Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade regler rörande fördelningen mellan olika kommuner av skatt för inkomst av rörelse.

1956-04-12 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1956:29, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade regler rörande fördelningen mellan olika kommuner av skatt för inkomst av rörelse.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956

9

Nr 29

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ändrade regler rörande fördelningen mellan olika

kommuner av skatt för inkomst av rörelse.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 302 av herr Sundberg m. fl. och II: 245 av herr Löfroth m. fl.

har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

utredning och förslag till sådan ändring av 58 § kommunalskattelagen, att

bestämmelserna att fem procent eller eventuellt mera av rörelseinkomst

skall föras till kommun där huvudkontor finnes utgår.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 245.

I 57 § 1 mom. kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av

rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe.

Vidare finnes vissa stadganden rörande beskattningsorten i de fall, då fast

driftställe icke begagnats. I 2 mom. återfinnes bestämmelser angående beskattningen

— förutom av rederirörelse — av vissa slag av rörelse, vilka

enligt sin natur merendels bör beskattas i flera kommuner, nämligen kommunikationsföretag

(järnvägsdrift, kanaldrift, omnibustrafik etc.) samt

vatten-, gas- eller elverk. I momentet ges för beskattningen av varje slag av

sådan rörelse allmänna riktlinjer, vilka i korthet kan sägas innebära att beskattning

skall ske såväl i den kommun där huvudkontor funnits som i kommun,

som berörts av verksamheten genom att t. ex. förbrukning av kraft

skett eller trafik ägt rum inom kommunen.

Detaljerade bestämmelser angående rörelseinkomstens fördelning i de

fall, då beskattning i flera kommuner ifrågakommer, lämnas i 58 §. Beträffande

ovannämnda kommunikations- och kraftföretag samt rörande vissa

andra rörelser, såsom bankrörelse eller annan penningrörelse och jordstyckningsföretag,

stadgas sålunda för varje slag av rörelse huru stor del

av inkomsten som skall beskattas i varje kommun. I fråga om flertalet

slag av rörelse innebär dessa bestämmelser, att en viss del av rörelseinkomsten,

fem eller tio procent, skall beskattas i kommun, där huvudkontor

funnits. Resterande del av inkomsten skall fördelas med hänsyn till vissa

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956

angivna omständigheter, såsom t. ex. i fråga om spårvägsdrift i förhållande

till inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer. Rörande vissa slag

av rörelse lämnas i anvisningarna till denna paragraf ytterligare — i några

fall synnerligen detaljerade — föreskrifter angående inkomstens fördelning.

I 58 § stadgas slutligen beträffande rörelse av annat slag än de i

paragrafen särskilt angivna att inkomsten skall beskattas till fem procent

eller, där omständigheterna därtill föranleder, högre procent i kommun,

där huvudkontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe

^*e§ägnats, efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje

kommun tillverkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där

sysselsatta arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för

bedömande av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

I kommunalskatteberedningens betänkande med förslag till omläggning

av den kommunala beskattningen in. in. del I (SOU 1942:34 s. 173—239)

lämnas en uttömmande redogörelse rörande beskattningsföremålens fördelning

mellan kommunerna med eu omfattande historik, till vilken utskottet

tillåter sig hänvisa. I förevarande sammanhang må allenast nämnas följande.

Förslag om införande av ett stadgande om huvudkontorsandel framlades

första gången i Eisermans och von Wolckers år 1917 avgivna betänkande.

Dittills hade i allmänhet, då särskilt huvudkontor inrättats, den

kommun, där affärsledningen sålunda handhades, tillmätts en betydande

andel av inkomsten till beskattning. I nämnda förslag begränsades emellertid

denna andel till högst fem procent så framt icke särskilda omständigheter

föranledde tillämpningen av en högre andelsberäkning. I kommunalskattekommitténs

betänkande (SOU 1924:53) upptogs emellertid

ifrågavarande bestämmelser i huvudsak i den lydelse de erhöll år 1928

och alltjämt äger. I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102) berördes

fragan om fördelning av rörelseinkomst mellan flera kommuner icke

i ■vidare mån än att departementschefen tillbakavisade de anmärkningar,

som riktats mot kommunalskattekommittén, därför att denna skulle ha

föreslagit att kommun, där huvudkontor vore beläget, i regel skulle tilldelas

fem procent av inkomsten. Enligt departementschefens mening hade

kommittén klart utsagt, att där omständigheterna därtill föranledde, huvudkontorskommunen

skulle erhålla högre procent än fem, varför det avkommittén

angivna procenttalet fem vore allenast en minimisiffra, som

kunde överskridas. I 1928 års kommunalskatteproposition (nr 213) upptogs

i huvudsak samma regler som i 1927 års proposition. Riksdagen godkände

propositionens förslag i dessa delar.

