Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
1956-04-10 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1956:20, Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
Dokumentets text
Nr 20—21
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
1
Nr 20
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utlämnande
av vissa lån utan hinder av gällande kreditrestriktioner
in. m.
Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tio inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 120 i första kammaren
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Magnusson och nr 88 i andra kammaren
av herr Svensson i Krokstorp in. fl., nr 324 i första kammaren av
herr Strandler m. fl. och nr 256 i andra kammaren av herr Persson i Appuna
m. fl., nr 325 i första kammaren av herrar Eliasson och Wolgast och nr 259
i andra kammaren av herr Andersson i Brämhult m. fl., nr 326 i första kammaren
av herr Pålsson m. fl. och nr 586 i andra kammaren av herr Jönsson
i Bossbol m. fl. samt nr 327 i första kammaren av herr Franzén och nr 255
i andra kammaren av herrar Adolfsson och Börjesson.
I motionerna I: 120 och II: 88, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen
måtte uttala som sin mening att lån, för vilka ställes borgen i enlighet
med SFS nr 409/1954, bör utlämnas utan hinder av för kreditinstituten gällande
kreditinskränkande instruktioner.
Motionerna I: 324 och II: 256, vilka även är likalydande, utmynnar i hemställan
om att riksdagen måtte besluta, att industrigarantilån jämlikt Kungl.
Maj:ts kungörelse den 4 juni 1954 (nr 409) tills vidare må lämnas av ifrågavarande
kreditinrättningar utan avseende på vad i riksbankens överenskommelse
med kreditinrättningarna föreskrives beträffande hållande av
kassareserv och viss utlåningskvot.
I motionerna 1:327 och 11:255, ävenledes likalydande, framställes det
yrkandet att riksdagen måtte uttala att riksbanken må söka träffa överenskommelse
med kreditinstituten rörande sådan tillämpning av kreditåtstramningen
att de mindre företagarnas kreditbehov kan tillgodoses på tillfredsställande
sätt.
Motionerna I: 325 och II: 259, också de likalydande, innehåller en hemställan
att riksdagen målte besluta om skyldighet för Sveriges riksbank att
inträda som långivare för lån med statsgaranti, i händelse av att långivare
icke kan erhållas i öppna kreditmarknaden, i enlighet med vad som i motionen
anförts.
I de likalydande motionerna 1:326 och 11:586 hemställes att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj :ts kungörelser nr 342/1948, § 16,
nr 366/1948, § 21, och nr 367/1948, § 1, att även riksbanken skall utlämna
garantilån inom den av riksdagen fastställda garantilåneramen.
Bihang till riksdagens protokoll 1956. S samt. Nr 20-21
2
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
Beträffande motiveringen för de framställda yrkandena får utskottet hänvisa
till motionerna II: 88, I: 324, II: 255, II: 259 respektive II: 586.
över I: 120 och II: 88, I: 324 och II: 256 samt I: 327 och II: 255 har efter
remiss i vederbörlig ordning utlåtanden avgivits av fullmäktige i riksbanken,
arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska
bankföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sveriges industriförbund.
Utskottet har beträffande motionerna I: 325 och II: 259 samt I: 326 och
II: 586 inhämtat fullmäktiges i riksbanken yttrande.
1. Kreditpolitikens verkningar
Fullmäktige i riksbanken framhåller, att fullmäktige icke är främmande
för att den strama kreditpolitik som nu bedrives och som med hänsyn till
bl. a. valutautvecklingen måste bestå tills vidare, orsakar såväl näringslivet
som den offentliga verksamheten svårigheter i kredithänseende. I större
utsträckning än tidigare måste i och för sig angelägna och kreditvärdiga investeringsprojekt
ställas på framtiden. Detta är emellertid en effekt av
kreditpolitiken, som i dagens läge nödvändigtvis måste accepteras, om en
stabilisering av vår ekonomi skall kunna uppnås. Det är med denna målsättning
vidare ofrånkomligt, att kreditrestriktiviteten måste drabba generellt.
Något undantag från densamma hör icke ifrågakomma annat än när
utomordentliga omständigheter, såsom fjolårets missväxt, gör detta tvingande
nödvändigt.
