Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
1956-05-03 · 55 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 55 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1956:8, Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
1
Nr 8
Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1955
till och med den 9 januari 1956 i statsrådet förda protokoll, nämligen över
justitiedepartementsärenden från och med den 14 januari 1955 till och
med den 4 januari 1956;
justitieärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari
1956;
utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1955 till och
med den 4 januari 1956;
för svar särenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari
1956;
socialärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari
1956;
kommunikations ärenden från och med den 14 januari 1955 till och med
den 4 januari 1956;
finansärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari
1956;
ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den
4 januari 1956;
jordbruksärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4
januari 1956;
handelsärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari
1956;
inrikesärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari
1956; samt
civilärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari
1956.
Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
dels
utdrag av det över kommunikationsärenden den 27 januari 1956 förda
protokoll i vad det avser ärende angående besvär av kontorsskrivarna Anna
Grahn och Elly Nordensvärd, båda i Stockholm, i fråga om tillsättande av
en bokhållartjänst vid statens järnvägar,
Bihanrj till riksdagens protokoll 1056. 5 samt. 2 avd. Nr S
2
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
dels utdrag av det över ecklesiastikärenden den 17 februari 1956 förda
protokoll i vad det avser ärende angående indragning av ett antal prästerliga
tjänster inom Stockholms stift, m. m.
A.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen
anmäla.
B.
Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot någon ledamot av statsrådet, vilket utskottet får
för riksdagen
anmäla.
C.
Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet uppmärksammat
nedanstående förhållande, som utskottet ansett sig böra för riksdagen omförmäla.
Enligt 1894 års lag angående tiden för allmänna författningars trädande i
kraft skall i Svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning,
i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att gälla,
eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder till
efterrättelse, träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller författningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit. Vidare innehåller
4 § kungörelsen den 4 januari 1928 angående Svensk författningssamling
en bestämmelse om att författning bör, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, från trycket utkomma å sådan tid, att den kan vara vederbörande
myndigheter till handa, innan författningen träder i kraft.
En av konstitutionsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag företagen
granskning av de under 1939 i Svensk författningssamling införda författningarna
gav vid handen bl. a., att av de av Kungl. Maj :t under året utfärdade
författningarna endast omkring en fjärdedel trätt i kraft fyra veckor
eller senare från kungörandet. I de allra flesta fall hade däremot bestämts,
antingen att författningen skulle träda i kraft å viss dag innan fyra veckor
förflutit från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle äga rum
»omedelbart», »genast efter utfärdandet» eller dagen efter den då författningen
»enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling».
Vidare märktes ett betydande antal fall, i vilka författningarna
antingen i sin helhet eller i vissa delar skulle lända till efterrättelse från
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
3
ett datum före kungörandet. Nämnda förhållande föranledde konstitutionsutskottet
att i sitt dechargebetänkande (nr 17) till 1940 års lagtima riksdag
uttala följande:
»Vid bedömandet av nu anförda uppgifter har utskottet icke förbisett, att
ett särskilt snabbt ikraftträdande eller en föreskrift om retroaktiv tillämpning
understundom påkallats av tungt vägande skäl. Den senare tidens omfattande
krislagstiftning ger i detta avseende åtskilliga exempel. I andra fall
kan den korta fristen eller bestämmelsen om retroaktivitet anses försvarlig
av särskilda anledningar, såsom att författningen väsentligen vänder sig till
en jämförelsevis trängre krets, att den icke berör enskildas rätt eller i varje
fall icke länder till inskränkning däri o. s. v. Likväl kvarstår ett betydande
antal fall, där de principer, som ligga till grund för de inledningsvis omförmälda
författningsbestämmelserna, icke tillbörligen iakttagits. Vid sådant
förhållande och som författningarnas utsändande tager en viss tid i anspråk,
har utskottet velat understryka önskvärdheten av att, där ej synnerliga
skäl till annat föranleda, författningarna vederbörligen kungöras i god
tid före ikraftträdandet.»
En av konstitutionsutskottet vid 1941 års riksdag företagen granskning av
de under 1940 i Svensk författningssamling införda författningarna ådagalade,
att utskottets nyss åberopade uttalande icke lett till efterföljd. Utskottet
fann sig därför föranlåtet att i sitt dechargebetänkande (nr 12) ånyo understryka
betydelsen av att författningar, där ej synnerliga skäl till annat
föranledde, vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet.
En granskning av de under 1947 i Svensk författningssamling införda
författningarna gav vid handen, att i ett stort antal fall bestämts, antingen
att författningen skulle träda i kraft å viss dag, innan fyra veckor förflutit
från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle äga rum »omedelbart»
eller dagen efter den då författningen »enligt därom meddelad uppgift
från trycket utkommit i Svensk författningssamling». Med anledning av detta
förhållande uttalade konstitutionsutskottet i 1948 års dechargememorial
(nr 23) bl. a., att de principer, som ligga till grund för de inledningsvis omnämnda
författningsbestämmelserna, sålunda icke tillbörligen iakttagits under
granskningsåret i trots av att utskottet tvenne gånger understrukit betydelsen
härav.
Vid granskning år 1954 av de året dessförinnan i Svensk författningssamling
publicerade författningarna uppmärksammade utskottet (uti. nr 15), att
omkring 50 författningar varit i kraft före publicerandet, omkring 130 trätt
i kraft omedelbart eller en dag efter publicerandet, omkring 100 2—7 dagar,
omkring 110 8—27 dagar samt omkring 335 fyra veckor eller mera efter
publicerandet, d. v. s. den dag författningarna utkommit från trycket. Därtill
kom, att utsändandet från tryckeriet krävt en icke obetydlig tid. Utskottet
hade sålunda inhämtat, att antalet dagar mellan den på författningen angivna
tryckdagen och dagen för utsändningen, expedieringstiden, vid halvårsskiftet
1953 uppgick till minst 4 och högst 38 dagar. Den genomsnittliga
expedieringstiden för de 1G1 författningar, som enligt uttryckligt stadgande
4
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
trädde i kraft eller skulle lända till efterrättelse från och med den 1 juli
1953, uppgick till 18,4 dagar. Detta förhållande hade medfört, att av de 161
författningarna blott 30 utsänts till statsmyndigheterna före den 1 juli 1953.
Under erinran om en den 10 december 1953 av konsultativa statsråden Lindell
och Nordenstam utfärdad cirkulärskrivelse i ämnet ansåg sig utskottet
böra i en omförmälan uti dechargememorialet understryka, att de principer,
som lågo till grund för bestämmelserna i 1894 års lag och 1928 års kungörelse,
icke tillbörligen iakttagits under granskningsåret.
I en den 3 december 1954 dagtecknad promemoria togo statsråden Lindell
och Nordenstam åter upp frågan hur en bättre ordning skulle kunna åvägabringas
på detta område. I promemorian framhölls, att författningsförseningarna
till en del sammanhängde med att riksdagens skrivelser i författningsärenden
ibland expedierades först i slutet av maj eller de första dagarna
i juni även om författningen skulle träda i kraft den 1 juli. I sådant fall
syntes emellertid sättning av författningen och annat förberedelsearbete böra
företagas redan innan riksdagens skrivelse kommit departementet till handa
så att författningen kunde anmälas i första konselj efter det riksdagens skrivelse
inkommit och trycklov givas å konseljdagen eller i varje fall någon av
de första dagarna därefter. Det vore betydelsefullt att alla de författningsbestämmelser,
som erfordrades för att genomföra i proposition framlagt förslag,
utarbetades samtidigt med propositionen. I vissa fall kunde försening
av en författning bero på en alltför utdragen granskningstid för departementsförslag,
varför departementen i större utsträckning än vad som dittills
varit fallet borde på utsända granskningsexemplar utsätta tid då trycklov
vore avsett att meddelas. Statsråden ville starkt understryka, att det ankomme
på departement, som utfärdade en författning, att tillse att trycklov å författningen
gåves å sådan tid, att författningen kunde vara statsmyndigheterna
till handa i god tid innan den trädde i kraft, varvid hänsyn borde tagas
till tidsåtgången för tryckning och utsändning av författningen.
I samband med årets dechargearbete har utskottet företagit en granskning
av de under år 1955 i Svensk författningssamling publicerade författningarna.
Därvid har utskottet uppmärksammat, att ett trettiotal författningar
trätt i kraft tidigare än de utkommit från trycket, omkring 90 författningar
omedelbart eller en dag efter publicerandet, omkring 100 författningar 2—7
dagar efter publicerandet, omkring 200 författningar 8—27 dagar efter publicerandet
samt omkring 250 fyra veckor eller mera efter publicerandet, d. v. s.
den dag författningarna utkommit från trycket, varvid bör beaktas, att
författningarna icke omedelbart hinna utsändas till myndigheterna.
Bland de författningar som varit i kraft före publicerandet kunna som exempel
nämnas Kungl. Maj :ts stadga den 30 juni 1955 (nr 503) för statsunderstödda
yrkesskolor (yrkesskolstadga), kungörelsen samma dag (nr
504) angående statsbidrag till yrkesskolor samt kungörelsen samma dag (nr
505) om ändring i kungörelsen angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor;
samtliga dessa författningar skulle lända till efterrättelse från och
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
5
med den 1 juli 1955, men utkommo från trycket först den 12 augusti och
utsändes till myndigheterna den 18—19 augusti 1955. Det anförda visar enligt
utskottets uppfattning, att de principer som ligga till grund för de inledningsvis
nämnda bestämmelserna i 1894 års lag och 1928 års kungörelse icke
vederbörligen beaktats under granskningstiden. Konstitutionsutskottet får
därför ånyo understryka betydelsen av att sådana åtgärder vidtagas att —
där ej synnerliga skäl till annat föranleda — författningar kungöras i Svensk
författningssamling i god tid före ikraftträdandet.
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Damström, Wahlund, Weiland, Fritiof Karlsson, Erik
Oisson, Ollén*, Sörlin, Göran Karlsson* och Yngve Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Fast, Norén i Nyadal, Swedberg,
Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla, Andersson i Brämhult*, fröken Wetterström* och
herr Dahlén*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm den 3 maj 1956
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund,
Georg Pettersson, Olsén, Weiland, Fritiof Karlsson, Sörlin och Yngve
Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von
Friesen, Fast, Norén i Nyadal, Håstad, Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö
och Hammar.
6
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Reservationer:
Avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen
(Avd. B i utskottets memorial)
I*
(Protokoll över socialärenden den 17 juni 1955, gemensamt justitie-, social- och
inrikesärende.)
av herrar Weiland, Ragnar Bergh, Hastad, Swedberg och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottet bort uttala:
Den 17 juni 1955 uppdrog Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan
av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, åt landshövdingen
John Lingman och byrådirektören C. C. Schmidt att i egenskap
av förlikningskommission leda förhandlingar mellan Svenska stadsförbundet
och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) i tvister rörande
lönetillägg och i samband därmed uppkomna spörsmål. Därjämte förordnade
Kungl. Maj :t, att Lingman skulle vara ordförande i kommissionen.
Nämnda förlikningskommission tillsattes med anledning av en i maj 1955
utbruten konflikt mellan Svenska stadsförbundet och SACO. Den väsentliga
konfliktfrågan avsåg en ifrågasatt rätt för kommunerna att som stridsåtgärd
indraga s. k. lönetillägg. I början av maj hade kommunaltjänstemännens
olika organisationer kallats till förhandlingar med Svenska stadsförbundet.
Enighet rådde därvid om att motsvarande 8-procentiga lönehöjning
— huvudsakligen utgörande dyrtidskompensation — som tidigare överenskommits
för statstjänstemännen, också skulle komma kommunal tjänstemännen
till del. Emellertid vägrade SACO — i motsats till övriga organisationer
— att acceptera vissa av stadsförbundet uppställda villkor för lönetilläggets
utbetalande, bl. a. villkoret om rätt för kommunerna att indraga
lönetillägg, när en personalorganisation varslade eller vidtog stridsåtgärd
mot kommun. En konflikt utbröt, varvid SACO-organisationerna förklarade
total nyanställningsblockad gentemot de till stadsförbundet anslutna kommunerna
samt vidtog uppsägningar som stridsåtgärd i städerna Stockholm,
Göteborg och Norrköping i enlighet med den för parterna gällande kommunala
förhandlingsordningen.
Sedan SACO anmält konfliktsituationen till byrådirektören Schmidt i dennes
egenskap av chef för socialstyrelsens förlikningsmannaexpedition, vidarebefordrade
Schmidt anmälan till expeditionschefen i inrikesdepartementet,
varefter statsrådet Sträng erhöll hand om ärendet.
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund, Georg Pettersson,
Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson, Sörlin och Göran Karlsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast, Norén i Nyadal,
Håstad, Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile och Hammar.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
7
I en den 15 juni 1955 dagtecknad skrivelse från SACO till statsrådet Sträng
framhölls inledningsvis, att det kommit till SACO:s kännedom, att landshövding
Lingman nämnts såsom tilltänkt ordförande i ifrågavarande medlingskommission
samt att representanter för SACO utan resultat sökt personligen
sammanträffa med statsrådet den dag skrivelsen dagtecknats. I
skrivelsen anfördes vidare: »Då landshövding Lingman för icke länge sedan
varit starkt engagerad på arbetsgivarsidan i en likartad tvist med SACO,
kan han för opinionen inom SACO icke framstå såsom lämplig vid val av
en opartisk ordförande. SACO får därför hemställa, att landshövding Lingman
icke utses å den avsedda posten. Såsom förslag vilt SACO i stället nämna
någon av landshövdingarna Bergquist, Mossberg och Per Westling.»
