Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av § Hk regeringsformen.

1956-05-15 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1956:13, Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av § Hk regeringsformen.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956

5

Nr 13

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner om

upphävande av § Hk regeringsformen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 30

i första kammaren av herr Anderson, Carl Albert, och nr 39 i andra kammaren

av herr Andersson i Linköping hemställes, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om upphävande av § 114

regeringsformen.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Privilegielagstiftningen

De fyra riksstånden upphörde visserligen med 1865—1866 års riksdag att

utgöra grundval för folkrepresentationen, men de ansågos icke upphöra att

existera såsom stånd, och deras privilegier fingo fortbestå, i den mån de icke

avsågo representationsrätten. Adels- och prästestånden ha vetorätt i fråga

om ändring eller upphävande av vederbörande stånds privilegier. Adelns

vetorätt utövas av adelsmötet och prästeståndets av kyrkomötet. Borgareoch

bondestånden, som numera helt sakna egna organ, ha icke någon vetorätt.

För de ståndsprivilegier, som fortfarande ha giltighet, stadgar § 114

regeringsformen visst skydd. Paragrafen lyder sedan år 1866:

De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter

skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande

representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande

gälla. Ej må ändring eller upphävande därav ske, utan genom Konungens

och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan

rörer ridderskapets och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner,

rättigheter och friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det

senare av allmänt kyrkomöte.

Oklarhet måste anses råda beträffande vilka urkunder och författningar,

som ha privilegienatur, samt beträffande den utsträckning i vilken de olika

ståndens privilegier fortfarande ha rättslig betydelse.

Adelns privilegier sammanfattades senast år 1723 i en privilegieurkund,

enligt vilken adeln framstod som en med rättsliga, ekonomiska och sociala

förmåner utrustad medborgar grupp. Redan då representationsreformen genomfördes,

hade emellertid adeln mist alla ekonomiskt betydande privilegier.

År 1886 framlade sedermera statsrådet greve Hans Wachtmeister en på

adelsmötets uppdrag författad rättshistorisk undersökning angående

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956

adelns särrättigheter (Hans H:son Wachtmeister, Utredning rörande de

ridderskapet och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter,

hvilka böra anses ännu ega gällande kraft, Stockholm 1886). Han framlade

en lista på tolv privilegier, som innefattade verklig undantagslagstiftning

för adeln. Denna lista låg till grund för en vid 1916 års adelsmöte uppgjord

förteckning över såväl återstående privilegier enligt 1723 års urkund som

vissa bestämmelser, vilka, ehuru de icke återfinnas i nämnda urkund, dock

ansetts ha karaktär av privilegier.

De privilegier, som efter representationsreformen över huvud taget varit

aktuella, ha punkt efter punkt upphävts med adelsmötets samtycke. Det

sista privilegium, som på detta sätt upphävdes, var adelsmans rätt att i församling,

där han ägde s. k. patronatsrätt, kalla kyrkoherde. Ridderskapet

och adeln samtyckte till detta upphävande år 1921.

Vilka adliga privilegier, som fortfarande äga formell giltighet, torde

icke kunna angivas utan mera ingående undersökningar.

Också för prästerskapet utfärdades en sammanfattande privilegieurkund

år 1723, som utgör ett vidlyftigt dokument i 28 paragrafer. Liksom

beträffande adelns privilegier råder tvekan om den utsträckning i vilken

privilegierna gälla. Denna fråga har nyligen gjorts till föremål för en ingående

undersökning genom 1951 års kyrkomöteskommittés försorg. (Ledamöter

i kommittén ha varit landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande,

den ene av motionärerna, herr Andersson i Linköping, kanslirådet

N.-E. Brolin, professorn Nils Herlitz och biskopen Gunnar Hultgren). Resultatet

har framlagts i ett betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga

befogenheter m. m. (SOU 1955: 47).

