Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade regler rörande fördelningen mellan olika kommuner av skatt för inkomst av rörelse.
1956-04-12 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1956:29, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade regler rörande fördelningen mellan olika kommuner av skatt för inkomst av rörelse.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956
9
Nr 29
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändrade regler rörande fördelningen mellan olika
kommuner av skatt för inkomst av rörelse.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 302 av herr Sundberg m. fl. och II: 245 av herr Löfroth m. fl.
har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till sådan ändring av 58 § kommunalskattelagen, att
bestämmelserna att fem procent eller eventuellt mera av rörelseinkomst
skall föras till kommun där huvudkontor finnes utgår.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 245.
I 57 § 1 mom. kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av
rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe.
Vidare finnes vissa stadganden rörande beskattningsorten i de fall, då fast
driftställe icke begagnats. I 2 mom. återfinnes bestämmelser angående beskattningen
— förutom av rederirörelse — av vissa slag av rörelse, vilka
enligt sin natur merendels bör beskattas i flera kommuner, nämligen kommunikationsföretag
(järnvägsdrift, kanaldrift, omnibustrafik etc.) samt
vatten-, gas- eller elverk. I momentet ges för beskattningen av varje slag av
sådan rörelse allmänna riktlinjer, vilka i korthet kan sägas innebära att beskattning
skall ske såväl i den kommun där huvudkontor funnits som i kommun,
som berörts av verksamheten genom att t. ex. förbrukning av kraft
skett eller trafik ägt rum inom kommunen.
Detaljerade bestämmelser angående rörelseinkomstens fördelning i de
fall, då beskattning i flera kommuner ifrågakommer, lämnas i 58 §. Beträffande
ovannämnda kommunikations- och kraftföretag samt rörande vissa
andra rörelser, såsom bankrörelse eller annan penningrörelse och jordstyckningsföretag,
stadgas sålunda för varje slag av rörelse huru stor del
av inkomsten som skall beskattas i varje kommun. I fråga om flertalet
slag av rörelse innebär dessa bestämmelser, att en viss del av rörelseinkomsten,
fem eller tio procent, skall beskattas i kommun, där huvudkontor
funnits. Resterande del av inkomsten skall fördelas med hänsyn till vissa
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956
angivna omständigheter, såsom t. ex. i fråga om spårvägsdrift i förhållande
till inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer. Rörande vissa slag
av rörelse lämnas i anvisningarna till denna paragraf ytterligare — i några
fall synnerligen detaljerade — föreskrifter angående inkomstens fördelning.
I 58 § stadgas slutligen beträffande rörelse av annat slag än de i
paragrafen särskilt angivna att inkomsten skall beskattas till fem procent
eller, där omständigheterna därtill föranleder, högre procent i kommun,
där huvudkontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe
^*e§ägnats, efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje
kommun tillverkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där
sysselsatta arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för
bedömande av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.
I kommunalskatteberedningens betänkande med förslag till omläggning
av den kommunala beskattningen in. in. del I (SOU 1942:34 s. 173—239)
lämnas en uttömmande redogörelse rörande beskattningsföremålens fördelning
mellan kommunerna med eu omfattande historik, till vilken utskottet
tillåter sig hänvisa. I förevarande sammanhang må allenast nämnas följande.
Förslag om införande av ett stadgande om huvudkontorsandel framlades
första gången i Eisermans och von Wolckers år 1917 avgivna betänkande.
Dittills hade i allmänhet, då särskilt huvudkontor inrättats, den
kommun, där affärsledningen sålunda handhades, tillmätts en betydande
andel av inkomsten till beskattning. I nämnda förslag begränsades emellertid
denna andel till högst fem procent så framt icke särskilda omständigheter
föranledde tillämpningen av en högre andelsberäkning. I kommunalskattekommitténs
betänkande (SOU 1924:53) upptogs emellertid
ifrågavarande bestämmelser i huvudsak i den lydelse de erhöll år 1928
och alltjämt äger. I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102) berördes
fragan om fördelning av rörelseinkomst mellan flera kommuner icke
i ■vidare mån än att departementschefen tillbakavisade de anmärkningar,
som riktats mot kommunalskattekommittén, därför att denna skulle ha
föreslagit att kommun, där huvudkontor vore beläget, i regel skulle tilldelas
fem procent av inkomsten. Enligt departementschefens mening hade
kommittén klart utsagt, att där omständigheterna därtill föranledde, huvudkontorskommunen
skulle erhålla högre procent än fem, varför det avkommittén
angivna procenttalet fem vore allenast en minimisiffra, som
kunde överskridas. I 1928 års kommunalskatteproposition (nr 213) upptogs
i huvudsak samma regler som i 1927 års proposition. Riksdagen godkände
propositionens förslag i dessa delar.
