Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande av åtgärder i enlighet härmed. Motionen II: 454 utmynnar i yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning av principerna och förutsättningarna för en lokalisering av statliga ämbetsverk och institutioner till annan plats än Stockholm samt i vilken omfattning en dylik lokalisering bör äga rum. Beträffande motiveringen för de framställda yrkandena

1956-04-12 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1956:25, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande av åtgärder i enlighet härmed. Motionen II: 454 utmynnar i yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning av principerna och förutsättningarna för en lokalisering av statliga ämbetsverk och institutioner till annan plats än Stockholm samt i vilken omfattning en dylik lokalisering bör äga rum. Beträffande motiveringen för de framställda yrkandena

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av värkta motioner om näringslivets

lokalisering in. in.

Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft elva inom

riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 121 i första kammaren

av herr Andersson, Birger, in. fl. och nr 212 i andra kammaren av

herr Bengtsson i Varberg in. fl., nr 328 i första kammaren av herr Olsson,

Erik, och herr Olofsson, Per, och nr 257 i andra kammaren av herrar Nilsson

i Östersund och Lindström, nr 409 i första kammaren av herr Johansson,

Theodor, in. fl. och nr 585 i andra kammaren av herr Svensson i Va

m. fl., nr 449 i första kammaren av herr Larsson, Sigfrid, och herr Elofsson,

Gustaf, och nr 628 i andra kammaren av herrar Svensson i Stenkyrka

och Johansson i Mysinge, nr 450 i första kammaren av herr Bengtson m. fl.

och nr 635 i andra kammaren av herr Jansson i Benestad, samt nr 454 i

andra kammaren av herr Andersson i Brämhult.

I motionerna I: 121 och II: 212, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsamma åtgärder

bl. a. för att få till stånd en skärpl tillämpning av byggnadsregleringen

för att den skall kunna bli ett effektivt medel för en lämpligare lokalisering

av näringslivet.

Motionerna 1:328 och 11:257, vilka är likalydande, utmynnar i hemställan

om att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en

utredning där frågor som berör landsbygdens avfolkning och städernas överbefolkning

samt industriens lokalisering upptages till behandling.

1 motionerna I: 409 och 11: 585, ävenledes likalydande, framställes yrkanden

om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t framhåller nödvändigheten

av alt de lånemedel som finns tillgängliga fördelas på ett rättvist sätt mellan

olika kommuner samt att riksdagen måtte hemställa, att Kungl. Maj :t i

samarbete med kommunerna må söka främja bebyggelse och näringsliv

på landsbygden i enlighet med motionernas syfte.

Motionerna 1:449 och 11:628, också de likalydande, innehåller en hemställan

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

beträffande orsakerna till och verkningarna av den pågående befolkningsomflyttningen

från landsbygden och dess mindre tätorter till städerna

och framför allt storstäderna samt, därest härvid visar sig att ifrågavarande

befolkningsomflyttning är av eu storleksordning som ur samhällssynpunkt

icke är önskvärd eller rent av skadlig, om undersökning av möjligheter som

Hiliaraj Ull riksdagens jirolokoll litad. S sand. År ?.''>

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskotiets utlåtande nr 25 år 1956

kan föreligga för utformande av eu lokaliseringspolitik som helt eller delvis

kan hejda ifrågavarande utveckling.

I de likalydande motionerna 1:450 och 11:635 hemställes att riksdagen

måtte besluta, att en försöksverksamhet må prövas med byggnadstillstånd

för mindre företag som ämnar slå sig ned i typiska folkminskningskommuner

med goda kommunikationer, å en s. k. diversekvot eller på annat

sätt samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande av åtgärder

i enlighet härmed.

Motionen II: 454 utmynnar i yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning av principerna och förutsättningarna

för en lokalisering av statliga ämbetsverk och institutioner till

annan plats än Stockholm samt i vilken omfattning en dylik lokalisering

bör äga rum.

Beträffande motiveringen för de framställda yrkandena torde, i den mån

redogörelse härför icke lämnas i det följande, få hänvisas till motionerna

I: 121, II: 257, II: 585,1: 449,1: 450 respektive II: 454.

över de tio förstnämnda likalydande motionerna har i vederbörlig ordning

yttrande inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen, varjämte tillfälle

bcretts för Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges industriförbund

att avgiva yttrande i ärendet.

1. Spörsmål berörande byggnadsregleringen

I de likalydande motionerna I: 121 och 11:212 framhålles att det i dag

ter sig minst lika angeläget att söka hejda storstädernas ytterligare tillväxt

som att hindra den alltför långt gående uttunningen av flera trakter av vårt

land. I anslutning härtill uttalas följande.

Den utveckling som nu pågår är icke ödesbestämd. Det finns möjligheter

att åstadkomma en bättre tingens ordning. Medlet härför är en lämpligare

lokalisering av näringslivet. För att denna skall kunna nås fordras emellertid

att samhällets inflytande på lokaliseringen betydligt förstärkes. De samhälleliga

insatser som hittills gjorts på lokaliseringspolitikens område har

varit värdefulla, och utan dessa hade tillståndet varit värre. Men de är icke

tillräckliga för att åstadkomma en bättre balans mellan de större tätorterna

och övriga delar av landet. Lokaliseringspolitiken måste inriktas på ett vidare

utbyggnade av de positiva åtgärderna som syftar till att stimulera företag

att slå sig ner på platser, som ur samhällets synpunkt befinnes vara särskilt

lämpliga. Men lokaliseringspolitiken måste också utrustas med ett medel

som ger samhället möjlighet till ett veto gentemot de större städernas

ohämmade tillväxt. I någon mån har byggnadsregleringen använts i detta

syfte. Vi anser att byggnadsregleringen kan och bör användas som ett medel

i samhällets lokaliseringspolitik. Men tillämpningen av den måste betydligt

skärpas om den skall kunna bli ett effektivt medel för en lämpligare

lokalisering av näringslivet.

I motionerna 1:328 och 11:257 anföres, under hänvisning till den nedlagda

textilfabriken i Ulriksfors och svårigheterna att få företag att etablera

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

3

sig där, att det ur alla parters synpunkt borde vara motiverat, att staten i

en sådan situation hade fullmakt att gripa in och placera ut ett företag i

denna kommun. Genom en utredning borde undersökas olika vägar för att

utrusta staten med större befogenheter att påverka industrilokaliseringen

i en riktning som bättre svarar mot samhällets intressen. De möjligheter

härtill som byggnadsregleringen erbjuder är enligt motionärernas uppfattning

alltför begränsade.

I motionerna I: 450 och II: 635 anses det vara av betydande intresse att

få praktiskt prövat en linje i syfte att förhindra eller begränsa avflyttningen

från landsbygden. Den ifrågavarande försöksverksamheten skulle enligt

motionerna utformas på följande sätt.

I olika delar av landet utvaldes ett antal typiska folkminskningskommuner

med goda kommunikationer. För mindre företag med högst 25 arbetare,

som vore villiga att slå sig ned i dessa kommuner, skulle, i den mån

behovet av arbetskraft kunde täckas från bygden, byggnadstillstånd för anläggande

av verkstadslokaler kunna lämnas å en s. k. diversekvot eller på

annat sätt utanför den ordinarie anläggningskvoten. Begränsades denna försöksverksamhet

till någon eller några kommuner i varje län, som verkade

intresserade för verksamhet av detta slag, är det vår fasta förvissning, att

detta endast i mycket ringa grad skulle påverka den totala byggnads kvoten

i höjande riktning.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att bland de medel som använts

inom lokaliseringspolitiken är byggnadstillståndsgivningen och uttalar i

detta sammanhang följande.

