter framkommit.

Hänsyn till nedsatt skatteförmåga tages även vid beräkning av preliminär

B-skatt och vid jämkning av preliminärskatt.

Av 10 § andra stycket uppbördsförordningen framgår, att preliminär Askatt

inte skall utgå för folkpension enligt lagen om folkpensionering.

Enligt Kungl. Maj:ts förordnande den 8 juni 1951 (SFS nr 460/1951)

ankommer det på centrala uppbördsnämnden att för olika delar av riket fastställa

normalbelopp för existensminimum.

Centrala uppbördsnämnden har i en till finansdepartementet den 24 september

1955 inkommen skrivelse anmält, att den ram, som står till förfogande

för bestämmande av normalbeloppen och för existensminimum i de

enskilda fallen, på grund av de ökade levnadskostnaderna inte längre är

tillräcklig. En vidgning av denna föreslås därför av nämnden.

Över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, över
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

7

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Örebro och Västernorrlands

län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen

Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens

riksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Föredragande departementschefen har tillika omnämnt, att från länsstyrelsen

i Örebro län den 7 juli 1954 inkommit en skrivelse, vari framhålles

att det rådde bristande överensstämmelse mellan normalbeloppen för existensminimum

vid skatteuttag och i fattigvårdsfall samt att nämnda förhållande

förorsakat olägenheter.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar

utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan

återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen

Centrala uppbördsnämndens framställning, s. 7—10. ''

Remissyttrandena, s. 10—14.

Departementschefen, s. 14—18.

Av innehållet i de förenämnda motionerna må här återgivas följande.

I de likalvdande motionerna 1:117 och 11:16 3 har bl. a. framhållits,

att enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen medgåves

icke avdrag vid existensminimum, om den skattskyldige ägt tillgångar; dock

att därvid bortsåges från sedvanliga husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap,

mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet o. s. v. Med

»enklaste beskaffenhet» torde menas en standard jämförlig med äldre stuga.

I varje fall kunde egnahem icke inneslutas i begreppet enligt vad departementschefen

anfört i propositionen nr 203/1951. Vore den skattskyldige

folkpensionär kunde han enligt de särskilda bestämmelser, som gällde för

dessa, få avdrag, men om folkpensionen inte uppginge till minst hälften av

den sammanlagda inkomsten förlorade han den möjligheten. Han kunde

då endast erhålla avdrag för nedsatt skatteförmåga, om han saknade tillgångar.

Om vederbörande icke vore folkpensionär och icke åtnjöte änkeeller

änklingsbidrag men trots detta hade med folkpensionären likvärdig

inkomst, kunde han icke erhålla samma skattelindring som denne, om han

hade tillgångar. Fmligt motionärernas mening borde eu person, som genom

sparsamt och ordentligt leverne lyckats skaffa sig ett mindre kapital, inte

komma i sämre ställning i skattehänseende än den, soin inte tänkt på att

spara för framtiden. En höjning av de kommunala ortsavdragen upp i nivå

med de statliga löste icke detta problem.

Till stöd för yrkandet i de likalydande in otionerna 1:49 3 och

1 1:6 5 3 har motionärerna bl. a. framhållit, att bestämmelserna om avdrag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

för nedsatt skatteförmåga hade fått den innebörden, att en skattskyldig,

som ägde en bostad »av enklaste beskaffenhet» kunde beviljas extra avdrag

vid existensminimum, medan en skattskyldig, som ägde belåningsbar egnahems-

eller villafastighet, icke kunde erhålla sådant avdrag, oaktat att hans

inkomst efter avdrag av skatt icke svarade mot existensminimum. Personer

med inkomster, som vore så låga, att de efter avdrag av skatten inte

ens medgåve täckning av ofrånkomliga levnadsomkostnader borde inte för

skattens gäldande behöva riskera att förlora en acceptabel bostad. I praktiken

innebure gällande bestämmelser oftast en särskild förmögenhetsbeskattning

av tillgångar, som låge inom gränsen för det skattefria beloppet

enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Utskottet. Av gammalt har beskattningsnämnderna haft befogenhet att utöver

ortsavdrag bevilja extra avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av

långvarig sjukdom, ålderdom och andra s. k. ömmande omständigheter.

På senare tid har detta avdragssystem — främst på grund av de kommunala

ortsavdragens otillräcklighet — kompletterats med nya regler. Sålunda

infördes år 1948 en bestämmelse av innebörd att den, vars inkomst

helt eller huvudsakligen utgöres av folkpension, förutsättes ha sådan nedsatt

skatteförmåga som berättigar till särskilt avdrag.

