Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna om beskattning av resekostnadsoch traktamentsersättningar.

1956-05-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1956:46, Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna om beskattning av resekostnadsoch traktamentsersättningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

1

Nr 46

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående ändring av bestämmelserna om beskattning

av resekostnads- och traktamentsersättningar.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 116 av herrar Sunne och Axel Andersson

samt II: 165 av herr Christenson i Malmö m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

måtte antaga följande förslag till ändring av kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370), att 32 § 4 mom. utgår samt att 32 § 3 mom.

och 33 § 1 mom. andra stycket ävensom anvisningarna till 32 § punkt 4

erhåller nedan angivna lydelse.

32 §.

1 mom. Till intäkt —--annan fastighet.

2 mom. Har livränta —--minst 87 år.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som anvisats till bestridande

av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom:

ortstillägg---utgifter.

Förmånen av —--gällande.

(Se vidare anvisningarna)

33 §.

1 mom. Från intäkt —--såsom intäkt.

Avdrag får — — — redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där cj särskild ersättning varit därför anvisad.

Kostnad för facklitteratur —--fullgörande.

Har den ■—- ■—- — gäld avdragas.

Den, som — — — arvode utgått.

1 andra fall---angives.

2 mom. Skattskyldig — — — av utgifterna.

Vad i första---av intäkterna.

(Se vidare anvisningarna)

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

Anvisningar

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare---av tjänst.

2. Till skattepliktig---beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till

33 §).

3. Såsom intäkt---därmed minskas.

4. I vissa statliga, kommunala eller enskilda tjänster utgår ersättning för

vissa med tjänsten förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas.

Hit är att hänföra bland annat resekostnads- och traktamentsersättning.

För det fall att ersättningen är avsedd att endast täcka därför

avsedda utgifter, skall ersättningen icke upptagas som intäkt av tjänsten.

Å andra sidan få de kostnader, som skola med ersättningen bestridas, ej

avföras såsom utgift, även om ersättningen icke förslår till kostnadernas

gäldande. Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre

bidrag till kostnadernas bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas

såsom intäkt, medan å andra sidan kostnaderna få avdragas såsom

utgift, även i den mån de överskjuta ersättningen.

Därest ersättning, som åtnjutits i kommunal eller enskild tjänst, utgått

efter en väsentligt förmånligare beräkning än som gäller för befattningshavare

i statens tjänst, skall ersättningen upptagas såsom intäkt av tjänsten

till den del den kan anses hava utgått efter förmånligare beräkning än för

nämnda befattningshavare. Vad nu sagts skall dock icke gälla, därest den

skattskyldige genom anteckningar eller på annat sätt kan göra sannolikt,

att de kostnader, som med ersättningen skolat bestridas, uppgått till samma

belopp som ersättningen»;

2) de likalydande motionerna I: 296 av herrar Bengtson och Theodor Johansson

samt II: 229 av herrar Pettersson i Norregård och Svensson i Vä,

vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa, att riksskattenämnden erhåller i uppdrag att utforma regler för

avdrag för kostnader för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats,

vilka regler sedan bör tillämpas likformigt över hela landet»; ävensom

3) motionen 11:243 av herrar Gustafson i Göteborg och Königson, vari

hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta följande ändrade lydelse

av tredje stycket i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen:
I

fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen

upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas,

avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om därvid

ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å

intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att, om det kan antagas,

att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad som skäligen

kan anses normalt åtgå till täckandet av de omkostnader, som skola därmed

bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade ersättningen bör

medgivas, allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden er
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

3

sättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. För traktamente,

som utgivits i kommunal eller enskild tjänst, skall oavsett vad ovan

sagts, på grkande av den skattskyldige avdrag för de med tjänsten förenade

merkostnaderna medgivas med samma belopp som den ersättning staten i

motsvarande fall anvisar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna 1:296, 11:165 och 11:243.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt

20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret

härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)

avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas

förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas emellertid bl. a.

icke den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.

Rörande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag de förevarande

motionerna närmast avser, må nämnas följande.

Till intäkt av tjänst hänföres enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen

i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.

Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt

icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med

vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch

traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning

förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar

eller särskilt av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat

beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning

i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. Är vid kommunal

eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten

förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4

mom.).

Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar

skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses

i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas

följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke

upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som

skall med ersättningen bestridas, ej får avföras såsom utgift, även om ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för

de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga.

Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas

bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt,

medan å andra sidan kostnaderna får avdragas såsom utgift, även i den mån

de överskjuter ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall

den anvisade ersättningen upptagas såsom intäkt och de omkostnader, som

skall därmed bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget.

Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om

det kan antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till

vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader,

som skall därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade

ersättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda

förhållanden ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader.

Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen

i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan

att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma

belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,

dd ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.

Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,

som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras

för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av

tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt

32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed

får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad

angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av

sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av

anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,

som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger

rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den

ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av

vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt

sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete

på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för

skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke

till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader

medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller

skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen

kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där

arbetet skall utföras.

Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § medgives avdrag för resor till

och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från bostaden,

att särskilt fortskaffningsmedel behövt anlitas och även anlitats.

I praxis medgives vanligen schablonavdrag för resor till och från arbetsplatsen,

när avståndet mellan bostad och arbetsplats överstigit 2—3 km.

Avdraget beräknas därvid efter billigaste färdsätt. I särskilda fall har avdrag

för kostnader för resor med bil medgivits, se t. ex. RÅ 1939 not Fi 504.

Frågan om beskattningen av rese- och traktamentsersättningar har vid

upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling (jfr bl. a. bevillningsutskottets

betänkanden nr 8 och 9/1952, 34/1954 samt 14 och 18/

1955). Här må endast anföras följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 14 framhöll 1955 års bevillningsutskott

att den omständigheten, att de statliga traktamentena icke behövde

uppgivas till beskattning, icke i och för sig vore att betrakta såsom

någon skattefrihet eller särskild förmån. De statliga traktamentenas storlek

prövades regelmässigt av riksdagen vid antagandet av vederbörliga bestämmelser,

och traktamentena hade därvid avpassats så, att de skulle täcka de

merkostnader som kunde vara förenade med tjänsten. Vidare prövades den

enskilde tjänstemannens reseräkningar ytterst noga av vederbörande chefsmyndighet

och därefter av vederbörande revisionsmyndighet. Härefter anförde

utskottet följande.

Med hänsyn till den ingående prövning, som sålunda de statliga traktamentena

är föremål för, har det ansetts att de kunde undantagas från ytterligare

prövning från statsmakternas sida vid taxeringen. Därvid har man

givetvis även "fäst avseende vid den belastning en sådan prövning skulle

medföra såväl för taxeringsmyndigheterna som för de statliga myndigheter,

vilka skulle nödgas lämna uppgift å utbetalda traktamenten. Beträffande

de traktamenten, som utgår till i enskild och kommunal tjänst anställda,

har det emellertid icke ansetts möjligt att undantaga dem från prövning vid

beskattningen, då ju några av statsmakterna fastställda normer för dessa

traktamenten icke finnes. Utskottet vill emellertid understryka, att taxeringsmyndigheterna

vid denna prövning har att iakttaga den ovannämnda

bestämmelsen, att avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen

i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger vad som

av staten i motsvarande fall anvisas. Enligt utskottets mening bör sålunda

taxeringsmyndigheternas prövning i första hand avse en undersökning,

huruvida uppburna traktaments- och resekostnadsersättningar kan anses

överstiga vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Därest detta med

ledning av förefintliga uppgifter kan antagas icke vara fallet, torde som regel

någon ytterligare specifikation på kostnaderna icke behöva infordras.