Innan ett ärende rörande tillstånd att uppföra industribyggnad avgöres,

beredes styrelsens lokaliseringsbyrå tillfälle att uttala sig om lokaliseringens

lämplighet. Därvid göres en utredning, som klarlägger lokaliseringsfrågans

olika aspekter. För utredningsresultatet är inte endast arbetskraftstillgången

avgörande. Även företagsekonomiska, samhällsekonomiska och sociala

skäl måste beaktas. Om den av företagaren avsedda lokaliseringsorten

anses mindre lämplig eller olämplig, upptas förhandlingar med den sökande

i syfte att söka intressera denne för att välja annan lämpligare lokaliseringsort.

Avstyrkes ärendet ur lokaliseringssynpunkt, måste andra skäl av stor

betydelse finnas för att det skall bifallas. Innebär å andra sidan det begärda

byggnadstillståndet en ur lokaliseringssynpunkt önskvärd utbyggnad eller

nyetablering, beaktas detta vid handläggningen av tillståndsärendet.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1956 med förslag angående ändrad

lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt

giltighet av samma lag uttalas, alt vid prövningen av byggnadstillståndsärenden,

som berör de större tätorterna, större vikt än tidigare bör

läggas vid en sådan bedömning av ärendena, som främjar en ur samhällets

synpunkt lämplig förläggning av företagen. Enligt styrelsens uppfattning

bör man därför avvakta ytterligare erfarenheter, innan nya åtgärder vidtages

i fråga om detta avsnitt av den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

I fråga om det i motionerna 1:450 och 11:635 väckta förslaget om viss

försöksverksamhet uttalar styrelsen följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoulskottets utlåtande nr 25 år 1956

Som tidigare framhållits anlägger styrelsen vid prövningen av ansökningar

om byggnadstillstånd även lokaliseringspolitiska synpunkter, på

ärendena. Dessutom har sedan föregående år en viss kvot (15 miljoner kronor

per år) stått till förfogande för byggnadstillståndsgivning till industriföretag

inom sådana geografiska områden, där en utbyggnad av industrien

är särskilt angelägen. Detta har i åtskilliga fall möjliggjort en från allmän

lokaliseringssynpunkt önskvärd sysselsättningsökning, vilken annars inte

kunnat komma till stånd inom ramen för den vanliga tillståndsgivningen.

Av det anförda framgår, att redan nu finns möjligheter att på grundval

av rent lokaliseringspolitiska motiv bevilja byggnadstillstånd till företag

på landsbygden och i dess tätorter liksom i andra mindre och medelstora

tätorter, där en utbyggnad av näringslivet är önskvärd. Att begränsa användningen

av den nämnda lokaliseringskvoten till endast företag av viss

storlek eller till företag i vissa bestämda kommuner är emellertid enligt

styrelsens mening inte lämpligt.

Riksförbundet Landsbygdens folk instämmer i princip i motionernas

syfte och konstaterar med tillfredställelse att chefexx för socialdepartementet

i propositionen nr 85 är imxe på samma linjer som motionärerna.

Efter de ingående utx-edningar som redan gjorts i dessa frågor förordar

förbundet, att man genom att i begränsad omfattning bedriva sådan försöksverksamhet

som föreslås i motion 11:450 skaffar sig erfarenheter för

en fraixitida utbyggt! verksamhet.

Sveriges industriförbund uttalar bl. a. följande.

Industriförbundet vill bestämt motsätta sig varje form av statliga tvångsåtgärder

för att hindra företagens förläggning till vissa områden vare sig

med hjälp av byggnadsregleringen eller genom speciell tillståndsgivning

för lokaliseringen av industrins anläggningar. Valet av förläggningsplats

för en industrianläggning måste, liksom företagets handlande över huvud,

grundas på företagsekonomiska synpunkter. Om denna grundläggande

princip icke blir beaktad vid lokaliseringen, kan resultatet bli att företaget

inte kan stå sig i konkurrensen gentemot andra företag med ett ur produktions-

och transportsynpunkt bättre läge. En ur företagsekonomiska synpunkter

riktig lokalisering av industrianläggningarna är ett för såväl företaget

och dess anställda som för hela samhället gemensamt intresse. Leder

en felaktig lokalisering till att verksamheten måste läggas ned, medför

detta icke blott förluster för företaget. Det kan även leda till svårigheter

för de anställda och den kommun som beröres.

Vid eu statlig reglering av företagens förläggning finns uppenbarligen

stor risk för att de företagsekonomiska synpunkterna komma att få stå

tillbaka för oklart definierade samhällsintressen, varigenom företagens utvecklingsmöjligheter

och konkurrenskraft försvagas. Även om man vid

handhavandet av regleringen i princip vill ta all rimlig hänsyn till de företagsekonomiska

intressena, måste det vara en utomordentligt svår uppgift

för myndigheterna att bedöma, om den planerade produktionen med

lika tillfredsställande resultat kan bedrivas på någon annan plats än den

som företaget självt anser vara den lämpligaste. Det kan icke undvikas, att

myndigheternas ställningstagande i hög grad måste grundas på subjektiva

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankouiskottets utlåtande nr 25 år I!/.">(>

.)

värderingar och ge betydande utrymme för godtycke, vilket förutom att det

kan leda till fellokalisering av företagen skulle skapa stark irritation inom

näringslivet. En reglering på detta område medför även att planerade utbyggnadsprojekt

i vissa fall måste skrinläggas och att tillkomsten av nya

företag försvåras.

Ej heller kan Industriförbundet finna, att utvecklingen i lokaliseringshänseende

under senare decennier varit sådan att den motiverar någon

form av statlig reglering av industrins förläggning.

Industriförbundet bemöter det i debatten kring lokaliseringsfrågan ofta

framförda påståendet att industrien i allt högre grad koncentrerats till storstäderna

och att detta varit den drivande kraften i storstädernas expansion

och anför härutinnan följande.

Sedan relativt lång tid tillhaka har industribefolkningens andel av hela

den yrkesverksamma befolkningen minskat i de större städerna, medan

industrin totalt sett givit sysselsättning åt en allt större del av befolkningen.

I te tre största städerna, varvid även Stockholms förorter medräknats,

sjönk sålunda enligt folkräkningarna denna andel mellan åren 1920 och

1950 med 7 procent och i de åtta därefter följande städerna i storleksordning

med 5 procent. I riket som helhet ökade däremot de inom industrin

sysselsatta under samma tid sin andel av hela den yrkesverksamma befolkningen

med 18 procent. Att industrin spelat en relativt obetydlig roll för

storstädernas expansion under perioden 1920—1950 framgår även av att

antalet yrkesverksamma inom denna näringsgren i de tre största städerna

steg med 84 000 personer eller 58 procent, medan ökningen inom handel,

samfärdsel och offentlig tjänst var sammanlagt 220 000 personer, vilket

innebär en stegring med 113 procent. För riket i dess helhet var motsvarande

ökning 300 000 respektive 580 000 personer. Det kan tilläggas, att under

den här angivna perioden antalet sysselsatta enbart inom offentlig tjänst

i de tre största städerna steg från omkring 40 000 till 123 000 personer eller

nära nog lika mycket som inom industrien.

För att belysa sysselsättningsutvecklingen inom industrin i de tre största

städerna under de senaste åren, vilket i detta sammanhang är av särskilt intresse,

har en bearbetning gjorts av kommerskollegii industristatistik. Den

visar att antalet industrianställda på dessa platser, inklusive Stockholms

och Göteborgs förorter, sammanlagt sjönk med 1 500 personer under 7- årsperiode \ 1946—195?, medan för landet i övrigt förelåg en ökning med

20 000 personer eller 4,5 procent. Ser man till de tre första åren på 1950-taict

framgår att antalet anställda inom industrin i Stor-Stockholm sjönk med

0 000 personer eller 0 procent och i Stor-Göteborg och Malmö med vardera

1 000 personer, motsvarande en minskning med 2 respektive 3 procent. För

landet i övrigt visade sysselsättningen inom industrin däremot en obetydlig

ökning.