Beträffande omständigheterna vid den i SACO:s skrivelse omnämnda tidigare
tvisten må nämnas följande. I januari 1952 inleddes förhandlingar
mellan representanter för civildepartementet under ledning av dåvarande
departementschefen, statsrådet Lingman, å ena, och bl. a. SACO, å andra
sidan, om lönetillägg in. in. å statstjänstemännens löner för år 1952. Det
av statsrådet Lingman på grundval av dessa förhandlingar framlagda förslaget
till överenskommelse innehöll bl. a. bestämmelse om att lönetillägg
icke skulle utgå till »anställningshavare —--ansluten till organisation,
som varslar (varslat) eller vidtager (vidtagit) stridsåtgärder i anslutning
till förhandlingar i avlöningsfrågor». Förslaget antogs av statstjänstemännens
huvudorganisationer, dock icke av SACO, som med anledning av resultatet
av tidigare förda förhandlingar med tjänsteförteckningskommittén
i vissa lönesättningsfrågor vidtagit stridsåtgärder i form av uppsägningar
beträffande vissa statstjänstemän. Enligt en i SACO:s årsbok 1951—1952
intagen redogörelse för ifrågavarande spörsmål ansåg sig SACO icke kunna
biträda en överenskommelse, i vilken ovan citerade undantagsbestämmelse
ingick. Enligt tidningsuppgifter ämnade SACO bringa frågan om befogenheten
av statsmakternas beslut inför domstol; för denna eventualitet befriade
också Kungl. Maj:t högsta domstolens ledamöter från den under
konflikten för vissa befattningshavare föreskrivna skyldigheten att deklarera,
huruvida de voro medlemmar av SACO-förbund eller ej. Emellertid
träffades snart en uppgörelse, varefter spörsmålet om process mot kronan
förföll.
Utskottet, som givetvis icke tar någon ståndpunkt till förhandlingarna
år 1955 mellan SACO och Svenska stadsförbundet eller till parternas då
gjorda bud och motbud, vill konstatera, att förlikningsväsendet — vare sig
det gäller förlikningsman eller förlikningskommissioner — är ett förfarande,
vars verkningsförmåga och effektivitet helt måste vara beroende av
parternas förtroende för förlikningsmännen och tillit till dessas objektivitet.
Att förlikningsmetoden icke minst under de sista decennierna varit så framgångsrik
i vårt land har säkerligen väsentligen sammanhängt med att den
mestadels haft formen av ett frivilligt förfarande mellan fria organisationer.
Utskottet tar icke ställning till huruvida SACO:s anmärkningar mot
8
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
landshövding Lingman voro objektivt grundade utan fastslår endast, att en
av parterna efter 1952 års konflikt med rätt eller orätt misstrodde dennes
opartiskhet. I detta läge borde regeringen av månhet om förlikningsväsendet
ha fäst vederbörligt avseende vid den ena partens önskemål. Såvitt utskottet
har sig bekant har Kungl. Maj :t tidigare vid liknande tillfällen alltid
varit angelägen att iakttaga att till förlikningsman eller ledamöter av förlikningskommissioner
utsetts personer som mötts med parternas förtroende.
Då ifrågavarande förordnande markerar ett avsteg från denna viktiga grundsats,
har utskottet ansett sig böra göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Sträng.
II*
(Protokoll över kommunikationsärenden den 27 januari 1956.)
av herr Dahlén, som anfört följande:
Den 27 maj 1955 ledigförklarades en nyinrättad befattning i lönegrad
Ca 21 såsom bokhållare på kungl. järnvägsstyrelsens kommersiella byrå.
Till befattningen anmälde sig såsom sökande bl. a. kontorsskrivarna vid
byrån Eric Bladh, Anna Grahn och Elly Nordensvärd.
Bladh, som är född 1896, hade efter genomgången folkskola och kortare
tids anställning på en inkassobyrå erhållit anställning vid enskild järnväg
år 1915. Fram till år 1917 hade han varit elev och extra kontorsbiträde, och
därefter till år 1932i hade han innehaft en befattning såsom ordinarie kontorsbiträde
vid enskilda järnvägarnas kontrollkontor i Stockholm. Han kom
i statens järnvägars tjänst i september 1932 såsom kontorist. Den 1 januari
1947 befordrades han till kansliskrivare och den 1 mars 1953 till kontorsskrivare.
Anna Grahn, som är född år 1895, anställdes i statens järnvägars tjänst
den 1 april 1913 såsom extra kontorsbiträde. År 1928 blev hon kanslibiträde,
år 1942 kansliskrivare, den 1 januari 1948 e. o. kontorsskrivare och
den 1 februari 1950 ordinarie kontorsskrivare. Hon avlade realexamen år
1937 och undergick därefter fyllnadsprövning i flera ämnen. Till sina ansökningshandlingar
bifogade hon ett flertal betyg och intyg över genomgångna
kurser i engelska, franska, tyska och ryska. Handlingarna utvisade även,
att hon under sommarhalvåren 1937—1939 tjänstgjort sammanlagt 14 månader
på Swedish Travel Bureau i London och två månader år 1951 vid
Nordisk Voyages i Paris.
Elly Nordensvärd, som är född år 1920, anställdes vid statens järnvägar
år 1943. Hon hade dessförinnan avlagt realexamen oöh studentexamen. Under
senare år hade hon genomgått kurser i engelska och franska.
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Englund, Georg Pettersson, Weiland, Fritiof Karlsson,
Erik Olsson, Elfving, Sörlin och Yngve Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén i Nyadal, Ifåstad,
Spångberg, Jonsson i Haverö, Nordkvist i Kalmar, Adamsson och Dahlén.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
9
I en organisationsplan och arbetsordning för restitutionsavdelningen
gällande från och med den 1 juli 1953 angåvos Anna Grahns, Bladhs, Elly
Nordensvärds och ytterligare en kontorsskrivares, Hjelm, åligganden på
följande sätt.
»Kontorsskrivare I. (Grahn)
Bereder biljettrestitutionsärenden i utländsk trafik. Upprättar för ärendenas
behandling erforderliga koncept.
Kontorsskrivaren 11. (Bladh)
Biträder bokhållaren med granskning av utgående ärenden. Biträder föreståndaren
med förekommande utredningar in. in. Bereder mera kvalificerade
biljettrestitutionsärenden, huvudsakligast i inländsk trafik. Uppsätter
för ärendenas behandling erforderliga koncept. Registrerar medgivna
biljettprisnedsättningar och skrivelser av principiell och prejudicerande natur
samt vidmakthåller avdelningens taxor i trafik med utlandet. Biträder
med expediering av trafikanter då så erfordras. Ställföreträdare för bokhållaren.
Kontorsskrivaren III. (Hjelm)
Biträder bokhållaren med granskning av utgående ärenden. Expedierar
trafikanter vid deras personliga besök. Bereder mera kvalificerade restitutionsärenden
i in- och utländsk trafik. Uppsätter för ärendenas behandling
erforderliga koncept.
Kontorsskrivaren IV. (Nordensvärd)
Bereder restitutionsärenden i utländsk trafik. Uppsätter för ärendenas
behandling erforderliga koncept.»
Vid ärendets avgörande den 18 juli 1955 beslöt järnvägsstyrelsen att, räknat
från och med den 1 juli 1955, konstituera och förordna Bladh till befattningen.
Över järnvägsstyrelsens beslut anfördes underdåniga besvär av Anna
Grahn och Elly Nordensvärd, var för sig.
Anna Grahn anförde därvid väsentligen följande.
Bladhs ordinarie tjänstetid vid statens järnvägar utgjorde enligt tjänsteförteckningen
cirka 22 år under det att hennes egen sammanlagda anställningstid
uppginge till mer än 42 år. I februari 1941 hade hon placerats på
dåvarande persontaxebyrån, nuvarande kommersiella byrån, d. v. s. avdelningen
för biljettrestitutioner. Bladh hade placerats där i juni 1945. Anna
Grahn hade utnämnts till kansliskrivare den 1 juli 1942 och till kontorsskrivare
den 1 januari 1948. Bladh hade erhållit befordran till kansliskrivare
den 1 januari 1947 och till kontorsskrivare den 1 mars 1953.
Även beträffande Bladhs och Anna Grahns teoretiska utbildning förelåge
en markant skillnad. Av hans tjänsteförteckning framginge sålunda,
att han icke förskaffat sig någon teoretisk utbildning utöver folkskolan.
Anna Grahn hade avlagt dels realexamen, dels genomgått ett flertal speciella
kurser i engelska, franska och tyska språken och genom resor och utlandsstudier
förskaffat sig ytterligare utbildning i dessa ämnen. År 1931
hade hon erhållit Fredrika Bremerförbundets stipendium för språkstudier
10 Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
i England, vilka hon bedrivit vid Kensington College i London, och år 1937
ett S.J.-stipendium för samma studier. Under åren 1937—39 hade hon tjänstgjort
vid Swedish Travel Bureau i London och år 1951 vid Nordisk Voyages
1 Paris.
Genom vad Anna Grahn sålunda anfört finge hon med hänsyn till de krav
som uppställdes för befordran till ifrågavarande tjänst anses mera förtjänt
och bättre skickad att förekomma till den ifrågavarande befattningen.
Elly Nordensvärd anförde i sin besvärsskrift att för tjänstgöringen å kommersiella
byråns restitutionsavdelning en allsidig och kvalificerad tjänstgöring
inom statens järnvägars resehyråorganisation finge anses vara av
stor betydelse. Efter flerårig tjänstgöring vid statens järnvägars resebyrå i
Stockholm hade hon såsom kansliskrivare erhållit omplacering från och
med den 1 maj 1950 till restitutionsavdelningen, där hon sedermera och
samtidigt med Bladh erhållit befordran till kontorsskrivare. Med hänsyn
till sin i förhållande till särskilt Bladh men jämväl övriga medsökande till synes
mera allsidiga och kvalificerade utbildning och tjänstgöring hemställde
hon, att konstitutorial å ifrågavarande befattning som bokhållare måtte för
henne utfärdas.
Järnvägsstyrelsen anmälde i infordrad förklaring den 30 augusti 1955,
att den till befattningen utnämnde förklarat sig icke önska avgiva eget
yttrande, samt anförde väsentligen följande:
Ifrågavarande tjänst vore placerad på den avdelning av styrelsens kommersiella^
byrå, som handlade ärenden angående återbetalning av biljettavgifter
i såväl in- som utländsk trafik. Genom den avsevärda ökning av ärenden
i utländsk trafik som inträtt, sedan SJ år 1950 biträtt en överenskommelse
om återbetalning av biljettavgifter in. in. i internationell trafik samt
år 1953 även anslutit sig till tilläggsbestämmelser i bilaga till internationella
persontrafilcsöverenskommelsen, hade man att å byrån taga ställning
till och ansvara för behandlingen av restitutionskrav även för utländska
förvaltningars avgifter i alla sådana fall, då biljettavgift erlagts i Sverige.
Antalet ärenden i utländsk — utom nordisk — trafik hade ökat från ca
2 600 ar 1948 till ca 7 000 år 1951 och ca 10 300 år 1954. Dessa ärenden
handlades av de båda klagandena och ytterligare en tjänsteman. Efter handläggningen
överlämnades de till den utnämnde, som slutgranskade och ansvarade
för såväl dessa ärenden som ärenden i inländsk trafik.
Beträffande utnämningsdata ville styrelsen framhålla, att Anna Grahn
visserligen utnämnts till ordinarie kontorsskrivare den 1 februari 1950 under
det att Bladh utnämnts först den 1 mars 1953. Bladhs kortare tjänstetid
som kontorsskrivare uppvägdes emellertid av att han sedan den 1 maj
1951 haft vikariatsförordnande som kontorsskrivare. Elly Nordensvärd hade
innehaft ordinarie kontorsskrivartjänst under samma tid som Bladh, d. v. s.
från och med den 1 mars 1953.
Vad teoretisk utbildning anginge så vore såväl Anna Grahn som Elly
Nordensvärd visserligen överlägsna med real- respektive studentexamen
och dessutom åtskilliga kurser och utlandsvistelser, men då Bladh sedan år
1950 handhaft de på nu ifrågavarande bokhållartjänst ankommande arbetsuPP§ifterna
och även på ett tillfredsställande sätt skött tjänsten, sedan
arbetet med de utländska restitutionerna ökat, hade styrelsen ansett honom
böra före Anna Grahn och Elly Nordensvärd ifrågakomma till tjänsten. Under
hänvisning till vad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Kungl.
Maj :t måtte lämna de anförda besvären utan bifall.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
11
I anledning av järnvägsstyrelsens förklaring anförde Anna Grahn i skrit,
den 14 september 1955 till Kungi. Maj :t i huvudsak följande.
Man hade kunnat förvänta, att järnvägsstyrelsen i sitt yttrande skulle ha
lämnat något besked om anledningen till att styrelsen med förbigående av
Anna Grahn, som vore den obestridligen mera meriterade, utnämnt Bladh.
