Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

1956-04-10 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1956:20, Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 20—21

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utlämnande

av vissa lån utan hinder av gällande kreditrestriktioner

in. m.

Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tio inom

riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 120 i första kammaren

av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Magnusson och nr 88 i andra kammaren

av herr Svensson i Krokstorp in. fl., nr 324 i första kammaren av

herr Strandler m. fl. och nr 256 i andra kammaren av herr Persson i Appuna

m. fl., nr 325 i första kammaren av herrar Eliasson och Wolgast och nr 259

i andra kammaren av herr Andersson i Brämhult m. fl., nr 326 i första kammaren

av herr Pålsson m. fl. och nr 586 i andra kammaren av herr Jönsson

i Bossbol m. fl. samt nr 327 i första kammaren av herr Franzén och nr 255

i andra kammaren av herrar Adolfsson och Börjesson.

I motionerna I: 120 och II: 88, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen

måtte uttala som sin mening att lån, för vilka ställes borgen i enlighet

med SFS nr 409/1954, bör utlämnas utan hinder av för kreditinstituten gällande

kreditinskränkande instruktioner.

Motionerna I: 324 och II: 256, vilka även är likalydande, utmynnar i hemställan

om att riksdagen måtte besluta, att industrigarantilån jämlikt Kungl.

Maj:ts kungörelse den 4 juni 1954 (nr 409) tills vidare må lämnas av ifrågavarande

kreditinrättningar utan avseende på vad i riksbankens överenskommelse

med kreditinrättningarna föreskrives beträffande hållande av

kassareserv och viss utlåningskvot.

I motionerna 1:327 och 11:255, ävenledes likalydande, framställes det

yrkandet att riksdagen måtte uttala att riksbanken må söka träffa överenskommelse

med kreditinstituten rörande sådan tillämpning av kreditåtstramningen

att de mindre företagarnas kreditbehov kan tillgodoses på tillfredsställande

sätt.

Motionerna I: 325 och II: 259, också de likalydande, innehåller en hemställan

att riksdagen målte besluta om skyldighet för Sveriges riksbank att

inträda som långivare för lån med statsgaranti, i händelse av att långivare

icke kan erhållas i öppna kreditmarknaden, i enlighet med vad som i motionen

anförts.

I de likalydande motionerna 1:326 och 11:586 hemställes att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj :ts kungörelser nr 342/1948, § 16,

nr 366/1948, § 21, och nr 367/1948, § 1, att även riksbanken skall utlämna

garantilån inom den av riksdagen fastställda garantilåneramen.

Bihang till riksdagens protokoll 1956. S samt. Nr 20-21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Beträffande motiveringen för de framställda yrkandena får utskottet hänvisa

till motionerna II: 88, I: 324, II: 255, II: 259 respektive II: 586.

över I: 120 och II: 88, I: 324 och II: 256 samt I: 327 och II: 255 har efter

remiss i vederbörlig ordning utlåtanden avgivits av fullmäktige i riksbanken,

arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska

bankföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sveriges industriförbund.

Utskottet har beträffande motionerna I: 325 och II: 259 samt I: 326 och

II: 586 inhämtat fullmäktiges i riksbanken yttrande.

1. Kreditpolitikens verkningar

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att fullmäktige icke är främmande

för att den strama kreditpolitik som nu bedrives och som med hänsyn till

bl. a. valutautvecklingen måste bestå tills vidare, orsakar såväl näringslivet

som den offentliga verksamheten svårigheter i kredithänseende. I större

utsträckning än tidigare måste i och för sig angelägna och kreditvärdiga investeringsprojekt

ställas på framtiden. Detta är emellertid en effekt av

kreditpolitiken, som i dagens läge nödvändigtvis måste accepteras, om en

stabilisering av vår ekonomi skall kunna uppnås. Det är med denna målsättning

vidare ofrånkomligt, att kreditrestriktiviteten måste drabba generellt.

Något undantag från densamma hör icke ifrågakomma annat än när

utomordentliga omständigheter, såsom fjolårets missväxt, gör detta tvingande

nödvändigt.