Industriförbundet erinrar vidare om att förbundet i olika sammanhang

framfört krav om byggnadsregleringens avskaffande. Att i nuvarande läge,

då byggnadstillståndsgivningen är ytterst restriktiv, ställa vissa industriprojekt

utanför regleringen kan däremot enligt förbundets mening anses

tveksamt. Även Industriförbundet påpekar, att ett visst kvotbelopp redan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

nu står till förfogande för byggnadstillstånd till industriföretag på sådana

platser, där eu utbyggnad av näringslivet anses särskilt önskvärd.

2. Statliga ämbetsverks och institutioners förläggning

I motionerna I: 121 och II: 212 framhålles, att statens administrativa och

.judiciella verksamhet nu i stor utsträckning är koncentrerad till huvudstaden.

Staten borde enligt motionärerna föregå med ett gott exempel och

bryta koncentrationen av all statlig förvaltning till huvudstaden, som enbart

tycks vara betingad av traditionella och icke längre sakliga motiv.

De goda kommunikationerna anses göra det möjligt att placera centrala

ämbetsverk snart sagt var som helst i landet.

Beträffande detta spörsmål uttalas i motionen II: 454 bl. a. följande.

Praktisk erfarenhet visar att olika statliga ämbetsverk och institutioner

är mer eller mindre beroende av direkta och upprepade kontakter med

departementen och med andra ämbetsverk liksom med civila myndigheter,

enskilda organisationer, personalorganisationer m. fl. För de ämbetsverk,

som i högre grad är beroende av dessa kontakter, innebär en utflyttning

större problem. Vid en prövning från fall till fall av lokalisering förefinnes

risk att dessa problem överdimensioneras, då man under omprövningen

icke har möjlighet att ställa olika ämbetsverks speciella kontaktfrågor i

jämförelse med varandra. Då statsmakterna, som vid flera tillfällen uttalats

och i handling praktiskt visats, är enstämmiga i sin uppfattning att en

utflyttning av statliga ämbetsverk är att rekommendera, borde icke detta

förhållande få inverka menligt på lösandet av huvuduppgiften: att åstadkomma

en rationell lokalisering av förvaltningen. En mera allmän prövning

av hela frågekomplexet skulle i avgörande grad underlätta nödvändiga

bedömningar av konsekvenserna av en utflyttning.

Lokaliseringen av statsförvaltningarna skulle också kunna ske med betydligt

mindre omgång, försåvitt en allmän omprövning av frågan om

flyttning kunde ske. All hänsyn kunde då tas till de befolkningspolitiska

fakta, som kommer in i sammanhanget. Varje ämbetsverks särskilda svårigheter

vid en utflyttning kunde klarläggas och en allmän omprövning ge vid

handen i vilken ordning en lokalisering skulle komma i fråga. Vidare kunde

en gång för alla kartläggas de synpunkter framför allt personalorganisationer

och andra civila sammanslutningar har på frågan om de statliga

ämbetsverkens lokalisering liksom också de problem som alltid uppstår på

den plats, dit ett ämbetsverk förlägges.

En allmän utredning av frågan om lokaliseringen av den statliga förvaltningen

är icke ägnad att komma i konflikt med riksdagens uttalade mening,

att lokalisering bör övervägas, då befintliga organs lokalfrågor blir föremål

för prövning. De allmänna principer för lokaliseringen en generell prövning

av frågan leder fram till skulle göra detta övervägande väsentligt lättare.

Då ett flertal statliga organ är i behov av nya lokaler för sin förvaltning,

bör utredningen ske med största möjliga skyndsamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att styrelsen i yttrande över motioner

till 1953 och 1955 års riksdagar framhållit som sin uppfattning, att de

flesta centrala ämbetsverk i hög grad torde vara beroende av möjligheten

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

7

att upprätthålla en intim kontakt med andra ämbetsverk samt med departement

och näringslivets organisationer men att frågan om utflyttning a\

statlig förvaltning borde övervägas, t. ex. då nya organ inrattas eller i sainband

med att lokalfrågan blir föremål för prövning. Styrelsen har även i

yttrande rörande inrättandet av ett sjöfartsverk och angående ny ämbetsbyggnad

för vattenfallsstyrelsen anfört, att frågan om ämbetsverkens lokalisering

borde bli föremål för närmare utredning. Sådana utredningar har

också kommit till stånd och nyligen slutförts. Under de fortlöpande kontakter,

som styrelsen haft med dessa utredningar, har erfarenheterna givit

vid handen, att frågan om ämbetsverkens lokalisering borde tas upp till

prövning i ett större sammanhang. Lämpligt vore att göra en genomgång av

samtliga centrala ämbetsverk för att utröna och ta ställning till de skäl,

so in kan anföras för och emot eu förläggning till annan plats än Stockholm.

Prövningen borde göras såväl ur allmän lokaliseringssynpunkt som med

hänsyn till önskvärdheten av en rationell administration och förvaltning.

Styrelsen uttalar sig sålunda för att eu sådan utredning kommer till stånd.

;j. Planerings- och övriga utredningsspärs inål

I motionerna I: 449 och II: 628 ställes bl. a. frågan: Vilket är det lägsta

antal innevånare som fordras för att kraven på tillfredsställande arbetsinkomst

och god trivsel skall kunna fyllas i dagsläget och i en överskådlig

framtid? Motionärerna framhåller vidare följande.

Det räcker givetvis inte med att antalet människor i en tätort uppgår till

en viss minimisiffra. Detta utgör endast grundvalen för att kunna tillgodose

de uppställda kraven. Sedan kommer den viktiga frågan om planering och

organisation av tätorten. I första hand kommer det an på tätortens egna

innevånare och kommunala organ att lösa dessa irågor. Många mindre tätorter

har i detta avseende lagt ner ett beundransvärt och resultatrikt arbete;

Andra däremot har svårigheter att komma til! rätta med sina planeringsproblem.

Det skulle säkerligen vara värdefullt om organisation och planering

av mindre tätorter underkastades ett ingående studium och om experter

utbildades, vilka kunde bistå de mindre tätorterna med utredningar

och planläggning. Det förefaller ändamålsenligt att landstingen bleve huvudmän

för en dylik verksamhet. Eu samordning genom lämpligt statligt

organ torde dock vara erforderligt, dä hela planeringsarbetet måste grunda

sig på eu lokaliseringspolitik utformad av statsmakterna.

Om en mindre tätort lyckats med problemet att skapa goda utkomstmöjligheter

för sina innevånare blir nästa fråga att lösa trivselproblemet

så, att människorna, och det gäller inte minst ungdomen, stannar och sa

att ungdomar från omgivande glesbygd lika gärna väljer den mindre tätorten

som arbets- och boplats som storstaden. Det är ofrånkomligt att

trivselanordningar, antingen det gäller den rena förströelsen eller mera

kulturellt betonade ting, blir dyrare per individ räknat i den mindre tätorten

än i storstaden. Som exempel kan nämnas sporthallar och andra anordningar

för sport och idrott, samlingslokaler, hobbyrum, bibliotek med utrymmen

för studiecirklar in. in. Vidare kräves biograf, danslokal och restaurang av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

liankonlskottets tillåtande nr 25 år 1956

hygglig standard. För att detta skall kunna åstadkommas torde bidrag av

allmänna medel vara nödvändigt. Dessa bidrag kunde t. ex. utformas så,

att om den mindre tätorten ordnar med dylika trivselanordningar skulle

statsbidrag utgå med ett belopp, som motsvarar merkostnaden per individ,

jämfört med kostnaden för motsvarande anordning i exempelvis en medelstor

stad. Om det ur statens synpunkt är önskligt med en lokaliseringspolitik,

syftande till att en relativt stor del av befolkningen är bosatt i mindre

tätorter, bör det vara motiverat att staten offrar dessa medel.