Någon sådan förklaring funnes dock icke i yttrandet. Omnämnandet av
Bladhs uppgift att »slutgranska» och taga »ansvar» för de honom anförtrodda
göromålen kunde icke förklara det företräde som lämnats Bladh,
då man icke upplystes om vilken särskild sakkunskap som skulle erfordras
för dessa uppgifter och vilken sådan sakkunskap den utnämnde skulle hava
framför Anna Grahn styrkt. Styrelsen hade heller icke antytt, att dessa uppgifter
skulle kräva särskild lämplighet eller fallenhet. I själva verket krävde
de antydda arbetsuppgifterna ingen annan kunskap eller fallenhet än den
som Anna Grahn under sin tjänstgöring på byrån haft tillfälle att visa, däri
inbegripet för bokhållartjänsten i fråga nödvändiga insikter i främmande
språk, vilka Bladh helt saknade.
Av styrelsens förklaring framginge slutligen, att styrelsen icke bestrede
riktigheten av de av Anna Grahn lämnade uppgifterna om hennes längre
tjänstetid eller hennes påpekande att hon utnämnts till kontorsskrivare mer
än fem år före Bladh. Styrelsen hade slutligen vitsordat, att hon i fråga om
teoretisk utbildning vore överlägsen Bladh. Den enda grund för utnämningen
syntes enligl förklaringen således vara, att Bladh från år 1950 handhaft
de på nu ifrågavarande bokhållartjänst ankommande arbetsuppgifterna.
Denna omständighet borde emellertid icke utgöra hinder för hennes
befordran till ifrågavarande tjänst, enär hon vore väl förtrogen med de
nämnda arbetsuppgifterna och mer meriterad än Bladh.
Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening anförde i skrift den 16
september 1955 bland annat:
Med kännedom om de kvalifikationer som Anna Grahn respektive Bladh
besutte, kunde föreningen icke finna annat än att Anna Grahn vid utnämningen
blivit orättmätigt åsidosatt. Anna Grahn hade sålunda längre
och mera kvalificerad tjänstgöring än Bladh och hennes gedigna utbildning
överstege avsevärt Bladhs.
Föreningen ägde kännedom om att järnvägsstyrelsen brukade uppmana
sina befattningshavare att deltaga i kurser, speciellt i främmande språk,
samt att genom resor och tjänstgöring utomlands förbättra sina språkkunskaper.
Meritförteckningen visade, att Anna Grahn i detta hänseende besutte
anmärkningsvärt goda kvalifikationer. Det oaktat hade vid utnämningen
icke tagits hänsyn därtill utan Anna Grahn hade fått träda tillbaka
för annan sökande, som syntes sakna insikt i främmande språk och utländska
förhållanden. Det vore uppenbart, att ifrågavarande befattning vore
av sådan beskaffenhet, att den icke kunde skötas på tillfredsställande sätt
av den som saknade språkkunskaper. Järnvägsstyrelsen hade som skäl för
att Bladh givits företräde före Anna Grahn endast anfört, att han varit
knuten till nu ifrågavarande avdelning och att hans tjänstgöring på avdelningen
bestått i kollationering och granskning. Kollationeringen bestode i
siffergranskning. Granskningen däremot vore av en annan svårighetsgrad
och kunde ej utföras på rätt sätt ulan att granskaren vore språkkunnig
och helst även hade erfarenhet av utländska förhållanden. Eftersom Bladh
saknade erforderlig insikt hade lian för granskningsarbetet måst helt förlita
sig på övriga medarbetares kunskaper och ansvar. Anna Grahn däremot
hade förvärvat erfarenhet av ifrågavarande arbete genom att uppsätta så
-
12
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
dana skrivelser, som hon nu skulle få till uppgift att granska, vilket måste
på ett helt annat sätt kvalificera henne för de med tjänsten förenade uppgifterna.
Föreningen ville därför instämma i Anna Grahns besvär och hemställa
om bifall till desamma.
Elly Nordensvärd inkom med utförliga påminnelser, vari hon sammanfattningsvis
anförde, att, enär överklagade befattningen ostridigt vore avsedd
för tjänsteman, som sysslade med utländska restitutionsärenden, hon
icke kunde finna annat än att hon vid jämförelse med den utnämndes och
Övriga sökandes utbildning och tidigare verksamhet av betydelse för befattningen
i fråga borde givas företräde till densamma.
Den 28 oktober 1955 återremitterade Kungl. Maj :t i anledning av vad i
målet förekommit samtliga handlingar till järnvägsstyrelsen som i förnyat
utlåtande den 3 december 1955 anförde följande:
Med anledning av att Anna Grahn i sin besvärsskrift efterlyst en förkiaring''
till att styrelsen utnämnt Bladh ville styrelsen, under åberopande av
sitt tidigare utlåtande, framhålla, att styrelsen ansett Bladh böra ifrågakomma
före de klagande, bland annat enär han under de senaste fem åren
på ett tillfredsställande sätt fullgjort alla de med den nu uppflyttade tjänsten
förenade göromålen. I dessa inginge företrädesvis granskning av de ersättningar
som uträknats av de sju tjänstemän, som det ålåge att bereda
restitutionsärenden i inländsk, nordisk och övrig utländsk trafik. Detta arbete
i förening med det ansvar för beloppens riktighet, som fölle på de kontrollerande
tjänstemännen, hade till sin art och omfattning med åren blivit
så krävande, att det motiverat den nu genomförda uppflyttningen av den av
Bladh innehavda kontorsskrivartjänsten till bokhållartjänst.
Som regel plägade innehavare av tjänst, som på grund av utvecklingen
uppflyttades i lönegrad, få befordran till den höjda tjänsten. Det finge då
även anses obilligt, att, när en tjänst ansåges böra betalas med högre lön,
innehavaren av tjänsten skulle flyttas undan till andra arbetsuppgifter, i
synnerhet då, såsom i detta fall vore förhållandet, vederbörande hade ungefär
samma anställningstid som den äldsta av de klagande och vore väl
skickad och lämplig för arbetsuppgifterna i fråga.
Anna Grahn och Elly Nordensvärd hade jämte en tredje tjänsteman hittills
endast sysslat med beredning av restitutionsärenden i utomnordisk trafik.
Klagandenas överlägsenhet i fråga om språkkunskaper hade i förevarande
fall dock icke kunnat tillmätas avgörande betydelse, enär det visat
sig att Bladh, utan att kunna åberopa betyg från avlagda examina eller
genomgångna språkkurser, likväl efter hand tillägnat sig språkkunskaper,
som vore fullt tillräckliga för bestridande av ifrågavarande bokhållartjänst.
Da Bladh i fråga om skicklighet och lämplighet för tjänsten enligt styrelsens
mening vore klagandena överlägsen, hemställde styrelsen, att besvären
måtte lämnas utan bifall.
Elly Nordensvärd framhöll i skrift den 7 december 1955, att den av järnvägsstyrelsen
vitsordade ökningen av antalet utländska restitutionsärenden,
vilken föranlett överklagade tjänstens inrättande, i främsta rummet finge
anses beröra henne och Anna Grahn, vilka under de senaste åren närmast
svarat för det kvalificerade arbetet med dylika ärendens beredning. Bladh
hade veterligen aldrig sysslat med beredning av utländska restitutionsärenden
med tillhörande skriftväxling på främmande språk, för vilka arbets
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
13
uppgifter han för övrigt saknade de oundgängligen nödvändiga språkkunskaperna.
Man syntes kunna fråga sig, huruvida det kunde anses skäligt,
att hon, som — förutom väl vitsordad tjänstgöring — kunde åberopa meriterande
språk- och resebyråutbildning, vid tillsättandet av en befattning,
som ostridigt inrättats för handläggning av utländska ärenden, skulle stå
tillhaka för en tjänsteman utan någon dylik utbildning.
I en skrift den 10 december 1955 bemötte Anna Grahn punkt för punkt
vad järnvägsstyrelsen anfört om arbetet med kollationering och granskning
på restitutionsavdelningen och vidhöll sitt i besvären framställda yrkande.
Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening slutligen anförde i skrivelse
den 10 december 1955 efter samråd med Yrkeskvinnors samarbetsförbund
bland annat följande.
Anna Grahn, som under femton år handlagt såväl inländska som utländska
restitutionsärenden, hade när Bladh placerades på restitutionsavdelningen
fått sätta denne in i arbetet. Bladh hade själv aldrig berett utländska
ärenden eller avfattat koncept på främmande språk utan endast handlagt
inländska ärenden.
Den ambition som bevisades av de betyg och intyg från genomgången
realskola och den mångfald språkkurser Anna Grahn genomgått syntes icke
värdesättas vid jämförelse med Bladh. Den olustkänsla, vantrivsel och besvikelse,
som Anna Grahn kände inför styrelsens bedömning och värdesättning
av hennes kvalifikationer, vore icke ägnad att befrämja intresse för
och trivsel i arbetet. Tjänstemannaföreningen kunde därför icke finna, att
järnvägsstyrelsens utnämning av Bladh vore sakligt och rättvist grundad,
varför föreningen hemställde om bifall till Anna Grahns besvär.
Ärendet avgjordes i konselj den 27 januari 1956. Kungl. Maj :t fann därvid
besvären icke föranleda ändring i järnvägsstyrelsens överklagade beslut. Föredragande
departementschef var statsrådet Andersson.
Järnvägsstyrelsen har i sitt andra utlåtande uppgivit, att granskningsarbetet
i förening med det ansvar för beloppens riktighet, som faller på de
kontrollerande tjänstemännen, till sin art och omfattning med åren blivit
så krävande, att det motiverat uppflyttningen av den av Bladh innehavda
kontorsskrivartjänsten till bokhållartjänst, samt att som regel innehavaren
av tjänst, som på grund av utvecklingen uppflyttades i lönegrad, plägade
få befordran till den höjda tjänsten. Denna princip finner jag icke generellt
godtagbar. Om nämligen — såsom i detta fall — en ny befattning såsom
bokhållare inrättas i ett statlig verk på en avdelning, där det tidigare
funnits fyra kontorsskrivare, bör ingen av dessa anses självskriven till befattningen.
Utnämningsärendet bör i vanlig ordning prövas under hänsynstagande
till samtliga sökandes förtjänst och skicklighet. — I sitt första utlåtande
har järnvägsstyrelsen anfört, att ifrågavarande tjänst är placerad
på den avdelning av styrelsens kommersiella byrå, som handlägger ärenden
angående återbetalning av biljettavgifter i såväl in- som utländsk trafik,
och att till bokhållarens åligganden hör att, sedan kontorsskrivarna handlagt
14
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
ärendena, slutgranska och ansvara för dessa ärenden. Enligt statsbanornas
kvinnliga tjänstemannaförening har denna granskning däremot utförts av
andra tjänstemän än den till befattningen utnämnde. Uppenbart är i varje
iall att vissa av dessa ärenden förutsätta språkkunskaper hos den som skall
i egentlig mening slutgranska och ansvara för dem. Anmärkningsvärt är då
att Anna Grahn, som både genom kurser och utlandsvistelser skaffat sig
en omfattande språkutbildning, skall nödgas stå tillbaka för en befattningshavare,
som i fråga om språkkunskaper icke kan åberopa några som helst
meriter. Det är av vikt, att även statliga företag vinnlägga sig om att i
största möjliga utsträckning uppmuntra de anställdas intresse för vidareutbildning.
Ifrågavarande utnämning verkar icke stimulerande på denna
självverksamhet. Därtill kommer, att Anna Grahn vid tidigare befordringar,
både till kansliskrivare och till kontorsskrivare, i turordning varit cirka
fem år före Bladh. Jag anser därför, att grundsatsen om förtjänst och skicklikhet
icke tillbörligen beaktats vid besvärsärendets avgörande. På grund
härav har jag inom utskottet yrkat anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Andersson.
III*
(Protokoll över finansärenden den 30 december 1955.)
av herrar Weiland, Ragnar Bergh, Ollén, Håstad, Svensson i Ljungskile,
Nordkvist i Kalmar och Stenberg, vilka ansett, att utskottet bort uttala:
År 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att
tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning om provisorisk lagstiftning
rörande avbetalnings- och förskottsköp samt därmed sammanhängande
spörsmål. I de direktiv för utredningen, som lämnades i anförande av statsrådet
Sköld till statsrådsprotokollet, framhölls, att en minskning av kredithandeln
skulle i en inflationsartad högkonjunktur utlösa samma verkningar
som ett ökat sparande. I samband med strävanden att uppmuntra sparandet
och minska kreditgivningen syntes det därför, hette det vidare i statsrådets
anförande, vara i hög grad värt att undersöka, om åtgärder kunde vidtagas
för att minska avbetalningshandelns omfattning.
I sitt samma år avgivna betänkande (SOU 1949: 38) framhöllo de sakkunniga,
att den begränsning av avbetalningshandelns omfattning, som kunde
finnas vara ur allmän synpunkt önskvärd, borde åstadkommas genom
höjning av kontantinsatsen och förkortning av kredittiden. De sakkunniga
ansågo emellertid, att önskade skärpningar i avbetalningsvillkoren borde
åstadkommas icke genom lagstiftningsåtgärder utan genom att man sökte
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Wahlund, Georg Pettersson
Disen, Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson, Ollén och Sörlin; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Norén i Nyadal, Håstad, Jonsson i Haverö
Svensson i Ljungskile, Nordkvist i Kalmar, Gustafsson i Bogla, fru Svedberg herrar
Larsson i Hedenäset och Stenberg. 6*
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
15
förmå avbetalningssäljarna att frivilligt genomföra sådana skärpningar. Som
skäl härför anfördes det otillfredsställande i att genom lagstiftningsåtgärder
söka ingripa reglerande på ett så vidsträckt och detaljrikt område,
som det här vore fråga om.
