Betänkande i anledning av väckta motioner om rått för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för kostnader för stenröjning och andra grundförbättringar.
1956-04-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1956:26, Betänkande i anledning av väckta motioner om rått för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för kostnader för stenröjning och andra grundförbättringar.
Dokumentets text
Nr 26—27 Bevillningsutskottets betänkande nr 26 är 1956
1
Nr 26
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rått för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta
avdrag för kostnader för stenröjning och andra grundförbättringar.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 297 av herr Fritiof Karlsson in. fl. och II: 228 av herr Börjesson
m. fl. har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning rörande avdrag vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt för kostnader för stenröjning och andra grundförbättringar
i enlighet med vad i motionerna anförts.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionen II: 228.
Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdrag göras för bl. a. kostnader för reparation och
underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och underhåll,
såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill
underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §
bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd
täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.
Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare
material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring,
får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda
material som det gamla skulle kostat. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet avdrag icke göras för bl. a. kostnad
för grundförbättring å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning
med mera dylikt.
Spörsmålet om avdragsrätt för grundförbättringskostnader behandlades i
två vid 1950 års riksdag väckta motioner, I: 91 och II: 110, vari hemställdes
om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande av förslag
angående rätt för jordbrukare till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad
för utförda rationaliseringsarbeten såsom nyodling, betesanläggning, stenröjning
och annan jordförbättring.
1950 års bevillningsutskott, som avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 28, anförde bl. a. följande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1056. 7 samt. Nr 26—27
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1956
Utskottet får i anledning av vad i motionerna anförts framhålla, att enligt
årets statsverksproposition medelsåtgången å anslaget för jordbrukets
rationalisering beräknats till 19 miljoner kronor. Hur stor del därav som
avser bidrag till nyodling, betesanläggning och stenröjning m. fl. jordförbättringsåtgärder
har ej exakt angivits i propositionen. Med hänsyn till av
lantbruksstyrelsen i dess förslag till anslagsäskanden anförda beräkningsgrunder
synes det dock kunna antagas, att bidragen till de nu nämnda ändamålen
motsvara omkring en tredjedel av ovanberörda belopp. Därest med
motionerna skulle avses, alt statsbidragen av detta slag skulle helt upphöra
och ersättas med en avdragsrätt för utgivna kostnader för därmed åsyftade
rationaliseringsarbeten, torde en sådan omläggning näppeligen bliva till fördel
för därav berörda jordbrukare. Att såväl statsbidrag som en avdragsrätt
skulle kunna ifrågakomma beträffande omförmälda rationaliseringsarbeten
finner utskottet uteslutet.
Den av motionärerna ifrågasatta avdragsrätten möter betänkligheter även
ur andra synpunkter. Vid åtskilliga tillfällen har av bevillningsutskottet
under de senare åren framhållits angelägenheten av att, i den mån stöd
från statens sida för något ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades
i form av anslag till det ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader
vid beskattningen. Dessa uttalanden ha godkänts av riksdagen. Det torde
icke finnas anledning att här närmare ingå på de skäl, som kunna anföras
för denna uppfattning. Utskottet inskränker sig i detta sammanhang till
ett konstaterande av att den i motionerna framförda tanken strider mot
dessa tidigare uttalanden från riksdagens sida.
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser rörande avdragsrätten för
driftkostnader i jordbruket uttalade utskottet vidare följande.
Ur principiell synpunkt synes någon erinran icke kunna göras mot denna
reglering av avdragsrätten för driftkostnader. Givetvis kan emellertid den
frågan ställas, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad
och icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på
ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. Utskottet kan för egen del icke
uttala någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter dock att denna
fråga kommer att tagas under närmare övervägande i samband med den
blivande översynen av skattelagstiftningen.