I motioner vid 193S års riksdag föreslogs, att liuvudkontorsandelen skulle
bestämmas till tre procent, eller, därest särskilda omständigheter det föranledde,
till högre procent, dock högst fem procent. Motionerna avslogs på
hemställan av samma års bevillningsutskott i dess betänkande nr 7 under
motivering att spörsmålet vore föremål för närmare överväganden inom
kommunalskatteberedningen.
I komniunalskatteberedniingens tidigare omnämnda betänkande (SOU
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956
1942:34), vilket emellertid i förevarande hänseende icke lagts till grund
för lagstiftning, anfördes viss kritik mot gällande ordning rörande fördelning
av inkomst av rörelse (s. 200—233). I anslutning härtill föreslog beredningen
vissa ändrade regler rörande fördelningen av rörelseinkomst,
syftande huvudsakligen till eu begränsning av den s. k. handelsandelen.
Rörande huvudkontorsandelen föreslogs emellertid i sak ingen ändring i
förhållande till gällande regler. I fråga om huvudkontorsandelen anförde
beredningen följande:
När det gäller att fördela inkomst mellan verksamhetsgrenar av olika
art, torde enligt huvudregeln den ekonomiska betydelsen av varje gren
böra utgöra fördelningsgrund. Så synes regeln också hava tolkats, när det
varit fråga om uppdelningen mellan fabrikation och handel, men vid utmätande
av huvudkontorets andel har det införda stadgandet angående
sådan andel kommit att verka såsom en begränsning. Denna begränsning,
som ansluter sig till de av kommunalskattesakkunniga framlagda riktlinjerna,
synes i viss mån stå i motsättning till huvudregeln. Huvudkontorsandelen
torde nämligen i allmänhet icke vara sa stor att den mots^aiar den
ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten.
Beredningen har även övervägt en ytterligare begränsning av beskattningsrätten
för de kommuner, där tillverkning ej sker, genom ett borttagande
av huvudkontorsandelen, såsom i de ovannämnda motionerna vid
1938 års riksdag ifrågasatts. En sådan åtgärd skulle även överensstämma
med beredningens allmänna uppfattning i fördelningsfrågan. Det må också
erinras, att man i Danmark nyligen funnit anledning upphäva bestämmelsen
om särskild andel för huvudkontorskommunen. Då emellertid huAudkontorsandelen
genom gällande bestämmelser är tämligen snävt begränsad
och därför icke har någon betydelse för fördelningen av inkomstskatteunderlaget
mellan kommunerna, har beredningen icke ansett sig hava skal
att framlägga något förslag i denna fråga. Praxis synes ä^n ga i den liktningen
att huvudkontorsandelen sällan bestämmes till mer än fem procent.
Rörande mellankommunala prövningsnämndens praxis i hithörande hänseenden
har i en artikel i Svensk Skattetidning årgång 1948, s. 303, bl. a.
lämnats följande upplysningar:
Enligt bestämmelserna i 58 § kommunalskattelagen skall i normalfallet
5 procent av den kommunalskattepliktiga inkomsten tillföras den kommun
där huvudkontor för rörelse funnits. Om det gäller ett företag, som
både tillverkar varor och försäljer dessa genom egen försäljningsorganisation,
brukar den återstående delen av kommunalskattepliktiga inkomsten
enligt utbildad praxis fördelas med 2/3 tillverkningsvinst och 1/3
försäljningsvinst. Tillverkningsvinsten fördelas i förekommande fall i förhållande
till tillverkningsvärdena eller efter annan grund som kan befinnas
skälig och försäljningsvinsten med ledning av omsättningssiffrorna. Fördelning
med ledning av s. k. specialbokslut för olika avdelningskontoi godtages
som regel icke.
I vissa fall beräknas emellertid huvudkontorsandelen tdl 10 procent. For
företag som uteslutande driva handelsrörelse brukar således huvudkontoisandelen
beräknas efter den högre procentsatsen, om huvudkontoret ombesörjer
varuinköpen. Förhöjningen motiveras med att någon del av
vinsten bör hänföras till den del av huvudkontorets verksamhet som avser
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956
varuanskaffningen och som hos tillverkningsbolag motsvaras av tillverkningsvinst.