Motionerna I: 409 och II: 585 berör inledningsvis bl. a. finansieringen av

investeringarna i Stockholm. I fortsättningen beröres även förhållandena

på landsbygden och härvid framhålles följande.

Det är av största betydelse, alt den vid jordbrukets fortgående rationalisering

irigjorda arbetskraften beredes möjlighet att stanna i hemtrakten.

Landsbygdskommunerna borde därför inventera sina möjligheter att uppmuntra

hantverk och småindustri. Vidare bör möjligheter att förlägga

större industrier till landsbygden undersökas samt möjligheterna att skaffa

och iordningställa mark för egnahemsbyggen prövas.

En av HSB utförd undersökning har gett vid handen, att 80 procent av de

tillfrågade bestämt uttalat sig för egna hem i stället för stadens eller tätortens

hyresvåningar. Denna sunda och riktiga inställning borde tillgodoses.

Men de stora städerna får svårt att tillfredsställa detta önskemål med den

efterfrågan på tomtmark och med de utsträckta och dyrbara kommunikationer

som blir följden. Det bör däremot med relativ lätthet kunna tillgodoses

inom landsbygdskommuner med redan befintliga järnvägs- och bussförbindelser.

I anledning av dessa fyra motioner uttalar arbetsmarknadsstyrelsen följande.

I lokaliseringsverksamheten är det en strävan alt skapa eller bibehålla

lämpligt avvägda bebyggelsegrupper. Med de skiftande förhållanden som

råder i vårt land, kan dessa bebyggelsegrupper vara av sinsemellan vitt

skilda slag. Utformningen måste ske med utgångspunkt från de lokalt rådande

förhållandena. Att därför fastslå att eu viss bebyggelsetyp eller en

ort av viss storlek generellt sett är den mest ekonomiska eller i övrigt mest

lämpliga låter sig icke göras.

Arbetsmarknadsstyrelsen har uttört ett stort antal utredningar angående

befolkning och näringsliv in. in. i olika orter och områden, i första hand i

samband med särskilt aktualiserade lokaliseringsspörsmål. På grundval

a\ de härvid erhållna erfarenheterna framlade styrelsen i en den 22 juni

1954 daterad VPM förslag om påbörjande av en systematisk, hela riket

omfattande regional lokaliseringsplanering. Angående lokaliseringsplaneringens

närmare uppläggning hänvisas till bifogad avskrift av nämnda

VPM (Bilaga t). Då endast eu mindre del av den begärda personalförstärkningen

erhållits, har hittills regional lokaliseringsplanering endast kunnat

påbörjas i två län.

Av vad som ovan och i nämnda VPM anförts torde framgå, att arbetsmarknadsstyrelsen

har sin uppmärksamhet riktad på de särskilda problem,

som sammanhänger med uppgiften afl främja bebyggelse och näringsliv på

landsbygden. Enligt styrelsens uppfattning torde för närvarande den mest

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25 är 1956

fl

aktuella åtgärden vara att utvidga den regionala lokaliseringsplaneringen

till att omfatta ytterligare delar av landet.

Även om den regionala lokaliseringsplaneringen endast kan väntas klarlägga

vissa av de vitt skilda frågeställningar, som aktualiseras i detta sammanhang,

anser styrelsen att eventuella ytterligare utredningar kan anstå

till dess närmare erfarenheter av den igångsatta verksamheten erhållits.

Detta synes även vara motiverat av den påbörjade inventering och sammanställning

av material för erhållande av underlag för utformning av den

framtida närings- och bebyggelsestrukturen i landet, som bankoutskottet i

utlåtande 36/1954 begärde och som arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts utföra.

I skrivelse till kungl. socialdepartementet den 14 februari 1956 har

styrelsen närmare framlagt sina synpunkter på inventeringens uppläggning

(Bilaga 2). När denna inventering slutförts, torde bättre möjligheter finnas

att avgöra, vilka de problemkomplex är, som särskilt fordrar närmare utredning,

och på vilket sätt en sådan lämpligen bör komma till stånd.

Sveriges industriförbund anser, att de betydande resultat som uppnåtts

genom den i samverkan mellan industrien och statsmakterna bedrivna rådgivningsverksamheten

på lokaliseringsområdet gör, att man kan räkna med

att den även i fortsättningen kommer att bli ett effektivt och smidigt medel

att påverka industriföretagens lokalisering i en för såväl industrien som

samhället gynnsam riktning. Rådgivning och upplysning bör därför vara

den väg som bör anlitas, då det gäller att öva direkt inflytande på företagens

förläggning. Industriförbundet är för sin del berett att medverka till

att effektivisera och intensifiera upplysningsverksamheten på lokaliseringsområdet.

Staten och kommunerna påverkar å sin sida ständigt förutsättningarna

för industriell verksamhet inom olika områden och på olika platser. Förbättrade

vägar eller breddning av en järnväg kan enligt förbundet medföra

att en ort blir lämplig som lokaliseringsplats för industrier av olika slag.

Förläggning av en statlig verksamhet leder till utbyggnad av handel och

servicenäringar, vilket i sin tur kan göra orten attraktiv för industriell

verksamhet. Även de olika kommunernas möjligheter att skapa en trivsam

miljö och god service för befolkningen inverkar på industriföretagens lokalisering.

Utskottet

De i förevarande motioner upptagna lokaliseringsspörsmålen har under

senare år fått ökad aktualitet. De har vid upprepade tillfällen behandlats

av riksdagen, senast förra året. I anledning av då väckta motioner framhöll

utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 14, att med en omprövning

av principerna för lokaliseringsverksamheten borde kunna anstå.

Utskottet erinrade vidare om att utskottet redan i sitt utlåtande nr 36

till 1954 år riksdag funnit det nödvändigt med en inventering och samman
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

ställning av det omfattande material som genom offentlig utredning och

samhällsvetenskaplig forskning etc. blivit tillgängligt till belysning av de

med närings- och bebyggelsestrukturens utveckling sammanhängande problemen.

Sedermera har Kungl. Maj :t anförtrott arbetsmarknadsstyrelsen

att verkställa den inventering och sammanställning varom utskottet hemställt.

Sedan föreliggande motioner väckts har Kungl. Maj :t för riksdagen

framlagt proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §

lagen av den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete

samt angående fortsatt giltighet av samma lag. I nämnda proposition, nr

85, har förutsatts, att vid prövningen av byggnadstillståndsärenden, som

berör de större tätorterna, större vikt än tidigare lägges vid en sådan bedömning

av ärendena som främjar en ur samhällets synpunkt lämplig förläggning

av företagen.

Vid bifall till propositionen, som är föremål för behandling av tredje

lagutskottet, kommer de i motionerna 1:121 och 11:212 samt 1:328 och

II: 257 framställda önskemålen om en aktivare statlig lokaliseringspolitik

att i vart fall till en del bli tillgodosedda. Utskottet är icke berett att

utöver vad som föreslagits i propositionen nu tillstyrka andra åtgärder

vid sidan av den pågående upplysnings- och rådgivningsverksamheten för

att mera direkt påverka lokaliseringen av företagsamheten. I detta sammanhang

vill utskottet i likhet med föredragande statsrådet i den berörda

propositionen framhålla, att om det ur hela samhällets synpunkt

kan betraktas som angeläget att vidtaga åtgärder för att hejda den ytterligare

tillväxten av främst de största tätorterna, är det även angeläget att

motverka orealistiska och överdrivna föreställningar om fördelar av näringslivets

spridning som icke sällan gör sig gällande. Det primära i strävandena

till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv är

givetvis att företagsekonomiska förutsättningar finnes för företagens förläggning

till en viss ort eller viss del av landet.