I de vid 1952 års riksdag väckta motionerna 1:41 och II: 61 hemställdes,
att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i vederbörande skatteförfattningar
att kostnaden för stenröjning bleve avdragsgill vid kommunal
och statlig taxering för inkomst i den mån kostnaden icke ersattes av statliga
bidrag, dock högst till ett belopp av 1 000 kronor årligen.
1952 års bevillningsutskott hemställde i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 10, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I nämnda betänkande anförde utskottet bl. a. följande.
I anledning av det i nu föreliggande motioner framställda yrkandet om
införande av en begränsad avdragsrätt i fråga om kostnader för stenröjning
får utskottet framhålla, att de under senare år av statsmakterna lämnade
bidragen till stenröjningsföretag uppgått till betydande belopp. Av en av
lantbruksstyrelsen gjord sammanställning rörande lantbruksnämndernas
verksamhet framgår, att statsbidrag, däri inräknat s. k. avskrivningslån, beviljades
för ifrågavarande företag med 5,2 miljoner kronor under åren 1949
och 1950. Antalet med sådana bidrag understödda stenröjningsföretag upp
-
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 26 är 1956
gick till 11 722 och berörde en sammanlagd areal av 18 182 hektar. Därutöver
har i ett fåtal fall stöd lämnats i andra former. Jämväl i årets statsverksproposition
har anslag upptagits för jordbrukets rationalisering. Med
hänsyn till omfattningen av detta statliga stöd vill utskottet — ined understrykande
av vad 1950 års bevillningsutskott uttalat — som sin mening
anföra, att en avdragsrätt av den art, som i förevarande motioner förordats,
icke torde, under förutsättning att statsbidragen bortfölle, kunna förväntas
medföra en väsentligt ökad stimulans till rationalisering.
Enligt nu gällande skattelagstiftning är vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
— liksom även vid beräkning av inkomst av andra förvärvskällor
—- avdrag medgivet för alla omkostnader under beskattningsåret för
intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag är däremot icke medgivet
för s. k. grundförbättring. Dessa bestämmelser innebära, att avdrag får ske
för alla kostnader för fastighetens bibehållande i sitt ursprungliga skick
men icke för kostnader för förbättring eller utvidgning av fastigheten.
I motionerna har framhållits bland annat, att enligt motionärernas mening
stenröjning icke alltid vore att anse såsom grundförbättring. Motionärerna
åsyftade det fall, att ett fält, som befriats från ovanjordssten, efter
några år åter visade upp sten, vilket berodde på sänkning av jordytan genom
att jord bortförts med grödan. Såvitt utskottet kunnat finna har den av
motionärerna berörda frågan icke dragits under prövning i högsta instans.
Spörsmålet är en tolkningsfråga, till vilken det icke ankommer på utskottet
att taga ställning. Utskottet vill emellertid i anslutning härtill erinra om
att 1950 års bevillningsutskott i sitt ovannämnda betänkande förutsatt, att
frågan, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och icke
avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på ett i
alla avseenden tillfredsställande sätt, komme att tagas under närmare övervägande
i samband med översynen av skattelagstiftningen. Med hänsyn till
att 1950 års skattelagssakkunniga, som ha att verkställa denna översyn,
sålunda komma att pröva denna gränsdragning emellan avdragsgill och
icke avdragsgill kostnad, finner utskottet ej skäl att i förevarande sammanhang
göra något uttalande i detta avseende.
Av innehållet i de nu förevarande motionerna må här återgivas följande.
Det vore ur samhällets synpunkt önskvärt, att jordbruksdriften kunde
rationaliseras så mycket som möjligt. För stora delar av vårt land vore stenröjning
i betydande omfattning nödvändig, om moderna jordbruksmaskiner
till fullo skulle kunna utnyttjas. Den erforderliga stenröjningen krävde
emellertid betydande kapitalinvesteringar, som endast på mycket lång sikt
kunde betalas genom jordbruksproduktion på fastigheterna. I viss utsträckning
kunde statliga bidrag beviljas för bl. a. stenröjning enligt bestämmelserna
om statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. Sådant statsbidrag
utginge dock endast efter särskild bchovsprövning och i regel endast under
förutsättning, att brukningsdelen ej innehölle mer än 20 hektar åker eller
till åker omräknad ängs- och betesmark. Fn slor del av jordbrukarna vore
därför utan möjlighet att erhålla detta stöd.