I motionerna antyds hl. a. att jordbrukare och småföretag skulle ha blivit
eftersatta i konkurrensen med den större industrien om lånemedlen. Det
är med nu tillgängliga upplysningar icke möjligt att bilda sig någon säker
uppfattning om hur därmed förhåller sig och om hur kreditåtstramningen
verkat inom olika näringsgrupper. Det kan emellertid bestämt hävdas, att
åtstramningen framtvingat begränsningar av verksamheten inom alla grupper
och att dessa begränsningar över lag varit kännbara. Att småföretagsamheten
och jordbruket skulle ha drabbats speciellt hårt motsägs i varje
fall därav, att enligt Svenska bankföreningens senaste kreditanalys den andel
som jordbruket, detaljhandeln och »servicenäringarna» tidigare haft
av affärsbankernas totala utlåning förblivit i stort sett oförändrad mellan
maj och november 1955, att enligt tillgängliga uppgifter ökningen i affärsbankernas
och de 84 större sparbankernas utlåning mot statlig kreditgaranti
varit i stort sett densamma under 1954 och 1955, att de 84 större sparbankernas
utlåning för jordbruksändamål under år 1955 synes ha ökat med
ca 55 miljoner kronor, att ökningen i AB Industrikredits utlåning varit av
ungefär samma omfattning under det senaste året som under år 1954, att
jordbrukskassorna under 1955 ökat sin utlåning med ca 56 miljoner kro
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
3
nor, att Hypoteksbankens utlåning, som väsentligen avser jordbruket och
bl. a. omfattar lån för fastighetsförvärv och för yttre och inre rationalisering,
under år 1955 ökat med ca 81 miljoner kronor samt att ca 70 miljoner kronor
anvisats till stödlån åt jordbruket under innevarande budgetår i syfte
att överbrygga de speciella svårigheter som fjolårets missväxt medförde.
Arbetsmarknadsstyrelsen, som i här berörda avseende avgränsar sitt yttrande
till frågan om industrigarantilånen, framhåller, att enligt dess erfarenheter
långivare hittills synes kunnat erhållas, då det gällt sådana ansökningar
om industrigarantilån som från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkt
varit angelägna och som fyllt författningens krav i fråga
om företagsekonomiska och andra betingelser för beviljande av lånegaranti.
I de fall problem uppkommit att anskaffa långivare torde de ha kunnat
lösas i samarbetet mellan handelsdepartementet och vederbörande lokalorgan
och i samverkan mellan departementet och skilda kreditinstitut. Styrelsen
vill dock framhålla, att grunden för dess bedömning är begränsad till
de ansökningar som underställts styrelsen för yttrande.
Svenska bankföreningen framhåller i sitt yttrande bl. a. följande.
Vad som ytterst ligger bakom motionärernas yrkanden synes vara en
uppfattning att kreditrestriktionerna drabbat de mindre företagarna särskilt
hårt genom att dessa blivit missgynnade av bankerna.
Som bevis härför anföres i motionerna I: 120 och II: 88 att ehuru det för
budgetåret 1954/55 beviljade anslaget till industrigarantilån uppgick till 10
miljoner kronor, endast 7 926 000 kronor togs i anspråk för ändamålet. Vid
budgetårets slut fanns alltså kvar drygt 2 miljoner kronor, som icke funnit
användning, och motionärerna utgår från att detta berott på att kreditinrättningarna
vägrat att lämna förhandslöften om lån. Så är emellertid icke
fallet. I ett intervjuuttalande för Morgon-Tidningen den 11 december 1955
upplyste statsrådet Lange att kreditinstituten under budgetåret 1954/55
givit förhandslöften om industrigarantilån för ca 14 miljoner kronor och
alt ingen fått sin låneansökan avslagen av Ivungl. Maj :t på den grund att
sådant förhandslöfte saknats. Han tilläde att Kungl. Maj :t under tiden
fr. o. m. den 1 juli t. o. in. den 9 december 1955 behandlat sammanlagt 69
ansökningar om industrigarantilån och att därvid förhandslöfte från kreditinrättning
förelegat i alla fall utom sex, där för övrigt frånvaron av sådant
löfte ej inverkade på ärendets avgörande. Antagandet att besparingarna på
anslaget till industrigarantilån skulle uppkommit till följd av svårigheter
att få lånen placerade är således icke riktigt. Detta bestyrkes ytterligare av
en för bankföreningen tillgänglig uppgift att i ett visst län förhandslöfte
från bank eller annan kreditinrättning kunnat erhållas beträffande alla till
företagarföreningen inkomna låneansökningar med undantag av en.