I motionerna antyds hl. a. att jordbrukare och småföretag skulle ha blivit

eftersatta i konkurrensen med den större industrien om lånemedlen. Det

är med nu tillgängliga upplysningar icke möjligt att bilda sig någon säker

uppfattning om hur därmed förhåller sig och om hur kreditåtstramningen

verkat inom olika näringsgrupper. Det kan emellertid bestämt hävdas, att

åtstramningen framtvingat begränsningar av verksamheten inom alla grupper

och att dessa begränsningar över lag varit kännbara. Att småföretagsamheten

och jordbruket skulle ha drabbats speciellt hårt motsägs i varje

fall därav, att enligt Svenska bankföreningens senaste kreditanalys den andel

som jordbruket, detaljhandeln och »servicenäringarna» tidigare haft

av affärsbankernas totala utlåning förblivit i stort sett oförändrad mellan

maj och november 1955, att enligt tillgängliga uppgifter ökningen i affärsbankernas

och de 84 större sparbankernas utlåning mot statlig kreditgaranti

varit i stort sett densamma under 1954 och 1955, att de 84 större sparbankernas

utlåning för jordbruksändamål under år 1955 synes ha ökat med

ca 55 miljoner kronor, att ökningen i AB Industrikredits utlåning varit av

ungefär samma omfattning under det senaste året som under år 1954, att

jordbrukskassorna under 1955 ökat sin utlåning med ca 56 miljoner kro
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

3

nor, att Hypoteksbankens utlåning, som väsentligen avser jordbruket och

bl. a. omfattar lån för fastighetsförvärv och för yttre och inre rationalisering,

under år 1955 ökat med ca 81 miljoner kronor samt att ca 70 miljoner kronor

anvisats till stödlån åt jordbruket under innevarande budgetår i syfte

att överbrygga de speciella svårigheter som fjolårets missväxt medförde.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i här berörda avseende avgränsar sitt yttrande

till frågan om industrigarantilånen, framhåller, att enligt dess erfarenheter

långivare hittills synes kunnat erhållas, då det gällt sådana ansökningar

om industrigarantilån som från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkt

varit angelägna och som fyllt författningens krav i fråga

om företagsekonomiska och andra betingelser för beviljande av lånegaranti.

I de fall problem uppkommit att anskaffa långivare torde de ha kunnat

lösas i samarbetet mellan handelsdepartementet och vederbörande lokalorgan

och i samverkan mellan departementet och skilda kreditinstitut. Styrelsen

vill dock framhålla, att grunden för dess bedömning är begränsad till

de ansökningar som underställts styrelsen för yttrande.

Svenska bankföreningen framhåller i sitt yttrande bl. a. följande.

Vad som ytterst ligger bakom motionärernas yrkanden synes vara en

uppfattning att kreditrestriktionerna drabbat de mindre företagarna särskilt

hårt genom att dessa blivit missgynnade av bankerna.

Som bevis härför anföres i motionerna I: 120 och II: 88 att ehuru det för

budgetåret 1954/55 beviljade anslaget till industrigarantilån uppgick till 10

miljoner kronor, endast 7 926 000 kronor togs i anspråk för ändamålet. Vid

budgetårets slut fanns alltså kvar drygt 2 miljoner kronor, som icke funnit

användning, och motionärerna utgår från att detta berott på att kreditinrättningarna

vägrat att lämna förhandslöften om lån. Så är emellertid icke

fallet. I ett intervjuuttalande för Morgon-Tidningen den 11 december 1955

upplyste statsrådet Lange att kreditinstituten under budgetåret 1954/55

givit förhandslöften om industrigarantilån för ca 14 miljoner kronor och

alt ingen fått sin låneansökan avslagen av Ivungl. Maj :t på den grund att

sådant förhandslöfte saknats. Han tilläde att Kungl. Maj :t under tiden

fr. o. m. den 1 juli t. o. in. den 9 december 1955 behandlat sammanlagt 69

ansökningar om industrigarantilån och att därvid förhandslöfte från kreditinrättning

förelegat i alla fall utom sex, där för övrigt frånvaron av sådant

löfte ej inverkade på ärendets avgörande. Antagandet att besparingarna på

anslaget till industrigarantilån skulle uppkommit till följd av svårigheter

att få lånen placerade är således icke riktigt. Detta bestyrkes ytterligare av

en för bankföreningen tillgänglig uppgift att i ett visst län förhandslöfte

från bank eller annan kreditinrättning kunnat erhållas beträffande alla till

företagarföreningen inkomna låneansökningar med undantag av en.