Det förslag om viss försöksverksamhet inom byggnadsregleringens ram

som framställts i motionerna 1:450 och 11:635 har tillstyrkts av Riksförbundet

Landsbygdens folk men avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen

och Industriförbundet. Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande

torde motionärernas önskemål redan i viss utsträckning vara tillgodosedda,

eftersom sedan föregående år finnes en särskild kvot om 15

miljoner kronor per år, som är avsedd att användas för byggnadstillståndsgivning

till industriföretag inom sådana geografiska områden där en utbyggnad

av industrien är särskilt angelägen. Detta har redan möjliggjort

en sysselsättningsökning på flera håll där en sådan från allmän lokaliseringssynpunkt

befunnits önskvärd och där svårigheter förelegat att inom

ramen för den vanliga tillståndsgivningen förverkliga detta mål.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotiets utlåtande nr 25 år 1956

11

Den i såväl motionerna I: 121 och II: 212 som motionen II: 454 berörda

frågan om ämbetsverkens och övriga statliga institutioners förläggning

har blivit ytterligare belyst i det yttrande som arbetsmarknadsstyrelsen

avgivit. Styrelsen har tillstyrkt att en allmän utredning företages av frågan

om lokaliseringen av ämbetsverken. Utskottet är emellertid för sin del

tveksamt om lämpligheten av att tillkalla en särskild allmän utredning

med detta uppdrag bl. a. därför, att en sådan utredning skulle bli mycket

omfattande och snart kunna förlora i aktualitet. Utskottet förväntar i

stället, att Kungl. Maj :t fortsättningsvis i förekommande fall ägnar frågan

om ämbetsverkens och de statliga institutionernas förläggning sin uppmärksamhet

och vidtager erforderliga åtgärder.

I anledning av vad som anförts i motionerna I: 449 och II: 628 samt

1: 409 och II: 585 vill utskottet erinra om den planeringsverksamhet som

redan organiserats i förutom arbetsmarknadsstyrelsens även landstingens

och kommunernas regi och som utskottet tidigare, särskilt i utlåtandet nr

86/1954, uppmärksammat. Det synes önskvärt att detta planeringsarbete

ytterligare intensifieras och att därvid på sätt motionärerna framhållit de

mindre tätorternas problem ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet vill

även betona, att utskottet från sina utgångspunkter tillmäter stor betydelse

åt en fortsatt utveckling av den rådgivnings- och upplysningsverksamhet

som, delvis i samverkan, bedrives av arbetsmarknadsstyrelsen och

industriens produktionsråd. Vad som i övrigt anförts i dessa motioner har

icke givit anledning till annat uttalande från utskottets sida än att med

igångsättande av ytterligare utredningar angående lokaliseringsfrågorna

enligt utskottets mening bör anstå till dess att pågående inventeringar

inom detta område slutförts. Utskottet vill understryka angelägenheten

av att arbetsmarknadsstyrelsens utredning bedrives med skyndsamhet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna 1:121 och 11:212, 1:828 och 11:257,

I: 409 och 11:585, I: 449 och II: 628, I: 450 och II: 635 samt

II: 454 — i den mån de icke må anses besvarade genom

vad utskottet anfört — icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 12 april 1956

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskollets utlåtande nr 25 år 1956

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Mogård*, Boo, Kriigel,

Strandler, Eliasson, Danmans och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Sköldin, Nordqvist i Karlskoga, Carlsson

i Tibro, Andersson i Ronneby, Jönsson i Rossbol, Boija, fru RenströmIngenäs*

och Sköld.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Ewerlöf, Danmans, Magnusson, Nordqvist i Karlskoga, Carlsson

i Tibro och Boija.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotlets utlåtande nr 25 år 1956

13

Bilaga 1

VPM angående regional lokaliseriugsplanering

Statsmakterna framhöll vid sitt ställningstagande till lokaliseringsutredningens

betänkande angående näringslivets lokalisering, att en precisering

av de riktlinjer efter vilka lokaliseringspolitiken bör arbeta, när

det gäller förläggningen av näringsliv och samhälleliga anläggningar inom

olika regioner, bör kunna erhållas genom såväl undersökningar berörande

hela landet som regionala studier av den typ som lokaliseringsutredningen

skisserat. Sådana regionala studier borde komma till stånd länsvis och

anknytas till bebyggelseplaneringen och den regionala jordbruksplaneringen.

Frågor som rörde näringslivets lokalisering inom större områden borde

således angripas enhetligt för stadsbygd och landsbygd. En dylik samordning

med ömsesidigt utbyte av material och synpunkter torde, framhölls

det vidare, vara nödvändig för att såväl den översiktliga planeringen

som lokaliseringspolitiken skall kunna bedrivas ändamålsenligt.

I det praktiska lokaliseringsarbetet har behovet av en hela riket omfattande

regional lokaliseringsplanering gjort sig alltmer gällande. Bl. a.

är en sådan planering nödvändig för att rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor

skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Lämnandet

av förslag på lämpliga lokaliseringsorter förutsätter kunskap om alla

de orter, som för ett visst lokaliseringsfall kan ifrågakomma. Hittills har

lokaliseringsorganet i samband med rådgivningsverksamheten gjort ett

stort antal mer eller mindre omfattande regionala undersökningar angående

näringsliv etc. i sådana områden där det erfarenhetsmässigt kunnat antagas,

att näringslivet varit i behov av en komplettering. Allteftersom dessa

orter tillförts nya industrier blir det svårare att utan eu hela landet omfattande

planering kunna ta ställning till vilka orter som ur olika synpunkter

är lämpligast som lokaliseringsorter.

Att det föreligger ett behov av en regional lokaliseringsplanering har

också kunnat konstaterats i samband med ställningstagande ur lokaliseringssynpunkt

till ansökningar om byggnadstillstånd. Utredningar, som

gjorts i samband med dylika ärenden, har i vissa fall givit vid handen, att

tveksamhet rått såväl hland de olika länsmyndigheterna som på kommunalt

håll beträffande den lämpliga lokaliseringen inom olika kommuner

och att man i avsaknad av en regional planering haft svårt alt taga

definitiv ställning till lokaliseringsfallen. Det kan i detta sammanhang

nämnas, att den regionala planering, som pågår i Boråstrakten och som

även kan sägas omfatta en lokaliseringsplanering. varit eu värdefull hjälp

vid ställningstagande till lokaliseringsfall inom regionen.

Fn regional lokaliseringsplanering är ett nödvändigt komplement till

annan samhällsplanering, bl. a. jordbruksplancring, bebyggelseplanering.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

bostadsbyggnadsplanering, planering för skolornas lokalisering etc. Vid

regional byggnads- och jordbruksplanering är det viktigt, att regionerna

avgränsas på ett sådant sätt, att man får väl avvägda bebyggelsegrupper.

Som bakgrund till dessa regionala planeringar behövs också en målsättning,

som måste bygga på lokaliseringspolitiska bedömningar. Regionala

och lokala bostadsbyggnadsprogram torde icke gå att upprätta så länge

de lokaliseringspolitiska förutsättningarna icke klarlagts. Avsaknaden av

en indelning av riket i olika bebyggelseregioner liksom avsaknaden av lokaliseringspolitiska

målsättningar för regionerna medför över huvud taget

svårlösta problem för all regional samhällsplanering, t. ex. då det gäller

planering av kommunikationsledernas sträckning och standard, skolor

samt andra sociala och kulturella anläggningars lokalisering.

Lokaliseringsorganet beredes genom byggnadsstyrelsen tillfälle att framföra

sina synpunkter på generalplaner, som underställes byggnadsstyrelsens

granskning. I samband därmed har konstaterats, att de regionala

sammanhangen ofta försummas vid dessa planers upprättande. Från

planförfattarnas sida understrykes, att generalplaneringen borde föregås

av en regional planering och att bristen på översiktliga utredningar och

målsättningar rörande befolkningens och näringslivets lokalisering medför

svårlösta problem för generalplaneringen. Ofta måste planförfattarna

själva göra omfattande regionala undersökningar, som medför betydande

kostnader för den kommun för vilken generalplanen skall upprättas.