I motioner vid 193S års riksdag föreslogs, att liuvudkontorsandelen skulle

bestämmas till tre procent, eller, därest särskilda omständigheter det föranledde,

till högre procent, dock högst fem procent. Motionerna avslogs på

hemställan av samma års bevillningsutskott i dess betänkande nr 7 under

motivering att spörsmålet vore föremål för närmare överväganden inom

kommunalskatteberedningen.

I komniunalskatteberedniingens tidigare omnämnda betänkande (SOU

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956

1942:34), vilket emellertid i förevarande hänseende icke lagts till grund

för lagstiftning, anfördes viss kritik mot gällande ordning rörande fördelning

av inkomst av rörelse (s. 200—233). I anslutning härtill föreslog beredningen

vissa ändrade regler rörande fördelningen av rörelseinkomst,

syftande huvudsakligen till eu begränsning av den s. k. handelsandelen.

Rörande huvudkontorsandelen föreslogs emellertid i sak ingen ändring i

förhållande till gällande regler. I fråga om huvudkontorsandelen anförde

beredningen följande:

När det gäller att fördela inkomst mellan verksamhetsgrenar av olika

art, torde enligt huvudregeln den ekonomiska betydelsen av varje gren

böra utgöra fördelningsgrund. Så synes regeln också hava tolkats, när det

varit fråga om uppdelningen mellan fabrikation och handel, men vid utmätande

av huvudkontorets andel har det införda stadgandet angående

sådan andel kommit att verka såsom en begränsning. Denna begränsning,

som ansluter sig till de av kommunalskattesakkunniga framlagda riktlinjerna,

synes i viss mån stå i motsättning till huvudregeln. Huvudkontorsandelen

torde nämligen i allmänhet icke vara sa stor att den mots^aiar den

ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten.

Beredningen har även övervägt en ytterligare begränsning av beskattningsrätten

för de kommuner, där tillverkning ej sker, genom ett borttagande

av huvudkontorsandelen, såsom i de ovannämnda motionerna vid

1938 års riksdag ifrågasatts. En sådan åtgärd skulle även överensstämma

med beredningens allmänna uppfattning i fördelningsfrågan. Det må också

erinras, att man i Danmark nyligen funnit anledning upphäva bestämmelsen

om särskild andel för huvudkontorskommunen. Då emellertid huAudkontorsandelen

genom gällande bestämmelser är tämligen snävt begränsad

och därför icke har någon betydelse för fördelningen av inkomstskatteunderlaget

mellan kommunerna, har beredningen icke ansett sig hava skal

att framlägga något förslag i denna fråga. Praxis synes ä^n ga i den liktningen

att huvudkontorsandelen sällan bestämmes till mer än fem procent.

Rörande mellankommunala prövningsnämndens praxis i hithörande hänseenden

har i en artikel i Svensk Skattetidning årgång 1948, s. 303, bl. a.

lämnats följande upplysningar:

Enligt bestämmelserna i 58 § kommunalskattelagen skall i normalfallet

5 procent av den kommunalskattepliktiga inkomsten tillföras den kommun

där huvudkontor för rörelse funnits. Om det gäller ett företag, som

både tillverkar varor och försäljer dessa genom egen försäljningsorganisation,

brukar den återstående delen av kommunalskattepliktiga inkomsten

enligt utbildad praxis fördelas med 2/3 tillverkningsvinst och 1/3

försäljningsvinst. Tillverkningsvinsten fördelas i förekommande fall i förhållande

till tillverkningsvärdena eller efter annan grund som kan befinnas

skälig och försäljningsvinsten med ledning av omsättningssiffrorna. Fördelning

med ledning av s. k. specialbokslut för olika avdelningskontoi godtages

som regel icke.

I vissa fall beräknas emellertid huvudkontorsandelen tdl 10 procent. For

företag som uteslutande driva handelsrörelse brukar således huvudkontoisandelen

beräknas efter den högre procentsatsen, om huvudkontoret ombesörjer

varuinköpen. Förhöjningen motiveras med att någon del av

vinsten bör hänföras till den del av huvudkontorets verksamhet som avser

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956

varuanskaffningen och som hos tillverkningsbolag motsvaras av tillverkningsvinst.