Bankföreningen vill i detta sammanhang tillägga, alt bankerna vid prövning
av ansökningar om industrigarantilån givetvis icke kan fästa avseende
endast vid säkerheten. Den omständigheten enbart att fullgod säkerhet erbjudes
kan lika litet i dessa som i andra fall få tagas till intäkt för ett anspråk
på att lånet skall beviljas. Banken måste också förvissa sig om att
sökanden har personliga förutsättningar att sköta rörelsen, att ordentligt
4
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
genomarbetade finansieringsplaner finnes, att företaget har utsikt att bestå
i konkurrensen samt fullgöra erforderliga amorteringar o. s. v. En sådan
prövning är ingenting specifikt för industrigarantilånen, utan ingår
som ett normalt led i alla ärenden rörande företagskredit och förekommer
även under tider, då inga särskilda kreditrestriktioner gäller.
I motionerna I: 327 och II: 255 göres gällande att de mindre företagarna,
bl. a. jordbrukarna, blivit missgynnade vid fördelningen av krediterna. Vad
affärsbankssystemet beträffar är, såvitt bankföreningen kunnat utröna,
dessa påståenden utan fog.
Tillgängligt siffermaterial ger sålunda ingen grund för att tala om en
diskriminering av jordbruket. I vissa banker har jordbrukskrediternas procentuella
andel i den totala utlåningen ökat under senare delen av år 1955.
Och ser man på affärsbankssystemet i dess helhet, visar det sig att utlåningsminskningen
under tiden maj—november 1955 utgjorde 5,1 procent
för jordbruk, 4,6 procent för industri, 5,7 procent för handel jämte servicenäringar
och 7,9 procent för samfärdsel. Nedgången för jordbruket var alltså
visserligen något större än för industrien men å andra sidan mindre än för
handeln och samfärdseln.
Beträffande krediternas fördelning mellan större och mindre företag finnes
ingen statistik. En förfrågan hos medlemsbankerna har emellertid givit
bankföreningen den bestämda uppfattningen att dessa även efter förra årets
skärpningar av kreditrestriktionerna visat stort intresse för att tillgodose
de mindre företagens kreditbehov.
Svenska sparbanksföreningen uttalar sig icke huruvida småföretagen
inom hantverk och industri blivit särskilt illa utsatta i nuvarande läge på
kreditmarknaden men framhåller att det inom andra kreditområden — till
och med inom bostadsområdet — likaledes klagas över allvarlig brist på
krediter. Sparbankerna med sin lokalt betonade verksamhet finner det vara
en naturlig uppgift för dem att söka tillgodose de lokala småföretagens
kreditbehov inom skäliga gränser och detta oavsett om den fullgoda säkerhet,
som enligt sparbankslagen måste krävas, utgöres av statsgaranti eller
av annat. Kreditgivningen till bostäder, främst egnahem, tar dock i anspråk
medel i sådan omfattning, att det är förklarligt om företrädarna för andra
lokala kreditbehov i viss mån känner sig eftersatta.
Svenska jordbrukskreditkassan uttalar, att hantverk och småindustri av
allt att döma drabbas hårdare än de större industriföretagen av de gällande
kreditrestriktionerna och fortsätter:
Detta beror väl främst därpå, att de mindre företagens förmåga till självfinansiering
är mera begränsad, vartill kommer att kapitalkrävande nyetablering
är vanligare inom den mindre storleksgruppen. Huruvida penninginstituten
skulle i kredithänseende gynna de större företagen på de mindres
bekostnad undandrager sig jordbrukskreditkassans bedömande. Sådan
diskriminering borde i eventuellt förekommande fall rättas till. I sammanhanget
må erinras om att den nya banklagen, som trädde i kraft den 1 januari
1956, ger affärsbankerna ökade möjligheter att utlämna s. k. blancokrediter
till småföretagare.
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
5
Jordbrukskreditkassan kan beträffande jordbruket vitsorda att de vidtagna
kreditrestriktionerna understundom varit mycket besvärande. Svårigheterna
på kreditområdet har drabbat både större och mindre jordbrukare,
och vill man hävda att de senare drabbats hårdast, får väl detta närmast
tolkas så, att de också är känsligast för beskärning av kreditmöjligheterna.
När motionärerna velat antyda, att de större företagarna (i detta fall jordbrukarna)
skulle ha favoriserats av kreditinstituten vid fördelningen av
krediterna, så gäller detta i varje fall icke för jordbrukskasserörelsens vidkommande.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation understryker vad som i
motionerna I: 327 och II: 255 framhållits om att gällande kreditrestriktioner
i särskilt hög grad drabbar hantverket och den mindre industrien.
