Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m., jämte i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner angående åtgärder för en skyndsam räntesänkning.

1956-05-11 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1956:30, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m., jämte i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner angående åtgärder för en skyndsam räntesänkning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

1

Nr 30

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning, m. m., jämte i ämnet

väckta motioner, dels ock väckta motioner angående

åtgärder för en skyndsam räntesänkning.

I en den 9 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 117, som hänvisats till

hankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli

1956 till och med den 30 juni 1957 vara fritagen från skyldigheten att vid

anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,

med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1956 till

och med den 30 juni 1957 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst sextusen miljoner

kronor.

2 §•

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §.

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels

två i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen inom

första kammaren nr 538 av herr Birke m. fl. och inom andra kammaren nr

708 av herr Hjalmarson m. fl., dels ock två likalydande motioner angående

åtgärder för en skyndsam räntesänkning, väckta inom första kammaren

under nr 3 av herr Persson, Helmer, och inom andra kammaren under nr 3

av herr Hagberg m. fl.

I motionerna I: 538 och II: 708 hemställes, »att riksdagen måtte bifalla

Kungl. Maj:ts proposition nr 117, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj .t

måtte hemställa om utredning rörande riksbankens ställning och organisation,

bankofullmäktiges sammansättning och eventuellt inrättande av ett

bankråd ävensom utredning och förslag till ändrad lydelse av myntlagen,

samt att riksdagen måtte uttala, att sedelomloppet icke till mer än högst

två tredjedelar av maximibeloppet för sedelutgivningen bör vara täckt av

skattkammarväxlar och obligationer.»

I motionerna I: 3 och II: 3 hemställes »att riksdagen måtte förklara att

en skyndsam räntesänkning, i första hand till nivån före april 1955, skall

genomföras, samt i skrivelse till regeringen och riksbanksledningen begära

skyndsamma åtgärder i denna riktning.»

Beträffande motiveringen för de i motionerna framförda yrkandena hänvisas

till motionerna I: 538 och II: 3. .

I skrivelse den 18 januari 1956 till Kungl. Maj :t har fullmäktige i riksbanken

hemställt att gällande lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning erhåller förlängd giltighet intill utgången av juni

månad 1957 och att maximibeloppet för sedelutgivningsrätten därvid höjes

till 6 000 miljoner kronor. Fullmäktige har vidare hemställt att riksbanken

även under tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1957 fritages från skyldigheten

att inlösa sina sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för

banken att, om förhållandena därtill ger anledning, före utgången av nämnda

tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I skrivelsen påpekar fullmäktige, att de förslag till ändringar i § 72 regeringsformen

som framlagts i betänkandet »Om riksbankens sedelutgivningsrätt

och därmed sammanhängande penningpolitiska frågor» (SOU

1955:43) avgivet i november 1955 av sakkunniga för utredning om reglering

av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt, inte kan genomföras

före den 1 juli innevarande år och att det icke heller torde vara möjligt att

genomföra en ny riksbankslag före denna tidpunkt. Frågan om fortsatt gil
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

3

tighet av den provisoriska lagstiftningen om befrielse från guldinlösningsskyldigheten

och om riksbankens sedelutgivningsrätt måste därför — framhåller

fullmäktige — upptagas till prövning.

I avvaktan på ett ställningstagande till de sakkunnigas förslag torde det

enligt fullmäktige saknas anledning att frångå systemet med ett maximum

för riksbankens sedelutgivning. Beträffande maximibeloppets storlek framhåller

fullmäktige, att det icke är möjligt att nu bedöma, huruvida den

marginal för ytterligare sedelutgivning — ca 360 miljoner kronor — som

förelåg den 23 december 1955, blir tillräcklig under nästa budgetår. Så mycket

torde emellertid kunna sägas att den i varje fall icke kan beräknas lämna

utrymme för den reserv om 300 miljoner kronor, som förenämnda sakkunniga

ansett böra föreligga för att möta sådana eventuella ökningar i sedelbehovet,

vilka sammanhänger med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor

m. in. För att hålla en tillräcklig reserv för dylika ändamål synes

det fullmäktige påkallat, att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivningsrätt

höjes till förslagsvis 6 000 miljoner kronor.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har för sin del tillstyrkt vad bankofullmäktige

sålunda föreslagit.