Vidare brukar huvudkontorsandelen beräknas till 10 procent,

om huvudkontoret är av särskilt stor betydelse, exempelvis om konstruktions-

och forskningsarbeten i större omfattning bedrivas i huvudkontorskommunen

eller om huvudkontoret såsom hos våra stora exportindustrier

sköter världsomfattande affärer. Slutligen brukar huvudkontorsandelen

höjas till 10 procent i sådana fall då huvudkontoret sköter försäljningsarbetet

men detta kräver jämförelsevis liten personal. Det har i sådana fall

ansetts, att huvudkontorskommunen skulle bli alltför gynnad, om den

enligt vanlig schablon tillfördes 5 procent såsom huvudkontorsandel och

1/3 av återstående inkomst såsom försäljningsvinst. Huvudkontorskommunen

tillgodoräknas i stället en mindre försäljningsvinst genom att huvudkontorsandelen

höjes till 10 procent; återstående del av den kommunalskattepliktiga

inkomsten tillföres tillverkningskommunerna. Sistnämnda

förfaringssätt brukar bl. a. tillämpas då tillverkningen avser tämligen likartat

gods och försäljningen sker i stora partier. Detta gäller exempelvis

gruvföretag; även för bruksindustrier och trävaruföretag räknas ofta icke

med full försäljningsvinst enligt huvudregeln utan huvudkontorsandelen

höjes i stället till 10 procent.

Frågan om fördelningen av rörelseinkomst har — såvitt angår kraftverkens

beskattning — uppmärksammats i en skrivelse till Kungi. Maj:t

från saniarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. I skrivelsen hemställes

om en skyndsam översyn av gällande bestämmelser om kraftverkens

beskattning. Skrivelsen har av Kungl. Maj :t överlämnats till 1950 års

skattelagssakunniga för övervägande. I detta sammanhang må allenast

nämnas, att i skrivelsen icke synes göras någon erinran mot stadgandet,

att 10 procent av kraftverks inkomst skall beskattas i den kommun, där

huvudkontor varit beläget.

Yikande av i huvudsak samma innebörd som i de nu förevarande motionerna

Iraintördes i en vid 1955 års riksdag väckt motion II: 179. I sitt av

riksdagen godkända betänkande nr 48 avstyrkte samma års bevillningsutskott

motionen. Utskottet framhöll att det i motionerna berörda spörsmålet

endast utgjorde en del av det större problemet om fördelning av rörelseinkomst

över huvud taget. Gällande bestämmelser på området torde vara

grundade på den uppfattningen, att en fördelning av rörelseinkomsten borde

ske mellan de olika kommuner, i vilka inkomsten kunde anses ha åtnjutits

eller intjänats. Därvid hade man icke ansett sig kunna bortse från

det förhållandet att, även om ett företag idkat fabriksrörelse eller dylikt,

rörelseresultatet dock måste antagas vara beroende jämväl av andra* faktorer

än enbart tillverkning eller produktion. Man hade sålunda tillerkänt

beaktande särskilt åt försäljningsarbete genom den s. k. försäljningsvinstandelen,

men jämväl åt inköpsarbete och administration. Huvudkontorsandelen

Aore sålunda avsedd att motsvara den andel av rörelseinkomsten, som

kunde antagas ha intjänats genom den vid huvudkontoret bedrivna verksamheten.

Denna innebar stundom endast ren administration, men mestadels

torde flertalet för rörelsens verksamhet avgörande beslut ske på hu\udkontoret

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956

ten dit. I flertalet sammanhang då storleken av liuvudkontorsandelen diskuterats,

hade icke gjorts gällande, att den stadgade andelen vore för hög.

Utskottet åberopade att kommunalskatteberedningen bl. a. uttalat, att andelen

genom gällande bestämmelser vore tämligen snävt begränsad och därför

icke hade någon betydelse för fördelningen av skatteunderlaget mellan

kommunerna. Beredningen hade även anfört, att liuvudkontorsandelen i

allmänhet icke torde vara så stor att den motsvarade den ekonomiska betydelsen

av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten. Utskottet anmärkte

vidare, att i fråga om fördelning av rörelseinkomst för ett företag,

som både tillverkat och sålt varor, i praxis en förskjutning till förmån för

tillverkningskommunerna ägt rum. Det tidigare gjorda antagandet, att i

normalfallet tillverkningen och handeln vägde lika, hade sålunda fått vika

för en avvägning, som tillmätt tillverkningen en dubbelt så stor andel som

försäljningen. Sedan liuvudkontorsandelen fråndragits hänfördes i regel

alltså två tredjedelar av inkomsten till tillverkningskommunerna och en

tredjedel till försäljningskommunerna. Härefter anförde utskottet bl. a.

