Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna om beskattning av resekostnadsoch traktamentsersättningar.
1956-05-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1956:46, Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna om beskattning av resekostnadsoch traktamentsersättningar.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
1
Nr 46
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna om beskattning
av resekostnads- och traktamentsersättningar.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 116 av herrar Sunne och Axel Andersson
samt II: 165 av herr Christenson i Malmö m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändring av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), att 32 § 4 mom. utgår samt att 32 § 3 mom.
och 33 § 1 mom. andra stycket ävensom anvisningarna till 32 § punkt 4
erhåller nedan angivna lydelse.
32 §.
1 mom. Till intäkt —--annan fastighet.
2 mom. Har livränta —--minst 87 år.
3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som anvisats till bestridande
av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom:
ortstillägg---utgifter.
Förmånen av —--gällande.
(Se vidare anvisningarna)
33 §.
1 mom. Från intäkt —--såsom intäkt.
Avdrag får — — — redovisningsskyldig;
kostnad för resor i tjänsten, där cj särskild ersättning varit därför anvisad.
Kostnad för facklitteratur —--fullgörande.
Har den ■—- ■—- — gäld avdragas.
Den, som — — — arvode utgått.
1 andra fall---angives.
2 mom. Skattskyldig — — — av utgifterna.
Vad i första---av intäkterna.
(Se vidare anvisningarna)
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 46
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
Anvisningar
till 32 §.
1. Vissa befattningshavare---av tjänst.
2. Till skattepliktig---beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till
33 §).
3. Såsom intäkt---därmed minskas.
4. I vissa statliga, kommunala eller enskilda tjänster utgår ersättning för
vissa med tjänsten förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas.
Hit är att hänföra bland annat resekostnads- och traktamentsersättning.
För det fall att ersättningen är avsedd att endast täcka därför
avsedda utgifter, skall ersättningen icke upptagas som intäkt av tjänsten.
Å andra sidan få de kostnader, som skola med ersättningen bestridas, ej
avföras såsom utgift, även om ersättningen icke förslår till kostnadernas
gäldande. Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre
bidrag till kostnadernas bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas
såsom intäkt, medan å andra sidan kostnaderna få avdragas såsom
utgift, även i den mån de överskjuta ersättningen.
Därest ersättning, som åtnjutits i kommunal eller enskild tjänst, utgått
efter en väsentligt förmånligare beräkning än som gäller för befattningshavare
i statens tjänst, skall ersättningen upptagas såsom intäkt av tjänsten
till den del den kan anses hava utgått efter förmånligare beräkning än för
nämnda befattningshavare. Vad nu sagts skall dock icke gälla, därest den
skattskyldige genom anteckningar eller på annat sätt kan göra sannolikt,
att de kostnader, som med ersättningen skolat bestridas, uppgått till samma
belopp som ersättningen»;
2) de likalydande motionerna I: 296 av herrar Bengtson och Theodor Johansson
samt II: 229 av herrar Pettersson i Norregård och Svensson i Vä,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att riksskattenämnden erhåller i uppdrag att utforma regler för
avdrag för kostnader för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats,
vilka regler sedan bör tillämpas likformigt över hela landet»; ävensom
3) motionen 11:243 av herrar Gustafson i Göteborg och Königson, vari
hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta följande ändrade lydelse
av tredje stycket i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen:
I
fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen
upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas,
avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om därvid
ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å
intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att, om det kan antagas,
att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad som skäligen
kan anses normalt åtgå till täckandet av de omkostnader, som skola därmed
bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade ersättningen bör
medgivas, allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden er
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
3
sättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. För traktamente,
som utgivits i kommunal eller enskild tjänst, skall oavsett vad ovan
sagts, på grkande av den skattskyldige avdrag för de med tjänsten förenade
merkostnaderna medgivas med samma belopp som den ersättning staten i
motsvarande fall anvisar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 1:296, 11:165 och 11:243.
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas emellertid bl. a.
icke den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.
Rörande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag de förevarande
motionerna närmast avser, må nämnas följande.