Arbetsmarknadsstyrelsen har kommit till den slutsatsen, att det för

den fortsatta verksamheten är synnerligen angeläget, alt en hela riket

omfattande regional lokaliseringsplanering kommer till stånd.

Den regionala lokaliseringsplaneringen berör i stor utsträckning andra

samhällsplanerande myndigheters verksamhetsområden. Vid lokaliseringsplaneringen

måste i slor utsträckning anlitas den sakkunskap, som dessa

besitter inom sina respektive planeringsområden. Den måste också bygga

på utredningar, som lämpligast kan utföras eller redan utförts av dessa

myndigheter. Ifrågavarande myndigheter har i regel en länsorganisation

och deras utredningar och planeringar bedrives länsvis. Det synes då önskvärt,

att även den regionala lokaliseringsplaneringen anknvles till länen.

Lokaliseringsverksamheten går emellertid ut på att söka jämka lokaliseringen

av rörliga företagsenheter så, att det åstadkommes lämpligt avvägda

bebyggelsegrupper bestående t. ex. av en stor eller medelstor tätort som centralort

jämte den denna omgivande landsbygden med mindre tätorter. Det

synes då lämpligt, att dylika bebyggelsegrupper åtminstone i vissa avseenden

får utgöra undersökningsenheten vid den regionala lokaliseringsplaneringen.

Den regionala lokaliseringsplaneringens första uppgift blir således alt

på lämpligt sätt söka åtminstone preliminärt avgränsa ifrågavarande be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskollets utlåtande nr 25 år 1956

15

byggelsegrupper. Till grund för denna preliminära avgränsning lägges

bl. a. uppgifter angående centralortens handelsområde, kommunikationsleder

etc. Avgränsningen måste ske i samråd med av samhällsplaneringen

berörda kommuner, statliga myndigheter och vetenskapliga institutioner.

Den andra etappen i den regionala lokaliseringspianeringen blir en beskrivning,

kartläggning och analys av befolkningsförhållanden, näringsliv

och sådana samhällets olika yttringar, som kan påverka eller påverkas

av lokaliseringen, t. ex. skolväsendet, kommunikationer, vissa ekonomiska

frågor, såsom inkomster, kommunalt skattetryck etc.

Denna inventering synes lämpligast kunna ske genom att varje länsmyndighet

i samråd med och med hjälp från sin centralmyndighet gör de

undersökningar inom sitt verksamhetsfält som är erforderliga. På arbetsmarknads-

och lokaliseringsorganen skulle således ankomma att göra en

beskrivning av befolkningsutveckling, arbetsmarknad och sådana delar

av näringslivet, som icke faller inom andra myndigheters verksamhetsfält.

Jordbruksorganen skulle redogöra för lantbruket, skogsvårdsorganen

för skogsbruket, bebyggelseplaneringsorganen för bebyggelseplaneringen,

vägförvaltningen för vägarna, bostadsorganen för bostadsförhållandena etc.

Även de vetenskapliga institutionerna bör kunna lämna värdefulla bidrag

till utredningen.

Denna etapp av arbetet bör också omfatta en framtidsbedömning av

regionens förmåga till självförsörjning med arbetskraft samt det egna

näringslivets möjligheter att absorbera denna arbetskraft.

Med ledning av nämnda kartläggning av näringsliv och bebyggelse samt

av de uppgjorda framtidsbedömningarna skulle man sedan söka precisera

de svagheter, som ur olika synpunkter förefinnes inom regionens näringsliv

och bebyggelse. Dessa svagheter kan t. ex. bestå i att näringslivet är

för svagt utvecklat för att ta hand om de egna arbetskraftstillgångarna,

att det är ensidigt utbyggt med hänsyn till vissa kategorier arbetskraft,

att det är svagt differentierat. Näringslivet kan också vara för mycket

koncentrerat till centralorten, medan regionens randområden kan ha ett

dåligt utvecklat näringsliv och folkminskning. Sambandet mellan näringsliv

och bebyggelse bör också klarläggas. En spridning av små företagsenheter

inom regionen kan ha gett upphov till att tätortsbebyggelsen splittrats

på många små enheter med åtföljande svårigheter att ordna olika

gemensamhetsanläggningar.

Konsekvenserna ur olika synpunkter av näringslivets brister bör också

redovisas.

Innan de lokaliseringspolitiska målsättningarna görs upp måste förutsättningarna

för näringslivets utbyggnad och lokalisering klarläggas. Det

behövs här en redovisning av bl. a. råvarutillgångar, kommunikationsläge,

avsättningsmarknad etc. Det kan på detta översiktliga planeringsstadium

opaginerad Kontrollera mot PDF

It)

Bankoutskotlets utlåtande nr 25 år 1956

inte bli fråga om någon detalj redovisning utan endast om en sådan allmän

kartläggning, som är nödvändig för att inte den lokaliseringspolitiska målsättningen

bara skall bli ett lokalbetonat önskeprogram.

En viktig fråga är att avväga beskrivningens och analysens omfattning.

Fackorganen är måhända intresserade av en ingående och fullständig

redogörelse för sina respektive fack. De som är intresserade av en allmän

översikt av länen vill däremot inte bli belastade med för mycket detaljer.

Det är också önskvärt, att analyserna göres färdiga inom rimlig tid och

att utredningsarbetet inte lägges upp på bredare basis, än som svarar mot

de i utredningsarbetet medverkande organens möjligheter att lämna hjälp.

Det synes därför lämpligt, att man till en början inriktar sig på att göra

en översiktlig redogörelse med huvudvikten lagd på befolkning och näringsliv

och. att man därefter angriper de detaljproblem som måste lösas för

att planeringen skall kunna föras vidare. En sådan allmän översikt skulle

också kunna vara värdefull för det enskilda näringslivet och de offentliga

myndigheterna vid deras ställningstagande till olika konkreta frågor och

planeringar. Det torde bli nödvändigt att centralt göra upp en disposition

för utredningen. Denna bör göras upp i samråd med samtliga berörda

organ. Den skall vara till vägledning för dem, som medverkar i utredningsarbetet,

och göra det möjligt att jämföra de olika utredningarna. Det erforderliga

statistiska materialet torde i stor utsträckning kunna sammanställas

centralt. Detta gäller även i fråga om utarbetandet av kartor, kartogram

o. d.

Med ledning av nämnda ekonomiska utredning och analys bör som tredje

etapp göras upp en målsättning för vilken utbyggnad av näringslivet som

är önskvärd och möjlig för att rätta till eventuella missförhållanden, och

var inom regionen denna utbyggnad bör ske. Därvid bör ställning också

kunna tagas till de olika tätorternas funktioner i bebyggelsegruppen.

Samtliga statliga myndigheter — såväl centrala som lokala — som

är verksamma på samhällsplaneringens område, måste samarbeta vid

uppgörande av de lokaliseringspolitiska målsättningarna. Ett intimt samarbete

måste därvid också äga rum med de kommunala myndigheterna.

Kommunerna bör la ställning till vilken eller vilka orter inom kommunen

som man lämpligen bör satsa på som lokaliserinsorter. Då det gäller

målsättningar beträffande större lokaliseringar, måste emellertid en samordning

av flera kommuners ofta mot varandra stridande intressen äga

rum. Samordningen på länsstadiet synes lämpligast böra ske under länsstyrelsens

ledning. Innan man på länsstadiet tar slutlig ställning till den

lokaliseringspolitiska målsättningen, bör det centrala lokaliseringsorganet

i samråd med andra berörda centrala myndigheter beredas tillfälle att

framföra sina synpunkter på densamma.