Med det anförda har utskottet endast velat antyda bakgrunden till gällande

bestämmelser. Med utgångspunkt från att dessa syftar till att i möjligaste

mån fördela rörelseinkomsten mellan kommunerna efter den ekonomiska

betydelsen av den inom varje kommun bedrivna verksamheten

kan utskottet icke finna, att vad i motionen anförts kan utgöra skäl för

ett slopande eller en minskning av liuvudkontorsandelen. Skulle emellertid

den större frågan om ändrade grunder för fördelning av rörelseinkomst

över huvud taget upptagas till omprövning, blir givetvis även frågan om

huvudkontorsandelens storlek aktuell. Som nyss nämnts ansåg sig emellertid

icke heller kommunalskatteberedningen, oaktat den inställning beredningen

hade till fördelningsfrågan, böra förorda en sänkning av huvudkontorsandelen.

I de nu föreliggande motionerna har erinrats om kommunalskatteberedningens

ovan återgivna yttrande och framhållits att sedan kommunalskatteberedningen

avgav sitt betänkande ett helt annat läge uppstått. Icke minst

gällde detta fördelningen av inkomstskatteunderlaget, varför det resonemang

som beredningen då hade anledning att föra icke längre kunde äga tillämpning.

Enligt motionärernas mening borde rörelseinkomst helt bli föremål

för beskattning i den eller de kommuner där den huvudsakliga produktionen

och den egentliga rörelsen bedreves och bestämmelsen om särskild andel

för huvudkontorskommun upphävas.

Utskottet. Inkomst av rörelse, som bedrivits i flera kommuner, skall, såvitt

avser taxeringen till kommunal inkomstskatt, fördelas mellan de berörda

kommunerna. Reglerna rörande sådan fördelning återfinnes i 57 och

58 §§ kommunalskattelagen samt i anvisningarna till sistnämnda paragraf.

Beträffande vissa slag av rörelse, bl. a. trafikföretag och vissa distributionsföretag,

har särskilda bestämmelser av detaljerat innehåll meddelats. I fråga

om rörelse av annat slag än sådan, för vilken särskilda fördelningsregler

fastställts, gäller att inkomsten skall beskattas till fem eller, om omstän
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956

digheterna därtill föranleder, högre procent i kommun där huvudkontor

funnits samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter

vad som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade

varors värde, handelsomsättningens storlek, antalet där sysselsatta

arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömandet.

De sålunda meddelade bestämmelserna grundar sig på den uppfattningen,

att rörelseinkomst bör fördelas mellan de olika kommuner, i vilka inkomsten

kan anses ha åtnjutits eller intjänats. Man har därvid, även såvitt avser

företag som huvudsakligen idkat fabriksrörelse eller dylikt, icke ansett sig

kunna bortse från det förhållandet att rörelseresultatet måste antagas vara

beroende jämväl av andra faktorer än enbart tillverkning eller produktion.

Särskilt har försäljningsarbetet tillerkänts beaktande genom den s. k. försäljningsvinstandelen.

Hänsyn har ansetts böra tas även till den del av företagets

verksamhet, som avser inköpsarbete och administration; som ett uttryck

härför torde stadgandet om huvudkontorsandel böra ses. Denna andel

är således avsedd att motsvara den del av rörelseinkomsten, som kan antagas

ha intjänats genom den vid huvudkontoret bedrivna verksamheten.

Stundom omfattar denna verksamhet endast ren administration, men mestadels

torde flertalet för rörelsens bedrivande avgörande beslut fattas på

huvudkontoret. Det förekommer också i betydande utsträckning att huvudkontoret

handhar viss inköps- eller försälj ningsverksamhet.

