Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

1956-03-07 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1956:5, Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

Nr 5

Konstitutionsutskottets memorial med förslag till ändringar i

riksdagsstadgan.

Konstitutionsutskottet har funnit påkallat, att bestämmelserna i riksdagsstadgan

om proportionella val inom kammare ändras, såvitt gäller förfarandet

vid röstsammanräkning för fastställande av den inbördes ordningen mellan

ett partis kandidater. Därvid har utskottet ansett den nu tillämpade

s. k. rangordnings- och reduktionsmetoden böra ersättas med den d’HondtPhragménska

metoden sådan denna tillämpas vid val till riksdagens första

kammare.

Med begagnande av sin initiativrätt jämlikt § 38 mom. 1 riksdagsordningen

får utskottet härmed för riksdagen framlägga förslag till den ändring i

riksdagsstadgan, som utskottet sålunda ansett erforderlig.

Gällande sammanräkningsbestämmelser

Bestämmelserna om röstsammanräkning vid val till riksdagens båda kamrar

återfinnas i lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen (i vissa

delar provisoriskt ändrad genom lagen den 30 maj 1952 med vissa bestämmelser

om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956, vilka

ändringar i Kungl. Maj :ts proposition nr 11 år 1956 föreslagits utsträckta

jämväl till perioden 1957—-1960). Den kommunala vallagen den 6 juni 1930

(med provisoriska ändringar i lagen den 12 mars 1954 med vissa bestämmelser

om kommunalval för perioden 1955—1958 m. in.) innehåller motsvarande

föreskrifter för val till landsting och andra kommunala representationer.

Val inom de kommunala representationerna förrättas enligt lagen den

15 april 1955 om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige

in. in.

Såväl enligt riksdagsstadgan som enligt de nu uppräknade författningarna

tillämpas —- utom enligt de provisoriska bestämmelserna — vid röstsammanräkning

för platsfördelning mellan partierna samma system. I riksdagsstadgans

för sådan sammanräkning gällande regler åsyftas ingen saklig

ändring.

När det gäller sammanräkning för fastställande av den inbördes ordningen

mellan kandidaterna inom samma parti eller grupp, anvisa nu gällande

valförfattningar tre olika system.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

13

1. Det äldsta av dem, rangordnings- och reduktionsmetoden, har, ehuru

med alltmera inskränkt användning, tillämpats ända sedan proportionella

val år 1909 först infördes. Metoden innebär följande: Om samma namn står

först på mer än hälften av gruppens valsedlar, blir detta gruppens första

namn. Ha mer än två tredjedelar av gruppens röstsedlar samma såväl första

som andra namn, blir det andra namnet gruppens andra namn o. s. v. Ju

flera likalydande sedlar ett parti avlämnar, desto säkrare tryggas den ordningsföljd

mellan namnen, som dessa röstande önska. Om sålunda en valsedelstyp

har mer än hälften av partiets röster, är denna typ berättigad att

besätta en plats, innan minoriteten får någon. Den del av partiet, som är

mer än dubbelt så stor som återstoden, d. v. s. äger mer än två tredjedelars

majoritet, är berättigad att besätta två platser, innan minoriteten får någon,

den som äger mer än tre fjärdedelars majoritet tre platser, o. s. v.

Detta är den s. k. rangordningsregeln. Den fordrar stark sammanhållning

inom partiet. Föreligger ej sådan, når man snart den punkt, där rangordningen

spränges, d. v. s. ingen sedeltyp äger tillräckligt stor majoritet för att

slå ut övriga typer. När rangordningsregeln icke längre kan tillämpas, fortsätter

sammanräkningen enligt den s. k. reduktionsregeln. Enligt denna

minskas valsedels röstvärde i den mån sedelns kandidater bliva valda så,

att röstvärdet nedgår till hälften, när en blivit vald, till tredjedelen, när två

blivit valda, o. s. v. Vid varje sammanräkning blir det namn placerat, som

då kan uppvisa det högsta sålunda reducerade rösttalet. Vilken plats namnet

har å valsedeln är däremot likgiltigt; någon rangordning tillämpas icke.

Vid lika rösttal skiljer lotten.