Till intäkt av tjänst hänföres enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen
i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.
Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt
icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med
vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch
traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning
förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar
eller särskilt av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat
beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning
i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. Är vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten
förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4
mom.).
Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar
skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses
i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas
följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke
upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som
skall med ersättningen bestridas, ej får avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för
de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga.
Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas
bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt,
medan å andra sidan kostnaderna får avdragas såsom utgift, även i den mån
de överskjuter ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall
den anvisade ersättningen upptagas såsom intäkt och de omkostnader, som
skall därmed bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget.
Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om
det kan antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till
vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader,
som skall därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade
ersättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda
förhållanden ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader.
Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen
i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan
att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,
dd ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.
Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt
32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed
får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad
angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av
sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,
som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger
rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den
ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av
vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt
sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete
på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke
till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader
medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller
skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen
kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där
arbetet skall utföras.
Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § medgives avdrag för resor till
och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från bostaden,
att särskilt fortskaffningsmedel behövt anlitas och även anlitats.
I praxis medgives vanligen schablonavdrag för resor till och från arbetsplatsen,
när avståndet mellan bostad och arbetsplats överstigit 2—3 km.
Avdraget beräknas därvid efter billigaste färdsätt. I särskilda fall har avdrag
för kostnader för resor med bil medgivits, se t. ex. RÅ 1939 not Fi 504.
Frågan om beskattningen av rese- och traktamentsersättningar har vid
upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling (jfr bl. a. bevillningsutskottets
betänkanden nr 8 och 9/1952, 34/1954 samt 14 och 18/
1955). Här må endast anföras följande.
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 14 framhöll 1955 års bevillningsutskott
att den omständigheten, att de statliga traktamentena icke behövde
uppgivas till beskattning, icke i och för sig vore att betrakta såsom
någon skattefrihet eller särskild förmån. De statliga traktamentenas storlek
prövades regelmässigt av riksdagen vid antagandet av vederbörliga bestämmelser,
och traktamentena hade därvid avpassats så, att de skulle täcka de
merkostnader som kunde vara förenade med tjänsten. Vidare prövades den
enskilde tjänstemannens reseräkningar ytterst noga av vederbörande chefsmyndighet
och därefter av vederbörande revisionsmyndighet. Härefter anförde
utskottet följande.
Med hänsyn till den ingående prövning, som sålunda de statliga traktamentena
är föremål för, har det ansetts att de kunde undantagas från ytterligare
prövning från statsmakternas sida vid taxeringen. Därvid har man
givetvis även "fäst avseende vid den belastning en sådan prövning skulle
medföra såväl för taxeringsmyndigheterna som för de statliga myndigheter,
vilka skulle nödgas lämna uppgift å utbetalda traktamenten. Beträffande
de traktamenten, som utgår till i enskild och kommunal tjänst anställda,
har det emellertid icke ansetts möjligt att undantaga dem från prövning vid
beskattningen, då ju några av statsmakterna fastställda normer för dessa
traktamenten icke finnes. Utskottet vill emellertid understryka, att taxeringsmyndigheterna
vid denna prövning har att iakttaga den ovannämnda
bestämmelsen, att avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger vad som
av staten i motsvarande fall anvisas. Enligt utskottets mening bör sålunda
taxeringsmyndigheternas prövning i första hand avse en undersökning,
huruvida uppburna traktaments- och resekostnadsersättningar kan anses
överstiga vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Därest detta med
ledning av förefintliga uppgifter kan antagas icke vara fallet, torde som regel
någon ytterligare specifikation på kostnaderna icke behöva infordras.