Sveriges industriförbund kan dock för sin del icke utan vidare godtaga
påståendet, att kreditrestriktionerna kommit att med särskild tyngd falla
på småföretagen. Förbundet uttalar i detta sammanhang bl. a. följande.
Det vore i och för sig mera naturligt om bankerna inför nödvändigheten
att skära ned sin kreditgivning läte denna nedskärning framför allt gälla de
större krediterna, där uppenbarligen en effekt snabbare kan ernås i kreditbegränsande
syfte. Man får heller inte bortse ifrån, att den nästan totala
avstängning av obligationsmarknaden för industriens finansiering, som ingår
som ett viktigt led i den kreditbegränsande politiken, helt och hållet
faller på de större företagens finansieringsmöjligheter. Att kreditbegränsningen
har en särskilt hård effekt på nystartandet av företag är däremot
alldeles uppenbart. Detta är en beklaglig effekt, särskilt om de kreditbegränsande
åtgärderna tillämpas under en längre tid, och den rimmar illa
med statsmakternas eljest ofta uttalade önskemål om en ökad konkurrens
inom näringslivet.
2. Föreslagna åtgärder
De förslag att öka kreditmöjligheterna för berörda näringsgrupper som
framförts i motionerna har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken.
Mot fullmäktiges yttrande i vad det angår motionerna I: 120 och II: 88
samt I: 324 och II: 256 har herr Kristensson anmält reservation under framhållande
av att de belopp, som erfordras för att tillgodose de lånebehov som
avses i motionerna, icke är av den storleksordning att hinder med hänsyn
till gällande kreditrestriktioner bör föreligga för deras tillgodoseende. Ifrågavarande
önskemål bör kunna tillfredsställas genom överenskommelse mellan
riksbanken och kreditinstituten. I så fall skulle syftet med dessa motioner
vara tillgodosett.
Vad beträffar motionerna I: 327 och II: 255 uttalade herr Kristensson att,
därest pågående utredning skulle visa att småföretagare drabbas hårdast
av minskningen av kreditvolymen, riksbanken borde vid förhandlingar med
kreditinstituten söka finna en rättelse i detta förhållande.
Ilerr Kollberg anhöll att få till protokollet antecknat att han till alla delar
instämde i vad herr Kristensson anfört.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
Även herr Rubbestad reserverade sig mot fullmäktiges beslut under framhållande
av att enligt hans mening fullmäktige i den mån någon utredning
rörande de spörsmål som avsåges i de förevarande motionerna icke vore
utlovad eller påginge, bort tillstyrka motionerna.
Även Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
industriförbund avstyrker motionerna I: 120 och 11:88, 1:324 och 11:256
samt I: 327 och II: 255. Industriförbundet framhåller bl. a. följande.
Enligt Industriförbundets mening utgör en restriktiv penning- och kreditpolitik
ett oundgängligt inslag i en ekonomisk politik som syftar till att
dämpa den nuvarande överkonjunkturen. Den snabbaste och smidigaste
effekten av en sådan restriktiv kreditpolitik torde erhållas om kreditgivningen
får ske på fullt bankmässiga grunder i en så långt möjligt fri kreditmarknad,
där åtstramningen framtvingas genom åtgärder som minskar
bankernas likviditet och därmed deras kreditgivningsförmåga. Alla ingrepp
som syftar till att styra bankernas kreditgivning i viss riktning eller tillgodose
speciella ändamål medför lätt en snedvridning av den naturliga på
räntabilitetsmässiga grunder betingade kreditfördelningen i samhällsekonomien.
Speciella undantag för vissa grupper av kreditbehövande måste från
den synpunkten te sig betänkliga. Industriförbundet vill visserligen ingalunda
underkänna behovet av vissa speciella låneformer till stöd för småföretagen.
Särskilt under en tid av allmän kreditåtstramning bör emellertid
försiktighet iakttas när det gäller att utvidga formerna för en sådan mera
subventionsmässig kreditgivning.
Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar att i vad mån behov föreligger av sådana
undantagsbestämmelser som motionärerna åsyftar lämpligen bör
kunna bli föremål för prövning av den kommande utredningen rörande
vissa med garantisystemet sammanhängande frågor.
Sveriges hantverks- och småinduslriorganisation tillstyrker förslaget att
kreditgarantilån skall kunna beviljas utanför ramen för gällande kreditrestriktioner,
då risk annars synes föreligga att syftet med kreditgarantierna
förfelas. Samtidigt hemställer organisationen, att extremt lokalpolitiska
synpunkter icke tillätes dominera vid låneärendenas bedömning.
