Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till taxeringsförordning, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

1956-11-06 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1956:52, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till taxeringsförordning, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

1

Nr 52.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till taxeringsförordning, m. m.,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 150, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att

dels> antaga vid propositionen fogade förslag till

1) taxeringsförordning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370); samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379);

dels ock godkänna av föredragande departementschefen enligt samma

protokoll förordade riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation.

I föreliggande betänkande behandlar utskottet propositionen endast i de

delar densamma avser de under 2) och 3) upptagna författningsförslagen.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll i nu förevarande delar

må här anföras följande.

I propositionen föreslås, att vissa naturaförmåner av mindre värde fr. o. in.

1957 års taxering skall undantas från skatteplikt. Härigenom kan arbetsgivarnas

skyldighet att lämna kontrolluppgifter om naturaförmåner inskränkas.

I propositionen föreslås vidare att rese- och traktamentsersättningar

samt ersättningar för representationskostnader under vissa förutsättningar

undantas från arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet.

Ovannämnda, i detta betänkande behandlade författningsförslag är av följande

lydelse. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 samt punkt 3 av anvisningarna till 32 § samma lag1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt---avsedda utgifter.

Förmånen av----befattningshavare gällande.

Såsom intäkt upptages ej heller förmån av mindre värde, som utgått i annat

än penningar, därest förmånen kan antagas icke vara avsedd att utgöra

direkt vederlag för utfört arbete.

Anvisningar

till 32 §.

3. Såsom intäkt----här nedan).

Angående värdesättningen---därmed minskas.

Förmån som avses i 32 § 3 mom. tredje stycket kan bestå i t. ex. labatter

vid inköp av varor i arbetsgivarens rörelse, förfriskningar som utan ersättning

tillhandahållas i samband med arbetet, måltider som genom arbetsgivarens

försorg erhållas till ett lägre pris än i öppna marknaden eller nyttjanderätt

till fastighet för vilken vederlaget bestämts till obetydligt lägre

belopp än i orten gällande hyrespris. Vid bedömande av om förmånen skall

upptagas såsom intäkt skall hänsyn tagas till det sammanlagda värdet av de

förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit från samme

arbetsgivare. Hänsyn skall därvid ock tagas till den besparing i normala

levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige. För

att förmånen icke skall upptagas såsom intäkt gäller vidare den förutsättningen

att förmånen icke framstår som ett med lön eller pension jämförbart

vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet el. likn. eller ock

utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet varom

fråga är. Äger den skattskyldige mot avstående av förmånen erhålla ersättning

i penningar, bör förmånen i regel betraktas såsom avsedd att utgöra

direkt vederlag för utfört arbete. 1

1 Senaste lydelse av 32 § 3 mom. se 1954:252 samt av punkt 3 av anvisningarna till 32 § se

1940:876.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956 3

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen

icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering eller beträffande

eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

Härigenom förordnas, att 33 § 1 och 2 mom., 37 § 1 mom. samt 52 § taxeringsförordningen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

33 §.

1 mom. Till ledning---följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kommunal

myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk

förening, fond,

stiftelse och annan juridisk

person än dödsbo,

c) fysisk person och

dödsbo, som bedrivit

rörelse eller jordbruk,

däri inbegripet skogsbruk,

i fråga om förmåner,

som utgått från

sådan förvärvskälla,

samt

d) fysisk person och

dödsbo, som innehaft

annan fastighet, i fråga

om förmåner, som utgått

från sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den

uppgiftsskyldige innehaft

anställning eller

uppdrag eller utfört

tillfälligt arbete eller

som av den uppgiftsskyldige

åtnjutit pension,

livränta eller periodiskt

utgående ersättning,

ävensom den

som åtnjutit förmån

från personalstiftelse

eller annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, annan

ersättning eller förmån, oavsett

huruvida denna utgått

kontant eller såsom naturaförmån

samt oavsett om densamma

utgör ersättning för

kostnader, som mottagaren

haft att bestrida. Har mottagaren

haft att erlägga vederlag

för åtnjuten naturaförmån,

skall uppgift om förmånen

och vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån

i anledning av tillfälligt arbete,

om det som mottagaren

sammanlagt åtnjutit haft ett

lägre värde än 100 kronor

för hela året,

c) ersättning och förmån

till någon i anledning av tillfälligt

arbete å annan fastighet

än jordbruksfastighet,

om vad som sammanlagt utgivits

har lägre värde än 500

kronor för hela året och det

icke utgör avdragsgill omkostnad

i förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare,

som enligt lag varit

Senaste lydelse se 1955:356.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Uppgiftsskyldig

Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

bokföringsskyldig, av ersättning

för tillfälligt arbete, om

ersättningen utgör intäkt av

rörelse för mottagaren,

e) av statlig myndighet utgiven

förmån, som icke utgör

skattepliktig intäkt för mottagaren,

f) förmåner i annat än penningar,

om det som mottagaren

i sådant hänseende sammanlagt

från den uppgiftsskyldige

åtnjutit, efter avdrag

för vederlag, uppenbarligen

haft ett värde icke överstigande

400 kronor för helt

år räknat,

g) ersättning för resa i

tjänsten, motsvarande gjorda

utlägg som sammanlagt icke

överstiga 500 kronor, traktamentsersättning

vid vistelse

i tjänsten utom tjänstgöringsorten

med sammanlagt högst

500 kronor och representationsersättning,

motsvarande

gjorda utlägg, sammanlagt

icke överstigande 500 kronor,

samt

h) förmån från stiftelse,

om vad som utgivits uppenbarligen

icke utgör skattepliktig

intäkt för mottagaren.

2. Fysisk person — Den å--— skatte- Om uppgiftens---

— — enligt uppbörds- förordningen.

avdrag verkställts.

1. sägs.

3. Försäkringsanstalt

Den som---

be-

Utgivet belopp.

och understödsförening.

loppet föreligger.

4. Den som---

Den till---

av-

Det utbetalda beloppet.

mönster o. dyl.

giften utbetalts.

5. Den som —--

Den från--—

in-

Utgivet vederlag — —

därom förordnat. köp skett. eller annat.

Undantag: vederlag — —

— bokföringsskyldig rörelseidkare.

0. Den som---

därom förordnat.

7. Den som--—

därom förordnat.

Den som —--ägt

rum.

Den som —--för
sålt

egendom.

Vederlag som —---av
tal

träffats.

Ersättning eller — — —

finnes tillgänglig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(j Bevillningsutskottets betänkande nr 52 ur 1956

2 mom. Vid avlämnande—----iakttagas följande.

Avser sådan---förmånen utgått.

I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktamentsersättning,

skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels

traktamentsersättning jämte antalet dagar för vilka traktamentsersättning

utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans

efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön

och vad som avdragits.

Har arbetsgivare---sålunda uppburits.

I kontrolluppgift ----preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling--- -— före taxeringsåret.

Uppgift skall —--lämpad blankett.

37 §.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift enligt

33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxeringsnämnd,

som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen eller

uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller till länsstyrelsen i det län,

den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har egen uppbördsförvaltning,

magistraten eller kommunalborgmästaren i den stad eller landsfiskalen

i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum. Uppgifter,

som avses i 33 § 1 mom. punkterna 5—7, skola dock avlämnas till länsstyrelsen

i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. I fall, som avses i 33 §

3 inom., skall därjämte iakttagas, att uppgifterna jämte därtill hörande

sammandrag städse skola avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens

allmänna självdeklaration må avlämnas.

Vad i---äga rum.

Uppgifter enligt----uppgifter avser.

52 §.

För taxering —---eller överförmyndare.

Vad nu---- till envar.

Är handling,---- utan bifall.

Efter ansökan — ---tredje styckena.

Befattningshavare vid riksskattenämnden äger, i den mån nämndens

ordförande förordnar därom, i fråga om handlingar och uppgifter som avses

i denna paragraf, samma befogenhet som taxeringsintendent.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1056 7

Av de till utskottets behandling hänvisade, i anledning av propositionen

väckta motionerna har utskottet till behandling i förevarande

sammanhang upptagit de likalydande motionerna I: 609 av herrar

Magnusson och Ebbe Ohlsson samt II: 799 av herrar Edström och Strandh,

vari hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta, att 37 § 2 mom.

andra stycket i det förslag till taxeringsförordning, som framlagts i Kungl.

Majrts proposition nr 150 till innevarande års riksdag, liksom ock 33 § 2

mom. andra stycket i det i samma proposition framlagda förslaget till förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

skall erhålla följande lydelse:

Avser sådan förmån, varom i 1 mom. första och andra punkterna förmäles,

endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd, för

vilken förmånen utgått. Om fullgörandet av denna uppgiftsskyldighet är

förenad med betydande svårighet för uppgiftslämnaren, må dock i stället

meddelas, huruvida förmånen avsett hela året eller del av året.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande

till utskottet hänvisade, vid riksdagens början väckta

motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 309 av herr Spetz och II: 233 av herrar