Att såsom motionärerna ifrågasatt ändra förenämnda bestämmelse så, att
avdrag alltid skulle medgivas med lika stort belopp, som motsvarades av de
statliga traktamentena, synes emellertid icke görligt. Sålunda måste svårigheter
alltid möta när det gäller alt fastställa motsvarande statliga traktamente,
då ju dessa traktamenten varierar i storlek beroende på vederbörandes
tjänsteställning. Även om denna detalj skulle vara möjlig att lösa och alltså
prövningen av traktamentenas storlek i och för sig bleve likvärdig kvarstår
dock eu väsentlig olikhet. Som ovan anfördes prövas en statlig befattningshavares
rätt att erhålla traktamente ingående i det enskilda fallet. För
noggrannheten i denna prövning borgar bl. a. det s. k. redogöraransvaret,
d. v. s. om traktamente utgivits i strid mot gällande bestämmelser blir den
som beslutat utbetalningen åtcrbetalningsskyldig till statsverket. Beträffande
de kommunala och enskilda traktamentena äger någon motsvarande prövning
från statsmakternas sida icke rum. Därest taxeringsmyndigheternas
möjligheter att granska det berättigade i avdrag för kostnader som täckes
av traktamenten skulle upphävas, kunde detta lätt leda till ökade krav från
de anställdas sida på traktamenten i stället för vanlig avlöning. En sådan
utveckling vore givetvis icke önskvärd.
Av det anförda torde framgå, att taxeringsmyndigheterna i vissa fall, såsom
t. ex. i fråga om det uppgivna antalet resdagar, måste äga rätt alt begära
närmare uppgifter för kontroll av de skattskyldigas omkostnadsavdrag. Att
avdrag icke får medgivas med högre belopp än som motsvaras av de faktiska
merkostnaderna synes uppenbart.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
Avslutningsvis må nämnas, att enligt vad utskottet under hand erfarit riksskattenämnden
för närvarande har under övervägande att framlägga anvisningar
till ledning för taxeringsarbetet på förevarande område. Utskottet
vill i anslutning härtill framhålla, att utskottet finner det angeläget att riksskattenämnden
i detta sammanhang söker åstadkomma bättre förutsättningar
för en tillämpning i praktiken av ovannämnda stadgande i anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen, varigenom tillika kraven på en rättvis
och enhetlig rättstillämpning inom detta område kan i möjligaste mån
tillgodoses.
I en den 3 februari 1956 dagtecknad skrivelse till chefen för finansdepartementet
har riksskattenämnden ifrågasatt, om icke frågan om avdragsrätt
för traktamentsersättningar borde bli föremål för utredning genom 1950 års
skattelagssakkunniga eller i annan lämplig ordning. I anledning av vad
1955 års bevillningsutskott anfört i sitt nyssnämnda betänkande nr 14 har
riksskattenämnden därvid framhållit, att dess möjligheter vore begränsade
att inom ramen för gällande lagstiftning och rättspraxis verka för en ökad
tillämpning av det nu ifrågavarande stadgandet i anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen — av nämnden benämnt likställighetsregeln. Sådan
verksamhet från nämndens sida kunde endast medföra en minskning av
nuvarande olägenheter.
Riksskattenämnden har vidare anfört bl. a. följande.
Om det anses önskvärt att likställighetsregeln skall generellt tillämpas i
fråga om exv. traktamenten, som utgå på grund av kollektivavtal, torde en
lagändring böra komma till stånd. En annan åtgärd, som skulle bidraga till
att underlätta en generell användning av likställighetsregeln, vore att de
statliga traktamentsbestämmelserna gjordes mera enhetliga och att användningen
av traktamenten i statliga kollektivavtal m. in. begränsades till sådana
ersättningar, som odisputabelt utgjorde ersättning för den ökning i
levnadskostnader, som den anställde får vidkännas på den grund att han
vistas utom sin vanliga verksamhetsort. Detta torde förutsätta, att statlig
skatteexpertis beredes tillfälle att i en eller annan form medverka vid utformandet
av dylika traktamentsbestämmelser.
Det kan icke uteslutas, att missnöjet med att likställighetsregeln i vissa
fall icke tillämpas mindre har sin grund i en känsla hos den skattskyldige
att han får, objektivt sett, för litet avdrag än i en önskan att i detta hänseende
komma i åtnjutande av samma förmåner som den statsanställde. I sådana
fall skulle alltså missnöjet försvinna om särställningen för de statliga
traktamentena slopades. En sådan åtgärd skulle å andra sidan innebära ökat
arbete för taxeringsmyndigheterna med prövning av statsanställdas avdragsyrkanden
och över huvud strida mot de förenklingssträvanden inom taxeringsförfarandet,
som man f. n. vill på olika sätt befrämja.