Bankföreningen vill i detta sammanhang tillägga, alt bankerna vid prövning

av ansökningar om industrigarantilån givetvis icke kan fästa avseende

endast vid säkerheten. Den omständigheten enbart att fullgod säkerhet erbjudes

kan lika litet i dessa som i andra fall få tagas till intäkt för ett anspråk

på att lånet skall beviljas. Banken måste också förvissa sig om att

sökanden har personliga förutsättningar att sköta rörelsen, att ordentligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

genomarbetade finansieringsplaner finnes, att företaget har utsikt att bestå

i konkurrensen samt fullgöra erforderliga amorteringar o. s. v. En sådan

prövning är ingenting specifikt för industrigarantilånen, utan ingår

som ett normalt led i alla ärenden rörande företagskredit och förekommer

även under tider, då inga särskilda kreditrestriktioner gäller.

I motionerna I: 327 och II: 255 göres gällande att de mindre företagarna,

bl. a. jordbrukarna, blivit missgynnade vid fördelningen av krediterna. Vad

affärsbankssystemet beträffar är, såvitt bankföreningen kunnat utröna,

dessa påståenden utan fog.

Tillgängligt siffermaterial ger sålunda ingen grund för att tala om en

diskriminering av jordbruket. I vissa banker har jordbrukskrediternas procentuella

andel i den totala utlåningen ökat under senare delen av år 1955.

Och ser man på affärsbankssystemet i dess helhet, visar det sig att utlåningsminskningen

under tiden maj—november 1955 utgjorde 5,1 procent

för jordbruk, 4,6 procent för industri, 5,7 procent för handel jämte servicenäringar

och 7,9 procent för samfärdsel. Nedgången för jordbruket var alltså

visserligen något större än för industrien men å andra sidan mindre än för

handeln och samfärdseln.

Beträffande krediternas fördelning mellan större och mindre företag finnes

ingen statistik. En förfrågan hos medlemsbankerna har emellertid givit

bankföreningen den bestämda uppfattningen att dessa även efter förra årets

skärpningar av kreditrestriktionerna visat stort intresse för att tillgodose

de mindre företagens kreditbehov.

Svenska sparbanksföreningen uttalar sig icke huruvida småföretagen

inom hantverk och industri blivit särskilt illa utsatta i nuvarande läge på

kreditmarknaden men framhåller att det inom andra kreditområden — till

och med inom bostadsområdet — likaledes klagas över allvarlig brist på

krediter. Sparbankerna med sin lokalt betonade verksamhet finner det vara

en naturlig uppgift för dem att söka tillgodose de lokala småföretagens

kreditbehov inom skäliga gränser och detta oavsett om den fullgoda säkerhet,

som enligt sparbankslagen måste krävas, utgöres av statsgaranti eller

av annat. Kreditgivningen till bostäder, främst egnahem, tar dock i anspråk

medel i sådan omfattning, att det är förklarligt om företrädarna för andra

lokala kreditbehov i viss mån känner sig eftersatta.

Svenska jordbrukskreditkassan uttalar, att hantverk och småindustri av

allt att döma drabbas hårdare än de större industriföretagen av de gällande

kreditrestriktionerna och fortsätter:

Detta beror väl främst därpå, att de mindre företagens förmåga till självfinansiering

är mera begränsad, vartill kommer att kapitalkrävande nyetablering

är vanligare inom den mindre storleksgruppen. Huruvida penninginstituten

skulle i kredithänseende gynna de större företagen på de mindres

bekostnad undandrager sig jordbrukskreditkassans bedömande. Sådan

diskriminering borde i eventuellt förekommande fall rättas till. I sammanhanget

må erinras om att den nya banklagen, som trädde i kraft den 1 januari

1956, ger affärsbankerna ökade möjligheter att utlämna s. k. blancokrediter

till småföretagare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

5

Jordbrukskreditkassan kan beträffande jordbruket vitsorda att de vidtagna

kreditrestriktionerna understundom varit mycket besvärande. Svårigheterna

på kreditområdet har drabbat både större och mindre jordbrukare,

och vill man hävda att de senare drabbats hårdast, får väl detta närmast

tolkas så, att de också är känsligast för beskärning av kreditmöjligheterna.

När motionärerna velat antyda, att de större företagarna (i detta fall jordbrukarna)

skulle ha favoriserats av kreditinstituten vid fördelningen av

krediterna, så gäller detta i varje fall icke för jordbrukskasserörelsens vidkommande.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation understryker vad som i

motionerna I: 327 och II: 255 framhållits om att gällande kreditrestriktioner

i särskilt hög grad drabbar hantverket och den mindre industrien.