Sedan ställning tagits till den lokaliseringspolitiska målsättningen, bör

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

17

de olika samhällsplanerande statliga myndigheterna och kommunerna var

inom sitt verksamhetsfält upprätta översiktsplaner för de åtgärder, som

behöver vidtagas för att förverkliga målsättningen. Även här måste betonas,

att det endast kan bli fråga om översiktliga planer och handlingsprogram.

En närmare och mera konkret utformning måste ske i de olika

fackorganens planer t. ex. i regionplaner och generalplaner enligt byggnadslagen,

i regionala jordbruksplaner, skolplaner, bostadsförsörjningsplaner

etc. Viktigt är, att dessa planer får en ekonomisk inriktning, så

att kostnaderna för samhällsbyggandet blir redovisat.

Erfarenheterna av här ovan skisserad lokaliseringsplanering är små.

Full klarhet om hur planeringen tekniskt skall genomföras torde kunna

vinnas först under arbetets gång. För att samla dessa erfarenheter synes

det nödvändigt att sätta igång planeringsarbetet och låta detta till en början

få försökskaraktär.

Som ovan nämnts avses, att lokaliseringsplaneringen skall bygga på

material, som framkommit vid redan utförda undersökningar och planeringar,

och att ytterligare erforderliga utredningar skall utföras av de

olika av lokaliseringsplaneringen berörda myndigheterna och vetenskapliga

institutionerna m. fl. I stor utsträckning är materialet av den beskaffenhet

att det bör anskaffas och bearbetas av de centrala myndigheterna.

Det har också framhållits, att länsstyrelsen bör bli det organ på

länsstadiet, som svarar för samordningen av de olika lokala utredningarna

och bedömningarna. Inom länsstyrelsen skulle det närmast ankomma på

planeringssektionen att handha denna koordinationsuppgift. Inom länsstyrelserna

torde emellertid icke finnas någon tjänsteman disponibel, som

kan avdelas för de arbetsuppgifter, som planeringsarbetet för med sig.

Med hänsyn till dels att verksamheten till en början skall ha försökskaraktär

och avser att tillföra det centrala lokaliseringsorganet erfarenhet

hur planeringsarbetet lämpligen skall uppläggas och dels att det skulle

bli svårt att rekrytera ett större antal för uppgiften lämpliga personer

på en gång kan det vara motiverat, att utredningsarbetet ledes av det centrala

lokaliseringsorganet.

I samband med att statsmakterna år 1952 beslöt, att uppgiften att

vara centralmyndighet för lokaliseringsverksamheten fortfarande skulle

ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen förstärktes personalen för lokaliseringsärenden

något. Sålunda inrättades för dessa ärenden en befattning

1 Cg 27 och en amanuenstjänst, varjämte förutsattes, att en tidigare befintlig

amanuenstjänst huvudsakligen skulle utnyttjas för lokaliseringsfrågor

och att byrådirektören för lokaliserings- och utredningsbyrån skulle

ägna en del av sin tid åt dessa frågor.

Denna personalförstärkning har gjort det möjligt att vidga rådgivningsverksamheten

samt all öka kontakt- och utredningsverksamheten. Råd
2

Itihtuuj till riksdagens protokoll 1956. S samt. Nr 25

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Ranlcoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

givningsverksamheten i lokaliseringsfrågor omfattar nu rådgivning till företag,

kommuner, statliga verk och utredningar samt planförfattare. Kontakten

med andra ämbetsverk har utbyggts. Bl. a. byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, järnvägsstyrelsen och

försvarsstaben har på arbetsmarknadsstyrelsens hemställan utsett särskilda

kontaktmän i lokaliseringsfrågor. Kontakt har också tagits med

universitet och högskolor. Utredningsverksamheten avser fortfarande

trämst utredningar i samband med konkreta lokaliseringsfrågor.

De arbetsuppgifler, som enligt statsmakterna bör ankomma på det centrala

lokaliseringsorganet, är så omfattande och de personalresurser, som

erhållits för uppgifternas handhavande, så knappa, att det icke är möjligt

att avdela några tjänstemän för arbetet med lokaliscringsutredningar omfattande

hela län.

För att den regionala lokaliseringsplaneringen skall kunna komma

i gång bör därför enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening ett antal tjänstemän

knytas till lokaliserings- och utredningsbyråns allmänna sektion inom

styrelsen. Dessa tjänstemän skall ha till uppgift att planera de olika länsutredningarna,

att lämna råd till de olika myndigheterna i fråga om utredningsarbetets

bedrivande, att se till att utredningarna bedrives enligt

enhetliga förutsättningar, att utföra utredningar som icke tillhör annan

myndighets verksamhetsområde och att sammanställa och analysera utredningsmaterialet.

Det synes önskvärt, att för den ovan skisserade försöksverksamheten

anställes fyra tjänstemän och att var och en av dessa

får i uppdrag att planlägga arbetet i ett antal län.

Tjänstemännen bör ha erfarenhet från ekonomiska och statistiska utredningar,

vara allmänt orienterade i fråga om näringsfrågor och samhällsproblem,

ha god organisationsförmåga och förmåga att samarbeta

med de olika av planeringen berörda statliga och kommunala myndigheter

liksom med olika organisationer.

Stockholm den 22 juni 1954

ARBETSMARKNADSSTYRELSEN

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotiets utlåtande nr 25 år 1956

19

Bilaga 2

Till Kungl. Socialdepartementet

Genom kungl. brev den 6 maj 1955 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts

att verkställa en av bankoutskottet i utlåtande 36: 1954 begärd

inventering och sammanställning av material för erhållande av underlag

för utformningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen

i landet. I anledning härav får styrelsen anföra följande synpunkter på

inventeringens uppläggning.

En av de viktigaste anledningarna till att frågan om näringslivets lokalisering

aktualiserats under senare år är den bofolkningsomflyttning

från glesbygd till tätorter och mellan olika landsdelar som äger rum.

Det finns ett mycket rikhaltigt utredningsmaterial som belyser denna

utveckling och orsakerna till densamma. Bland de förhållanden som undersökts

kan nämnas sysselsättningsförändringarna inom olika näringsgrenar,

framför allt sysselsättningsminskningen inom jordbruket och sysselsättningssökningen

inom stadsnäringarna, de därav föranledda flyttningarna

från jordbruksbygderna till tätorterna samt förändringarna i befolkningens

lokalisering. Vidare har klarlagts olika befolkningars könsoch

åldersfördelning. Befolkningsutvecklingen i kommuner av olika näringskaraktär

i län och riksområden har utretts. Ett flertal specialutredningar

beträffande flyttningarna och deras inriktning liksom beträffande

pendelvandringar har framlagts. Befolkningsutvecklingen i olika tätortstyper

har också undersökts. Prognoser har gjorts för jordbruksbefolkning

och stadsnäringsbefolkning liksom för tätortsbefolkningen och vissa sysselsättningsområden

inom stadsnäringarna, såsom handel och allmän förvaltningstjänst.

En del av de utredningar, som behandlar den hittillsvarande och framtida

utvecklingen, kommer även in på de svårigheter att upprätthålla en

tillfredsställande merkantil, social och kulturell standard, som blir följden

av det ständigt vikande befolkningsunderlaget i glesbygderna. Denna

sida av problemet är emellertid otillfredsställande utredd.

I fråga om flertalet serviceanläggningar gäller, att det för dem behövs ett

visst befolkningsunderlag, som av tekniska eller ekonomiska skäl inte

kan underskridas. Detta underlag varierar starkt för service av olika slag.

En del utredningar har gjorts angående storleken av dessa befolkningsunderlag.