Riksskattenämnden har vidare den 27 januari 1956 beslutat utfärda anvisningar
till ledning för taxeringsmyndigheterna beträffande frågan om
avdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader under resor i tjänsten. I anvisningarna,
som återfinns i riksskattenämndens meddelanden nr 2/1956
punkt 2), framhåller nämnden under punkt a) till en början att det statliga
resereglemente, som gällde vid tillkomsten av de i punkt 4 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen och punkt 3 av anvisningarna
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956 7
till 33 § samma lag givna bestämmelserna varit betydligt mindre detaljerat
och omfattat färre skilda traktamentsformer än nu gällande allmänna resereglemente
med tilläggsbestämmelser och därtill hörande anvisningar. Vidare
hade det såväl inom det enskilda näringslivet som i statlig och kommunal
verksamhet blivit alltmer vanligt, att traktamentsersättningar av olika
slag reglerades exempelvis i kollektivavtal och utginge efter helt andra
grunder än det statliga resereglementets. Detsamma gällde i viss omfattning
även traktamenten bestämda av statlig myndighet i administrativ ordning.
Härefter anför riksskattenämnden följande.
Det nu anförda måste självfallet beaktas vid tillämpningen av den ovan
återgivna bestämmelsen i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.
Särskilt bör beaktas att de traktamentsersättningar, som bestämts i statliga
kollektivavtal eller av statlig myndighet i administrativ ordning, med hänsyn
till vad ovan anförts icke kunna vara normgivande vid beskattningen
i fråga om anställda i kommunal eller enskild tjänst på samma sätt som
de ersättningar, vilka utgå enligt allmänna resereglementet.
Å andra sidan är det ur förenklingssynpunkt önskvärt att i de fall, då det
gäller förhållandevis små avdragsbelopp, frågan om avdrag för ökade levnadskostnader
under resor för anställd i kommunal eller enskild tjänst
handlägges så, att utrednings- och kontrollarbetet icke blir onödigt betungande
för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna. Om därför antalet
resdagar under beskattningsåret icke varit stort och förutsättningar för avdrag
för resekostnader över huvud taget föreligga, bör avdrag med belopp
som motsvarar uppburen traktamentsersättning i regel medgivas, därest ersättningen
icke överstiger det traktamente som angives i allmänna reseregmentet
i fråga om statstjänstemän i ungefär motsvarande ställning och inkomstläge.
Utredning om kostnadernas verkliga storlek bör således som
regel icke påfordras i dylika fall.
b) På flera håll har den praxis utbildat sig att beträffande anställda i
kommunal eller enskild tjänst taxeringsnämnden regelmässigt till den deklarerade
inkomsten lägger ett belopp för s. k. »inbesparade levnadskostnader
i hemmet» i de fall, då avdrag yrkats med belopp motsvarande uppburen
traktamentsersättning. Detta innebär en presumtion att traktamentsersättningen
skulle i samtliga fall täcka mer än den ökning av levnadskostnaderna,
som föranledes av resorna. Visserligen gäller, enligt ovan återgivna
punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen, att avdraget
skall motsvara endast själva fördyringen. Traktamentena enligt allmänna
resereglementet anses emellertid avvägda så, att de motsvara endast
denna fördyring. Vid sådant förhållande bör i de fall, då enligt vad ovan
angivits avdrag för anställd i kommunal eller enskild tjänst schablonmässigt
bör medgivas med belopp motsvarande den uppburna traktamentsersättningen,
något tillägg för »inbesparade levnadskostnader» icke förekomma.
