Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1956

1956-02-28 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1956:3, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1956

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1956

Nr 3

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner om revision

av § 90 regeringsformen.

1 de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 57 i

första kammaren av herrar Ollén och Ragnar Bergh samt nr 81 i andra kammaren

av herrar Hamrin och Braconier hemställes, »att riksdagen måtte såsom

vilande för grundlagsenlig behandling antaga förslag till sådan ändrad

lydelse arv regeringsformen § 90 att riksdagen beredes möjlighet att fritt

överlägga om regeringsmaktens avgöranden och åtgöranden samt om lagars

och författningars tillämpning».

I den likaledes till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 215 i

andra kammaren av herr von Friesen m. fl. hemställes, »att riksdagen såsom

vilande antager ett grundlagsförslag om uteslutande ur regeringsformen av

dess nuvarande § 90».

Beträffande motiveringarna får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Enligt § 90 regeringsformen må under riksdagens, dess kamrars eller

utskotts överläggningar och prövning icke uti något annat fall eller på något

annat sätt, än grundlagarna bokstavligen föreskriva, komma frågor om

ämbets- och tjänstemäns till- och avsättande, regerings- och domaremakternas

beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers

förhållanden, eller verkställigheten av någon lag, författning eller inrättning.

Regeringsformen § 90 har efter år 1809 icke undergått någon saklig ändring.

Vid några tillfällen ha emellertid inom riksdagen ifrågasatts ändringar

i paragrafens materiella innehåll.

1 motioner vid 1917 och 1920 års riksdagar (11:435 resp. Il: 145) föreslogs

sålunda, att i § 90 skulle uttryckligen utsägas, att det endast var förbjudet

att göra de i paragrafen nämnda frågorna till föremål för beslut av

riksdagen. Konstitutionsutskottet (uti. nr 32 resp. nr 29) avstyrkte vid båda

tillfällena motionerna, vilka också avslogos av riksdagen. År 1917 anförde

utskottet härvid, att förevarande grundlagsstadgande till sin innebörd varit

åtskilligt omstritt. Enligt utskottets mening lade bestämmelsen, så som den

i praxis tillämpades, icke några obehöriga band på riksdagens överläggningar.

Vid sådant förhållande fann utskottet en ändring i föreslagen riktning

icke vara påkallad. År 1920 hänvisade utskottet till dessa uttalanden.

Vid riksdagen 1944 framlades motioner (I: 109 och II: 352) med hemställan

om sådan ändring av § 90 regeringsformen, att paragrafen bringades i

bättre överensstämmelse med parlamentarisk sed och med rimliga krav på

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1956

13

överläggningsfrihet. I utlåtande (nr 15) i anledning av motionerna anförde

konstitutionsutskottet, att motionärerna icke påvisat något praktiskt behov

av en ändring av § 90. Med den tillämpning paragrafen i praxis fått utgjorde

den enligt utskottets uppfattning ej heller något hinder för en inom tillbörliga

gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen. Utskottet hemställde

därför, att motionerna icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I kamrarna förekommo tämligen livliga debatter vid behandlingen

av utskottets utlåtande (FK 1944: 14 s. 5 ff; AK 1944: 14 s. 30 tf). Riksdagen

biföll utskottets hemställan.

I de nu föreliggande, likalydande motionerna 1:57 och 11:81 framhålles,

att parlamentarismens genombrott helt förändrat det läge, som var för handen

år 1809. Det nuvarande statsskicket förutsätter enligt motionärerna, att

riksdagen kan diskutera och taga ställning till regeringsmaktens avgöranden

utan några särskilda begränsningar. I motionerna anföres, att förbudet

i § 90 verkar hindersamt för en naturlig utveckling av interpellations- och

frågeinstituten såsom parlamentariska kontrollmedel. Motionärerna vilja ur

stadgandet avlägsna förbudet mot diskussion av regeringens åtgöranden

samt av lagars och författningars tillämpning men bibehålla förbudet mot

kritik av domstolarnas avgöranden. — I motionen II: 215 anföres, att § 90

innehåller synnerligen vittsyftande förbud men att yttranden, som efter bokstaven

skulle vara förbjudna, dock tillåtas t. ex. i remissdebatten. Motionärerna

göra gällande, att förhållandena väsentligen ändrats efter stadgandets

tillkomst, samt anse, att riksdagsledamöterna ha en viss osäkerhetskänsla

rörande yttrandefrihetens gränser i riksdagsdebatterna och att § 90 alltför

mycket inskränker rätten att med interpellationer och enkla frågor kritisera

regeringens åtgärder.