1950 års långtidsutredning redovisar i sitt betänkande en undersökning

angående anläggningskostnaderna för gemensamtsanläggningar i

städer och tätorter av olika storlek. I utredningen angående skolväsendets

utbyggnad har diskuterats vilka befolkningsunderlag som behövs för olika

skolformer. Ytterligare utredningar om vilket underlag som behövs för

olika gemensamtsanläggningar är önskvärda.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankuutskotlets utlåtande nr 25 år 1956

En av lokaliseringspolitikens viktigaste uppgifter är att söka jämka lokaliseringen

av rörliga enheter inom näringslivet så att det blir möjligt

att samordna olika bebyggelsegrupper, bestående av spridd bebyggelse,

mindre tätorter och en stor eller medelstor tätort som centralort, så att

befolkningens servicebehov kan tillgodoses på mest ekonomiska och rationella

sätt. Folkmängden, bebyggelsetätheten och bebyggelsens utformning

inom dessa regioner varierar i stor utsträckning. Inom arbetsmarknadsstyrelsen

pågår för närvarande arbetet med att söka göra en preliminär

regionindelning, som skulle kunna användas i lokaliseringssammanhang.

En definitiv indelning i regioner synes först kunna göras efter

mera detaljerade studier i samband med den regionala Iokaliseringsplaneringen.

En annan fråga är, hur bebyggelsen bör utformas inom regionerna. I

detta avseende föreligger nu stora olikheter. I en del regioner är tätortsbefolkningen

starkt koncentrerad till regioncentra med endast små tätorter

i omlandet. I andra fall är regioncentrum relativt litet, medan det

uppstått ganska välutvecklade sekundärorter i omlandet. Vilken form

som bör eftersträvas sammanhänger bl. a. med vilken samhällsstorlek

som är mest ekonomisk. Detta är en fråga, som är mycket ofullständigt

utredd. Vidare sammanhänger ställningstagandet till bebyggelseformer i

stor utsträckning med de kommunikationsmöjligheter, som är att räkna

med.

Utformningen av den framtida bebyggelsen är emellertid inte enbart

en ekonomisk fråga. Sociala värderingar av olika levnadsmiljöer spelar

också en stor roll. Därtill kommer, att en del människor på grund av sitt

arbete är bundna till glesbygden. Dessa människor ställer krav på att få

del av den allmänna servicestandarden.

Vissa utredningar har gjorts, som belyser människornas inställning till

olika slags service och i vilken mån befintliga anläggningar utnyttjas. Staten

och dess affärsdrivande verk medverkar i stor utsträckning till att

glesbygden förses med serviceanläggningar av olika slag, även om dessa

ofta blir dyrbarare i drift än motsvarande anläggningar i tätorterna. En

undersökning av den inverkan som den förda politiken på olika områden

har på glesbygdens och tätbebyggelsens tillgodoseende av service bör göras.

Bl. a. kommunikationspolitiken, bostadspolitiken, vatten- och avloppsfrågan,

elkraftspolitiken, social- och kulturpolitiken bör därvid beaktas. Det

bör också klarläggas och preciseras, vilka krav som glesbygdens befolkning

har i fråga om kommersiell, social och kulturell service.

En ökad bosättning i glesbygderna och de små tätorterna förutsätter

bl. a., att arbetsplatser lokaliseras på ett sådant sätt, att människorna dagligen

kan färdas till och från sitt arbete.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956

21

För att få underlag för en bedömning av bebyggelsens och näringslivets

utformning måste därför också klarläggas de företags- och samhällsekonomiska

konsekvenserna av företagens lokalisering och vilka åtgärder som

måste vidtagas för att företagen skall kunna acceptera den lokalisering,

som ur sociala synpunkter kan vara önskvärd.

En del avhandlingar har skrivits om den från företagsekonomisk synpunkt

teoretiskt riktiga lokaliseringen liksom beträffande vilka av de

olika lokaliseringsfaktorerna som spelar störst roll för olika företag. Företagen

gör givetvis vid sina lokaliseringsbedömningar vissa utredningar

och bedömningar angående den förmånligaste lokaliseringen, men i regel

torde dessa utredningar inte vara tillgängliga för andra än företaget självt.

Industriens produktionsråd och arbetsmarknadsstyrelsen har i sin rådgivande

lokaliseringsverksamhet kommit i kontakt med ett stort antal

lokaliseringsfall och har fått en betydande erfarenhet av vilka krav företagen

ställer på lokaliseringsplatsen. Industriens utredningsinstitut håller

på med vissa utredningar angående vilka lokaliseringsfaktorer som företag

inom olika branscher fäster störst avseende vid.

Den begärda inventeringen för erhållande av underlag för utformningen

av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen bör enligt styrelsens

mening omfatta följande:

1. Material som belyser den förskjutning av näringslivets och befolkningens

lokalisering som ägt rum och kan väntas komma att äga rum i

landet och olika delar därav.

2. Material som belyser omlokaliseringens följdverkningar bl. a. i fråga

om servicebehovens tillgodoseende i tätorter och glesbygd.

3. Material som visar storleken av de befolkningsunderlag som av tekniska

eller ekonomiska skäl inte kan underskridas för olika serviceanläggningar.

4. Material som belyser kostnaderna för uppförande och drift av olika

serviceanläggningar i samhällen av olika storlek.

5. Material som belyser glesbygdens krav på att få sina servicebehovtillgodosedda

och den inom olika områden förda politiken för dessa

behovs tillgodoseende.

6. Material som belyser de företagsekonomiska aspekterna på lokaliseringen.

En inventering av det material som behövs för erhållande av underlag

för utformningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen kommer

att bli mycket omfattande och arbetskrävande. De olika utredningarna

måste genomgås och sammandrag göras av de slutsatser utredningarna

kommit till i fråga om de förhållanden, som har betydelse för de olika

problemställningarna. Redan på förhand kan förutskickas, att det före
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskotlets utlåtande nr 25 år 1956

ligger betydande luckor i fråga om kunskapsmaterialet. Det är emellertid

av vikt att få klarlagt, vilka utredningar som i första hand behövs för

att klarlägga frågan om utformningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen.

De personalresurser som är disponibla för lokaliseringsverksamhetens

bedrivande är, som styrelsen i olika sammanhang framfört, otillräckliga.

Styrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåren 1955/56 och 1956/57

gjort framställning om att få anställa bl. a. fyra tjänstemän för påbörjande

av regional lokaliseringsverksamhet. Styrelsens framställning har bifallits

såtillvida att personalen för lokaliseringsfrågor förstärkts med en förste

byråsekreterare i Cg 29, varjämte i statsverkspropositionen för budgetåret

1956/57 föreslagits, att den nuvarande personalen för lokaliseringsärenden

bildar en egen sektion och att en byrådirektörstjänst i Cg 31 inrättas inom

sektionen. Även om denna personalförstärkning kommer till stånd, kan

ifrågavarande inventering inte genomföras, utan att detta allvarligt inkräktar

på andra viktiga arbetsuppgifter. Det är därför nödvändigt, att

styrelsen tillföres personal för genomförande av inventeringen. Såvitt

styrelsen för närvarande kan överblicka, torde kostnaderna i vad avser

innevarande budgetår kunna bestridas inom ramen av anvisade medel

under styrelsens avlöningsanslag, Däremot är det icke möjligt att nu beräkna

huruvida medel för ifrågavarande kostnader finns tillgängliga för

nästkommande budgetår. Styrelsen vill därför anmäla, att frågan kan uppkomma

om att särskilda medel behöver ställas till styrelsens disposition

under budgetåret 1956/57 för utförande av ovannämnda utredning.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad generaldirektör och

chef, och har i ärendets behandling deltagit överdirektören Montell och

byråchefen Johansson samt förste byråsekreteraren Buregren, föredragande.

Stockholm den 14 februari 1956

ARBETSMARKNADSSTYRELSEN

GUST. VAHLBERG

BERTIL JOHANSSON

Torsten Buregren

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.