I de fall då ersättningen per dag visserligen icke överstiger det traktamente,
som angives i allmänna resereglementet i fråga om statstjänsteman
i ungefär motsvarande ställning och inkomstläge, men traktamentet utgått
under ett stort antal dagar bör — förutom erforderlig prövning av det uppgivna
antalet resdagar och de grunder, efter vilka antalet traktamentsberättigande
»resdagar» beräknats — ske den prövning av frågan om inbesparade
levnadskostnader, som av omständigheterna anses betingad. Icke hel
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
ler i dylikt fall bör emellertid tillägg göras för »inbesparade levnadskostnader»
med mindre sådana omständigheter finnas föreligga beträffande den
skattskyldige ifråga, som göra sannolikt att traktamentet icke helt åtgått
för merutgifter för kost och husrum under resorna i tjänsten.
Vad angår sådana anställda i kommunal eller enskild tjänst, som uppbära
traktamente för resor mellan bostadsorten och arbetsplatsen ehuru de
regelmässigt återvända till bostaden efter den dagliga arbetstidens slut, bör
prövning ske av de verkliga avdragsgilla merutgifterna och avdraget begränsas
till motsvarande belopp.
c) På senare tid har förmärkts en viss tendens att beteckna rena löneförmåner
som traktamentsersättningar. För arbetsgivaren är detta i regel
utan betydelse ur beskattningssynpunkt, då utbetalade belopp äro för honom
avdragsgilla antingen fråga är om löner eller traktamenten. Mottagaren
däremot anser sig ha utsikt att undgå beskattning helt eller delvis för
vad han mottagit, om detta benämnes traktamente. Vid taxeringsarbetet bör
därför uppmärksamhet ägnas åt att i förekommande fall förhindra sådana
försök att vinna obehörig skattelättnad.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:116 och 11:165 har bl. a. anförts,
att bevillningsutskottet som ett väsentligt skäl mot en lagändring åberopat,
att det inte funnes någon garanti för att de traktamenten, som utbetalades
av andra arbetsgivare än staten, bleve så avpassade, att de motsvarade
de kostnader, som de vore avsedda att täcka, samt att skattefrihet för
sådana traktamenten lätt kunde leda till krav från de anställdas sida på
traktamenten i stället för avlöning. Detta antagande, att kommuner eller
enskilda arbetsgivare skulle utge sådana traktamenten, ätt någon del därav
skulle vara att anse som en förtäckt löneförmån, vore icke befogat i fråga
om det stora flertalet arbetsgivare. Det borde för övrigt icke förbises, att i
de fall, då traktamentsersättning utginge, vore det som regel fråga om större
arbetsgivare, som vore vana att känna sitt ansvar både mot sina anställda
och mot det allmänna. Det funnes därför icke grundad anledning förutsätta,
att genomförande av skattefrihet skulle leda till avsiktligt överförande av
någon del av de anställdas lön till skattefri ersättning. Ett bifall till motionerna
skulle därjämte innebära ett ytterligare steg på väg till förenkling av
deklarations- och taxeringsförfarandet, som måste betraktas som ett angeläget
och allmänt önskemål.
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:296 och II:
2 2 9 har bl. a. framhållits följande. Utvecklingen av de moderna kommunikationsmedlen,
i synnerhet bilismen, hade medfört att arbetsplats och bostadsort
ofta kommit att ligga långt från varandra. I fråga om landsbygden
medgåve taxeringsnämnderna numera i regel avdrag för kostnaderna för
användande av moped eller lättare motorcykel med 8 öre per km om avståndet
mellan arbetsplatsen och bostaden överstege 10 km. Avdrag för kostnader
för resor med bil godkändes vanligtvis icke. Bilen vore ofta nödvändig,
om den skattskyldige skall kunna bo kvar i sin gamla bostad. Allmänna
kommunikationsmedel funnes långt ifrån alltid tillgängliga, eller också
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
9
hade de sådana turer, att vederbörande inte kunde anlita dem. Det borde
kunna överlåtas åt riksskattenämnden att med stöd av bestämmelserna och
de kompletterande anvisningarna i kommunalskattelagen om avdrag för
kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats utforma regler, som bleve
tillämpliga även för dylika resor med egen bil. För utformningen av sådana
regler kunde man tänka sig, antingen att vederbörande skattskyldig tillerkändes
avdrag med ett visst belopp per körd kilometer eller också att
schablonavdrag tillämpades. Avdragen borde bli så stora, att de någorlunda
motsvarade de faktiska kostnaderna för bilens användning dagligen på de
avsedda sträckorna.