År 1951 kompletterades avdragssystemet med bestämmelser om extra avdrag

vid existensminimum. Dessa bestämmelser innebär, att avdrag för

nedsatt skatteförmåga skall kunna beviljas jämväl i fall då en skattskyldigs

inkomst på grund av nedsatt arbetsförmåga, stor försörjningsbörda

eller liknande, efter avdrag för därå belöpande skatt, inte motsvarar existensminimum,

d. v. s. vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig

och sin familj. De extra avdrag för nedsatt skatteförmåga som kan ifrågakomma

i dylika fall skall bestämmas med hjälp av normalbelopp för existensminimum

som för olika ortsgrupper fastställes av centrala uppbördsnämnden.

Dessa normalbelopp blir även normerande för de beslut om befrielse

frän eller nedsättning av preliminär skatt som det ankommer på

lokal skattemyndighet att meddela.

Det extra avdraget vid existensminimum bildar tillsammans med det

kommunala ortsavdraget en ram för de skattefria inkomstbelopp som kan

godkännas vid uttaget av preliminär skatt och den efterföljande taxeringen.

Denna ram, vilken även gäller vid tillämpningen av de särskilda bestämmelserna

för folkpensionärer, utgör för makar i högsta ortsgruppen 5 000

kronor.

I den föreliggande propositionen har framlagts förslag om höjning av

maximibeloppet för det extra avdrag som vid taxeringen till kommunal inkomstskatt

kan medgivas vid existensminimum eller tillerkännas folkpensionär,

vars huvudsakliga inkomst utgöres av folkpension, eller skattskyldig,

vilken haft nedsatt skatteförmåga på grund av långvarig sjukdom etc.

För samtliga fall föreslås en böjning från nu gällande 3 000 kronor till

5 000 kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1056

Såsom skäl för den föreslagna höjningen har departementschefen, såvitt

avser det extra avdraget vid existensminimum, åberopat att en ökning av

levnadskostnaderna ägt rum sedan det nu gällande maximibeloppet fastställdes

år 1951. Härigenom hade maximibeloppet i många fall blivit otillräckligt,

så att särskilt flerbarnsfamiljerna fått en efter hand försämrad

ställning i förhållande till ensamstående och till makar utan barn eller med

endast ett fåtal barn. Sedan centrala uppbördsnämnden, med hänsyn till

hl. a. de ökade levnadskostnaderna, beslutat en höjning av normalbeloppen

för existensminimum avseende år 1956, hade möjligheten att inom ramen

för ortsavdrag och extra avdrag beakta barnfamiljernas relativt sett högre

levnadskostnader ytterligare minskats. Makar i den högsta ortsgruppen

skulle vid oförändrat maximibelopp kunna tillgodoföras tillägg allenast för

ett barn. För att bereda tillräckligt utrymme för flerbarnsfamiljernas existensminimum

borde därför maximibeloppet för extra avdrag höjas. En sådan

åtgärd borde betraktas som ett provisorium i avvaktan på att avsedd

reform av de kommunala ortsavdragen genomfördes. Om tillfredsställande

kommunala ortsavdrag därigenom kunde erhållas, borde alltså frågan om

storleken av extra avdrag vid taxeringen i anledning av existensminimum

omprövas.

Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att man snarast

kan komma till rätta med det förhållandet att maximibeloppet för det extra

avdraget blivit otillräckligt, särskilt när det gäller äkta makar med mer än

ett barn. Därvid torde i praktiken någon annan utväg icke stå till buds än

att antingen bringa de kommunala ortsavdragen upp till samma nivå som

de statliga eller höja maximibeloppet för det extra avdraget. Av skäl som

departementschefen angivit bör för närvarande den sistnämnda utvägen tillgripas

såsom elt provisorium i avvaktan på att reformen av de kommunala

ortsavdragen genomföres. Utskottet, som finner storleken av den föreslagna

höjningen till beloppet väl avvägd, får sålunda tillstyrka propositionen i denna

del.

Beträffande frågan om höjning av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

vid den kommunala taxeringen i andra fält än då existensminimum föreligger

har departementschefen i huvudsak antörl följande. I vissa fall kunde

utgående folkpensionsförmåner, inklusive kommunala tillägg, överstiga det

belopp som vid taxeringen kunde bli skattefritt genom ortsavdrag och extra

avdrag. Efter den höjning av pensionsförmånerna, som avsåges komma att

genomföras under innevarande år, skulle än flera åldringar komma i åtnjutande

av pensioner som överstege det skattefria beloppet. Även om det

övervägande antalet folkpensionärer torde kunna hänföras under bestämmelserna

om extra avdrag vid existensminimum, skulle i ett inte obetydligt

antal läll de höjda pensionsbeloppen komma afl beskattas även för den som

vore helt beroende av sin folkpension. För att en dylik konsekvens skulle

kunna undvikas borde även maximibeloppet för det särskilda avdraget för

folkpensionärer höjas. En följd härav bleve att möjligheterna till avdrag

vid ömmande omständigheter också ökades. Då detta avdrag beviljades eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

en individuell prövning i varje särskilt fall och den nuvarande gränsen för

dylika avdrag stundom framstode såsom väl snäv, borde någon befogad

invändning icke kunna anföras häremot.

