Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1956-05-03 · 85 sidor, varav 84 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 84 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1956:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om jordbrukskasserörelsen m. m.

dels ock i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 122, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen, samt

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

Berörda lagförslag är av följande lydelse.

1) Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets

kreditbehov samt att främja sparverksamhet.

I jordbrukskasserörelsen ingå dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgöras

av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola registreras såsom ekonomiska

föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt

ej annat följer av vad nedan förordnas.

2 §•

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

3 §•

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen annat medgiver,

minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

4 §.

Jordbrukskassas firma skall innehålla ordet »jordbrukskassa». Centralkassas

firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden

.»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest

vid beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket

centralkassa för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

5 §•

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Om jordbrukskasserörelsens organisation och de olika organens uppgifter

Jordbrukskassorna

6 §.

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

7 §.

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall

tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas riksorganisationen och

den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt

lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter

som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stadfästa

stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut

om ändring i jordbrukskassas stadgar.

8 §-

Registrering av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening må ej ske med

mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller

må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

9 §•

Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i centralkassa.

10 §.

Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av riksorganisationen.

Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.

11 §•

Jordbrukskassa är ansvarig för centralkassans förbindelser i enlighet med

vad därom stadgas i 21 §.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan

fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller

därtill hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder

utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

3

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill

eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar (jordbruksorganisation), samt

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa

om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn

till jordbrukskassans uppgifter och ändamål.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i jordbrukskassa och äger förbehålla sig eller

centralkassa sådan särskild prövning som sägs i andra stycket.

13 §.

Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit

av annan än centralkassan.

Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning

riksorganisationen bestämmer, förmedla inlåning för centralkassans räkning

samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas verksamhet.

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må

ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om

den sammanlagda utlåningen till kommuner.

15 §.

Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar

för verksamheten som meddelas av riksorganisationen och centralkassan,

hålla hos jordbrukskassan inneliggande kontanta medel och övriga

tillgångar samt kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga

för granskning av behöriga företrädare för riksorganisationen och

centralkassan ävensom lillhandagå dem med de upplysningar som de begära

angående verksamheten.

16 §.

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

Riksorganisationen äger dock efter hörande av centralkassan, om särskilda

skäl därtill äro, medgiva jordbrukskassa att för viss tid, ej över fem

år, utse högst nio styrelseledamöter.

Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Centralkassorna

17 §.

Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

Centralkassa äger från allmänheten mottaga inlåning på räkning som av

bank allmänneligen begagnas ävensom upptaga lån mot sådana för den allmänna

rörelsen avsedda förskrivningar som medföra rätt till betalning först

efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Det åligger centralkassa, att i den mån så erfordras, meddela instruktioner

och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt

att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

18 §.

Sedan beslut att bilda centralkassa fattats och stadgar för kassan antagits,

skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen. Konungen prövar

stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag och författning i övrigt

så ock om stadgarna innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad

att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för

det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och godkänner kassan.

På beslut om ändring i centralkassas stadgar skall ock sökas Konungens

stadfästelse. Konungen må uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i Konungens

ställe meddela stadfästelse på ändringsbeslut.

Registrering av centralkassa såsom ekonomisk förening må ej ske med

mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller

må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

19 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i riksorganisationen.

20 §.

Centralkassas verksamhetsområde skall angivas i dess stadgar. Verksamhetsområdet

skall vara skilt från andra centralkassors.

21 §.

Kunna centralkassas förbindelser icke infrias med anlitande av dess

egna medel, äger centralkassan infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna.

Därvid skall beloppet av jordbrukskassas tillskott bestämmas i

förhållande till jordbrukskassans låneskuld till centralkassan vid utgången

av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Kan jordbrukskassa

icke utgiva infordrat tillskott, skola övriga till centralkassan anslutna

jordbrukskassor efter den angivna fördelningsgrunden ansvara för bristen.

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,

samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för

beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller

del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det

område som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma bestämmelser

som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger

Konungen meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisation

och verksamhet som må prövas erforderliga.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation

eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet

av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej

överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoatskottets utlåtande nr 26 år 1956

5

dock Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlåning

till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en

tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda

utlåningen till kommuner.

25 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar

för verksamheten som meddelas av riksorganisationen, hålla hos centralkassan

inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt kassans

böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av

behöriga företrädare för riksorganisationen ävensom tillhandagå dem med

de upplysningar som de begära angående verksamheten.

26 §.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio på kassans

stämma valda ledamöter. Dessa styrelseledamöter skola utse verkställande

direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten. Utses annan än

styrelseledamot till verkställande direktör, skall denne ingå som ledamot i

styrelsen. Styrelsen äger därjämte förordna ställföreträdare för verkställande

direktören. Därest till ställföreträdare utses annan än styrelseledamot

eller suppleant, skall ställföreträdaren ingå som suppleant i styrelsen. Verkställande

direktör eller annan befattningshavare i centralkassan må icke

vara ordförande i styrelsen.

Av styrelseledamöterna må högst en eller, om antalet styrelseledamöter

överstiger fem, högst två vara befattningshavare i jordbrukskassa, som är

ansluten till centralkassan.

Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela

föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma

verkställande direktören. Uppdrag som meddelas i instruktion för verkställande

direktör må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av

uppdrag äger styrelsen själv avgöra varje slag av ärende.

27 §.

Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Riksorganisationen

28 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation är ett organ för central ledning,

samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verksamhet.

Annan än centralkassa för jordbrukskredit kan ej antagas såsom

medlem i riksorganisationen.

I riksorganisationens verksamhet ingår

att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jordbrukskassornas

verksamhet,

att följa och, i mån av behov, genom undersökning eller på annat sätt

övervaka kassornas verksamhet,

att främja sparverksamhet, samt

att fullgöra de särskilda uppgifter som eljest enligt denna lag ankommer

på riksorganisationen.

Registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening må ej ske

med mindre Konungen meddelat stadfästelse på dess stadgar. Ej heller må

registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats

på ändringsbeslutet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 26 ur 1956

Om kreditkassornas verksamhet

Reservfond

29 §.

I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall

gälla följande.

Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av

möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femtio procent

avsättas till reservfond. Då reservfonden uppgår till belopp som motsvarar

tio procent av kassans utlåning vid utgången av det senast förflutna räkenskapsåret,

må vidare avsättning till fonden upphöra. Nedgår fonden under

vad sålunda stadgats, skall avsättning ånyo vidtaga.

Till reservfonden skola alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem

vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 87 § 3 inom.,

beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning

finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan

ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen

i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står

i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler

för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt

vad ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. Tillstånd må

ej meddelas jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmänheten.

I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning

skall gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verksamhet

prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar

samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må

återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare

föreligga.

31 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och

innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen

bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed

likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 32 §

stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss

är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,

minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning

på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.

Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i

motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad

därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centialkassa.

Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstand

att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den

omvndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,

att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

på bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller

motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som mnestått

kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast

såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket namnda

balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall

gälla Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas

på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats

av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla

bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseraknmg

eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket

avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som

förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,

må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

33 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet for

sådana förbindelser. .. .

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utstallda räntebärande

förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.

34 §.

Centralkassa äger mottaga inlåning med

deis ett belopp motsvarande summan av

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande

kontanta medel;

b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret

eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt

bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;

c) centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna tillhoiiga, pa inländsk

penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av

sparbank eller av annan centralkassa utställda egna växlar, betalbara vid

anfordran;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, på centralkassan tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, på sådana centralkassan

tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges

allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa

samt pa andra centralkassan tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av

fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet dock hö«st

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggnader

ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån

återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges

allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obhgahoner, överstiga femtio gånger centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital.

Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom

vad som ma vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels

beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån

dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna

medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än

centralkassan.

På ansökan av centralkassa äger Konungen, efter hörande av fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva

att av centralkassan utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning

samt att med eget kapital må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av det belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital uppgår, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av

centralkassan.

35 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med

lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till

belopp lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras

av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed

jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,

åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

9

kassareserven; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,

som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp,

som centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare

utbekomma.

36 §.

Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller

genom växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall

räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande centralkassa.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning

eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter

uppsägning. Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras

på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

37 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prövas

betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt

jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning

i jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obetaget att

mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Jordbrukskassa må bevilja kredit mot förlagsinteckning allenast om annan

i och för sig fullgod säkerhet ställes eller centralkassan för varje särskilt

fall lämnat medgivande.

Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas av centralkassa

eller av jordbrukskassa efter centralkassans medgivande högst till sammanlagt

belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital; dock

att kassa icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen

består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor

gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa

utställt. Ej heller må kreditkassa såsom pant godtaga bevis om andel i

eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan därmed

jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars

reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller sparbank

kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Vad i första stycket

stadgas skall ej heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.

38 §.

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma kredittagare eller åt kredittagare

som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap

beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för

kassans säkerhet. Med kredit skall härvid jämställas borgen och annan garantiförpliktelsc

till kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse

för kredittagaren.

39 g.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,

utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av

jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för

styrelseledamot eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i

egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

40 §.

Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande.

För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet,

aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda

användning förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår

till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis,

utfärdat av sådant bolag. Vill kreditkassa göra förvärv som här sägs

skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej

minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt

beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Av lös egendom må kreditkassa i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen betingade fordringar samt sådana

inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet eller lokal,

som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande

högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag,

som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av förlagsbevis,

som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

41 §.

Utan hinder av vad i 40 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,

på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen

pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan

eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel

i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf,

skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring

kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial

av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet

Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där

huvudkontoret är beläget.

Styrelsens årsredovisning

43 §.

Jämte vad i bokföringslagen föreskrives om inventarium, balansräkning

samt vinst- och förlusträkning skall i fråga om styrelsens årsredovisning

gälla vad i 38 och 39 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt,

i stället för bestämmelserna i 40—44 §§ sistnämnda lag, de föreskrifter som

meddelas i 44—48 §§ nedan.

44 §.

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke

upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill

kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

11

Andra tillgångar än sådana, soin äro avsedda till stadigvarande bruk för

kassan, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen,

upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras

anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång

avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats

från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än

det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må

tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande

nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten

medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall

uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas

komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

45 §.

I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt

som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna

bokföringsgrunder.

Fordran på insats må icke upptagas såsom tillgång. Redovisningen av

inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen hela insatskapitalet

anmärkes med angivande av vad härav icke är guldet samt skillnaden utföres

såsom särskild skuldpost.

Ej må medelsredovisning ske under benämningen pensionsfond eller understödslond

eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats

för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas

välfärd.

Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av kreditkassans borgens-

och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland

skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av kassan ställda panters

sammanlagda bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,

utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balansräkningen.

Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående balansräkning

upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.

46 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredställande redovisning

erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.

Därvid skall iakttagas att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga

poster.

47 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång

för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av

kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning

viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinstoch

förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan,

jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Där medelantalet i kassans tjänst under räkenskapsåret anställda överstiger

tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda.

För sådant fall skall ock, i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i

vinst- och förlusträkningen, i särskilda poster upptagas sammanlagda be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

loppet av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till

styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare

hos kassan.

Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för kassan,

verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden till

uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för användningen

av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning,

därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna för deras

anskaffning, stadgas i 44 § andra stycket.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättning

till reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så ock i övrigt förslag i

anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.

48 §.

Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvudskrift

eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen

hos kassan tillgängliga för envar som vill taga kännedom om

desamma. Skulle stämmans beslut i anledning av den framlagda balansräkningen

innebära ändring däri, skall jämväl protokoll eller annan handling,

som utvisar beslutet, hållas tillgängligt på sätt nyss sagts.

Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hållas

tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningskontors som inom

anslutna jordbrukskassors expeditionslokaler.

Revision

49 §.

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper

skall i tillämpliga delar gälla vad i 45, 46 och 49 §§ lagen om ekonomiska

föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 47, 48, 50 och

51 §§ nämnda lag, de föreskrifter som meddelas i 50—54 §§ nedan.

50 §.

Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa

lägst tre.

Till revisor i centralkassa må ej utses styrelseledamot i eller befattningshavare

hos ansluten jordbrukskassa.

Av revisorerna i centralkassa utses en av tillsynsmyndigheten enligt vad

i 70 § är stadgat och en av riksorganisationen. Minst en av centralkassas revisorer

skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. För auktoriserad

revisor skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

51 §.

Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts

utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska

föreningar eller 50 § andra eller tredje stycket denna lag, åligger det styrelsen

och styrelseledamot att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos

tillsynsmyndigheten. Anmälan må göras även av medlem i kreditkassan eller

borgenär.

52 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska kassans böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,

anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som utfärdats

av styrelsen eller verkställande direktören;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

13

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de

hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda

handlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna

granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring

av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten

kunna hava gjorts till kassan; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kassan.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga

för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

53 §.

De på stämma valda revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter, som meddelas av stämma och ej innefatta inskränkning

i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning

eller mot stadgarna.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till kassans böcker, räkenskaper och

andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget.

Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av styrelsen

vägras.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om

kassans verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

54 §.

1 mom. Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två

\eckor

tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.

Revisorerna i centralkassa skola därvid på balansräkningen samt vinstoch

förlusträkningen hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa

handlingar överensstämma med kassans av dem granskade böcker eller icke,

och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning

till revisionsberättelsen.

2 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av

revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende

på de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kassans bokföring

eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen

av kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning

till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga

ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till medlemmarnas

kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

kreditkassans förvaltningsutgifter;

den inre kontrollen inom kassan;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

styrelsens förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen,

därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad avsättning

till reservfonden.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning

eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras

i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig

mening elh?r eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen

foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

Stämma

55 §.

1 mom. I fråga om kreditkassas stämma skall i tillämpliga delar gälla

vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om ekonomiska föreningar

är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 57 § 2 mom. nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 2 mom. nedan.

2 mom. Styrelsen är pliktig att på ordinarie stämma, i den mån det av

medlem äskas och kan ske utan förfång för kassan eller nämnvärd olägenhet

för enskild, meddela till buds stående närmare upplysningar angående

förhållanden som kunna inverka på bedömandet av värdet av kassans tillgångar,

av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet samt

av styrelsens förvaltning av kassans angelägenheter.

Det åligger styrelsen att jämväl eljest på stämma giva medlem upplysning

efter vad nu är sagt i avseende på ärende som skall förekomma på stämman.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen utan förfång

för kassan eller nämnvärd olägenhet för enskild lämnas på stämman,

skall upplysningen i stället lämnas till revisorerna inom två veckor därefter.

Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt

yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt

huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen

eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,

skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande

skall av styrelsen hållas hos kassan tillgängligt för medlemmarna samt i

avskrift översändas till medlem, som framställt begäran om upplysningen.

Likvidation och upplösning

56 §.

I fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga

delar gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och sista styckena, 84—90, 92, 93

och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna

i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 g nämnda lag,

de föreskrifter som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar

skall iakttagas

att i 80 § hänvisningarna till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och

71 §§ samt 78 § denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna

lag samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—54 §§

denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 g i stället skola avse 54 g denna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

15

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,

förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

57 §.

Kreditkassas stämma äger besluta att kassan skall träda i likvidation. I

annat fall än i 58 § sägs är sådant beslut icke giltigt, med mindre samtliga

medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande

stämmor och på den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar

av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor

bestämt i stadgarna, länder det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet

föreskriva, att likvidationen skall inträda först viss kommande dag högst

två månader därefter, dock senast första dagen av nästa räkenskapsår.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa,

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet

och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i

föreningsregistret blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall rätten, på

ansökan av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av tillsynsmyndigheten

och efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda

i likvidation; och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande

sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett enligt 63 §,

vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröj ligen avsändas dels till länsstyrelsen

för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,

dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidalor

med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

59 §.

Beslutar stämma att kassan skall träda i likvidation, skall stämman välja

två eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas, att

en eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att jämte de på

stämma valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 58 § förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger

det styrelsen att genast sammankalla stämma för val av likvidatorer, ändå

att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts på stämma eller förordnats av rätten, skall kassan

anses hava trätt i likvidation, såframt ej stämman, efter vad i 57 § andra

stycket sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först senare dag.

60 §.

Utser kreditkassa ej likvidatorer, ehuru antalet medlemmar i kassan nedgått

under det föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej

inträtt inom tre månader, äro de, som med vetskap om förhållandet deltaga

i beslut om fortsättande av kassans verksamhet eller handla på dess vägnar,

ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för eu såsom

för egen skuld. Därest efter utgången av nämnda lid om tre månader tillräckligt

antal medlemmar inträder, äger dock ej ansvarighet rum för förbindelse,

som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta medlemsantalet sålunda

uppnåtts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 26 är 1956

61 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,

men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn

och utse annan i hans ställe. Kreditkassas stämma äger ock utse likvidator

i stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan

i fjärde stycket sägs.

Om likvidator, som är vald på stämma, entledigas eller eljest avgår eller

avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första

stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröjligen

sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvidationsrevisor

och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna

annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat

annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga

namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas till tillsynsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende

av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av

länsstyrelsen eller tillsynsmjmdigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsändas

underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans

fullständiga namn och postadress.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att kassan trätt

i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall

inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. Anmälningen

skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter

för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej tillkomma

allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka

och hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda

personerna eller ifråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kassans

postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan för

registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmälningen.

I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena

sägs, vad i 9 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för där avsedda

fall äga motsvarande tillämpning; anmälningen skall innehålla uppgift om

dagen för val eller rättens förordnande.

64 §.

I inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola upptagas

kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet. Insatskapitalet

skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall

beträffande inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation gälla

vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

17

65 §.

Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av tillsynsmyndigheten

enligt 76 §, må kassans egendom ej avyttras under hand utan

ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger

myndigheten på ansökan av likvidatorerna tillåta försäljningen. Samtycke,

som nu är sagt, är ej av nöden då likvidatorerna vilja till gällande börspris

överlåta på fondbörs noterat värdepapper.

66 §.

Hava under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i värde, att

fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej

ställningen sådan, att kassans egendom genast bör avträdas till konkurs,

skola likvidatorerna om ställningen, så snart det kan ske, lämna meddelande

på stämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare, vilka

ännu icke erhållit betalning.

67 §.

Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses

kassan upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas och skall i avseende därpå

vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning, dock ej 81 §

lagen om ekonomiska föreningar. Har ej inom en månad efter konkursens

avslutande för registrering anmälts, att kassan trätt i likvidation, skall rätten,

på ansökan av styrelseledamot, medlem eller borgenär eller på anmälan

av tillsynsmyndigheten, förklara, att kassan skall träda i likvidation. I fråga

om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla

vad i 58 § är stadgat.

Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan

dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som i 92 § lagen om

ekonomiska föreningar är stadgat.

Om den offentliga tillsynen

68 §.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att jordbrukets kreditkassor och riksorganisationen

i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag och

andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende på jordbrukskasserörelsen,

ävensom de för riksorgansationen och kassorna gällande stadgarna

samt de föreskrifter, som med stöd av bestämmelse i lag eller stadgar meddelats

av stämma eller styrelse.

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet

följa jordbrukskasserörelsen i den mån så erfordras för kännedom om de

förhållanden som kunna inverka på kreditkassas säkerhet eller eljest äro

av betydelse för en sund utveckling av rörelsen.

Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att

övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som angå jordbrukskasserörelsens

inre angelägenheter.

69 §.

Tillsynen över jordbrukets kreditkassor utövas med ledning av handlingar,

vilka jämlikt lag eller eljest insändas till tillsynsmyndigheten, ävensom

upplysningar, som inhämtas vid undersökning eller annorledes. Undersökning

skall anställas så ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av

Konungen anbefalles.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 26

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

70 §.

Tillsynsmyndigheten skall förordna eu revisor att med övriga revisorer

deltaga i granskningen av centralkassas räkenskaper och styrelsens förvaltning.

Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande som här avses

och i stället utse ny revisor. För revisor, varom i denna paragraf stadgas,

skall myndigheten utfärda instruktion.

71 §■

På anmälan varom sägs i 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revisorer

icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor eller revisorer. Är

revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare,

utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts

till revisor i strid med vad i 46 § 1 mom. andra stycket lagen om ekonomiska

föreningar stadgas, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara

honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts

av kreditkassans styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen

att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess

annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stället

utse ny revisor.

72 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant

prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd

begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma" må kallelse utfärdas

av myndigheten.

Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att

företräda myndigheten äger närvara vid stämma eller av myndigheten utlyst

styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

73 §.

Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela

närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om

förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa handlingar.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som

enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda

myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan finna

för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen

och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning, samt

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattningshavare

därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande kassan som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att

rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas mellan

centralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild

balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans ställning

samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen

avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning

tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisnings
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 är 1956

19

handlingar, översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de anslutna

jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid

med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av

beslutet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra

vad styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må

dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,

icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter,

vilkas överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten

meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten

kan finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på

sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, har tillsynsmyndigheten

att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan; och

äger den myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller

förbud enligt denna lag.

76 §.

Träder kreditkassa i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna ombud,

som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att

yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt granska

kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet

begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer

och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation, enligt

denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.

Tillsynsmyndigheten må, därest så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.

Beträffande denne skall vad om revisor i 70 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

77 §.

Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten

ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med övriga konkursförvaltare.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

av boel, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan, som sägs i

SO § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande

arvode till konkursförvaltare.

78 §.

Till revisor, likvidationsrevisor eller ombud som förordnas enligt 70, 71

eller 76 g skall ersättning med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer

utgivas av den kassa som avses med förordnandet.

79 g.

Vad i 69 g. 72 g. 74 g första och tredje styckena, 75 g första, andra och

fjärde styckena, 76 g, 77 g samt 78 g stadgas skall i tillämpliga delar gälla

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

jämväl med avseende på tillsynen över riksorganisationen. På riksorganisationen

skall särskilt ankomma att, på den tid och i den ordning tillsynsmyndigheten

äskar, tillhandahålla översiktliga uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen

i dess helhet.

80 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och

verksamhet skall jordbrulcskasserörelsen årligen erlägga bidrag. Närmare

föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av

Konungen.

81 g.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara

ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos kreditkassa eller

riksorganisationen.

82 §.

Över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,

må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,

om icke Konungen annorlunda förordnar.

Straffbestämmelser

83 §.

Med avseende på jordbrukets kreditkassor skola, i stället för vad i 110—

112 §§ lagen om ekonomiska föreningar stadgas, gälla de straffbestämmelser

som nedan upptagas i 84—86 §§. I fråga om riksorganisationen skall, förutom

nyss nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, gälla

stadgandet i 84 § 3 denna lag.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning

eller vinst- och förlusträkning som avses i 38 § lagen om ekonomiska

föreningar eller i 81 § samma lag, jämförd med 56 § denna lag, eller

i 74 § andra stycket denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna

i 43 §, 44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och femte styckena, 46 § eller

47 § denna lag;

2. likvidator, vilken vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse som avses i 83 § första och tredje styckena

eller 86 § lagen om ekonomiska föreningar eller i 89 § samma lag, jämförd

med 56 § denna lag, eller i 64 § denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelser

i sagda lagrum;

3. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, vilken uppsåtligen

eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnande

av upplysning som avses i 69, 74, 76 eller 79 § denna lag;

4. revisor eller likvidationsrevisor, vilken i revisionsberättelse eller annan

handling, som framlägges på stämma eller annorledes hålles tillgänglig för

medlemmar eller röstberättigade, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift

rörande kreditkassas angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att

anledning därtill föreligger.

Har gärning som avses i första stycket 1 eller 2 skett av vårdslöshet, är

straffet dagsböter.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottels utlåtande nr 26 ur 1956

21

85 §.

Med dagsböter straffes

1. den som bryter mot vad i 4 § andra stycket stadgas;

2. styrelseledamot, vilken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse på kassas stadgar;
3.

styrelseledamot, likvidator eller annan, som i anmälan för eller ansökan

om registrering eller i handling som fogas därvid eller i uppgift varom

förmäles i 10 § lagen om ekonomiska föreningar uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

4. styrelseledamot eller likvidator, vilken, i annat fall än i 84 § första

stycket 1 och 2 samt andra stycket avses, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tillgänglig

för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på stämma,

eller i påskrift å sådan handling;

5. styrelseledamot, vilken deltagit i beslut om åtgärd som strider mot bestämmelserna

i 9 eller 19 §;

6. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i

strid med bestämmelserna i 18 § lagen om ekonomiska föreningar låter verkställa

utdelning eller utbetalning till medlem eller annan;

7. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare

som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa,

yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,

utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

86 §.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift

som är meddelad i 10 § första eller andra stycket lagen om ekonomiska föreningar

eller i 48 § eller 53 § andra stycket denna lag eller i 80 § sista stycket

eller 81 § sista stycket förstnämnda lag, vartdera lagrummet jämfört

med 53 § andra stycket och 56 § denna lag;

2. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift

som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37, 68, 90 eller 92 §

lagen om ekonomiska föreningar eller i 63 § denna lag;

3. styrelseledamot eller likvidator, som underlåter att till revisor eller likvidationsrevisor

avlämna handlingar enligt vad som stadgas i 38 § andra

stycket. 81 § andra stycket, 83 § sista stycket eller 86 § sista stycket lagen

om ekonomiska föreningar eller i 89 § första stycket samma lag, jämfört

med 56 § denna lag;

4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad i 55 §

sista stycket, 84 § sista stycket, jämfört med 55 § sista stycket, eller 86 §

andra stycket sista punkten lagen om ekonomiska föreningar finnes stadgat

eller som underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende på framläggande

av handlingar på stämma eller tillhandahållande av handlingar viss

tid före stämma är meddelad i 57 § 1 inom., 81 § andra stycket, 87 § andra

stycket eller 89 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar eller i 81 §

sista stycket samma lag, jämfört med 56 § denna lag;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 54 §

1 mom. denna lag eller i 81 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar,

så ock likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra vad i 87 § första

stycket första punkten eller 89 § första stycket fjärde punkten sistnämnda

lag finnes stadgat.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskotlets utlåtande nr 26 år 1956

Särskilda bestämmelser

87 §.

1 inom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller

del därav, såframt riksorganisationen det medgivit.

Ej må centralkassa övertaga annan kreditkassas rörelse eller del därav,

med mindre Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet

icke vara till skada för det allmänna samt lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis

och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej

må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som

i 40 eller 41 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan

på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda

lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen

kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

3 mom. Om del av kreditkassas rörelse skall övergå till annan kassa,

må efter beslut av förstnämnda kassa och med godkännande av tillsynsmyndigheten

och riksorganisationen eller, såvitt gäller övergång endast

mellan jordbrukskassor inom samma centralkassas verksamhetsområde,

med godkännande av riksorganisationen ensam reservfonden nedsättas med

skäligt belopp.

88 §.

Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion

skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.

89 §.

Enskildas förhållanden till kreditkassa må ej i oträngt mål yppas.

90 §.