Vidare brukar huvudkontorsandelen beräknas till 10 procent,
om huvudkontoret är av särskilt stor betydelse, exempelvis om konstruktions-
och forskningsarbeten i större omfattning bedrivas i huvudkontorskommunen
eller om huvudkontoret såsom hos våra stora exportindustrier
sköter världsomfattande affärer. Slutligen brukar huvudkontorsandelen
höjas till 10 procent i sådana fall då huvudkontoret sköter försäljningsarbetet
men detta kräver jämförelsevis liten personal. Det har i sådana fall
ansetts, att huvudkontorskommunen skulle bli alltför gynnad, om den
enligt vanlig schablon tillfördes 5 procent såsom huvudkontorsandel och
1/3 av återstående inkomst såsom försäljningsvinst. Huvudkontorskommunen
tillgodoräknas i stället en mindre försäljningsvinst genom att huvudkontorsandelen
höjes till 10 procent; återstående del av den kommunalskattepliktiga
inkomsten tillföres tillverkningskommunerna. Sistnämnda
förfaringssätt brukar bl. a. tillämpas då tillverkningen avser tämligen likartat
gods och försäljningen sker i stora partier. Detta gäller exempelvis
gruvföretag; även för bruksindustrier och trävaruföretag räknas ofta icke
med full försäljningsvinst enligt huvudregeln utan huvudkontorsandelen
höjes i stället till 10 procent.
Frågan om fördelningen av rörelseinkomst har — såvitt angår kraftverkens
beskattning — uppmärksammats i en skrivelse till Kungi. Maj:t
från saniarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. I skrivelsen hemställes
om en skyndsam översyn av gällande bestämmelser om kraftverkens
beskattning. Skrivelsen har av Kungl. Maj :t överlämnats till 1950 års
skattelagssakunniga för övervägande. I detta sammanhang må allenast
nämnas, att i skrivelsen icke synes göras någon erinran mot stadgandet,
att 10 procent av kraftverks inkomst skall beskattas i den kommun, där
huvudkontor varit beläget.
Yikande av i huvudsak samma innebörd som i de nu förevarande motionerna
Iraintördes i en vid 1955 års riksdag väckt motion II: 179. I sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 48 avstyrkte samma års bevillningsutskott
motionen. Utskottet framhöll att det i motionerna berörda spörsmålet
endast utgjorde en del av det större problemet om fördelning av rörelseinkomst
över huvud taget. Gällande bestämmelser på området torde vara
grundade på den uppfattningen, att en fördelning av rörelseinkomsten borde
ske mellan de olika kommuner, i vilka inkomsten kunde anses ha åtnjutits
eller intjänats. Därvid hade man icke ansett sig kunna bortse från
det förhållandet att, även om ett företag idkat fabriksrörelse eller dylikt,
rörelseresultatet dock måste antagas vara beroende jämväl av andra* faktorer
än enbart tillverkning eller produktion. Man hade sålunda tillerkänt
beaktande särskilt åt försäljningsarbete genom den s. k. försäljningsvinstandelen,
men jämväl åt inköpsarbete och administration. Huvudkontorsandelen
Aore sålunda avsedd att motsvara den andel av rörelseinkomsten, som
kunde antagas ha intjänats genom den vid huvudkontoret bedrivna verksamheten.
Denna innebar stundom endast ren administration, men mestadels
torde flertalet för rörelsens verksamhet avgörande beslut ske på hu\udkontoret
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956
ten dit. I flertalet sammanhang då storleken av liuvudkontorsandelen diskuterats,
hade icke gjorts gällande, att den stadgade andelen vore för hög.
Utskottet åberopade att kommunalskatteberedningen bl. a. uttalat, att andelen
genom gällande bestämmelser vore tämligen snävt begränsad och därför
icke hade någon betydelse för fördelningen av skatteunderlaget mellan
kommunerna. Beredningen hade även anfört, att liuvudkontorsandelen i
allmänhet icke torde vara så stor att den motsvarade den ekonomiska betydelsen
av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten. Utskottet anmärkte
vidare, att i fråga om fördelning av rörelseinkomst för ett företag,
som både tillverkat och sålt varor, i praxis en förskjutning till förmån för
tillverkningskommunerna ägt rum. Det tidigare gjorda antagandet, att i
normalfallet tillverkningen och handeln vägde lika, hade sålunda fått vika
för en avvägning, som tillmätt tillverkningen en dubbelt så stor andel som
försäljningen. Sedan liuvudkontorsandelen fråndragits hänfördes i regel
alltså två tredjedelar av inkomsten till tillverkningskommunerna och en
tredjedel till försäljningskommunerna. Härefter anförde utskottet bl. a.
