Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av § Hk regeringsformen.
1956-05-15 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1956:13, Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av § Hk regeringsformen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956
5
Nr 13
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner om
upphävande av § Hk regeringsformen.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 30
i första kammaren av herr Anderson, Carl Albert, och nr 39 i andra kammaren
av herr Andersson i Linköping hemställes, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om upphävande av § 114
regeringsformen.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Privilegielagstiftningen
De fyra riksstånden upphörde visserligen med 1865—1866 års riksdag att
utgöra grundval för folkrepresentationen, men de ansågos icke upphöra att
existera såsom stånd, och deras privilegier fingo fortbestå, i den mån de icke
avsågo representationsrätten. Adels- och prästestånden ha vetorätt i fråga
om ändring eller upphävande av vederbörande stånds privilegier. Adelns
vetorätt utövas av adelsmötet och prästeståndets av kyrkomötet. Borgareoch
bondestånden, som numera helt sakna egna organ, ha icke någon vetorätt.
För de ståndsprivilegier, som fortfarande ha giltighet, stadgar § 114
regeringsformen visst skydd. Paragrafen lyder sedan år 1866:
De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter
skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande
representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande
gälla. Ej må ändring eller upphävande därav ske, utan genom Konungens
och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan
rörer ridderskapets och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner,
rättigheter och friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det
senare av allmänt kyrkomöte.
Oklarhet måste anses råda beträffande vilka urkunder och författningar,
som ha privilegienatur, samt beträffande den utsträckning i vilken de olika
ståndens privilegier fortfarande ha rättslig betydelse.
Adelns privilegier sammanfattades senast år 1723 i en privilegieurkund,
enligt vilken adeln framstod som en med rättsliga, ekonomiska och sociala
förmåner utrustad medborgar grupp. Redan då representationsreformen genomfördes,
hade emellertid adeln mist alla ekonomiskt betydande privilegier.
År 1886 framlade sedermera statsrådet greve Hans Wachtmeister en på
adelsmötets uppdrag författad rättshistorisk undersökning angående
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956
adelns särrättigheter (Hans H:son Wachtmeister, Utredning rörande de
ridderskapet och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter,
hvilka böra anses ännu ega gällande kraft, Stockholm 1886). Han framlade
en lista på tolv privilegier, som innefattade verklig undantagslagstiftning
för adeln. Denna lista låg till grund för en vid 1916 års adelsmöte uppgjord
förteckning över såväl återstående privilegier enligt 1723 års urkund som
vissa bestämmelser, vilka, ehuru de icke återfinnas i nämnda urkund, dock
ansetts ha karaktär av privilegier.
De privilegier, som efter representationsreformen över huvud taget varit
aktuella, ha punkt efter punkt upphävts med adelsmötets samtycke. Det
sista privilegium, som på detta sätt upphävdes, var adelsmans rätt att i församling,
där han ägde s. k. patronatsrätt, kalla kyrkoherde. Ridderskapet
och adeln samtyckte till detta upphävande år 1921.
Vilka adliga privilegier, som fortfarande äga formell giltighet, torde
icke kunna angivas utan mera ingående undersökningar.
Också för prästerskapet utfärdades en sammanfattande privilegieurkund
år 1723, som utgör ett vidlyftigt dokument i 28 paragrafer. Liksom
beträffande adelns privilegier råder tvekan om den utsträckning i vilken
privilegierna gälla. Denna fråga har nyligen gjorts till föremål för en ingående
undersökning genom 1951 års kyrkomöteskommittés försorg. (Ledamöter
i kommittén ha varit landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande,
den ene av motionärerna, herr Andersson i Linköping, kanslirådet
N.-E. Brolin, professorn Nils Herlitz och biskopen Gunnar Hultgren). Resultatet
har framlagts i ett betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter m. m. (SOU 1955: 47).