Driver kreditkassa verksamhet i strid med föreskrift i 9 eller 19 §, skola

medlemmar i kassan så ock styrelseledamöterna eller andra ställföreträdare

för kassan, i den mån de deltagit i åtgärden eller beslut därom svara för uppkommande

förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga

för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

92 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall redan från och

med den 1 juli 1956, i stället för stadgandet i 30 § tredje stycket förordningen

den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor, gälla vad i 31 §''

andra stycket denna lag stadgas.

Genom lagen upphävas, med den begränsning nedan sägs, nyssnämnda

förordning samt lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit tillika med alla de särskilda stadganden,

vilka innefatta ändring i, tillägg till eller föreskrifter om tillämpningen

av nämnda författningar, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild

författning stridande mot lagens bestämmelser.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

23

93 §.

Från och med den 1 juli 1956 må centralkassa eller jordbrukskassa antaga

stadgar, vilka stå i överensstämmelse med denna lag, att gälla från det lagen

trätt i kraft. Sålunda antagna stadgar må, utan hinder av att lagen ej trätt

i kraft, stadfästas enligt lagen och registrering verkställas med anteckning i

föreningsregistret, att de nya stadgarna skola gälla från dagen för lagens

ikraftträdande.

Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser,

ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen

för särskilt fall må hava bestämt, erhållit stadfästelse av stadgarna samt

registrering varom i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade godkännandet

återkallas.

Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande så länge Konungen

ej annorlunda förordnar av sin bankmässiga verksamhet enligt förordningen

den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörelsens

riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift vunnit

registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamål.

Ej må kassan utan att den ombildats och nya stadgar antagits och stadfästs

samt registrering verkställts verka såsom riksorganisation efter den 1 januari

1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge jordbrukskreditkassan

uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskreditkassan

vid tillämpning av 34 § första stycket b) och c) jämställas med

inländskt bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.

94 §.

Träder kreditkassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser, under år

1957 i likvidation eller försättes kassa under år 1957 i konkurs eller meddelas

efter utgången av år 1957 beslut om likvidation eller konkurs på grund

av framställning som skett före den 1 januari 1958, skola kassans medlemmar,

därest dess tillgångar ej förslå att gälda skulderna, såvitt rörer borgenärernas

rätt vara ansvariga för kassans förbindelser enligt äldre bestämmelser.

Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft,

skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.

Skola enligt vad nu sagts äldre bestämmelser gälla och är överträdelse

av bestämmelserna belagd med straff, skola jämväl i fråga om straffet äldre

bestämmelser lända till efterrättelse.

95 §.

Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna

lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt uppdrag

under den tid för vilken de äro valda.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor

att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej

överförmyndaren anorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 32 § stadgas

så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall ock gälla

medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen, och

ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

97 §.

Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§

förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad i

särskild ordning föreskrives.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

2) Förslag

till

Lag

om vissa kreditinrättningars konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

De kreditinrättningar som avses i denna lag äro bankaktiebolag, sparbanker

och centralkassor för jordbrukskredit.

Beträffande sådan kreditinrättnings konkurs skola, förutom de föreskrifter

i konkurslagen, som ej strida mot vad i denna lag stadgas, följande bestämmelser

lända till efterrättelse.

2 §.

Angående allmänt ombud, som förordnas i kreditinrättnings konkurs, stadgas

i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.

3 §.

Konkursdomaren äger att utan hinder av vad som stadgats i 19 § konkurslagen

bestämma att kungörelser angående konkursen skola införas i

flera än två tidningar i den ort, varest kreditinrättningens styrelse har sitt

säte, samt en eller flera tidningar på annan ort, där den har kontor.

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka

enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen

på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen

skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på

fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogulden

jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas

till konkursdomaren. Vid huvudskriften bör fogas avskrifter till det antal,

som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas överensstämmelse

med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall förteckningen

i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före

utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envar, som

vill taga del av densamma, hållas tillgänglig hos konkursdomaren, hos rättens

ombudsman samt vid vart och ett av kreditinrättningens kontor.

Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i

konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för

fordringars bevakning utsatta tiden.

Till borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev

enligt 20 § konkurslagen icke utsändas. Erinran därom skall intagas i kungörelse,

. som sägs i 19 § samma lag. Meddelanden enligt 103 § konkurslagen

skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stället vad kon
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

25

kursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i allmänna

tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande

av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 156, 160,

161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden

samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda

meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren

bestämmes efter samråd med rättens ombudsman och förvaltarna, bringas till

ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts

skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de tidningar,

som nyss sagts.

4 §•

För beslut av borgenärerna om uppskov med försäljning av boets egendom

eller med indrivning av dess fordringar erfordras ej den särskilda röstövervikt,

som sägs i 64 § konkurslagen, därest fråga ej är om uppskov för längre

tid än tre år från första borgenärssammanträdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957, då lagen den 18 september

1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och

sparbanks konkurs skall upphöra att gälla.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre i

anledning av propositionen väckta motioner, nämligen nr 565 i första

kammaren av herr Nilsson, Yngve, m. fl. samt nr 731 i andra kammaren av

herr Pettersson i Dahl och nr 741, likaledes i andra kammaren, av herr

Magnusson in. fl.

I motionerna I: 565 och II: 741, vilka är likalydande, hemställes, attKungl.

Maj :ts förslag til! lag om jordbrukskasserörelsen måtte godtagas med den

ändringen, att ur 12 § första stycket skall utgå den punkt, enligt vilken till

medlem i jordbrukskassa må antagas kommun, vars förvaltningscentrum

är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Motionen nr 731 utmynnar i en hemställan

»att i förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen införes en bestämmelse

av innehåll att Kungl. Maj:t äger att för visst område medge sådan ändring

i jordbrukskasserörelsens organisation att antingen jordbrukskasseledet eller

centralkasseledet bortfaller, samt

att de ändringar i lagförslaget må vidtas som i anslutning härtill prövas

erforderliga.»

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen samt i fråga om vad motionärerna åberopat till stöd

för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Rankoutskntlets utlåtande nr 26'' år 1956

Inledning

Den 30 juni 1950 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

sakkunniga att företaga en översyn av jordbrukskasserörelsens organisation

och verksamhet. De sakkunniga, som antog benämningen 1950 års

jordbriikskasseutredning. avgav i december 1950 betänkande med förslag

till lag om jordbrukskasserörelsen m. in. (SOU 1955: 1). Förutom förslag

till lag om jordbrukskasserörelsen innefattade betänkandet förslag till lag

om vissa kreditinrättningars konkurs.

Utredningens lagförslag har intagits som bilaga i propositionen.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Östergötlands län — med bifogande av yttrande från

Östergötlands och Södermanlands handelskammare — länsstyrelsen i Kristianstads

län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västerbottens län,

Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges allmänna hypoteksbank —- med bifogande av

yttranden från Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas och

Norrlands hypoteksföreningar — Sveriges lanthruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, hushållningssällskapens förbund, Svenska landskommunernas

förbund och Föreningen Auktoriserade revisorer.

Jordbrukskasserörelsens nuvarande organisation och verksamhet

I jordbrukskasserörelsen, som är den sammanfattande benämningen på

jordbrukets kreditkassor och den verksamhet dessa utövar, ingår kreditkassor

av tre skilda slag, nämligen jordbrukskassor, centralkassor för jordbrukskredit

och — såsom rörelsens topporganisation — Svenska jordbrukskreditkassan.

Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa

och varje centralkassa till jordbrukskreditkassan.

Kassornas uppgift är att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand

dess behov av driftkredit, att befordra sparverksamhet på landsbygden och

att främja en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden.

Kasserörelsen är en av jordbrukarna själva driven kooperativ rörelse. Alla

kassorna är ekonomiska föreningar av typen in. b. p. a. Jordbrukskasserörelsen

är genom Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna ansluten

till Sveriges lanthruksförbund, d. v. s. till huvudorganet för jordbrukets

ekonomiska föreningsrörelse.

Kasserörelsen har statligt stöd, bl. a. i form av förvaltningsbidrag till

vissa kassor. Dessa bidrag utgår emellertid numera med obetydliga belopp.

Kassorna står under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

27

Den 31 december 1955 hade jordbrukskasserörelsen omkring 160 000

medlemmar, eu inlåning om cirka 800 miljoner kronor, eu utlåning om

cirka 700 miljoner kronor samt eget kapital om cirka 25 miljoner kronor.

Jordbrukskassorna är kasserörelsens lokala organ. Det finnes omkring

600 jordbrukskassor i landet. Medlemskap i jordbrukskassa kan i första

hand vinnas av svensk medborgare som inom kassans verksamhetsområde

äger eller brukar jordbruksfastighet samt i andra hand av vissa andra fysiska

och juridiska personer. Jordbrukskassornas huvudsakliga uppgift är

att bereda kredit åt sina medlemmar. Emellertid kan endast de som äger

eller brukar fastighet komma i fråga såsom kredittagare. De medel som behövs

för kreditgivningen lånar jordbrukskassorna hos centralkassan mot

säkerhet av fordringsbevis med tillhörande säkerheter, som presteras av

jordbrukskassornas låntagare.

Centralkassorna, kasserörelsens regionala organ, är för närvarande 12 till

antalet. De kan som medlemmar antaga, förutom jordbrukskassor, jordbruksekonomiska

föreningar, d. v. s. sammanslutningar med ändamål att

befordra jordbrukets eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling

eller tillgodogörandet av produkter från jordbruket med tillhörande binäringar.

Centralkassornas huvudsakliga uppgift är att lämna krediter åt

jordbrukskassorna och, i begränsad utsträckning, åt de anslutna jordbruksekonomiska

föreningarna. De anskaffar medel genom att från allmänheten

mottaga inlåning på räkning »som av bank allinänneligen begagnas» —

sparkasseräkning, depositionsräkning, kapitalräkning, checkräkning. Staten

har ställt grundfond i form av statsobligationer till ett värde av en miljon

kronor till förfogande för varje centralkassa såsom säkerhet för dess

förbindelser.

Svenska jordbrukskreditkassan, vilken såsom medlemmar endast kan antaga

centralkassor, är rörelsens topporganisation. Bankmässigt fungerar den

såsom centralt clearinginstitut för kassorna. Den kan således ta emot medel

från centralkassa med placeringsbehov och låna ut medel till centralkassa

som behöver krediter. Den kan vidare bl. a., i begränsad utsträckning,

lämna krediter till jordbruksekonomiska föreningar. Jordbrukskreditkassan

äger tillika å ena sidan låna upp pengar och å andra sidan placera pengar

i vissa statspapper. Kassan äger ej driva inlåning från allmänheten på

räkning, som av bank allinänneligen begagnas. Rätten därtill är förbehållen

centralkassorna. I administrativt avseende skall jordbrukskreditkassan såsom

kasserörelsens ledande organ öva kontroll och tillsyn över de andra

kassorna. Därjämte arbetar den allmänt för kasserörelsens utveckling bl. a.

genom upplysning och propaganda, riktad såväl till rörelsens medlemmar

som till utomstående. Jordbrukskreditkassan har statligt stöd i form av eu

grundfond, bestående av statsobligationer till ett värde av 25 miljoner kronor,

vilken ställts till förfogande såsom säkerhet för kassans förbindelser.

Staten utser tre av de sju ledamöterna i jordbrukskreditkassans styrelse

samt eu av kassans tre revisorer. Staten har på så sätt visst direkt inflytande

och inseende över kassan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Gällande lagstiftning om jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet

återfinnes främst i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets

kreditkassor (jordbrukskasseförordningen). Denna har ändrats

flera gånger, senast i samband med att den nya lagstiftningen om ekonomiska

föreningar genomfördes 1951. Vid sidan av jordbrukskasseförordningen

och som ett komplement till de bestämmelser om centralkassas inlåning,

vilka meddelas där, gäller sedan 1948 vissa provisoriska stadganden

om centralkassas in- och upplåning. För centralkassorna gäller därjämte en

särskild lag den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkässor

för jordbrukskredit. Lagens bestämmelser handlar väsentligen om

centralkassas inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas. Vissa

ytterligare föreskrifter, avseende jordbrukets kreditkassor, meddelas i

kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 455) med vissa föreskrifter rörande grundfonder

för centralkassor för jordbrukskredit och kungörelsen den 13 februari

1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor.

Kreditkassornas förhållanden regleras emellertid icke blott av de nämnda

specialförfattningarna utan även av den allmänna föreningslagstiftningen.

Denna gäller i alla avseenden som inte behandlas i specialförfattningarna.

Kassornas egenskap av föreningar m. b. p. a., en typ av föreningar som ej

förekommer i den nya föreningslagstiftningen, gör att såväl äldre föreningslagstiftning

— lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar — som

1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar är tillämpliga på dem.

Huvuddragen i utredningens förslag

Utredningen har uttalat, att dess arbete bedrivits under den allmänna

förutsättningen, att kasserörelsen i all den utsträckning som är möjlig skall

kunna arbeta och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbestämmanderätt

än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens

bankmässiga beskaffenhet.

Från denna utgångspunkt har utredningen till en början föreslagit att det

direkta statsinflytandet över kasserörelsen skall upphöra. Det allmänna skall

således ej vidare utse representanter i topporganisationens styrelse och bland

dess revisorer. Eftersom statsrepresentationen ursprungligen har motiverats

med att kasserörelsen åtnjuter statligt stöd av olika slag, och eftersom vidare

behov av det statliga stödet ej vidare torde finnas, föreslås därjämte att statens

stöd till kasserörelsen skall upphöra. Detta förslag innebär, att Svenska

jordbrukskreditkassans och centralkassornas s. k. grundfonder skall avvecklas

liksom också att de förvaltningsbidrag till kassorna, som utgått från ett

förslagsanslag som för budgetåret 1955/56 upptagits till 9 000 kronor, skall

upphöra att utgå.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år W56

29

Offentlig kontroll skall emellertid utövas över jordbrukets kreditkassor

liksom över andra kreditinrättningar. Vissa ändringar i de hittillsvarande

formerna för övervakningen föreslås emellertid.

I fråga om jordbrukskasserörelsens organisation föreslår utredningen, att

systemet med tre led skall kvarstå ehuru viss möjlighet skall lämnas centralkassa

att, efter Kungl. Maj:ts tillstånd, arbeta utan jordbrukskasseledet,

d. v. s. efter tvåledssystem av typen toppledet — centralkassa. En ledamot

av utredningen, professor Björkman, har i särskilt yttrande föreslagit, att

möjlighet därjämte skall öppnas för jordbrukskassorna att arbeta direkt

under toppledet utan centralkasseledet d. v. s. att tvåledssystem skall kunna

förekomma såväl av typen toppledet — centralkassa som av typen toppledet

-—jordbrukskassa. Centralkassor och jordbrukskassor skall emellertid eljest,

såväl enligt huvudförslaget som enligt reservantens förslag, bibehållas och

ha väsentligen samma uppgifter som hittills.

Inom toppledet skall däremot betydelsefulla ändringar vidtagas. Svenska

jordbrukskreditkassan skall ersättas av en riksorganisation som övertar

dess administrativa uppgifter, d. v. s. riksorganisationen skall leda, samordna

och kontrollera de i jordbrukskasserörelsen ingående centralkassorna

och jordbrukskassorna, driva propaganda och upplysning m. m. Toppledets

bankmässiga uppgifter förutsättes skola övergå till en jordbrukets bank.

Denna, som bör få rätt att driva fullständig bankrörelse, skall främst fungera

såsom ett gemensamt serviceorgan för jordbrukets kreditkassor.

Professor Björkman förutsätter i sin förut omtalade reservation att vid

tillämpningen av tvåledssystem av typen riksorganisationen — jordbrukskassa

de uppgifter som vid treledssystem ankommer på centralkassa skall

övertagas av riksorganisationen och jordbrukets bank. Han anför därom.

De uppgifter, som vid nuvarande treledssystem faller på centralkassan, får

uppdelas på riksorganisationen och jordbrukets bank, så att banken övertar

de bankmässiga uppgifterna och riksorganisationen de övriga. I sammanhanget

får beaktas, att banken i egenskap av ett kasserörelsens gemensamma

serviceorgan kan förutsättas stå i mycket nära förbindelse med riksorganisationen

och även få en viss särprägel i förhållande till vanliga affärsbanker.

Dessa omständigheter måste vara ägnade att verksamt underlätta lösandet

av de tekniska problem, som ett genomförande av tvåledssystem enligt

alternativet riksorganisation — jordbrukskassa ställer.

Reglerna om medlemskap i jordbrukskassa skall uppmjukas. Bl. a. skall

jordbruksorganisation — vilken beteckning föreslås träda i stället för jordbruksekonomisk

förening — och kommun kunna bli medlem i jordbrukskassa.

Den personliga ansvarigheten för kassemedlemmar skall bortfalla. I stället

bör kassorna ägna ökad uppmärksamhet åt att slärka sin kapitalbildning

genom kapitaltillskott från medlemmarna i form av insatser och avgifter.

Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har jordbrukskasseutredningen

till en början, i fråga om verksamhetens allmänna inriktning,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen att kassorna i första hand

skall tillgodose jordbrukets behov av driftskredit skall slopas. I lagförslaget

ges ingen annan allmän bestämmelse för kreditgivningens inriktning än den

som ligger i att krediterna lämnas av jordbrukets kreditkassor till medlemmar,

vilka skall vara jordbrukare eller tillhöra jordbruket närstående

kategorier av personer eller sammanslutningar. Utredningen har vidare uttalat,

att den anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra

kreditinrättningar, alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt

inom det område där de är behöriga att verka.

Formerna för inlåning från insättare skall enligt utredningsförslaget regleras

av stadganden som ansluter till ordalydelsen i de bestämmelser som

skall gälla för bankernas del enligt 1955 års banklagstiftning.

Regleringen av centralkassas inlåningsrätt i förhållande till det egna kapitalet

föreslås bli utformad efter delvis andra principer än dem som för närvarande

tillämpas. Eu nyhet, som lämpligen torde kunna nämnas i detta

sammanhang, är att centralkassa skall få rätt att utfärda förlagsbevis. Förlagsbevisen

skall vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt under vissa

förutsättningar kunna likställas med eget kapital.

Bestämmelserna om kassareserv har i viss mån omreglerats. De nya bestämmelserna

bygger på samma principer som motsvarande bestämmelser i

1955 års banklagstiftning.

Kassornas utlåning bör enligt vad som uttalas i jordbrukskasseutredningens

betänkande alltjämt vara inriktad på att lämna de enskilda jordbrukarna

krediter. Förslaget innebär dock viss utökning av kassornas möjligheter

till kreditgivning åt jordbruksorganisationer. Detaljregleringen av utlåningen

har, med vissa jämkningar, bibehållits.

Vad beträffar förslagets lagtekniska utformning må anföras, att utredningens

lagförslag innebär en i skilda hänseenden genomgripande omläggning

av den hittillsvarande lagstiftningen. Utredningen har samlat specialbestämmelserna

om jordbrukskasserörelsen i eu författning. Denna har rubricerats

såsom lag om jordbrukskasserörelsen. Utredningen har, enligt vad

som framgår av betänkandet, så långt möjligt sökt ur lagstiftningen utmönstra

bestämmelser av stadgekaraktär, d. v. s. sådana föreskrifter som

normalt hör hemma i föreningsstadgar. På det föreningsrättsliga området

skall 1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar gälla i den mån den

ej strider mot vad som förordnas i lagen om jordbrukskasserörelsen.

Uttalanden av allmän innebörd och remissyttranden. Remissinstanserna

har i allmänhet antingen tillstyrkt, att utredningsförslaget lägges till grund

för lagstiftning, eller lämnat förslaget i huvudsak utan erinran. Ett flertal

anmärkningar har emellertid framförts. Dessa gäller oftast detaljer i förslaget

men även vissa grundsatser och väsentliga bestämmelser har rönt åtskillig

kritik.

Biand remissinstanser som givit särskilt uttryck för en positiv inställning

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

31

till utredningsförslaget i stort är Svenska jordbrukskreditkassan. Kassan

säger sig med tillfredsställelse ha konstaterat, att förslaget synes öppna möjligheter

för jordbrukskasserörelsen att driva sin verksamhet med ökad frihet

och ökat självansvar samtidigt som en bättre anpassning av rörelsen

till jordbrukets nuvarande förhållanden och behov möjliggöres. Jordbrukskreditkassan

har över huvud taget funnit lagförslaget väl ägnat att läggas

till grund för den nya lagstiftningen på området. Fullmäktige i riksbanken

ansluter sig till utredningens principiella inställning att kasserörelsen bör

få arbeta och utvecklas utan hinder av de speciella bestämmelser som nu

anger allt för snäva gränser för verksamheten. Riksförbundet Landsbygdens

folk uttalar, att det synes mycket önskvärt att jordbrukskassornas utveckling

på allt sätt främjas inom ramen för skäliga hänsyn till bankmässiga

kontroll- och säkerhetssynpunkter. En fortsatt förstärkning av kassornas

verksamhet synes kunna bli ett värdefullt bidrag till tjänst för landsbygdens

näringsliv. Sveriges lantbruksförbund framhåller i sitt yttrande, att

förslaget i alla väsentliga avseenden synes tillgodose av jordbrukskreditkassan

vid särskilda tillfällen framställda önskemål, vilka föranletts av

utvecklingen i fråga om både jordbrukskasserörelsen och jordbrukets ekonomiska

föreningsrörelse, och tillstyrker på den grund utredningens förslag.

Liknander omdömen uttalar fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen

i Örebro län, hushållningssällskapens förbund och Sveriges allmänna

hypoteksbank. Norrlands hypoteksförening instämmer i förslagets huvudsyfte,

nämligen att vidga jordbrukskasserörelsens möjligheter att på olika

sätt tjäna såsom ett jordbrukets eget bankföretag. Föreningen konstaterar,

att detta bl. a. innebär att rörelsens hittillsvarande karaktär av ett i första

hand driftkreditgivande organ — en karaktär som i praktiken redan får

anses ha upphört — även formellt försvinner. Mälarprovinsernas hypoteksförening

förklarar, att det nu framlagda förslaget innebär ett verkligt steg

mot kasserörelsens erkännande såsom ett med affärsbanker och sparbanker

likvärdigt penninginstitut och tillägger att från föreningens sida intet

finnes att invända mot en sådan utveckling.

Bland remissinstanser med särskilt kritisk inställning till förslaget må

nämnas Svenska bankföreningen som anser, att kassornas verksamhet bör

organiseras enligt lagen om bankrörelse och att förslaget bör helt omarbetas

i enlighet därmed. En liknande åsikt hyser Östergötlands och Södermanlands

handelskammare. En ledamot i bank- och fondinspektionen har uttalat,

att utredningsförslaget på viktiga punkter är så ofullständigt, att det

icke utan åtskillig kompletterande utredning torde kunna läggas till grund

för en ny lagstiftning om jordbrukskasserörelsen.

Spörsmålet om gränsdragningen mellan jordbrukets kreditkassor

och andra slags kreditinstitut beröres av statskontoret som ifrågasätter om

icke utredningen borde ha upptagit problemet om en samordning av jordbrukskasserörelsens

verksamhet och landsbypoteksinrättningarnas. Förhål
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

landet mellan kassorna och andra kreditinstitut behandlas också av Svenska

bankföreningen, som gör gällande, att utredningsförslaget gynnar jordbrukskassorna

på andra kreditinstituts bekostnad. Föreningen anför.

De sakkunniga har genomgående strävat efter att utforma förslaget på

sådant sätt att kassorna skulle erhålla frihet att utvecklas utan hinder av

alltför ingående detaljregleringar. Bankföreningen finner denna uppfattning

välbetänkt, förutsatt att samtliga kreditinstitut behandlas lika och att

särskilda förmåner icke gives till vissa kreditinstitut. Skulle emellertid den

föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen antagas utan väsentliga jämkningar

under det att affärsbanker och sparbanker reglerades enligt de lagförslag,

som nu behandlas av statsmakterna, skulle "detta betyda att jordbrukskassorna

erhöll sådana förmåner. Man kan icke bortse från att de sakkunniga

strävat efter att konstruera lagen om jordbrukskasserörelsen så,

att jordbrukskassorna skulle erhålla praktiskt taget alla de fördelar, som

banklagstiftningen och lagstiftningen om ekonomiska föreningar var för sig

erbjuder, men samtidigt befrias från åtskilliga av de skyldigheter som ålägges

t. ex. affärsbankerna. Någon saklig motivering för den sålunda föreslagna

diskrimineringen av vissa kreditinstitut kan säkerligen icke presteras.

Svenska sparbanksföreningen har funnit, att förslaget i fråga om uppmjukning

av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens ändamål och villkoren

för medlemskap går så långt, att man kan ifrågasätta realiteten i tanken

att rörelsen skall vara en speciell jordbruksorganisation.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att det i propositionerna rörande

den nya lagen om bankrörelse (prop. 3/1955) och den nya lagen om sparbanker

(prop. 151/1955) förebådats en särskild utredning bl. a. om gränsdragningsfrågan.

Innan den utredningen kommit till stånd torde synpunkter

på det föreliggande lagförslaget få omgärdas med reservationer.

Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det ur flera synpunkter är förenat

med olägenheter att lagstiftningen för banker, sparbanker och jordbrukskassor

samt frågan om gränsdragning mellan dessa kreditinstituts verksamhetsområden

icke kunnat behandlas i ett sammanhang. Som läget nu är bör

dock, liksom tidigare bank- och sparbankslagstiftningen, utredningens betänkande

med dess förslag om betydande förändringar i fråga om jordbrukskasserörelsens

allmänna inriktning behandlas även med risk för att resultatet

av utredningen om gränsdragningsfrågorna föregripes.

En fråga som har viss anknytning till gränsdragningsspörsmålet är om

kasserörelsen alltjämt skall drivas i den ekonomiska föreningens

form. Svenska bankföreningen, som förordat att kassorna skall inordnas

under lagen om bankrörelse, förklarar, att utredningen icke dragit

konsekvenserna av att jordbrukskasserörelsen numera är av bankmässig art,

när den föreslagit att jordbrukskassorna skall bibehålla sin karaktär av

ekonomiska föreningar och lyda under föreningslagen. Enligt bankföreningens

mening har utvecklingen medfört, att det gamla på en kooperativ tanke

vilande föreningsbegreppet inom kasserörelsen så uttunnats att det blivit

rent formellt. Icke heller Östergötlands och Södermanlands handelskamma
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1!)56

33

re har velat godtaga föreningsformen för kassornas del. Den förordar, att

kasserörelsens verksamhet skall drivas i aktiebolagets form. Bank- och fondinspektionen

däremot har, med vissa reservationer, godtagit den ekonomiska

föreningen som företagsform för kassorna. Inspektionen anför i denna

fråga.

Då utredningen nu ansett tiden inne för att tillerkänna jordbrukskasserörelsen

väsentligt utvidgade befogenheter — i sådan utsträckning att man

har rätt påstå att det för framtiden blir fråga om fullständig bankrörelse

— kan man fråga sig om icke konsekvensen bort kräva att kasserörelsen

också fått anpassa sig efter de former som eljest gäller för drivande av bankrörelse.