I detta sammanhang nämner departementschefen, att bankofullmäktige

i ett den 9 februari 1956 avgivet yttrande över betänkandet rörande riksbankens

sedelutgivningsrätt förklarat sig icke nu kunna taga ställning till

de sakkunnigas förslag. Av innehållet i yttrandet må här återgivas följande.

Fullmäktige ha förutsatt, att i samband med en ändring av bestämmelserna

om sedelutgivningsrätten en allmän revision även av 1934 års riksbankslag

bör vidtagas. Utvecklingen sedan 1951, vilken bl. a. inneburit en ytterligare

betoning av riksbankens ställning som centralbank, nödvändiggör

emellertid en översyn av det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda

förslaget. Denna översyn har nu igångsatts, och resultatet kommer att sedermera

överlämnas till Kungl. Maj:t. Det synes med anledning härav enligt

fullmäktiges mening vara lämpligast, att fullmäktige icke nu taga ställning

till de av sedelutgivningssakkunniga framlagda förslagen, utan att detta

sker först i samband med att konkreta förslag till revision även av övriga

delar av riksbankslagen föreligga.

Departementschefen har anfört följande:

»Beträffande riksbankens sedelutgivningsrätt gäller för närvarande — i

stället för vad i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat

— föreskrifterna i lagen den 3 juni 1955 (nr 310) med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning. Dessa innebär, bland annat, alt

riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst 5 800 miljoner kronor.

1955 års lag, som gäller intill utgången av juni månad 1956, har — liksom

den föregående lagstiftningen på området — tillkommit som ett provisorium

i avvaktan på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten

kommer till stånd.

Det förslag till ny riksbankslag som år 1951 framlades av fullmäktige i

riksbanken innefattade —— såsom av det föregående framgått — också en

ny reglering av sedelutgivningsrätten. Då emellertid denna fråga ansågs

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

kräva ytterligare överväganden tillkallades särskilda sakkunniga för en

översyn av bankofullmäktiges förslag i berörda delar. De sakkunniga avlämnade

i november 1955 efter fullgjort uppdrag betänkande om riksbankens

sedelutgivningsrätt och därmed sammanhängande penningpolitiska

frågor. I ett över nämnda betänkande avgivet yttrande har bankofullmäktige

förklarat sig icke vara beredda att taga ställning till de framlagda

förslagen, innan en inom riksbanken nu påbörjad allmän överarbetning

av riksbankslagen slutförts och hela frågan om ny riksbankslagstiftning

kan prövas i ett sammanhang. Då en mer definitiv reglering av sedelutgivningen

i varje fall icke hinner genomföras före den 1 juli innevarande

år har fullmäktige hemställt, att den provisoriska lagstiftningen i ämnet

förlänges för ytterligare ett år och att maximibeloppet för sedelutgivningen

därvid höjes från 5 800 miljoner kronor till 6 000 miljoner kronor. Fullmäktige

i riksgäldskontoret har icke haft något att erinra mot bankofullmäktiges

hemställan.

På de skäl fullmäktige i riksbanken anfört tillstyrker jag att de särskilda

bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivningsrätt gives fortsatt giltighet

för ytterligare ett år. Av vad fullmäktige i riksbanken anfört synes

framgå att en viss utvidgning av sedelutgivningsrätten är påkallad. I likhet

med fullmäktige i riksgäldskontoret har jag icke någon erinran mot förslaget

att höja maximibeloppet till 6 000 miljoner kronor. Jag förordar sålunda,

att bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den

1 juli 1956—den 30 juni 1957 meddelas genom en särskild lag, utformad r

överensstämmelse med 1955 års lag i ämnet med den jämkningen att maximibeloppet

för sedelutgivningen höjes till 6 000 miljoner kronor.