Det statliga bidraget till stenröjning in. in. vore icke skattepliktigt. De
jordbrukare, som icke kunde erhålla sådant bidrag, måste emellertid erlägga
skatt för belopp som använts för stenröjning, eftersom denna ur skattcsynpunkt
betraktades som grundförbättring, för vilken enligt 22 § 2 mom.
k om in un al skal tel a gen avdrag icke finge ske vid taxeringen. Det kunde ur
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1956
vissa synpunkter vara riktigt att betrakta stenröjning som framför allt en
grundförbättring, varigenom jordbruksvärdet förhöjdes. Det måste dock
understrykas, att värdet icke tillnärmelsevis stode i proportion till de kostnader
som stenröjningen betingade. En stenröjning borde närmast betraktas
som en anläggningstillgång, som omedelbart bleve föremål för en betydande
värdeminskning. Skäl kunde också föreligga att jämställa kostnaderna
för stenröjning med driftkostnader för en följd av år. Med nuvarande
beskattningsbestämmelser vore emellertid en stenröjning ur den enskilde
jordbrukarens synpunkt oftast en investering, som icke kunde betraktas
som lönande. Om kostnaderna för stenröjning bleve avdragsgilla vid beskattningen,
skulle jordbrukets rationalisering och mekanisering i hög grad kunna
påskyndas. Frågan om rätt till avdrag för kostnader för stenröjning borde
därför snarast möjligt bli föremål för utredning.
Slutligen anföres i motionerna, att ifrågavarande spörsmål syntes falla
inom ramen för den genomgång av kominunalskattelagen, vilken förutsatts
skola verkställas av 1950 års skattelagssakkunniga. Då 1955 års riksdag behandlade
motioner om ändrade grunder för beräknandet av värdeminskningsavdrag
å byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet samt om avdrag
för täckdikningsanläggningar m. in., förutsatte riksdagen, att ifrågavarande
spörsmål skulle komma att beaktas vid planläggningen av de sakkunnigas
fortsatta arbete. Det syntes motionärerna lämpligt, att i nämnda
sammanhang en allsidig prövning skedde av frågan om avdrag för grundförbättringar,
varvid de synpunkter, som i motionerna anförts beträffande
stenröjningskostnaderna, borde vinna beaktande. Även andra möjligheter för
frågans prövning kunde tänkas.
Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning rörande avdrag vid inkomsttaxeringen
för kostnader för stenröjning och andra grundförbättringar.
Av motiveringen för yrkandet framgår att motionärerna endast åsyftat
grundförbättring å jordbruksfastighet.
Frågan om avdrag för kostnader för stenröjning har såsom framgår av
den ovan lämnade redogörelsen tidigare varit föremål för riksdagens behandling.
Sålunda yrkades i motioner vid 1950 års riksdag skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande av förslag angående rätt för
jordbrukare att erhålla avdrag för kostnad för utförda rationaliseringsarbeten,
däribland stenröjning särskilt nämndes. Samma års bevillningsutskott
erinrade i betänkande nr 28 om att statsmakterna vidtagit åtgärder för
att främja jordbrukets inre rationalisering. Bl. a. utginge statsbidrag till nyodling,
betesanläggning och stenröjning m. fl. jordförbättringsåtgärder. Alt
såväl statsbidrag som avdragsrätt vid taxeringen skulle kunna ifrågakomma
beträffande omförmälda rationaliseringsarbeten fann utskottet uteslutet.