Strandh och Sjölin, vari hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t

hemställa om översyn av § 33 i gällande taxeringsförordning i avsikt att

få dess bestämmelser i bättre överensstämmelse med sunt förnuft och allmänt

rättsmedvetande»; ävensom

B) de likalydande motionerna I: 438 av herrar Magnusson och Svärd

samt II: 568 av herr Edström, vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t efter den utredning som

härför kan anses erforderlig måtte snarast och senast 1957 förelägga riksdagen

förslag till sådan ändring av 32 § kommunalskattelagen och 33 §

taxeringsförordningen, att skatteplikt respektive uppgiftsskyldighet endast

skall föreligga beträffande ersättning för kostnader som bestritts i tjänsten

då någon intressegemenskap kan anses föreligga mellan uppgiftsskyldig

och skattskyldig samt beträffande åtnjutna naturaförmåner då värdet

härav överstiger visst minimibelopp».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: 438, II: 233 och II: 799.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 47 har riksdagen vid

vårsessionen beslutat alt till innevarande års höstriksdag uppskjuta behandlingen

av föreliggande proposition jämte vid vårsessionen väckta motioner i

ämnet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Med skrivelse den 9 december 1955 bar riksskattenämnden meddelat,

att nämnden utfärdat anvisningar för taxeringsmyndigheterna angående

kontrolluppgifter från arbetsgivare enligt 33 § gällande taxeringsförordning.

Under framhållande av att nämnden inte anser frågan om arbetsgivares

uppgiftsskyldighet jämlikt nämnda författningsrum slutgiltigt löst

genom dessa anvisningar har nämnden anmält ärendet för den utredning

samt de vidare åtgärder vartill må finnas anledning.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen, såvitt

de behandlas i detta betänkande, hänvisar utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Redogörelsen härutinnan återfinns under rubriken »Vissa med

inkomst av tjänst sammanhängande frågor» å sid. 325—335 i propositionen.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I de likalydande motionerna I: 309 och II: 233 erinras om att, sedan vid

1955 års riksdag ändringar vidtagits bl. a. i 33 § taxeringsförordningen, riksskattenämnden

till 1956 års taxering fastställt nytt formulär till blankett,

avseende uppgifter rörande löneförmåner in. in. från arbetsgivare. På grund

av de detaljuppgifter av olika slag, som skulle lämnas i blanketten, hade

mot densamma riktats kritik såväl från arbetsgivare som anställda. Sedermera

hade riksskattenämnden utfärdat tillämpningsföreskrifter till ledning

för taxeringsmyndigheterna vid 1956 års taxering, innebärande att skattepliktig

naturaförmån och resekostnadsersätlning icke skulle anses föreligga

vid bagatellartade belopp. Vidare gavs möjlighet för vissa större arbetsgivare,

hos vilka det med hänsyn till bokföringens uppläggning skulle vara

förenat med stora svårigheter att redan för beskattningsåret 1955 lämna begärda

uppgifter, att hos vederbörande taxeringsintendent erhålla närmare

anvisningar angående sättet för uppgiftsskyldighetens fullgörande. Härigenom

syntes arbetsgivarna i viss mån ha beretts lättnad i det merarbete, som

följde med en generell uppgiftsskyldighet, men den vunna lösningen medförde

flera olägenheter. Sålunda saknade föreskrifterna stöd i taxeringsförordningen,

och de måste utfärdas för varje år. Det vore vidare enligt motionärernas

uppfattning synnerligen olämpligt med tillämpningsföreskrifter och

underhandsbesked i olika former, vilka icke hade uttryckligt stöd i gällande

taxeringsförordning. Ett sådant förfaringssätt kunde medföra olikformighet

och godtycke beroende på vederbörande taxeringsmyndigheters uppfattning

vid tolkningen av dessa föreskrifter. Då uppgiftsskyldigheten framstode såsom

alltför detaljerad och rigorös och dåligt korresponderade med vad folk

i allmänhet ansåge, att en sådan skyldighet skulle innebära, borde bestämmelserna

i 33 § taxeringsförordningen bli föremål för översyn.

Även i de likalydande motionerna I: 138 och II: 568 har kritik riktats mot

de genom 1955 års beslut vidtagna ändringarna i 33 § taxeringsförordningen.

Motionärerna anför att genom detta beslut en vidgad uppgiftsskyldighet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956 9

ålagts arbetsgivare. De nya bestämmelserna hade sin grund i kommunalskattelagens

stadganden i 32 §. Sålunda skulle enligt punkt 3 av anvisningarna

till 32 § såsom intäkt upptas värdet av de förmåner den skattskyldige

åtnjöte, därest han icke skulle varit berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna

för förmånernas förvärvande för den händelse han själv förskaffat

sig dem. Vidare skulle enligt punkt 4 av samma anvisningar ersättning, vilken

anvisats för vissa med tjänsten förenade kostnader som av den skattskyldige

måst bestridas, upptas som intäkt i deklarationen, medan de omkostnader

som skulle bestridas därmed finge dras av såsom omkostnader för

tjänsten eller uppdraget. Enligt motionärernas mening funnes det anledning

att göra erinringar mot den omfattning i vilken uppgifter sålunda skulle avlämnas