Utredningen har emellertid icke diskuterat detta spörsmål utan förutsatt

att kreditkassorna liksom hittills skall arbeta i föreningsform. Den

bankmässiga topporganisationen avses dock skola bestå av ett bankaktiebolag.

Man kunde i anslutning till det sistnämnda förslaget ifrågasätta om icke

hela rörelsen kunnat framträda i bankaktiebolagets form, varvid centralkassor

och jordbrukskassor fått omvandlas till provins- respektive avdelningskontor.

Otvivelaktigt skulle en sådan anordning tillika ha givit bättre

organisatorisk stadga åt rörelsen.

Å andra sidan kan man peka på att den nuvarande organisationsformen

fungerat under den mycket starka expansion som kasserörelsen under de senaste

tio åren genomlöpt. Man kan vidare erinra om att de stora jordbruksekonomiska

organisationerna allmänt är konstruerade som kooperativa flerledsorganisationer

och att detta system därför vunnit hävd inom jordbrukarkretsar.

Slutligen kunde väl också hänvisas till de goda erfarenheter man

inom Finland synes ha haft beträffande den s. k. andelskasserörelsen, som

ju är uppbyggd enligt samma principer som den svenska jordbrukskasserörelsen.

Inspektionen vill av de angivna skälen icke motsätta sig att man även

bär i Sverige godtager den ekonomiska föreningen som organisationsform

för bankrörelse. Det kan emellertid ej bestridas att föreningen i flera viktiga

hänseenden är underlägsen aktiebolaget som företagsform för en kreditinrättning.

Främst kommer väl detta till uttryck däri att föreningens eget

kapital icke är lika fast bundet till organisationen som hos aktiebolaget:

man plägar ju också säga att detta är en kapitalassociation till skillnad

från föreningen som är en personsammanslutning. Det förhållandet att

medlemskapet i en kreditkassa praktiskt taget alltid är förbundet med låntagarställning

till denna är också ett memento. En kreditkassas beslutande

organ, föreningsstämman, kommer med andra ord att bestå av kassans gäldenärer.

Slutligen får ihågkommas att flerledskonstruktionen inom jordbrukskasserörelsen

skapar särskilda komplikationer, i det att ledningen för

en centralkassa i stor utsträckning kan komma att bestå av personer som

i sin egenskap av funktionärer i vederbörande jordbrukskassor subordinerar

under centralkassan.

Det är uppenbart att de här beskrivna förhållandena bör beaktas genom

införande i lagstiftningen eller i kreditkassornas stadgar av bestämmelser

som eliminerar systemets svagheter. Sker så bör emellertid den ekonomiska

föreningen kunna godtagas som företagsform inom jordbrukskasserörelsen,

och inspektionen kan, under angivna förbehåll, acceptera den målsättning

för kassornas framtida verksamhet som utredningen förordat.

Fullmäktige i riksbanken bar godtagit, att jordbrukskasserörelsen bibehåller

sin organisatoriska form, men understryker att den bör driva sin

liihanfl till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Xr 26

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

verksamhet med de begränsningar som med hänsyn till solvens, likviditet

m. m. gäller för bankrörelse i allmänhet. Fullmäktige anför.

Med den ställning jordbrukskasserörelsen föreslås få i vårt kreditväsen

bör också följa, att dess verksamhet skall bedrivas enligt samma betingelser

som gäller för övriga kreditinstitut.

Om kreditkassorna alltså enligt utredningens förslag gives befogenheter

som i stort sett innebär rätt att bedriva fullständig bankrörelse, anser fullmäktige

att, även om den organisatoriska formen bibehålies, för själva

rörelsen bör gälla de begränsningar som med hänsyn till solvens och likviditet

m. m. gäller för bankrörelse i allmänhet. En särställning för jordbrukskasserörelsen

i detta avseende kunde endast motiveras utifrån en snävare

begränsning av ändamålet med verksamheten och striktare bestämmelser om

medlemskap än vad utredningen utgår ifrån.

Liknande tankegångar och synpunkter anföres i det yttrande som avgivits

av sparbanksinspektionen.

Mot förslaget att det statliga inflytandet över kasserörelsen

skall upphöra bär ingen erinran gjorts. De som särskilt

yttrat sig i denna fråga har anslutit sig till förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner förslaget innefatta en logisk följd

av utvecklingen inom jordbrukskasserörelsen under senare år, vilken —

förutom att den lett till en allt starkare konsolidering av rörelsen — tenderat

att spränga de hittills uppdragna, tämligen snäva gränserna för densamma.

Fullmäktige är för sin del beredda att acceptera utredningens principiella

inställning till frågan om jordbrukskasserörelsens ställning inom

kreditväsendet och har därför icke något att erinra mot att rörelsens speciella

anknytning till staten upphör. Fullmäktige betonar emellertid samtidigt,

att insättarnas trygghet härigenom kommer att i viss män minskas

och att detta i sin tur bör såsom motvikt föranleda krav på en ökning av

det egna kapitalet inom rörelsen. Fullmäktige i riksbanken har anfört liknande

synpunkter med det tillägget att behovet av en kapitalförstärkning

ytterligare accentueras genom att medlemmarnas personliga ansvar för rörelsens

förbindelser bortfaller.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Kristianstads län anser det angeläget,

att det direkta statsinflytandet över kasserörelsen bringas att upphöra.

Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar, att borttagandet av det statliga

stödet till kasserörelsen och det direkt statliga inflytandet på denna överensstämmer

med riksförbundets principiella syn på frågan om relationerna

mellan jordbrukets organisationer och statsmakterna. Det torde även kunna

förutsättas, att kasserörclsen numera besitter det egna kapital eller den förmåga

att bygga upp sådant som utgör förutsättningen för ekonomiskt oberoende.

Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat sig beredd medverka till att

det statliga förvaltningsbidraget skall upphöra i samband med att den nya

jordbrukskasselagstiftningen träder i kraft samt till att jordbrukskreditkassans

och centralkassornas grundfonder avvecklas och återställes till sta
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

35

ten. Beträffande den i förevarande sammanhang betydelsefulla frågan om

rörelsens kapitalbildning, har jordbrukskreditkassan — i samband med att

den behandlat spörsmålet om avveckling av kassemedlemmarnas personliga

ansvarighet — uttalat, att en tillfredsställande lösning av kapitalfrågan bör

kunna ernås och att jordbrukskreditkassan vill medverka till att så sker.

Förslaget att kasserörelsen i vissa fall skall kunna organiseras efter tvåledssystem

har i och för sig ej mött gensagor. Emellertid har lantbruksstijrelsen,

länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Örebro län,

länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska jordbrukskreditkassan anslutit

sig till den av utredningsledamoten professor Björkman i särskilt

yttrande uttalade åsikten att tvåledssystem såväl av typen riksorganisationen

— centralkassa som av typen riksorganisationen — jordbrukskassa bör

kunna förekomma. Fullmäktige i riksgäldskontoret däremot ansluter sig

till utredningens förslag att endast tvåledssystem av typen riksorganisationen—centralkassa

bör få förekomma. En organisation med jordbrukskassorna

som enda led under topporganisationen skulle enligt fullmäktiges

mening sannolikt bli alltför otymplig.

Utredningsförslagets lagtekniska utformning har uttryckligen

kommenterats endast av sparbanksinspektionen, länsstyrelsen i Östergötlands

län och av en ledamot av bank- och fondinspektionen.

Sparbanksinspektionen har förklarat, att den anser det lämpligt att såsom

utredningen föreslagit till en lag om jordbrukskasserörelsen vid sidan

av lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar sammanföra bestämmelserna

om hela jordbrukskasseorganisationen. Inspektionen har ej någon

erinran mot uppläggningen av ämnet i denna lag ehuru ämbetsverket i vissa

avseenden har avvikande mening om innehållet däri. Länsstyrelsen i Östergötlands

län anser, att lagförslaget blivit mera lättläst och överskådligt genom

att därur utmönstrats föreskrifter av stadgekaraktär. Den tidigare

angivne ledamoten av bank- och fondinspektionen betecknar däremot som

en brist i utredningen, att nu gällande författningsbestämmelser, vilka ansetts

vara av stadgekaraktär men som likväl är högst betydelsefulla i sammanhanget,

i stort sett har förbigåtts av utredningen.

Departementschefen har i huvudsak anfört följande. Sedan 1942, då den

nu gällande jordbrukskasseförordningen utfärdades, har jordbrukskasserörelsen

undergått en betydande utveckling. Antalet medlemmar i jordbrukskassorna

var omkring 113 000 år 1942 (samtliga uppgifter avser läget 31/12

det år som angives), omkring 142 00 år 1950 och omkring 158 000 år 1954.

Antalet ekonomiska föreningar, som anslutits till centralkassorna var 317 år

1942, 492 år 1950 och 546 år 1954. Inlåningen var 108 miljoner kronor år

1942, 404 miljoner kronor år 1950 och 710 miljoner kronor år 1954. Rörelsens

eget kapital uppgick år 1942 till sammanlagt 8,2 miljoner kronor, år

1950 till sammanlagt 17,6 miljoner kronor och år 1954 till sammanlagt ca

23 miljoner kronor. Antalet centralkassor var 10 åren 1942 och 1950 mot 11

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

år 1954. Antalet jordbrukskassor uppgick till 736 år 1942, 631 år 1950 och

605 år 1954. Minskningen i antalet jordbrukskassor sammanhänger med

en sedan åtskillig tid föreliggande tendens att driva rörelsen med större enheter

i jordbrukskasseledet.

Stegringen i kasserörelsens verksamhet har försiggått parallellt med en

utveckling mot allt större bankmässighet hos kassorna. De jordbrukare och

jordbruksorganisationer, som är medlemmar i kasserörelsen och anlitar denna,

har efter hand kommit att ställa allt större anspråk på allsidig bankmässig

service från kasserörelsens sida. Detta sammanhänger bl. a. med att medlemmarna

ej sällan önskar uträtta alla, eller så gott som alla. sina bankaffärer

i en och samma kreditinrättning. För kasserörelsen har det varit

av betydelse att så långt som möjligt anpassa sin verksamhet efter detta

önskemål. Att man haft framgångar därutinnan kan sägas vara till fördel

även ur allmän synpunkt; det anses vara ett tecken på sundhet i det ekonomiska

livet, att antalet s. k. flerbanksgäldenärer begränsas.

Organisatoriskt har kasserörelsens utveckling bl. a. medfört en tendens

till övergång från mindre jordbrukskassor, drivna av oavlönade eller så gott

som oavlönade förtroendemän, till större enheter, vilkas verksamhet i stor

utsträckning besörjes av lönade tjänstemän.

Den sålunda skisserade utvecklingen har givetvis försiggått inom ramen

för gällande lagstiftning. Efterhand har emellertid jordbrukskasseförordningen

och övriga för kasserörelsen gällande specialförfattningar kommit att

framstå såsom allt sämre avpassade för en organisation av jordbrukskasserörelsens

nuvarande storlek och beskaffenhet. Det är att märka att 1942 års

jordbrukskasseförordning innehåller bestämmelser som utan större förändringar

upptagits från äldre författningar. Lagstiftningen har av denna

och andra anledningar kommit att framstå såsom genomgående föråldrad

och såsom i vissa stycken direkt hinderlig för kasserörelsens naturliga utveckling.

Behovet av en revision av jordbrulcskasselagstiftningen har därjämte

aktualiserats av den nya föreningslagstiftningen av år 1951, vilken

trätt i kraft den 1 januari 1953.

Det förslag som jordbrukskasseutredningen framlagt i sitt betänkande

innebär, att all lagstiftning som speciellt behandlar jordbruksknsserörelsens

organisation och verksamhet överarbetats och sammanförts i en författning,

lagen om jordbrukskasserörelsen. Den hittillsvarande metoden att genom

en allmän hänvisning anknyta till den allmänna föreningslagstiftningen och

att därmed göra denna tillämplig i alla avseenden, där särskilda regler ej

meddelas i jordbrukskasselagstiftningen, har emellertid bibehållits. I utredningsförslaget

ges därjämte i vissa avsnitt för överskådlighetens skull bestämmelser,

vari direkt angives i vad mån stadganden i föreningslagen

eller i förevarande lag skall gälla.

Utmärkande för utredningsförslaget är, att utredningen i den mån så kunnat

ske utan vådor, sökt komma ifrån den stela detaljreglering, som i så

hög grad utmärker den nuvarande kasselagstiftningen. Denna inställning

har utredningen särskilt betonat genom att uttala, att den arbetat under

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

37

den allmänna förutsättningen att kasserörelsen i all den utsträckning som

är möjlig skall kunna verka och utvecklas utan andra inskränkningar i sin

fria självbestämmanderätt än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens

bankmässiga beskaffenhet. Utredningen har vidare uttalat, att den

anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra kreditinrättningar,

alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt inom det

område där de är behöriga att verka.

Utredningens allmänna inställning avspeglar sig i förslagets lagtekniska

utformning på så sätt, alt utredningen ur lagen utmönstrat bestämmelser

som ansetts vara av stadgekaraktär. I fråga om organisationen av kasserörelsen

framträder den särskilt i förslaget, att statsinflytandet över kasserörelsen

och det statliga stödet till rörelsen skall upphöra samt i förslaget

till regler om medlemskap, vilket innebär uppmjukning av hittillsvarande

bestämmelser. Vad angår verksamheten synes utredningens principinställning

framför allt ha tagit sig uttryck dels däri att någon bestämmelse om

jordbrukskasserörelsens allmänna ändamål ej upptagits i lagen dels däri att

utredningen slopat de sedan äldre tider kvarstående reglerna om begränsningar

i medlems rätt att låna, betingade av värdet av den fastighet han innehar

eller, i fråga om jordbruksorganisation, av organisationens ekonomiska

ställning, beräknad på visst i förordningen närmare angivet sätt, samt ersatt

dessa med modernare, efter nuvarande förhållanden avpassade, bankmässiga

bestämmelser med anknytning till motsvarande föreskrifter i lagen

om bankrörelse och lagen om sparbanker.

På det organisatoriska området innebär förslaget i övrigt reformer huvudsakligen

vad angår toppledet. Detta skall uppdelas i en riksorganisation för

de administrativa uppgifterna och ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, för

de bankmässiga. Av principiell betydelse är också förslaget att s. k. tvåledssystem

skall kunna tillämpas i den formen att centralkassa, efter Kungl.

Maj:ts dispens, skall äga arbeta utan förmedling av jordbrukskassor.

I vissa andra spörsmål, vilka ur bankmässig synpunkt är att betrakta såsom

förgrundsfrågor, har utredningen också föreslagit nyheter. Jag syftar

då särskilt på frågorna om centralkassas inlåningsrätt och kassareservskyldighet

samt på bestämmelserna om tillsyn över kassorna.

Innan jag redovisar mitt allmänna ställningstagande till utredningsförslaget

torde jag få framhålla, att under år 1955 utfärdats dels lag den 31

mars 1955 (nr 183) om bankrörelse dels lag den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker. I propositionen angående ny lag om bankrörelse (3/1955) har

dåvarande chefen för finansdepartementet, med anledning av vad vissa remissinstanser

yttrat, upptagit spörsmålet huruvida man i fortsättningen

kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan olika slags kreditinstitut.

I samband med behandlingen av frågan om bankernas inlåning gav

chefen för finansdepartementet uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga

regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upplagas

till prövning i särskild ordning och att därvid också spörsmålen rörande

gränsdragningen mellan de skilda kreditinstituten borde uppmärk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bankoutskotfets utlåtande nr 26 år 1956

sammas (prop. 3/1955 s. 114). I avbidan på denna utredning har en allmän

omprövning av de regler, som utstakar gränserna för de områden inom vilka

banker och sparbanker skall äga verka, fått anstå (prop. 3/1955 s. 115,

prop. 151/1955 s. 54).

På grund härav och med hänsyn jämväl till att vissa remissinstanser ansett,

att förslaget gynnar jordbrukets kreditkassor på andra kreditinstituts

bekostnad, har jag funnit skäl att särskilt undersöka i vad mån utredningsförslaget

skulle komma att föra jordbrukskasserörelsen in på områden där

kassorna icke tidigare verkat. Jag har därvid funnit, att avsaknaden av en

allmän ändamålsbestämmelse måhända skulle kunna ge möjlighet till en

rekrytering av medlemmar i jordbrukskassorna utanför kretsen av dem

som av tradition och enligt gällande bestämmelser kan sägas ha en naturlig

anknytning till jordbrukskasserörelsen ävensom till en kreditgivning utöver

den avsedda ramen. Åtminstone formellt skulle gränsen för kasserörelsens

funktionsområde komma att vidgas något utöver vad som kan anses

betingat av skäligt hänsynstagande till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets

utveckling, om utredningsförslaget i dessa delar skulle lagfästas i

oförändrat skick. Då detta icke är avsett torde ett återförande av gränserna

i båda de angivna hänseendena böra ske genom att en ändamålsbestämmelse

införes i lagtexten.

Ur gränsdragningssynpunkt torde därjämte erfordras en åtstramning i

de av utredningen föreslagna inlåningsreglerna och i kassareservbestämmelserna.

I övrigt kan enligt min mening befogade anmärkningar ur denna

synpunkt ej anföras mot utredningsförslaget. I fråga om organisationen torde

gränsdragningsfrågor nämligen ej uppkomma annat än just i samband

med reglerna om medlemskap i jordbrukskassa. Vad beträffar kasserörelsens

verksamhet innebär förslaget att den hittillsvarande verksamheten får

drivas på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än tidigare — vilket är

avsikten med lagrevisionen — men däremot icke att kassorna berättigas övergå

till verksamhetsformer, som hittills varit dem främmande.

Om en ändamålsbestämmelse införes och om utredningsförslagets inlåningsregler

och kassareservbestämmelser ändras i åtstramande riktning torde

sålunda gränsdragningssynpunkterna bli tillbörligen tillgodosedda.

Vissa andra anmärkningar mot förslagets allmänna grundsatser har också

anförts vid remissbehandlingen. Från visst håll har uttalats, att den ekonomiska

föreningen icke skulle vara lämplig företagsform för jordbrukets

kreditkassor. Detta motsäges, såsom framgår av vad andra remissinstanser

samt utredningen yttrat, av erfarenheten såväl från Sverige som från andra

länder och bör uppenbarligen ej föranleda att man avstår från att genomföra

utredningsförslaget.

Mot utredningens förslag till bestämmelser om tillsyn har vid remissbehandlingen

de två statliga inspektionsmyndigheterna reagerat. På den grund

och enär även frågan om offentlig tillsyn över de olika kreditinstituten skall

utredas i särskild ordning (prop. 151/1955 s. 184) torde det finnas anled
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

39

ning att frångå utredningens förslag i denna del och bibehålla tillsynsregler

av i stor sett samma innebörd som de gällande.

I övrigt har varken genom remissbehandlingen eller i annan ordning framkommit

någon anmärkning av beskaffenhet att böra föranleda ändring i utredningsförslagets

allmänna uppläggning och disposition eller i de allmänna

huvudprinciper, varpå det vilar. Tvärtom har remissinstanserna med blott

ett par undantag i princip ställt sig positiva till utredningsförslaget eller

lämnat det utan erinran. Även jag har en sådan allmän inställning. Enligt

min mening bör alltså utredningsförslaget läggas till grund för lagstiftning

med de modifikationer som redan antytts och med vissa ytterligare jämkningar

i fråga om förslagets detaljer.

Departementschefen fortsätter. Förslaget att det statliga inflytandet i kasserörelsen

skall upphöra har ej mött invändningar. Även jag ansluter mig

därtill. I departementsförslaget finnes därför inga bestämmelser om att representanter

för det allmänna skall ingå i styrelsen för riksorganisationen

eller för kassa. I motiveringen till departementsförslagets övergångsbestämmelser

har upptagits ett schema för avveckling av Svenska jordbrukskreditkassans

och centralkassornas grundfonder. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att föranstalta om att kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående

förvaltningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor upphäves fr. o. m. dagen

för den nya jordbrukskasselagstiftningens ikraftträdande så att därmed förvaltningsbidragen

upphör att utgå. Jag vill i detta sammanhang framhålla,

att Svenska jordbrukskreditkassan lämnat vissa besked om åtgärder som

planeras för att stärka kasserörelsens kapitalställning.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att tvåledssystem av typen

riksorganisationen-centralkassa med Kungl. Maj :ts tillstånd skall kunna

tillämpas. Däremot anser jag icke att förutsättningar finnes för den av en

utredningsledamot framförda och av några remissinstanser understödda tanken

att därjämte öppna möjlighet för tvåledssystem av typen riksorganisationen-jordbrukskassa.

Jag kan således icke föreslå åtgärder för att förverkliga

denna tanke.

Mot förslaget att en jordbrukets bank skall bildas som ett serviceorgan åt

jordbrukskasserörelsen har invändningar ej rests. Ej heller från min sida

finnes något att erinra däremot.

Utredningsförslagets uppläggning och lagtekniska utformning synes mig

i stort sett ändamålsenliga och väl avvägda. Utmönstringen av stadgeföreskrifter

synes vara till fördel ur olika synpunkter. Lagen blir därigenom

mera överskådlig och kassorna får större frihet att inom lagens ram anpassa

sig efter rådande förhållanden. Genom den offentliga tillsynen lärer

erforderlig garanti kunna påräknas för att friheten icke missbrukas. I fråga

om dispositionen av lagförslaget och dettas redigering vill jag här endast

tillägga, alt jag överfört vissa bestämmelser från avsnittet om centralkassorna

till det om rörelsen samt att rörelseavsnittet även i andra hänseenden

omarbetats.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Huvudfrågor i propositionen

Detta avsnitt behandlar ämnen, motsvarande dem som i propositionen

gjoits till huvudfrågor, nämligen spörsmålen om inrättandet av en jordbrukets

bank, om centralkassornas inlåningsrätt och om dessa kassors kassareservskyldighet.

Därjämte upptages här spörsmålet om den offentliga tillsynens

anordnande.

Jordbrukets bank

Efter att ha redogjort för utredningsförslaget och remissyttrandena anför

departementschefen: Förslaget att inrätta en jordbrukets bank med anknytning

till jordbrukskasserörelsens toppled och såsom serviceorgan och centralt

clearinginstitut för jordbrukskasserörelsen har fått ett gynnsamt mottagande

av remissinstanserna. Inga invändningar har gjorts mot att banken

bildas. Ingen har heller haft nagot att erinra mot att den skall utöva sin

verksamhet på sätt utredningen skisserat. Detta innebär att jordbrukets bank

skall äga driva fullständig bankrörelse. Dess huvudsakliga uppgift skall vara

att sta jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att bereda dem möjligheter

till inbördes clearing, genom att tillhandahålla dem annan bankmässig

service, och genom att biträda dem med att tillgodose de större jordbruksorganisationerna

med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta

från kassei öreisen. Även jag finner den föreslagna bankbildningen ändamålsenlig

liksom också den skisserade uppläggningen av dess verksamhet.

Utredningen har förutsatt, att jordbrukskasserörelsen själv skall ta initiativ

till att bilda banken och i samband därmed lösa de detalj spörsmål som

bankbildningen för med sig. Jag kan instämma även häri.

Emellertid har vid departementsbehandlingen av utredningsförslaget detta

ändrats i ett för frågan om bankbildningen betydelsefullt hänseende. Enligt

utredningsförslaget skulle centralkassorna och jordbrukskassorna äga

förvärva vissa värdehandlingar, bl. a. aktier i jordbrukets bank, intill ett

belopp motsvarande högst hälften av den förvärvande kassans eget kapital.

Aktieförvärven skulle icke medföra inskränkning i inlåningsrätten för vederbörande

centralkassa. Utredningen ifrågasatte emellertid att sådan inskiänkning

i stället skulle träffa banken. Fragan om och i vad mån så skulle

ske borde lösas i samband med att oktroj meddelades för banken. Jag har

emellertid funnit mig böra föreslå, att förvärv av aktier i banken in. in. skall

tillåtas allenast intill ett belopp, motsvarande högst en tiondel av kassornas

eget kapital, men att förvärv inom denna gräns skall kunna ske utan inskränkning

i vare sig centralkassans eller bankens inlåningsrätt. Denna begränsning

i kassornas rätt till aktieförvärv innebär att kasserörelsens möjlighet

att av egna tillgångar tillskjuta aktiekapital i jordbrukets bank kommer

att avsevärt minska. Jag har därför hos Svenska jordbrukskreditkassan efterhört,

huruvida dess företrädare även med en så begränsad möjlighet till

aktieförvärv önskar att planerna på en jordbrukets bank förverkligas. Jord
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bankoatskoltets utlåtande nr 26 år 1656

41

brukskreditkassan har lämnat jakande besked på denna förfrågan. Kassan

har vidare upplyst, att banken till en början bör kunna nöjaktigt fullgöra

sina tilltänkta uppgifter med ett eget kapital av måttlig storlek. Avsikten

är att banken vid grundandet skall ha ett aktiekapital om 4—5 miljoner

kronor. Man ämnar emittera aktierna till en kurs, som med 50 procent överstiger

det nominella värdet. Vad som inbetalas utöver aktiernas nominella

belopp skall avsättas till reservfond, varvid reservfonden omedelbart kommer

att få sådan storlek, femtio procent av aktiekapitalet, att enligt 50 § 1955

års lag om bankrörelse avsättning av vinstmedel till fonden ej blir obligatorisk.

Jordbrukskreditkassan räknar bestämt med att andra organisationer

inom jordbrukets föreningsrörelse kommer att lämna tillskott till jordbrukets

bank i sådan omfattning, att beloppet, inbegripet vad kasserörelsen skall

tillskjuta av egna tillgångar, förslår för en aktieteckning av ifrågavarande

omfattning.

Vad jordbrukskreditkassan uppgivit synes mig ge vid handen, att man

med säkerhet kan påräkna, att en jordbrukets bank kommer att bildas och

att det kapital, varöver banken kommer att förfoga då den startar sin verksamhet,

blir av tillräcklig storlek för att banken skall kunna fullgöra de

uppgifter som skall ankomma på den.

Centralkassornas inlåningsrätt

Departementschefen har lämnat en historik jämte redogörelse för gällande

rätt, redovisat utredningsförslaget och remissyttrandena samt för

egen del anfört följande:

Av den framställning jag lämnat torde framgå, att centralkassorna liksom

affärsbanker och sparbanker enligt lag är skyldiga att iakttaga att

deras eget kapital står i viss relation till inlåningen. Kreditinstituten använder

de insatta medlen i sin rörelse för placering i lån och annat. Därmed

följer med nödvändighet vissa förlustrisker. Mot dessa skall kreditinstitutens

eget kapital bereda insättarna skälig trygghet. Förlustriskerna

växlar alltefter graden av säkerhet hos de tillgångar i vilka de inlånade

medlen placeras. Delta beaktas i inlåningsreglerna på så sätt att

kreditinstituten vid beräkningen av sin maximala inlåning i viss utsträckning

äger räkna sig tillgodo sådana placeringar, på vilka förlustrisken kan

anses vara obefintlig eller så gott som obefintlig.