Kyrkomöteskommittén anförde bl. a.:
Privilegierna av 1723 upptaga i huvudsak bestämmelser till skydd för
läran samt stadganden innefattande försäkran om bibehållande av prästerna
vid de ekonomiska förmåner och rättigheter av annat slag, som prästerna
åtnjöto till skillnad från flertalet andra samhällsmedlemmar. De förhållanden
till vilka privilegierna vid sin tillkomst hänförde sig ha genomgripande
förändrats under de förflutna 200 åren. Religionsfrihet har genomförts,
ståndssamhället har upplösts och den äldre ordningen för avlöning
av prästeståndets medlemmar medelst indelade naturaförmåner har
ersatts av ett modernt lönesystem grundat på en centraliserad penninghushållning.
Det är uppenbart att denna utveckling medfört stora förändringar
med avseende å privilegiernas tillämplighet. Vissa privilegier ha helt förlorat
giltighet. Andra ha upphört att gälla i visst hänseende, under det att
de i andra hänseenden bevarat giltighet. Några privilegieskyddade friheter
eller förmåner av annat slag ha blivit allmänna eller gemensamma för präster
och för vissa andra medborgare, och därmed ha privilegiernas regler
rörande sådana friheter och förmåner kommit ur tillämpning; skulle emellertid
fråga uppkomma om ändring i nu rådande förhållanden — t. ex. upp
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956
7
hävande av det särskilda straffskydd som nu tillkommer präst enligt de
allmänna bestämmelserna om ämbetsskydd i 10 kap. strafflagen och varom
regler finnas även i 1723 års privilegier — kan spörsmålet aktualiseras
i vad mån sådana ”latenta” privilegier fortfarande kräva beaktande.
Kommitténs majoritet når efter utförlig diskussion fram till att följande
privilegier fortfarande ha giltighet: 1) Frihet för löneboställe, som tidigare
utgjort prästgård, från deltagande i byggnad och underhåll av prästgård
och kyrka. 2) Frihet för präst att för sina tjänsteinkomster deltaga i
avlönande av kyrkvaktare. 3) Rätt för präst till fria gravplatser och fri
klockringning i samband med begravning. 4) Bibehållande av stift sindelning
en. 5) Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden (rätten omfattar
jämväl fonderade medel härrörande från denna jord samt boställskapital
för klockarboställen) och till ersättning för anslag i kronotionde m. m. Där
dessa tillgångar fortfarande äro indelade för tillgodoseende av särskilda
kyrkliga behov (underhåll av domkyrkor och avlönande av domkyrkosysslomän)
gäller privilegieskyddet till förmån för dessa behov. 6) Behörighet
och skyldighet för domkapitel och länsstyrelse att i rättegång föra talan
för den kyrkliga jorden. 7) Frihet för vissa ecklesiastika boställen i städer
från borgerligt besvär in natura. 8) Skyldighet för domstol att låta underrätta
biskop och domlcapitel om åtal mot präst. (Stadgandet kan möjligen
vara att iakttaga vid rannsakning av präst utan prästerlig befattning.)
Den sålunda uppgjorda listan över ännu gällande privilegier har ur olika
synvinklar ingående granskats och kritiserats i reservationer, som fogats
vid kyrkomöteskommitténs betänkande. Kanslirådet Brolin representerar
den ena ytterlighetsståndpunkten: han tolkar såväl själva privilegiebegreppet
som varje särskilt privilegiestadgande vida mera restriktivt än majoriteten.
Han kommer fram till att privilegieskydd endast kvarstår i en enda
liten detalj, nämligen för de förmåner, som tillförsäkrats domkyrkorna för
deras underhåll och för avlönande av syssloman. Professor Herlitz och
biskop Hultgren ha åter menat, att privilegieskydd föreligger även med
avseende å den från statsverket till kyrkofonden utgående ersättningen för
indragna prästtionde och därmed jämförliga avgifter, d.v.s. att kyrkomötets
bifall fordras för att statsverket skall få upphöra att inleverera denna
ersättning till kyrkofonden.