Kyrkomöteskommittén anförde bl. a.:

Privilegierna av 1723 upptaga i huvudsak bestämmelser till skydd för

läran samt stadganden innefattande försäkran om bibehållande av prästerna

vid de ekonomiska förmåner och rättigheter av annat slag, som prästerna

åtnjöto till skillnad från flertalet andra samhällsmedlemmar. De förhållanden

till vilka privilegierna vid sin tillkomst hänförde sig ha genomgripande

förändrats under de förflutna 200 åren. Religionsfrihet har genomförts,

ståndssamhället har upplösts och den äldre ordningen för avlöning

av prästeståndets medlemmar medelst indelade naturaförmåner har

ersatts av ett modernt lönesystem grundat på en centraliserad penninghushållning.

Det är uppenbart att denna utveckling medfört stora förändringar

med avseende å privilegiernas tillämplighet. Vissa privilegier ha helt förlorat

giltighet. Andra ha upphört att gälla i visst hänseende, under det att

de i andra hänseenden bevarat giltighet. Några privilegieskyddade friheter

eller förmåner av annat slag ha blivit allmänna eller gemensamma för präster

och för vissa andra medborgare, och därmed ha privilegiernas regler

rörande sådana friheter och förmåner kommit ur tillämpning; skulle emellertid

fråga uppkomma om ändring i nu rådande förhållanden — t. ex. upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956

7

hävande av det särskilda straffskydd som nu tillkommer präst enligt de

allmänna bestämmelserna om ämbetsskydd i 10 kap. strafflagen och varom

regler finnas även i 1723 års privilegier — kan spörsmålet aktualiseras

i vad mån sådana ”latenta” privilegier fortfarande kräva beaktande.

Kommitténs majoritet når efter utförlig diskussion fram till att följande

privilegier fortfarande ha giltighet: 1) Frihet för löneboställe, som tidigare

utgjort prästgård, från deltagande i byggnad och underhåll av prästgård

och kyrka. 2) Frihet för präst att för sina tjänsteinkomster deltaga i

avlönande av kyrkvaktare. 3) Rätt för präst till fria gravplatser och fri

klockringning i samband med begravning. 4) Bibehållande av stift sindelning

en. 5) Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden (rätten omfattar

jämväl fonderade medel härrörande från denna jord samt boställskapital

för klockarboställen) och till ersättning för anslag i kronotionde m. m. Där

dessa tillgångar fortfarande äro indelade för tillgodoseende av särskilda

kyrkliga behov (underhåll av domkyrkor och avlönande av domkyrkosysslomän)

gäller privilegieskyddet till förmån för dessa behov. 6) Behörighet

och skyldighet för domkapitel och länsstyrelse att i rättegång föra talan

för den kyrkliga jorden. 7) Frihet för vissa ecklesiastika boställen i städer

från borgerligt besvär in natura. 8) Skyldighet för domstol att låta underrätta

biskop och domlcapitel om åtal mot präst. (Stadgandet kan möjligen

vara att iakttaga vid rannsakning av präst utan prästerlig befattning.)

Den sålunda uppgjorda listan över ännu gällande privilegier har ur olika

synvinklar ingående granskats och kritiserats i reservationer, som fogats

vid kyrkomöteskommitténs betänkande. Kanslirådet Brolin representerar

den ena ytterlighetsståndpunkten: han tolkar såväl själva privilegiebegreppet

som varje särskilt privilegiestadgande vida mera restriktivt än majoriteten.

Han kommer fram till att privilegieskydd endast kvarstår i en enda

liten detalj, nämligen för de förmåner, som tillförsäkrats domkyrkorna för

deras underhåll och för avlönande av syssloman. Professor Herlitz och

biskop Hultgren ha åter menat, att privilegieskydd föreligger även med

avseende å den från statsverket till kyrkofonden utgående ersättningen för

indragna prästtionde och därmed jämförliga avgifter, d.v.s. att kyrkomötets

bifall fordras för att statsverket skall få upphöra att inleverera denna

ersättning till kyrkofonden.