Att såsom motionärerna ifrågasatt ändra förenämnda bestämmelse så, att

avdrag alltid skulle medgivas med lika stort belopp, som motsvarades av de

statliga traktamentena, synes emellertid icke görligt. Sålunda måste svårigheter

alltid möta när det gäller alt fastställa motsvarande statliga traktamente,

då ju dessa traktamenten varierar i storlek beroende på vederbörandes

tjänsteställning. Även om denna detalj skulle vara möjlig att lösa och alltså

prövningen av traktamentenas storlek i och för sig bleve likvärdig kvarstår

dock eu väsentlig olikhet. Som ovan anfördes prövas en statlig befattningshavares

rätt att erhålla traktamente ingående i det enskilda fallet. För

noggrannheten i denna prövning borgar bl. a. det s. k. redogöraransvaret,

d. v. s. om traktamente utgivits i strid mot gällande bestämmelser blir den

som beslutat utbetalningen åtcrbetalningsskyldig till statsverket. Beträffande

de kommunala och enskilda traktamentena äger någon motsvarande prövning

från statsmakternas sida icke rum. Därest taxeringsmyndigheternas

möjligheter att granska det berättigade i avdrag för kostnader som täckes

av traktamenten skulle upphävas, kunde detta lätt leda till ökade krav från

de anställdas sida på traktamenten i stället för vanlig avlöning. En sådan

utveckling vore givetvis icke önskvärd.

Av det anförda torde framgå, att taxeringsmyndigheterna i vissa fall, såsom

t. ex. i fråga om det uppgivna antalet resdagar, måste äga rätt alt begära

närmare uppgifter för kontroll av de skattskyldigas omkostnadsavdrag. Att

avdrag icke får medgivas med högre belopp än som motsvaras av de faktiska

merkostnaderna synes uppenbart.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

Avslutningsvis må nämnas, att enligt vad utskottet under hand erfarit riksskattenämnden

för närvarande har under övervägande att framlägga anvisningar

till ledning för taxeringsarbetet på förevarande område. Utskottet

vill i anslutning härtill framhålla, att utskottet finner det angeläget att riksskattenämnden

i detta sammanhang söker åstadkomma bättre förutsättningar

för en tillämpning i praktiken av ovannämnda stadgande i anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen, varigenom tillika kraven på en rättvis

och enhetlig rättstillämpning inom detta område kan i möjligaste mån

tillgodoses.

I en den 3 februari 1956 dagtecknad skrivelse till chefen för finansdepartementet

har riksskattenämnden ifrågasatt, om icke frågan om avdragsrätt

för traktamentsersättningar borde bli föremål för utredning genom 1950 års

skattelagssakkunniga eller i annan lämplig ordning. I anledning av vad

1955 års bevillningsutskott anfört i sitt nyssnämnda betänkande nr 14 har

riksskattenämnden därvid framhållit, att dess möjligheter vore begränsade

att inom ramen för gällande lagstiftning och rättspraxis verka för en ökad

tillämpning av det nu ifrågavarande stadgandet i anvisningarna till 32 §

kommunalskattelagen — av nämnden benämnt likställighetsregeln. Sådan

verksamhet från nämndens sida kunde endast medföra en minskning av

nuvarande olägenheter.

Riksskattenämnden har vidare anfört bl. a. följande.

Om det anses önskvärt att likställighetsregeln skall generellt tillämpas i

fråga om exv. traktamenten, som utgå på grund av kollektivavtal, torde en

lagändring böra komma till stånd. En annan åtgärd, som skulle bidraga till

att underlätta en generell användning av likställighetsregeln, vore att de

statliga traktamentsbestämmelserna gjordes mera enhetliga och att användningen

av traktamenten i statliga kollektivavtal m. in. begränsades till sådana

ersättningar, som odisputabelt utgjorde ersättning för den ökning i

levnadskostnader, som den anställde får vidkännas på den grund att han

vistas utom sin vanliga verksamhetsort. Detta torde förutsätta, att statlig

skatteexpertis beredes tillfälle att i en eller annan form medverka vid utformandet

av dylika traktamentsbestämmelser.