I ett väsentligt avseende äro således de båda i rangordnings- och reduktionsmetoden

ingående reglerna uppbyggda efter helt skilda principer. Vid

tillämpningen av reduktionsregeln är ordningen mellan namnen på valsedlarna

likgiltig, medan denna enligt rangordningsregeln — som namnet anger —

är avgörande. Om rösttalen för två eller flera grupper av kandidatnamn äro

lika, kan det helt bero på slumpen, vilka som väljas. I allmänhet torde väljarna

göra upp sina valsedlar under den förutsättningen, att namnen företrädesvis

skola väljas i den ordning, i vilken de upptagits på valsedeln. Att

få väljarna att göra upp sina valsedlar under hänsynstagande till båda de

motstridiga reglerna i rangordnings- och reduktionsmetoden får anses ogörligt,

i synnerhet som det ofta icke är möjligt att på förhand bedöma i vilka

fall den ena eller den andra regeln kommer att tillämpas. Därtill kommer,

att en minoritet inom ett parti genom att stryka ett eller flera av de främsta

namnen eller genom att använda valsedlar, som blott upptaga ett eller

några enstaka på huvudlistan sämre placerade namn, kan förhindra invalet

av partiets främsta kandidater — ett förfarande, som benämnes dekapitering

och som på ett tidigt stadium ådrog reduktionsregeln skarp kritik.

Även ur en annan synpunkt riktades kritik mot reduktionsregeln. Beräkningen

av den röstförbrukning, som sker vid platstilldelning, är nämligen

behäftad med matematiska felaktigheter, som medföra, att reduktionen i

vissa fall blir för stark och i andra fall för svag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

2. Kritiken mot rangordnings- och reduktionsmetoden ledde till att åren

1921 och 1922 en annan sannnanräkningsmetod, d’Hondt-Phragméns metod,

infördes för val till riksdagen och de kommunala representationerna. Därvid

tillämpas absolut rangordning, vilket innebär, att namn, som står längre

ned på en röstsedel, icke i något fall tages i betraktande, förrän samtliga

högre upp stående namn blivit valda. Röstmängden fördelas lika på varje

röstenhet, d. v. s. platsens tillsättande åstadkommes i lika mån av varje

avgiven röst.

Sammanräkningen är avsevärt mera komplicerad än enligt rangordningsoch

reduktion sregeln. Härutinnan må blott hänvisas till §§ 19 och 81 i lagen

om val till riksdagen (jfr Malmgren, Sveriges grundlagar, 6 uppl., s. B 98- B 101 och B 136—B 138).

3. Rangordnings- och reduktionsmetoden övergavs därnäst för valen

inom de kommunala representationerna. Den ersattes vid lagändring år 1955

med en enkel, absolut rangordningsmetod. Den d’Hondt-Phragménska metoden

ansågs vara olämplig, därför att den kan medföra svåra och tidsödande

sammanräkningar med risk för misstag. Det anfördes, att en sammanräkningsmetod

för att kunna godtagas icke borde giva rum för slumpmässiga

valutslag och ej heller locka till taktiska valmanipulationer. Efter granskning

av fem olika sammanräkningsmetoder, som var och en ansågs vara

rangordnings- och reduktionsmetoden överlägsen, befanns det, att metoden

med enkel, absolut rangordning vore att föredraga. Denna senare metod kunde

visserligen i några, om än sällan uppkommande lägen leda till resultat,

som strida mot proportionell rättvisa. Det ansågs emellertid vara viktigare,

att sådana regler skapades, att de utan anlitande av måhända svårtillgänglig

expertis kunde tillämpas inom kommunala representationer. (Jfr SOU

1954: 17, Kungl. Maj :ts proposition nr 81 till 1955 års riksdag och konstitutionsutskottets

uti. nr 9 vid samma riksdag.) —

Efter 1955 års lagändring kvarstå bestämmelser om sammanräkning enligt

rangordnings- och reduktionsmetoden endast i riksdagsstadgan § 9. Denna

paragraf gäller fördelningen av platser inom varje partigrupp.

Tidigare ändringsförslag

De gällande bestämmelserna i riksdagsstadgan om proportionella val inom

kammare äro överflyttade från stadgan den 26 maj 1909 om val till riksdagens

utskott, som tillkom i samband med 1909 års proportionalvalsreform.