Kyrkomöteskommittén uttalar sammanfattningsvis:
Såsom utredningen under kap. 1 givit vid handen äro prästerskapets privilegier
i vad de tillförsäkra de kyrkliga tjänsteinnehavarna särskilda ekonomiska
och sociala förmåner i allt väsentligt upphävda.---Präster
skapets
privilegier äro emellertid, som i 1 kap. understrukits, att anse som
ett skydd även för svenska kyrkans ställning i samhället. Såsom sådana
fylla de alltjämt i viss utsträckning en uppgift. Orden privilegier och privilegielagstiftning
leda emellertid tanken till stånds- och klassmotsättningar,
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956
som icke längre existera. För många framstå de enbart som föråldrade kvarlevor
från äldre tider. Detta är ägnat att undanskymma den betydelse RF §
114 alltjämt äger såsom ett konstitutionellt skydd för kyrkan. Det har därför
synts kommittén riktigare, att detta skydd — i den mån det bör bibehållas
— lämnas kyrkan genom bestämmelser i kyrkolag.---Därest kyrkans
i RF § 114 grundade konstitutionella skydd i angiven utsträckning bevaras
genom bestämmelser av kyrkolags natur, föreslår kommittén, att —
q enom beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte — prästerskapets
privilegier formellt upphävas. Därmed skulle vinnas en i och för sig önskvärd
förenkling i det kyrkliga lagstiftningsförfarandet.
Kyrkomöteskommitténs betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.
Remisstiden utgår den 1 september 1956.
Rörande borgare- och bondeståndens privilegier föreligga inga utredningar,
motsvarande de av Hans Wachtmeister och kyrkomöteskommittén
utförda. Genom att dessa stånd icke längre ha några i lagstiftning deltagande
egna organ, svarande mot adels- och kyrkomötena, äga deras privilegier
icke samma konstitutionella ställning.
Borgarståndet anses ha dels allmänna privilegier, som avse rikets borgerskap
i gemen, d.v.s. samtliga städer utan åtskillnad i deras egenskap av städer,
dels särskilda privilegier, som gälla för viss stad och dess borgerskap.
De allmänna privilegierna sammanfattades genom en revolutionär akt 1789.
Deras väsentliga betydelse torde ligga i att de garantera karaktären av
privilegielagstiftning åt de enskilda städernas privilegier.
På privilegier grunda åtskilliga städer ekonomiska anspråk gentemot
staten, bl.a. till vissa tullinkomster, den s.k. tolagsersättningen, eller andra
ekonomiska fördelar, såsom uteslutande rätt att hålla offentliga auktioner.
Å andra sidan ha privilegieförsedda städer skyldighet att svara för uppgifter,
som på andra håll åvila staten, t. ex. rättsskipning, skatteuppbörd och
exekutionsväsende.
Frågan om en avveckling av städernas särskilda skyldigheter och rättigheter
i förhållande till staten har sedan länge varit aktuell. En förberedande
utredning om möjligheterna härför verkställdes år 1921 av Torsten
Nothin. Utredningsmannen kom till den principiella slutsatsen, att nära
nog samtliga städernas ifrågavarande rättigheter och förmåner, även sådana
av privilegiekaraktär, borde indragas mot eller utan ekonomisk kompensation
från statens sida. Med undantag för donations jordarna eller vissa
av dem kunde städerna, enligt utredningsmannens uppfattning, icke göra
anspråk på att några åt dem upplåtna förmåner på grund av sin natur vore
orubbliga. — Kungl. Maj :t tillkallade i början av år 1955 den s. k. 1955 års
stadsutredning för att verkställa utredning om städernas särskilda skyldigheter
och rättigheter i förhållande till staten. Sannolikt är, att denna ut
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956
9
redning kommer att behandla frågan om privilegiekaraktären hos vissa städernas
rättigheter.
Vad bondeståndet angår finnes för dess del i vart fall en urkund av privilegiekaraktär,
nämligen Kungl. Majrts försäkran och stadfästelse den 4
april 1789 å svenska och finska allmogens fri- och rättigheter. Den torde
numera knappast ha någon betydelse.