Det kan icke uteslutas, att missnöjet med att likställighetsregeln i vissa

fall icke tillämpas mindre har sin grund i en känsla hos den skattskyldige

att han får, objektivt sett, för litet avdrag än i en önskan att i detta hänseende

komma i åtnjutande av samma förmåner som den statsanställde. I sådana

fall skulle alltså missnöjet försvinna om särställningen för de statliga

traktamentena slopades. En sådan åtgärd skulle å andra sidan innebära ökat

arbete för taxeringsmyndigheterna med prövning av statsanställdas avdragsyrkanden

och över huvud strida mot de förenklingssträvanden inom taxeringsförfarandet,

som man f. n. vill på olika sätt befrämja.

Riksskattenämnden har vidare den 27 januari 1956 beslutat utfärda anvisningar

till ledning för taxeringsmyndigheterna beträffande frågan om

avdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader under resor i tjänsten. I anvisningarna,

som återfinns i riksskattenämndens meddelanden nr 2/1956

punkt 2), framhåller nämnden under punkt a) till en början att det statliga

resereglemente, som gällde vid tillkomsten av de i punkt 4 av anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen och punkt 3 av anvisningarna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956 7

till 33 § samma lag givna bestämmelserna varit betydligt mindre detaljerat

och omfattat färre skilda traktamentsformer än nu gällande allmänna resereglemente

med tilläggsbestämmelser och därtill hörande anvisningar. Vidare

hade det såväl inom det enskilda näringslivet som i statlig och kommunal

verksamhet blivit alltmer vanligt, att traktamentsersättningar av olika

slag reglerades exempelvis i kollektivavtal och utginge efter helt andra

grunder än det statliga resereglementets. Detsamma gällde i viss omfattning

även traktamenten bestämda av statlig myndighet i administrativ ordning.

Härefter anför riksskattenämnden följande.

Det nu anförda måste självfallet beaktas vid tillämpningen av den ovan

återgivna bestämmelsen i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.

Särskilt bör beaktas att de traktamentsersättningar, som bestämts i statliga

kollektivavtal eller av statlig myndighet i administrativ ordning, med hänsyn

till vad ovan anförts icke kunna vara normgivande vid beskattningen

i fråga om anställda i kommunal eller enskild tjänst på samma sätt som

de ersättningar, vilka utgå enligt allmänna resereglementet.

Å andra sidan är det ur förenklingssynpunkt önskvärt att i de fall, då det

gäller förhållandevis små avdragsbelopp, frågan om avdrag för ökade levnadskostnader

under resor för anställd i kommunal eller enskild tjänst

handlägges så, att utrednings- och kontrollarbetet icke blir onödigt betungande

för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna. Om därför antalet

resdagar under beskattningsåret icke varit stort och förutsättningar för avdrag

för resekostnader över huvud taget föreligga, bör avdrag med belopp

som motsvarar uppburen traktamentsersättning i regel medgivas, därest ersättningen

icke överstiger det traktamente som angives i allmänna reseregmentet

i fråga om statstjänstemän i ungefär motsvarande ställning och inkomstläge.

Utredning om kostnadernas verkliga storlek bör således som

regel icke påfordras i dylika fall.

b) På flera håll har den praxis utbildat sig att beträffande anställda i

kommunal eller enskild tjänst taxeringsnämnden regelmässigt till den deklarerade

inkomsten lägger ett belopp för s. k. »inbesparade levnadskostnader

i hemmet» i de fall, då avdrag yrkats med belopp motsvarande uppburen

traktamentsersättning. Detta innebär en presumtion att traktamentsersättningen

skulle i samtliga fall täcka mer än den ökning av levnadskostnaderna,

som föranledes av resorna. Visserligen gäller, enligt ovan återgivna

punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen, att avdraget

skall motsvara endast själva fördyringen. Traktamentena enligt allmänna

resereglementet anses emellertid avvägda så, att de motsvara endast

denna fördyring. Vid sådant förhållande bör i de fall, då enligt vad ovan

angivits avdrag för anställd i kommunal eller enskild tjänst schablonmässigt

bör medgivas med belopp motsvarande den uppburna traktamentsersättningen,

något tillägg för »inbesparade levnadskostnader» icke förekomma.