Den princip på vilken inlåningsreglerna vilar är alltså densamma i fråga

om såväl affärsbanker som sparbanker och centralkassor, men kravet på

eget kapital är större för affärsbankerna och inlåningsreglerna för dem

skiljer sig även i andra hänseenden från de inbördes likartade reglerna för

centralkassor och sparbanker.

Utredningen har föreslagit regler som grundas på delvis andra principer

än de nuvarande. Det kapital som skulle hållas för att skydda insättarna

mot förefintliga förlustrisker borde nämligen enligt utredningsförslaget

beräknas direkt efter medelsplaceringarna. Dessa borde alltefter graden

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

av säkerhet indelas i tre olika grupper. För den säkraste gruppen skulle

ej krävas kapitaltäckning, för den därnäst säkraste 1 procent och för den

återstående gruppen 5 procent kapitaltäckning. Utredningen har ansett,

att inlåningsregler av detta slag bör gälla även för affärsbanker och sparbanker.

Reglerna skulle vara helt överensstämmande såvitt gällde de två

privilegierade grupperna av placeringar. För den tredje gruppen skulle kapitalkravet

kunna variera alltefter den större eller mindre förlustrisk som

kunde anses förenad med den rörelse som de olika slagen av kreditinstitut

drev.

Vad utredningen i betänkandet föreslagit har redan tidigare preliminärt

redovisats i en promemoria den 10 februari 1954. Denna promemoria, som

varit utställd till remiss av dåvarande chefen för finansdepartementet i

samband med förarbetet till den nya banklagstiftningen, har behandlats i

propositionen med förslag till lag om bankrörelse (3/1955). I denna proposition

har departementschefen beträffande de i promemorian angivna inlåningsreglerna

yttrat, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen

måste ytterligare övervägas innan ställning kunde tagas till frågan

om en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen

föreslagna linjerna. Därvid borde särskilt uppmärksammas de spörsmål

rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, som skulle aktualiseras

vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. När de antydda

övervägandena i sinom tid verkställts, skulle definitivt kunna avgöras

huruvida de traditionella inlåningsreglerna borde ersättas med annorlunda

konstruerade bestämmelser. Tills vidare borde emellertid för bankernas

del det nuvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten bibehållas.

Denna departementschefens ståndpunkt föranledde honom att vid utformningen

av inlåningsreglerna i förslaget till den nya banklagstiftningen

inta en försiktig hållning till framkomna förslag om förändringar och tilllägg

i rådande regelsystem. Emellertid ansåg han att sådana jämkningar i

systemet, vilka kunde förutsättas icke försvåra en eventuell framtida enhetligare

reglering, kunde genomföras i den mån de i övrigt befanns välmotiverade

(prop. 3/1955 s. 114—115).

I propositionen med förslag till lag om sparbanker har dåvarande chefen

för finansdepartementet med hänvisning till det nyss återgivna yttrandet i

banklagspropositionen förklarat, att samma synpunkter som där anförts

måste bli tillämpliga på konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas

rätt till inlåning. I enlighet med föreliggande förslag hade departementschefen

därför godtagit de grunder för regleringen av inlåningsrätten,

som bär upp gällande stadganden. Detta ställningstagande hade föranlett,

att mera betydande förändringar eller kompletteringar av de olika detaljerna

i regelsystemet icke ifrågasattes.

Efter att ha hänvisat till de enligt 1955 års sparbankslag gällande inlåningsreglerna

för sparbanker — vilkas ordalydelse återgives i propositionen

— och till motiveringen för dessa regler sådana de upptagits i propositionen

med förslag till lag om sparbanker, fortsätter departementschefen:
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

43

Vad som uttalats vid förarbetena till de nya lagarna om bankrörelse och

om sparbanker bör enligt min mening föranleda att med frågan om införande

av inlåningsregler av det slag, utredningen föreslagit, bör anstå också

för centralkassornas del. Spörsmålet huruvida sådana regler skall genomföras

torde böra undersökas vid den bebådade utredningen, och undersökningen

bör avse reglernas tillämpning såväl på affärsbanker som på

sparbanker och centralkassor. Jag kan fördenskull icke medverka till att

de av utredningen förordade inlåningsreglerna provisoriskt upptages i det

nu förevarande lagförslaget. Inlåningsreglerna däri bör i stället vara grundade

på hittills gällande principer.

Vad beträffar frågan om konstruktionen av sådana inlåningsregler har

jag funnit det önskvärt att så nära som möjligt anpassa dem efter sparbankernas

inlåningsregler enligt 1955 års lag om sparbanker. Flera skäl

talar för en sådan ordning. Jag vill erinra om att ett nära samband sedan

länge rått mellan centralkassornas och sparbankernas inlåningsregler. Detta

samband är tydligen betingat av uppfattningen att centralkassor och

sparbanker arbetar under förutsättningar som i förevarande hänseende är

så pass likartade, att det tett sig rättvist och skäligt att jämställa dem så

långt som möjligt. Denna uppfattning lärer alltjämt ha visst fog för sig.

Därtill kommer som ett ytterligare skäl för samordning önskvärdheten att

icke försvåra en eventuell framtida reglering efter gemensamma grunder

av inlåningsrätten för affärsbanker, sparbanker och centralkassor.

Om centralkassornas inlåningsregler avfattas efter mönster av sparbankernas,

innebär detta att den provisoriska lagstiftning, som hittills funnits

vid sidan av jordbrukskasseförordningen, skall inarbetas i själva jordbrukskasselagstiftningen.

Relationstalet enligt huvudregeln skall bibehållas

vid 12 1/2 medan relationstalet enligt den särskilda regeln, vilket nu

är 30 och genom dispens kan höjas till 50, skall bli 50 utan dispens. Åtskilliga

jämkningar får vidtagas i den nu gällande katalogen över s. k. täckningsfria

placeringar. Förlagsinlåning skall med Kungl. Maj :ts tillstånd

kunna i viss omfattning räknas såsom inlåningsgrundande eget kapital.

Förslag att anknyta centralkassornas inlåningsregler till sparbankernas

bär framkommit vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har därvid

fört på tal avvikelser i vissa hänseenden. Sålunda har ifrågasatts att för

centralkassorna skulle tillämpas relationstalen 15 och 50 i stället för talen

12 1/2 och 50, vilka skall gälla för sparbankerna. Jag kan icke finna att

förutsättningar finnes för en sådan åtskillnad och kan ej förorda högre

relationstal än sparbankernas. En remissinstans har menat, att vid tillämpning

av 12 1/2-gångerregeln endast obligationer med en återstående löptid av

högst 5 år skall få räknas såsom täckningsfria tillgångar medan obligationer

med längre löptid skall vara täckningskrävande. Jag kan icke ansluta

mig till denna mening. Jag vill därutinnan hänvisa till att långa obligationer

skall vara täckningsfria enligt sparbankernas nya inlåningsregler och

till att dessa obligationer skall bibehålla hittillsvarande grad av täcknings1''rihet

enligt de nya inlåningsreglerna för affärsbanker trots förslag att de

skulle; räknas såsom täckningskrävande (prop. 3/1955 s. 116—117).

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bankoutskottets utlåtande nr 26 är 1056

Vad beträffar relationstalen har jag nyss uttalat, att de ej bör sättas

högre än för sparbankerna. Jag vill tillägga, att jag ej heller kan förorda

att talen sättes lägre. Beträffande talet 12 1/2 vilket är detsamma som enligt

gällande lagstiftning, kan nedsättning uppenbarligen ej komma i fråga

och beträffande talet 50 torde skälen att släppa kravet på dispens för relationstal

mellan 30 och 50 vara av samma slag och av samma styrka vad

angår centralkassorna som i fråga om sparbankerna. Relationstalet bör liksom

hittills räknas på centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital. Teknisk förutsättning för denna enhetsberäkning föreligger

genom att i departementsförslaget införts bestämmelser om att jordbrukskassa

skall ansvara för centralkassans förbindelser.

Katalogen över täckningsfria tillgångar enligt de nya inlåningsreglerna

för sparbanker torde kunna godtagas för centralkassornas del efter vissa

mindre jämkningar. Sålunda torde i stället för den i sparbanksreglerna

använda termen »inneliggande kassa» böra brukas termen »inneliggande

kontanta medel» för alt undvika att ordet »kassa» blir använt i flera betydelser

i jordbrukskasselagstiftningen. Någon saklig skillnad är ej avsedd

utan innebörden av de två termerna skall vara densamma. Den hittillsvarande

enhetsberäkningen av centralkassas och de anslutna jordbrukskassornas

»kontanta medel» bör bestå. I »kontanta medel» inräknas för närvarande

inlösta checkar, postremissväxlar och liknande värdehandlingar. I

den nya sparbankslagen upptages »sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning

dragna checkar» särskilt för sig bland de täckningsfria tillgångarna.

Så bör göras också i jordbrukskasselagstiftningen, men där bör,

efter förebild av den nya banklagen 62 §, under samma punkt upptagas

också av inländsk bank eller av annan centralkassa utställda egna växlar.

Med hänsyn till att sparbank enligt 1955 års sparbankslagstiftniug skall

äga hålla checkräkning samt utställa egna växlar bör lagtexten avfattas så

att även på sparbank dragna checkar och av sparbank utställda egna växlar

kommer att ingå under det här avsedda stadgandet. Vidare bör angivas att

centralkassa skall äga räkna även de anslutna jordbrukskassornas checkar

och växlar av denna beskaffenhet såsom täckningsfri tillgång. I fråga om

katalogen torde jag i övrigt få hänvisa till den nya sparbankslagens förarbeten

(prop. 151/1955 s. 144—146).

Beträffande möjligheten för centralkassa att räkna förlagsinlåning såsom

inlåningsgrundande eget kapital vill jag förorda att så får ske i den

mån förlagsinlåningen ligger inom ett belopp, motsvarande hälften av det

belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital

uppgår. Utredningen har föreslagit, att förlagsinlåning skall kunna

godtagas såsom inlåningsunderlag i denna utsträckning och ingen har

framställt erinran däremot vid remissbehandlingen. Förutsättning för att

förlagsinlåning inom den angivna gränsen vid beräkning av inlåningsrätten

skall frånräknas inlåningen och tilläggas eget kapital bör vara, att Kungl.

Maj:t lämnat tillstånd därtill. Denna förutsättning skall enligt 1955 års lag
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 2C> år 1!)56

45

stiftning gälla i fråga om såväl bankerna som sparbankerna och jag kan ej

förorda annan bestämmelse för centralkassornas del.

Jag har funnit anledning att i de inlåningsregler som skall gälla för centralkassorna

upptaga en bestämning av begreppet inlåning. En sådan bestämning

finnes i den nya banklagen men däremot ej i den nya sparbankslagen,

förmodligen därför att den med hänsyn till innehållet i andra regler

i sparbankslagen ansetts överflödig. Till centralkassas inlåning bör hänföras

dels centralkassans samtliga skuldförbindelser utom vad som må vara

outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels beloppet av de

garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser

icke täckes av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna medel.

I denna del överensstämmer bestämningen med vad som gäller för affärsbankerna.

Därutöver bör emellertid ansluten jordbrukskassas förbindelser

till annan än centralkassan hänföras till centralkassans inlåning med hänsyn

till den enhetsberäkning, som tillämpas vid bestämmandet av centralkassas

inlåningsrätt. Jordbrukskassas förbindelser torde i allmänhet vara

skuldförbindelser. Skulle jordbrukskassa ha utfärdat garantiförbindelser

(till annan än centralkassan), något som enligt 30 § departementsförslaget

förutsätter Kungl. Maj :ts eller tillsynsmyndighetens tillstånd, bör även

dessa räknas med i centralkassas inlåning i motsvarande utsträckning som

centralkassans egna förbindelser.

Utredningsförslaget upptar en bestämning också av begreppet eget kapital.

Någon motsvarighet därtill torde ej behöva tas in i departementsförslaget.

Till eget kapital torde utan lagstadgande liksom hittills komma att hänföras

insatskapital, i den mån det är inbetalat, reservfond, dispositionsfond

och liknande fond ävensom besparade vinstmedel men däremot icke värderegleringskonton,

delcrederekonton och liknande.

Det speciella spörsmålet om verkan på inlåningsrätten för centralkassa

samt för jordbrukets bank av centralkassas innehav av aktier i jordbrukets

bank torde ha kommit i ett annat läge i och med att centralkassas rätt att

inneha dylika aktier och liknande värdehandlingar enligt departementsförslaget

40 § skall begränsas till ett belopp, motsvarande en tiondel — i stället

för hälften enligt utredningsförslaget 39 § — av centralkassas och anslutna

jordbrukskassors eget kapital. Denna begränsning överensstämmer med

motsvarande begränsning i sparbankernas rätt att förvärva aktier i sparbankernas

bank och vissa andra värdehandlingar. Sparbankerna äger göra

dessa förvärv utan inskränkning vare sig i den förvärvande sparbankens

eller i sparbankernas banks inlåningsrätt. Jag anser, att enhetligheten bör

fullföljas på så sätt, att även centralkassans förvärv av ifrågavarande aktier

m. in. inom den angivna gränsen skall få ske utan konsekvenser för den

inlåningsrätt som skall tillkomma centralkassan och jordbrukets bank. Jag

är medveten om att centralkassornas inlåningsgrundande kapital kommer

all tunnas ut i samma mån som rätten till aktieförvärv tas i anspråk. Enligt

min mening är emellertid inlåningsreglerna så avvägda att de bereder

insättarna tillfredsställande säkerhet även om rätten begagnas fullt ut och

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

centralkassas inlåningsgrundande kapital därmed i själva verket minskas

med en tiondel.

Inlåningsregler av det innehåll som framgår av vad jag här anfört har

upptagits i 34 § departementsförslaget.

Kassareservskyldigheten

Sedan departementschef en redogjort för gällande lagstiftning in. in., utredningsförslaget

och remissyttrandena har han yttrat:

Utredningsförslagets kassareservbestämmelser är, liksom de gällande

bestämmelserna i ämnet, utformade enbart för att skydda centralkassornas

likviditet. Därutinnan överensstämmer de med de regler om affärsbanks

kassareserv och om sparbanks kassareserv som föreslogs i propositionerna

till 1955 års riksdag angående ny lagstiftning om bankrörelse och

om sparbanker och vilka numera upptagits i 1955 års lagar om dessa kreditinstitut.

Jag torde få erinra om att det för affärsbankernas del, men icke

för sparbankernas och centralkassornas, alltsedan år 1937, vid sidan av

själva banklagen har funnits en särskild kassareservlagstiftning av provisorisk

art med penningpolitiskt syfte. I propositionen med förslag till lag

om bankrörelse uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet, att den

nya banklagen, liksom den gällande, endast borde inrymma de kassareservbestämmelser,

som betingades av likviditetshänsyn, medan de penningpolitiskt

motiverade kassareservreglerna alltjämt borde upptagas i särskild

lagstiftning. Samtidigt ifrågasatte han en omprövning av gällande principer

för den särskilda lagstiftningen. En utredningsfråga, som därvid kunde bli

aktuell, var spörsmålet huruvida penningpolitiskt motiverade kassareservregler

borde gälla även för sparbanker och centralkassor (prop. 3/1955

s. 137). Med hänsyn till vad sålunda uttalats torde kassareservbestämmelserna

för centralkassorna i den nya jordbrukskasselagstiftningen, såsom

utredningen föreslagit, böra avfattas med tanke enbart på att skydda kassornas

likviditet.

Utredningen har föreslagit, att kassareserven för centralkassa skall bestämmas

till minst 25 procent för avistaförbindelserna och minst 2 procent

för övriga förbindelser. Förslaget grundar sig på samma principer, som de

nya reglerna för affärsbankerna, och är avfattat i ordalag som nära anknyter

till dessa. Mot denna allmänna uppläggning av förslaget har invändningar

ej gjorts. Även jag finner den lämplig. Emellertid avviker förslaget

från bankernas kassareservbestämmelser enligt 1955 års lagstiftning därutinnan

att bankerna skall hålla minst 4 procent kassareserv för de förbindelser

som ej är avista mot för centralkassorna föreslagna 2 procent. Avvikelsen

motiveras av utredningen med att de förhållanden — stegrad rörlighet

hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad inlåning i stora

poster in. m. — som föranlett att kassareservskyldighet för andra förbindelser

än de kortfristiga införts för affärsbankerna, visserligen i någon mån

har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger i en långt

mera modifierad form.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

47

Vid remissbehandlingen har gentemot utredningen andragits, att den i

sitt betänkande icke tagit tillbörlig hänsyn till att centralkassornas tillgångsportfölj

skiljer sig från bankernas på ett ur likviditetssynpunkt oförmånligt

sätt. Centralkassornas växel- och kreditivportfölj var nämligen väsentligt

mindre än bankernas, medan de långfristiga lånen relativt sett representerade

en större del av centralkassornas tillgångar. Kassorna hade därför

ej samma möjligheter som bankerna att genom åtstramad kreditgivning

skapa en likviditetsreserv av medel som strömmade åter på korttidsengagemangen.

Vad som anförts av utredningen och vad därutöver framkommit vid remissbehandlingen

ger vid handen, att centralkassornas behov av kassareservmedel,

om man ser enbart till skuldsidan, är att bedöma såsom mindre

än affärsbankernas medan en bedömning enbart efter tillgångssidan ger ett

motsatt resultat. Vid remissbehandlingen har därav dragits slutsatsen, att

centralkassorna bör åläggas hålla kassareserv av samma storlek som bankerna.

Även om en allsidig jämförelse av centralkassorna och bankerna

ur likviditetssynpunkt torde ge vad handen, att risken för påfrestningar på

likviditeten allmänt sett måste anses vara något större för bankerna än för

centralkassorna synes denna slutsats böra godtagas. Bank- och fondinspektionen

har i sitt remissyttrande och i annat sammanhang lämnat uppgifter

om kasserörelsens faktiska likviditetspolitik. Dessa utvisar, att den redovisade

kassareserven för samtliga centralkassor per den 31/i2 1953 samt

den 30/6 och den 31/12 1954 utgjort belopp, motsvarande 25 procent av avistaförbindelserna

samt därutöver respektive 3,8, 3,0 och 5,4 procent av övriga

förbindelser. Enligt preliminära uppgifter, som jag nyligen erhållit från

bank- och fondinspektionen rörande centralkassornas kassareserver under år

1955, har dessa i genomsnitt betydligt ökats. Ett par kassor har visserligen

tidvis haft kassareserv, som understiger 4 procent av de förbindelser, som

icke är avista, men i allmänhet har de förefintliga kassareserverna räckt

väl till för att fylla samma krav, som de vilka ställes på bankerna enligt

1955 års banklag. Det kan alltså antagas, att centralkassorna utan större

svårigheter skall kunna mera beständigt anpassa sig till ett sådant kassareservkrav.

Jag vill därför förorda, att centralkassornas kassareservskyldighet

bestämmes på samma sätt som för bankerna, d. v. s. till minst 25

procent för avistaförbindelser och till minst 4 procent för övriga förbindelser.

Enligt utredningsförslaget skall tillsynsmyndigheten avgöra vilka tillgångar

som skall räknas såsom kassareserv. Förslaget innehåller nämligen

icke någon uppräkning av sådana tillgångar utan endast en allmän anvisning

alt kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan förvandlas

i penningar. I sak överensstämmer den föreslagna ordningen med vad

som gäller enligt jordbrukskasseförordningen. En formell skillnad föreligger

såtillvida som gällande lagstiftning uttryckligen stadgar, att tillsynsmyndigheten,

i den mån så erfordras, skall meddela föreskrifter angående vilka

tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv medan utredningens lag
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

förslag ej upptar någon sådan bestämmelse. Jag har ingenting att erinra

mot utredningsförslaget i denna del. Ej heller har jag någon erinran emot

utredningens uppfattning att centralkassa skall äga inräkna ansluten jordbrukskassas

kassatillgångar i sin kassareserv. Avgörandet om och i vad mån

så skall kunna ske torde, liksom andra frågor om vad som kan godkännas

såsom kassareserv, böra tillkomma tillsynsmyndigheten.

Bestämmelserna om centralkassas kassareservskyldighet har upptagits i

35 § departementsförslaget.

Den offentliga tillsynen

Efter redogörelse för gällande lagstiftning rörande den offentliga tillsynen

över jordbrukets kreditkassor, utredningsförslaget och yttrandena

däröver anför departementschefen följande:

Det system för tillsyn över jordbrukets kreditkassor som f. n. faktiskt

tillämpas innebär, kort uttryckt, att bank- och fondinspektionen såsom

statlig tillsynsmyndighet utövar säkerhetskontroll och legalitetskontroll

medan räkenskapskontroll och annan liknande kontroll väsentligen utföres

av jordbrukskasserörelsens egna organ med bank- och fondinspektionen

såsom övervakande instans.

Jordbrukskasseutredningen har diskuterat möjligheten, att tillsynen

skulle helt handhavas av kasserörelsen själv genom ett särskilt kontrollorgan.

Så har tillsynen över jordbrukskassornas motsvarighet i Finland -—

-undelskassorna — sedan länge varit ordnad. Från och med år 1954 tillämpas

i Finland dessutom en liknande ordning för tillsynen över sparbankerna.

Emellertid bär utredningen icke velat föreslå en omedelbar övergång till en

sådan för svenska förhållanden ovanlig ordning. I stället har den förordat

ett system som skulle kunna beskrivas så, att kasserörelsen själv väsentligen

skall utöva räkenskapskontrollen och vad därtill hörer medan den egentliga

tillsynen skall uppdelas mellan bank- och fondinspektionen såsom offentlig

tillsynsmyndighet samt jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Mot den av utredningen föreslagna ordningen har, utom annat, andragits

att fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan tillsynsmyndigheten och riksorganisationen

icke är reglerad genom lagbestämmelser och att oklarheten i

fråga om ansvarsfördelningen kan befaras leda till kompetenstvister och

slitningar. Denna anmärkning är tvivelsutan vägande. En klar ansvarsfördelning

mellan olika på samma område eller angränsande områden verksamma

instanser erfordras regelmässigt för att verksamheten skall bli effektiv.

För den verksamhet det här gäller med dess speciella syfte att genom

inspektion och kontroll skapa garantier för att insättarmedel handhaves

på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt måste detta vara ett alldeles

oeftergivligt krav. Emellertid torde det icke vara lyckligt att genom

bestämmelser i lag fixera en uppdelning av uppgifterna och ansvaret mellan

tillsynsmyndigheten och riksorganisationen. Det torde knappast kunna undvikas

att en sådan uppdelning blir stel och osmidig och dessutom skulle

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nv 26 år 1956

49

tolkningen av lagbestämmelserna ibland möjligen kunna föranleda tvekan

och därmed fara för effektiviteten i tillsynen. Jag vill därför ogärna förorda

en ordning som synes förutsätta lagbestämmelser om ansvarsfördelningen.

Bättre än att i lag göra en uppdelning torde vara, antingen att lägga

ansvaret för tillsynen på tillsynsmyndigheten och låta den bestämma i vad

mån vissa kontrolluppgifter kan utföras av kasserörelsen ensam eller, eventuellt,

att införa det finska systemet och låta kasserörelsen själv svara för

alla kontrolluppgifter, inberäknat de egentliga tillsynsuppgifter som nu

ankommer på statlig myndighet.

Väljer man utvägen alt lägga ansvaret på tillsynsmyndigheten så måste

man enligt min mening godtaga bank- och fondinspektionens på utförlig

argumentering stödda uppfattning att tillsynen över kasserörelsen för att

fylla skäliga krav på effektivitet måste bedrivas efter samma principer som

hittills. Ordningen skulle då bli att tillsynsmyndigheten ensam kommer att

ansvara för den egentliga tillsynen medan kasserörelsen själv, under tillsynsmyndighetens

överinseende, kommer att ansvara för och utöva det mesta

av —- men inte all — räkenskapskontroll och annan intern kontroll, med

möjlighet för kasserörelsen att efter hand som kreditkassornas kontorsrutin

utvecklas helt få utföra sistnämnda kontrollverksamhet. Jag vill även i detta

sammanhang uttala, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation givetvis

skall vara oförhindrad att gå utöver denna ram och, i den mån så finnes

påkallat, för rörelsens egen räkning utöva även legalitetskontroll och kreditkontroll.

En övergång till det finska systemet torde icke kunna komina i fråga i

nu förevarande sammanhang. Jordbrukskasseutredningen har icke velat

föreslå en omedelbar övergång och vid remissbehandlingen har betänkligheter

av olika slag uttalats mot detta system. Frågan om tillämpning av det

finska systemet har för övrigt framförts även vid remissbehandlingen av

förslaget till den nu antagna lagen om sparbanker. Dåvarande chefen för

finansdepartementet uttalade i propositionen med förslag till lag om sparbanker

(prop. 151/1955 s. 184), att denna fråga för sparbankernas del borde

bli föremål för överväganden i särskild ordning, eventuellt också med

avseende på tillsynen över andra institut inom kreditväsendet. Chefen för

finansdepartementet ämnade därför sedermera ta initiativ till en utredning

för närmare prövning av denna fråga. Vid denna utredning borde också

kunna upptas spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen

över sparbanker och jämförliga kreditinrättningar. För min del vill jag, för

kreditkassornas del, instämma i uppfattningen att frågan om övergång till

det finska systemet för tillsyn — jämte andra tillsynsfrågor — bör närmare

övervägas i särskild ordning. Jag förutsätter att så kommer att ske vid

den utredning, varom chefen för finansdepartementet varskott.

Vad här anförts har föranlett mig välja utvägen att låta den statliga tillsynsmyndigheten

liksom hittills förbli ensam ansvarig för tillsynen. Jag har i

konsekvens därmed i departementsförslaget uteslutande upptagit bestämmelser

om tillsynsmyndighetens uppgifter och utmönstrat de av utredning
4

lliliang till riksdagens protokoll 1956. S samt. Nr 26

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

en föreslagna bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens riksorganisation

såsom tillsynsorgan och de befogenheter som skulle tillkomma riksorganisationen

i denna egenskap. Bestämmelserna, som alltså är grundade på

samma principer som de hittills gällande, avviker i vissa hänseenden såväl

sakligt som formellt från dessa.

Lagrådet har framställt vissa formella anmärkningar mot tillsynsbestämmelserna.

Departementschef en har i propositionen beaktat vad lagrådet anfört.

Särskilda bestämmelser i förslaget

1 §•

Departementschefen har beträffande den i paragrafen upptagna ändamålsbestämmelsen,

vilken ej har motsvarighet i det av utredningen

framlagda lagförslaget, samt beträffande den verkan av paragrafens hänvisning

till lagstiftningen om ekonomiska föreningar att kassemedlemmarnas

personliga ansvarighet bortfaller, anfört följande:

Det har betecknats såsom en brist att jordbrukskasserörelsens

ändamål icke finnes angivet i lagförslaget. Även jag hyser uppfattningen

att lagen bör kompletteras med en allmän ändamålsbestämmelse. Som jag

tidigare uttalat torde lagen böra utformas så, att jordbrukskasserörelsen i

sin medlemsrekrytering och i sin verksamhet hänvisas till att väsentligen

hålla sig inom det område, där rörelsen av tradition och enligt gällande

författning verkar. Genom en ändamålsbestämmelse kan man vinna att en

sådan gränsdragning kring kasserörelsen blir lättare att upprätthålla. Enligt

utredningsförslaget 12 §, där den för kasserörelsens medlemsrekrytering

avgörande frågan om medlemskap i jordbrukskassa behandlas, har möjligheten

för inträdessökande, vilken ej tillhör vissa särskilt angivna kategorier,

att vinna anslutning gjorts beroende av att vid särskild prövning »hinder

däremot funnits ej föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter».

