Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
1956-03-07 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1956:5, Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
Dokumentets text
12
Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
Nr 5
Konstitutionsutskottets memorial med förslag till ändringar i
riksdagsstadgan.
Konstitutionsutskottet har funnit påkallat, att bestämmelserna i riksdagsstadgan
om proportionella val inom kammare ändras, såvitt gäller förfarandet
vid röstsammanräkning för fastställande av den inbördes ordningen mellan
ett partis kandidater. Därvid har utskottet ansett den nu tillämpade
s. k. rangordnings- och reduktionsmetoden böra ersättas med den d’HondtPhragménska
metoden sådan denna tillämpas vid val till riksdagens första
kammare.
Med begagnande av sin initiativrätt jämlikt § 38 mom. 1 riksdagsordningen
får utskottet härmed för riksdagen framlägga förslag till den ändring i
riksdagsstadgan, som utskottet sålunda ansett erforderlig.
Gällande sammanräkningsbestämmelser
Bestämmelserna om röstsammanräkning vid val till riksdagens båda kamrar
återfinnas i lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen (i vissa
delar provisoriskt ändrad genom lagen den 30 maj 1952 med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956, vilka
ändringar i Kungl. Maj :ts proposition nr 11 år 1956 föreslagits utsträckta
jämväl till perioden 1957—-1960). Den kommunala vallagen den 6 juni 1930
(med provisoriska ändringar i lagen den 12 mars 1954 med vissa bestämmelser
om kommunalval för perioden 1955—1958 m. in.) innehåller motsvarande
föreskrifter för val till landsting och andra kommunala representationer.
Val inom de kommunala representationerna förrättas enligt lagen den
15 april 1955 om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige
in. in.
Såväl enligt riksdagsstadgan som enligt de nu uppräknade författningarna
tillämpas —- utom enligt de provisoriska bestämmelserna — vid röstsammanräkning
för platsfördelning mellan partierna samma system. I riksdagsstadgans
för sådan sammanräkning gällande regler åsyftas ingen saklig
ändring.
När det gäller sammanräkning för fastställande av den inbördes ordningen
mellan kandidaterna inom samma parti eller grupp, anvisa nu gällande
valförfattningar tre olika system.
Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
13
1. Det äldsta av dem, rangordnings- och reduktionsmetoden, har, ehuru
med alltmera inskränkt användning, tillämpats ända sedan proportionella
val år 1909 först infördes. Metoden innebär följande: Om samma namn står
först på mer än hälften av gruppens valsedlar, blir detta gruppens första
namn. Ha mer än två tredjedelar av gruppens röstsedlar samma såväl första
som andra namn, blir det andra namnet gruppens andra namn o. s. v. Ju
flera likalydande sedlar ett parti avlämnar, desto säkrare tryggas den ordningsföljd
mellan namnen, som dessa röstande önska. Om sålunda en valsedelstyp
har mer än hälften av partiets röster, är denna typ berättigad att
besätta en plats, innan minoriteten får någon. Den del av partiet, som är
mer än dubbelt så stor som återstoden, d. v. s. äger mer än två tredjedelars
majoritet, är berättigad att besätta två platser, innan minoriteten får någon,
den som äger mer än tre fjärdedelars majoritet tre platser, o. s. v.
Detta är den s. k. rangordningsregeln. Den fordrar stark sammanhållning
inom partiet. Föreligger ej sådan, når man snart den punkt, där rangordningen
spränges, d. v. s. ingen sedeltyp äger tillräckligt stor majoritet för att
slå ut övriga typer. När rangordningsregeln icke längre kan tillämpas, fortsätter
sammanräkningen enligt den s. k. reduktionsregeln. Enligt denna
minskas valsedels röstvärde i den mån sedelns kandidater bliva valda så,
att röstvärdet nedgår till hälften, när en blivit vald, till tredjedelen, när två
blivit valda, o. s. v. Vid varje sammanräkning blir det namn placerat, som
då kan uppvisa det högsta sålunda reducerade rösttalet. Vilken plats namnet
har å valsedeln är däremot likgiltigt; någon rangordning tillämpas icke.
Vid lika rösttal skiljer lotten.