I de fall då ersättningen per dag visserligen icke överstiger det traktamente,

som angives i allmänna resereglementet i fråga om statstjänsteman

i ungefär motsvarande ställning och inkomstläge, men traktamentet utgått

under ett stort antal dagar bör — förutom erforderlig prövning av det uppgivna

antalet resdagar och de grunder, efter vilka antalet traktamentsberättigande

»resdagar» beräknats — ske den prövning av frågan om inbesparade

levnadskostnader, som av omständigheterna anses betingad. Icke hel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

ler i dylikt fall bör emellertid tillägg göras för »inbesparade levnadskostnader»

med mindre sådana omständigheter finnas föreligga beträffande den

skattskyldige ifråga, som göra sannolikt att traktamentet icke helt åtgått

för merutgifter för kost och husrum under resorna i tjänsten.

Vad angår sådana anställda i kommunal eller enskild tjänst, som uppbära

traktamente för resor mellan bostadsorten och arbetsplatsen ehuru de

regelmässigt återvända till bostaden efter den dagliga arbetstidens slut, bör

prövning ske av de verkliga avdragsgilla merutgifterna och avdraget begränsas

till motsvarande belopp.

c) På senare tid har förmärkts en viss tendens att beteckna rena löneförmåner

som traktamentsersättningar. För arbetsgivaren är detta i regel

utan betydelse ur beskattningssynpunkt, då utbetalade belopp äro för honom

avdragsgilla antingen fråga är om löner eller traktamenten. Mottagaren

däremot anser sig ha utsikt att undgå beskattning helt eller delvis för

vad han mottagit, om detta benämnes traktamente. Vid taxeringsarbetet bör

därför uppmärksamhet ägnas åt att i förekommande fall förhindra sådana

försök att vinna obehörig skattelättnad.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:116 och 11:165 har bl. a. anförts,

att bevillningsutskottet som ett väsentligt skäl mot en lagändring åberopat,

att det inte funnes någon garanti för att de traktamenten, som utbetalades

av andra arbetsgivare än staten, bleve så avpassade, att de motsvarade

de kostnader, som de vore avsedda att täcka, samt att skattefrihet för

sådana traktamenten lätt kunde leda till krav från de anställdas sida på

traktamenten i stället för avlöning. Detta antagande, att kommuner eller

enskilda arbetsgivare skulle utge sådana traktamenten, ätt någon del därav

skulle vara att anse som en förtäckt löneförmån, vore icke befogat i fråga

om det stora flertalet arbetsgivare. Det borde för övrigt icke förbises, att i

de fall, då traktamentsersättning utginge, vore det som regel fråga om större

arbetsgivare, som vore vana att känna sitt ansvar både mot sina anställda

och mot det allmänna. Det funnes därför icke grundad anledning förutsätta,

att genomförande av skattefrihet skulle leda till avsiktligt överförande av

någon del av de anställdas lön till skattefri ersättning. Ett bifall till motionerna

skulle därjämte innebära ett ytterligare steg på väg till förenkling av

deklarations- och taxeringsförfarandet, som måste betraktas som ett angeläget

och allmänt önskemål.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:296 och II:

2 2 9 har bl. a. framhållits följande. Utvecklingen av de moderna kommunikationsmedlen,

i synnerhet bilismen, hade medfört att arbetsplats och bostadsort

ofta kommit att ligga långt från varandra. I fråga om landsbygden

medgåve taxeringsnämnderna numera i regel avdrag för kostnaderna för

användande av moped eller lättare motorcykel med 8 öre per km om avståndet

mellan arbetsplatsen och bostaden överstege 10 km. Avdrag för kostnader

för resor med bil godkändes vanligtvis icke. Bilen vore ofta nödvändig,

om den skattskyldige skall kunna bo kvar i sin gamla bostad. Allmänna

kommunikationsmedel funnes långt ifrån alltid tillgängliga, eller också

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

9

hade de sådana turer, att vederbörande inte kunde anlita dem. Det borde

kunna överlåtas åt riksskattenämnden att med stöd av bestämmelserna och

de kompletterande anvisningarna i kommunalskattelagen om avdrag för

kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats utforma regler, som bleve

tillämpliga även för dylika resor med egen bil. För utformningen av sådana

regler kunde man tänka sig, antingen att vederbörande skattskyldig tillerkändes

avdrag med ett visst belopp per körd kilometer eller också att

schablonavdrag tillämpades. Avdragen borde bli så stora, att de någorlunda

motsvarade de faktiska kostnaderna för bilens användning dagligen på de

avsedda sträckorna.