Med det anförda har utskottet endast velat antyda bakgrunden till gällande
bestämmelser. Med utgångspunkt från att dessa syftar till att i möjligaste
mån fördela rörelseinkomsten mellan kommunerna efter den ekonomiska
betydelsen av den inom varje kommun bedrivna verksamheten
kan utskottet icke finna, att vad i motionen anförts kan utgöra skäl för
ett slopande eller en minskning av liuvudkontorsandelen. Skulle emellertid
den större frågan om ändrade grunder för fördelning av rörelseinkomst
över huvud taget upptagas till omprövning, blir givetvis även frågan om
huvudkontorsandelens storlek aktuell. Som nyss nämnts ansåg sig emellertid
icke heller kommunalskatteberedningen, oaktat den inställning beredningen
hade till fördelningsfrågan, böra förorda en sänkning av huvudkontorsandelen.
I de nu föreliggande motionerna har erinrats om kommunalskatteberedningens
ovan återgivna yttrande och framhållits att sedan kommunalskatteberedningen
avgav sitt betänkande ett helt annat läge uppstått. Icke minst
gällde detta fördelningen av inkomstskatteunderlaget, varför det resonemang
som beredningen då hade anledning att föra icke längre kunde äga tillämpning.
Enligt motionärernas mening borde rörelseinkomst helt bli föremål
för beskattning i den eller de kommuner där den huvudsakliga produktionen
och den egentliga rörelsen bedreves och bestämmelsen om särskild andel
för huvudkontorskommun upphävas.
Utskottet. Inkomst av rörelse, som bedrivits i flera kommuner, skall, såvitt
avser taxeringen till kommunal inkomstskatt, fördelas mellan de berörda
kommunerna. Reglerna rörande sådan fördelning återfinnes i 57 och
58 §§ kommunalskattelagen samt i anvisningarna till sistnämnda paragraf.
Beträffande vissa slag av rörelse, bl. a. trafikföretag och vissa distributionsföretag,
har särskilda bestämmelser av detaljerat innehåll meddelats. I fråga
om rörelse av annat slag än sådan, för vilken särskilda fördelningsregler
fastställts, gäller att inkomsten skall beskattas till fem eller, om omstän
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956
digheterna därtill föranleder, högre procent i kommun där huvudkontor
funnits samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter
vad som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade
varors värde, handelsomsättningens storlek, antalet där sysselsatta
arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömandet.
De sålunda meddelade bestämmelserna grundar sig på den uppfattningen,
att rörelseinkomst bör fördelas mellan de olika kommuner, i vilka inkomsten
kan anses ha åtnjutits eller intjänats. Man har därvid, även såvitt avser
företag som huvudsakligen idkat fabriksrörelse eller dylikt, icke ansett sig
kunna bortse från det förhållandet att rörelseresultatet måste antagas vara
beroende jämväl av andra faktorer än enbart tillverkning eller produktion.
Särskilt har försäljningsarbetet tillerkänts beaktande genom den s. k. försäljningsvinstandelen.
Hänsyn har ansetts böra tas även till den del av företagets
verksamhet, som avser inköpsarbete och administration; som ett uttryck
härför torde stadgandet om huvudkontorsandel böra ses. Denna andel
är således avsedd att motsvara den del av rörelseinkomsten, som kan antagas
ha intjänats genom den vid huvudkontoret bedrivna verksamheten.
Stundom omfattar denna verksamhet endast ren administration, men mestadels
torde flertalet för rörelsens bedrivande avgörande beslut fattas på
huvudkontoret. Det förekommer också i betydande utsträckning att huvudkontoret
handhar viss inköps- eller försälj ningsverksamhet.