av arbetsgivare. Det kunde ifrågasättas huruvida de nya bestämmelserna

vore ägnade att medföra förhöjd effektivitet av taxeringskontrollen i

sådan omfattning att detta uppvägde de nackdelar som uppstode i form av

ökade administrativa bördor för de uppgiftsskyldiga. I de allra flesta fall

saknades anledning till antagande, att den ersättning den skattskyldige

erhölle för av honom bestridda omkostnader skulle överstiga de verkliga

kostnaderna. Arbetsgivaren hade själv intresse av att icke ge för hög ersättning

och den kontroll han utövade måste vara effektivare än den taxeringsnämnden

kunde åstadkomma. Endast om man hade anledning antaga, att

arbetsgivaren avsiktligt utgåve ersättning utöver vad som motsvarade de faktiska

omkostnaderna för att möjliggöra att viss den anställdes inkomst undandrages

från beskattning, fyllde den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten

någon funktion. Rådde det sålunda någon form av intressegemenskap mellan

den uppgiftsskyldige och den anställde, kunde obligatorisk uppgiftsskyldighet

rörande utgivna omkostnadsersättningar vara motiverad. I övrigt borde

det vara tillräckligt med den möjlighet taxeringsmyndigheterna hade att få

fram uppgifter efter förfrågan. Enligt motionärernas mening borde därför

en ändring av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen komma till

stånd, åtföljd av motsvarande ändringar av 33 § taxeringsförordningen.

I de fall då den skattskyldige åtnjöte smärre naturaförmåner av arbetsgivaren

utan att behöva utge någon eller i varje fall icke full ersättning därför,

ledde ett konsekvent fullföljande av bestämmelserna i 33 § taxeringsförordningen

till ett orimligt merarbete för såväl uppgiftsskyldiga som taxeringsmyndigheter

utan att nämnvärd vinst gjordes från fiskalisk synpunkt.

Riksskattenämnden hade visserligen i meddelade anvisningar uttalat, att

förmåner som motsvarade endast smärre belopp ej skulle behöva uppges,

men något stöd härför syntes icke kunna hämtas ur 33 § taxeringsförordningen.

Ett dylikt undantag borde rätteligen göras genom ändringar i kommunalskattelagen

och icke åstadkommas i administrativ ordning. Även ur

denna synpunkt förelåge anledning alt ompröva bestämmelserna i anvisningarna

till 32 !; kommunalskattelagen. En lämplig utväg vore måhända

att fastställa visst minimibelopp för alt förmånen skulle uppges. Eu sådan

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

anordning skulle väl överensstämma med de förenklingssträvanden på

beskattningens område som kommit till uttryck under senare år.

I de likalydande motionerna I: 609 och II: 799 har anförts bl. a. följande.

Propositionsförslagen innebure att den sedan länge gällande föreskriften,

att om uppgift till ledning vid annans taxering angående avlöning, arvode

in. m. avsåge sådan förmån under endast en del av året, upplysning skulle

meddelas om den tidrymd, för vilken förmånen utgått. Beträffande vissa

slag av anställningar hade emellertid arbetsgivaren haft betydande svårigheter

att ange den ifrågavarande tidrymden. Uppgiftsskyldigheten måste i

allmänhet fullgöras av företagens centrala förvaltningar, men dessa kunde

t. ex. inom en anläggningsindustri med en mängd arbetsplatser av mycket

varierande storleksordning ofta icke utan betydande omgång och besvär

införskaffa exakta tidsuppgifter från de olika arbetsplatserna, och del primärmaterial,

varur uppgifterna skulle hämtas, vore icke alltid fullständigt

och tillförlitligt. Det inträffade inte sällan, att arbetare utan föregående

anmälan utebleve från arbetet, och den lokala arbetsledningen visste inte,

huruvida fråga vore om en tillfällig bortovaro, beroende t. ex. på sjukdom,

eller om vederbörande definitivt lämnat arbetet. Särskilt inom anläggningsindustrien

vore det inte ovanligt, att en person med längre eller kortare

avbrott arbetade hos ett och samma företag under ett flertal perioder under

året. Att exakt redovisa dessa tidsperioder innebure ofta för uppgiftslämnaren

ett betungande arbete, medan värdet därav ur kontrollsynpunkt

syntes tämligen ringa. Liknande svårigheter förelåge i stor utsträckning

även inom skogsindustrien, särskilt i fråga om ersättning för körslor, eftersom

den som utförde dessa vanligen hade möjlighet att inom vissa gränser

själv bestämma tidpunkten för arbetets utförande.