I motionen 11:243 har anförts bl. a., att bevillningsutskottet tidigare

avvisat tanken att anställda i kommunal och enskild tjänst skulle få

ett schablonavdrag motsvarande den traktamentsersättning, som utginge i

jämförlig statlig tjänst, bl. a. med hänsyn till befarad risk för missbruk. Då

utskottets av riksdagen godkända uttalanden emellertid ej syntes ha haft

önskvärd effekt, kunde en omprövning av den tidigare ståndpunkten ej anses

obefogad. Genom en jämförelse mellan den anställdes löneförmåner och

den lön som en statlig befattningshavare i jämförlig tjänst hade, borde man

utan större svårighet kunna fastställa det belopp som utan särskild utredning

från beskattningsmyndigheternas sida kunde medgivas som ersättning

för de med tjänsten förenade merkostnaderna. Då den som vore anställd i

enskild eller kommunal tjänst inte kunde förutsättas ha lägre omkostnader

än den statsanställde, skulle man här kunna uppnå största möjliga rättvisa.

Utskottet. Utskottet upptar först till behandling de motioner som avser

ändrade regler för beskattning av resekostnads- och traktamentsersättning

i kommunal eller enskild tjänst. Syftet med dessa motioner är att sådan

ersättning i beskattningshänseende skall likställas med motsvarande ersättningar

till i statstjänst anställda. Sålunda yrkas i de likalydande motionerna

I: 116 och II: 165 skattefrihet för resekostnads- och traktamentsersättning

i kommunal eller enskild tjänst för så vitt ersättningen icke utgått

efter väsentligt förmånligare grunder än i statlig tjänst, i vilket fall

den del som kan anses ha utgått efter förmånligare beräkning skall upptas

som skattepliktig intäkt. Om den skattskyldige kan göra sannolikt att de

koslnader, som skolat bestridas med ersättningen, uppgått till samma belopp

som ersättningen, skall dock även i sistnämnda fall ersättningen vara

skattefri i sin helhet. I motionen II: 243 yrkas införande av en författningsbestämmelse

av den innebörden att skattskyldig, som uppburit traktamente

i kommunal eller enskild tjänst, skall vara berättigad till avdrag för omkostnader

med samma belopp som den ersättning staten i motsvarande fall

anvisar. Möjligheten att få avdrag med högre belopp i den mån kostnaderna

motiverar delta skulle fortfarande kvarstå.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har förevarande

spörsmål vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärk
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

samhet. Från bevillningsutskottets sida har därvid bl. a. framhållits, att

skälet till skattefrihet för av staten anvisad ersättning är, att denna i samband

med fastställandet av vederbörliga reglementen utmätts med hänsyn

till att just täcka de merkostnader, som kunde tänkas vara förenade med

tjänsten, och att man därför ansett sig kunna i fråga om sådan ersättning

införa den lättnaden i taxeringsarbetet, att någon redovisning av ersättningen

och merkostnaderna icke behövde ske. Vidare har erinrats om att den

enskilde statstjänstemannens reseräkningar prövas ytterst noga av vederbörande

chefsmyndighet och därefter av vederbörande revisionsmyndighet.