Likaså tillstyrker organisationen det framförda önskemålet om överenskommelse
mellan riksbanken och kreditinstituten rörande kreditåtstramningens
tillämpning. Organisationen har under det gångna året i olika sammanhang
hävdat, att kreditrestriktionerna •— i och för sig nödvändiga —
likväl i särskilt hög grad drabbar småföretagen, men inser samtidigt de
svårigheter bankerna åsamkas genom gällande bestämmelser, varigenom
staten på dem överlåtit att gallra i kön av de lånesökande. Då allmän enighet
synes råda hos såväl statsmakterna som kreditinstituten och låneklientelet
om att småföretagen drabbas särskilt hårt av restriktionerna, finner
organisationen det emellertid angeläget att överläggningar kommer till
stånd i syfte att om möjligt mildra konsekvenserna härav.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956 •
Antalet konkurser och protesterade växlar stiger för närvarande kraftigt.
Det synes därför angeläget att riksbanken med största uppmärksamhet följer
utvecklingen under de kommande månaderna och att de av motionärerna
förordade överläggningarna snarast kommer till stånd.
Även Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker sådana ändringar i instruktionerna
för utlämnande av lån mot kreditgaranti att kreditrestriktionerna
inte tillätes förhindra att garantibeloppet fullt utnyttjas. Också
en omfördelning av kreditutrymmet inom ramen för en allmänt restriktiv
kreditpolitik till småföretagsamhetens favör tillstyrkes.
Svenska jordbrukskreditkassan har understrukit angelägenheten av att
jordbruksnäringen — inom den allmänna kreditåtstramningens ram far
sitt skäliga behov av investerings- och rörelsemedel tillgodosett.
Vad speciellt gäller yrkandena i motionerna I: 325 och II: 259 samt I: 326
och II: 586 anför fullmäktige i riksbanken följande.
Det av motionärerna förordade beslutet skulle i dagens läge med all sannolikhet
innebära, att långivningen mot statlig kreditgaranti i huvudsak
skulle komma att överflyttas till riksbanken. Med den åtstramning som nu
råder på kreditmarknaden skulle nämligen vid ett sådant åläggande som
föresvävar motionärerna garantilåntagarna uppenbarligen i första hand
vända sig till riksbanken. Åläggandet skulle därmed innebära en möjlighet
att kringgå kreditrestriktionerna som av principiella skäl icke bör komma
i fråga ens i vad gäller garantilånen.
Vidare vilja fullmäktige fästa uppmärksamheten på att det icke kan anses
förenligt med riksbankens ställning som centralbank, att banken skulle
ägna sig åt sådan kreditgivning som det tillkommer bankväsendet i övrigt
att i mån av tillgång på medel ombesörja. Riksbanken bedriver visserligen
f. n. viss utlåningsverksamhet av denna karaktär, men den baserar sig då
huvudsakligen på medel som av statsmakterna anvisats genom investeringsanslag
och som därför, innan någon utlåning kunnat komma till stånd, förutsatts
anskaffade genom upplåning på marknaden utanför riksbanken.
Mot fullmäktiges beslut att avstyrka dessa motioner har herr Rubbestad,
vilken ansett att fullmäktige bort tillstyrka motionerna, reserverat sig. Herr
Kristensson, med vilken herr Kollberg instämt, har ansett att sista meningen
i stycket som började: »Det av motionärerna förordade beslutet
etc.» bort utgå ur yttrandet.
Utskottet
Den i föreliggande motioner gjorda bedömningen av den skärpta kreditpolitikens
verkningar i olika hänseenden bildar bakgrunden till de förslag
till lättnader som framförts. Enligt motionärerna har i synnerhet småföretagare
inom hantverk, industri och jordbruk drabbats av avsevärda svårigheter.
Uppfattningen härom är emellertid starkt delad bland de remissinstanser
som hörts i ärendet. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och Svenska jordbrukskreditkassan bekräftar i stort sett vad i motio
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
nerna anförts. Av de yttranden som avgivits av fullmäktige i riksbanken,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges industriförbund
framgår dock att det icke torde vara möjligt att bilda sig en
säker uppfattning om hur härmed förhåller sig och beträffande kreditåtstramningens
verkningar inom skilda näringsgrupper. Vad speciellt gäller
garantilånen till hantverk och småindustri har arbetsmarknadsstyrelsen anfört,
att långivare hittills torde ha erhållits då det gällt sådana ansökningar
om lån som från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkt varit angelägna
och som fyllt författningens krav i fråga om företagsekonomiska och
andra betingelser för beviljande av lånegaranti.