Sveriges industriförbund kan dock för sin del icke utan vidare godtaga

påståendet, att kreditrestriktionerna kommit att med särskild tyngd falla

på småföretagen. Förbundet uttalar i detta sammanhang bl. a. följande.

Det vore i och för sig mera naturligt om bankerna inför nödvändigheten

att skära ned sin kreditgivning läte denna nedskärning framför allt gälla de

större krediterna, där uppenbarligen en effekt snabbare kan ernås i kreditbegränsande

syfte. Man får heller inte bortse ifrån, att den nästan totala

avstängning av obligationsmarknaden för industriens finansiering, som ingår

som ett viktigt led i den kreditbegränsande politiken, helt och hållet

faller på de större företagens finansieringsmöjligheter. Att kreditbegränsningen

har en särskilt hård effekt på nystartandet av företag är däremot

alldeles uppenbart. Detta är en beklaglig effekt, särskilt om de kreditbegränsande

åtgärderna tillämpas under en längre tid, och den rimmar illa

med statsmakternas eljest ofta uttalade önskemål om en ökad konkurrens

inom näringslivet.

2. Föreslagna åtgärder

De förslag att öka kreditmöjligheterna för berörda näringsgrupper som

framförts i motionerna har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken.

Mot fullmäktiges yttrande i vad det angår motionerna I: 120 och II: 88

samt I: 324 och II: 256 har herr Kristensson anmält reservation under framhållande

av att de belopp, som erfordras för att tillgodose de lånebehov som

avses i motionerna, icke är av den storleksordning att hinder med hänsyn

till gällande kreditrestriktioner bör föreligga för deras tillgodoseende. Ifrågavarande

önskemål bör kunna tillfredsställas genom överenskommelse mellan

riksbanken och kreditinstituten. I så fall skulle syftet med dessa motioner

vara tillgodosett.

Vad beträffar motionerna I: 327 och II: 255 uttalade herr Kristensson att,

därest pågående utredning skulle visa att småföretagare drabbas hårdast

av minskningen av kreditvolymen, riksbanken borde vid förhandlingar med

kreditinstituten söka finna en rättelse i detta förhållande.

Ilerr Kollberg anhöll att få till protokollet antecknat att han till alla delar

instämde i vad herr Kristensson anfört.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Även herr Rubbestad reserverade sig mot fullmäktiges beslut under framhållande

av att enligt hans mening fullmäktige i den mån någon utredning

rörande de spörsmål som avsåges i de förevarande motionerna icke vore

utlovad eller påginge, bort tillstyrka motionerna.

Även Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges

industriförbund avstyrker motionerna I: 120 och 11:88, 1:324 och 11:256

samt I: 327 och II: 255. Industriförbundet framhåller bl. a. följande.

Enligt Industriförbundets mening utgör en restriktiv penning- och kreditpolitik

ett oundgängligt inslag i en ekonomisk politik som syftar till att

dämpa den nuvarande överkonjunkturen. Den snabbaste och smidigaste

effekten av en sådan restriktiv kreditpolitik torde erhållas om kreditgivningen

får ske på fullt bankmässiga grunder i en så långt möjligt fri kreditmarknad,

där åtstramningen framtvingas genom åtgärder som minskar

bankernas likviditet och därmed deras kreditgivningsförmåga. Alla ingrepp

som syftar till att styra bankernas kreditgivning i viss riktning eller tillgodose

speciella ändamål medför lätt en snedvridning av den naturliga på

räntabilitetsmässiga grunder betingade kreditfördelningen i samhällsekonomien.

Speciella undantag för vissa grupper av kreditbehövande måste från

den synpunkten te sig betänkliga. Industriförbundet vill visserligen ingalunda

underkänna behovet av vissa speciella låneformer till stöd för småföretagen.

Särskilt under en tid av allmän kreditåtstramning bör emellertid

försiktighet iakttas när det gäller att utvidga formerna för en sådan mera

subventionsmässig kreditgivning.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar att i vad mån behov föreligger av sådana

undantagsbestämmelser som motionärerna åsyftar lämpligen bör

kunna bli föremål för prövning av den kommande utredningen rörande

vissa med garantisystemet sammanhängande frågor.

Sveriges hantverks- och småinduslriorganisation tillstyrker förslaget att

kreditgarantilån skall kunna beviljas utanför ramen för gällande kreditrestriktioner,

då risk annars synes föreligga att syftet med kreditgarantierna

förfelas. Samtidigt hemställer organisationen, att extremt lokalpolitiska

synpunkter icke tillätes dominera vid låneärendenas bedömning.