I de föreliggande motionerna har yrkats att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :l anhålla att efter vederbörlig utredning förslag framlägges
till sådan ändring av 58 § kommunalskattelagen, att den särskilda regeln
utgår som tillförsäkrar den kommun, där huvudkontoret är beläget, beskattningsrätten
till en inkomst motsvarande minst fem procent av en rörelses
totala inkomst. Av motiveringen för yrkandet framgår, att motionärerna
ansett hela rörelseinkomsten böra beskattas i den eller de kommuner, där
den huvudsakliga produktionen och den egentliga rörelsen bedrivits.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen framställdes i en
vid 1955 års riksdag väckt motion, II: 179, yrkande av i huvudsak samma
innebörd som i de nu förevarande motionerna. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 48 avstyrkte samma års bevillningsutskott motionen. Därvid
framhöll utskottet att det i motionerna berörda spörsmålet endast utgjorde
en del av det större problemet om fördelning av rörelseinkomst
över huvud taget. Utskottet erinrade vidare beträffande storleken av huvudkontorsandelen
om att det i flertalet sammanhang, då storleken av denna
andel diskuterats, icke hade gjorts gällande, att den i lagen fastställda minimiandelen
vore för hög. Härvidlag hänvisade utskottet till kommunalskatteberedningen,
som bl. a. uttalat att andelen genom gällande bestämmelser
vore tämligen snävt begränsad och därför icke hade någon betydelse
för fördelningen av skatteunderlaget mellan kommunerna samt att huvudkontorsandelen
i allmänhet icke vore så stor att den motsvarade den ekonomiska
betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten. Utskottet
anmärkte vidare, att i fråga om fördelning av rörelseinkomst för ett
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956 15
företag, som både tillverkat och sålt varor, i praxis en förskjutning till förmån
för tillverkningskominunerna ägt rum. Sedan huvudkontorsandelen
fråndragits plägade två tredjedelar av inkomsten hänföras till tillverkningskommunerna
och en tredjedel till försäljningskommunerna. Med utgångspunkt
från att gällande bestämmelser syftade till att i möjligaste mån fördela
rörelseinkomsten mellan kommunerna efter den ekonomiska betydelsen
av den inom varje kommun bedrivna verksamheten kunde utskottet
icke finna, att vad i motionen anförts kunde utgöra skäl för ett slopande
eller en minskning av huvudkontorsandelen. Skulle emellertid den större
frågan om ändrade grunder för fördelning av rörelseinkomst över huvud
taget upptagas till omprövning, bleve givetvis även frågan om huvudkontorsandelens
storlek aktuell.
Enligt utskottets mening kan man icke bortse från att den verksamhet,
som utövas vid ett rörelsedrivande företags huvudkontor, är av betydelse
för rörelsens resultat. I överensstämmelse med den till grund för gällande
lagstiftning liggande principen, att inkomst av en inom flera kommuner
bedriven rörelse skall fördelas mellan de olika kommunerna, bör därför en
del av inkomsten beskattas inom den kommun, där huvudkontoret är beläget,
likaväl som t. ex. fördelning av beskattningsrätten till ett industriföretags
inkomst bör ske mellan den kommun, där tillverkning sker, och den
kommun där försäljningsarbetet bedrives. Det sagda gäller dock endast under
den förutsättningen, att förhållandena är sådana att huvudkontoret kan
betecknas såsom fast driftställe. Vad i motionerna anförts har icke övertygat
utskottet om att det skulle vara berättigat att slopa huvudkontorsandelen.
Det ligger emellertid i sakens natur att det ofta är svårt att fastställa hur
stor del av den totala inkomsten, som bör hänföras till den vid huvudkontoret
bedrivna verksamheten. Särskilt gäller detta om denna verksamhet avser
planläggning på längre sikt än för det aktuella beskattningsåret. Det är därför
enligt utskottets mening i regel lämpligt om huvudkontorsandelen bestämmes
till ett för flera år i taget gällande procenttal. Med hänsyn till önskvärdheten
att undvika onödiga taxeringstvister och att förenkla taxeringsarbetet
synes det vara en rationell ordning att begagna sig av en i lagen
angiven, schablonmässigt bestämd procentsats, vilken skall tillämpas då omständigheterna
icke föranleder till att större andel av inkomsten bör hänföras
till huvudkontoret.
Hur stor den i lagen angivna minimiprocentsatsen skall vara är en bedömningsfråga,
till vilken utskottet icke på förevarande material är berett ta
ställning. Utskottet får emellertid erinra om att då den alltjämt gällande
minimiandelen, fem procent, infördes från flera håll gjordes gällande att
den vore för låg och borde bestämmas till tio procent. Vidare får utskottet
härutinnan hänvisa till det tidigare återgivna uttalandet av kommunalskatteberedningen.