I betraktande av att det icke kunnat med säkerhet visas att speciella svårigheter
skulle ha drabbat småföretagare inom hantverk, industri och jordbruk,
är utskottet icke för sin del berett tillstyrka att särskilda lättnader
skulle genomföras för denna kategori av låntagare. Men utskottet är samtidigt
medvetet om att den strama kreditpolitik som numera föres orsakar
både näringslivet, däribland nu berörda kategorier av företagare, och den
offentliga verksamheten sådana svårigheter att i och för sig angelägna investeringsprojekt
får ställas på framtiden samt att likviditeten i många fall
blir ytterst ansträngd. Med hänsyn härtill är det av vikt att bankofullmäktige
uppmärksamt följer utvecklingen och inom ramen för en fortsatt restriktiv
kreditpolitik vidtager de åtgärder för tillgodoseende av motionernas
syften som fullmäktige finner möjliga att genomföra.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
1) att motionerna 1:120 och 11:88, 1:324 och 11:256
samt I: 327 och II: 255 må anses besvarade genom vad utskottet
anfört;
2) att motionerna 1:325 och 11:259 samt 1:326 och
II: 586 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 april 1956
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Boo, Geijer, Strandler,
Eliasson, Danmans och Magnusson;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Persson i Norrby, Carlsson i Tibro,
Malmborg i Stockholm, Löfgren, Sköld och Regnéll.
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
9
Reservation
av herrar Eliasson och Persson i Norrby, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
Enligt den i föreliggande motioner gjorda bedömningen av den skärpta
kreditpolitiken har i synnerhet småföretagen inom hantverk, industri och
jordbruk drabbats av svårigheter. Uppfattningen härom är emellertid starkt
delad bland de remissinstanser som hörts i ärendet. Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation och Svenska jordbrukskreditkassan bekräftar dock
i stort sett vad i motionerna anförts.
Såsom utskottet i sitt utlåtande nr 4 innevarande år framhållit är det
uppenbart, att mindre likvida och starkt skuldsatta företag relativt sett
drabbas hårdare än likvida företag av en skärpt kreditpolitik. En kreditåtstramning
med åtföljande räntestegring blir helt naturligt mera kännbar
för de mindre företagen med deras begränsade förmåga till självfinansiering.
Att gällande kreditrestriktioner i särskilt hög grad drabbat hantverket
och den mindre industrien, vilket framhållits av Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, liksom att de vidtagna kreditrestriktionerna understundom,
såsom Svenska jordbrukskreditkassan anfört, varit mycket besvärande
för jordbruket, sammanhänger otvivelaktigt med de mindre företagens
relativt större känslighet för en beskärning av kreditmöjligheterna.
Jordbrukets kreditsvårigheter har självfallet accentuerats av fjolårets omfattande
skördeskador.
Med hänsyn till ovannämnda förhållanden är det enligt utskottets mening
av vikt att bankofullmäktige uppmärksamt följer utvecklingen och vidtager
de åtgärder för tillgodoseende av motionernas syften som befinnes
möjliga att genomföra.
I motionerna har vidare förordats särskilda åtgärder i syfte att säkerställa
att utlämnande av lån mot statlig kreditgaranti kan ske inom de fastställda
ramarna utan hinder av gällande kreditrestriktioner. Dylika åtgärder
har tillstyrkts av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och
RLF. Enligt utskottets mening är det angeläget, att ifrågavarande garantilån
kan utnyttjas i full omfattning, då dessa lån är av stor betydelse för att
främja småföretagsamheten särskilt på landsbygden. Detta spörsmål bör
bli föremål för överläggningar mellan riksbanken och kreditinstituten. Utskottet
vill i detta sammanhang framhålla, att det här gäller relativt begränsade
belopp i förhållande till den totala kreditvolymen. Utskottet vill vidare
erinra om att en överenskommelse tidigare träffats om prioritering av krediter
till bostadsbyggandet. Därest resultatet av de sålunda förordade överläggningarna
icke skulle kunna helt tillgodose motionernas syften, torde
10
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1956
frågan om att även riksbanken bör utlämna ifrågavarande garantilån böra
upptagas till övervägande.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 120 och II: 88, I: 324 och II: 256, I: 327
och II: 255, I: 325 och II: 259 samt I: 326 och II: 586 må anses
besvarade med vad utskottet sålunda anfört.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.