Kyrkomöteskommittén uttalar sammanfattningsvis:

Såsom utredningen under kap. 1 givit vid handen äro prästerskapets privilegier

i vad de tillförsäkra de kyrkliga tjänsteinnehavarna särskilda ekonomiska

och sociala förmåner i allt väsentligt upphävda.---Präster
skapets

privilegier äro emellertid, som i 1 kap. understrukits, att anse som

ett skydd även för svenska kyrkans ställning i samhället. Såsom sådana

fylla de alltjämt i viss utsträckning en uppgift. Orden privilegier och privilegielagstiftning

leda emellertid tanken till stånds- och klassmotsättningar,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956

som icke längre existera. För många framstå de enbart som föråldrade kvarlevor

från äldre tider. Detta är ägnat att undanskymma den betydelse RF §

114 alltjämt äger såsom ett konstitutionellt skydd för kyrkan. Det har därför

synts kommittén riktigare, att detta skydd — i den mån det bör bibehållas

— lämnas kyrkan genom bestämmelser i kyrkolag.---Därest kyrkans

i RF § 114 grundade konstitutionella skydd i angiven utsträckning bevaras

genom bestämmelser av kyrkolags natur, föreslår kommittén, att —

q enom beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte — prästerskapets

privilegier formellt upphävas. Därmed skulle vinnas en i och för sig önskvärd

förenkling i det kyrkliga lagstiftningsförfarandet.

Kyrkomöteskommitténs betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.

Remisstiden utgår den 1 september 1956.

Rörande borgare- och bondeståndens privilegier föreligga inga utredningar,

motsvarande de av Hans Wachtmeister och kyrkomöteskommittén

utförda. Genom att dessa stånd icke längre ha några i lagstiftning deltagande

egna organ, svarande mot adels- och kyrkomötena, äga deras privilegier

icke samma konstitutionella ställning.

Borgarståndet anses ha dels allmänna privilegier, som avse rikets borgerskap

i gemen, d.v.s. samtliga städer utan åtskillnad i deras egenskap av städer,

dels särskilda privilegier, som gälla för viss stad och dess borgerskap.

De allmänna privilegierna sammanfattades genom en revolutionär akt 1789.

Deras väsentliga betydelse torde ligga i att de garantera karaktären av

privilegielagstiftning åt de enskilda städernas privilegier.

På privilegier grunda åtskilliga städer ekonomiska anspråk gentemot

staten, bl.a. till vissa tullinkomster, den s.k. tolagsersättningen, eller andra

ekonomiska fördelar, såsom uteslutande rätt att hålla offentliga auktioner.

Å andra sidan ha privilegieförsedda städer skyldighet att svara för uppgifter,

som på andra håll åvila staten, t. ex. rättsskipning, skatteuppbörd och

exekutionsväsende.

Frågan om en avveckling av städernas särskilda skyldigheter och rättigheter

i förhållande till staten har sedan länge varit aktuell. En förberedande

utredning om möjligheterna härför verkställdes år 1921 av Torsten

Nothin. Utredningsmannen kom till den principiella slutsatsen, att nära

nog samtliga städernas ifrågavarande rättigheter och förmåner, även sådana

av privilegiekaraktär, borde indragas mot eller utan ekonomisk kompensation

från statens sida. Med undantag för donations jordarna eller vissa

av dem kunde städerna, enligt utredningsmannens uppfattning, icke göra

anspråk på att några åt dem upplåtna förmåner på grund av sin natur vore

orubbliga. — Kungl. Maj :t tillkallade i början av år 1955 den s. k. 1955 års

stadsutredning för att verkställa utredning om städernas särskilda skyldigheter

och rättigheter i förhållande till staten. Sannolikt är, att denna ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956

9

redning kommer att behandla frågan om privilegiekaraktären hos vissa städernas

rättigheter.

Vad bondeståndet angår finnes för dess del i vart fall en urkund av privilegiekaraktär,

nämligen Kungl. Majrts försäkran och stadfästelse den 4

april 1789 å svenska och finska allmogens fri- och rättigheter. Den torde

numera knappast ha någon betydelse.