Vad slutligen beträffar guldinlösningsskyldigheten förordar jag i enlighet

med bankofullmäktiges förslag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1956

till och med den 30 juni 1957 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran

inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med

rätt dock för banken att, om förhållandena därtill ger anledning, före utgången

av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.»

I samband med förevarande proposition och de i anledning av densamma

väckta motionerna har utskottet till behandling även förehaft de likalydande

motionerna 1:3 och 11:3 angående åtgärder för en skyndsam räntesänkning.

Över nämnda motioner har yttrande inhämtats från fullmäktige i

riksbanken, vilka i ärendet anfört följande:

Fullmäktige vill erinra om att den räntehöjning som genomfördes från

och med den 19 april i fjol framför allt betingades av önskemålet att skapa

förutsättningar för en sådan skärpning av kreditåtstramningen att genom

denna och de övriga stabiliseringsåtgärder, som samtidigt eller tidigare vidtagits,

de då aktuella riskerna för en tillspetsning av högkonjunkturen skulle

kunna elimineras. Genom den förda politiken har numera en dämpning

av expansionstendenserna uppnåtts, och utsikterna för en utveckling mot

bättre balans i vår ekonomi förefaller för dagen gynnsamma. Fn förutsättning

för att de uppnådda resultaten skall bestå och för att utvecklingen skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

5

fortsätta i önskad riktning är emellertid att stabiliseringsåtgärderna alltjämt

vidmakthålles. Bortsett från att av lätt insedda skäl ett beslut om en

ränteändring icke gärna kan fattas i annan ordning än som hittills tillämpats,

nämligen genom beslut av fullmäktige, vill fullmäktige deklarera, att

någon eftergift i kreditåtstramningen och sänkning av diskontot för närvarande

icke kan komma i fråga.

Vid ärendets behandling av fullmäktige har herr Rubbestad reserverat sig

mot fullmäktiges beslut att avgiva yttrande av den lydelse som framgått

av det föregående och uttalat att han ansåg att fullmäktige bort tillstyrka

motionerna.

Utskottet

I förevarande proposition föreslås i fråga om riksbankens sedelutgivning

att vissa undantagsbestämmelser från 1934 års riksbankslag skall

gälla jämväl för tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1957. Bestämmelserna

om riksbankens sedelutgivningsrätt, som innehålles i riksbankslagens

9 och 10 §§, modifierades första gången genom en fullmaktslag 1939 (nr

395) i syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade. Denna fullmaktslag, som efter successiva förlängningar

upphörde att gälla med utgången av juni månad 1948, ersattes med lagen

den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning. Även denna lag har sedermera successivt ersatts med ny lagstiftning,

varvid maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning höjts. Enligt

nu gällande bestämmelser, meddelade i lagen den 3 juni 1955 (nr 310),

uppgår maximibeloppet för sedelutgivningen till 5 809 miljoner kronor.

Frågan om en mer långsiktig reglering av sedelutgivningsrätten har under

den tid den provisoriska lagstiftningen varit gällande, behandlats i 1949

ars riksbankslagskommiltés förslag till ny riksbankslag och genom den ytterligare

utredning av hithörande spörsmål, som verkställts av de år 1951

tillkallade sakkunniga för utredning om reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt

på längre sikt. Denna senare utredning har i sitt i november

1955 avgivna betänkande (SOU 1955: 43) anslutit sig till den av riksbankslagskommittén

intagna ståndpunkten, att sedeltäckningsbestämmelserna i

nuvarande riksbankslag bör upphävas utan att ersättas med några motsvarande

bestämmelser. De sakkunniga har vidare föreslagit definitivt upphävande

av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld. De framlagda

författningsförslagen innefattar bl. a. vissa ändringar i § 72 regeringsformen.

De sakkunnigas betänkande är föremål för en ännu icke avslutad remissbehandling.