Överenskommelser om dylika frivilliga skärpningar kunde enligt de sakkunniga
på grund av detaljhandlarkårens stora omfattning icke gärna träffas
direkt med de individuella detaljhandlarna. Ej heller syntes det lämpligt,
att avtalen träffades med fabrikanter och importörer av avbetalningsvaror.
De sakkunniga ifrågasatte nämligen, huruvida fabrikanterna och importörerna
skulle kunna i sin tur binda återförsäljarna vid de skärpta villkoren.
Ofta nog skulle måhända återförsäljarna föranlåtas att i sina avbetalningskontralct
med kunderna låta mildare villkor inflyta, »och detta skulle de
kunna göra utan risk för påföljder av något slag, eftersom det väl näppeligen
kunde fordras av leverantörer och importörer, att de skulle förvägra
en tredskande återförsäljare fortsatta leveranser el. dyl. och på så sätt kanske
förlora en god kund». De sakkunniga funno det därför vara att föredraga, att
ifrågavarande överenskommelser träffades med sammanslutningarna inom
de branscher, där avbetalningshandel i någon nämnvärd omfattning förekomme.
I betänkandet diskuterades, huruvida överenskommelser med branschorganisationerna
kunde tänkas bliva effektiva. Branschorganisationernas
egna medlemmar förmodades i stor utsträckning komma att respektera
överenskommelser, under förutsättning att villkoren bleve något så när allmänt
tillämpade inom branschen. Beträffande avbetalningssäljare utanför
organisationerna uttalades, att själva den omständigheten, att ett antal säljare
kunde komma att draga köpare till sig med hjälp av förmånligare
villkor än de organiserade säljarna finge tillämpa, måhända kunde befaras
medföra, att vissa branschorganisationer komrne att visa sig obenägna att
binda sina medlemmar.
De sakkunniga hade emellertid genom överläggningar med talrika representanter
för olika branscher och branschorganisationer kommit till den
uppfattningen, att även de utanför branschorganisationerna stående firmorna
vanligen följde de inom branschen allmänt tillämpade reglerna, överenskommelser
av föreslagen typ troddes därför icke vara omöjliga på den
grund, att en del avbetalningssäljarfirmor icke tillhörde vederbörande
branschorganisation. Avtal kunde vidare träffas direkt med större enskilda
firmor utanför branschorganisation. De sakkunniga förordade, att kommerskollegium
finge å statens vägnar föra förhandlingar och sluta avtal. Åt kommerskollegium
kunde överlåtas att i varje särskilt fall finna den bästa vägen
för överenskommelse.
Fördelarna med en frivillig åstramning av avbetalningsvillkoren ansågo
de sakkunniga vara så stora i jämförelse med varje form av lagstiftning, att
man borde överväga lagstiftning först om det skulle visa sig omöjligt att
träffa frivilliga överenskommelser eller om träffade överenskommelser icke
skulle hållas.
16
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Den 22 september 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommerskollegium att,
på sätt de sakkunniga föreslagit, upptaga förhandlingar om skärpning av
villkoren för avbetalningsköp och låneköp samt om inskränkning i kontokrediten.
Uppdraget skulle i första hand avse vissa av utredningen behandlade
branscher och artiklar. Kommerskollegium upptog i anledning härav
omedelbart förhandlingar med Sveriges automobilhandlareförbund, vilka
förhandlingar efter hand utvidgades till att innefatta också Sveriges automobilindustriförening
och Sveriges automobilimportörförbund. Förhandlingarna
ledde till en den 15 februari 1951 dagtecknad överenskommelse mellan
kommerskollegium och automobilhandlarförbundet om regler för avbetalningshandeln
inom bilbranschen.
Kärnan i överenskommelsen utgöres av föreskrifter om minsta kontantinsats
och längsta amorteringstid. För genomförande av de härutinnan deklarerade
principerna åtog sig automobilhandlarförbundet att i samverkan
med automobilindustriföreningen och automobilimportörförbundet »införskaffa
förbindelser att tillämpa angivna principer vid detaljhandeln samt att
efter bästa förmåga övervaka tillämpning och efterlevnad av denna överenskommelse».
Importörer, som icke vore anslutna till någon av de nämnda
organisationerna, förutsattes i överenskommelsen vid behov ansluta sig till
denna och infordra förbindelser från återförsäljare, som icke vore anslutna
till automobilhandlarförbundet. — Därest åtgärder avseende speciellt bilismen
vidtoges från det allmännas sida och dessa åtgärder befunnes medföra,
att överenskommelsen icke utan allvarlig olägenhet kunde fullföljas, skulle
avtalet vara uppsägbart för envar av parterna. Om de i överenskommelsen
angivna principerna icke iakttoges och rättelse ej skedde efter tillsägelse,
skulle kommerskollegium kunna uppsäga överenskommelsen.
överenskommelsens tillblivelse kan i detalj följas i de utförliga diskuskussionsprotokoll,
som genom kommerskollegii försorg förts vid förhandlingarna.
Från automobilindustrihåll vände man sig mot alt avbetalningskrediten
inskränktes genom specialrestriktioner för bilhandeln. Från kommerskollegii
sida genmäldes, att strävandena att söka minska avbetalningshandeln
visserligen i första hand kommit att rikta sig mot bilbranschen,
men att eventuellt sedermera liknande åtgärder komme att företagas mot
andra branscher. Det tillädes, »att bilbranschens organisation (stora firmor;
all försäljning genom få tillverkare och importörer) gjorde ett avtalsslut
där jämförelsevis lätt. Därest annan för reglering bättre lämpad bransch
funnits, hade troligen förhandlingar i stället upptagits med denna». Den dåvarande
chefen för kommerskollegium, generaldirektören Gjöres, förklarade
uttryckligen, att frågan om särskilda lagstiftningsåtgärder torde komma att
tagas under övervägande, därest överenskommelse med bilhandeln icke
kunde träffas. Under förhandlingarnas gång synas företrädarna för de enskilda
organisationerna i allt väsentligt ha nödgats böja sig för de statliga
kraven.
Överenskommelsen slöts ursprungligen på ett år, räknat från den 15
februari 1951. Automobilhandlarförbundets medlemmar (då 511 st.), vilka
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
17
beräknades svara för ca 85 procent av den totala omsättningen inom bilhandeln,
förbundo sig skriftligen att iakttaga överenskommelsen. Likadana förbindelser
synas ha avgivits av samtliga utanför automobilhandlarförbundet
stående bilhandlare (enligt uppgift då 374 st.). -— I februari 1952 avtalades,
att överenskommelsen skulle fortsätta att gälla tills vidare. Den har upphävts
först genom en ny överenskommelse av den 20 december 1955, som kommer
att beröras närmare nedan.
Genom cirkulärskrivelse i juni 1953 erinrade kommerskollegium samtliga
bilfirmor om överenskommelsen och framhöll, att avsteg från densamma
torde kunna komma att betraktas såsom anledning att ompröva statsmakternas
inställning till frågan om kreditgivning för bilhandeln.
1 skrivelse till finansministern den 5 september 1955 föreslog stabiliseringsnämnden
— under ordförandeskap av kommerskollegii nuvarande chef,
generaldirektören Malmfors — lagstiftning rörande obligatoriska betalningsvillkor
vid avbetalningsköp såsom ett komplement till den förda kreditpolitiken.
Nämnden framlade i en promemoria ett lagförslag, enligt vilken
Konungen skulle äga bemyndigande att utfärda föreskrifter om obligatorisk
kontantinsats och maximerad betalningstid. Betalningsvillkoren borde kunna
anpassas efter växlingarna i det ekonomiska läget. Som påföljd för den
säljare, som bröte mot lagbestämmelserna, föreslogs, att förbehåll om bibehållen
äganderätt till godset eller om rätt att återtaga detsamma skulle vara
utan verkan. Med hänsyn till ägareförbehållets betydelse för säljaren ansåg
stabiliseringsnämnden detta vara ett lämpligt korrektiv, ägnat att bringa
kreditregleringen till efterlevnad. Korrektivet vore vidare automatiskt verkande
och skulle därför göra en omfattande kontrollapparat överflödig. —
Stabiliseringsnämnden hemställde, att förslag måtte framläggas för 1955
års riksdag.
Promemorian remitterades till en rad myndigheter och organisationer.
Förslaget om lagstiftning tillstyrktes eller lämnades utan mera väsentliga
erinringar allenast av ett fåtal remissinstanser, bland dem socialstyrelsen,
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt LO. Åtskilliga organ
vände sig mot att i promemorian icke redovisades skälen till att man —
trots de här ovan anförda uttalandena av 1949 års sakkunniga — föredrog
lagstiftning framför frivilliga överenskommelser.
Kommerskollegium (under ordförandeskap av kommerserådet Böös)
framhöll, att det visserligen ville synas, som om 1951 års överenskommelse
icke haft åsyftad verkan, eftersom försäljningen av bilar under de senaste
åren varit större än någonsin, men att det å andra sidan icke vore uteslutet,
att allmänhetens bilköp skulle ha varit ändå större, därest överenskommelsen
icke funnits. Kommerskollegium ansåg överenskommelser vara att föredraga
framför lagstiftning samt förklarade sig ha de bästa erfarenheter av
1951 års överenskommelse med automobilhandlarförbundet.
Väsentligen samma inställning till problemet som kommerskollegium
redovisade eu rad andra remissinstanser, bland dem åtskilliga handelskainrar,
automobilhandlarförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges gros
2
Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. ''2 avd. Nr 8
18
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
sistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund,
TCO och Sveriges lantbruksförbund. Automobilhandlarförbundet
uttalade, att 1951 års överenskommelse enligt förbundets uppfattning
haft anmärkningsvärt god verkningsgrad. Förbundet förklarade sig berett
till nya överläggningar med kommerskollegium angående formerna för en
eventuell effektivisering av 1951 års överenskommelse.
Kungl. Maj:t uppdrog den 28 oktober 1955 åt statssekreteraren i handelsdepartementet
Kurt Holmgren att genom förhandling med näringslivets
organisationer skyndsamt utröna förutsättningarna för frivilliga överenskommelser
om begränsning av avbetalningshandeln.
Enligt uppgift i »Från departement och nämnder» nr 1/1956 har Holmgren
hållit överläggningar med olika detaljistsammanslutningar inom bl. a.
bil-, cykel-, möbel-, radio- och pianobranscherna. Det uppges där vidare, att
vissa organisationer haft att räkna med betydande outsidergrupper och därför
varit mindre benägna att binda sig vid avtal, som enligt deras uppfattning
skulle försämra medlemmarnas konkurrensläge i förhållande till utomstående.
För att under sådana förhållanden få till stånd uppgörelser har
man tagit kontakt med fabrikant- och importörsammanslutningar — i vissa
fall även enskilda fabrikant- och importföretag — för att försäkra sig om
deras medverkan.
Genom beslut den 9 december 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt Holmgren
att — under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande — underteckna överenskommelser
med berörda branschorganisationer om regler för avbetalningshandeln.
I enlighet härmed överlämnade Holmgren med skrivelse den 23 december
1955 till Kungl. Maj :t för prövning överenskommelser med automobilhandlarförbundet,
Cykel- & sporthandlarnas riksförbund samt Sveriges radiohandlares
riksförbund om regler för avbetalningshandeln. Kungl. Maj:t
godkände genom beslut den 30 december 1955 (finansärende nr 66, föredragande
statsrådet Sträng) ifrågavarande överenskommelser samt uppdrog
åt kommerskollegium att följa överenskommelsernas tillämpning och
verkningar. Motsvarande godkännande lämnade Kungl. Maj:t den 20 januari
1956 beträffande överenskommelser med Sveriges motorcykelhandlares
riksförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund och Sveriges pianoförbund.
Vidare har Kungl. Maj :t genom beslut den 10 februari 1956 godkänt
en med skilda företag och organisationer träffad överenskommelse
om regler för avbetalningshandeln med tvättmaskiner.
I dessa 1955 och 1956 träffade överenskommelser förbinda sig branschorganisationerna
att verka för att vid detaljhandelsförsäljning av ifrågavarande
varuslag vissa principer tillämpas. Dessa innebära, att vid avbetalningsköpen
närmare angiven procentuell del av vederlaget skall utgivas
kontant samt att en likaledes närmare angiven kredittid icke får överskridas.
Vidare föreskrives, att reklam för avbetalningsköp icke bör förekomma.
Den av Holmgren den 20 december 1955 ingångna överenskommelsen angående
avbetalningshandeln inom bilbranschen är delvis annorlunda utfor
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
19
mad än den av kommerskollegium år 1951 ingångna överenskommelsen. Sålunda
ha kraven på minsta kontantinsats och längsta amorteringstid skärpts.
Vidare fanns i 1951 års överenskommelse beträffande de avtalade principernas
tillämpning endast det ovan nämnda åtagandet av automobilhandlarförbundet
att införskaffa förbindelser från detaljhandlare samt att efter bästa
förmåga övervaka tillämpning och efterlevnad av överenskommelsen. I 1955
års överenskommelse ha tillämpningsföreskrifterna byggts ut på sätt framgår
av följande avtalspunkter:
8. Sveriges Automobilhandlareförbund åtager sig att — där så erfordras
i samverkan med Sveriges Automobilindustriförening och Sveriges Automobilimportörförbund
— från bilhandlarna, vare sig de äro medlemmar i Sveriges
Automobilhandlareförbund eller icke, infordra förbindelser att tillämpa
ovan angivna grundsatser vid försäljning av automobiler, att underkasta
sig den kontroll, som sägs i punkt 9 här nedan, samt att i händelse av överträdelse
av vad ovan i punkterna 2, 3, 4 eller 5 föreskrivits, för varje fordon,
som sålts i strid mot däri angivna villkor, utgiva ett skadestånd till
Sveriges Automobilhandlareförbund om 2 000 kronor. Influtna skadeståndsbelopp
skola, i den mån de icke tagas i anspråk för bestridande av de med
kontrollen förenade kostnaderna, överlämnas till Svenska Vanförevårdens
Centralkommitté.