Enligt utskottets mening bör den som för sin försörjning är helt beroende

av folkpension icke behöva avstå någon del därav i skatt. Som departementschefen

framhållit kan det emellertid för närvarande inträffa, att

maximibeloppet för det extra avdrag, som kan tillerkännas folkpensionär,

icke är tillräckligt. Då en sådan konsekvens icke bör godtagas, erfordras

att även avdraget för folkpensionärer höjes, lämpligen med samma belopp

som avdraget vid existensminimum. Härigenom vinnes även den fördelen

att beskattningsmyndigheterna får möjligheter medge större avdrag i Övriga

fall av nedsatt skatteförmåga, då detta är påkallat. Utskottet får därför tillstyrka

bifall till propositionen även i förevarande avseende.

Gentemot de föreslagna ikraftträdandebestämmelserna har utskottet intet

att erinra. Utskottet vill understryka angelägenheten av att de lokala

skattemyndigheterna så snart sig göra låter genomgår redan behandlade

ansökningar om befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag i och förundersökning

av huruvida enligt de nya bestämmelserna förhöjt existensminimum

kan ifrågakomma.

I propositionen har slutligen föreslagits vissa ändringar i kommunalskattelagen,

betingade av ikraftträdandet av den nya lagen om socialhjälp. De

föreslagna ändringarna, som är av redaktionell natur, föranleder intet särskilt

yttrande från utskottets sida.

I de föreliggande motionerna har upptagits frågan om viss ändring av

förutsättningarna för erhållande av extra avdrag för existensminimum. Den

ifrågasatta ändringen avser bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till

50 § kominunalskattelagen att extra avdrag vid existensminimum icke må

medgivas, om den skattskyldige ägt tillgångar; dock att härvid bortses från

sedvanliga husgeråd. möbler och kläder, arbetsredskap, mindre bostadsfastigliet

av enklaste beskaffenhet osv. I de i anledning av propositionen väckta,

likalydande motionerna I: 493 och II: 653 yrkas sålunda att riksdagen måtte

besluta sådan ändring av bestämmelserna att extra avdrag vid existensminimum

må kunna beviljas även för skattskyldig med belåningsbar egnahems-

eller villafastighet för eget eller familjens utnyttjande eller annan

tillgång av motsvarande värde. I de vid riksdagens början väckta, likalydande

motionerna I: 117 och II: 163 hemställes återigen, att riksdagen i skri■\else

lande bestämmelser att även personer med mindre tillgångar i kapital eller

fastighet kan tillerkännas extra avdrag enligt 50 § kominunalskattelagen.

Av innehållet i de sistnämnda motionerna framgår att motionärerna åsyftat

såväl extra avdrag vid existensminimum som extra avdrag vid nedsatt

skatteförmåga på grund av långvarig sjukdom, ålderdom etc.

Utskottet vill särskilt understryka, att den nyss återgivna bestämmelsen

i punkt 1 av anvisningarna till 50 § kominunalskattelagen endast äger tilllämpning

på extra avdrag vid existensminimum. I fråga om avdrag för ned
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

satl skatteförmåga av annan anledning exempelvis långvarig sjukdom finns

icke någon föreskrift att sådant avdrag icke får medgivas om den skattskyldige

äger förmögenhet. Förekomsten av mindre förmögenhet torde sålunda

i regel ej i och för sig utgöra hinder för medgivande av dylikt avdrag. Det

hör i delta sammanhang också framhållas, att avdrag i dessa fall kan medgivas

vid inkomstlägen som avsevärt överstiger de av centrala uppbördsnämnden

fastställda normalbeloppen för existensminimum. Tillika bör nämnas,

att skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts

av folkpension, skall anses ha sådan nedsatt skatteförmåga, som här avses.