Tydligen kommer denna regel att vinna väsentligt i stadga om en allmän

ändamålsbestämmelse införes i lagen. En dylik bestämmelse lärer få verkan

även såsom riktpunkt för verksamheten.

Vad angår avfattningen av ändamålsbestämmelsen har av remissinstanser

förordats att denna skall angiva att jordbrukskasserörelsen skall tillgodose

jordbrukets kreditbehov. Denna avfattning anknyter till den som f. n. gäller

enligt jordbrukskasseförordningen. Den i förordningen upptagna anvisningen,

att huvudsakligen behovet av driftkredit skall tillgodoses, bör däremot

utgå enligt de remissinstanser, vilka särskilt berört frågan om ändamålsbestämmelse.

Att så bör ske är också min uppfattning. Om anvisningen

rörande inriktningen på driftkredit togs upp i den nya jordbrukskasselagstiftningen

skulle detta kunna tolkas så, att man sökte tvinga jordbrukskasserörelsen

att uppge områden dit den nått genom en utveckling, som

jordbrukskasseutredningen med rätta betecknar såsom sund och naturlig.

Något sådant bör uppenbarligen ej komma i fråga.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

51

I lagen bör alltså, såsom förordats, angivas att jordbrukskasserörelsen

skall tillgodose jordbrukets kreditbehov utan något tillägg om särskild inriktning

på driftkredit. Emellertid torde det vara lämpligt att tillägga, att

kasserörelsen skall främja sparverksamhet. Ändamålsbestämmelsen blir riktigare

avvägd om den kompletteras med ett sådant tillägg, eftersom kreditgivning

förutsätter sparande. Och det synes kunna bli av betydelse såväl

för det allmänna som för kasserörelsen att den nya jordbrukskasselagstiftningen

särskilt framhäver att rörelsen skall ägna sig åt denna allmännyttiga

uppgift. Jordbrukskasseförordningen innehåller en föreskrift, att jordbrukets

kreditkassor skall befordra sparverksamheten på landsbygden. Någon

anledning att framdeles begränsa den sparfrämjande verksamheten till

landsbygden torde emellertid ej finnas. Centralkassorna är berättigade att

idka inlåning från allmänheten och centralkassornas kontor är belägna i

städer. Med hänsyn till att den bestämning av jordbrukskasserörelsens ändamål,

som här närmare angivits, icke är uttömmande torde det vara

lämpligt att i lagen uttala att bestämningen gäller jordbrukskasserörelsens

huvudsakliga ändamål.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att i flera författningar förutsatts,

att lån med statlig garanti skall kunna lämnas av jordbrukskassor även för

andra ändamål än att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Som exempet

härpå må nämnas kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studielån

med statlig kreditgaranti och kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 409)

med vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till hantverks- och

småindustriföretag m. in. Bland de långivande inrättningarna nämnes i dessa

författningar jordbrukskassor.

Jag torde beträffande begreppet »jordbruket» få tillägga, att detta omfattar

skogsbruk och andra binäringar till jordbruket ävensom fiske. Det torde

också redan i detta sammanhang böra framhållas, att begreppet numera

har en annan och vidsträcktare betydelse än förr, beroende på att i jordbruket

inlemmats allt flera och i jordbrukarnas verksamhet allt mera ingripande

hjälpindustrier, framför allt sådana som drives av jordbrukets

kooperativa organisationer.

Förslaget att den personliga ansvarigheten skall borttagas

har ej mött gensagor. Även jag finner det lyckligt att jordbrukets kreditkassor

i fortsättningen ej skall behöva arbeta såsom föreningar m. b. p. a.

utan skall bli ekonomiska föreningar av gängse typ. Den ansvarighet för centralkassans

förbindelser, som enligt 11 och 21 §§ departementsförslaget skall

ligga på jordbrukskassa, är betingad av särskilda omständigheter och innebär

ej något betydelsefullt avsteg från principen att den personliga ansvarigheten

skall bortfalla. Utredningens påpekande, att bortfallet av den personliga

ansvarigheten förutsätter eu första r k ning a v rörelsens

kapitalbildning har särskilt betonats av några remissinstanser varjämte

Svenska jordbrukskreditkassan i sitt remissyttrande förklarat sig beredd

medverka därtill. Enligt vad jag inhämtat från jordbrukskreditkassan

planeras inom rörelsen eu höjning av medlemmarnas insatser. Planerna går

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

till eu början ut på att få till stånd viss ökning av de insatser som skall erläggas

vid inträde i kassa. Vidare syftar man till en kapitalförstärkning på

så sätt, att automatiskt tillskott till vederbörandes insatskapital enligt särskilda

regler skall uppbäras i samband med utlämnande av krediter eller vid

ränteuppbörder. Jämsides eller alternativt härmed räknar man med att beslutade

ränterabatter stadgemässigt skall innehållas och gottskrivas medlemmarna

såsom insatser. Jag vill i anslutning härtill uttala, att vad sålunda

planerats torde komma att ge kasserörelsen en ej oväsentlig extra kapitalförstärkning.

Åtgärderna förutsätter beslut av kassemedlemmarna på stämma.

Erforderliga föreskrifter skall därefter jämlikt 6 § 4 lagen om ekonomiska

föreningar upptagas i kassans stadgar. Enligt vad jordbrukskreditkassan

uppgivit kan det beräknas, att systemet med tillskott vid ränteuppbörder

och genom ränterabatter till medlemmarnas insatskapital skall

kunna ge kasserörelsen ett årligt kapitaltillskott av åtminstone 700 000

kronor. Tilläggas må, att det såsom bank- och fondinspektionen framhållit

ligger särskild vikt på att det kapital som tillskjutes av medlemmarna

icke kan på kort tid dragas ur rörelsen. Enligt de stadgar, som f. n. är i

kraft, gäller såväl beträffande jordbrukskassa som centralkassa, att vid

medlems utträde ur kassan hans insats, med iakttagande av vad därom

stadgas i lagen om ekonomiska föreningar, skall återgäldas med en femtedel

årligen under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning

lämpligen kunna äga rum tidigare (23 och 53 §§ jordbrukskasseförordningen).

Hänvisningen till föreningslagen innebär att återgäldandet skall

vara beroende av att kassans behållna tillgångar förslår därtill utan att

reservfonden anlitas och utan att övriga medlemmars lika rätt förnärmas.

Jag förutsätter, att kassornas stadgar efter den nya jordbrukskasselagstiftningens

ikraftträdande kommer att upptaga bestämmelser som i varje fall

ej minskar kassornas möjlighet att kvarhålla medlems insats. Jag vill i

detta sammanhang framhålla, att vad som erlagts såsom inträdesavgift enligt

29 § lagförslaget skall föras till kassas reservfond. Sådana avgifter tillfaller

alltså kassan utan återbetalningsskyldighet. — Det kan måhända

vara lämpligt att kassorna, i varje fall under en övergångstid, bibehåller

stadgeföreskrifter om rätt att, om större förlust inträffar, uttaxera bidrag

av medlemmarna. Att kassorna har befogenhet att besluta om sådan uttaxering

framgår av 6 § 5 lagen om ekonomiska föreningar.

12 §.

Beträffande denna paragraf, som innehåller reglerna om in e d 1 e mskap

i jordbrukskassa, har departementschefen, sedan han redogjort

för utredningsförslaget och yttrandena däröver, för egen del anfört:

De regler som gäller för medlemskap i jordbrukskassa utmärkes särskilt

av att de strikt angiver, vilka som kan vinna medlemskap. Därjämte är det

betecknande för dessa regler, att det viktigaste villkoret för att en inträdessökande

skall kunna antagas såsom medlem är att han äger eller brukar

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

53

fastighet. Innehavet av fastighet är sedermera också förutsättning för att

den som antages till medlem skall kunna få lån.

Utredningens bestämmelser är smidigare. Lagen om jordbrukskasserörelsen

skall enligt utredningsförslaget bara angiva en ram för regleringen

av frågorna om medlemskap i jordbrukskassa. Detaljregleringen skall ankomma

på kasserörelsen själv. Vad angår villkoren för medlemskap skall

innehavet av fastighet alltjämt vara en viktig, ehuru icke avgörande kvalifikationsgrund.

Innehav av fastighet är i utredningsförslaget ej heller förutsättning

för att medlem skall äga rätt att få krediter. Nyheter är bl. a.

att jordbruksorganisation samt kommun skall kunna bli medlem i jordbrukskassa.

Jordbruksorganisation (jordbruksekonomisk förening enligt

gällande författning) kan f. n. bli medlem endast i centralkassa. Kommun

kan överhuvudtaget icke anslutas till jordbrukskasserörelsen såsom medlem.

Själva det nya systemet för reglering av frågan o in medlemskap

har vid remissbehandlingen i allmänhet i princip godtagits, om

än ibland med vissa reservationer. På några håll har dock yppats tvekan,

huruvida icke fara föreligger att kasserörelsen med de föreslagna reglerna

skall förlora sin egenskap av jordbruksorganisation. Såsom skäl för dessa

farhågor har särskilt anförts, att dispensregeln i paragrafens andra stycke

är alltför vag. Den riktpunkt som skall gälla för dispensprövningen har i

lagförslaget angivits så, att dispens skall kunna meddelas om hinder mot

medlemskap ej anses föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. Någon

allmän bestämmelse vari jordbrukskassornas ändamål fixeras och vartill

den nyss angivna regeln kunde anknyta finnes emellertid icke i utredningsförslaget.

Och bestämmelsen i 7 § (6 § departementsförslaget) att jordbrukskassa

skall ha till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas intressen

genom att bereda kredit åt dem är ej sådan att den kan ge erforderlig

stadga åt dispensregeln.

I departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag anförde vid min

redogörelse för 1 §, upptagits en allmän bestämmelse, enligt vilken jordbrukskasserörelsen

skall ha till huvudsakligt ändamål att tillgodose jordbrukets

kreditbehov samt att främja sparverksamhet. Därmed torde dispensregeln

i nu förevarande paragraf ha vunnit sådan stadga, att den nyss åtex-- givna anmärkningen kan anses ha förlorat sin udd. Enligt min mening blir

det av utredningen förordade systemet för reglering av medlemskap i jordbrukskassa

efter tillkomsten av ändamålsbestämmelsen i 1 § väl ägnat att

i princip läggas till grund för lagstiftning.

Vad angår detaljerna i utredningsförslaget är det naturligt

att bland de särskilt angivna kategorier, som skall kunna

antagas till medlemmar i jordbrukskassa, upptagits ägare och

brukare av fastighet inom kassans verksamhetsområde. Förslaget

har i denna del ej föranlett erinringar. Jag torde beti-äffande utformningen

av bestämmelserna därom endast få erinra, alt uttrycket »bruka» fastighet

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

får anses innebära krav på någon form av aktivt utnyttjande; blotta boendet

i en förhyrd lägenhet lärer icke vara att hänföra till »brukande» av fastighet.

— Jag har intet att erinra mot utredningens förslag att utländsk

medborgare skall kunna bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han

innehar de kvalifikationer som eljest erfordras.

Begreppet jordbruksorganisation har i förslaget bestämts på

ett sätt som föranlett erinran blott från en remissistans. Denna anser, att

aktiebolag för att kunna vinna anslutning till jordbrukskassa såsom jordbruksorganisation

bör vara av »kooperativ» karaktär. Denna uppfattning

får anses ha fog för sig. Enligt min mening torde den emellertid i stort sett

vara tillgodosedd redan med utredningsförslagets avfattning av lagtexten

i denna del. Beträffande frågan om vilka jordbruksorganisationer som bör

kunna anslutas till jordbrukskassa, finner jag skäl att till utredningens

reflexioner foga en erinran om att det enligt min mening är önskvärt, att

endast jordbruksorganisationer vilkas kreditbehov kan tillgodoses av jordbrukskassa

anslutes dit. Uppdelning av krediter mellan jordbrukskassa och

centralkassa bör nämligen enligt min mening i görligaste mån undvikas.

Jag återkommer härtill vid 22 och 24 §§. — Lagen innehåller icke någon

föreskrift om den lokala anknytning till jordbrukskassa som skall erfordras

för att jordbruksorganisation skall kunna bli medlem. Jag har ansett att

den reglering därav som kan visa sig erforderlig lämpligen bör ankomma

på jordbrukskasserörelsen själv. Jag återkommer till denna fråga i min

redogörelse för vad utredningen i 22 § föreslagit rörande medlemskap i

centralkassa.

Skiljaktiga meningar föreligger om lämpligheten av att föra k o m m u n

till de kategorier som i första hand skall kunna bli medlemmar. För min

del instämmer jag i jordbrukskasseutredningens förslag härom. Förslaget

har f. ö. vid remissbehandlingen uttryckligen gillats av Svenska landskommunernas

förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska jordbrukskreditkassan.

Kommuner, främst då landskommuner där jordbruksbefolkningen

utgör flertalet, är efter mitt bedömande samfälligheter av sådant

slag, att de bör kunna anslutas till jordbrukskasserörelsen. Kommun

har tidigare haft möjlighet bli medlem i jordbrukskassa, men denna möjlighet

togs bort genom en författningsändring år 1930. Motiveringen därtill

var att jordbrukskassornas inlåningsrätt genom en samtidig ändring

skulle bortfalla. När kommun ej vidare skulle kunna sätta in pengar i jordbrukskassa

ansågs det icke finnas tillräckliga skäl att bibehålla kommunernas

möjlighet att vinna medlemskap (SOU 1930: 2 s. 43; prop. 268/1930

:s. 94). Emellertid är läget numera att många kommuner utan att vara

medlemmar anlitar jordbrukskassor, i dessas egenskap av ombud för centralkassa,

för insättningar. Ofta rör det sig om insättningar till betydande

belopp. Det skäl mot kommuns medlemskap som föranledde 1930 års författningsändring

har således visat sig icke föreligga i praktiken. Den omständigheten

att kommuner anlitar jordbrukskassor i den utsträckning som

sker torde få tolkas som ett tecken på att de anser sig ha en naturlig an
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1950

55

knytning till jordbrukskasserörelsen. Det synes skäligt och praktiskt att

kommuner med denna åsikt ånyo får möjlighet att ansluta sig till jordbrukskassa

och därmed att utnyttja kasserörelsen både för insättningar och

för att erhålla kredit. Det ligger i sakens natur, att endast sådana kommuner

vilkas befolkning till betydande del har anknytning till jordbruket eller

dess binäringar, kommer att önska medlemskap i jordbrukskassa. Ur gränsdragningssynpunkt

torde anmärkning ej kunna riktas mot att sådana kommuner

upptages såsom medlemmar i jordbrukskassa. Jag vill i samband

härmed tillfoga, att jordbrukskassas befattning med kreditgivning till kommuner

— liksom dess kreditgivning till jordbruksorganisationer — blir av

sådant slag att särskild uppmärksamhet från de högre kasseledens sida

torde böra ägnas dels spörsmålet i vad mån beslut om sådan kredit skall

underställas centralkassan för godkännande dels frågan i vad mån dylika

krediter genom jordbrukskassans förmedling bör lämnas av jordbrukets

bank.

Jag har nyss uttalat, att dispensregeln genom införandet av den

allmänna bestämmelsen om jordbrukskasserörelsens ändamål i 1 § fått

större stadga än vad den kan anses ha enligt utredningsförslaget, där en

sådan bestämmelse saknas. Den ram inom vilken medlemmar skall kunna

rekryteras, har genom ändamålsbestämningen kommit att bli klarare och

snävare. Emellertid kan jag trots den skillnad som alltså består mellan utredningsförslaget

och departementsförslaget i stort sett ansluta mig till vad

utredningen anfört rörande dispensregelns tillämpning. Som jag tidigare

nämnt förutsättes i författningar redan nu att jordbrukskassor skall kunna

lämna statligt garanterade lån till studerande in. fl. Dessa måste då också

kunna bli medlemmar. Jag vill emellertid göra det påpekandet att man

inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden efter det den nya lagstiftningen

trätt i kraft, torde böra iakttaga, att medlemsrekryteringen till

kasserörelsen, med de jämkningar som kan anses betingade av skäligt hänsynstagande

till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets utveckling, hålles

inom de hittills tillämpade gränserna.

Vad slutligen angår riksorganisationens överinseende

över medlemsfrågorna vill jag i likhet med utredningen och med beaktande

av vad som anförts i ett par remissyttranden särskilt understryka att riksorganisationen

bör se till att förevarande paragraf kommer att tillämpas

med iakttagande av reglerna i It § föreningslagen. Detta betyder, å ena

sidan, att möjlighet till medlemskap enligt 12 § första stycket icke skall

vara liktydigt med rätt därtill, men å andra sidan också, att de villkor som

kvalificerar och som diskvalificerar för medlemskap så långt möjligt skall

fastställas av rörelsen. Jag anser emellertid icke erforderligt att erinran

härom, genom hänvisning till It § föreningslagen, upptages i själva lagtexten.

— Tilläggas må att vad jag nyss i frågan om dispensprövning uttalade

om återhållsamhet har tillämpning jämväl på riksorganisationens

befattning med medlemsfrågor enligt 12 § tredje stycket.

Efter dessa överväganden har jag, med allenast vissa formella jämkning
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bankontskottets utlåtande nr 26 år 1956

ar, upptagit den av utredningen föreslagna 12 § i departementsförslaget

med oförändrat paragrafnummer.

15 §.

I denna paragraf har intagits bestämmelser om skyldighet för jordbrukskassa

att underkasta sig centralkassas och riksorganisationens

kontroll.

Gällande lagstiftning. Jordbrukskasseförordningen innehåller flera stadganden

om skyldighet för jordbrukskassorna att i olika hänseenden ställa

sig till efterrättelse vad centralkassan och jordbrukskreditkassan föreskriver.

En allmän bestämmelse återfinnes i 64 § jordbrukskasseförordningen.

Den föreskriver, att jordbrukskassa i fråga om skötseln av sin rörelse och

sina räkenskaper skall ställa sig Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassans

instruktioner och anvisningar till efterrättelse. Jordbrukskassa

skall vidare enligt samma bestämmelser lämna Svenska jordbrukskreditkassans

och centralkassans styrelse och revisorer alla uppgifter som påkallas.

Den allmänna bestämmelsen i 64 § jordbrukskasseförordningen kompletteras

av särskilda regler, enligt vilka anvisningar kan meddelas — av

Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa eller av Svenska jordbrukskreditkassan

efter centralkassas hörande — om jordbrukskassas räntesättning

enligt 65 § jordbrukskasseförordningen, om kontroll över jordbrukskassas

in- och utbetalningar av medel m. in. enligt 61 § jordbrukskasseförordningen

och om skyldighet för jordbrukskassa att inhämta godkännande

av centralkassa innan vissa krediter beviljas enligt 58 § sjunde stycket jordbrukskasseförordningen.

Utredningen. 15 § utredningsförslaget innehåller en generell bestämmelse

enligt vilken jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner

och anvisningar för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörelsens

riksorganisation och centralkassan. Bestämmelsen är avsedd att träda

i stället för både jordbrukskasseförordningens allmänna bestämmelse och

dess speciella bestämmelser. En förutsättning för att riksorganisationen och

centralkassa skall kunna utöva ledning och tillsyn över jordbrukskassa är

att de har tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper och andra handlingar

och att de kan få upplysningar, som de i övrigt begär angående verksamheten.

Lagrummet innehåller därför föreskrift om skyldighet för jordbrukskassa

att tillhandagå behöriga företrädare för riksorganisationen och

centralkassan i dessa hänseenden. Vem som skall anses behörig och hur behörigheten

skall styrkas blir, förklarar utredningen, en organisatorisk angelägenhet,

som får ordnas inom kasserörelsen.

Jordbrukskasseutredningen framhåller, att den hyser uppfattningen att

viss enhetlighet i kasserörelsens verksamhetsutövning är en förutsättning

för att rörelsen skall kunna behålla och utveckla den stadga som nåtts och

att författningsmässiga garantier därför är påkallade. Fördenskull har ut
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

57

redningen ej satt i fråga annat än att hittillsvarande skyldighet för jordbrukskassa

att ställa sig till efterrättelse topporganisationens och centralkassans

anvisningar och instruktioner i fråga om verksamheten skall bestå.

Utredningen har velat utforma lagbestämmelserna så att det vid förefallande

behov skall vara möjligt att utvidga området för de högre ledens ledning

och tillsyn över verksamheten i jordbrukskassa.

Reglerna i 15 § gäller centralkassas och riksorganisationens befogenheter

att ge anvisningar och föreskrifter beträffande jordbrukskassornas verksamhet.

Specialbestämmelser med liknande befogenheter, avseende organisatoriska

spörsmål, behandlas bl. a. i 12 § om medlemskap i jordbrukskassa.

Föreskriften i 15 § om jordbrukskassas skyldigheter att ställa sig till

efterrättelse vad riksorganisationen och centralkassan föreskriver i fråga

om verksamheten motsvaras av föreskrifter i avsnitten om dessa, vari de

utrustas med motsvarande befogenheter (departementsförslaget 17 och

28 §§).

Yttrandena. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot bestämmelserna

i förevarande lagrum.

Departementschefen. Mot lagrummet i den av utredningen föreslagna avfattningen

har ej framställts någon erinran vid remissbehandlingen och ej

heller jag har funnit skäl till anmärkning däremot. Paragrafen har därför

med endast vissa formella jämkningar överförts till departementsförslaget.

Jag torde emellertid få tillfoga, att jag förutsätter att riksorganisationen

och centralkassorna kommer att använda de befogenheter, som skall tillkomma

dem jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf i all den utsträckning,

som erfordras för att åstadkomma att den samlade kasserörelsens

verksamhet kommer att drivas på ett så rationellt och betryggande

sätt som möjligt. Föreskrifterna skall kunna avse såväl sådant som rör

kontorsrutinen som frågor av mera principiell betydelse i fråga om verksamhetens

bedrivande. Av särskild vikt torde vara att uppmärksamhet

ägnas åt frågan i vad mån jordbrukskassa genom instruktion eller anvisningar

skall åläggas inhämta centralkassans godkännande innan krediter

överstigande visst belopp eller av viss beskaffenhet utlämnas.

Lagrådet har anfört bl. a.:

Rörande de övervakande uppgifter som skola ankomma på riksorganisationen

anföres i remissprotokollet att dessa skola gälla intern kontroll,

d. v. s. räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering in. in. Centralkassornas

tillsyn över anslutna jordbrukskassor skall uppenbarligen innefatta

även kontroll av dylik art. Då det sålunda är avsett att riksorganisationen

och centralkassa skola äga rätt och plikt att verkställa även kassakontroll

och inventering hos underlydande kreditkassor, torde för dessa höra stadgas

en motsvarande skyldighet att hålla inneliggande kontanta medel och övriga

tillgångar tillgängliga för sådan granskning. Föreskrift härom torde böra in
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Rankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

flyta i 15 och 25 §§ och kan lämpligen utformas i anslutning till motsvarande

bestämmelse i 74 §.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer lagrådet att 15 § kompletteras

med föreskrift för jordbrukskassa att för granskning hålla hos

kassan inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar tillgängliga för behöriga

företrädare för riksorganisationen och centralkassan.

Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets hemställan.

23 §.

I denna paragraf upptages de bestämmelser, som skall göra det möjligt

lör kasserörelsen att försöksvis driva verksamhet enligt tvåledssystem i

den formen att centralkassorna, under riksorganisationen, arbetar utan

jordbrukskassor. Paragrafen saknar motsvarighet i jordbrukskasseförordningen.

Utredningen. 23 § utredningsförslaget innebär, att Kungl. Maj:t skall

kunna lämna viss centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller del

därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

Tillståndet innebär att vederbörande centralkassa, såvitt gäller det område

som avses med tillståndet, skall äga antaga medlemmar enligt samma bestämmelser

som jordbrukskassa. Kungl. Maj:t kan vidare i samband med

lillståndsgivningen meddela de särskilda föreskrifter om kassans organisation

och verksamhet som prövas erforderliga.

I sin motivering till förslaget anför utredningen, att den velat bereda

kasserörelsen viss möjlighet att experimentera med tvåledssystem i den angivna

formen. Kasserörelsen kan givetvis underlåta att begagna sig därav.

Men vill rörelsen utnyttja den givna möjligheten, har den att i de aktuella

fallen hos Kungl. Maj:t göra framställning om sådant tillstånd som avses

i paragrafen.

Utredningen har avsett att experiment skall kunna göras i begränsad skala.

I betänkandet framhålles att det kan vara praktiskt att göra experiment

utan att man medvetet syftar till en övergång till tvåledssystem, t. ex. om

en jordbrukskassa likviderat och man finner det lämpligare att — kanske

som ett provisorium — inom dess område driva rörelse direkt med centralkassa

i stället för att bilda en ny jordbrukskassa. Utredningen har därför

föreslagit, att tillstånd ej skall behöva avse hela centralkassans område

utan skall kunna inskränkas t. ex. till vad som motsvarar en eller ett par

anslutna jordbrukskassors verksamhetsområden.

Utredningen anför vidare, att den vid utformningen av förevarande paragraf

beaktat, att centralkassa måste ha möjlighet att antaga medlemmar

enligt samma regler som jordbrukskassa inom de områden, där den skall

fullgöra jordbrukskassas funktioner. Därför bär en särskild regel därom

givits. I och med att vederbörande blivit medlem i centralkassan, blir centralkassan

också berättigad att bereda dem krediter enligt de vanliga, för

båda kasseleden godkända reglerna. Centralkassorna är, konstaterar utred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

ningen, såsom jordbrukskasserörelsens mest bankmässiga organ, tekniskt

val rustade att övertaga denna kreditgivning. De för centralkassor i allmänhet

gällande reglerna om inlåning, kassareserv o. s. v. torde, såvitt utredningen

ansett sig kunna bedöma, oförändrade kunna tillämpas även vid en

omläggning av centralkassas verksamhet enligt 23 § utredningsförslaget.

Med hänsyn därtill har anledning ej funnits föreligga att i lagrummet upptaga

andra särskilda undantagsbestämmelser. Eftersom det emellertid kan

komma att visa sig att vissa särregler blir av behovet påkallade, har utredningen

öppnat möjlighet för Kungl. Maj :t att meddela sådana i samband

med att tillstånd enligt paragrafen lämnas.