Bilhandlare, som icke är medlem av Sveriges Automobilhandlareförbund,
må inlämna i föregående stycke omförmäld förbindelse till bilfabrikant eller
bilimportör, för vilken han är återförsäljare.
Uppkommer tvist mellan Sveriges Automobilhandlareförbund och bilhandlare,
vilken avlämnat förbindelse som ovan sägs, om tillämpningen av
detta avtal, skall tvisten, därest part så önskar, underkastas skiljedom.
9. Sveriges Automobilhandlareförebund åtager sig slutligen att i samverkan
med Sveriges Automobilindustriförening och Sveriges Automobilimportörförbund
vidtaga åtgärder för att genom auktoriserad revisor eller annan
kompentent person kontrollera att de i denna överenskommelse intagna
grundsatserna tillämpas. Härav föranledda kostnader skola bestridas av medel,
som influtit i form av skadestånd enligt punkt 8 eller, därest sådana
medel saknas, av Automobilhandlareförbundet.
10. Sveriges Automobilhandlareförbund skall på begäran av Kungl. Kommerskollegium
lämna uppgifter om inkomna förbindelser, skedda överträdelser
samt vidtagna åtgärder för att kontrollera att de i denna överenskommelse
intagna grundsatserna tillämpas.
Beträffande avtalets giltighet stadgas:
11. Denna överenskommelse gäller under eu tid av ett år räknat från och
med dagen för undertecknandet. Förhandlingar angående fortsatt giltighet
av överenskommelsen skola upplagas i god tid och senast tre månader före
avtalstidens utgång.
12. Inträffa omständigheter, som medföra, att överenskommelsen icke
utan allvarlig olägenhet kan fullföljas, må uppsägning ske med en månads
varsel. Vid ingåendet av denna överenskommelse förutsattes, att om avbetalningshandeln
av lagstiftaren görcs till föremål för reglering i penningpolitiskt
syfte, lagstiftningen icke skall göras tillämplig på bilhandlare, som
omfattas av avtalet.
Den sista meningen i punkt 12 saknar motsvarighet i 1951 års avtal. Liksom
1951 års avtal bar 1955 års avtal genom påteckning biträtts av automobilimportörförbundet
och automobilindustriföreningen.
20
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Motsvarande avtal för andra branscher lia givits mindre detaljerad utformning.
Sålunda saknas i alla övriga avtal bestämmelser om branschorganisations
skyldighet att svara för kontrollkostnader och rätt att utfå »skadestånd».
Samtliga avtal innehålla däremot klausuler av samma lydelse som
punkt 12 i automobilbranschöverenskommelsen. Inga andra organisationer
än automobilhandlarförbundet och pianoförbundet ha ålagts att infordra
förbindelser från icke organiserade detaljhandlare. Fabrikant- och
importörorganisationer ha i regel på avtalen tecknat förbindelser att sörja
för att deras medlemmar vid leveranser till detaljhandlarna »anbefalla» tilllämpning
av bestämmelserna. Där någon sådan organisation icke funnits
eller där någon mera betydande fabrikant icke varit ansluten, ha motsvarande
förbindelser fått tecknas av vederbörande företag.
Ändamålet med de nu behandlade överenskommelserna — kredithandelns
minskning — måste under nuvarande ekonomiska konjunktur anses värt att
eftersträva. Därmed är dock icke sagt, att detta ändamål bör främjas med
varje medel, som medför önskad effekt.
Att Kungl. Maj :t föredragit överenskommelser med branschorganisationer
framför lagstiftning har tydligen föranletts bl. a. av en — icke minst
inom det enskilda näringslivet — utbredd motvilja mot ingrepp genom
tvingande lagbestämmelser. Konstitutionsutskottet vill ej heller göra gällande,
att lagstiftning principiellt bör väljas framför överenskommelser med
enskilda medborgare eller deras organisationer. Därest Kungl. Maj:t, såsom
redan tidigare — ehuru mestadels under kriser —- upprepade gånger
förekommit, slår in på överenskommelsernas väg, måste emellertid de speciella
konsekvenserna av en på dylikt sätt utformad reglering noga övervägas.
Fastän det formellt icke är fråga om lagstiftning, är överenskommelsernas
likhet med lagstiftningsakter iögonfallande. Det rör sig i båda fallen
om statligt auktoriserade normer för medborgarnas handlande. Likheten
framträder tydligast, när en överenskommelse förses med bestämmelser om
påföljd av överträdelser.
överenskommelser av detta slag äro icke jämställda med privaträttsliga
avtal. Också när normgivningen iklädes det privata avtalets form, är det i
realiteten fråga om lagstiftning. För dessa överenskommelsers utformning
bära statens organ samma ansvar som för innehållet i de regelkomplex, vilka
etiketteras som lagar eller förordningar. I den utsträckning överenskommelserna
behandla ämnen, varom statsmakterna kunnat lagstifta, kan staten
därför icke ursäkta förekomsten av sakligt olämpliga eller formellt oriktiga
bestämmelser med att bestämmelserna påyrkats av statens motpart.
Av de här ovan behandlade bestämmelsernas förhistoria framgår, att staten
vid deras tillkomst haft ett sådant övertag i hotet om lagstiftning, att
organisationerna i allt väsentligt nödgats böja sig för statens krav. Under
dylika omständigheter tillkomna överenskommelser kunna knappast anses
vara i ordets egentliga mening frivilliga. Under de förhandlingar, som före
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
21
gått överenskommelserna, ha vederbörande branschorganisationer visserligen
haft tillfälle att framföra sina synpunkter. Det kan även så vara, att
dessa synpunkter i viss utsträckning beaktats vid överenskommelsernas utformning.
Men åtminstone beträffande bilhandeln är det uppenbart, att ett
antal avbetalningssäljare, som av skilda anledningar icke tillhöra branschorganisationer,
blivit förelagda normer, i vilkas utformning de ej haft tillfälle
att deltaga. För många har det framstått, att metoden med »frivilliga
överenskommelser» strider mot andan i gällande lagstiftning mot konkurrensbegränsning.
Kungl. Maj:t har väl i själva verket genom ifrågavarande
överenskommelser skapat en form av karteller. Det kan heller icke uteslutas,
att enskild organisation vid förhandlingar med statsorgan i överlägsen
maktställning kan frestas att — för bevarande av möjligheten till fortsatt
»välvillig» behandling från statens sida -—■ gå längre i eftergifter än vad
organisationen lagstiftningsvägen kunnat behöva räkna med.
I det här sammanhanget vill utskottet framhålla, att den nuvarande ordningen
för ingående av överenskommelser utesluter representation av konsumentgruppens
intressen.
Betänklig förefaller metoden att inskriva bestämmelser om en »skadestånds»-påföljd,
vars tillämpning dessutom lagts i händerna på branschorganisation.
»Skadeståndet» fyller väsentligen samma funktion som bötesstraffet
för överträdelser av författningsbestämmelser. Den egendomliga
konsekvensen blir, att en avbetalningsförsäljning, som i och för sig är fullt
laglig, kan medföra en av Kungl. Maj :t godkänd påföljd, som i realiteten
kan jämställas med böter. Det blir här fråga om utövande av tvång utan stöd
av lag. Man frågar sig, om regler rörande »skadestånd» och dyrbar kontrollapparat
icke inneburit mera våld än nöden krävt.
Mycket anmärkningsvärd synes föreskriften, att vid överenskommelsers
ingående förutsatts, att, om avbetalningshandeln av lagstiftaren göres till
föremål för reglering i penningpoliti.skt syfte, lagstiftningen icke skall
göras tillämplig på detaljhandlare, som omfattas av avtalet. Här ställes man
inför frågan, huruvida föreskriften är att fatta som en utfästelse av Kungl.
Maj:t rörande innehållet i eventuell framtida lagstiftning. Om så är fallet,
blir nästa fråga, huruvida Kungl. Maj :t ägt befogenhet att lämna dylik utfästelse.
Utskottet anser, att Kungl. Maj :t icke har möjlighet att ens för
den korta tid, som här varit aktuell, göra inskränkande lagstiftningsutfästelser.
Därest den nu diskuterade föreskriften skall tolkas icke som en utfästelse
utan som ett blott konstaterande om ett antagande, som avtalskontrahenterna
gemensamt gjort, då de träffade överenskommelserna, är blott att
säga, att föreskriften av detaljhandlarna säkerligen fattats som en bindande
utfästelse och att den i denna utfästelse liggande garantien otvivelaktigt
verksamt bidragit till att detaljhandlarna accepterat överenskommelserna.
Statens företrädare kunna icke ha undgått att inse, att föreskriften
kunnat uppfattas på detta sätt, och föreskriften måste därför, om staten
icke avsett att lämna någon bindande utfästelse, betecknas såsom vilseledande.
22
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Vid förhandlingarna om »frivilliga överenskommelser» torde närmast
en lag, liknande den av stabiliseringsnämnden föreslagna, ha varit aktuell
som alternativ till överenskommelserna. En dylik lag har Kungl. Maj :t emellertid
icke kunnat utfärda utan riksdagens samtycke. Att Kungl. Maj :t icke
kan lämna några utfästelser om innehållet i lag, som stiftas av Kungl. Maj :t
och riksdagen gemensamt, är ställt utom allt tvivel. Utskottet kan svårligen
tänka sig, att Kungl. Maj :t skulle kunna lagstifta om begränsning av avbetalningshandeln
utan riksdagens medverkan.
Konstitutionsutskottet finner, såsom här utvecklats, de ifrågavarande
överenskommelserna vara av sådan karaktär, att utskottet anser sig böra
hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Sträng.
IV*
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 20 maj 1955 och den 17 februari 1956.)
av herrar Yngve Nilsson, Håstad, Swedberg, Svensson i Ljungskile och
Hammar, vilka ansett, att utskottet bort uttala följande:
Pastoratsindelningssakkunniga avgåvo den 26 februari 1953 betänkande
(SOU 1953: 11) med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella
pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen m. m.
Till ledning för det bestämmande av ny indelning och organisation, som
åsyftats med utredningen, uppställde de sakkunniga vissa normer, som för
tätortspastoratens del i sammanfattning inneburo följande:
Folkmängd Antal präster
2 000—4 000 .......................... 1
Upp till 9 000 .......................... 2
» » 15 000 .......................... 3
» » 22 000 .......................... 4
» » 30 000 .......................... 5
Minimifolkmängden 2 000 kunde behöva underskridas i fråga om pastorat,
där folkmängden vore växande och det med någon visshet kunde förväntas,
att den inom nära framtid överskrede minimifolkmängden.
Maximifolkmängden kunde behöva överskridas vid relativt liten areal.
Folkmängdstalet kunde i övrigt behöva jämkas för vinnande av anslutning
till den borgerliga kommunens gränser eller med hänsyn till antalet
vårdplatser, som vore beläget inom pastoratet och för vilket den andliga
vården skulle ankomma på församlingsprästerskapet i tjänsten.
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Englund, Damström, Wahlund, Georg Pettersson,
Erik Olsson, Ollén, Elfving, Sörlin, Yngve Nilsson och Sigfrid Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast, Norén i Nyadal,
Håstad, Swedberg, Spångberg, Svensson i Ljungskile, Larsson i Julita och Hammar.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
23
Under remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande gjordes vissa
invändningar mot de i betänkandet föreslagna normerna. Från olika håll
föreslogos andra relationer mellan folkmängdstal och antal prästtjänster.
Statskontoret uppställde sålunda följande skala för tätortspastorat:
en präst upp till 5 000 invånare
två präster » » 11 000 »
tre » » » 18 000 »
fyra » » » 26 000 »
fem » » » 35 000 »
och föreslog därjämte, att folkmängdsgränsen för storstadspastoraten skulle
kunna ökas upp till 45 000 invånare med sex präster.
I motsatt riktning gick ett yttrande från Svenska pastoratens riksförbund,
som ansåg, att tätortspastorat borde delas, då de uppnådde 20 000 invånare,
samt föreslog för sin del följande skala:
en präst upp till 3 000 invånare
två präster » » 6 000 »
tre » )> » 10 000 »
fyra » » » 15 000 »
fem » » » 20 000 »
Genom skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte inhämtade Kungl. Maj :t
kyrkomötets yttrande rörande en reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen i riket m. m. I yttrande
framhöll kyrkomötet (skrivelse nr 34, jfr särskilda utskottets betänkande
nr 1), att jämkningar i de av pastoratsindelningssakkunniga föreslagna
normerna vore nödvändiga, om icke församlingsvården i ett flertal
fall skulle eftersättas. Generella regler för sådana jämkningar kunde svårligen
angivas. Kyrkomötet gav emellertid sin anslutning till de uppställda
folkmängdstalen med det förbehållet, att den angivna progressiviteten minskade
eller bortfölle i de fall, där det ökade befolkningstalet icke medförde,
att de anställda prästerna var för sig lättare kunde medhinna pastoralvården
bland ett större antal människor. Kyrkomötet avstyrkte bestämt, att det
i något avseende gjordes svårare än hittills för storstadsförsamlingarna att
erhålla präster. Kyrkomötet förordade, att nya prästerliga befattningar inrättades
i storstäderna i minst samma utsträckning som dittills.