Motionerna

Motionärerna framhålla, att särskilda privilegier för vissa grupper av

medborgare äro oförenliga med en fullt genomförd demokrati. De mena, att

de alltjämt bestående ståndsprivilegiernas omfattning bör närmare utredas,

och ställa sig kritiska till vissa uttalanden i kyrkomötessakkunnigas

betänkande. Sålunda ifrågasätta de, huruvida icke tesen om prästerskapets

privilegier såsom tillkommande samtliga kyrkans medlemmar är en efterhandskonstruktion.

I vart fall är det tveksamt, om det är riktigt och lämpligt

att skapa garantier för kyrkans verksamhet genom att utnyttja det i

sönderfall varande systemet av rättsregler rörande prästerskapets privilegier.

Enligt motionärernas mening bör möjlighet skapas att upphäva återstående

ståndsprivilegier genom samstämmiga beslut av Kungl. Maj:t och

riksdagen utan adels- och kyrkomötenas bifall. För detta ändamål bör enligt

motionärerna utredning och förslag om upphävande av § 114 regeringsformen

framläggas.

Utskottet

Ståndsprivilegiema ha utformats under helt andra samhällsförhållanden

än de nu rådande. De föreställningar om olika medborgargruppers skyldigheter

och rättigheter, som kommit till uttryck i privilegielagstiftningen,

låta sig icke förena med nutida uppfattning om fördelning av samhälleliga

plikter och förmåner.

Väsentligen i överensstämmelse med denna ändrade syn på samhället har

flertalet av de forna riksståndens privilegier upphävts eller i vart fall förlorat

praktisk betydelse. Så är framför allt fallet med adelns, borgerskapets

och bondeståndets privilegier. Adelsprivilegierna sakna sålunda, även där

de icke formellt upphävts, i stort sett reell innebörd. Borgerskapets privilegier

kunna knappast tänkas få aktualitet annat än i samband med en omreglering

av statens och städernas inbördes ekonomiska förhållanden. Ej

heller bondeståndets privilegier torde numera ha praktisk betydelse.

Även prästerskapets privilegier ha, i vad de kyrkliga tjänsteinnehavama

därigenom tillförsäkrats särskilda ekonomiska och sociala förmåner, så

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 2 avd. Nr 12—l!t

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956

gott som helt förlorat sin giltighet. I den mån de i övrigt alltjämt gälla,

framstå de i väsentliga stycken som ett skydd för svenska kyrkan. Det förhållandet,

att dessa regler numera icke uppfattas som bestämmelser, skyddande

de enskilda ståndsmedlemmamas förmåner, torde vara den egentliga

anledningen till att de i stora delar ej formligen upphävts. Häri kan man

också söka förklaringen till att privilegieskyddet alltjämt finnes inskrivet

i regeringsformen.

Frågan om upphävande av § 114 regeringsformen bör — med hänsyn till

det förhållande, som råder mellan de prästerliga privilegierna och det

skydd dessa åtnjuta enligt § 114 regeringsformen — ses i samband med det

av kyrkomöteskommittén i dess nyligen avgivna, ovan nämnda betänkande

framlagda förslaget att upphäva prästerskapets återstående privilegier och

att i vissa delar ersätta dem med bestämmelser av kyrkolags natur. Om

prästerskapets privilegier upphävas, saknas tillräcklig anledning att i regeringsformen

bibehålla de i dess § 114 givna reglerna om ståndsprivilegierna.

Frågan om denna grundlagsparagrafs upphävande bör därför enligt konstitutionsutskottets

mening prövas i samband med kyrkomöteskommitténs

nyss nämnda förslag.

I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 30 och H: 39,

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning

och förslag om upphävande av § 114 regeringsformen.

Stockholm den 15 maj 1956

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Englund, Damström, Georg Pettersson,

Olsén*, Weiland*, Carl Albert Anderson, Sörlin* och Sigfrid Larsson;

samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård*, von Friesen*,

Norén i Nyadal, Håstad, Swedberg, Spångberg*, Larsson i Julita*, Nordkvist

i Kalmar*, Adamsson och Andersson i Linköping.

» Ej närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:276 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om upphävande av § 114 regeringsformen. a1 i texten