I motionen 11:243 har anförts bl. a., att bevillningsutskottet tidigare
avvisat tanken att anställda i kommunal och enskild tjänst skulle få
ett schablonavdrag motsvarande den traktamentsersättning, som utginge i
jämförlig statlig tjänst, bl. a. med hänsyn till befarad risk för missbruk. Då
utskottets av riksdagen godkända uttalanden emellertid ej syntes ha haft
önskvärd effekt, kunde en omprövning av den tidigare ståndpunkten ej anses
obefogad. Genom en jämförelse mellan den anställdes löneförmåner och
den lön som en statlig befattningshavare i jämförlig tjänst hade, borde man
utan större svårighet kunna fastställa det belopp som utan särskild utredning
från beskattningsmyndigheternas sida kunde medgivas som ersättning
för de med tjänsten förenade merkostnaderna. Då den som vore anställd i
enskild eller kommunal tjänst inte kunde förutsättas ha lägre omkostnader
än den statsanställde, skulle man här kunna uppnå största möjliga rättvisa.
Utskottet. Utskottet upptar först till behandling de motioner som avser
ändrade regler för beskattning av resekostnads- och traktamentsersättning
i kommunal eller enskild tjänst. Syftet med dessa motioner är att sådan
ersättning i beskattningshänseende skall likställas med motsvarande ersättningar
till i statstjänst anställda. Sålunda yrkas i de likalydande motionerna
I: 116 och II: 165 skattefrihet för resekostnads- och traktamentsersättning
i kommunal eller enskild tjänst för så vitt ersättningen icke utgått
efter väsentligt förmånligare grunder än i statlig tjänst, i vilket fall
den del som kan anses ha utgått efter förmånligare beräkning skall upptas
som skattepliktig intäkt. Om den skattskyldige kan göra sannolikt att de
koslnader, som skolat bestridas med ersättningen, uppgått till samma belopp
som ersättningen, skall dock även i sistnämnda fall ersättningen vara
skattefri i sin helhet. I motionen II: 243 yrkas införande av en författningsbestämmelse
av den innebörden att skattskyldig, som uppburit traktamente
i kommunal eller enskild tjänst, skall vara berättigad till avdrag för omkostnader
med samma belopp som den ersättning staten i motsvarande fall
anvisar. Möjligheten att få avdrag med högre belopp i den mån kostnaderna
motiverar delta skulle fortfarande kvarstå.
Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har förevarande
spörsmål vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärk
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
samhet. Från bevillningsutskottets sida har därvid bl. a. framhållits, att
skälet till skattefrihet för av staten anvisad ersättning är, att denna i samband
med fastställandet av vederbörliga reglementen utmätts med hänsyn
till att just täcka de merkostnader, som kunde tänkas vara förenade med
tjänsten, och att man därför ansett sig kunna i fråga om sådan ersättning
införa den lättnaden i taxeringsarbetet, att någon redovisning av ersättningen
och merkostnaderna icke behövde ske. Vidare har erinrats om att den
enskilde statstjänstemannens reseräkningar prövas ytterst noga av vederbörande
chefsmyndighet och därefter av vederbörande revisionsmyndighet.