Likaså tillstyrker organisationen det framförda önskemålet om överenskommelse

mellan riksbanken och kreditinstituten rörande kreditåtstramningens

tillämpning. Organisationen har under det gångna året i olika sammanhang

hävdat, att kreditrestriktionerna •— i och för sig nödvändiga —

likväl i särskilt hög grad drabbar småföretagen, men inser samtidigt de

svårigheter bankerna åsamkas genom gällande bestämmelser, varigenom

staten på dem överlåtit att gallra i kön av de lånesökande. Då allmän enighet

synes råda hos såväl statsmakterna som kreditinstituten och låneklientelet

om att småföretagen drabbas särskilt hårt av restriktionerna, finner

organisationen det emellertid angeläget att överläggningar kommer till

stånd i syfte att om möjligt mildra konsekvenserna härav.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956 •

Antalet konkurser och protesterade växlar stiger för närvarande kraftigt.

Det synes därför angeläget att riksbanken med största uppmärksamhet följer

utvecklingen under de kommande månaderna och att de av motionärerna

förordade överläggningarna snarast kommer till stånd.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker sådana ändringar i instruktionerna

för utlämnande av lån mot kreditgaranti att kreditrestriktionerna

inte tillätes förhindra att garantibeloppet fullt utnyttjas. Också

en omfördelning av kreditutrymmet inom ramen för en allmänt restriktiv

kreditpolitik till småföretagsamhetens favör tillstyrkes.

Svenska jordbrukskreditkassan har understrukit angelägenheten av att

jordbruksnäringen — inom den allmänna kreditåtstramningens ram far

sitt skäliga behov av investerings- och rörelsemedel tillgodosett.

Vad speciellt gäller yrkandena i motionerna I: 325 och II: 259 samt I: 326

och II: 586 anför fullmäktige i riksbanken följande.

Det av motionärerna förordade beslutet skulle i dagens läge med all sannolikhet

innebära, att långivningen mot statlig kreditgaranti i huvudsak

skulle komma att överflyttas till riksbanken. Med den åtstramning som nu

råder på kreditmarknaden skulle nämligen vid ett sådant åläggande som

föresvävar motionärerna garantilåntagarna uppenbarligen i första hand

vända sig till riksbanken. Åläggandet skulle därmed innebära en möjlighet

att kringgå kreditrestriktionerna som av principiella skäl icke bör komma

i fråga ens i vad gäller garantilånen.

Vidare vilja fullmäktige fästa uppmärksamheten på att det icke kan anses

förenligt med riksbankens ställning som centralbank, att banken skulle

ägna sig åt sådan kreditgivning som det tillkommer bankväsendet i övrigt

att i mån av tillgång på medel ombesörja. Riksbanken bedriver visserligen

f. n. viss utlåningsverksamhet av denna karaktär, men den baserar sig då

huvudsakligen på medel som av statsmakterna anvisats genom investeringsanslag

och som därför, innan någon utlåning kunnat komma till stånd, förutsatts

anskaffade genom upplåning på marknaden utanför riksbanken.

Mot fullmäktiges beslut att avstyrka dessa motioner har herr Rubbestad,

vilken ansett att fullmäktige bort tillstyrka motionerna, reserverat sig. Herr

Kristensson, med vilken herr Kollberg instämt, har ansett att sista meningen

i stycket som började: »Det av motionärerna förordade beslutet

etc.» bort utgå ur yttrandet.

Utskottet

Den i föreliggande motioner gjorda bedömningen av den skärpta kreditpolitikens

verkningar i olika hänseenden bildar bakgrunden till de förslag

till lättnader som framförts. Enligt motionärerna har i synnerhet småföretagare

inom hantverk, industri och jordbruk drabbats av avsevärda svårigheter.

Uppfattningen härom är emellertid starkt delad bland de remissinstanser

som hörts i ärendet. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

och Svenska jordbrukskreditkassan bekräftar i stort sett vad i motio
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

nerna anförts. Av de yttranden som avgivits av fullmäktige i riksbanken,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges industriförbund

framgår dock att det icke torde vara möjligt att bilda sig en

säker uppfattning om hur härmed förhåller sig och beträffande kreditåtstramningens

verkningar inom skilda näringsgrupper. Vad speciellt gäller

garantilånen till hantverk och småindustri har arbetsmarknadsstyrelsen anfört,

att långivare hittills torde ha erhållits då det gällt sådana ansökningar

om lån som från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkt varit angelägna

och som fyllt författningens krav i fråga om företagsekonomiska och

andra betingelser för beviljande av lånegaranti.