Taxeringsmyndigheterna hade i allmänhet beaktat dessa svårigheter. På

hemställan av arbetsgivare, för vilka en rigorös tillämpning av den ifrågavarande

bestämmelsen skulle verka särskilt betungande, hade myndigheterna

i vissa fall godkänt, att å löneuppgifterna meddelats, huruvida den

uppburna förmånen avsett hela året eller del av året. I andra fall hade

arbetsgivaren angivit tidrymden approximativt t. ex. »januari—mars», vilket

även godkänts av taxeringsmyndigheterna.

Den ifrågavarande föreskriften syntes nu böra uppmjukas i överensstämmelse

med vad som sålunda enligt praxis i allmänhet tillämpats. Värdet

ur kontrollsynpunkt av att erhålla uppgift om den tidrymd en avlöningsförmån

avsåge stode icke i rimlig proportion till det arbete detta obligatoriska

uppgiftslämnande medförde. Taxeringsmyndigheterna kunde alltid,

om så i visst fall vore påkallat, genom anmaning införskaffa kompletterande

uppgifter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Utskottet. De i den föreliggande propositionen upptagna med 2) och 3)

betecknade författningsförslagen avseende ändringar i kommunalskattelagen

och i 1928 års taxeringsförordning har förordats skola träda i kraft

omedelbart efter utfärdandet av vederbörande författningar och äga tillämpning

med avseende å 1957 års taxering. Enligt det förstnämnda författningsförslaget

skulle under vissa förutsättningar naturaförmåner av mindre

värde undantas från skatteplikt. Förslaget om ändring i taxeringsförordningen

återigen innehåller inskränkningar i arbetsgivarnas skyldighet att

lämna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering, vilken uppgiftsplikt

i nu föreslagen omfattning första gången skall ha fullgjorts senast

den 31 januari nästa år. Då arbetet därmed på många håll torde påbörjas

i god tid före årsskiftet, bör ändrade bestämmelser i ämnel snarast möjligt

bringas till allmänhetens kännedom. För att så skall kunna ske har utskottet

ansett sig böra behandla dessa förslag separat och icke vänta därmed

till dess det mer omfattande förslaget till ny taxeringsförordning — i vilket

föreslås motsvarande ändringar i uppgiftsskyldigheten — slutbehandlats.

Som i propositionen närmare utvecklats genomfördes förra året vissa utvidgningar

i skyldigheten att lämna kontrolluppgifter till ledning vid annans

taxering. Utvidgningarna tog i främsta rummet sikte på att möjliggöra

en ökad kontroll över rörelseidkares och jordbrukares deklarationer.

1 fråga om rörelseidkares och jordbrukares skyldighet att lämna uppgifter

om anställdas avlöningsförhållanden gjordes i sak föga ändring i de tidigare

gällande reglerna. Det underströks emellertid i förarbetena till lagstiftningen,

att uppgiftsskyldigheten — liksom tidigare — omfattade alla

förmåner och alltså även naturaförmåner av olika slag. Därmed avsågs dock

ej att ändra den praxis som tidigare utbildat sig, nämligen att uppgiftsskyldigheten

ej ansågs behöva iakttagas beträffande mer bagatellartade

naturaförmåner och liknande. Av skäl som redovisats i propositionen har

föredragande departementschefen nu funnit anledning överväga om inte

den i taxeringsförordningen föreskrivna skyldigheten att utan anmaning

lämna kontrolluppgifter rörande anställda lämpligen borde uttryckligen inskränkas.

Därvid har departementschefen ansett det inte vara tillräckligt

att ändringar vidtogs enbart i de bestämmelser som reglerade denna uppgiftsplikt,

vilka bestämmelser återfinns i 33 § taxeringsförordningen. Omfattningen

av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet hade ett klart samband

med hur de materiella reglerna om beskattning av inkomst av tjänst vore

utformade. Med ett bibehållande av nuvarande regler i detta hänseende och

med eu inskränkning av uppgiftsskyldigheten enligt taxeringsförordningen,

skulle följden blott bli att taxeringsnämnderna skulle anse sig förpliktade

att i annan ordning inhämta upplysningar huruvida förmåner utgått som

i princip vore av skattepliktig natur. Om något skulle vara att vinna

genom att inskränka arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet, vore det därför

ofrånkomligt att parallellt härmed ändra de materiella reglerna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år t956