I ett väsentligt avseende äro således de båda i rangordnings- och reduktionsmetoden
ingående reglerna uppbyggda efter helt skilda principer. Vid
tillämpningen av reduktionsregeln är ordningen mellan namnen på valsedlarna
likgiltig, medan denna enligt rangordningsregeln — som namnet anger —
är avgörande. Om rösttalen för två eller flera grupper av kandidatnamn äro
lika, kan det helt bero på slumpen, vilka som väljas. I allmänhet torde väljarna
göra upp sina valsedlar under den förutsättningen, att namnen företrädesvis
skola väljas i den ordning, i vilken de upptagits på valsedeln. Att
få väljarna att göra upp sina valsedlar under hänsynstagande till båda de
motstridiga reglerna i rangordnings- och reduktionsmetoden får anses ogörligt,
i synnerhet som det ofta icke är möjligt att på förhand bedöma i vilka
fall den ena eller den andra regeln kommer att tillämpas. Därtill kommer,
att en minoritet inom ett parti genom att stryka ett eller flera av de främsta
namnen eller genom att använda valsedlar, som blott upptaga ett eller
några enstaka på huvudlistan sämre placerade namn, kan förhindra invalet
av partiets främsta kandidater — ett förfarande, som benämnes dekapitering
och som på ett tidigt stadium ådrog reduktionsregeln skarp kritik.
Även ur en annan synpunkt riktades kritik mot reduktionsregeln. Beräkningen
av den röstförbrukning, som sker vid platstilldelning, är nämligen
behäftad med matematiska felaktigheter, som medföra, att reduktionen i
vissa fall blir för stark och i andra fall för svag.
14
Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
2. Kritiken mot rangordnings- och reduktionsmetoden ledde till att åren
1921 och 1922 en annan sannnanräkningsmetod, d’Hondt-Phragméns metod,
infördes för val till riksdagen och de kommunala representationerna. Därvid
tillämpas absolut rangordning, vilket innebär, att namn, som står längre
ned på en röstsedel, icke i något fall tages i betraktande, förrän samtliga
högre upp stående namn blivit valda. Röstmängden fördelas lika på varje
röstenhet, d. v. s. platsens tillsättande åstadkommes i lika mån av varje
avgiven röst.
Sammanräkningen är avsevärt mera komplicerad än enligt rangordningsoch
reduktion sregeln. Härutinnan må blott hänvisas till §§ 19 och 81 i lagen
om val till riksdagen (jfr Malmgren, Sveriges grundlagar, 6 uppl., s. B 98- B 101 och B 136—B 138).
3. Rangordnings- och reduktionsmetoden övergavs därnäst för valen
inom de kommunala representationerna. Den ersattes vid lagändring år 1955
med en enkel, absolut rangordningsmetod. Den d’Hondt-Phragménska metoden
ansågs vara olämplig, därför att den kan medföra svåra och tidsödande
sammanräkningar med risk för misstag. Det anfördes, att en sammanräkningsmetod
för att kunna godtagas icke borde giva rum för slumpmässiga
valutslag och ej heller locka till taktiska valmanipulationer. Efter granskning
av fem olika sammanräkningsmetoder, som var och en ansågs vara
rangordnings- och reduktionsmetoden överlägsen, befanns det, att metoden
med enkel, absolut rangordning vore att föredraga. Denna senare metod kunde
visserligen i några, om än sällan uppkommande lägen leda till resultat,
som strida mot proportionell rättvisa. Det ansågs emellertid vara viktigare,
att sådana regler skapades, att de utan anlitande av måhända svårtillgänglig
expertis kunde tillämpas inom kommunala representationer. (Jfr SOU
1954: 17, Kungl. Maj :ts proposition nr 81 till 1955 års riksdag och konstitutionsutskottets
uti. nr 9 vid samma riksdag.) —
Efter 1955 års lagändring kvarstå bestämmelser om sammanräkning enligt
rangordnings- och reduktionsmetoden endast i riksdagsstadgan § 9. Denna
paragraf gäller fördelningen av platser inom varje partigrupp.
Tidigare ändringsförslag
De gällande bestämmelserna i riksdagsstadgan om proportionella val inom
kammare äro överflyttade från stadgan den 26 maj 1909 om val till riksdagens
utskott, som tillkom i samband med 1909 års proportionalvalsreform.