Beträffande de traktamenten, som utgår till i kommunal eller enskild tjänst

anställda, finns däremot inga av statsmakterna fastställda normer utan

dessa traktamenten utgår efter sinsemellan varierande grunder. De bär därför

inte ansetts kunna undantas från prövning vid beskattningen. Den farhågan

har även uttalats att om taxeringsmyndigheternas möjligheter att

granska det berättigade i avdrag för kostnader, som bestritts med traktamenten,

skulle upphävas, detta lätt kunde leda till ökade krav från de anställdas

sida på traktamenten i stället för vanlig avlöning. Slutligen har

erinrats om stadgandet i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen,

att avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen

i regel torde böra medges i de fall, då ersättningen ej överstiger vad som av

staten anvisas i motsvarande fall. I sistnämnda hänseende må nämnas att

1955 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 14

uttalade att taxeringsmyndigheternas prövning i förevarande avseende i

första hand borde avse en undersökning, huruvida uppburna traktamentsoch

resekostnadsersättningar kunde anses överstiga vad som av staten i

motsvarande fall anvisas. Därest detta med ledning av förefintliga uppgifter

kunde antas inte vara fallet, torde som regel någon ytterligare specifikation

på kostnaderna inte behöva infordras. Utskottet uttalade även att utskottet

fann det angeläget att riksskattenämnden sökte åstadkomma bättre förutsättningar

för en tillämpning i praktiken av nyssnämnda stadgande.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till vad från tidigare års bevillningsutskott

anförts i frågan och Arill särskilt understryka det föregående år

gjorda uttalandet angående taxeringsmyndigheternas tillämpning av nyssnämnda

stadgande i kommunalskattelagen. Gentemot vad motionärerna anfört

därom att detta uttalande inte synts ha föranlett någon ändrad inställning

hos beskattningsnämnderna, får utskottet framhålla att det betänkande,

vari uttalandet gjordes, avlämnades under taxeringsperioden och att

detsamma knappast kunde förväntas vinna allmänt beaktande redan vid

1955 års taxering. Det torde emellertid vara berättigat anta att beskattningsnämnderna

numera i högre grad fått sin uppmärksamhet riktad på uttalandet.

Härtill kommer att riksskattenämnden till 1956 års taxering utfärdat

anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna angående tillämpningen

av ifrågavarande stadgande. Såsom framgår av den ovan lämnade

redogörelsen är innebörden i nämnda anvisningar att om antalet resdagar

inte varit stort och förutsättningar för avdrag för resekostnader över huvud

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956 11

taget föreligger, avdrag i regel bör medges med belopp motsvarande den

uppburna traktamentsersättningen under förutsättning att ersättningen inte

överstiger det traktamente som anges i allmänna resereglementet i fråga om

statstjänstemän i motsvarande ställning och inkomstläge. I sådant fall bör

enligt nämndens mening tillägg för s. k. inbesparade levnadskostnader i

hemmet inte förekomma. Har däremot traktamentsersättningen utgått under

ett stort antal resdagar får prövas — förutom antalet resdagar och de

grunder efter vilka traktamentsberättigande resdagar beräknats — även

frågan om tillägg med hänsyn till inbesparade levnadskostnader. Inte heller

i dylikt fall bör dock tillägg göras med mindre sådana omständigheter föreligger

beträffande den skattskyldige som gör det sannolikt att traktamentet

inte helt åtgått för merkostnader under resor i tjänsten.

Det synes utskottet sannolikt att vad sålunda förevarit kommer att

leda till att det nu ifrågavarande stadgandet i punkt 4 av anvisningarna till

32 § kommunalskattelagen kommer att vinna tillämpning på ett större antal

skattskyldiga än vad hittills varit fallet. Vill man möjliggöra en mera schablonartad

prövning för ett än större antal skattskyldiga lärer detta endast i

begränsad omfattning kunna ske genom ytterligare tillämpningsföreskrifter.

Härför fordras lagstiftningsåtgärder. Enligt utskottets mening talar

vissa skäl för en omprövning av de nu gällande bestämmelserna angående

beskattning av rese- och traktamentsersättningar. Vilka vägar man därvid

bör gå kan utskottet inte uttala sig om utan en föregående utredning. Att

föreskriva skattefrihet för de i kommunal eller enskild tjänst utgående traktamentena

i den omfattning motionärerna tänkt sig stöter enligt utskottets

mening på avsevärda svårigheter. Häremot talar bl. a. det skälet att kontrollen

beträffande beräkningen av antalet resdagar inte kan efterges då det

gäller traktamenten till andra än statstjänstemän. Vidare är det uppenbart

att man för att kunna tillerkänna de i kommunal eller enskild tjänst utgående

traktamentena samma skattefrihet som tillkommer de statliga måste

ha garantier för att de förutsättningar, under vilka de olika traktamentena

utgår, är i stort sett desamma.