I de föreliggande motionerna har yrkats att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :l anhålla att efter vederbörlig utredning förslag framlägges

till sådan ändring av 58 § kommunalskattelagen, att den särskilda regeln

utgår som tillförsäkrar den kommun, där huvudkontoret är beläget, beskattningsrätten

till en inkomst motsvarande minst fem procent av en rörelses

totala inkomst. Av motiveringen för yrkandet framgår, att motionärerna

ansett hela rörelseinkomsten böra beskattas i den eller de kommuner, där

den huvudsakliga produktionen och den egentliga rörelsen bedrivits.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen framställdes i en

vid 1955 års riksdag väckt motion, II: 179, yrkande av i huvudsak samma

innebörd som i de nu förevarande motionerna. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 48 avstyrkte samma års bevillningsutskott motionen. Därvid

framhöll utskottet att det i motionerna berörda spörsmålet endast utgjorde

en del av det större problemet om fördelning av rörelseinkomst

över huvud taget. Utskottet erinrade vidare beträffande storleken av huvudkontorsandelen

om att det i flertalet sammanhang, då storleken av denna

andel diskuterats, icke hade gjorts gällande, att den i lagen fastställda minimiandelen

vore för hög. Härvidlag hänvisade utskottet till kommunalskatteberedningen,

som bl. a. uttalat att andelen genom gällande bestämmelser

vore tämligen snävt begränsad och därför icke hade någon betydelse

för fördelningen av skatteunderlaget mellan kommunerna samt att huvudkontorsandelen

i allmänhet icke vore så stor att den motsvarade den ekonomiska

betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten. Utskottet

anmärkte vidare, att i fråga om fördelning av rörelseinkomst för ett

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956 15

företag, som både tillverkat och sålt varor, i praxis en förskjutning till förmån

för tillverkningskominunerna ägt rum. Sedan huvudkontorsandelen

fråndragits plägade två tredjedelar av inkomsten hänföras till tillverkningskommunerna

och en tredjedel till försäljningskommunerna. Med utgångspunkt

från att gällande bestämmelser syftade till att i möjligaste mån fördela

rörelseinkomsten mellan kommunerna efter den ekonomiska betydelsen

av den inom varje kommun bedrivna verksamheten kunde utskottet

icke finna, att vad i motionen anförts kunde utgöra skäl för ett slopande

eller en minskning av huvudkontorsandelen. Skulle emellertid den större

frågan om ändrade grunder för fördelning av rörelseinkomst över huvud

taget upptagas till omprövning, bleve givetvis även frågan om huvudkontorsandelens

storlek aktuell.

Enligt utskottets mening kan man icke bortse från att den verksamhet,

som utövas vid ett rörelsedrivande företags huvudkontor, är av betydelse

för rörelsens resultat. I överensstämmelse med den till grund för gällande

lagstiftning liggande principen, att inkomst av en inom flera kommuner

bedriven rörelse skall fördelas mellan de olika kommunerna, bör därför en

del av inkomsten beskattas inom den kommun, där huvudkontoret är beläget,

likaväl som t. ex. fördelning av beskattningsrätten till ett industriföretags

inkomst bör ske mellan den kommun, där tillverkning sker, och den

kommun där försäljningsarbetet bedrives. Det sagda gäller dock endast under

den förutsättningen, att förhållandena är sådana att huvudkontoret kan

betecknas såsom fast driftställe. Vad i motionerna anförts har icke övertygat

utskottet om att det skulle vara berättigat att slopa huvudkontorsandelen.

Det ligger emellertid i sakens natur att det ofta är svårt att fastställa hur

stor del av den totala inkomsten, som bör hänföras till den vid huvudkontoret

bedrivna verksamheten. Särskilt gäller detta om denna verksamhet avser

planläggning på längre sikt än för det aktuella beskattningsåret. Det är därför

enligt utskottets mening i regel lämpligt om huvudkontorsandelen bestämmes

till ett för flera år i taget gällande procenttal. Med hänsyn till önskvärdheten

att undvika onödiga taxeringstvister och att förenkla taxeringsarbetet

synes det vara en rationell ordning att begagna sig av en i lagen

angiven, schablonmässigt bestämd procentsats, vilken skall tillämpas då omständigheterna

icke föranleder till att större andel av inkomsten bör hänföras

till huvudkontoret.

Hur stor den i lagen angivna minimiprocentsatsen skall vara är en bedömningsfråga,

till vilken utskottet icke på förevarande material är berett ta

ställning. Utskottet får emellertid erinra om att då den alltjämt gällande

minimiandelen, fem procent, infördes från flera håll gjordes gällande att

den vore för låg och borde bestämmas till tio procent. Vidare får utskottet

härutinnan hänvisa till det tidigare återgivna uttalandet av kommunalskatteberedningen.