Vad härefter angår frågan om utvidgning av möjligheterna att bevilja

skattskyldig som äger förmögenhet extra avdrag vid existensminimum, får

utskottet erinra om att liknande yrkanden tidigare varit föremål för riksdagens

behandling. I det förslag från 1949 års uppbördssakkunniga, som låg

till grund för de år 1951 införda bestämmelserna om skattebefrielse vid

existensminimum, anfördes hl. a. att skattskyldig icke borde medgivas avdrag

för väsentligen nedsatt skatteförmåga, om han hade förmögenhet. I

några remissyttranden över förslaget hade anmärkts, att skattskyldiga i de

lägsta inkomstklasserna härigenom skulle bli föremål för en extra förmögenhetsbeskattning.

I anslutning därtill uttalade departementschefen i propositionen

nr 203/1951 att han icke kunde finna anledning föreligga att

betrakta saken ur en dylik synpunkt. Vad det här gällde att bedöma vore

endast, om skatteförmågan varit så nedsatt att anledning till extra avdrag

förcläge. Detta kunde icke anses vara förhållandet, där den skattskyldige

hade förmögenhet. I så fall funnes ju tillgångar, varmed skatteskulden

kunde gäldas. Frågan borde bedömas efter i huvudsak samma grunder,

som tillämpades vid utmätning och införsel. Departementschefen instämde

dock med de sakkunniga i att man vid fastställande av existensminimum

borde bortse från smärre tillgångar, där det måste anses obilligt att begära

afl den skattskyldige skulle avyttra desamma för gäldande av skatt, t. ex.

sedvanliga husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap, mindre bostadsfastighet

av enklaste beskaffenhet o. s. v. Kontanta medel eller banktillgodohavanden

ävensom belåningsbara egnahems- och villafastigheter borde dock

regelmässigt beaktas. — I anledning härav framfördes motionsvis önskemal

om eu liberalare tillämpning av avdragsreglerna i så måtto, att extra avdrag

skulle kunna tillerkännas även skattskyldiga med inkomst under existensminimum

men med förmögenhet av mindre storleksordning. 1951 åis bevillningsutskott

framhöll som sin mening att ett tillgodoseende av nämnda

önskemål skulle strida mot grundtanken i förslaget, att extra avdrag i de

fall varom här vore fråga borde medgivas allenast då gäldande av skatten

skulle medföra, att den skattskyldige skulle sakna medel till sitt och sin

familjs uppehälle. Riksdagen biföll nämnda proposition i förevarande delar.

Utskottet får vidare erinra om att vid införandet av reglerna om avdrag

vid exislensininium förutsattes afl en individuell prövning av ärendena och

eu restriktiv tillämpning av bestämmelserna skulle komma till stand. Då en

sädan ordning alltjämt bör gälla, bör det enligt utskottets mening icke kom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956

ma i Iråga att vidtaga så vittgående generella uppmjukningar av förutsättningarna

för medgivande av extra avdrag som ifrågasatts i motionerna I:

+93 och II: 653. Å andra sidan kan emellertid skäl anföras för att i vissa

lägen en skattskyldig bör kunna tillerkännas extra avdrag vid existensminimum,

även om han har tillgångar av den art motionärerna närmast avser.

I vad mån detta med hänsyn till utformningen av den återgivna bestämmelsen

i punkt 1 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen är

möjligt är en tolkningsfråga, som torde böra bedömas bl. a. med ledning

av det ovan återgivna departementschefsuttalandet i propositionen nr 203/

1951. På detta sätt torde också det ifrågavarande stadgandet ha tillämpats

av en del beskattningsnämnder och lokala skattemyndigheter.

Såvitt utskottet kunnat finna är läget på förevarande område icke sådant

att lagstiftningsåtgärder nu kan anses påkallade. I vad mån förhållandena

kan komma att ändras, om propositionsförslaget genomföres, finner sig utskottet

icke nu kunna bedöma. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl.

Maj:t kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem

och, om behov därav visar sig föreligga, låter företa en översyn av bestämmelserna.

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna förorda bifall

till de förevarande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts proposition

nr 59 för sin del antaga det vid propositionen fogade

förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 117 av herr Weiland in. fl.

samt II: 163 av herr Larsson i Stockholm och fröken Höier;

samt

2) de likalydande motionerna 1:493 av herrar Alvar Andersson

och Lars Andersson samt II: 653 av herrar Larsson

i Luttra och Larsson i Hedenäset

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

trän första kammaren: herrar Sjödahl, Hedman, Spetz, Franzon, Gustaf

Elofsson*, Eriksson, Söderquist, Veländer, Niklasson och Oscar Carlsson;

samt

Irån andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Ivristensson i Osby,

Sundström , Sjölin, Brand!, Vigelsbo*, Allard, Kärrlander, Anderson i

Sundsvall och Nilsson i Bästekille.

Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:139 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda hemställan om anslag till Statlig garanti för befrämjande av fiske på avlä a1 i texten