I den mån det vid en tillämpning av 23 § uppkommer tekniska problem

av sådant slag, som ej beröres i jordbrukskasselagstiftningen, får det enligt

vad jordbrukskasseutredningen vidare anför, ankomma på jordbrukskasserörelsen

själv att lösa dessa. En fråga av detta slag är hur centralkassas

medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra jordbrukskassa,

skall vara representerade på centralkassas stämma och vilken rösträtt

som skall tillkomma dem. Kasserörelsens lösningar av dylika spörsmål,

vilka ibland torde få formen av stadgeändringar som kräver Kungl. Maj:ts

godkännande, bör, förklarar utredningen, uppenbarligen framläggas i ansökningsärendet

rörande tillstånd.

Utredningen har slutligen diskuterat övergång till tvåledssystem ur mera

principiella synpunkter och därvid framför allt berört möjligheten att vid

ett bortfall av jordbrukskassorna bibehålla jordbrukskasserörelsens lokala

förankring. Därom anföres i betänkandet.

Det kan göras gällande, att just kasserörelsens lokala organ, alltså jordbrukskassorna,

utgör kärnan i kasserörelsen och att ett slopande av dessa

organ skulle kunna lossa banden mellan rörelsen och de enskilda medlemmarna

på ett sådant sätt, att rörelsen skulle bli mindre attraktiv på de enskilda

jordbrukarna, vilkas intressen den i första hand skall tjäna.

Gentemot denna uppfattning har inom utredningen anförts, att centralkassa

torde ha möjligheter att behålla rörelsens lokala kontakter även om

jordbrukskassorna upphör att existera såsom självständiga enheter. Det

torde t. ex. vara möjligt att behålla förutvarande styrelse för jordbrukskassa

såsom lokalstyrelse med lämpligt avpassade befogenheter. Skillnaden

mellan verksamheten enligt treledssystem och enligt tvåledssystem skulle

därför enligt utredningens mening ej behöva bli så stor. Det har vidare

framhållits, att kassorna numera genom kommunikationernas utveckling

kan uppehålla erforderliga kontakter med sina medlemmar och betjäna

dem inom betydligt större områden än som tidigare varit möjligt. De lokala

enheterna kan därför normalt vara större än tidigare. Detta har i någon

män bidragit till att framkalla den förut berörda tendensen att slå

samman jordbrukskassorna till större enheter.

Yttrandena. Såsom torde framgå av redogörelsen för huvuddragen i utredningsförslaget

har förslaget om att tvåledssystem av typen riksorganisationen—centralkassa

skall få praktiseras i och för sig ej mött motstånd vid

remissbehandlingen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Bonkoulskottets ullålande nr 26 år 1956

En av länsstyrelsen i Östergötlands län och Svenska jordbrukskreditkassan

framställd erinran, att tillämpningen av 23 § kan befaras medföra att

inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet jordbrukskassa

försvinner har i propositionen upptagits vid behandlingen av 4 §.

Beträffande tillämpningen av 23 § har bank- och fondinspektionen uttalat,

alt det hade varit av intresse om utredningen hade mera utförligt diskuterat

de spörsmål av teknisk natur som får beräknas uppkomma vid en

övergång till tvåledssystem enligt 23 §. Ämbetsverket anför.

Såsom utredningen själv påpekat uppstår vid förordnande enligt 23 § utredningsförslaget

åtskilliga problem av teknisk natur, bl. a. »frågan om

hur centralkassas medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra

jordbrukskassa, skall vara representerade på centralkassas stämma och vilken

rösträtt som skall tillkomma dem.» Denna fråga som delvis har klart civilrättslig

karaktär (jfr Hagbergh-Nisell: Lagen om ekonomiska föreningar,

s. 173) och som följaktligen kan vara svår eller omöjlig att lösa i administrativ

ordning, borde enligt inspektionens förmenande ha blivit närmare

belyst i betänkandet. Det hade likaledes varit värdefullt att utredningen

klarlagt hur den jordbrukskassa skall förfara vars funktioner övertages av

centralkassan — skall jordbrukskassan obligatoriskt likvidera? — samt hur

sistnämnda kassas behållning skall disponeras. Dessa frågor kan givetvis

lösas genom föreskrifter i de blivande normalstadgarna för jordbrukskassorna,

men de har så stort allmänt intresse alt de med fördei hade kunnat

diskuteras i detta sammanhang. Åtskilligt besvärligt granskningsarbete —

som nu får utföras då fråga om fastställande av stadgar för jordbrukskassa

uppkommer — hade därigenom kunnat förberedas, och en mera allsidig bedömning

av hithörande problem kunde ha skett i samband med remissbehandlingen

av betänkandet.

Bank- och fondinspeklionen har vidare fäst uppmärksamheten på frågan

om jäv i kreditförhållanden efter det centralkassa erhållit

fil 1 stånd enligt 23 §. Inspektionen framhåller att styrelseledamot i centralkassa

då kan begära kredit i centralkassan. Eftersom enligt utredningsförslaget

frågan om kredit till styrelseledamot i jordbrukskassa skall underställas

centralkassans prövning, synes enligt inspektionens mening konsekvensen

kräva att centralkassas kredit till styrelseledamot skall underställas

riksorganisationens prövning. Detta förhållande bör beaktas vid förordnande

enligt 23 §.

Departementschefen. Såsom jag tidigare uttalat, finner jag det önskvärt,

atl kasserörelsen får den av jordbrukskasseutredningen föreslagna möjligheten

att försöksvis driva verksamhet efter tvåledssystem. De för centralkassa

gällande lagreglerna torde vid en tillämpning av tvåledssystem av

denna typ behöva kompletteras, förutom med den i 23 § upptagna regeln

att centralkassa, såvitt gäller område där tvåledssystem skall råda, skall äga

antaga medlemmar enligt de bestämmelser som gäller jordbrukskassa, även

med regler som ger centralkassan möjlighet att öka utlåningen till jordbruksorganisationer

samt till kommuner utöver de kvoter om en tiondel till

vardera kategorien som gäller för centralkassa. Sådana regler har upptagits

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1656

61

i 24 § tredje stycket andra punkten. Jag vill understryka, att en övergång

jämlikt 23 § till tvåledssystem underlättas av att centralkassa och de anslutna

jordbrukskassorna i så inånga hänseenden, t. ex. vid beräkning av

inlåningsrätt och kassareserv, i lagförslaget behandlas såsom en faktisk enhet.

Ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att i mån av behov i samband med att

tillstånd lämnas utfärda särskilda föreskrifter, torde dock, såsom utredningen

också framhållit, lämpligen böra inrymmas i lagtexten. Det må emellertid

framhållas, att bemyndigandet avser utfärdande av föreskrifter som

kompletterar de lagstadganden som gäller centralkassa och jordbrukskassa,

ej meddelande av föreskrifter som ersätter lagstadgandena.

Bank- och fondinspektionen har ansett det önskvärt, att tekniska spörsmål

av den art, som utredningen anser det ankomma på kasserörelsen att

själv lösa, blivit mera diskuterade i betänkandet. I anledning härav vill jag

i anslutning till de av inspektionen särskilt berörda frågorna såsom min

uppfattning uttala, att jag förutsätter att jordbrukskassa, vars rörelse skall

övertagas av centralkassa enligt 23 §, obligatoriskt skall likvidera. Det förfarande

som bör komma till användning i sådana fall, synes böra överensstämma

med det f. n. vid sammanslagning av jordbrukskassor praktiserade.

Detta beskrives i jordbrukskasseutredningens betänkande i kommentarerna

till 86 § utredningsförslaget. Tillämpat på sammanslagning av jordbrukskassa

med centralkassa vid övergång till tvåledssystem enligt 23 § skulle

detta förfarande innebära, att jordbrukskassan överlåter sina tillgångar och

skulder, d. v. s. hela sin rörelse, till centralkassan, varjämte medlemmarna

i jordbrukskassan överföres till centralkassan. Jordbrukskassans rörelse

fortsättes av centralkassan, medan jordbrukskassan likviderar. Av det sagda

följer även att jordbrukskassas behållning i sin helhet bör övergå till

centralkassan, överhuvudtaget bör den ändring som sker ofta kunna inskränka

sig till att jordbrukskassan upphör att vara självständig juridisk

person, d. v. s. vad som sker är en rent strukturmässig ändring i kasserörelsens

inre organisation. Ändringen bör syfta till en förstärkning av rörelsens

effektivitet. Man bör således alltid söka undvika att kasserörelsen såsom

sådan genom övergång till tvåledssystem får vidkännas avgång av medlemmar

eller eget kapital eller att annan för rörelsen menlig följd av övergången

till tvåledssystem uppkommer.

Vad beträffar frågan om rösträtten för olika kategorier medlemmar efter

en övergång till tvåledssystem enligt 23 § så torde det icke behöva medföra

större svårigheter för kasserörelsen att själv finna rättvisa och ändamålsenliga

normer därför. Bland olika tänkbara lösningar för det fall att centralkassa

kommer att erhålla tillstånd jämlikt 23 § beträffande allenast del

av sitt område medan i övriga delar av området jordbrukskassorna kvarstår

må nämnas den, att medlemmarna från ettvart av de områden, som

tidigare varit verksamhetsområde för upplöst jordbrukskassa, på lämpligt

sätt organiserade såsom valkorporation, får utse fullmäktige till centralkassans

stämma till antal som motsvarar det antal röster vid stämman som

skulle ha tillkommit den upplösta jordbrukskassan.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Har tillstånd jämlikt 23 § lämnats för hela centralkassans område innebär

detta, att centralkassans medlemskrets blir av samma slag som en jordbrukskassas

med det undantaget att i medlemskretsen kommer att ingå de

jordbruksorganisationer, som på grund av sin storlek eller beskaffenhet

redan tidigare varit medlemmar i centralkassan. I sådant fall torde det måhända

vara lämpligast att centralkassan inför liknande system för beräkning

av rösträtten som jordbrukskassa. Om jordbrukskassorna skulle ha

tillämpat principen en medlem—en röst kan en sådan övergång emellertid

komma att medföra att de jordbruksorganisationer som redan före övergången

varit medlemmar i centralkassan får ett väsentligt minskat inflytande.

Det kan tänkas vara skäligt att dessa jordbruksorganisationer får en

högre rösträtt än de jordbruksorganisationer och andra som tidigare varit

medlemmar i jordbrukskassan. En gynnsammare ställning i fråga om rösträtten

för dessa jordbruksorganisationer kan måhända vara särskilt svår

att komma ifrån, för den händelse de betalar väsentligt större insatser eller

inträdesavgifter än övriga medlemmar. Den medlemmarna tillkommande

rösträtten torde komma att utövas inom valkorporationer för utseende av

fullmäktige till centralkassans stämma.

Med det sist sagda har jag ej velat taga ställning till vilken lösning jag

för min del finner lämpligast utan allenast velat föra diskussionen om uppkommande

problem vidare och antyda efter vilka linjer rimliga lösningar

kan stå att finna. I likhet med utredningen anser jag nämligen att det i

första hand bör ankomma på kasserörelsen själv att träffa de avgöranden

som erfordras. Det torde emellertid av det sagda framgå att kasserörelsen

på ett så tidigt stadium som möjligt bör uppmärksamma de problem

bl. a. i frågor om rösträtt och beträffande bidrag i form av avgifter och insatser

som kan uppkomma vid tillämpning av förevarande paragraf i jordbrukskasselagstiftningen.

Jag torde här få tillägga, att jag delar bank- och fondinspektionens uppfattning

att fråga om centralkassas kredit, efter övergång till tvåledssystem

enligt 23 §, till vissa funktionärer i centralkassan bör underställas riksorganisationens

prövning och att föreskrift härom bör meddelas vid förordnande

enligt 23 §.

De här gjorda övervägandena är ej ägnade att föranleda ändring i den

av utredningen föreslagna lydelsen av 23 § lagförslaget. Paragrafen har

därför oförändrad överförts till departementsförslaget.

24 §.

I denna paragraf lämnas allmänna bestämmelser om centralkassornas

utlåning. Bl. a. upptages där bestämmelser om maxim ikvot för centra

1 k a s s a s utlåning till jordbruksorganisationer och

kommuner. Därom anför departementschefen följande:

Jag delar jordbrukskasseutredningens uppfattning, att utlåningen till

jordbruksorganisationer bör hållas inom vissa i lag angivna gränser. Visserligen

torde eu viss förskjutning av proportionerna mellan kasserörelsens

s. 63 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1656

63

utlåning till enskilda jordbrukare, å ena, samt den industribetonade utlåningen

till jordbruksorganisationer, å andra sidan, mot utlåning av det

senare slaget böra godtagas. Men det torde vara av betydelse för kontinuiteten

och stabiliteten i rörelsen att denna förskjutning inte sker alltför hastigt,

utan i sådan takt att rörelsen hinner anpassa sig efter de särskilda krav

på bankmässig bedömning m. m. som en utvidgad långivning av detta slag

kommer att medföra. För en i lag fixerad begränsning av denna slags långivning

talar också det av mig tidigare uttalade allmänna önskemålet, att

jordbrukskasserörelsens verksamhet i stort sett bör utövas inom det område,

där rörelsen hittills enligt författning eller av tradition har verkat.

Den avgränsning, som enligt min mening alltså bör ske, torde såsom bankoch

fondinspektionen anmärkt böra träffa såväl centralkasseledet som

jordbrukskasseledet. Lämpligare än att låta begränsningen avse den sammanlagda

utlåningen från centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor,

vilket bank- och fondinspektionen förordat, synes vara att låta begränsningen

gälla centralkasseledet för sig och jordbrukskasseledet för sig. Vad

beträffar utmätandet av den kvot, som bör fastställas, har jag stannat för

en tiondel i båda kasseleden. Denna gränsdragning innebär lättnad

i förhållande till vad nu gäller och den medger en ej obetydlig expansion

av nuvarande utlåning av detta slag. Med tanke på att inrättandet

av jordbrukets bank kan antagas medföra ytterligare vidgade möjligheter

till kreditgivning åt jordbruksorganisationer från kasserörelsen, inberäknat

banken, synes kasserörelsens önskemål om lättnader i nuvarande

restriktioner vara tillgodosedda. En dispensmöjlighet synes påkallad för

fall som avses i 23 §. Jag har låtit tillfoga en bestämmelse att Kungl. Maj:t

i sådana fall skall äga bestämma om kvot för centralkassan, överstigande

eu tiondel men ej en sjättedel.

Efter ha hänvisat till 14 §, som innehåller motsvarande stadganden för

jordbrukskasseledet, och påpekat att för jordbrukskassas utlåning till

kommuner skall gälla enahanda begränsning som för utlåningen till jordbruksorganisationer,

fortsätter departementschefen: Jag förordar att begränsningen

fullföljes, så att även i centralkasseledet den sammanlagda utlåningen

till kommuner hålles inom samma kvot som för jordbruksorganisationer.

För en i lag fixerad övre gräns för den sammanlagda utlåningen

till kommuner kan åberopas samma skäl som de vilka anförts för begränsningen

av utlåningen till jordbruksorganisationer.

25 g.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för centralkassa att

underkasta sig riksorganisationens kontro 1 I.

('',(illande lagstiftning upptar i 42 g första stycket jordbrukskasseförordningens

bestämmelser, innefattande en allmän skyldighet för centralkassa

att underordna sig Svenska jordbrukskreditkassan i fråga om skötseln av

sin rörelse liksom också skyldighet att tillhandahålla alla uppgifter som på
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

kallas. Vidare finnes i 43 § jordbrukskasseförordningen stadgande, enligt

vilket jordbrukskreditkassan har befogenhet att ge anvisningar för centralkassornas

räntesättning.

Utredningen har i sitt lagförslag upptagit en allmän bestämmelse om skyldighet

för centralkassa att ställa sig till efterrättelse vad riksorganisationen

föreskriver i fråga om centralkassornas verksamhet. Paragrafen har i utredningsförslaget

avfattats på liknande sätt som 15 §, vilken rör jordbrukskassas

skyldighet att underkasta sig riksorganisationens och centralkassas ledning

och kontroll. Utredningen åberopar i sin motivering till förevarande

paragraf vad den anfört rörande 15 §.

Departementschefen, som med vissa formella jämkningar upptagit de av

utredningen föreslagna bestämmelserna, hänvisar beträffande sitt ställningstagande

till paragrafen i tillämpliga delar till vad han yttrat i fråga om 15 §.

Lagrådet har, under åberopande av vad lagrådet anfört vid 15 §, hemställt

att nu förevarande paragraf kompletteras med föreskrift för centralkassa

att för granskning hålla hos kassan inneliggande kontanta medel och övriga

tillgångar tillgängliga för behöriga företrädare för riksorganisationen.

Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets hemställan.

30 §.

Denna paragraf avser att översiktligt angiva kreditkassornas

rörelseformer. Den saknar motsvarighet i gällande lagstiftning.

Utredningen. I utredningens lagförslag innehåller 41 § bestämmelser om

vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor skall äga

driva utöver in- och utlåning. Enligt utredningsförslaget skall sålunda centralkassa

äga förmedla inhemska obligationslån och kommunlån, ingå garantiförpliktelser

med iakttagande av de regler för kredit som meddelas i

jordbrukskasselagstiftningen, ombesörja betalningsuppdrag och liknande

uppdrag samt mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Beträffande

jordbrukskassa stadgas i paragrafens andra stycke, att den skall

äga utöva verksamhet av de för centralkassa angivna slagen i den mån

jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgiver. Kreditkassorna skall

emellertid ej vara betagna möjligheten att utöva ytterligare former av särskild

bankmässig verksamhet. Därför skall emellertid enligt tredje stycket

av samma paragraf fordras tillstånd av Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar.

I motiveringen till paragrafen uttalar utredningen, att den velat sanktionera,

att kreditkassorna skall äga utöva även annan bankmässig verksamhet

än in- och utlåning. I betänkandet påpekas, att affärsbankerna enligt banklagstiftningen

jämte in- och utlåning av penningar äger idka annan verksamhet,

som därmed står i samband. Banklagstiftningen utsäger ej vad slags

verksamhet — utöver handel med viss egendom — som skall omfattas av bestämmelsen.

En närmare reglering upptages i bankernas bolagsordning. För

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

65

kassornas del har det synts vara att föredraga att ha en sådan reglering i

lagen.

Den dispensmöjlighet som föreslagits i paragrafens tredje stycke lägger i

Kungl. Maj:ts hand att själv eller genom myndighet som Konungen förordnar

utvidga ramen för kreditkassas verksamhet. Vid en utvidgning av

affärsbanks verksamhet erfordras ändring i bankens bolagsordning och

Kungl. Maj :ts eller därtill förordnad myndighets stadfästelse på ändringsbeslutet.

Utredningen menar, att i dess förslag förfarandet för kreditkassornas

del avpassats så att det något påminner om motsvarande förfarande för

bankerna.

Yttrandena. Svenska bankföreningen samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare har anmärkt, att jordbrukskasseutredningens förslag

såsom helhet betraktat innebär alltför långtgående utvidgningar av kreditkassornas

bankmässiga verksamhet. Remissinstanserna har i samband

därmed pekat på bestämmelserna i 41 § utredningsförslaget. Sparbanksinspektionen

ifrågasätter behovet och lämpligheten av att jordbrukskassa skall

äga utöva alla funktioner, som angives i paragrafen. Särskilt gäller inspektionens

tvekan mottagandet av värdehandlingar till förvaring och förvaltning.

Sysslandet därmed ställer nämligen stora krav på organisation och

personell utrustning. Inspektionen anmärker vidare, att tillsynsmyndigheten

och icke, såsom i förslaget, jordbrukskasserörelsens riksorganisation bör

äga ge jordbrukskassa tillstånd att utöva de former av verksamhet, som angives

i paragrafen.

Departementschefen. Bl. a. i syfte att något närmare anpassa rörelseavsnittet

i jordbrukskasselagstiftningen till motsvarande bestämmelser i banklagstiftningen,

har jag ansett att det bör inledas med en paragraf som innehåller

en översiktlig bestämmelse om vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets

kreditkassor äger utöva. Däri bör tydligen till en början stadgas att

jordbrukskassa må utlåna penningar och anskaffa medel för utlåningen i

den ordning jordbrukskasselagstiftningen föreskriver samt att centralkassa

skall äga in- och utlåna penningar. Att strikt begränsa rörelsen härtill är

emellertid icke tänkbart utan lagen om jordbrukskasserörelsen synes — liksom

1 § 1955 års lag om sparbanker och 53 § 1955 års lag om bankrörelse —

böra medge kreditkassorna att idka i samband med dessa rörelseformer stående

verksamhet. Till sådan verksamhet torde få hänföras t. ex. placeringar

av annat slag än utlåning — jämför 40 § departementsförslaget — viss service

in. in. I förevarande paragraf torde vidare, på sätt utredningen föreslagit

i 41 § av sitt lagförslag, böra angivas vissa särskilda former av bankmässig

verksamhet som centralkassa skall äga ägna sig åt. Av hänsyn till det

allmänna önskemålet, att kasserörelsens verksamhet även efter genomförandet

av förevarande lagstiftning väsentligen skall hållas inom hittillsvarande

gränser, har jag ansett mig böra inskränka de former av särskild bankmässig

verksamhet som fritt skall få utövas av centralkassa till ingående av

5 llihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 26

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

garantiförbindelser och förmedling av inhemska obligationslån och kommunlån.

Jämväl jordbrukskassa bör enligt min mening kunna få utöva

dessa rörelsegrenar men endast under förutsättning att Kungl. Maj:t eller

myndighet som Kungl. Maj :t förordnar meddelar tillstånd därtill. Såväl centralkassa

som jordbrukskassa bör vidare kunna få tillstånd att utöva annan

särskild verksamhet. I första hand bör sådant tillstånd komma i fråga beträffande

mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Jag

förutsätter, att denna tillståndsgivning kommer att uppdragas åt tillsynsmyndigheten.

Tillståndsgivningen bör ske i liknande former, som sparbanksinspektionens

tillståndsgivning enligt 6 § kungörelsen den 3 juni 1955

(nr 422) om sparbanker i fråga om sparbankernas förvaring och förvaltning

av värdehandlingar. Regler av samma innehåll har fördenskull upptagits

i tredje stycket av förevarande paragraf. Jag vill i tydlighetens intresse

tillägga, att kreditkassorna — liksom sparbankerna — bör äga hålla

kassafack utan tillstånd av myndighet. Erforderlig kontroll över kassornas

kassafackrörelse får upprätthållas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

I departementsförslaget har 30 § avfattats så att den till sitt innehåll överensstämmer

med vad jag här anfört.

Lagrådet. Med förevarande stadgande har enligt departementschefens specialmotivering

till paragrafen avsetts att giva en översiktlig bestämmelse

om vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor äga

bedriva. Utöver vissa särskilt för jordbrukskassa och särskilt för centralkassa

angivna rörelseformer, vilka städse skola vara tillåtna, skall såväl

jordbrukskassa som centralkassa under förutsättning av särskilt tillstånd

av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar kunna få idka även

annan bankmässig verksamhet. Häri har ej stadgats annan ovillkorlig inskränkning

än att tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och

förvaltning ej må meddelas med mindre sådan verksamhet prövas kunna

med trygghet anförtros åt kassan. Med den avfattning paragrafen sålunda

erhållit har den efter ordalagen kommit att innebära, att jordbrukskassa

skulle kunna få tillstånd jämväl att för egen räkning driva inlåning från

allmänheten. Då detta ej lär vara meningen, hemställes att lydelsen ändras

så, att det framgår att jordbrukskassa under inga förhållanden skall få idka

sistnämnda slag av verksamhet.

Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets hemställan.

40 §.

I denna paragraf har bl. a. intagits ett stadgande om kreditkassas rätt

att förvärva vissa aktier m. in. Efter att ha redogjort för jordbrukskasseutredningens

förslag, som innebar att kreditkassa skulle få göra

sådana förvärv intill belopp motsvarande högst hälften av kassas eget kapital,

och efter att ha anmält den kritik som från vissa remissinstansers

sida anförts mot detta förslag, uttalar departementschefen om denna fråga:

s. 67 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

67

Vad som anförts mot förslaget att lämna kreditkassa möjlighet till förvärv

av aktier i jordbrukets bank m. m. intill belopp motsvarande hälften

av kassans eget kapital synes vara värt beaktande. De bestämmelser som

skall upptagas i lagstiftningen bör, av de skäl remissinstanserna anfört, enligt

min mening göras väsentligt restriktivare än de som utredningen föreslagit.

När man skall ta ställning till hur bestämmelserna bör avfattas erbjuder

sig dels möjligheten att följa lagstiftningen för affärsbanker och föreskriva

att Kungl. Maj :ts tillstånd till aktieförvärv skall inhämtas dels

möjligheten att följa lagstiftningen för sparbanker och i lagen fixera den

kvot som skall gälla för kreditkassas förvärv av här ifrågavarande slag till

högst en tiondel av kassans eget kapital. I valet mellan dessa två alternativ

har jag stannat för det sistnämnda. Därvid har jag särskilt fäst mig vid

att frågan om rätt till förvärv av dessa aktier m. fl. handlingar har ett nära

samband med bestämmelserna om centralkassas inlåning. Dessa bestämmelser

har jag strävat efter att få i sak så lika sparbankernas som möjligt. Det

har förefallit mig riktigt att fullfölja strävandena och söka åvägabringa

största möjliga likhet även i nu förevarande hänseende. Jag har sålunda

stannat för att förorda samma kvot, en tiondel, för kassas aktieförvärv som

för sparbanks. Jag har därjämte stannat för att dylikt förvärv bör få göras

allenast av centralkassa och att kvoten skall beräknas på centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, d. v. s. att samma beräkningsgrund

skall användas som vid bestämmandet av centralkassas inlåningsrätt.

Vidare vill jag förorda att centralkassa, förutom aktier och andelar

i de sammanslutningar varom är fråga, i likhet med sparbank också skall

äga inom den angivna kvoten förvärva förlagsbevis, vilket utställts av sådan

sammanslutning. Anledning synes däremot ej föreligga att driva samordningen

ända därhän att i lagen upptages föreskrift att i lagrummet avsedd

sammanslutning skall verka med Kungl. Maj:ts godkännande. Av de

sammanslutningar, som enligt betänkandet kan komma i fråga, skall jordbrukets

bank vara bankaktiebolag för vilket erfordras kunglig oktroj. Centralkassa

skall vara godkänd av Kungl. Maj:t medan för riksorganisationen

kräves att dess stadgar skall vara stadfästa av Kungl. Maj :t. Dessa sammanslutningar

fyller alltså kravet på Kungl. Maj :ts godkännande. Det synes emellertid

lämpligt att centralkassa beredes möjlighet att vara ansluten till och

inneha andel i Sveriges lantbruksförbund, som ej skall ha godkännande eller

stadfästelse av Kungl. Maj :t. Såsom topporganisation för hela jordbrukets

ekonomiska föreningsrörelse har detta förbund otvivelaktigt till uppgift att

bl. a. tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen. De restriktioner i

fråga om medelsplaceringar som denna paragraf innehåller skall givetvis

ej hindra jordbrukskassa från att erlägga föreskrivna insatser och avgifter

i centralkassa.