Brännkyrka församling införlivades med Stockholms stad 1913 och hade
då 25 216 invånare. Vid 1930 års utgång hade befolkningssiffran i församlingen
ökat till nära 50 000. Församlingen delades 1931 i Brännkyrka och
Enskede församlingar, var och en utgörande ett pastorat. Folkmängdsökningen
fortsatte, och vid utgången av 1954 hade de båda församlingarna tillsammans
259 200 invånare. Frågan om delning av församlingarna hade då
länge varit aktuell och gjorts till föremål för upprepade utredningar och
förslag. I församlingarna funnos då 2 kyrkoherdar, 9 komministrar och 8
kyrkoadjunkter, alltså tillhopa 19 fasta prästtjänster.
24
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Genom beslut den 20 maj 1955 beslöt Kungl. Maj :t på hemställan av föredraganden,
statsrådet Persson, att med verkan fr. o. m. 1957 dela de båda
församlingarna i sex nya församlingar, var och en ett pastorat för sig:
Hägersten, Brännkyrka, Vantör, Enskede, Skarpnäck och Farsta. I dessa
sex församlingar skulle finnas tillhopa 31 fasta prästtjänster: 6 kyrkoherdar,
12 komministrar och 13 kyrkoadjunkter.
Genom samma beslut föreskrevos vidare vissa andra förändringar i den
prästerliga organisationen i Stockholms stift. En för Klara församlings
pastorat och Jakobs församlings pastorat gemensam kyrkoadjunktstjänst
skulle sålunda den 1 oktober 1955 indragas och ersättas med en komministertjänst
i Spånga församlings pastorat. Därjämte skulle två komministertjänster,
en i vardera av Klara och Jakobs församlingar, indragas med utgången
av 1956. Kyrkoadjunkten i Storkyrkoförsamlingen skulle vara gemensam
för denna församling samt Klara och Jakobs församlingar.
Resultatet av dessa organisationsändringar skulle alltså bliva, att i de av
ändringarna berörda pastoraten komme att från och med den 1 januari 1957
vara inrättade tio prästerliga tjänster utöver antalet tjänster för närvarande
i motsvarande pastorat. Med anledning härav ålades kammarkollegiet i samma
beslut den 20 maj 1955 att
skyndsamt uppgöra förslag till indragning från och med årsskiftet 1956/
57 av ett mot det härigenom ökade antalet prästtjänster svarande antal
dylika tjänster i andra pastorat, i första rummet inom Stockholms stad
men, i den mån det visar sig behövligt, därjämte inom Stockholms stift i
övrigt. Förslaget skall avse tjänster, som kunna vid den angivna tidpunkten
omedelbart och utan rubbning av den nuvarande pastoratsindelningen indragas,
eller alltså närmast kyrkoadjunktstjänster, men även komministertjänster,
som redan äro eller före den avsedda indragningen bliva vakanssatta.
Förslaget skall grundas på en undersökning av varest de bästa förutsättningarna
för sådan tjänsteindragning äro för handen, ej mindre med
hänsyn till vederbörande pastorats nuvarande folkmängd och tendenserna
till förändring däri än även med beaktande av andra för frågan betydelsefulla
omständigheter.
Kammarkollegiet lät upprätta en promemoria, dagtecknad den 20 juni
1955, med förslag till indragning av tio fasta prästerliga tjänster inom
Stockholms stift. Sålunda föreslogs indragning inom Stockholms stad av en
kyrkoadjunktstjänst i ettvart av Adolf Fredriks, Johannes, Hedvig Eleonora,
Gustav Vasa, Maria Magdalena och Sofia pastorat samt inom Stockholms
stift i övrigt av en kyrkoadjunktstjänst i ettvart av Sollentuna, Täby
och Dalarö pastorat ävensom en komministertjänst i Djurö pastorat, tillhopa
således nio kyrkoadjunktstjänster och en komministertjänst. Därjämte
föreslogs, att fem komministertjänster inom Stockholms stad skulle
ersättas med kyrkoadjunkturer.
Kammarkollegiet inhämtade yttranden över promemorian av vederbörande
pastorat och prästerliga befattningshavare ävensom utlåtande av Stockholms
domkapitel.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
25
Samtliga pastorat uttalade sig emot indragningarna. Domkapitlet anförde
vissa principiella synpunkter:
Det är i och för sig ägnat att väcka tillfredsställelse, att genom Kungl.
Maj :ts beslut den 20 maj 1955 om delning av Brännkyrka och Enskede församlingar
frågan om den kyrkliga organisationen i Stockholms södra förorter
efter mångårigt utredningsarbete äntligen fått en lösning. Domkapitlet
måste emellertid med beklagande konstatera, att delningsbeslutet skapat ett
i organisatoriskt hänseende synnerligen ogynnsamt läge. De nya församlingarna
komma att bli alltför stora och antalet präster i desamma för litet.
Erfarenheten visar otvetydigt, att ju större en församling är, desto svagare
blir det kyrkliga livet i den mån detta kan statistiskt mätas, såsom antalet
kyrkobesök, nattvardsgäster, personliga samtal och kontakter in. in.
Domkapitlet finner sig därför nödsakat uttala som sin bestämda mening,
att frågan om församlingsdelningen i Brännkyrka-Enskedeområdet inom en
nära framtid måste upptagas till förnyat övervägande, i samband varmed
det av Kungl. Maj :t avskrivna förslaget om delning av de stora innerförsamlingarna
Katarina, Oscar, Matteus och S:t Göran ånyo bör prövas. Därvid
synes man böra utgå från den av kyrkomötet antagna principen, att en
stadsförsamlings invånarantal icke får överskrida 30 000 personer, samt den
regel pastoratsindelningssakkunniga (SOU 1953: 11, s. 106) angivit, att
inom storstadsförsamlingar böra finnas 1 präst i en församling med upp till
4 000 invånare, 2 präster upp till 9 000 invånare, 3 präster upp till 15 000
invånare, 4 präster upp till 22 000 invånare samt 5 präster upp till 30 000
invånare. Viss jämkning kan emellertid ske på grund av särskilda förhållanden.
För närvarande belöper sig enligt kollegiets promemoria s. 2 ett antal av
7 425 personer på varje präst i Stockholm. Domkapitlet måste därför konstatera,
att Stockholm i kyrkoorganisatoriskt hänseende befinner sig i ett
ogynnsamt läge i jämförelse med riket i övrigt. Efter en beräkningsgrund
av 6 000 personer på varje präst, vilket enligt pastoratsindelningssakkunnigas
förslag är absolut maximum, skulle i Stockholm erfordras ytterligare
24°prästtjänster. Icke förty ifrågasättes nu en skärpning av disproportionen
mellan befolkningstalet och antalet prästtjänster i Stockholm.
Kungl. Maj :ts direktiv i fråga om indragning av prästerliga tjänster i
samband med församlingsregleringen synas utgå från den förutsättningen,
att antalet prästtjänster i Stockholm trots stadens ständigt fortgående utbyggnad
och den därav följande stegringen i befolkningstalet (den årliga
tillväxten utgjorde under perioden 1945—54 i genomsnitt 10 000 personer)
över huvud icke skall få öka, i varje fall ej utan en motsvarande indragning
på andra håll i stiftet. Domkapitlet kan icke finna annat än att tillämpningen
av en sådan princip måste innebära en fortgående utarmning av det
kyrkliga livet.
När Kungl. Maj:t den 24 april 1953 meddelade beslut om delning av
Bromima församling, innebar beslutet en ökning av antalet prästtjänster i
de nybildade församlingarna utan att föreskrift gavs om indragning av ett
motsvarande antal tjänster inom andra församlingar. Såvitt domkapitlet
känner till har ej heller eljest en dylik princip tidigare tillämpats. Det är
således i 1955 års beslut fråga om en organisatorisk nyhet. Då en fortsatt
tillämpning av den ifrågavarande principen måste få en djupt ingripande
verkan med avseende å svenska kyrkan i dess helhet, synes det domkapitel,
som om riksdagen och kyrkomötet borde hava beretts tillfälle att yttra sig
om principens lämplighet.
26
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Tydligen måste den relativa minskningen av antalet prästerliga tjänster
medföra en väsentlig ökning av prästerskapets redan nu tyngande arbetsbörda
eller, i den mån en sådan ökning icke är möjlig, en försvagning av
det kyrkliga livet. Då prästerskapet i första hand har att beflita sig om
uppehållande av gudstjänstlivet och själavården i övrigt, får man räkna
med att kyrkliga förrättningar, såsom dop, vigslar och jordfästningar måste
uttöras som kollektivförrättningar utan den personliga anknytning, som av
ålder förekommit. Allmänheten torde knappast hälsa en sådan utveckling
med tillfredsställelse. En annan konsekvens synes bliva den, att, där de av
Kungl. Maj :t bestämda prästtjänsterna visa sig otillräckliga för uppehållande
av församlingsarbetet, församlingarna själva bliva nödsakade att på
frivillig väg eller annorledes anställa präster och andra församlingsarbetare.
Domkapitlet ville emellertid icke avstyrka eller, trots betänkligheter, icke
motsätta sig de föreslagna tjänsteindragningarna, såvitt anginge Adolf Fredriks,
Johannes, Hedvig Eleonora, Gustav Vasa och Maria Magdalena pastorat
i Stockholms stad samt Dalarö pastorat i landsbygdsdelen av stiftet. Däremot
avstyrkte domkapitlet tjänsteindragningarna i Sofia pastorat i staden
samt i Djurö, Sollentuna och Täby pastorat i stiftets landsbygdsdel.
Kammarkollegiet anförde i yttrande den 27 oktober 1955, att — under
förutsättning att tio prästerliga tjänster skulle indragas —- de i kollegiets
promemoria angivna närmast borde ifrågakomma för indragning. Vidkommande
frågan om förutsättningarna för och lämpligheten av indragning
utav tio prästtjänster anförde kollegiet för egen del följande:
Efter vad som framgår av Kungl. Maj:ts beslut i ärendet motiveras indragningen
ifråga av den utökning av den prästerliga organisationen, som
skett i Brännkyrka och Enskede. Den principiella utgångspunkten synes
vara, att det totala antalet församlingspräster inom stiftet icke får stiga.
Utökning av organisationen inom vissa pastorat bör sålunda föranleda motsvarande
minskning av organisationen i andra pastorat.
Berörda princip strider mot hittills tillämpade grunder för den prästerliga
organisationen och synes ägnad att ingiva betänkligheter. Folkmängden
i Stockholms stift, såväl i huvudstaden som i stiftet i övrigt, har stigit väsentligt
under senare tid på grund av inflyttningar till huvudstaden och
förortsbildningar; invånarantalet i stiftet har sedan årsskiftet efter dess
bildande_ eller årsskiftet 1942/43 fram till den 1 januari 1955 stigit med
cirka 245 000, varav i Stockholm med cirka 130 000 (frånsett den under perioden
med Stockholm inkorporerade Spånga församling). Folkmängdsökningen
lärer komma att fortgå. Därest prästantalet icke utökas i viss proportion
till folkmängdsökningen utan fastlåses vid nuvarande siffra, måste
följden bliva en fortgående försvagning av den kyrkliga verksamheten,
Stockholm intager redan nu i avseende å prästerlig organisation en missgynnad
ställning jämfört med övriga delar av riket. Enligt praxis anses
invånarantalet per präst i stad icke böra överstiga 5 000 (enligt pastoratsindelningssakkunnigas
förslag icke 6 000), medan — såsom omnämnts i
promemorian — motsvarande invånarantal i Stockholm nu utgör 7 425.
Folkmängden i Stockholms stads centrala församlingar har visserligen
nedgått under senare tid, men denna nedgång motsvarar icke tillnärmelsevis
den ökning av folkmängden, som ägt rum i ytterförsamlingarna (Bromma,
Västerled, Brännkyrka, Enskede och Spånga).
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
27
I riket pågår sedan lång tid tillbaka en folkmängdsförflyttning från landsbygd
till städer och andra tätorter. Detta synes böra föranleda en utökning
av den prästerliga organisationen i dessa orter och, i möjlig mån, ett nedbringande
av organisationen i landsbygdspastoraten. Därest prästantalet
anses böra fixeras till viss siffra, som ej må överskridas, borde enligt
kollegiets mening en sådan fixering icke avse viss eller vissa tätorter, särskilt
"icke tätort med starkt stigande folkmängd, utan riket i dess helhet.
Det må emellertid anmärkas, att även fixering av prästantalet på sist angivna
sätt med tiden kommer att verka försvagande på den kyrkliga verksamheten
med hänsyn till att folkmängden i riket ärligen nagot stiger.
Såsom ovan nämnts är huvudstaden i avseende å prästerlig organisation
relativt missgynnad. Med beaktande emellertid av det svävande läge, i
vilket hela frågan om den prästerliga organisationen för närvarande —
innan riksdagen tagit ställning till pastoratsindelningssakkunnigas förslag
__befinner sig, synes det kollegiet motiverat att vid bedömande av möjligheten
att indraga prästerlig tjänst i Stockholmsförsamling utgå från förhandenvarande
medeltalssiffra i fråga om relationen mellan präst- och invånarantalet
i staden, alltså 7 425. Viss hänsyn måste givetvis även tagas
till tendenserna i folkmängdsutvecklingen samt andra särskilda förhållanden
i vederbörande pastorat.