Redan är 1921 uttalade proportionsvalssakkunniga: »Det ligger i sakens

natur, att den reform, som i fråga om sammanräkningsmetoden genom lagen

den 17 juni 1921 genomfördes med avseende på riksdagsmannavalen,

bör vidtagas även med avseende på utskottsvalen. Visserligen hava den gamla

metodens brister icke framträtt i samma grad vid utskottsvalen som vid

riksdagsmannavalen, i det att rangordningsregeln så gott som undantagslöst

kommit till användning vid utskottsvalen. Om inga särskilda skäl till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

15

avvikelser föreligga, är det emellertid givetvis mest ändamålsenligt att för

samtliga offentliga proportionsval tillämpa samma valmetod. Och skäl till

avvikelser torde icke i fråga om utskottsvalen kunna andragas.»

Vid 1945 års riksdag väckte herrar Håstad och Jacobson i Vilhelmina motion

(nr II: 362) om översyn av sammanräkningsbestämmelserna i stadgan

om val till riksdagens utskott. Motionens syfte var, att stadgans fördelningsregler,

vilkas tillämpning hade medfört vissa tolkningssvåriglieter,

skulle »bringas så nära som möjligt den i vallagen numera införda metoden».

I sitt avstyrkande utlåtande (nr 13) över motionen framhöll konstitutionsutskottet

hl. a., att rangordnings- och reduktionsmetoden under vissa

omständigheter kunde tänkas leda till oförutsedda konsekvenser; de

praktiska erfarenheterna syntes emellertid vid detta tillfälle icke vara sådana,

att ett behov av ändrade regler kunde anses föreligga. Motionen föranledde

icke någon riksdagens åtgärd.

Den genom nämnda motion väckta frågan behandlades även i sakkunnigbetänkande

med förslag angående riksdagens arbetsformer (SOU 1947:79

sid. 46). De sakkunniga ansågo emellertid, att, eftersom valstadgans regler

överensstämde med de inom kommunala församlingar gällande bestämmelserna

för vals förrättande, de borde göras till föremål för översyn tillsammans

med dessa likartade bestämmelser. På förslag av nämnda sakkunniga

överfördes valstadgans bestämmelser till den nya riksdagsstadgan (konstitutionsutskottets

memorial nr 11 vid 1949 års riksdag).

Vid ett val år 1949 inom Västmanlands läns landsting ledde rangordningsoch

reduktionsregeln till sådana resultat, att frågan om dess fullständiga

slopande togs upp i flera motioner vid följande års riksdag. Sålunda begärde

herrar Petrén m. fl. (motion I: 39), Persson i Norrby och Ericsson i Näs

(motion II: 22) samt Håstad (motion II: 344) revision av lagen den 6 juni

1930 om proportionellt valsätt inom landsting, å kommunalstämma in. in.

Beträffande riksdagsstadgan upprepade herr Håstad (motion II: 343) sitt

är 1945 ställda yrkande. I sitt utlåtande (nr 5), som främst gällde rangordnings-

och reduktionsregelns tillämpning vid val inom kommunala representationer,

förklarade konstitutionsutskottet, att osäkerhet rörande sammanräkningsbestänunelsernas

rätta tolkning liksom risk för att väljarnas

mening icke skulle komma till rättvist uttryck i valresultatet utgjorde bärande

skäl för en revision av reglerna, varvid om möjligt en enklare sammanräkningsmetod

än den vid riksdagsmannaval och kommunalval gällande

borde eftersträvas. Denna skulle nämligen genom sin invecklade beskaffenhet

sannolikt komma att medföra tolkningssvåriglieter vid tillämpningen

särskilt inom de kommunala församlingarna. Utskottet föreslog hemställan

om utredning rörande sammanräkningsmetoden och uttalade därvid, att resultatet

av denna utredning sedan borde kunna tjäna till vägledning vid eu

revision av 1949 års riksdagsstadga. Riksdagen följde utskottet (skrivelse

nr 61).

Kungl. Maj:l uppdrog åt 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning

att verkställa den av konstitutionsutskottet föreslagna utredningen. Folk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

omröstnings- och valsättsutredningen (SOU 1954: 17) stannade vid att för

val inom kommunala representationer rekommendera den ovan nämnda

enkla, absoluta rangordningsmetoden, som framlades i proposition (nr 81

till 1955 års riksdag) och tillstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. nr 9).