I det yttrande över betänkandet, som fullmäktige i riksbanken

avgivit, har fullmäktige förklarat sig icke nu kunna ta ställning till de sakkunnigas

förslag. Den definitiva regleringen av sedelutgivningsrätten bör

nämligen enligt fullmäktige ske i samband med eu allmän revision av 1934

års riksbankslag, och i detta syfte pågår för närvarande inom riksbanken

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

en översyn av det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget.

Utskottet delar denna fullmäktiges uppfattning och tillstyrker därför, att

den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivningsrätt förlänges

ytterligare ett år. I samband härmed är en höjning av maximibeloppet

påkallad för att ge utrymme både för den normala stegringen i sedeloinloppet

och för den reserv om 300 miljoner kronor, som enligt de sakkunniga

bör föreligga för att möta sådana eventuella ökningar i sedelomloppet, som

sammanhänger med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor. Mot den

i propositionen föreslagna höjningen av maximibeloppet till 6 000 miljoner

kronor har utskottet inte någon erinran.

I de i anledning av förevarande proposition väckta, likalvdande motionerna

I: 538 och II: 708 har hemställts bl. a. att riksdagen måtte uttala, att

sedelomloppet icke till mer än högst två tredjedelar av maximibeloppet för

sedelutgivningen bör vara täckt av skattkammarväxlar och obligationer. Ändamålsenligheten

av att binda de penningpolitiska medlen genom föreskrifter

om bestämda relationer av föreslagen art kan enligt utskottet starkt ifrågasättas.

Flera skäl för denna ståndpunkt har anförts senast i det ovan omförmälda

sakkunnigbetänkandet om riksbankens sedelutgivningsrätt. En

maximibestämmelse rörande här avsedda tillgångsposter är sålunda svår

att förena med en tillräcklig elasticitet i penningväsendet. Den tillåtna maximirelationen

måste vidare ta hänsyn till de betydande säsongvariationerna

i sedelomloppet, och redan till följd härav skulle betydelsen av en bestämmelse,

som syftar till att hindra inflation, i praktiken bli starkt reducerad.

Det bör vidare uppmärksammas, att en dylik bestämmelse, som är avsedd

att begränsa riksbankens rätt att lämna lån till staten, samtidigt innebär en

inskränkning i riksbankens befogenhet att göra marknadsoperationer. Utskottet

vill slutligen understryka, att en ökning av statens lån i riksbanken

i och för sig kan vara förenlig med samhällsekonomisk balans. Huruvida

den faktiskt är det i ett föreliggande fall, kan inte avgöras genom ett studium

av riksbankens balansräkning utan endast genom en analys av de aktuella

tendenserna inom samhällsekonomien. Av anförda skäl är utskottet

således inte berett tillstyrka bifall till motionernas hemställan i denna punkt.

I motionerna I: 538 och II: 708 hemställes vidare, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning rörande riksbankens

ställning och organisation, bankofullmäktiges sammansättning och eventuellt

inrättande av ett bankråd ävensom utredning och förslag till ändrad

lydelse av myntlagen. Frågan om riksbankens ställning beröres delvis i det

ovannämnda betänkandet. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen,

pågår dessutom inom riksbanken en översyn av det förslag till ny

riksbankslag, som framlades av 1949 års riksbankslagskommitté. Denna

översyn har betingats bl. a. av att utvecklingen under senare år inneburit en

ytterligare betoning av riksbankens ställning som centralbank. Under sådana

förhållanden synes det icke påkallat att nu hemställa om en utredning

med det syfte som motionärerna förordat. Utskottet får därför avstyrka bifall

till motionernas hemställan även i denna del. Utskottet förutsätter här
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

7

vid att frågan om en revision av myntlagen kommer att prövas av Kungl.

Maj:t i samband med prövningen av de sakkunnigas förslag rörande regleringen

av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt.

Bakgrunden till de förevarande motionernas ovan behandlade förslag utgöres

av önskemålet att förbereda och underlätta vårt lands anslutning till

en allmän valutakonvertibilitet. Även om utskottet i motsats till motionärerna

icke har någon bestämd uppfattning om den roll, som guldet kan erhålla

i ett framtida internationellt betalningssystem, är utskottet till fullo

berett att understryka vikten av en ökad valutareserv som en av de väsentliga

målsättningarna för den ekonomiska politiken. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att den restriktivitet, som präglar den ekonomiska politiken

— både finans- och kreditpolitiken — har sin kanske främsta motivering

i utvecklingen av vårt lands bytesbalans. Enligt den reviderade

prognosen för 1956 kan ett underskott i bytesbalansen på drygt 400 miljoner

kronor förväntas, medan man vid årsskiftet räknade med balans i de

löpande utlandstransaktionerna. Försämringen beror delvis på en något

större ökning av importvolymen än som förutsågs men huvudsakligen på

en försämring av de internationella prisrelationernä. Denna försämring i

våra bytesrelationer, som i och för sig inte kan betraktas som exceptionellt

stor, kan beräknas medföra en minskning av valutareserven med omkring en

sjundedel, vilket ställer otillräckligheten i vårt lands nuvarande valutareserv

i skarp belysning. Den ytterligare skärpning i kreditrestriktiviteten, varom

överenskommelse träffats mellan riksbanken och affärsbankerna i april detta

år, bör ses mot bakgrunden bl. a. av de allvarliga perspektiv som tecknar

sig för vår utrikeshandel. Den ökning i investeringsviljan som framkommit

vid en undersökning i mars månad, understryker likaså vikten av att den

restriktiva politiken fullföljes. Det bör i detta sammanhang också erinras

om att kreditpolitiken under nästkommande budgetår kommer att påverkas

av den minskning i banklikviditeten, som den överbalanserade budgeten

kommer att medföra under första halvåret 1957.

Av de ovan anförda synpunkterna på den ekonomiska politiken följer att

utskottet icke kan tillstyrka de i motionerna 1:3 och 11:3 framställda yrkandena

om en uppmjukning av den nuvarande penningpolitiken. Avslutningsvis

vill utskottet framhålla, att de olägenheter som en restriktiv politik

— det må vara finans- eller penningpolitik — vållar vissa enskilda företag

och hushåll, vilka utskottet behandlat bl. a. i sina utlåtanden nr 4 och

20 till innevarande års riksdag, måste vägas mot det dominerande önskemålet

att bevara den fulla sysselsättningen och framstegstakten i samhället under

bibehållet fast penningvärde. Balans i såväl den inre som den yttre ekonomien

utgör en nödvändig förutsättning för att den fulla sysselsättningen

skall kunna bestå på längre sikt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts förevarande proposition,

nr 117;

2) att motionerna 1:3 och 11:3 samt 1:538 och 11:708

icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1056

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, De Geer, Boo, Geijer,

Svärd*, Krugel och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Sköldin,

Nordqvist i Karlskoga, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar*, Andprsson

i Ronneby* och Hansson i önnarp*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Svård, Schmidt, Nordqvist i Karlskoga och

Gustafson i Göteborg, som ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande

lydelse:

I förevarande proposition--— översyn av det av 1949 års riksbanks
lagskommitté

framlagda förslaget. Utskottet som funnit, att även andra

med sedelutgivningsrättens reglering sammanhängande frågor behöver utredas

närmare, tillstyrker med hänsyn till den tidsutdräkt, som torde komma

att föranledas härav, att den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens

sedelutgivningrätt förlänges ytterligare ett år. I propositionen har

föreslagits höjning av maximibeloppet för sedelutgivningen till 6 000 miljoner

kronor. Ehuru utskottet hyser den uppfattningen, att en ny höjning av det

s. k. sedeltaket i rådande läge kan tolkas som tecken på bristande framgång i

kampen mot de inflationistiska krafterna och därför ur psykologisk synpunkt

vara mindre välbetänkt, vill utskottet inte motsätta sig en höjning

till föreslagen nivå. Det kan nämligen i tillspetsade lägen under de närmaste

åren komma att visa sig nödvändigt med ökad rörelsefrihet för riksbanken.

Utskottet tillstyrker alltså på de skäl, som ovan anförts, bifall till propositionen.

Utskottet har med oro tagit del av den starkt försämrade prognosen för

utrikeshandeln, i det att bytesbalansens saldo, som i den preliminära na
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

9

tionalbudgeten redovisades med ett mindre underskott, i den reviderade nationalbudgeten

slutar på en beräknad brist av hela 440 miljoner kronor för

år 1956. Redan första kvartalet i år har resulterat i ett beräknat underskott

av 340 miljoner kronor. Fjolårets bytesbalans gav en preliminärt beräknad

brist av cirka 370 miljoner kronor. Dessa underskott har hittills blott till

ringa del reglerats via valutareserven. Landet har alltså iklätt sig betalningsförpliktelser

av betydande omfattning. Sedan avdrag gjorts för dessa åtaganden,

motsvarar guld- och valutareserven inte mer än cirka två månaders

import.

Allmän enighet råder om önskvärdheten inte endast av att undgå en försämring

av betalningssituationen mot utlandet utan även av att förstärka

valutareserven, inte minst med tanke på en kommande valutakonvertibilitet.

Valutautvecklingen är emellertid i hög grad en avspegling av tillståndet i den

inhemska ekonomien, där ett övertryck lätt tar sig uttryck i försämrad betalningsbalans.

Med de knappa reserver av utländska betalningsmedel, som

nu står till buds, måste därför den inhemska ekonomiska politiken anpassas

efter tendenserna på valutaområdet för att förekomma uppkomsten av

en både ur sysselsättningens och prisstabilitetens synpunkt farlig krissituation.

Än angelägnare är detta, eftersom strävandena på litet längre sikt målmedvetet

måste gå ut på att bygga upp en efter landets ekonomi och utrikeshandel

lämpligt avpassad guld- och valutareserv. Ett samband mellan

valutautvecklingen och riksbankens penning- och kreditskapande verksamhet

föreligger. Utskottet finner att skärpt uppmärksamhet måste ägnas denna

fråga.

I de i anledning av förevarande proposition väckta, likalydande motionerna

I: 538 och II: 708 har detta spörsmål tagits upp till behandling. Dels

förordas en sådan organisation av det inhemska penningväsendet att anknytning

till ett internationellt penningsystem med valutakonvertibilitet

skulle underlättas. Dels förordas sedeltäckningsbestämmelser, siktande till

att sedelutgivningen ställes i visst beroende av guld- och valutautvecklingen.

I motionerna har till komplettering av de sakkunnigas utredning rörande sedelutgivningsrätten

yrkanden framställts om utredning även rörande riksbankens

ställning och organisation, bankofullmäktiges sammansättning och

eventuellt inrättande av ett bankråd ävensom utredning och förslag till ändrad

lydelse av myntlagen. Majoriteten av de nyssnämnda sakkunniga har

funnit frågan om riksbankens organisation viktig. De har dock funnit denna

ligga utanför sitt utredningsuppdrag. En av de sakkunniga har emellertid

ansett detta spörsmål vara så viktigt, att det måste utredas, innan slutlig

ställning kan tagas till den föreslagna ändringen av § 72 regeringsformen.

Som bankofullmäktige framhållit, har vidare utvecklingen sedan 1951 bl. a.

inneburit en ytterligare betoning av riksbankens ställning som centralbank.

Då den inom riksbanken pågående översynen av riksbankslagen inte kan

innefatta eu fullständig utredning med förslag rörande riksbankens ställning

m. in. som delvis är en grundlagsfråga, tillstyrker utskottet, utan att nu ta

ställning till de i motionerna antydda riktlinjerna, bifall till motionärernas

‘2 Bihang till riksdagens protokoll 195G. 8 samt. Nr 30

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956

hemställan om utredning av dessa organisationsfrågor. Utskottet förutsätter

tillika, att frågan om den erforderliga revisionen av myntlagen hänskjutes

till samma utredning.