I frågan hur en sådan ändring skulle genomföras har departementschefen

framhållit att det mötte åtskilliga svårigheter att på ett lämpligt sätt

avväga de materiella bestämmelserna i ämnet, så att den önskade förenklingen

erhölles. De materiella bestämmelserna, som i huvudsak återfunnes

i 32 § kommunalskattelagen och anvisningarna till samma paragraf, byggde

på den i och för sig riktiga tanken, att värdet av alla förmåner som utginge

i tjänsten, oavsett deras beskaffenhet, skulle upptas som intäkt. Även om

vissa undantag från denna regel gjorts i lagstiftning och i praxis, låge i

sakens natur, att mera väsentliga avsteg rimligen inte kunde göras från

principen om naturaförmåners likställighet med lön i pengar. Dock syntes

vissa förenklingar möjliga. En naturlig utgångspunkt erbjöde härvid de

fall i vilka enligt praxis skatteplikt inte ansetts föreligga. Gemensamt för

dessa fall vore att de avsåge förmåner, som i själva verket inte, eller i vart

fall inte i första hand, vore avsedda att utgöra ersättning för utfört arbete,

utan fastmera hade karaktär av åtgärder, som arbetsgivaren vidtoge för att

skapa trivsel i arbetet. Det kunde också röra sig om förmåner som utginge

på grund av sedvana inom yrket eller liknande. Förmånerna vore i regel

av ganska ringa ekonomiskt värde eller innebure i vart fall inte någon

nämnvärd besparing av levnadskostnader för mottagaren. Det borde icke

väcka betänkligheter att genom uttryckliga föreskrifter från beskattning

undanta förmåner av nu angivet och därmed likartat slag.

När det gäller den närmare utformningen av de föreslagna inskränkningarna

i skatteplikten innebär förslaget att man inte gör någon ändring i de

fall då praxis nu medger skattefrihet. Emellertid medför förslaget därutöver

en inte obetydlig utvidgning av det skattefria området. Sålunda kommer

därunder att inbegripas åtskilliga fall i vilka den anställde har att erlägga

ett vederlag som något understiger det motsvarande marknadspriset. Såsom

exempel härpå har i propositionen angivits subventionerade luncher

o. d., varurabatter som är något större än för andra kunder, tjänstebostäder

med en hyra något understigande hyrespriset i orten samt rätt att privat

använda arbetsgivaren tillhörig bil för en ersättning som endast är obetydligt

lägre än de verkliga kostnaderna. Det blir också klarlagt, att skatt

inte skall utgå för värdet av förfriskningar o. d., som utan ersättning tillhandahålles

i samband med arbetet.

För att underlätta tillämpningen av de föreslagna reglerna, upptagna i

32 § kommunalskattelagen, har departementschefen vidare förordat att

innebörden av dessa närmare belyses genom ett tillägg till anvisningarna

till nämnda paragraf. Som närmare framgår av författningstexten har i

dessa anvisningar intagits exempel på de förmåner som avses skola kunna

bli skattefria. Vidare har där närmare utvecklats vad som åsyftas, när det

krävs att förmånerna skall vara av mindre värde och alt det skall kunna

antagas att förmånen icke är avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört

arbete. Beträffande värdet anges, att hänsyn skall tas till det sammanlagda

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

värdet av de förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit

från arbetsgivaren. Hänsyn skall därvid även tas till den besparing i

normala levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige.

Vidare föreskrives i det föreslagna tillägget att förmånen i regel

bör beskattas, om den skattskyldige kan få ersättning i pengar mot avstående

av förmånen.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till den uppfattning, som sålunda

kommit till uttryck i propositionen. Ur strängt principiell synpunkt

föreligger det givetvis inte anledning att i beskattningshänseende göra åtskillnad

mellan värdet av erhållna naturaförmåner och kontant ersättning.

Träffar emellertid beskattningen förmåner av sådan art, att de av de skattskyldiga

inte med rätta uppfattas som avlöningsförmåner utan mera har

karaktär av åtgärder för att stimulera de anställda till bättre arbetsprestationer

eller för att underlätta och skapa trivsel i arbetet och liknande, föreligger

emellertid enligt utskottets mening starka skäl att göra avsteg från

principen om naturaförmåners likställighet i beskattningshänseende med

kontantersättning. Detta så mycket mer som man redan enligt gällande

lagstiftning och praxis beträtt denna väg, även om detta skett endast beträffande

vissa särskilt angivna förmåner. Att man härvidlag — bl. a. med

hänsyn till faran för missbruk — måste begränsa skattefriheten till förmåner

av mindre värde, torde vara uppenbart.

Enligt utskottets uppfattning är den i propositionen föreslagna lösningen

av ifrågavarande spörsmål — även om den inte är helt invändningsfri —

den mest ändamålsenliga av de möjligheter som f. n. står till buds. Det

torde ligga i sakens natur att bestämmelser av denna art kommer att bli

föremål för olika bedömanden och därigenom kommer att vålla beskattningsmyndigheterna

ett visst merarbete, särskilt innan en fastare praxis

hunnit bildas. Sett på lång sikt torde dock de föreslagna bestämmelserna

leda till en viss lättnad i taxeringsarbetet och således ligga i linje med de

senare årens strävanden att förenkla deklarations- och taxeringsarbetet.