Någon motsvarighet till § 90 regeringsformen finnes icke i de andra nordiska

ländernas författningar, där yttranderätten begränsas allenast av ordningsregler

med i huvudsak samma innehåll som § 52 sista stycket riksdagsordningen.

Icke heller tidigare svenska grundlagar upptaga något stadgande

av liknande innebörd som § 90, vars införande i 1809 års regeringsform bör

ses mot bakgrunden av erfarenheterna från frihetstiden. När konstitutionsutskottet

i sitt grundlagsmemorial år 1809 redogjorde för den behörighet i

fråga om den ekonomiska lagstiftningen, som i § 89 tillagts Konungen såsom

innehavare av den styrande makten, och för riksdagens petitionsrätt i dessa

ämnen, framhöll utskottet, under tydlig hänsyftning på § 90, att utskottet

noga sökt förekomma den lagstiftande maktens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.

Bedömandet av i vad mån förevarande grundlagsbestämmelse

inskränker överläggningsfriheten inom riksdagen är avhängigt av

huru stadgandet tolkas. Rörande tolkningen råda inom doktrinen delade

meningar. Enligt en strängare uppfattning skulle det i paragrafen meddelade

förbudet gälla icke blott beslut i kamrar och utskott utan även enbart diskussion

om det konkreta fallet. Från andra håll har hävdats, att uttrycket

»överläggningar och prövning» i § 90 bör tolkas odelat, varför paragrafen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1956

skulle förbjuda endast beslut och diskussion i och för beslut i de dar avhandlade

grupperna av ärenden; en överläggning, som icke avser beslut

om överläggningens föremål, skulle alltså enligt denna uppfattning vara

tillåten. I praxis synes man icke ha helt accepterat någon av dessa tolkningar

utan intagit en förmedlande ståndpunkt. I den statsvetenskapliga

litteraturen ansåg man sig år 1938 kunna konstatera, att § 90 praktiskt taget

icke i någon större utsträckning hämmat interpellationsrätten (Sveriges

Riksdag XV s. 490), och år 1944 fann konstitutionsutskottet, såsom

förut nämnts, att stadgandet icke utgjort något hinder för en inom tillbörliga

gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen. I de nu föreliggande

motionerna ha emellertid anförts exempel på att § 90 under senare tid

hindrat en sådan kritik av regeringens åtgärder som i ett parlamentariskt

statsskick bör vara tillåten. Även utskottet finner nu en revision av paragrafen

vara påkallad. Stadgandet har emellertid så nära samband med ämnen,

som skola behandlas av författningsutredningen — särskilt med frågorna

om det parlamentariska styrelseskickets inskrivande i vår författning, statsrådens

ansvarighet och införande av ett dagordningsinstitut — att utredningen

knappast lär kunna undgå att till behandling upptaga frågan om en

revision av § 90. Enligt vad utskottet inhämtat har författningsutredningen

också beslutat att behandla denna fråga. Vid sådant förhållande anser sig

utskottet icke höra föreslå någon grundlagsändring. Skrivelse till Kungl.

Maj :t med begäran om utredning och förslag i ämnet kan ej heller anses

erforderlig.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner,

1) I: 57 och II: 81 samt

2) 11:215,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1956

På konstitutionsutskottets vägnar:

J. W. PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström*, Wahlund*,

Georg Pettersson, Olsén, Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson*

och Erik Olsson*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén*, Pettersson i Norregård, von

Friesen*, Fast, Norén i Nyadal*, Spångberg, Svensson i Ljungskile*, Nilsson

i Göingegården, Hamrin och Dahl*.

* Ej närvarande vid justeringen.

560405 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.