49 S.

Denna paragraf utgör eu inledning till detaljbestämmelserna om revision

och anger i vilken utsträckning reglerna i lagen om ekonomiska föreningar

skall gälla.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Jordbrukskasseutredningen föreslog, att av föreningslagens bestämmelser

om revision 45 § och 46 § 1 inom. men ej de återstående bestämmelserna

skulle gälla för jordbrukets kreditkassor. Utredningen ansåg bl. a. att

stadgandet i 46 § 2 mom. föreningslagen om rätt att anlita juridisk person

såsom revisor ej borde gälla kreditkassa liksom ej heller stadgandet i 49 §

föreningslagen om rätt för revisor att anlita biträde. Utredningen hade vidare

från tillämpning på jordbrukets kreditkassor undantagit bestämmelserna

i 48 § föreningslagen om minoritetsrevisor. Sådan revisor ansågs nämligen

obehövlig med hänsyn till att kreditkassorna står under offentlig tillsyn.

I övrigt har utredningen föreslagit bestämmelser som i åtskilliga hänseenden

påminner om dem som gäller enligt banklagstiftningen.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att auktoriserad

revisor, om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,

bör ha rätt att i enlighet med vad som stadgas i 49 § första stycket föreningslagen

anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten anställd lämplig

person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till arbetets art får anses

tillbörligt. Föreningen förklarar att ett sådant medgivande dels skulle

underlätta för yrkesrevisor att åtaga sig uppdraget såsom revisor i jordbrukskassa

dels bidraga till att hålla nere kostnaderna för revisionen.

Departementschefen. Efter mitt bedömande måste det anses vara till nytta

för kasserörelsen att yrkesrevisor, som kreditkassa anlitar, i de fall och i den

mån som angives i 49 § första stycket föreningslagen äger anlita »hos honom

för biträde i revisionsverksamhet anställd, lämplig person» såsom medhjälpare

i revisionsarbetet. En sådan befogenhet för yrkesrevisor torde, såsom

det heter i förarbetena till föreningslagen (prop. 34/1951 s. 159), kunna

befordra en grundlig och effektiv revision.

Också de i 49 § andra stycket föreningslagen meddelade reglerna om rätt

för revisor att efter särskilt samtycke anlita medhjälpare torde enligt min

mening utan men kunna tillämpas på jordbrukets kreditkassor. Däremot

har jag ej ansett det påkallat, att kreditkassorna skall underkastas bestämmelserna

i tredje stycket om länsstyrelses befogenhet att tillåta revisor att

anlita medhjälpare även mot föreningens önskan.

Jag har fördenskull jämkat den av utredningen föreslagna lydelsen av

50 § på sådant sätt att 49 § första och andra styckena men ej tredje stycket

föreningslagen förklarats skola gälla för jordbrukets kreditkassor. Vidare

har redaktionella ändringar vidtagits.

Lagrådet. I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas

räkenskaper skall enligt förevarande paragraf med vissa angivna undantag

gälla vad som är stadgat angående revision i lagen om ekonomiska föreningar.

Undantagen beträffande 47, 48, 50 och 51 §§ föreningslagen, vilka paragrafer

ersättas av bestämmelser i förevarande lag, synas ej föranleda erin
-

ran.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande ur 26 år 1956

69

Vad däremot angår de undantag som gjorts beträffande 46 § 2 mom. och

49 § tredje stycket kan erinras att undantag från föreningslagen, som enligt

1 § i förslaget i princip skall lända till efterrättelse i fråga om kreditkassorna,

icke böra stadgas i andra fall än då det verkligen påkallas av hänsyn

till kassornas särskilda organisation och uppgifter.

Enligt 46 § 2 mom. föreningslagen må, om hos sammanslutning med ändamål

att handhava gemensamma uppgifter för föreningar särskilt revisionsorgan

finnes inrättat, sammanslutningen eller, där revisionsorganet utgör

juridisk person, denna kunna utses till revisor. Vidare stadgas, att sålunda

tillsatt revisor skall till revisionens förrättande utse för uppdraget lämpad

person, att i fråga om honom i tillämpliga delar skall gälla vad i föreningslagen

stadgas om revisor samt att ersättningsskyldighet, som kan uppkomma

för den som förrättat revisionen, skall åvila jämväl den som utsett honom.

Bestämmelsen att sammanslutning eller revisionsorgan skall kunna

utses till revisor innefattar undantag från regler i 45 § och 46 § 1 mom. som

innebära att revisorsuppdrag skall lämnas viss fysisk person. Såsom skäl

att utesluta tillämpning av 46 § 2 mom. föreningslagen anföres i utredningens

motiv allenast att med hänsyn till kreditkassornas ställning av kreditinrättningar

uppdraget att vara revisor borde vara rent personligt och att det

ej borde ifrågakomma att juridisk person skulle kunna väljas till revisor. Det

torde vara anledning förmoda att utredningen härvid särskilt beaktat önskemålet

om sekretess beträffande kreditförhållandena (jfr 89 § i förslaget).

Vad som vid tillämpning av föreningslagen skulle gälla är dock allenast att

en kreditkassa icke förhindras att, om den så önskar och riksorganisationen

samtycker därtill, lämna revisorsuppdraget till riksorganisationen att utföras

av revisionsorgan som kan finnas inrättat hos denna, och det synes

näppeligen finnas anledning befara att detta revisionsorgan skulle eftersätta

sin sekretesskyldigliet. Undantaget förefaller så mycket mindre påkallat som

riksorganisationen enligt 28 § i förslaget skall äga följa och, i mån av behov,

genom undersökning eller på annat sätt övervaka kassornas verksamhet,

därvid undersökning kan anförtros åt person hörande till revisionsorganet.

Under åberopande av att revisorsuppdrag borde vara rent personligt upptog

utredningen i sitt förslag bestämmelse, varigenom från tillämpning beträffande

kreditkassorna undantogs hela 49 § föreningslagen, som behandlar

revisors rätt att anlita medhjälpare vid uppdragets fullgörande. I det remitterade

förslaget har härutinnan skett ändring såtillvida att första och andra

styckena skola gälla beträffande kreditkassorna. Enligt första stycket är revisor,

om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,

berättigad att därtill såsom medhjälpare anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten

anställd, lämplig person efter vad med hänsyn till arbetets

art får anses tillbörligt. Enligt andra stycket må revisor med styrelsens

samtycke även eljest anlita medhjälpare vid granskningen såframt det för

visst fall finnes erforderligt med hänsyn till omfattningen av föreningens

verksamhet och andra på revisionsuppdragets fullgörande inverkande omständigheter.

1 tredje stycket stadgas, att därest samtycke som avses i andra

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

stycket ej lämnas inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att

få anlita medhjälpare, revisorn äger att liänskjuta frågan till avgörande av

länsstyrelsen, som skall pröva framställningen och före besluts meddelande

bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet. Departementschefen

har funnit det ej påkallat att kreditkassorna skola vara underkastade

sistnämnda bestämmelse. Betraktas frågan ur synpunkten att onödiga avvikelser

från föreningslagen böra undvikas, torde emellertid vara uppenbart

att spörsmålet måste antagas ha synnerligen ringa praktisk betydelse. Även

om det beaktas att vid kontrovers av ifrågavarande slag mellan kreditkassas

styrelse och revisorn tillsynsmyndigheten eller riksorganisationen skulle

kunna ingripa, torde tillräcklig anledning saknas att med hänsyn till kreditkassas

ställning såsom kreditinrättning utesluta användning av det sätt

för kontroversens lösning, som genom 49 § tredje stycket föreskrivits för föreningar

i allmänhet.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att undantagen beträffande

46 § 2 mom. och 49 § tredje stycket föreningslagen få utgå.

Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets hemställan.

50 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om antalet revisorer m. in.

Utredningen. I utredningsförslaget stadgas dels att antalet revisorer i jordbrukskassa

skall vara lägst två och i centralkassa lägst tre dels att av revisorerna

i centralkassa en skall utses av jordbrukskasserörelsens riksorganisation

varjämte en skall ha den särskilda kvalifikationen att vara av

handelskammare i riket auktoriserad revisor.

Bestämmelsen att minimiantalet revisorer i centralkassa skall vara minst

tre har överförts från 38 § jordbrukskasseförordningen. Detta lagrum innehåller

också bestämmelse att Svenska jordbrukskreditkassan skall utse en

av centralkassas revisorer. Där stadgas vidare, att i centralkassa skall utses

lika många suppleanter som revisorer och att jordbrukskreditkassan skall

äga utse suppleant för den revisor kassan utser. Utredningsförslaget upptar

ej några bestämmelser om suppleanter. Utredningen anmärker med anledning

därav, att den utgått från att jordbrukskasserörelsens riksorganisation

utan särskilt stadgande i lag skall bli berättigad utse suppleant för

den revisor organisationen skall tillsätta i centralkassa.

Utredningen meddelar, att den har diskuterat frågan om att efter förebild

av den ordning som gäller för affärsbankerna (68 § 1911 års banklag,

95 och 149 §§ 1955 års banklag) införa ett lagstadgande, att bank- och fondinspektionen

såsom tillsynsmyndighet skall utse en revisor i centralkassa.

Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot en sådan

ordning och avvisat tanken därpå.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att förevarande

paragraf bör kompletteras med bestämmelse att för auktoriserad revisor i

centralkassa skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26'' år 195<i

71

Bank- och fondinspeklionen yrkar dels att i jordbrukskasselagstiftningen

skall meddelas förbud mot att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare

hos jordbrukskassa utses till revisor i centralkassan dels

att inspektionen såsom tillsynsmyndighet skall tilldelas befogenhet alt utse

en revisor i centralkassa. Ämbetsverket anför.

Det är inte lämpligt att eu jordbrukskassefunktionär — styrelseledamot

eller befattningshavare — fungerar som revisor i centralkassan, d. v. s.

utövar kontroll över det organ som samtidigt skall ha ledande befogenheter

gentemot honom själv i hans egenskap av representant för jordbrukskassan.

Sådana för revisionsetiken klart stötande fall har förekommit på några

håll. Inspektionen vågar påstå att de ingalunda varit till gagn för rörelsen.

Det kan tilläggas, att"inspektionen icke iakttagit något härmed analogt fall

inom affärsbanksväsendet. Inspektionen tror sig kunna påstå att bankerna

står främmande för tanken att låta t. ex. en lokalstyrelseledamot tillika

fungera som revisor för banken. På grund härav måste inspektionen, under

hänvisning jämväl till föreskriften i 97 § 1 mom. tredje stycket nya banklagen,

påyrka att jordbrukskasselagstiftningen kompletteras med en bestämmelse

att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare

hos kassan ej må utses till revisor i vederbörande centralkassa.

I detta sammanhang vill slutligen inspektionen uttala, att den måste finna

det egendomligt om centralkassorna, i motsats till både affärsbanker och

sparbanker, skulle undandragas den kontroll som består däri att en representant

för det allmänna ingår bland revisorerna. Enligt 69 § fjärde stycket

jordbrukskasseförordningen äger inspektionen vid behov utse ombud för

övervakning av en centralkassa med tillhörande jordbrukskassor. Denna

bestämmelse föreslås slopad av utredningen. I och för sig kan inspektionen

biträda detta förslag, men härvid förutsätter ämbetsverket att det i stället

tillerkännes befogenhet att utse en revisor för varje centralkassa.

Departementschefen har hl. a. anfört:

Vad som anförts i de två remissyttranden, som här berörts, är enligt min

mening värt beaktande. Förslaget, att tillsynsmyndigheten skall äga ntse

revisor i centralkassa finner jag befogat, särskilt som det allmänna skall

äga utse revisor såväl i affärsbank som i sparbank. Såsom framgår av den

föregående framställningen utser nämligen bank- och fondinspektionen såsom

tillsynsmyndighet revisor i affärsbankerna. Enligt ol och 81 §§ 1955

års lag om sparbanker skall länsstyrelsen — som jämte sparbanksinspektionen

skall utöva sparbankstillsyn — utse revisor i sparbank. Anledning

torde ej föreligga att sätta centralkassorna i annat läge än de två andra

slagen av kreditinrättningar. Förslaget att lagen skall innehålla stadgande,

att suppleant för auktoriserad revisor jämväl skall vara auktoriserad, finner

jag likaledes motiverat. Vad angår förslaget att i lagen skall inlagas

förbud för vissa förtroendemän och befattningshavare i jordbrukskassa

att vara revisor i centralkassan, så är detta förslag enligt min mening motiverat.

.Tåg förordar alltså, att ett sådant förbud skall upptagas i lagen.

55 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som handlar om särskild begränsning

i k a s s e in e d 1 c in s f r å g e r ä 11 på stämma, har upptagits i den före
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

slagna lagen om jordbrukskasserörelsen på föranledande av en ledamot av

lagrådet, justitierådet Lind.

Denne lagrådsledamot har anfört:

Enligt 1 § sista stycket i förslaget skall vad om ekonomiska föreningar är

i lag stadgat i princip lända till efterrättelse i fråga om kreditkassorna och

riksorganisationen. Härigenom kommer 57 § 2 mom. lagen om ekonomiska

föreningar att bli tillämpligt. I sistnämnda lagrum stadgas viss skvldighet

för styrelsen att å föreningsstämma, i den mån det av medlem äskas och kan

ske utan förfång för föreningen, meddela till buds stående närmare upplysningar

angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet

av föreningens tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av

dess verksamhet samt av styrelsens förvaltning av föreningens angelägenheter.

Frågerätten är sålunda begränsad med hänsyn till föreningens — kreditkassans

eller riksorganisationens — intressen, men någon ytterligare begränsning

därav stadgas icke. Emellertid är att märka, att förslaget i 89 §

innehaller motsvarighet till det i lagen om bankrörelse förekommande stadgandet

om banksekretess. Enskildas intressen av att banksekretessen bevaras

har föranlett att i sistnämnda lag frågerätten även begränsats på det sätt att

för styrelsens upplysningsplikt uppställts ytterligare den förutsättningen,

att de begärda upplysningarna skola kunna meddelas utan nämnvärd olägenhet

för enskild (108 § banklagen). Enligt min mening är att förorda, att

en sådan begränsning av frågerätten genomföres även i nu ifrågavarande

lagstiftning.

Det kan visserligen sägas, att jordbrukskasserörelsen på ett annat sätt än

vad som gäller för banker bygger på medlemmarnas medverkan och att detta

skulle kunna berättiga till större insyn. A andra sidan bör emellertid bemärkas,

att, såsom i fråga om banker framhållits, anordningen med offentlig

tillsyn över verksamheten gör det mindre angeläget med en medlemmarnas

frågerätt över huvud taget. Och ses spörsmålet ur insättarnas och låntagarnas

synpunkt är det tydligt att deras erkända intresse av selu-etess gör

sig lika starkt gällande när det är fråga om upplysningar på stämma som

eljest.

Vad nu anförts hänför sig närmast till kreditkassorna. I fråga om riksorganisationen

synes en ytterligare begränsning av frågerätten mindre påkallad

och torde för övrigt möta vissa lagtekniska svårigheter. För riksorganisationens

del lärer därför lämpligen kunna förbliva vid förslagets reglering

av frågerätten.

Därest frågerätten i enlighet med det sagda ytterligare begränsas, torde

efter förebild av 108 § sista stycket lagen om bankrörelse nu ifrågavarande

lag böra stadga skyldighet för styrelsen att till revisorerna lämna de upplysningar

som vägrats vid stämman samt meddela motsvarande bestämmelser

om revisorernas yttrande.

Eftersom förslaget icke innehåller direkta föreskrifter om stämma, erfordras

upptagande dels av stadgande som reglerar frågerätten på nu angi
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

73

vet sätt dels ock av stadgande som hänvisar till de föreningslagens bestämmelser

om föreningsstämma som skola gälla i övrigt.

Jag hemställer förty att under rubriken »Stämma» införes en särskild

paragraf. I första momentet skulle stadgas att i fråga om stämma skall i

tillämpliga delar gälla vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om

ekonomiska föreningar är stadgat samt i stället för 57 § 2 mom. föreskrifterna

i den nya paragrafens andra moment. Detta andra moment skulle -—

med de jämkningar av lydelsen som olikheten i förhållanden föranleda —

upptaga dels vad i 57 § 2 mom. föreningslagen stadgas med tillägg i första

stycket av orden »eller nämnvärd olägenhet för enskild» dels ock motsvarighet

till 108 § fjärde stycket banklagen.

Paragrafen synes kunna erhålla sin plats omedelbart före 56 §. För att

undvika en omnumrering av följande paragrafer skulle 54 och 55 §§ — i

viss likhet med föreningslagen — kunna sammanföras till en paragraf och

den nu föreslagna paragrafen betecknas såsom 55 §. Sker detta erfordras

mindre jämkning i 49 och 56 §§.

Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådsledamotens hemställan.

92—97 §§.

Dessa paragrafer innehåller övergångsbestämmelser till lagen

om jordbrukskasserörelsen.

Utredningen. 92 § utredningsförslaget stadgar att lagen skall träda i kraft

den 1 januari 1957 och att gällande lagstiftning skall upphävas från och med

denna dag, dock med viss i övergångsbestämmelserna angiven begränsning.

93 § första stycket möjliggör för kreditkassa att redan från och med den

1 juli 1956 antaga stadgar, vilka står i överensstämmelse med lagen om

jordbrukskasserörelsen, att gälla från det lagen trätt i kraft. Sådana stadgar

skall också kunna stadfästas och registrering verkställas under senare halvåret

1956. I andra stycket upptages tiden intill den 1 januari 1958 såsom

längsta frist för ändring av kreditkassas stadgar till överensstämmelse med

nya lagen, dock med möjlighet för kassa att i särskilt fall få fristen förlängd.

Påföljden för kassa som underlåter att iakttaga tidsfristen, blir att

kassans godkännande återkallas. Återkallandet medför enligt 58 § att kassan

blir skyldig träda i likvidation.

Beträffande de i första och andra styckena avsedda stadgefrågorna anföres

i betänkandet följande.

Utredningsförslaget förutsätter en genomgripande omarbetning av samtliga

kreditkassors stadgar. Utredningen har ansett det vara av betydelse för

kassorna själva att de får möjlighet att ordna det så, att nya stadgar blivit

antagna och stadfästa att tillämpas samtidigt som nya lagen träder i kraft.

Detta är grunden till bestämmelsen om möjlighet till antagande och stadfästelse

av nya stadgar före lagens ikraftträdande.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

För de kassor som vid utredningsförslagets ikraftträdande ej antagit nya

stadgar utan har kvar de gamla blir, vid kollision mellan stadgarna och nya

lagens regler, de sistnämnda gällande i den mån de är tvingande och undantag

ej meddelas i övergångsbestämmelserna. Vad beträffar dessa delar av

stadgarna liksom de delar som rör kassas firma och ändamål in. in. är omarbetning

av stadgarna påkallad huvudsakligen ur ordningssynpunkt. Införandet

av utredningsförslaget förutsätter emellertid omreglering av åtskilliga

förhållanden, som ej alls beröres i utredningsförslaget eller för vilka

utredningsförslaget endast upptar rambestämmelser medan detaljutformningen

lämnats åt kassorna att upptagas bl. a. i stadgarna. Såsom exempel

därpå må nämnas frågorna om insatser och avgifter, om medlemskap, om

rösträtten på stämma för olika kategorier medlemmar. Vad beträffar de

delar av stadgarna som berör frågor av detta slag är det ur sakliga synpunkter

av behovet påkallat, att erforderliga stadgeändringar genomföres så snart

ske kan. I 93 § andra stycket har fristen härför bestämts till den 1 januari

1958, d. v. s. till ett år, dock med möjlighet för kassa att i särskilt fall få

fristen förlängd. Vid sitt bestämmande av längden för tidsfristen har utredningen

räknat med att normalstadgar kommer att utarbetas för kassorna och

att detta kommer att underlätta övergången.

93 § tredje stycket utredningsförslaget lämnar en tidsfrist för omorganisationen

av Svenska jordbrukskreditkassan till den riksorganisation för

jordbrukskasserörelsen som utredningen föreslagit. Tidsfristen har satts till

den 1 januari 1958 med möjlighet för Kungl. Maj :t att medge förlängning.

94 § utredningsförslaget innehåller ett särskilt övergångsstadgande, som

föranledes av att kreditkassorna redan vid lagens ikraftträdande skall övergå

från att vara föreningar m. b. p. a. till att vara föreningar u. p. a. Stadgandet

innebär, att om kreditkassa träder i likvidation eller går i konkurs på

grund av framställning som skett före den 1 januari 1958 — d. v. s. inom

ett år från lagens ikraftträdande — kassans medlemmar skall vara ansvariga

för dess förbindelser enligt nu gällande bestämmelser om begränsad personlig

ansvarighet. Härom anföres i betänkandet.

Stadgandena i 94 § föranledes av att kassorna skall omvandlas från föreningar

med begränsad personlig ansvarighet till föreningar av gängse typ,

d. v. s. utan sådant ansvar. Detta är en förändring av sådant slag, att den

måste föranleda särskild hänsyn till borgenärernas rätt. När en förening av

egen drift vill genomföra en dylik förändring av sin ställning genom stadgeändring,

gäller enligt 44 § tredje stycket 1911 års föreningslag och 68 §

tredje stycket 1951 års föreningslag att heslutet om stadgeändringen ej får

gå i verkställighet förrän ett år förflutit från det beslutet registrerades. Enligt

utredningens mening bör det personliga ansvaret för jordbrukets kreditkassor

i princip kunna avlysas i och med att den nya lagen om jordbrukskasserörelsen

träder i kraft. I annat fall blir hela övergången fördröjd. Kassorna

kan inte byta firma, vissa nya regler kan ej tillämpas o. s. v. förrän

kassorna blivit föreningar u. p. a. Emellertid bör det ansvar, som enligt jordbrukskasseförordningen

åvilar kassemedlemmarna, kunna utkrävas för den

händelse att kassan inom viss tid efter nya lagens ikraftträdande träder i

likvidation eller försättes i konkurs. Det är vid likvidation och konkurs som

personligt ansvar kan göras gällande enligt äldre lagstiftning. Tidrymden

torde lämpligen kunna sättas till ett år, d. v. s. den tid som angives i de nyss

omförmälda lagrummen i föreningslagstiftningen. Avgörande vikt torde böra

fästas vid att den framställning som leder till likvidation eller konkurs gjorts

s. 75 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

75

inom ettårstiden. Denna övergångsbestämmelse torde i sak ge samma resultat

som reglerna i föreningslagstiftningen. Och den torde innebära ett tillfredsställande

hänsynstagande till borgenärerna.

95 § utredningsförslaget stadgar, att styrelseledamöter, revisorer och suppleanter

som valts före den 1 januari 1957 skall äga fortsätta att utöva sina

uppdrag under den tid för vilken de äro valda utan hinder av nya lagen.

96 § innehåller en specialregel om straffpåföljden i fall då äldre lag är

tillämplig enligt 94 och 95 §§.

97 § slutligen stadgar, att avvecklingen av Svenska jordbrukskreditkassans

och centralkassans grundfonder skall ske efter vad som föreskrives i

särskild ordning. Utredningen bär förutsatt, att formerna för avvecklingen

kommer att tas upp vid överläggningar mellan Kungl. Maj :t och Svenska

jordbrukskx-editkassan och att Kungl. Maj :t kommer att förelägga riksdagen

förslag i ämnet samtidigt med förslag om ny lagstiftning.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan har ifrågasatt, att den nya

lagen skall träda i kraft den 1 juli 1956 i stället för den 1 januari

1957. Kassan har vidare i fråga om avvecklingen av jordbrukskreditkassans

och central kassor nas grundfonder

förklarat sig beredd medverka till att jordbrukskreditkassans grundfond

om 25 miljoner kronor återställes till staten i samband med att jordbrukets

bank övertager den bankmässiga delen av kassans verksamhet samt

till att centralkassornas grundfonder om vardera en miljon kronor avvecklas

efter skälig övergångstid.

Departementschefen. Enligt min mening är den 1 januari 1957 en lämplig

dag för nya lagens ikraftträdande och jag förordar liksom utredningen att

lagen skall sättas i kraft då. Emellertid har jag velat tillmötesgå kasserörelsens

önskemål om tidigare ikraftträdande såtillvida att jag vill förorda,

att det i 31 § andra stycket departementsförslaget stadgade maximum för

insättning på sparkasseräkning, 15 000 kronor, skall tillämpas redan från

och med den 1 juli 1956. Detta torde lämpligen kunna ske så att i 92 § departementsförslaget

föreskrives, att 31 § andra stycket från och med nämnda

dag skall gälla i stället för 30 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen,

som innehåller bestämmelser om nuvarande insättningsmaximum,

.3 000 kronor.

Vad beträffar avvecklingen av de till kasserörelsens förfogande ställda

grundfonderna, kan jag för min del förorda, att Kungl. Maj :t ville föreslå

riksdagen att godtaga jordbrukskreditkassans erbjudande att till staten återlämna

den till kassans förfogande ställda grundfonden om 25 miljoner kronor

vid den tidpunkt då jordbrukets bank börjat sin verksamhet. Så bör,

enligt vad ledningen för kasserörelsen upplyst, om ej oförutsedda hinder

yppas, kunna ske under år 1957. Vad gäller centralkassornas grundfonder

får jag, efter överläggningar med jordbrukskreditkassan, förorda att för

riksdagen framlägges förslag om den ordningen för avvecklingen av dessa,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

att de skall återlämnas under loppet av fem år med en femtedel varje år,

på så sätt att den första femtedelen lämnas senast den 31 december 1957

och den sista femtedelen senast den 31 december 1961, med rätt för centralkassorna

att återställa grundfonderna tidigare än sålunda sagts.

I övrigt torde jag beträffande övergångsbestämmelserna till nya lagen få

tillägga, att jag låtit vidtaga en redaktionell ändring i 93 § och att jag i 96 §

låtit slopa hänvisningen till 95 § såsom opåkallad. Jag har övervägt frågan,

huruvida de i 35 § departementsförslaget upptagna, skärpta bestämmelserna

om kassareserv bör föranleda övergångsbestämmelse, men jag har kommit

till den uppfattningen att så ej är fallet med hänsyn till att centralkassorna

utan större svårigheter torde kunna hålla den i nyssnämnda lagrum föreskrivna

kassareserven redan vid tiden för lagens ikraftträdande.

Lagrådet. Genom lagar den 31 maj 1940 infördes i 4 § lagen med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit samt i då gällande lagar om

bankrörelse och om sparbanker i det närmaste likalydande stadganden avseende

omyndigs tillgodohavande hos berörda kreditinrättningar. Samtidigt infördes

i de tre lagarna övergångsbestämmelser av ungefär samma lydelse, avseende

medel som vid ikraftträdandet innestodo å räkning utan villkor att

de finge lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd.

När lagarna om bankrörelse och om sparbanker år 1955 ersattes av ny lagstiftning,

upptogs däri motsvarighet till nämnda övergångsbestämmelser.