I ett vid sistnämnda utlåtande fogat särskilt yttrande framhöll herr Håstad,

att vetskap om metodens gynnsamma verkningar för på visst sätt kombinerade

smågrupper kunde fresta en partiminoritet att genom uppdelning söka

tillskansa sig något mandat mera än minoriteten enligt proportionalistiska

grundsatser vore berättigad till. Med tanke på att styrkeförhållandena mellan

olika riksdagsgrupper ofta kunde redan före ett val noga beräknas, vore

en metod som gynnade valtaktiska partiuppdelningar olämplig.

Utskottet

Av den föregående redogörelsen framgår, att rangordnings- och reduktionsmetoden

är behäftad med sådana brister, att den icke bör begagnas för

fördelning av platser mellan samma partis kandidater vid proportionella

val. Visserligen ha metodens olägenheter icke förmärkts vid kammarval under

senare år. Detta beror dock på att de proportionella valen inom riksdagens

kamrar sedan ett par decennier regelmässigt förrättats medelst gemensam

lista, till följd varav sammanräkningsreglerna icke kommit att tillämpas.

Skulle emellertid partiförhållandena ändras därhän, att gemensam lista

icke kan användas, måste valreglerna vara så konstruerade, att sådana

risker för slumpmässigt valutslag som de med rangordnings- och reduktionsmetoden

förknippade i görligaste mån elimineras. Utskottet har därför

ansett sig böra taga initiativ till att denna metod jämväl för val inom kammare

ersättes med en ändamålsenligare sammanräkningsmetod.

Utskottet anser det icke kunna ifrågakomma att för proportionella val

inom kammare införa ytterligare en metod utöver dem som nu användas.

Ty såsom redan proportionsvalssakkunniga framhållit äro enhetliga valregler

i och för sig eftersträvansvärda. Valet bör därför stå mellan de båda

metoder, som jämte rangordnings- och reduktionsinetoden finnas inskrivna

i gällande författningar.

Den för val inom kommunala representationer använda enkla, absoluta

rangordningsmetoden har framför d’Hondt-Phragméns metod fördelen av

att vara enkel att tillämpa. Riskerna för att valresultat skola bliva ur proportionalitetssynpunkt

mindre tillfredsställande äro emellertid å andra sidan

mindre vid röstsammanräkning enligt d’Hondt-Phragméns metod än vid

sammanräkning enligt den enkla, absoluta rangordningsmetoden. I betraktande

av att erforderlig valteknisk expertis är tillgänglig för kamrarna på

helt annat sätt än för väljande kommunala församlingar finner utskottet

de diskuterade valmetodernas bättre eller sämre proportionalitet böra vara

utslagsgivande. Konstitutionsutskottet förordar därför, att d’Hondt-Phrag
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

17

méns metod göres tillämplig -vid proportionella val inom kamrarna, då det

gäller att bestämma ordningen mellan ett partis olika kandidatnamn.

Metoden kan lämpligen inskrivas i riksdagsstadgan genom att — på sätt

framgår av härvid fogade, inom utskottets kansli utarbetade utkast —

hänvisning sker till de motsvarande, för val av ledamöter i första kammaren

gällande sammanräkningsreglerna i lagen om val till riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med verkan från och med den 1 april 1956

måtte

dels antaga härvid fogade förslag till ändrad lydelse av

§§ 9, 12 och 13 riksdagsstadgan,

dels upphäva §§ 10 och 11 riksdagsstadgan.

Stockholm den 7 mars 1956

På konstitutionsutskottets vägnar:

J. W. PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund,

Georg Pettersson, Olsén, Weiland, Fritiof Karlsson, Erik Olsson och

Yngve Nilsson*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén*, Pettersson i Norregård, Håstad*,

Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile*, Larsson i

Julita, Nordkvist i Kalmar* och Gustafsson i Bogla.

* Ej närvarande vid justeringen.

9

Bihartg till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 2 avd. Nr 4—5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 5 år 1956

Förslag

till

/

ändrad lydelse av §§ 9, 12 och 13 riksdagsstadgan

§ 9.

Vid val, som avses i 8 § här ovan, skall vad i 19, 20 och 22 §§ lagen

val till riksdagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

§ 12.

Suppleanter skola---följande ordning:

1. Om valet — — — å listan;

2. Har valet, på sätt i 8 och 9 §§ här ovan sägs---högre rösttal.

Av suppleanter---inom gruppen.

Den ledamot---tilldelats honom.

§ 13.

Där val---i stället för de i 8, 9 och 12 §§ här ovan---

erfordras.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560471

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.