Utskottet vill även framhålla att ett bifall till de nu förevarande motionsyrkandena

skulle innebära att traktamentsersättningar till i kommunal eller

enskild tjänst anställda skulle tillerkännas en förmånligare behandling

i beskattningshänseende än som tillkommer traktamenten till statsanställda.

Enligt motionsförslagen skulle nämligen personer i kommunal eller enskild

tjänst alltjämt ha möjlighet att, om det utgivna traktamentet inte

skulle förslå till omkostnadernas bestridande, erhålla avdrag för det överskjutande

beloppet. För statsanställda föreligger inte denna möjlighet.

Utskottet kan alltså inte biträda yrkandena i de likalydande motionerna

I: 116 och II: 165 samt motionen II: 243 om omedelbara lagstiftningsåtgärder

i förevarande fråga. Däremot anser utskottet lämpligt att nu gällande

bestämmelser i ämnet överses och att det därvid las under övervägande om

en ökad likställighet i beskattningshänseende mellan de i olika tjänster

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

utgående traktamentena kan åstadkommas. Såsom framgår av den ovan

lämnade redogörelsen har riksskattenämnden i en den 3 februari 1956 dagtecknad

skrivelse för chefen för finansdepartementet anmält frågan om

avdragsrätt för traktamentsersättningar. Därvid har nämnden, som enligt

sin instruktion hos Kungl. Maj :t skall anmäla om nämnden finner behov av

ny lagstiftning föreligga inom dess verksamhetsområde, ifrågasatt om inte

det i skrivelsen berörda spörsmålet borde göras till föremål för utredning.

Frågan om utredning är således genom riksskattenämndens förenämnda

skrivelse redan föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Utskottet anser

sig dock böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge tillkänna

vad utskottet ovan anfört om behovet av en översyn av ifrågavarande bestämmelser.

Ulskottet har härefter att ta ställning till yrkandet i de likalydande motionerna

I: 296 och II: 229 att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

hemställa att riksskattenämnden får i uppdrag att utforma för hela landet

likformiga regler beträffande avdrag för kostnader för resor med egen bil

mellan bostad och arbetsplats. Utskottet får med anledning härav erinra om

att enligt bestämmelse i punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen

avdrag medges för skälig kostnad för den skattskyldiges resor till och

från arbetsplatsen, där denna legat så långt från bostaden, att han behövt

anlita särskilt fortskaffningsmedel. I praxis har denna bestämmelse tolkats

så att avdrag för kostnader för färd med egen bil medgivits om detta varit

motiverat på grund av särskilda förhållanden. Enligt utskottets mening bör

det alltjämt ankomma på praxis att med hänsyn till omständigheterna i

det särskilda fallet bedöma vad som skall anses vara skälig kostnad för

resor. Någon anledning att medge generell rätt till avdrag för kostnader

för resor mellan bostad och arbetsplats med egen bil anser utskottet inte

föreligga. Utskottet avstyrker alltså de likalydande motionerna 1:296 och

II: 229.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 116 av herrar Sunne och Axel Andersson samt II: 165

av herr Christenson i Malmö in. fl. samt motionen II: 243 av

herrar Gustafson i Göteborg och Königson måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet ovan anfört;

2) att nyssnämnda motioner måtte, i den mån de icke

kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och

hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd; ävensom

3) att de likalydande motionerna I: 296 av herrar Bengtson

och Theodor Johansson samt II: 229 av herrar Petters
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956

13

son i Norregård och Svensson i Va måtte av riksdagen lämnas

utan åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Eriksson,

Snygg, Velander, Niklasson, Anders Johansson, Erik Jansson och Bengtson;

samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson

i Svalöv, Sjölin, Vigelsbo, Kollberg, Kärrlander, Wiklund, Henriksson

och Andersson i Essvik.

560613 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:244 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna om beskattning av resekostnadsoch traktamentsersättningar. a1 i texten