Med tillämpning av sist anförda resonemang avstyrkte kammarkollegiet
indragning av kyrkoadjunktstjänsterna i Sollentuna och Täby pastorat
samt komministertjänsten i Djurö pastorat.
Då Kungl. Maj :t fann det osäkert, om dessa tre tjänster eller andra tjänster
inom stiftet borde ifrågakomma till indragning näst efter de sju tjänster,
vilkas indragning kollegiet icke velat avstyrka, återremitterades ärendet
till kollegiet, som den 27 december 1955 avgav nytt yttrande. Kollegiet
uppställde därvid följande turlista för ytterligare indragningar: 1. En kyrkoadjunktur
i Sollentuna pastorat. 2. Kyrkoadjunkturen i Täby pastorat. 3.
Komministertjänsten i Djurö pastorat. 4. Kyrkoadjunkturen i österåkers
pastorat. 5. En kyrkoadjunktur i Matteus pastorat. 6. En kyrkoadjunktur i
Oscars pastorat. 7. Kyrkoadjunkturen i Kungsholims pastorat. 8. En kyrkoadjunktur
i Danderyds pastorat.
Samtliga pastorat och deras prästerskap ävensom domkapitlet avstyrkte
dessa indragningar.
Vidkommande förutsättningarna för och lämpligheten av en sådan ytterligare
tjänsteindragning anförde emellertid kammarkollegiet:
Kollegiet har i sin tidigare underdåniga skrivelse i ärendet på anförda
skäl avstyrkt indragning av en kyrkoadjunktur i vartdera av Sollentuna
och Täby pastorat samt komministerstjänsten i Djurö pastorat. Enligt
kollegiets mening föreligga än starkare skäl mot indragning av kyrkoadjunklurer
i nu "ifrågavarande fem pastorat. Detta motsäges icke av vad
kollegiet ovan anfört, nämligen att därest indragning av prästerliga tjänster
i Stockholms stift befinnes böra ske, tidigare angivna tio och nu angivna
fem tjänster synas böra ifrågakomma härför framför övriga prästerliga
tjänster i stiftet.
Såsom kollegiet framhållit i sin nämnda underdåniga skrivelse intager
Stockholms stad, jämfört med riket i övrigt, en relativt missgynnad ställning
i avseende å den prästerliga organisationen. Indragning av prästerliga
28
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
tjänster därstädes utöver de sju, vilkas indragning kollegiet ansett sig icke
böra avstyrka, synes därför ägnad att ingiva betänkligheter. Efter en dylik
indragning torde det nämligen knappast vara möjligt för återstående präster
i berörda pastorat att på tillfredsställande sätt fullgöra dem åvilande uppgifter.
Församlingsborna i samma pastorat synas efter inskränkningen i
organisationen icke kunna påräkna tjänster och bistånd från prästerskapets
sida i den omfattning, som lärer få anses naturlig och önskvärd.
Motsvarande olägenheter synas uppstå vid indragning av prästerliga
tjänster inom den del av Stockholms stift, som ej tillhör Stockholms stad.
Betydligt större möjlighet torde förefinnas att utan mera kännbar olägenhet
för det kyrkliga livet indraga prästerliga tjänster inom andra stift,
närmast inom stiftens landsbygdsdelar. Vad särskilt angår möjligheten att
indraga komministerstjänster inom dessa andra stift må erinras om att i
åtskilliga pastorat, varest för närvarande finnes inrättad komministerstjänst,
tolkmängden numera är så liten, att genomförandet av den väntade
pastoratsindelningsreformen måste antagas komma att innebära att, därest
pastoratet får bestå med oförändrad omfattning, komministerstjänsten blir
indragen. Dessa tjänster ha i cirkulär den 11 januari 1952 angående vakanssättning
av ordinarie församlingsprästerliga tjänster i allmänhet upptagits
såsom B-tjänster, d. v. s. tjänster som vid uppkommande ledighet
skola vakanssättas. Det har ansetts, att åtskilliga av samma tjänster icke
behöva uppehållas med vikarie. Kungl. Maj :t har sålunda i cirkulär den 22
september 1955 angående förordnande beträffande vissa komministerstjänster,
att de tills vidare icke må uppehållas med vikarie, anbefallt domkapitlen
att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning rörande
förekomsten inom stiften av komministerstjänster, beträffande vilka sådant
förordnande må kunna meddelas. Enligt kollegiets mening bör hinder icke
möta mot indragning av en del av dessa tjänster. Ur kyrklig synpunkt måste
indragning av dylika tjänster avgjort vara att föredraga framför indragning
av prästerliga tjänster inom Stockholms stift utöver vad kollegiet ansett
vara möjligt utan mera betydande olägenhet för den kvrkliga verksamheten.
Den 17 februari 19o6 beslöt Kungl. Maj:t på hemställan av föredraganden,
statsrådet Persson, att de nuvarande kyrkoadjunktstjänsterna i Kungsholms,
Adolf Fredriks, Johannes, Hedvig Eleonora, Gustav Vasa, Maria
Magdalena och Sofia pastorat i Stockholms stad samt den nuvarande kyrkoadjunktstjänsten
i Dalarö, Ornö och Utö församlingars pastorat ävensom
en kyrkoadjunktstjänst i Matteus pastorat, tillhopa nio tjänster, skulle indi
agas från och med årsskiftet 1956/57. Efter hand som komministertjänster
i nyssnämnda pastorat (utom Adolf Fredrik samt Dalarö, Ornö och
Utö) bleve lediga, skulle de på visst i Kungl. Majrts beslut närmare föreskrivet
sätt utbytas mot kyrkoadjunktstjänster.
De olika pastoratens folkmängd samt förhållandet mellan folkmängden
och antalet prästtjänster belyses av följande tabell:
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
29
1
2
8
4 1
6
Kyrkoskriven
Antal präst-
Folkmängd per prästtjänst
vid årsskiitet 1955/56
tjänster enl.
Pastorat
årsskiftet
beslut 20/5
vid nuv. an-
vid indragning
1955/56
1955
tal tjänster
av 1 tjänst
Storkyrko....................
6 806
2 1/3
2 917
3 403
Klara ......................
4 069
1 1/3
3 052
4 069
Jakob ......................
2 882
1 1/3
2162
2 882
Kungsholmen................
25 864
4
6 466
8 621
S:t Göran....................
44 797
6
7 400
8 960
12 136
3
4045
6 068
15 761
4
3 940
5 252
17 486
4
4 371
5 829
Oscar........................
42 314
6
7 052
8463
Engelbrekt ..................
24 404
4
6 101
8135
17 491
4
4 373
5 830
40 173
6
6 696
8035
18 693
4
4 673
6 231
35 146
5
7 029
8 787
Katarina....................
46 024
6
7 671
9 205
22 214
4
5 554
7 405
Brännkyrka.................
33100
5
6 620
8 275
Hägersten ..................
65 500
6
10 917
13100
Vantör......................
28050
5
5610
7 007
Enskede ....................
47 100
5
9 420
11775
Skarpnäck ..................
46 000
5
9 200
11500
Farsta ......................
38 500
5
7 700
9 625
Bromma ....................
40 547
5
8109
10137
Västerled-Essinge ............
41378
6
6 896
8 276
Spånga ......................
47 084
5
9 417
11771
766 019
112
X kol. 5 ha siffrorna understrukits för de pastorat, där
en prästtjänst indragits genom
Kungl. Maj:ts beslut 17/2 Utöb.
Den alltjämt pågående, kraftiga folkmängdsökningen i Stockholms stad
har utsatt icke blott den borgerliga utan också den kyrkliga organisationen
för utomordentliga påfrestningar. Medan den inre stadens församlingar på
grund av citybildningen minskat i folkmängd, har det snabba bebyggandet
av stadens ytterområden lett till att en krets av församlingar med landsbygdskaraktär
inom loppet av ett par årtionden förvandlats till tättbefolkade
stadsområden. Den kyrkliga organisationen har först långt i efterhand
börjat anpassas efter församlingarnas ändrade struktur.
30
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Redan då Kungl. Maj:t år 1953 meddelade beslut om delning av Bromma
församling, hade Enskede och Brännkyrka församlingar för länge sedan
vuxit till den storlek, att förutsättningar ej längre funnos för församlingsgemenskap
eller kyrkligt arbete inom en församlings ram. Delningen av
dessa båda oformliga kyrkliga enheter hade länge diskuterats och upprepade
gånger varit föremål för utredningar, då äntligen Kungl. Maj:t den 20 maj
1955 fattade beslut om församlingarnas delning.
Jämför man denna församlingsdelning med pastoratsindelningssakkunnigas
uttalanden och de av 1953 års kyrkomöte enhälligt accepterade normerna,
faller det omedelbart i ögonen, att fem av de sex nya församlingarna
redan vid tillkomsten komma att få ett invånarantal, som avsevärt
överstiger maximitalet 30 000. Tre av dem överträffa det högsta tal, som ens
ifrågasatts såsom maximital, 45 000 invånare. Att Hägerstens församling
med drygt 65 000 invånare, skall kunna tillfredsställande fungera som en
kyrklig enhet torde icke av någon kunna göras gällande. Det bör beaktas,
att flera av de nybildade församlingarna bliva vidsträckta.
Den indelning, som kommer att träda i kraft jämlikt nämnda beslut av
den 20 maj 1955, måste alltså bedömas såsom redan från början otjänlig.
Beslutet är emellertd än mera anmärkningvärt genom de ovan anförda direktiven
för kammarkollegiet att förbereda indragning av ett antal prästtjänster,
svarande mot de inom de nybildade församlingarna tillkomna
tjänsterna. Genom beslutet har Kungl. Maj :t icke blott genomfört en organisation,
som beträffande församlingarnas folkmängd och antalet församlingsmedlemmar
per prästtjänst innebär ett klart åsidosättande såväl av
tidigare praxis som av 1953 års kyrkomötes uttalanden, utan därjämte otvetydigt
utsagt, att rättesnöret vid denna förändring i Stockholms stifts organisation
varit, att prästtjänsterna icke finge öka i antal. Kammarkollegiets
och domkapitlets allvarliga invändningar mot denna nya, av riksdagen icke
prö^de princip ha ej lett till annat resultat än att en nettoökning med en
enda prästtjänst tillåtits. Stockholms stift har härigenom satts i strykklass.
Riksdagens samtycke fordras för de obetydligaste personalförändringar
inom den egentliga statsförvaltningen. Där finnes intet motstycke till KungL
Maj:ts oinskränkta makt beträffande de prästerliga tjänsterna.
Visserligen ha tecken till en ökande prästbrist framträtt. Denna utgör
dock icke i och för sig anledning att icke inrätta eller bibehålla nödvändiga
tjänster, även om dessa tidvis kunna komma att stå vakanta. Att undanskymma
prästbristen genom att icke inrätta eller genom att indraga tjänster,
där behovet av dem är störst, torde vara föga lämpligt.
Enligt konstitutionsutskottets uppfattning ha i de ovan nämnda besluten
av den 20 maj 1955 och den 17 februari 1956 tillämpats principer, som
ej haft stöd i tidigare praxis eller i riksdagens uttalanden och som varit
ägnade att försvaga den kyrkliga organisationen i Stockholms stad och
Stockholms stift. Utskottet har därför ansett sig böra göra anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet Persson.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
31
V*
(Protokoll över inrikesärenden den 31 mars 1955.)
av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Englund, Håstad,
Swedberg, Spångberg och Svensson i Ljungskile anfört:
De väsentliga bestämmelserna om tillsättning av lasarettsläkare återfinnas
i 1940 års sjukhuslag. I 14 § av denna lag stadgas, att lasarettsläkare
utnämnes av Konungen, sedan förslag upprättats efter viss i lagen
föreskriven ordning. Då lasarettsläkartjänst skall tillsättas, åligger det sålunda
medicinalstyrelsen att uppföra på förslag de tre i avseende å skicklikhet
och förtjänst främsta bland de sökande som äro behöriga till tjänsten.
Om sökande inom det område som tjänsten avser kan åberopa framstående
skicklighet, ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring på sjukhus,
grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete, skall
särskild hänsyn därtill tagas. Sedan medicinalstyrelsen upprättat förslag,
äger vederbörande landstings sjukvårdsberedning efter hörande av sjukhusdirektionen
att avgiva förord till förmån för sökande som uppförts på
förslaget. Enligt sjukhusstadgan åligger det sjukvårdsberdningen att anmäla
sitt beslut i förordsfrågan hos medicinalstyrelsen, som sedan insänder
alla handlingar i ärendet till Kungl. Maj :t. I ärende som blivit avgjort
av medicinalstyrelsen må enligt 1947 års instruktion för medicinalstyrelsen,
då beslutet avser förslag till tjänstetillsättning, besvär aniföras i vederbörande
statsdepartement.
Genom beslut den 19 mars 1954 förordnade Kungl. Maj:t, att Löwenströmska
lasarettet, Upplands Väsby, skulle vara delat i en kirurgisk, en medicinsk
och en röntgen-avdelning. Kort därefter ledigförklarades befattningarna
såsom lasarettsläkare vid envar av dessa tre avdelningar. Till befattningen
såsom lasarettsläkare å den kirurgiska avdelningen anmälde sig
åtta personer såsom sökande, av vilka en sedermera återkallade sin ansökan.