I betraktande av att det icke kunnat med säkerhet visas att speciella svårigheter

skulle ha drabbat småföretagare inom hantverk, industri och jordbruk,

är utskottet icke för sin del berett tillstyrka att särskilda lättnader

skulle genomföras för denna kategori av låntagare. Men utskottet är samtidigt

medvetet om att den strama kreditpolitik som numera föres orsakar

både näringslivet, däribland nu berörda kategorier av företagare, och den

offentliga verksamheten sådana svårigheter att i och för sig angelägna investeringsprojekt

får ställas på framtiden samt att likviditeten i många fall

blir ytterst ansträngd. Med hänsyn härtill är det av vikt att bankofullmäktige

uppmärksamt följer utvecklingen och inom ramen för en fortsatt restriktiv

kreditpolitik vidtager de åtgärder för tillgodoseende av motionernas

syften som fullmäktige finner möjliga att genomföra.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

1) att motionerna 1:120 och 11:88, 1:324 och 11:256

samt I: 327 och II: 255 må anses besvarade genom vad utskottet

anfört;

2) att motionerna 1:325 och 11:259 samt 1:326 och

II: 586 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1956

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Boo, Geijer, Strandler,

Eliasson, Danmans och Magnusson;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Persson i Norrby, Carlsson i Tibro,

Malmborg i Stockholm, Löfgren, Sköld och Regnéll.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

9

Reservation

av herrar Eliasson och Persson i Norrby, vilka ansett att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

Enligt den i föreliggande motioner gjorda bedömningen av den skärpta

kreditpolitiken har i synnerhet småföretagen inom hantverk, industri och

jordbruk drabbats av svårigheter. Uppfattningen härom är emellertid starkt

delad bland de remissinstanser som hörts i ärendet. Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation och Svenska jordbrukskreditkassan bekräftar dock

i stort sett vad i motionerna anförts.

Såsom utskottet i sitt utlåtande nr 4 innevarande år framhållit är det

uppenbart, att mindre likvida och starkt skuldsatta företag relativt sett

drabbas hårdare än likvida företag av en skärpt kreditpolitik. En kreditåtstramning

med åtföljande räntestegring blir helt naturligt mera kännbar

för de mindre företagen med deras begränsade förmåga till självfinansiering.

Att gällande kreditrestriktioner i särskilt hög grad drabbat hantverket

och den mindre industrien, vilket framhållits av Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, liksom att de vidtagna kreditrestriktionerna understundom,

såsom Svenska jordbrukskreditkassan anfört, varit mycket besvärande

för jordbruket, sammanhänger otvivelaktigt med de mindre företagens

relativt större känslighet för en beskärning av kreditmöjligheterna.

Jordbrukets kreditsvårigheter har självfallet accentuerats av fjolårets omfattande

skördeskador.

Med hänsyn till ovannämnda förhållanden är det enligt utskottets mening

av vikt att bankofullmäktige uppmärksamt följer utvecklingen och vidtager

de åtgärder för tillgodoseende av motionernas syften som befinnes

möjliga att genomföra.

I motionerna har vidare förordats särskilda åtgärder i syfte att säkerställa

att utlämnande av lån mot statlig kreditgaranti kan ske inom de fastställda

ramarna utan hinder av gällande kreditrestriktioner. Dylika åtgärder

har tillstyrkts av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och

RLF. Enligt utskottets mening är det angeläget, att ifrågavarande garantilån

kan utnyttjas i full omfattning, då dessa lån är av stor betydelse för att

främja småföretagsamheten särskilt på landsbygden. Detta spörsmål bör

bli föremål för överläggningar mellan riksbanken och kreditinstituten. Utskottet

vill i detta sammanhang framhålla, att det här gäller relativt begränsade

belopp i förhållande till den totala kreditvolymen. Utskottet vill vidare

erinra om att en överenskommelse tidigare träffats om prioritering av krediter

till bostadsbyggandet. Därest resultatet av de sålunda förordade överläggningarna

icke skulle kunna helt tillgodose motionernas syften, torde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956

frågan om att även riksbanken bör utlämna ifrågavarande garantilån böra

upptagas till övervägande.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 120 och II: 88, I: 324 och II: 256, I: 327

och II: 255, I: 325 och II: 259 samt I: 326 och II: 586 må anses

besvarade med vad utskottet sålunda anfört.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.