Redan är 1921 uttalade proportionsvalssakkunniga: »Det ligger i sakens
natur, att den reform, som i fråga om sammanräkningsmetoden genom lagen
den 17 juni 1921 genomfördes med avseende på riksdagsmannavalen,
bör vidtagas även med avseende på utskottsvalen. Visserligen hava den gamla
metodens brister icke framträtt i samma grad vid utskottsvalen som vid
riksdagsmannavalen, i det att rangordningsregeln så gott som undantagslöst
kommit till användning vid utskottsvalen. Om inga särskilda skäl till
Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
15
avvikelser föreligga, är det emellertid givetvis mest ändamålsenligt att för
samtliga offentliga proportionsval tillämpa samma valmetod. Och skäl till
avvikelser torde icke i fråga om utskottsvalen kunna andragas.»
Vid 1945 års riksdag väckte herrar Håstad och Jacobson i Vilhelmina motion
(nr II: 362) om översyn av sammanräkningsbestämmelserna i stadgan
om val till riksdagens utskott. Motionens syfte var, att stadgans fördelningsregler,
vilkas tillämpning hade medfört vissa tolkningssvåriglieter,
skulle »bringas så nära som möjligt den i vallagen numera införda metoden».
I sitt avstyrkande utlåtande (nr 13) över motionen framhöll konstitutionsutskottet
hl. a., att rangordnings- och reduktionsmetoden under vissa
omständigheter kunde tänkas leda till oförutsedda konsekvenser; de
praktiska erfarenheterna syntes emellertid vid detta tillfälle icke vara sådana,
att ett behov av ändrade regler kunde anses föreligga. Motionen föranledde
icke någon riksdagens åtgärd.
Den genom nämnda motion väckta frågan behandlades även i sakkunnigbetänkande
med förslag angående riksdagens arbetsformer (SOU 1947:79
sid. 46). De sakkunniga ansågo emellertid, att, eftersom valstadgans regler
överensstämde med de inom kommunala församlingar gällande bestämmelserna
för vals förrättande, de borde göras till föremål för översyn tillsammans
med dessa likartade bestämmelser. På förslag av nämnda sakkunniga
överfördes valstadgans bestämmelser till den nya riksdagsstadgan (konstitutionsutskottets
memorial nr 11 vid 1949 års riksdag).
Vid ett val år 1949 inom Västmanlands läns landsting ledde rangordningsoch
reduktionsregeln till sådana resultat, att frågan om dess fullständiga
slopande togs upp i flera motioner vid följande års riksdag. Sålunda begärde
herrar Petrén m. fl. (motion I: 39), Persson i Norrby och Ericsson i Näs
(motion II: 22) samt Håstad (motion II: 344) revision av lagen den 6 juni
1930 om proportionellt valsätt inom landsting, å kommunalstämma in. in.
Beträffande riksdagsstadgan upprepade herr Håstad (motion II: 343) sitt
är 1945 ställda yrkande. I sitt utlåtande (nr 5), som främst gällde rangordnings-
och reduktionsregelns tillämpning vid val inom kommunala representationer,
förklarade konstitutionsutskottet, att osäkerhet rörande sammanräkningsbestänunelsernas
rätta tolkning liksom risk för att väljarnas
mening icke skulle komma till rättvist uttryck i valresultatet utgjorde bärande
skäl för en revision av reglerna, varvid om möjligt en enklare sammanräkningsmetod
än den vid riksdagsmannaval och kommunalval gällande
borde eftersträvas. Denna skulle nämligen genom sin invecklade beskaffenhet
sannolikt komma att medföra tolkningssvåriglieter vid tillämpningen
särskilt inom de kommunala församlingarna. Utskottet föreslog hemställan
om utredning rörande sammanräkningsmetoden och uttalade därvid, att resultatet
av denna utredning sedan borde kunna tjäna till vägledning vid eu
revision av 1949 års riksdagsstadga. Riksdagen följde utskottet (skrivelse
nr 61).
Kungl. Maj:l uppdrog åt 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning
att verkställa den av konstitutionsutskottet föreslagna utredningen. Folk
-
16
Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
omröstnings- och valsättsutredningen (SOU 1954: 17) stannade vid att för
val inom kommunala representationer rekommendera den ovan nämnda
enkla, absoluta rangordningsmetoden, som framlades i proposition (nr 81
till 1955 års riksdag) och tillstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. nr 9).