Beträffande de traktamenten, som utgår till i kommunal eller enskild tjänst
anställda, finns däremot inga av statsmakterna fastställda normer utan
dessa traktamenten utgår efter sinsemellan varierande grunder. De bär därför
inte ansetts kunna undantas från prövning vid beskattningen. Den farhågan
har även uttalats att om taxeringsmyndigheternas möjligheter att
granska det berättigade i avdrag för kostnader, som bestritts med traktamenten,
skulle upphävas, detta lätt kunde leda till ökade krav från de anställdas
sida på traktamenten i stället för vanlig avlöning. Slutligen har
erinrats om stadgandet i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen,
att avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
i regel torde böra medges i de fall, då ersättningen ej överstiger vad som av
staten anvisas i motsvarande fall. I sistnämnda hänseende må nämnas att
1955 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 14
uttalade att taxeringsmyndigheternas prövning i förevarande avseende i
första hand borde avse en undersökning, huruvida uppburna traktamentsoch
resekostnadsersättningar kunde anses överstiga vad som av staten i
motsvarande fall anvisas. Därest detta med ledning av förefintliga uppgifter
kunde antas inte vara fallet, torde som regel någon ytterligare specifikation
på kostnaderna inte behöva infordras. Utskottet uttalade även att utskottet
fann det angeläget att riksskattenämnden sökte åstadkomma bättre förutsättningar
för en tillämpning i praktiken av nyssnämnda stadgande.
Utskottet kan för sin del ansluta sig till vad från tidigare års bevillningsutskott
anförts i frågan och Arill särskilt understryka det föregående år
gjorda uttalandet angående taxeringsmyndigheternas tillämpning av nyssnämnda
stadgande i kommunalskattelagen. Gentemot vad motionärerna anfört
därom att detta uttalande inte synts ha föranlett någon ändrad inställning
hos beskattningsnämnderna, får utskottet framhålla att det betänkande,
vari uttalandet gjordes, avlämnades under taxeringsperioden och att
detsamma knappast kunde förväntas vinna allmänt beaktande redan vid
1955 års taxering. Det torde emellertid vara berättigat anta att beskattningsnämnderna
numera i högre grad fått sin uppmärksamhet riktad på uttalandet.
Härtill kommer att riksskattenämnden till 1956 års taxering utfärdat
anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna angående tillämpningen
av ifrågavarande stadgande. Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen är innebörden i nämnda anvisningar att om antalet resdagar
inte varit stort och förutsättningar för avdrag för resekostnader över huvud
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956 11
taget föreligger, avdrag i regel bör medges med belopp motsvarande den
uppburna traktamentsersättningen under förutsättning att ersättningen inte
överstiger det traktamente som anges i allmänna resereglementet i fråga om
statstjänstemän i motsvarande ställning och inkomstläge. I sådant fall bör
enligt nämndens mening tillägg för s. k. inbesparade levnadskostnader i
hemmet inte förekomma. Har däremot traktamentsersättningen utgått under
ett stort antal resdagar får prövas — förutom antalet resdagar och de
grunder efter vilka traktamentsberättigande resdagar beräknats — även
frågan om tillägg med hänsyn till inbesparade levnadskostnader. Inte heller
i dylikt fall bör dock tillägg göras med mindre sådana omständigheter föreligger
beträffande den skattskyldige som gör det sannolikt att traktamentet
inte helt åtgått för merkostnader under resor i tjänsten.
Det synes utskottet sannolikt att vad sålunda förevarit kommer att
leda till att det nu ifrågavarande stadgandet i punkt 4 av anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen kommer att vinna tillämpning på ett större antal
skattskyldiga än vad hittills varit fallet. Vill man möjliggöra en mera schablonartad
prövning för ett än större antal skattskyldiga lärer detta endast i
begränsad omfattning kunna ske genom ytterligare tillämpningsföreskrifter.
Härför fordras lagstiftningsåtgärder. Enligt utskottets mening talar
vissa skäl för en omprövning av de nu gällande bestämmelserna angående
beskattning av rese- och traktamentsersättningar. Vilka vägar man därvid
bör gå kan utskottet inte uttala sig om utan en föregående utredning. Att
föreskriva skattefrihet för de i kommunal eller enskild tjänst utgående traktamentena
i den omfattning motionärerna tänkt sig stöter enligt utskottets
mening på avsevärda svårigheter. Häremot talar bl. a. det skälet att kontrollen
beträffande beräkningen av antalet resdagar inte kan efterges då det
gäller traktamenten till andra än statstjänstemän. Vidare är det uppenbart
att man för att kunna tillerkänna de i kommunal eller enskild tjänst utgående
traktamentena samma skattefrihet som tillkommer de statliga måste
ha garantier för att de förutsättningar, under vilka de olika traktamentena
utgår, är i stort sett desamma.
Utskottet vill även framhålla att ett bifall till de nu förevarande motionsyrkandena
skulle innebära att traktamentsersättningar till i kommunal eller
enskild tjänst anställda skulle tillerkännas en förmånligare behandling
i beskattningshänseende än som tillkommer traktamenten till statsanställda.
Enligt motionsförslagen skulle nämligen personer i kommunal eller enskild
tjänst alltjämt ha möjlighet att, om det utgivna traktamentet inte
skulle förslå till omkostnadernas bestridande, erhålla avdrag för det överskjutande
beloppet. För statsanställda föreligger inte denna möjlighet.
Utskottet kan alltså inte biträda yrkandena i de likalydande motionerna
I: 116 och II: 165 samt motionen II: 243 om omedelbara lagstiftningsåtgärder
i förevarande fråga. Däremot anser utskottet lämpligt att nu gällande
bestämmelser i ämnet överses och att det därvid las under övervägande om
en ökad likställighet i beskattningshänseende mellan de i olika tjänster
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
utgående traktamentena kan åstadkommas. Såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen har riksskattenämnden i en den 3 februari 1956 dagtecknad
skrivelse för chefen för finansdepartementet anmält frågan om
avdragsrätt för traktamentsersättningar. Därvid har nämnden, som enligt
sin instruktion hos Kungl. Maj :t skall anmäla om nämnden finner behov av
ny lagstiftning föreligga inom dess verksamhetsområde, ifrågasatt om inte
det i skrivelsen berörda spörsmålet borde göras till föremål för utredning.
Frågan om utredning är således genom riksskattenämndens förenämnda
skrivelse redan föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Utskottet anser
sig dock böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge tillkänna
vad utskottet ovan anfört om behovet av en översyn av ifrågavarande bestämmelser.
Ulskottet har härefter att ta ställning till yrkandet i de likalydande motionerna
I: 296 och II: 229 att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa att riksskattenämnden får i uppdrag att utforma för hela landet
likformiga regler beträffande avdrag för kostnader för resor med egen bil
mellan bostad och arbetsplats. Utskottet får med anledning härav erinra om
att enligt bestämmelse i punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
avdrag medges för skälig kostnad för den skattskyldiges resor till och
från arbetsplatsen, där denna legat så långt från bostaden, att han behövt
anlita särskilt fortskaffningsmedel. I praxis har denna bestämmelse tolkats
så att avdrag för kostnader för färd med egen bil medgivits om detta varit
motiverat på grund av särskilda förhållanden. Enligt utskottets mening bör
det alltjämt ankomma på praxis att med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet bedöma vad som skall anses vara skälig kostnad för
resor. Någon anledning att medge generell rätt till avdrag för kostnader
för resor mellan bostad och arbetsplats med egen bil anser utskottet inte
föreligga. Utskottet avstyrker alltså de likalydande motionerna 1:296 och
II: 229.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 116 av herrar Sunne och Axel Andersson samt II: 165
av herr Christenson i Malmö in. fl. samt motionen II: 243 av
herrar Gustafson i Göteborg och Königson måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet ovan anfört;
2) att nyssnämnda motioner måtte, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd; ävensom
3) att de likalydande motionerna I: 296 av herrar Bengtson
och Theodor Johansson samt II: 229 av herrar Petters
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1956
13
son i Norregård och Svensson i Va måtte av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Eriksson,
Snygg, Velander, Niklasson, Anders Johansson, Erik Jansson och Bengtson;
samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson
i Svalöv, Sjölin, Vigelsbo, Kollberg, Kärrlander, Wiklund, Henriksson
och Andersson i Essvik.
560613 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:244 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna om beskattning av resekostnadsoch traktamentsersättningar. a1 i texten