Utskottet framhöll vidare, att den i motionerna framförda tanken icke vore
förenlig med av riksdagen vid åtskilliga tillfällen godkända uttalanden från
bevillningsutskottets sida att, i den mån stöd från statens sida för något
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1956
ändamål befunnes påkallat, detta stöd borde lämnas i form av anslag till det
ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader vid beskattningen. Utskottet
underströk att ur principiell synpunkt någon erinran icke kunde göras
mot den gällande regleringen av avdragsrätten för driftkostnader. Den
frågan kunde dock givetvis ställas huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill
driftkostnad och icke avdragsgill grundförbättring enligt gällande
bestämmelser skett på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. För egen
del kunde utskottet icke uttala någon mening i detta hänseende, men utskottet
förutsatte att frågan skulle tas under närmare övervägande i samband
med en översyn av skattelagstiftningen. Riksdagen godkände bevillningsutskottets
betänkande och lämnade motionerna utan åtgärd.
Vid 1952 års riksdag framställdes i väckta motioner yrkande om införande
av en begränsad avdragsrätt i fråga om kostnader för stenröjning. Samma
års bevillningsutskott framhöll att de av statsmakterna lämnade bidragen
till stenröjningsföretag uppgått till betydande belopp. Med hänsyn till
omfattningen av detta statliga stöd ville utskottet — med understrykande av
vad 1950 års bevillningsutskott uttalat — som sin mening anföra, att en avdragsrätt
för stenröjningskostnader icke torde, under förutsättning att
statsbidragen bortfölle, kunna förväntas medföra en väsentligt ökad stimulans
till rationalisering. Beträffande det i motionerna upptagna spörsmålet
om stenröjning alltid vore att betrakta såsom grundförbättring uttalade utskottet
att denna fråga vore en tolkningsfråga, till vilken det icke ankomme
på utskottet att ta ställning. I anslutning härtill erinrade utskottet om att
1950 års skattelagssakkunniga, som hade att verkställa en översyn av skattelagstiftningen,
skulle komma att pröva frågan om gränsdragningen mellan
avdragsgill och icke avdragsgill kostnad.
Även frågan om avdrag för kostnader för andra grundförbättringsåtgärder
å jordbruksfastighet än de förut nämnda har vid flera tillfällen varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda har motionsvis yrkats införande
av avdragsrätt för kostnader för skogsbilvägar, täckdikningsanläggningar,
invallningar, fruktkulturer o. s. v. Även dessa frågor har av respektive
års bevillningsutskott ansetts vara av sådan art, att de skulle komma
att upptagas till övervägande i samband med den översyn av kommunalskattelagstiftningen
som avsetts skola verkställas av 1950 års skattelagssakkunniga.
I likhet med tidigare års bevillningsutskott finner utskottet spörsmålen
om avdrag för kostnader för stenröjning och andra grundförbättringsåtgärder
vara av den art, att de faller inom ramen för den genomgång av
kommunalskattelagen, vilken förutsatts skola verkställas av 1950 års skattelagssakkunniga.
Utskottet, som i annat sammanhang framfört vissa synpunkter
rörande utredningen av de frågor, vilka ligger under prövning av
1950 års skattelagssakkunniga, får under hänvisning till vad därvid uttalats
understryka angelägenheten av att ställningstagandet till nu förevarande
spörsmål icke uppskjutes någon längre tid. Då spörsmålen sålunda kan
förväntas bli föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga eller
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1956
i annan ordning, anser sig utskottet icke böra i anledning av motionerna
förorda skrivelse till Kungl. Maj :t.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 297 av herr Fritiof Karlsson
in. fl. och II: 228 av herr Börjesson in. fl. om rätt för
jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för kostnader
för stenröjning och andra grundförbättringar, måtte, i den
mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 12 april 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Franzon,
Eriksson, Snygg, Söderquist, Velander, Niklasson och Werner; samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Nilsson i Svalöv,
Sjölin, Allard, Kärrlander, Strandh, Wiklund, Henriksson, Jansson i Aspeboda
och Andersson i Essvik.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.