Behovet av att 1940 års övergångsbestämmelser erhålla fortsatt giltighet är

mindre framträdande beträffande jordbrukskasserörelsen än i fråga om

banker och sparbanker. Det synes emellertid mest följdriktigt att bestämmelserna

givas sin motsvarighet även i förevarande lag. Lagrådet förordar

därför, att bland lagens övergångsbestämmelser upptages stadgande av samma

innebörd som 4 § 6 mom. lagen den 31 mars 1955 angående införande

av nya lagen om bankrörelse och 6 § 7 mom. lagen den 3 juni 1955 angående

införande av nya lagen om sparbanker. Stadgandet synes lämpligen kunna

få sin plats i 96 §, vars innehåll enligt förslaget med någon jämkning av

lydelsen skulle kunna upptagas i 94 § och där utgöra ett tredje stycke.

Departementschefen har i det lagförslag, som framlagts i propositionen,

upptagit ett sådant stadgande som lagrådet förordat.

Utskottet

Den i propositionen föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen är avsedd

att träda i stället för den speciallagstiftning som nu reglerar jordbrukskasserörelsens

organisation och verksamhet, främst 1942 års jordbrukskasseförordning

och 1936 års lag med vissa bestämmelser om centralkassor för

jordbrukskredit. Jämte de för jordbrukskasserörelsen speciella reglerna i

den föreslagna lagen skall för jordbrukets kreditkassor och den nytillkomna

riksorganisationen den allmänna föreningslagstiftningen gälla i alla styc
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

77

ken, där speciella regler ej linnes. Denna anknytning mellan speciallagstiftningen

och den allmänna föreningslagsliftningen förekommer redan enligt

nuvarande ordning.

Lagförslaget innebär både i sak och i form en långtgående anpassning av

bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens verksamhet till motsvarande

bestämmelser i de för affärsbankerna och sparbankerna numera gällande,

år 1955 utfärdade lagarna om bankrörelse och om sparbanker. Denna utformning

av förslaget, liksom den föreslagna författningens rubricering såsom

lag, motiveras med kasserörelsens tillväxt i omfattning och betydelse

och med dess utveckling mot allt större bankmässighet.

I sak innebär förslaget i den del som avser verksamheten att vissa från

äldre tider härrörande schablonmässiga regler om begränsning av kassemedlems

lånerätt liksom åtskilliga andra regler, avseende framför allt kassornas

rörelse, slopats och ersatts med bankmässiga föreskrifter till vilka

bestämmelser i lagen om bankrörelse eller lagen om sparbanker i större

eller mindre grad stått som förebild. Särskilda föreskrifter om styrelsens årsredovisning,

om revision samt om likvidation och upplösning har upptagits

i lagen, också de utformade med hänsyn tagen till att jordbrukets kreditkassor

skall driva en med bankernas och sparbankernas jämförlig verksamhet.

Liksom gällande förordning innehåller den föreslagna lagen självfallet

regler om offentlig tillsyn, om centralkassas inlåningsrätt och om sådan

kassas kassareserv.

Vad angår kasserörelsens organisation skall enligt förslaget de två lägre

leden, jordbrukskassor och centralkassor, i stort sett bibehållas oförändrade

och handha väsentligen samma uppgifter som enligt nuvarande ordning.

Emellertid skall kassorna upphöra att vara ekonomiska föreningar med begränsad

personlig ansvarighet och i stället bli ekonomiska föreningar av

gängse typ utan sådan ansvarighet. Vidare skall reglerna om medlemskap i

jordbrukskassa uppmjukas. Bl. a. skall kommuner kunna bli medlemmar.

I toppledet skall den ändringen ske att Svenska jordbrukskreditkassans administrativa

uppgifter såsom ledande, samordnande och kontrollerande organ

skall utövas av en i jordbrukskasserörelsen ingående riksorganisation,

vilken skall registreras såsom ekonomisk förening. Jordbrukskreditkassans

bankmässiga uppgifter skall skötas av en jordbrukets bank. Banken, som

icke skall ingå i själva jordbrukskasserörelsen utan vara knuten till denna

såsom ett serviceorgan, skall vara bankaktiebolag av gängse typ.

Förslaget i sin helhet präglas av att det tillkommit under den allmänna

förutsättningen att kasserörelsen i all den utsträckning som är möjlig skall

kunna verka och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbestämmanderätt

än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens

bankmässiga beskaffenhet. Detta tar sig allmänt sett uttryck i att detaljreglering

medelst lagbestämmelser har undvikits i görligaste mån. Principen

går också igen i förslaget att kasserörelsen skall frigöras från direkt beroende

av staten. Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas s. k.

grundfonder, vilka ställts till förfogande av staten, skall återlämnas. Förvalt
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Bankoutskottets utlåtande ni■ 26 år 1956

ningsbidrag av statsmedel skall icke vidare utgå. Statsrepresentationen i

topporganisationens styrelse skall upphöra. I förslaget har beaktats att

bortfallet av det statliga stödet till kasserörelsen är en omständighet som

måste medföra skärpta krav på rörelsens försörjning med eget kapital. I propositionen

redovisas vissa inom kasserörelsen planerade åtgärder för att

uppnå erforderlig kapitalförstärkning.

Principen om självbestämmanderätt för kasserörelsen har sålunda satt

tydliga spår i propositionen. Emellertid har vid dess tillämpning beaktats

icke bara att verksamhetens bankmässiga beskaffenhet kräver att kasseorganen

skall vara underkastade lagbestämmelser om offentlig tillsyn, om

auktorisation, om rörelsens bedrivande o. s. v. av i princip samma beskaffenhet

och skärpa som för andra kreditinrättningar, utan även att jordbrukskasserörelsen,

av hänsyn till andra kreditinstituts intressen, också

framdeles bör i stort sett hålla sig till det funktionsområde, där kasserörelsen

av tradition och enligt gällande lagbestämmelser verkar. I lagförslaget

har denna avgränsning av funktionsområdet betonats bl. a. genom att däri

upptagits en allmän bestämmelse, varav framgår, att jordbrukskasserörelsen

skall förbliva vid sitt hittillsvarande huvudsakliga ändamål nämligen

att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Utskottet vill till en början uttala, att det synes väl motiverat att jordbrukskasserörelsen

inordnas under en lagstiftning av fullt bankmässig karaktär

och att jordbrukets kreditkassor därmed hänföres till samma grupp

av kreditinrättningar som affärsbanker och sparbanker. Av särskild vikt är

uppenbarligen att kreditkassorna därvid blir likställda med de andra grupperna

av kreditinrättningar i fråga om både rättigheter och skyldigheter, så

att det icke rimligen kan göras gällande att kassorna är särskilt gynnade

eller missgynnade i förhållande till bankerna eller sparbankerna. Utskottet

har vid sin granskning av förslaget särskilt övervägt i vad mån anmärkningar

kan resas ur denna synpunkt. Utskottet har därvid kommit till den

slutsatsen att det i och för sig icke finnes fog för sådana anmärkningar.

Emellertid har utskottet gjort den reflexionen, att likställigheten mellan de

tre typerna av kreditinrättningar skulle ytterligare framträda om lagstiftningen

rörande jordbrukskasserörelsen och tillämpningen av denna lagstiftning

inom Kungl. Maj :ts kansli överfördes från jordbruksdepartementet till

finansdepartementet, där lagstiftningsfrågor rörande bankväsendet handlägges

enligt gällande ordning. Då redan den utpräglat bankmässiga utformningen

av den föreslagna lagstiftningen synes utgöra skäl för en överflyttning'',

förtjänar denna fråga enligt utskottets mening att vidare övervägas.

Utskottets granskning av förslagets allmänna uppläggning och utformning

samt av de grundsatser varpå det vilar har således icke givit anledning

till anmärkning ur de synpunkter, som utskottet nyss behandlade. Inte heller

eljest har utskottet funnit anledning till någon allmän anmärkning mot

förslaget. Detta har vid utskottets prövning framstått såsom väl avvägt, och

utskottet kan i princip ansluta sig till det.

Utskottet har särskilt övervägt de betydelsetulla frågorna om centralkas
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

79

sornas inlåningsrätt, om centralkassornas kassareservbestämmelser och om

den offentliga tillsynen över jordbrukskasserörelsen.

Vad angår inlåningsrätten innehåller propositionen inlåningsregler vilka

överensstämmer med motsvarande regler för sparbankerna enligt 1955 års

lag om sparbanker. Detta betyder, att den hittillsvarande anknytningen mellan

centralkassorna och sparbankerna såvitt gäller dessa reglers utformning

bibehålies och att centralkassorna vid den föreslagna lagens ikraftträdande

får samma lättnader i sin inlåningsrätt som tidigare kommit sparbankerna

till del. Det innebär samtidigt att frågan om inlåningsrätten i propositionen

fått en annan lösning än jordbrukskasseutredningen förordade. Utredningen

föreslog nämligen i sitt betänkande inlåningsregler av delvis nytt slag. Utskottet

finner det i propositionen framlagda förslaget till reglering av inlåningsregler

välbetänkt och tillstyrker att det genomföres.

Emellertid vill utskottet erinra om att jordbrukskasseutredningens förslag

till inlåningsregler, vilket preliminärt framlades i en promemoria den

10 februari 1954, blivit anmält för utskottet redan vid behandlingen av lagförslagen

om bankrörelse och om sparbanker. Jordbrukskasseutredningens

inlåningsregler utmärkes framför allt av att de förutsätter en för banker,

sparbanker och centralkassor enhetlig gruppering av placeringarna med

hänsyn till dessas inverkan på inlåningsrätten. Denna uppläggning föranledde

den dåvarande chefen för finansdepartementet att redovisa förslaget

i propositionen med förslag till lag om bankrörelse. Departementschefen

uttalade i denna proposition (prop. 3/1955 s. 114), att innan ställning togs

till frågan om en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen

föreslagna linjerna, de med inlåningsrätten sammanhängande

problemen måste ytterligare övervägas. Särskilt borde därvid uppmärksammas

de spörsmål rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut

som skulle aktualiseras, därest enhetliga inlåningsbestämmelser infördes.

Även andra gränsdragningsproblem rörande kreditinstitutens verksamhetsområden

borde kunna upptagas vid en sådan utredning. I avbidan på utredningen

bibehölls bankernas inlåningsregler vid rådande system.

Också i propositionen med förslag till lag om sparbanker (prop. 151/1955

s. 142) berördes jordbrukskasseutredningens förslag. Vid motiveringen av

de inlåningsregler som föreslogs för sparbankerna hänvisades till vad som

anförts i banklagspropositionen rörande behovet av en gränsdragningsutredning

och gjordes ett liknande uttalande som i banklagspropositionen.

Utskottet uttalade såväl i sitt utlåtande över banklagsförslaget (uti. nr

5/1955 s. 104) som i utlåtandet över förslaget till lag om sparbanker (uti.

nr 19/1955 s. 90) sitt intresse för att den ifrågasatta utredningen kom till

stånd. Utskottet vill även i nu förevarande sammanhang understryka denna

sm inställning.

Kassareservreglerna i förslaget överensstämmer helt med motsvarande

regler för bankerna enligt 1955 års banklagstiftning. Centralkassorna har

sedan åtskillig tid haft samma kassarescrvskyldighet som bankerna. Förslagets

utformning av reglerna i detta ämne medför alltså att denna an
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

knytning dessa två kreditinstitut emellan skall bibehållas. I sak innebär de

föreslagna reglerna en väsentlig skärpning av centralkassornas skyldighet

att hålla kassareserv. Enligt jordbrukskasseförordningen — liksom enligt

äldre banklag — skall kassareserv ställas med belopp motsvarande 25 procent

av avistaförbindelserna. Förslaget kräver kassareserv dels med 25

procent av avistaförbindelserna — däri inräknat förbindelser med kortare

uppsägningstid än en månad — garantiförbindelser och medel på sparkasseräkning

dock undantagna dels med fyra procent av övriga förbindelser

utom garantiförbindelser samt förlagsbevis och därmed jämförliga förbindelser.

Utskottet har funnit den sålunda bestämda kassareservskyldigheten

lämplig och anser det tillfredsställande, att centralkassorna i nu förevarande

hänseende likställes med bankerna. Likställigheten därutinnan är väl

förenlig med utskottets nyss anförda allmänna synpunkt, att kreditkassornas

rättigheter och skyldigheter bör fördelas på ett sådant sätt att det

icke kan göras gällande att centralkassorna är gynnade eller missgynnade

i förhållande till de jämförliga kreditinstituten.

Utskottet vill emellertid framhålla, att den kassareservskyldighet soan

regleras i den föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen och i 1955 års

banklag enbart bär till syfte att skydda vederbörande kreditinrättningars

likviditet. För affärsbankernas del, men icke för centralkassornas och f. ö.

ej heller för sparbankernas, gäller därjämte alltsedan år 1937 en särskild

kassareservlagstiftning med penningpolitiskt syfte. I banklagspropositionen

ifrågasatte departementschefen (prop. 3/1955 s. 137) en omprövning av gällande

principer för den särskilda lagstiftningen. En utredningsfråga som

därvid kunde bli aktuell var spörsmålet huruvida penningpolitiskt motiverade

kassareservregler borde gälla även för sparbanker och centralkassor.

Detta och andra spörsmål borde enligt departementschefens mening tas

upp till prövning av en särskild utredning.

Utskottet uttalade i anledning av vad departementschefen yttrat, såväl i

sitt utlåtande över banklagsförslaget (uti. 5/1955 s. 104) som i utlåtandet

över förslaget till lag om sparbanker (uti. 19/1955 s. 98), att utskottet kunde

ansluta sig till förslaget, att en omprövning av de nuvarande principerna för

den penningpolitiska kassareservregleringen vid lämpligt tillfälle borde komma

till stånd. I utlåtandet över förslaget till lag om sparbanker tilläde utskottet,

att vid eu utredning jämväl borde upptagas frågan huruvida icke

kassareservregler till kontroll över kreditvolymen borde finnas även för sparbankerna.

Utskottet vill nu tillfoga att utredningen bör ställa samma fråga

också beträffande centralkassorna.

Den offentliga tillsynen över jordbrukskasserörelsen skall enligt förevarande

lagförslag alltjämt utövas av bank- och fondinspektionen såsom tillsynsmyndighet

och verkställas i samma former som hittills. Tilläggas må

att dessa former är i stort sett desamma som de vilka tillämpas för affärsbankerna.

Mot förslaget i denna del finner utskottet ej anledning till erinran.

Även i fråga om tillsynen hade jordbrukskasseutredningen framlagt ett

s. 81 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

81

förslag som innebar principiella nyheter. Förslaget gick ut på att den statliga

kontrollen till en del skulle övertagas av ett jordbrukskasserörelsens

eget revisionsorgan. Idén till denna ordning hade i viss mån hämtats från

förhållandena i Finland beträffande sparbankstillsyn och kontroll över

jordbrukskasserörelsens finska motsvarighet, andelskasserörelsen. Ett liknande

uppslag för tillsynens ordnande framfördes vid remissbehandlingen

av det betänkande, som låg till grund för 1955 års sparbankslag. Departementschefen

ansåg (prop. 151/195o s. 184) att detta uppslag borde övervägas

närmare i särskild ordning och att övervägandena eventuellt borde

avse också andra institut inom kreditväsendet. Departementschefen ämnade

därför sedermera ta initiativ till en utredning för att närimare pröva

den angivna ordningen för tillsynen. Vid utredningen borde kunna upptagas

också spörsmål av annan art, vilka sammanhängde med tillsynen ö\er

sparbanker och jämförliga kreditinrättningar.

Också till denna tilltänkta utredning har utskottet tidigare tagit ställning.

Så har skett i utlåtandet över förslaget till lag om sparbanker (nr

19/1955 s. 102) där utskottet förklarade sig ej ha anledning till erinran mot

att det ifrågavarande uppslaget om tillsynens ordnande blir föremål för närmare

överväganden. Utskottet har icke anledning ändra sin sålunda uttalade

uppfattning. Tilläggas må, att utskottet delar den mening, varåt departementschefen

givit uttryck i den nu föreliggande propositionen (s. 95), att frågan

om ett överförande av de i jordbrukskasserörelsen ingående organisationernas

registrering från länsstyrelsen till tillsynsmyndigheten bör ingå i det

frågekomplex som skall prövas av den nu ifrågavarande utredningen.

Utskottet övergår härefter till att behandla de två punkter i förslaget som

föranlett motioner.

I motionen 11:731 framställes yrkandet, att i lagförslaget skall införas

en bestämmelse som ger Kungl. Maj :t möjlighet att för visst område medge

sådan ändring i jordbrukskasserörelsens organisation att antingen jordbrukskasseledet

eller centralkasseledet bortfaller och att de ändringar som i

anslutning härtill prövas erforderliga skall införas i lagförslaget.

Enligt 23 § lagförslaget skall centralkassa, under förutsättning av Kungl.

Maj :ts tillstånd, äga att själv utöva den verksamhet som eljest ankommer

på jordbrukskassa. Detta innebär att tvåledssystem skall kunna förekomma

i den formen att jordbrukskasseledet bortfaller. Beträffande den andra i

motionen angivna formen av tvåledssystem, vilken utmärkes av att centralkasseledet

bortfaller, uttalar departementschefen i propositionen, att förutsättningar

icke finnes för dess genomförande och att han fördenskull icke

kan föreslå åtgärder med detta syfte. Enligt utskottets mening finnes fog

för detta uttalande. Vid ett bortfall av centralkasseledet måste de jordbrukskassor

som blev direkt anslutna till riksorganisationen förses med medel

för sin utlåning av jordbrukets bank i stället för av centralkassan. Vidare

torde de få förmedla inlånta medel till banken. Det torde under sådana förhållanden

bli omöjligt förhindra att sådana jordbrukskassor helt eller så

golt som helt förlorar sin självständighet och i praktiken bliv avdelnings
(5

Ilihung till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 26

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

kontor åt banken. De skulle därmed bli organisationer av annat slag än som

avses med lagen om jordbrukskasserörelsen. Förutom denna olägenhet torde

andra olägenheter av tvåledssystem i denna form uppkomma, t. ex. att

jordbrukskassas eget kapital icke lärer kunna grunda inlåningsrätt vare

sig för jordbrukets bank eller för något organ inom kasserörelsen. Utskottet

kan med hänsyn till det anförda icke tillstyrka motionen.

Utskottet vill beträffande kasseverksamhet enligt tvåledssystem tillägga, att

inom utskottet yppats tvekan även inför den i lagförslaget upptagna formen

av tvåledssystem. En övergång till tvåledssystem av typen riksorganisationen

— centralkassa utan jordbrukskassor kan vara ägnad att avkoppla jordbrukskasserörelsens

lokala anknytning på ett sätt som kan äventyra den bärande

kooperativa idén i rörelsen. Centralkassorna torde vid tillämpning av

detta system närmast bli ett slags provinsbanker med osjälvständiga lokala

avdelningskontor. F. ö. torde direktanslutningen till centralkassa av enskilda

jordbrukare och övriga kategorier personer och sammanslutningar, som normalt

skall vara medlemmar i jordbrukskassa, medföra svårbemästrade problem

bl. a. om hur rösträtten på centralkassas stämma skall fördelas mellan

centralkassans ursprungliga medlemmar och de från jordbrukskassor

övertagna medlemmarna. Utskottet vill trots dessa betänkligheter icke avstyrka

bifall till lagförslaget i denna del. Utskottet vill emellertid uttala den

meningen, att befogenheten att meddela tillstånd enligt 23 § bör användas

restriktivt. Åtminstone till en början synes tillstånd endast böra komma i

fråga när det område, i fråga om vilket tillståndet begäres, är så beläget i

förhållande till centralkassans huvudkontor och sätet för dess styrelse att

det blir möjligt för centralkassan att uppehålla en lokal anknytning till de

enskilda medlemmarna, jämförlig med den som i vanliga fall upphålles av

jordbrukskassa.

Motionerna I: 565 och II: 741 rör frågan om kommuns anslutning till jordbrukskassa.

Motionerna syftar till en sådan ändring av 12 § lagförslaget att

kommun ej skall vara upptagen bland de kategorier som normalt skall äga

rätt att vinna medlemskap i jordbrukskassa. I motionerna anföres såsom

motivering till de däri framställda yrkandena bl. a., att det kan ifrågasättas

om kommuner har sådan anknytning till jordbrukskasserörelsen att de bör

bli medlemmar, att jordbrukskassornas karaktär av kooperativa jordbruksorganisationer

kan gå förlorad genom alltför vida regler för medlemskap,

samt att kommunernas penningtransaktioner är så rörliga och av en sådan

storleksordning att kommunernas medlemskap kan medföra svårigheter för

jordbrukskassorna.

Utskottet vill i anledning av de två först upptagna skälen framhålla, att

departementschefen i propositionen uttalat att enligt sakens natur endast

sådana kommuner, vilkas befolkning till betydande del har anknytning till

jordbruket eller dess binäringar, kommer att önska medlemskap i jordbrukskassa.

Den bedömning som ligger till grund för departementschefens

uttalande synes utskottet riktig. Utgår man därifrån har man anledning

räkna med att de kommuner, vilkas anslutning till jordbrukskasserörelsen

s. 83 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

83

blir aktuell, kommer att ha så nära anknytning till jordbruket att de angivna

skälen mot kommuns medlemskap i jordbrukskassa får tämligen ringa tyngd

och i varje fall mindre tyngd än de skäl av olika slag som taiar för kommuns

rätt till medlemskap. Farhågorna att kommunerna såsom medlemmar

i jordbrukskassor skulle använda kassornas tjänster på ett sätt, som

kunde medföra svårigheter för dessa, synes utskottet överdrivna. Utskottet

anser sig ha anledning räkna med att svårigheterna i varje fall icke kommer

att bli större än att jordbrukskasserörelsen med de resurser som kommer att

stå den till buds kommer att kunna väl bemästra dem. Utskottet kan således

icke tillstyrka motionerna.

Den i propositionen angivna ordningen för återlämnande av de s. k. grundfonder,

som jämlikt jordbrukskasseförordningen ställts till jordbrukskasserörelsens

förfogande, föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

Enligt propositionen skall återlämnandet av den till Svenska jordbrukskreditkassans

förfogande ställda grundfonden om 25 miljoner kronor äga rum

vid den tidpunkt då jordbrukets bank börjar sin verksamhet, vilket beräknas

kunna ske under år 1957. Centralkassornas grundfonder om vardera en

miljon kronor skall återlämnas under loppet av fem år med en femtedel

varje år, på så sätt att den första femtedelen lämnas senast den 31 december

1957 och den sista femtedelen den 31 december 1961. Centralkassa skall

äga återställa grundfond tidigare än sålunda sagts.

Vad slutligen beträffar det förslag till lag om vissa kreditinrättningars

konkurs, som framlagts i propositionen, har utskottet vid sin granskning

därav ej funnit skäl till anmärkning.

På nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning till

uttalande hemställer utskottet,

att riksdagen måtte

A. — med avslag på motionerna I: 565 och II: 741 samt

II: 731 — antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till lag om jordbrukskasserörelsen,

B. antaga det genom propositionen framlagda förslaget till

lag om vissa kreditinrättningarnas konkurs.

Stockholm den 3 maj 1956

På bankoutskottets vägnar:

KNUT EWERLÖF

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Mogård, Boo, Geijer*, Strandler,

Eliasson, Danmans och Magnusson*;

från andra kammaren: herrar Schmidt, Nilsson i Landskrona, Gavelm,

Carlsson i Tibro, Andersson i Ronneby, Jönsson i Rossbol, Magnusson i

Tumhult och Sköld.

'' Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Ewerlöf, Danmans, Magnusson, Schmidt, Carlsson i Tibro och

Magnusson i Tumhult, vilka ansett,

dels att utskottets utlåtande, såvitt avser frågan om kommuns anslutning

till jordbrukskassa, från och med det stycke på s. 82 som börjar med

orden »Motionerna I: 565», till och med det stycke på s. 83 som slutar med

orden »tillstyrka motionerna», bort ha följande lydelse:

»Motionerna 1: 565 — — —- lika med utskottet---för jordbruks
kassorna.

Förslaget om kommuns möjlighet till medlemskap i jordbrukskassa härrör

från jordbrukskasseutredningen. Dess förslag till lag om jordbrukskasserörelsen

synes ha förutsatt en viss försvagning av sambandet mellan

jordbruket och jordbrukskasserörelsen. Detta tog sig bl. a. uttryck i att

utredningens lagförslag icke innehöll någon ändamålsbestämmelse. Med

denna utformning av lagen lät sig förenas förslaget att upptaga kommun

bland de kategorier som normalt skulle kunna antagas såsom medlemmar

i jordbrukskassa. I propositionens lagförslag har emellertid införts en ändamålsbestämmelse,

enligt vilken jordbrukskasserörelsen skall tillgodose

jordbrukets kreditbehov. I och med att så skett framstår det knappast som

följdriktigt att kommuner även i propositionens lagförslag upptagits såsom

en kategori, vilken skall utgöra normalt rekryteringsunderlag för jordbrukskassorna.

Om man undantar fall, där kommun vunnit medlemskap såsom

ägare av jordbruksfastighet och sedermera upptar lån just i denna egenskap,

kan den utlåning, som skulle gå till kommuner såsom medlemmar av

jordbrukskassorna icke förväntas tillgodose jordbrukets kreditbehov. Snarare

torde den få anses undandragen jordbruket. Ur principiella synpunkter

talar sålunda enligt utskottets mening starka skäl för bifall till motionerna.

Ser man detta spörsmål ur praktiska synpunkter, finner man att kommunerna,

oavsett om de är medlemmar eller icke, kan sätta in medel hos

jordbrukskassa i dennas egenskap av ombud för centralkassan. Utan att

vara medlemmar kan kommunerna däremot icke få krediter i jordbrukskassa.

Sedan jordbrukets bank tillkommit torde det emellertid bli möjligt

lör kommun att genom jordbrukskassas förmedling få kredit i banken.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956

85

Jordbrukskasserörelsen såsom sådan får alltså möjlighet att ägna kommuner

en allsidig service, även om kommunerna icke blir anslutna såsom medlemmar.

Varken för jordbrukskasserörelsen eller för kommunerna torde

således den striktare linje i fråga om kommuns medlemskap, som förordas

i motionerna, komma att medföra några egentliga praktiska olägenheter.

Med hänsyn till det anförda förordar utskottet, med instämmande i motionerna,

att 12 § ändras på sådant sätt att kommun icke medtages hland

de kategorier som normalt skall kunna antagas såsom medlemmar i jordbrukskassa.

Då kommun i egenskap av jordägare lärer kunna bli medlem

även med en sådan utformning av 12 §, har utskottet ej velat föreslå ändring

i 14 § andra stycket sista punkten samt 24 § första, tredje och fjärde

styckena i lagförslaget.»

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra

företagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen

— måtte med bifall till motionerna I: 565 och II: 741 för

sin del antaga nämnda lagförslag med den ändringen att 12 § första stycket

erhåller följande lydelse:

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan

fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller därtill

hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder

utövare av sådan näring i dennes verksamhet, samt

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring

därtill eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar (jordbruksorganisation).

B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till lag om vissa kreditinrättningars konkurs;

C. att motionen II: 731 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

560726

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:259 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten