Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § å9 mom. 2 regeringsformen.

1956-02-23 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1956:1, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § å9 mom. 2 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Åt 1—3

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

1

Nr 1

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion

om ändrad lydelse av § å9 mom. 2 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 82, av herr Dahlén, hemställes, att riksdagen måtte såsom vilande

för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen

2:o. Skulle med hänsyn till något ärendes särskilda vikt prövas nödvändigt,

att före dess avgörande folkets mening inhämtas, må Konungen och

riksdagen genom samfällt beslut förordna att allmän folkomröstning skall

anställas. Sådan omröstning skall ock anställas, därest minst femtio ledamöter

av första kammaren och sjuttiosju ledamöter av andra kammaren

förena sig i beslut därom. Folkomröstning må dock ej beslutas i frågor,

som icke kunna prövas av riksdagen, eller i frågor, vilka beröra riksstatens

reglerande eller överenskommelse med främmande makt eller på riksdagen

ankommande val. Ej heller må folkomröstning äga rum i det fall, att

riksdagens båda kamrar med hänsyn till ärendets beskaffenhet finna dess

avgörande icke kunna utan avsevärt men uppskjutas i avbidan på dylik

omröstning.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till den följande framställningen.

Gällande bestämmelser om folkomröstning återfinnas i § 49 mom. 2 regeringsformen

samt § 1 mom. 2 och § 38 riksdagsordningen. De infördes

år 1922. Beträffande stadgandenas lydelse får utskottet hänvisa till den

vid utlåtandet fogade bilagan. Såsom framgår av dessa bestämmelser erfordras

för att folkomröstning skall komma till stånd att Kungl. Maj:t

och riksdagen förordna därom genom samfällt stiftad lag; sådant förordnande

får dock endast meddelas i ärende av särskild vikt och beskaffenhet.

De år 1922 införda stadgandena hade utformats av 1920 års folkomröstningskommitté,

tillsatt efter framställning från 1920 års riksdag (skr. nr

343). I sitt i februari 1921 avgivna betänkande och förslag angående kon
1

Bitumg Ull riksdagens protokoll 1056. 5 samt. 2 and. Nr 1—3

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

sultativ folkomröstning framhöll kommittén bland annat, att villkoren för

att sådan omröstning skulle komma till stånd måste vara, att Kungl. Maj:t

och riksdagen samfällt fattade beslut därom. Endast genom en sådan anordning

upprätthölles fullt ut den svenska författningens princip om siatsmakternas

obeskurna rätt. Kommittén ansåg alltså, att det icke kunde

ifrågakomma, att Kungl. Maj:t tillerkändes rätt att besluta om folkomröstning

utan riksdagens bifall. Som ytterligare skäl för denna uppfattning

framhöll utredningen bland annat, att Kungl. Maj :t redan genom rätten att

upplösa andra kammaren eller båda kamrarna hade möjlighet att från

riksdagen vädja till folket och att endast en vädjan i denna form kunde

anses överensstämma med den svenska författningens grundläggande princip

att riksdagen skulle representera svenska folket.

Beträffande rätten att väcka förslag om folkomröstning (initiativrätten)

framhöll utredningen, att den behandlat frågan huruvida särskilda regler

borde uppställas i detta hänseende men att tillräckliga skäl icke ansetts

föreligga för att införa några undantagsbestämmelser. Det naturliga borde

vara, att samma regler gällde om förslagsrätten vid ärenden angående anordnande

av folkomröstning, som stadgades rörande framläggande av propositioner

och väckande av motioner i allmänhet.

Det av kommittén — på grundval av bland annat ovan redovisade överväganden

— utarbetade förslaget till bestämmelser angående folkomröstning

bragtes inför 1921 års riksdag genom motioner i båda kamrarna. Under

hänvisning till kommittébetänkandet tillstyrkte konstitutionsutskottet (uti.

nr 37) de i motionerna framlagda förslagen, vilka antogos såsom vilande

av riksdagen. Såsom ovan framhållits grundlagfästes de påföljande år, 1922.

Med anledning av motioner angående ändrade bestämmelser om folkomröstning

år 1948 beslöt samma års riksdag (skr. nr 199) att hos Kungl.

Maj :t hemställa om utredning i ämnet. Sakkunniga med uppgift att utreda

bland annat nyssnämnda fråga tillkallades i januari 1950. De avgåvo i mars

1952 betänkande angående allmän folkomröstning (SOU 1952:7). Däri

föreslogs bland annat införande i regeringsformen av vissa nya paragrafer,

innehållande bland annat bestämmelser angående vidgade möjligheter att

få till stånd rådgivande folkomröstning. Efter att ha diskuterat olika tänkbara

möjligheter att uppnå nyssnämnda syfte stannade utredningen för

att föreslå, att rådgivande folkomröstning skulle anställas på begäran av

minst 50 ledamöter i första kammaren och 77 i den andra (en tredjedel

av antalet ledamöter i vardera kammaren). Beträffande initiativrätten erinrade

utredningen om att förslag om folkomröstning enligt gällande regler

kunde bringas inför riksdagen i form av propositioner eller motioner. Utredningen

framhöll, att någon ändring i vad sålunda gällde icke borde ifrågakomma.

Utredningen föreslog dessutom, att de ständiga (särskilda) utskotten

skulle äga rätt att självständigt väcka förslag om folkomröstning

i ärenden, som kommit under deras behandling.

På grundval av utredningens betänkande framlades för 1954 års riksdag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr t år 1956

3

proposition (nr 193) med förslag till ändring av regeringsformens och riksdagsordningens

bestämmelser angående rådgivande folkomröstning. Till skillnad

mot vad utredningen förordat föreslogs i propositionen, att de väsentliga

stadgandena om rådgivande folkomröstning alltjämt skulle få sin plats

i § 49 mom. 2 regeringsformen. Det i propositionen upptagna förslaget överensstämde

beträffande beslutanderätten och initiativrätten i sak med utredningens

förslag. Efter hemställan av konstitutionsutskottet (uti. nr 16) antog

1954 års riksdag med en formell jämkning (av § 63 riksdagsordningen,

som saknar betydelse i förevarande sammanhang) det i propositionen

framlagda förslaget. Beträffande den närmare utformningen av de sålunda

såsom vilande antagna stadgandena får utskottet hänvisa till den vid utlåtandet

fogade bilagan.

Beträffande motionärens ändringsförslag må framhållas att detta endast

åsyftar en formell jämkning av regeringsformens vid 1954 års riksdag såsom

vilande antagna stadgande om folkomröstning.

Såsom motivering för sitt förslag anför motionären i fråga om rätten att

besluta om folkomröstning:

En viss tveksamhet kan med den av 1954 års riksdag såsom vilande antagna

lydelsen av § 49 mom. 2 regeringsformen föreligga om det finns en

eller två olika möjligheter att ta initiativ till folkomröstning. För det första

den möjligheten att folkomröstning »skall anställas» om viss minoritet

begär det. Som andra möjlighet skulle det kunna utläsas att i frågor av

särskild vikt skulle finnas möjlighet att »förordna om omröstning». En sådan

förordningsrätt skulle i så fall tillkomma Kungl. Maj :t utan riksdagens

hörande. Av propositionens specialmotivering framgår visserligen att den

första möjligheten enligt departementschefens uppfattning bör vara den

enda. Det är dock inte helt tillfredsställande att avsikten med ett grundlagsstadgande

av denna karaktär skall bli fullt klar först efter att man får

tillgång till specialmotiveringar.

Beträffande initiativrätten i folkomröstningsfrågor framhåller motionären

:

I de år 1954 såsom vilande antagna grundlagsstadgandena angående folkomröstning

finnes inte positivt uttalat att Kungl. Maj :t skall äga rätt att i

proposition föreslå folkomröstning. Genom ett contrarioslut ur § 45 RO kan

man visserligen få fram att Kungl. Maj :t enligt lagstiftarnas mening har

denna rätt men det är inte lämpligt att denna befogenhet måste härledas

ur ett stadgande som handlar om något annat än initiativrätten. Därtill kommer

att departementschefen i propositionen (prop. 193/1954, s. 34 o. f.) gör

ett uttalande som i sin lydelse inskränker initiativrätten till riksdagen allena.

Uttalandet lyder:

''Vad härefter beträffar frågan vem som skall äga rätt att påkalla konsultativ

folkomröstning anser jag i likhet med utredningens samtliga ledamöter,

att många konstitutionella och praktiska svårigheter skulle uppstå,

om eu sådan rätt tillerkändes ett visst antal väljare. Icke heller under den

debatt, som i övrigt förts i ärendet, har annat ifrågasatts än att nämnda rätt

endast (kurs. av mig) bör tillkomma en riksdagsminoritet.’

Under sådana omständigheter bör ett klart utsägande av Kungl. Maj:ts

initiativrätt infogas i ett nytt vilande förslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

Vad först angår frågan om Kungl. Maj :ts rätt att framställa förslag om

folkomröstning vill utskottet påpeka, att det av motionären åberopade uttalandet

i propositionen uppenbarligen icke avser rätten att föreslå sådan omröstning

utan rätten att besluta därom. I propositionens specialmotivering

till stadgandet i § 45 riksdagsordningen erinrade departementschefen om

att 1950 års utredning anfört, att yrkande om folkomröstning skulle kunna

framställas antingen i proposition — och detta utan hinder av att Kungl.

Maj :ts medgivande ej längre skulle erfordras för att folkomröstning skulle

äga rum — eller i motion. Med hänsyn härtill kan tvekan icke råda om att

syftet med de år 1954 såsom vilande antagna bestämmelserna varit, att

Kungl. Maj :t skulle äga rätt att framställa förslag om folkomröstning. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra om att varken Kungl. Maj :ts eller enskild

riksdagsmans allmänna befogenhet att inom riksdagen väcka frågor

är till sin innebörd närmare angiven i grundlagarna utan där endast förutsättes.

Så är även förhållandet med förslagsrätten i folkomröstningsfrågor

enligt nu gällande regler. Med hänsyn därtill bör det icke ifrågakomma att

nu införa en annan ordning i detta hänseende.

Beträffande spörsmålet om vem som äger rätt att besluta om folkomröstning

må först erinras om att Kungl. Maj :t enligt gällande bestämmelser uppenbarligen

icke har denna rätt. Såsom ovan angivits erfordras att förordnande

därom meddelas genom lag, stiftad av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.

Av förarbetena till de år 1954 såsom vilande antagna ändringsförslagen

framgår att avsikten icke varit att giva Kungl. Maj :t rätt att ensam

besluta om folkomröstning. Vad man åsyftade var i stället, att sådan

omröstning skulle kunna komma till stånd utan Kungl. Maj :ts samtycke och

trots att icke en majoritet inom riksdagen utan endast en tredjedel av vardera

kammarens ledamöter förenade sig i begäran därom. Vad därefter angår

frågan om utformningen av grundlagsbestämmelserna i förevarande hänseende

så avser första punkten i § 49 mom. 2 regeringsformen i dess såsom

vilande antagna lydelse uppenbarligen endast att framhäva att — såsom

även nu är fallet — folkomröstning må äga rum endast i ärende av särskild

vikt. Först i andra punkten av nyssnämnda bestämmelse stadgas angående

rätten att påkalla folkomröstning. Där liksom i det såsom vilande antagna

förslaget till § 1 mom. 2 riksdagsordningen angives att rätt att besluta om

sådan omröstning tillkommer minst ovan nämnda antal ledamöter i vardera

kammaren. Ifrågavarande förslag till grundlagsstadganden giva således icke

något utrymme för uppfattningen, att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att ensam

besluta om folkomröstning.

Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att någon formell jämkning

av de år 1954 såsom vilande antagna grundlagsstadgandena om folkomröstning

icke synes vara påkallad med anledning av vad i motionen anförts.

Utskottet hemställer därför,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956 5

att förevarande motion, II: 82, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 februari 1956

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund,

Olsén, Weiland, Ragnar Bergh*, Fritiof Karlsson, Erik Olsson och Sörlin;

samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast*,

Norén i Nyadal*, Swedberg, Spångberg, Svensson i Ljungskile, Nilsson i

Göingegården, Edberg* och Dahlén*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Englund, Weiland, Swedberg, Svensson i Ljungskile och Dahlén,

vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till förevarande motion

— såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga

det i motionen framlagda förslaget till ändrad lydelse

av § 49 mom. 2 första stycket regeringsformen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

Bilaga

Regeringsformens och riksdagsordningens bestämmelser

angående folkomröstning

(Gällande lydelse) (År 195i såsom vilande antaget

förslag)

Regeringsformen

§ 49.

2:o. Skulle med hänsyn till något

ärendes särskilda vikt och beskaffenhet

prövas nödigt, att före dess

avgörande folkets mening inhämtas,

må Konungen och riksdagen genom

samfällt stiftad lag förordna, att allmän

folkomröstning skall anställas.

I lagen bestämmes, vilken eller vilka

frågor skola genom omröstningen besvaras,

så ock tid och sätt för densamma.

Rätt att deltaga i omröstningen

tillkommer en var, som är

röstberättigad vid val till riksdagens

andra kammare. Efter omröstningen

behandlas ärendet i grundlagsenlig

ordning.

2:o. I ärende av särskild vikt må

förordnas, att folkets mening skall

inhämtas genom allmän folkomröstning.

Sådan omröstning skall anställas,

därest minst femtio ledamöter av

första kammaren och sjuttiosju ledamöter

av andra kammaren förena

sig i beslut därom. Folkomröstning

må dock ej beslutas i frågor, som

icke kunna prövas av riksdagen, eller

i frågor, vilka beröra riksstatens

reglerande eller överenskommelse

med främmande makt eller på riksdagen

ankommande val. Ej heller må

folkomröstning äga rum i det fall,

att riksdagens båda kamrar med hänsyn

till ärendets beskaffenhet finna

dess avgörande icke kunna utan avsevärt

men uppskjutas i avbidan på

dylik omröstning.

Rätt att deltaga i allmän folkomröstning

tillkommer envar, som är

röstberättigad vid val till riksdagens

andra kammare. Varje röstande äger

lika röst. Efter omröstningen behandlas

ärendet i grundlagsenlig ordning.

Om utsättande av tid för allmän

folkomröstning samt om verkställande

av sådan omröstning och vad därmed

äger samband stadgas i lag, stiftad

av Konungen och riksdagen gemensamt.

Riksdagsordningen

§ 1.

2. Skulle med hänsyn till något 2. Allmän folkomröstning i ärende

ärendes särskilda vikt och beskaffen- av särskild vikt må, enligt vad därhet

prövas nödigt, att före dess avgö- om i regeringsformens Å9 § 2 mom.

rande folkets mening inhämtas, må är stadgat, påkallas av minst fem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

7

(Gällande lydelse) (År 195b såsom vilande antaget

förslag)

Konungen och riksdagen genom sam- tio ledamöter av första kammaren

fällt stiftad lag förordna, att allmän och sjuttiosju ledamöter av andra

folkomröstning skall anställas, efter kammaren,

vad i regeringsformens b9 § 2 mom.

är stadgat.

38.

2. Utskottet skall vidare meddela

utlåtanden och avgiva förslag i anledning

av dit hänvisade frågor, som

angå stiftande, ändring, förklaring

eller upphävande av kommunallagarna

samt av lagar och författningar

om statsrådets ansvarighet, om antalet

statsdepartement och statsråd

utan departement, om kommandomål,

om rikets vapen och flagga, om

allmänt kyrkomöte och om allmän

folkomröstning. Utskottet skall tilllika

meddela utlåtanden och avgiva

förslag i anledning av dit hänvisade

frågor om anordnande av allmän

folkomröstning i ämnen, som ej tillhöra

annat utskotts behandling.

§ 45.

1. Alla utskott — -— — — — utsedda, sammanträda.

2. Utskotten välja------levnadsåren äldst.

3. Utskotten böra------dem ankomma.

4. Finner ständigt utskott eller i

sådant utskotts ställe tillsatt särskilt

utskott vid behandling av ärende, att

allmän folkomröstning däri bör anställas,

äger utskottet, oaktat yrkande

därom ej framställts i proposition

eller motion, föreslå att sådan omröstning

skall äga rum.

Förekommer i ärende fråga om allmän

folkomröstning, bör utskott,

utan att slutföra behandlingen av

ärendet i övrigt, avgiva särskilt yttrande

angående nämnda fråga, där

omständigheterna icke annat föranleda.

§ 55-

1. Motion må-------------—----till handa.

Motion, som-------------- — till handa.

Har behandlingen av proposition Har behandlingen av proposition

uppskjutits till höstsession, må mo- uppskjutits till höstsession, må motion,

som föranledes av propositio- tion, som föranledes av propositionen,

2. Utskottet skall vidare meddela

utlåtanden och avgiva förslag i anledning

av dit hänvisade frågor, som angå

stiftande, ändring, förklaring eller

upphävande av kommunallagarna

samt av lagar och författningar om

statsrådets ansvarighet, om antalet

statsdepartement och statsråd utan

departement, om kommandomål, om

rikets vapen och flagga, om allmänt

kyrkomöte och om allmän folkomröstning

i ämnen, som ej tillhöra annat

utskotts behandling.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

(Gällande lydelse) (År 195Å såsom vilande antaget

förslag)

nen, väckas sist dagen efter höstses- väckas sist dagen efter höstsessionens

sionens början. början; dock må ej i denna ordning

framställas yrkande om allmän folkomröstning.

Vad i----------- delgives kammaren.

I frågor--- session pågår.

Motion bör-------beskaffenhet sammanföras.

§ 58.

När proposition------— utskottet uppehållas.

Är inom — —-------ovillkorligen avgöras.

Kamrarna må-------uppskov förfallet.

Uppskov må----------stycke sägs.

Kamrarna må —--------extra session.

Av riksdagen---------i § 64.

Väckes fråga om allmän folkomröstning,

må frågan icke uppskjutas

till annan session. Har sådan omröstning

beslutats i ärende, som är

under riksdagens prövning, skall

ärendet vila i avbidan på omröstningens

verkställande.

§ 63.

När fråga, varöver utskott sig utlåtit,

till avgörande förekommer, äger

kammaren att antingen genast, med

bifall till utlåtandet eller utan avseende

å vad utskottet föreslagit, fatta

sitt beslut, eller, om ämnet anses

fordra ytterligare utredning, målet

till utskottet återförvisa.

Stanna kamrarna

När fråga, varöver utskott sig utlåtit,

till avgörande förekommer, äger

kammaren att antingen genast, med

bifall till utlåtandet eller utan avseende

å vad utskottet föreslagit, fatta

sitt beslut, eller, om ämnet anses

fordra ytterligare utredning, målet

till utskottet återförvisa. Avser utlåtandet

fråga om anordnande av allmän

folkomröstning, skall sådan

återförvisning äga rum, om det begäres

av minst så många ledamöter

av kammaren som i 1 § 2 mom. sägs.

kamrarna inkomma.

Vad kamrarna------sessionen förfallit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.