Vad åter angår frågan om sambandet mellan sedelutgivningens storlek

och valutautvecklingen har i motionerna 1:538 och 11:708 hemställts, att

riksdagen måtte uttala, att sedelomloppet icke till mer än högst två tredjedelar

av maximibeloppet för sedelutgivningen bör vara täckt av skattkammarväxlar

och obligationer. Ifrågavarande uttalande är knutet till den provisoriska

lagstiftningen rörande sedelutgivningsrätten. Det är tänkt såsom

en provisorisk anordning i syfte att begränsa den statliga upplåningen i riksbanken.

De ovan omförmälda sakkunniga rörande riksbankens sedelutgivningsrätt

har emellertid ställt sig helt negativa till varje bindning av sedelutgivningen.

Utskottet kan dock icke underlåta att framhålla risken av

att med nuvarande bestämda sedeltäckningsbestämmelser en, oberoende

av säsongväxlingar och marknadsoperationer, bestående successiv ökning

av riksbankens kreditgivning till staten även på bekostnad av valutareserven

kan bli följden. Utskottet förordar med anledning av de i de nyssnämnda

motionerna framförda synpunkterna, att frågan om täckningsbestämmelserna

ytterligare utredes av den av utskottet ovan rekommenderade utredningen

men anser sig icke kunna tillstyrka, att riksdagen nu gör något uttalande

i enlighet med motionärernas yrkande. Frågan är nämligen av så

komplicerad art, att den trots de risker, som är förenade med ett uppskov,

måste ytterligare undersökas, innan definitiv ställning tages.

Av tillgängliga ekonomiska informationer framgår, att riskerna för nya

balansstörningar i den inhemska ekonomien alltjämt är påtagliga. Utskottet

vill med anledning härav understryka vikten av att en restriktiv ekonomisk

politik fullföljes. Möjligheterna att såväl på kort som på litet längre sikt nå

fram till en något lugnare ekonomisk utveckling med större stabilitet på

pris- och löneområdena och frihet från irriterande ingrepp i ekonomien är i

hög grad beroende av återhållsamhet i efterfrågan från alla håll. Det allmänna

bör ålägga sig största möjliga begränsning av sina utgifter och effektivt

bromsa den pågående utgiftsstegringen. Ett allmänt omfattat, frivilligt

sparande är av utslagsgivande betydelse för att nå återhållsamhet hos den

stora allmänheten. Det förhållandet att det frivilliga sparandet alltjämt är

otillräckligt för att möta efterfrågan gör det nödvändigt att söka nya och

effektiva former för att uppmuntra och stimulera till ökat enskilt sparande

på frivillighetens väg. Utskottet anser denna vara den enda verkligt framkomliga.

Den privata företagsamheten har i dämpande och investeringshämmande

syfte pålagts särskilda skatter och kreditrestriktioner. Utskottet vill

emellertid framhålla det betänkliga i att låta tyngdpunkten i de inflationsbekämpande

åtgärderna alltför stelt och ensidigt läggas på produktions- och

investeringssidan. En riktig avvägning mellan önskemålen om omedelbar konsumtion

och investering är i själva verket avgörande för den ekonomiska

standardens utveckling på något längre sikt. Stagnation i produktionen

skulle icke hjälpa utan försvåra möjligheterna att komma till rätta med de

inflationistiska och balansstörande krafterna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956 11

Av de ovan anförda synpunkterna---på längre sikt.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition,

nr 117;

2) att riksdagen i anledning av motionerna I: 538 och

II: 708 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förutsättningslös

utredning rörande dels riksbankens ställning

och organisation, dels revision av myntlagen och dels täckningsbestämmelserna

för sedelutgivningen;

3) att motionerna 1:3 och 11:3 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

560920 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:277 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om upphävande av § 114 regeringsformen. a1 i texten