Motionerna
Motionärerna framhålla, att särskilda privilegier för vissa grupper av
medborgare äro oförenliga med en fullt genomförd demokrati. De mena, att
de alltjämt bestående ståndsprivilegiernas omfattning bör närmare utredas,
och ställa sig kritiska till vissa uttalanden i kyrkomötessakkunnigas
betänkande. Sålunda ifrågasätta de, huruvida icke tesen om prästerskapets
privilegier såsom tillkommande samtliga kyrkans medlemmar är en efterhandskonstruktion.
I vart fall är det tveksamt, om det är riktigt och lämpligt
att skapa garantier för kyrkans verksamhet genom att utnyttja det i
sönderfall varande systemet av rättsregler rörande prästerskapets privilegier.
Enligt motionärernas mening bör möjlighet skapas att upphäva återstående
ståndsprivilegier genom samstämmiga beslut av Kungl. Maj:t och
riksdagen utan adels- och kyrkomötenas bifall. För detta ändamål bör enligt
motionärerna utredning och förslag om upphävande av § 114 regeringsformen
framläggas.
Utskottet
Ståndsprivilegiema ha utformats under helt andra samhällsförhållanden
än de nu rådande. De föreställningar om olika medborgargruppers skyldigheter
och rättigheter, som kommit till uttryck i privilegielagstiftningen,
låta sig icke förena med nutida uppfattning om fördelning av samhälleliga
plikter och förmåner.
Väsentligen i överensstämmelse med denna ändrade syn på samhället har
flertalet av de forna riksståndens privilegier upphävts eller i vart fall förlorat
praktisk betydelse. Så är framför allt fallet med adelns, borgerskapets
och bondeståndets privilegier. Adelsprivilegierna sakna sålunda, även där
de icke formellt upphävts, i stort sett reell innebörd. Borgerskapets privilegier
kunna knappast tänkas få aktualitet annat än i samband med en omreglering
av statens och städernas inbördes ekonomiska förhållanden. Ej
heller bondeståndets privilegier torde numera ha praktisk betydelse.
Även prästerskapets privilegier ha, i vad de kyrkliga tjänsteinnehavama
därigenom tillförsäkrats särskilda ekonomiska och sociala förmåner, så
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 2 avd. Nr 12—l!t
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1956
gott som helt förlorat sin giltighet. I den mån de i övrigt alltjämt gälla,
framstå de i väsentliga stycken som ett skydd för svenska kyrkan. Det förhållandet,
att dessa regler numera icke uppfattas som bestämmelser, skyddande
de enskilda ståndsmedlemmamas förmåner, torde vara den egentliga
anledningen till att de i stora delar ej formligen upphävts. Häri kan man
också söka förklaringen till att privilegieskyddet alltjämt finnes inskrivet
i regeringsformen.
Frågan om upphävande av § 114 regeringsformen bör — med hänsyn till
det förhållande, som råder mellan de prästerliga privilegierna och det
skydd dessa åtnjuta enligt § 114 regeringsformen — ses i samband med det
av kyrkomöteskommittén i dess nyligen avgivna, ovan nämnda betänkande
framlagda förslaget att upphäva prästerskapets återstående privilegier och
att i vissa delar ersätta dem med bestämmelser av kyrkolags natur. Om
prästerskapets privilegier upphävas, saknas tillräcklig anledning att i regeringsformen
bibehålla de i dess § 114 givna reglerna om ståndsprivilegierna.
Frågan om denna grundlagsparagrafs upphävande bör därför enligt konstitutionsutskottets
mening prövas i samband med kyrkomöteskommitténs
nyss nämnda förslag.
I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av motionerna I: 30 och H: 39,
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag om upphävande av § 114 regeringsformen.
Stockholm den 15 maj 1956
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Englund, Damström, Georg Pettersson,
Olsén*, Weiland*, Carl Albert Anderson, Sörlin* och Sigfrid Larsson;
samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård*, von Friesen*,
Norén i Nyadal, Håstad, Swedberg, Spångberg*, Larsson i Julita*, Nordkvist
i Kalmar*, Adamsson och Andersson i Linköping.
» Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:276 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om upphävande av § 114 regeringsformen. a1 i texten