Med hänsyn till önskvärdheten att från första början samma normer i huvudsak

tillämpas i hela landet vill utskottet i detta sammanhang starkt

understryka angelägenheten av att riksskattenämnden — som förutsatts i

propositionen — genom vägledande uttalanden skapar förutsättningar för

eu enhetlig tillämpning.

Gentemot den närmare utformningen av de föreslagna bestämmelserna har

utskottet icke funnit anledning till erinran. Genom de exempel som enligt

förslaget skall intagas i tillägget till punkt 3 av anvisningarna til! 32 g

kommunalskattelagen torde ha angivits de vanligaste fall, då förmåner av

hithörande art förekommer. Utskottet vill endast tillägga att sådana förmåner

som blommor och presenter i natura av mindre värde till anställda

på bemärkelsedagar o. d., vilka förmåner redan nu i praxis torde lämnas

obeskattade, enligt de föreslagna bestämmelserna skulle bli skattefria.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Utskottet övergår härefter till frågan om inskränkning i arbetsgivares

uppgiftsplikt såvitt avser naturaförmåner i allmänhet.

Propositionsförslaget innebär härutinnan att uppgift inte skall behöva

lämnas om förmåner i annat än pengar, när vad mottagaren i sådant hänseende

sammanlagt åtnjutit, efter avdrag för vederlag från mottagaren,

uppenbarligen haft ett lägre värde än 400 kronor för helt år räknat. Detta

gäller icke endast då förmånen är av sådan art att den jämlikt de föreslagna

bestämmelserna i 32 § kommunalskattelagen jämte anvisningar skulle bli

skattefri utan även i andra fall. Beloppet 400 kronor har enligt departementschefen

valts med tanke på vad som enligt nämnda bestämmelser i

kommunalskattelagen i åtskilliga fall kunde tänkas bli bedömt som skattefritt.

Det framhålles emellertid alt detta belopp i och för sig inte innebure

någon norm för värdet på de intäkter som genom de föreslagna bestämmelserna

i kommunalskattelagen undantoges från beskattning, utan vad som

vore att anse som skattefritt enligt de nya reglerna borde förbehållas praxis

att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Utskottet finner önskvärt att arbetsgivarens uppgiftsskyldighet lindras

där så kan ske utan att kontrollmöjligheterna alltför mycket beskäres och

finner den nu berörda föreslagna bestämmelsen ur dessa synpunkter lämpligt

avvägd. Emellertid anser utskottet sig böra understryka att undantaget

från uppgiftsplikt är avsett att gälla endast i de fall där det är uppenbart

att nettovärdet av samtliga nu ifrågavarande naturaförmåner understiger

400 kronor för hela året. Vidare bör särskilt framhållas, att den omständigheten

att förmåner av lägre värde än 400 kronor icke upptagits på kontrolluppgift

för den skattskyldige inte föranleder att han kan underlåta

deklarera förmånen. Härför fordras att förmånen är skattefri enligt de

föreslagna bestämmelserna i kommunalskattelagen. I tveksamma fall bör

därför den skattskyldige i sin deklaration ange att förmåner utgått.

I fråga om arbetsgivares uppgiftsskyldighet föreslås i propositionen slutligen

vissa undantag, avseende reseersättningar, traktamenten och ersättningar

för representationskostnader. Därvid förutsättes emellertid att det beträffande

rese- och representationsersättningar inte är fråga om annat än ersättningar

för gjorda utlägg samt, i vad angår traktamenten, att dessa utgått

vid vistelse i tjänsten utom den vanliga tjänstgöringsorten. Om angivna

förutsättningar uppfyllts skulle enligt vad som föreslagits i propositionen

llPP&ift inte behöva lämnas om resekostnader, som sammanlagt inte överstiger

500 kronor. Motsvarande föreslås skola gälla traktaments- resp. representationsersättningar.

Icke heller gentemot sist berörda förslag har utskottet funnit anledningtill

erinran. Det är enligt utskottets mening tillräckligt att uppgifter i före
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

15

varande hänseende kan fås efter anmaning. Utskottet förutsätter att anmaningsförfarande

kommer till användning så snart det kan misstänkas att

undantagsbestämmelserna missbrukas på det sätt att kontanta löneförmåner

betecknas såsom rese- eller representationsersättning eller såsom traktamente.

I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 309 och II: 233 har yrkats

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om översyn av 33 § i gällande

taxeringsförordning i avsikt att få dess bestämmelser i bättre överensstämmelse

med sunt förnuft och allmänt rättsmedvetande. Vidare har

i de likaledes vid riksdagens början väckta motionerna 1:438 och 11:568

hl. a. yrkats att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning

och förslag till sådan ändring av vederbörande författningsbestämmelser

att skatteplikt resp. uppgiftsskyldighet beträffande åtnjutna naturaförmåner

skulle föreligga endast då värdet därav överstege visst minimibelopp.

Då syftet med de nämnda motionsyrkandena får anses tillgodosett genom

de av utskottet tillstyrkta ändringarna i 32 § kommunalskattelagen och

33 § taxeringsförordningen, får utskottet hemställa att motionerna 1:309

och 11:233 ävensom motionerna 1:438 och 11:568 i förevarande del inte

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionerna I: 438 och II: 568 har emellertid även yrkats att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t efter utredning

måtte snarast och senast 1957 förelägga riksdagen förslag till sådan

ändring av 32 § kommunalskattelagen och 33 § taxeringsförordningen, att

skatteplikt respektive uppgiftsskyldighet endast skall föreligga beträffande

ersättning för kostnader som bestritts i tjänsten då någon intressegemenskap

kan anses föreligga mellan uppgiftsskyldig och skattskyldig.

Enligt utskottets mening är det inte lämpligt att låta skatteplikten för

ifrågavarande ersättningar bli beroende på relationerna mellan arbetsgivaren

och den anställde. En regel av den innebörd som ifrågasatts i de förevarande

motionerna skulle nämligen i många fall — även där intressegemenskap

mellan arbetsgivaren och den anställde inte förelåge — leda till att

kostnadsersättningarna utginge med väl tilltagna belopp medan lönen

i övrigt minskades. Om riksdagen antar de undantagsbestämmelser som utskottet

tidigare förordat rörande de vanligaste fallen av kostnadsersättningar,

nämligen rese- och traktamentsersättningar och representationsersättningar,

behöver uppgift utan anmaning lämnas endast om ersättningen

överstigit 500 kronor. Att härutöver inskränka uppgiftsplikten för kostnadsersättningar

bör enligt utskottets mening inte komma i fråga, innan erfarenhet

vunnits hur de nya bestämmelserna kommer att fungera i praktiken.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

Utskottet avstyrker därför motionerna I: 438 och II: 568 även i förevarande

del.

I motionerna I: 609 och II: 799 har hemställts om ändring av bestämmelsen

i 33 § 2 mom. taxeringsförordningen att om avlöningsförmån avsett

endast en del av året, upplysning skall lämnas om den tidrymd, för vilken

förmånen utgått. Syftet med den av motionärerna ifrågasatta ändringen

är att inskränka skyldigheten att angiva tidrymden, då detta är förenat med

betydande svårighet för uppgiftslämnaren. I sådant fall skulle i stället meddelas

om förmånen avsett hela eller en del av året.

I anledning av vad sålunda yrkats får utskottet till en början understryka

att den i motionerna åsyftade bestämmelsen oförändrad gällt sedan tillkomsten

av den nu gällande taxeringsförordningen utan att ha vållat några

direkta olägenheter. Något stöd för en så omfattande uppgiftsplikt som motionärerna

ansett möjlig enligt den nuvarande ordalydelsen torde inte kunna

utläsas av densamma och såvitt känt är har taxeringsmyndigheterna aldrig

påfordrat en sådan tillämpning. Utskottet, som förutsätter att taxeringsmyndigheterna

i de i motionerna omnämnda fallen och liknande liksom

hittills nöjer sig med approximativa uppgifter, anser med hänsyn till det

anförda skäl inte föreligga för ändring av den berörda bestämmelsen. Utskottet

hemställer därför att motionerna I: 609 och II: 799 inte måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition

nr 150, i vad densamma behandlas i detta betänkande

och med avslag å de likalydande motionerna 1: 438

av herrar Magnusson och Svärd samt 11:568 av herr Edström,

i vad motionerna avser 32 § kommunalskattelagen,

för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

B) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition

nr 150, i vad densamma behandlas i detta betänkande

och med avslag å de likalydande motionerna 1: 438 av

herrar Magnusson och Svärd samt II: 568 av herr Edström, i

vad motionerna avser 33 § taxeringsförordningen, ävensom

de likalydande motionerna I: 609 av herrar Magnusson och

Ebbe Ohlsson samt II: 799 av herrar Edström och Strandh,

i vad motionerna avser 33 § 2 mom. taxeringsförordningen,

för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379); samt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1956

C) att de likalydande motionerna I: 309 av herr Spetz

samt II: 233 av herrar Strandh och Sjölin måtte, i den mån

de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,

av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 6 november 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Franzon, Eriksson,

Snygg, Söderquist, Velander, Niklasson, Werner och Falk*; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle*, Kristensson i Osby,

Orgård*, Nilsson i Svalöv, Sjölin, Brandt, Strandh*, Henriksson, Jansson i

Aspeboda och Andersson i Essvik.

*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 sand. Nr 52

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:361 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proportion med förslag angående visst lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande prel a1 i texten