I ett vid sistnämnda utlåtande fogat särskilt yttrande framhöll herr Håstad,
att vetskap om metodens gynnsamma verkningar för på visst sätt kombinerade
smågrupper kunde fresta en partiminoritet att genom uppdelning söka
tillskansa sig något mandat mera än minoriteten enligt proportionalistiska
grundsatser vore berättigad till. Med tanke på att styrkeförhållandena mellan
olika riksdagsgrupper ofta kunde redan före ett val noga beräknas, vore
en metod som gynnade valtaktiska partiuppdelningar olämplig.
Utskottet
Av den föregående redogörelsen framgår, att rangordnings- och reduktionsmetoden
är behäftad med sådana brister, att den icke bör begagnas för
fördelning av platser mellan samma partis kandidater vid proportionella
val. Visserligen ha metodens olägenheter icke förmärkts vid kammarval under
senare år. Detta beror dock på att de proportionella valen inom riksdagens
kamrar sedan ett par decennier regelmässigt förrättats medelst gemensam
lista, till följd varav sammanräkningsreglerna icke kommit att tillämpas.
Skulle emellertid partiförhållandena ändras därhän, att gemensam lista
icke kan användas, måste valreglerna vara så konstruerade, att sådana
risker för slumpmässigt valutslag som de med rangordnings- och reduktionsmetoden
förknippade i görligaste mån elimineras. Utskottet har därför
ansett sig böra taga initiativ till att denna metod jämväl för val inom kammare
ersättes med en ändamålsenligare sammanräkningsmetod.
Utskottet anser det icke kunna ifrågakomma att för proportionella val
inom kammare införa ytterligare en metod utöver dem som nu användas.
Ty såsom redan proportionsvalssakkunniga framhållit äro enhetliga valregler
i och för sig eftersträvansvärda. Valet bör därför stå mellan de båda
metoder, som jämte rangordnings- och reduktionsinetoden finnas inskrivna
i gällande författningar.
Den för val inom kommunala representationer använda enkla, absoluta
rangordningsmetoden har framför d’Hondt-Phragméns metod fördelen av
att vara enkel att tillämpa. Riskerna för att valresultat skola bliva ur proportionalitetssynpunkt
mindre tillfredsställande äro emellertid å andra sidan
mindre vid röstsammanräkning enligt d’Hondt-Phragméns metod än vid
sammanräkning enligt den enkla, absoluta rangordningsmetoden. I betraktande
av att erforderlig valteknisk expertis är tillgänglig för kamrarna på
helt annat sätt än för väljande kommunala församlingar finner utskottet
de diskuterade valmetodernas bättre eller sämre proportionalitet böra vara
utslagsgivande. Konstitutionsutskottet förordar därför, att d’Hondt-Phrag
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
17
méns metod göres tillämplig -vid proportionella val inom kamrarna, då det
gäller att bestämma ordningen mellan ett partis olika kandidatnamn.
Metoden kan lämpligen inskrivas i riksdagsstadgan genom att — på sätt
framgår av härvid fogade, inom utskottets kansli utarbetade utkast —
hänvisning sker till de motsvarande, för val av ledamöter i första kammaren
gällande sammanräkningsreglerna i lagen om val till riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med verkan från och med den 1 april 1956
måtte
dels antaga härvid fogade förslag till ändrad lydelse av
§§ 9, 12 och 13 riksdagsstadgan,
dels upphäva §§ 10 och 11 riksdagsstadgan.
Stockholm den 7 mars 1956
På konstitutionsutskottets vägnar:
J. W. PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund,
Georg Pettersson, Olsén, Weiland, Fritiof Karlsson, Erik Olsson och
Yngve Nilsson*; samt
från andra kammaren: herrar Hallén*, Pettersson i Norregård, Håstad*,
Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile*, Larsson i
Julita, Nordkvist i Kalmar* och Gustafsson i Bogla.
* Ej närvarande vid justeringen.
9
Bihartg till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 2 avd. Nr 4—5
18
Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956
Förslag
till
/
ändrad lydelse av §§ 9, 12 och 13 riksdagsstadgan
§ 9.
Vid val, som avses i 8 § här ovan, skall vad i 19, 20 och 22 §§ lagen
val till riksdagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
§ 12.
Suppleanter skola---följande ordning:
1. Om valet — — — å listan;
2. Har valet, på sätt i 8 och 9 §§ här ovan sägs---högre rösttal.
Av suppleanter---inom gruppen.
Den ledamot---tilldelats honom.
§ 13.
Där val---i stället för de i 8, 9 och 12 §§ här ovan---
erfordras.
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
560471
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.