Det synes icke föreligga anledning till antagande att betydelsen

av den vid huvudkontoret bedrivna verksamheten under senare tid av
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956

tagit; snarare torde förhållandena i allmänhet ha utvecklats i motsatt riktning.

Såvitt utskottet kunnat finna har tillämpningen av stadgandet om huvudkontorsandel

i allmänhet icke medfört några mer betydande minskningar

av vederbörande kommuners skatteunderlag. Av vida större betydelse är de

fördelningar, som i övrigt skall ske, då rörelse bedrivits inom flera kommuner.

Med undantag för de speciella bestämmelserna rörande vissa trafik- och

distributionsföretag finns härvidlag icke några detaljföreskrifter hur fördelningen

skall ske. Man har i lagen endast angivit några av de faktorer, som

bör komma i betraktande såsom grund för inkomstens fördelning. I övrigt

har fördelningen överlämnats till taxeringsmyndigheternas fria bedömande.

Som den tidigare lämnade redogörelsen för mellankommunala prövningsnämndens

praxis utvisar brukar vissa schabloner tillämpas vid fördelningen.

Såvitt utskottet har sig bekant har de schabloner som kommit till användning

i allmänhet godtagits. Utskottet vill emellertid understryka önskvärdheten

av att beskattningsnämnderna — för att en i möjligaste mån

riktig fördelning skall nås — med jämna tidsmellanrum undersöker om ett

företag, för vilket dylika schabloner en längre tid tillämpats, så förändrats

till sin struktur att eu förnyad avvägning av de olika andelarnas inbördes

förhållande bör äga rum.

Det kan i detta sammanhang vara skäl att påpeka, att ett företag med

flera verksamhetsgrenar genom att uppdela verksamheten å två eller flera

formellt självständiga företag under i huvudsak gemensam ledning kan

delvis sätta de i 58 § kommunalskattelagen givna fördelningsreglerna ur

spel såvitt avser förhållandena mellan de olika företagen inbördes. I princip

skall varje sådant företag beskattas för sin inkomst i kommun, där företaget

har fast driftställe. Genom att företagen vid affärer sinsemellan tilllämpar

högre eller lägre pris än de i allmänhet gällande eller genom andra

liknande åtgärder kan åstadkommas, att inkomsten av deras rörelse kommer

att redovisas inom annan kommun än den, där inkomsten skulle ha

redovisats, om intressegemenskap icke förefunnits. Sker överflyttning av

inkomst i avsevärd mån kan tillrättaläggande härav göras enligt särskilt

stadgande i 57 § 3 mom. kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande skall

såsom beskattningsort för det företag, för vilket för hög inkomst sålunda

redovisats, beträffande skälig del av inkomsten gälla den kommun, där det

andra företaget skulle ha utgjort skatt för inkomsten, om normal prissättning

tillämpats. Med hänsyn till den reglering som sålunda i lagstiftningen

gjorts för dessa fall kan antagas att här föreligger en fördelningsfråga av

ekonomiskt vida större betydelse för de enskilda kommunerna än den som

sammanhänger med spörsmålet om huvudkontorsandelen. Utskottet vill

även understryka vikten av att beskattningsmyndigheterna har sin uppmärksamhet

riktad på dessa förhållanden. Utskottet vill i detta sammanhang

också påpeka att det kan vara anledning att undvika en sådan utformning

av reglerna om fördelning av ett företags rörelseinkomst, att de direkt

inbjuder till uppdelning av ett företag på flera.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1956

Av det anförda framgår att utskottet i likhet med 1955 års bevillningsutskott

finner det i motionerna berörda spörsmålet endast utgöra en del av

det större problemet om fördelning av rörelseinkomst över huvud taget.

Yrkandet i motionerna om en särskild utredning av den förevarande frågan

anser utskottet sig alltså icke kunna biträda. Om emellertid den större

frågan om ändrade grunder för fördelning av rörelseinkomst över huvud

taget upptages till omprövning, vilket möjligen kommer att ske i samband

med den översyn av kommunalskattelagens regler som för närvarande verkställes

av 1950 års skattelagssakkunniga, blir självfallet även frågan om

huvudkontorsandelens storlek aktuell.

Av anförda skäl avstyrker utskottet de föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:302 av herr Sundberg

m. fl. och II: 245 av herr Löfroth m. fl. om ändrade regler

rörande fördelningen mellan olika kommuner av skatt för

inkomst av rörelse icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 12 april 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON

Närvarande: se under betänkandet nr 28.

liihang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 28—30

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.