Det synes icke föreligga anledning till antagande att betydelsen
av den vid huvudkontoret bedrivna verksamheten under senare tid av
-
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956
tagit; snarare torde förhållandena i allmänhet ha utvecklats i motsatt riktning.
Såvitt utskottet kunnat finna har tillämpningen av stadgandet om huvudkontorsandel
i allmänhet icke medfört några mer betydande minskningar
av vederbörande kommuners skatteunderlag. Av vida större betydelse är de
fördelningar, som i övrigt skall ske, då rörelse bedrivits inom flera kommuner.
Med undantag för de speciella bestämmelserna rörande vissa trafik- och
distributionsföretag finns härvidlag icke några detaljföreskrifter hur fördelningen
skall ske. Man har i lagen endast angivit några av de faktorer, som
bör komma i betraktande såsom grund för inkomstens fördelning. I övrigt
har fördelningen överlämnats till taxeringsmyndigheternas fria bedömande.
Som den tidigare lämnade redogörelsen för mellankommunala prövningsnämndens
praxis utvisar brukar vissa schabloner tillämpas vid fördelningen.
Såvitt utskottet har sig bekant har de schabloner som kommit till användning
i allmänhet godtagits. Utskottet vill emellertid understryka önskvärdheten
av att beskattningsnämnderna — för att en i möjligaste mån
riktig fördelning skall nås — med jämna tidsmellanrum undersöker om ett
företag, för vilket dylika schabloner en längre tid tillämpats, så förändrats
till sin struktur att eu förnyad avvägning av de olika andelarnas inbördes
förhållande bör äga rum.
Det kan i detta sammanhang vara skäl att påpeka, att ett företag med
flera verksamhetsgrenar genom att uppdela verksamheten å två eller flera
formellt självständiga företag under i huvudsak gemensam ledning kan
delvis sätta de i 58 § kommunalskattelagen givna fördelningsreglerna ur
spel såvitt avser förhållandena mellan de olika företagen inbördes. I princip
skall varje sådant företag beskattas för sin inkomst i kommun, där företaget
har fast driftställe. Genom att företagen vid affärer sinsemellan tilllämpar
högre eller lägre pris än de i allmänhet gällande eller genom andra
liknande åtgärder kan åstadkommas, att inkomsten av deras rörelse kommer
att redovisas inom annan kommun än den, där inkomsten skulle ha
redovisats, om intressegemenskap icke förefunnits. Sker överflyttning av
inkomst i avsevärd mån kan tillrättaläggande härav göras enligt särskilt
stadgande i 57 § 3 mom. kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande skall
såsom beskattningsort för det företag, för vilket för hög inkomst sålunda
redovisats, beträffande skälig del av inkomsten gälla den kommun, där det
andra företaget skulle ha utgjort skatt för inkomsten, om normal prissättning
tillämpats. Med hänsyn till den reglering som sålunda i lagstiftningen
gjorts för dessa fall kan antagas att här föreligger en fördelningsfråga av
ekonomiskt vida större betydelse för de enskilda kommunerna än den som
sammanhänger med spörsmålet om huvudkontorsandelen. Utskottet vill
även understryka vikten av att beskattningsmyndigheterna har sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden. Utskottet vill i detta sammanhang
också påpeka att det kan vara anledning att undvika en sådan utformning
av reglerna om fördelning av ett företags rörelseinkomst, att de direkt
inbjuder till uppdelning av ett företag på flera.
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956
Av det anförda framgår att utskottet i likhet med 1955 års bevillningsutskott
finner det i motionerna berörda spörsmålet endast utgöra en del av
det större problemet om fördelning av rörelseinkomst över huvud taget.
Yrkandet i motionerna om en särskild utredning av den förevarande frågan
anser utskottet sig alltså icke kunna biträda. Om emellertid den större
frågan om ändrade grunder för fördelning av rörelseinkomst över huvud
taget upptages till omprövning, vilket möjligen kommer att ske i samband
med den översyn av kommunalskattelagens regler som för närvarande verkställes
av 1950 års skattelagssakkunniga, blir självfallet även frågan om
huvudkontorsandelens storlek aktuell.
Av anförda skäl avstyrker utskottet de föreliggande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:302 av herr Sundberg
m. fl. och II: 245 av herr Löfroth m. fl. om ändrade regler
rörande fördelningen mellan olika kommuner av skatt för
inkomst av rörelse icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 12 april 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON
Närvarande: se under betänkandet nr 28.
liihang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 28—30
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.