Samtliga sju återstående sökande förklarades av medicinalstyrelsen
behöriga till tjänsten.
Den 19 augusti 1954 uppförde medicinalstyrelsen bland de sökande följande
på förslag:
i första rummet biträdande lasarettsläkaren å kirurgiska avdelningen vid
centrallasarettet i Stocksund, med. lic. Viktor von Bahr, född 1903,
i andra rummet lasarettsläkaren vid lasarettet i Falkenberg, med. lic. Nils
Strömberg, född 1901, samt
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund, Olsén, Wciland,
Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson, Sörlin och Göran Karlsson; samt
frän andra kammaren: herrar Ilallén, Pettersson i Norrcgård, von Friesen, Norén
i Nyadal, Håstad, Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile och
Larsson i Julita.
32 Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
i tredje rummet biträdande lasarettsläkaren å kirurgiska avdelningen vid
Södertälje lasarett, med. dr Erik Hjorth, född 1907.
Bland de sökande var även lasarettsläkaren i Sveg, med. dr och fil. mag.
Ture Stenholm, född 1894. Innan medicinalstyrelsen meddelat sitt ovannämnda
beslut, hade särskilda utlåtanden avgivits av två av medlemmarna
av styrelsens vetenskapliga råd, professorn i kirurgi J. P. Strömbeck och
lasarettsläkaren i Falun, med. dr Stig Lindgren. Strömbeck anförde därvid:
»Med. dr Ture Stenholm anser jag ej böra uppföras på förslag med hänsyn
därtill att hans meritering till största delen hänför sig till odelat lasarett
med begränsade möjligheter utöva den moderna kirurgi, som bör utmärka
ett delat lasaretts kirurgiska avdelning». Lindgren anförde: »Av
dessa (sju sökande) är Stenholm 60 år, har i 17 år varit lasarettsläkare
vid det odelade lasarettet i Sveg med mycken ringa kirurgisk verksamhet.
Stenholm har redan i tidigare sammanhang icke av Medicinalstyrelsen uppförts
på förslag till kirurgiska avdelningar och synes icke heller här böra
få förslagsrum».
Direktionen för Löwenströmska lasarettet beslöt vid sammanträde den
6 september 1954 att hemställa hos Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,
att utskottet måtte giva sitt förord till den i första förslagsrummet
uppförde sökanden von Bahr, och förvaltningsutskottet (sjukvårdsberedningen)
beslöt likaledes att hos medicinalstyrelsen förorda, att von
Bahr utnämndes till befattningen.
över medicinalstyrelsens beslut angående de sökandes placering på förslag
anförde Stenholm besvär hos Kungl. Maj:t med yrkande att bliva upplörd
i första förslagsrummet. Till motivering härför androg han väsentligen
följande:
Löwenströmska lasarettet komme vid den förestående uppdelningen att
bliva ett s. k. normallasarett. Med avseende härå ville Stenholm åberopa
följande uttalande av Svenska lasarettsläkarföreningen i februari 1942 i
dess yttrande till socialdepartementet angående befordringsprinciperna:
»Vid de lasarett, där specialiseringen inskränker sig till uppdelning i medicin,
kirurgi och röntgen, torde tjänstgöringen å odelat lasarett tillmätas
avgörande betydelse, om den kirurgiska skickligheten är väl vitsordad. Den
rutin, som den å odelat lasarett verksamme lasarettsläkaren förvärvat sig
vid behandlingen av sjukdomar hänförande sig till de ur kirurgien utbrutna
specialiteterna, har vid denna organisation av sjukvården så stort värde, att
den under ovannämnda förutsättningar bör giva företräde gentemot sökande
med enbart kirurgisk erfarenhet.»
Stenholm ville även erinra om att han år 1949 två gånger uppförts på
förslag till den ledigförklarade lasarettsläkartjänsten vid kirurgiska avdelningen
i Landskrona och att han år 1950 uppförts i första förslagsrummet
till kirurgiska avdelningen i Luleå.
Med hänsyn till den förestående omdaningen av lasarettet i Väsby ville
Stenholm särskilt framhålla, att han under "hela sin tid i Sveg _ liksom
förut under sitt långa vakansvikariat vid kirurgiska avdelningen i Sollefteå
— tjänstgjort som styresman och följaktligen vunnit omfattande erfarenhet
lörande det praktiska handhavandet av ett lasarett. Han hade därvid under
senare år varit med om uppförande av moderna personalbostäder o. d. och
lasarettet kunde nu jämföras med de modernaste i landet.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
33
De tre av medicinalstyrelsen på förslag uppförda sökandena lämnades
tillfälle att inkomma med förklaring. Den å tredje förslagsrummet uppförde
läkaren Hjorth återsände handlingarna utan yrkande. — Den i andra förslagsrummet
uppförde Strömberg framhöll i sin förklaring, att han borde
placerats före sökanden von Bahr. Beträffande Stenholm vill Strömberg
påpeka, att det av handlingarna framginge, att Stenholms ålder samt ringa
kirurgiska verksamhet vore orsaken till att Stenholm ej erhållit förslagsrum,
men att Stenholm tidigare upprepade gånger uppförts å förslagsrum
till kirurgisk avdelning. Strömberg framställde intet yrkande med avseende
å Stenholms besvär. ■— Den i första förslagsrummet uppförde sökanden
von Bahr anförde, att Stenholm väl hade betydligt flera tjänsteår än
von Bahr men att hans kirurgiska utbildning vore »relativt gammal». Under
den långa tid Stenholm varit lasarettsläkare i Sveg hade han på grund av
den mycket begränsade operativa verksamheten där väsentligt mycket mindre
erfarenhet av modern kirurgisk verksamhet än von Bahr erhållit under
sina tjänstgöringar på Sabbatsbergs sjukhus och Mörbv lasarett sedan 1940.
von Bahr ansåg sig för övrigt icke ha anledning att diskutera medicinalstyrelsens
förslag till besättande av tjänsten.
Medicinalstyrelsen insände därefter till Kungl. Maj:t handlingarna i ärendet
jämte eget yttrande, vari styrelsen anförde:
Beträffande de av Stenholm anförda besvären ville styrelsen framhålla,
att denne efter 1950 ej uppförts på något förslag till kirurgisk avdelning.
Vad gällde von Bahr hänvisade styrelsen till hans yttrande, till vilket styrelsen
anslöte sig. Sökanden Hjort hade avstått från yttrande, men beträffande
honom ville styrelsen anföra, att samma skäl varit gällande vid hans
placering före Stenholm som beträffande von Bahr, nämligen avsevärt längre
och i tiden närmare liggande kirurgisk utbildning.
Av sökanden Strömbergs yttrande framginge ej klart, om denne ville
tillstyrka Stenholms klagomål eller ej. Medicinalstyrelsen ville för sin del
anföra, att Strömberg hade ungefär sex års längre kirurgisk utbildning än
Stenholm och att den av Strömberg å lasarettet i Falkenberg bedrivna kirurgiska
verksamheten varit av betydligt större omfattning än den som bedrivits
av Stenholm.
Under åberopande av det anförda hemställde medicinalstyrelsen, att de
av Stenholm anförda besvären icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.
Efter det att medicinalstyrelsen med eget yttrande insänt handlingarna i
ärendet till Kungl. Maj:t inkom Stenholm till Kungl. Maj:t med påminnelser,
vari han i huvudsak anförde följande:
Den främst å förslaget placerade sökanden von Bahr skulle, om hänsyn
tagits till lasarettsläkarföreningens ovan angivna uttalande, över huvud
taget icke ha erhållit plats på förslaget, enär han dels hade en alltför ensidigt
kirurgisk utbildning, dels aldrig innehaft egen självständig lasarettsläkarljänst.
Hans förmåga i rent kirurgiskt avseende kunde dessutom icke
bliva föremål för objektivt bedömande, eftersom resultaten av hans kirurgiska
verksamhet icke redovisats i offentliga årsredogörelser eller på annat
sätt. Alltsedan 1940 hade von Bahr haft uteslutande rent kirurgisk verkst
tiiharaj till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 2 avd. Nr S
34
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
samhet och sålunda under denna långa tid icke förvärvat någon erfarenhet
om behandlingen av sjukdomar hänförande sig till de ur kirurgien utbrutna
specialiteterna.
Gentemot von Bahrs påstående att Stenholms utbildning skulle vara relativt
gammal, ville Stenholm påstå, att von Bahrs utbildning vore »relativt
äldre», eftersom von Bahr under de senaste 8—9 åren fått sin utbildning
vid Mörby lasarett hos överläkaren Bager, vilken tillhörde en åtskilligt
äldre kirurgårgång än Stenholm. Stenholm ville vidare erinra om att
han senast under april och maj månader 1952 vistats vid två av Tysklands
främsta och modernaste kirurgiska universitetskliniker (i Heidelberg och
Miinchen). Det borde vidare understrykas, att en biträdande lasarettsläkare
aldrig kunde jämföras med en självständig sådan, eftersom den förre icke
såsom den senare vore hänvisad till att helt på grundval av egen erfarenhet
och egna studier rörande de aktuella fallen ensam besluta och taga ansvaret
i föreliggande situationer.
Beträffande de meriter som han kunde åberopa vid en jämförelse med
von Bahr anförde Stenholm:
Det syntes vara synnerligen önskvärt, att lungkirurgiska fall kunde behandlas
vid lasarettet i Väsby, och Stenholm hade genom tjänstgöring i Berlin
vid Tysklands främsta universitetsklinik, vars dåvarande chef, professorn
Sauerbruch, vore att betrakta som grundläggaren av den moderna
bröstkirurgien, förvärvat särskild utbildning i bröstkirurgi. Genom studievistelse
1952 vid de kirurgiska universitetsklinikerna i Heidelberg och Munchen
hade Stenholm förskaffat sig kännedom om de nyaste landvinningarna
inom bröstkirurgien.
Vid tjänstgöring hos en av Tysklands främsta urologer, professor E. Joseph,
hade Stenholm förvärvat särskild specialutbildning inom njurarnas
och urinväggarnas kirurgi.
Stenholm hade vidare fövärvat särskild utbildning i BB och kvinnosjukdomar
vid Göteborgs barnbördshus och fullgjort denna utbildning på sådant
sätt, att han av chefen (professorn) blivit erbjuden att fortsätta sin
tjänstgöring där för att vetenskapligt behandla visst material.
Beträffande öron-, näs- och halssjukdomar ville Stenholm nämna, att
vid tiden för hans tjänstgöring i Kristianstad och Umeå särskilda läkare
ej funnits för dessa sjukdomar utan hade hithörande fall vårdats å den
kirurgiska avdelningen, varför Stenholm även erhållit utbildning i dessa
sjukdomar och omhänderhaft såväl lättare som svårare fall av sådana sjukdomar.
Varken i fråga om BB och kvinnosjukdomar eller öron-, näs- och halssjukdomar
kunde von Bahr uppvisa en sådan utbildning och erfarenhet som
Stenholm.
Stenholm ägde vidare eu grundlig och omfattande utbildning i patologi
och ingen nu verksam lasarettsläkare hade en så omfattande och kvalificerad
utbildning som han. I detta hänseende kunde von Bahr endast uppvisa
sex månaders utbildning.
Stenholm hade vidare näst högsta betyget i kemi och fysik i sin filosofie
magisterexamen. Några studier av motsvarande slag hade von Bahr icke
bedrivit.
Enligt professorn vid karolinska institutet Å. Wilton fyllde Stenholms gradualavhandling
mer än väl måttet på en docentavhandling, von Bahr ägde
däremot icke någon klinisk utbildning i kirurgi och hade icke åstadkommit
någon doktorsavhandling. Vidare hade von Bahr aldrig innehaft självständig
lasarettsläkartjänst eller utövat styresmannaskap för lasarett.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
35
Stenholm hade även visat sitt intresse för kirurgiska spörsmål på ett
praktiskt viktigt sätt genom konstruktion av nya operationsinstrument, vilka
han närmare beskrev.
Ytterligare ville Stenholm erinra om att han bevistat ett stort antal kongresser
och årsmöten, bl. a. ej mindre än tio av Tyska sällskapets för kirurgi,
de senaste i Munchen 1951, 1952 och 1953.
Gentemot medicinalstyrelsens uttalande att Stenholm efter 1950 icke
uppförts på något förslag till kirurgisk avdelning ville han svara, att hänvisning
till att orättvisor tidigare begåtts icke kunde godtagas som motivering
för att ytterligare en sådan nu begicks. Det funnes för övrigt icke
några bestämmelser om åldersgräns vid sökande av transport från en lasarettstjänst
till en annan. Han ville även hänvisa till att riksdagens justitieombudsman
i ett jämförbart ärende uttalat, att införande av en viss åldersgräns
icke vore förenligt med gällande författningar. Han ville i detta sammanhang
framhålla, att i hans fall en överflyttning till den sökta tjänsten
skulle innebära, att han finge utöva den verksamhet, vartill han vore särskilt
utbildad, nämligen kirurgisk och därtill närmare ansluten verksamhet,
under mindre tyngande och mera stimulerande förhållanden än i Sveg samt
att helt naturligt en läkare, som ständigt intresserade sig för och följde
med utvecklingen på sitt område, bleve allmänt kunnigare med åren och
vunne en erfarenhet, som utgjorde en synnerligen värdefull tillgång för hans
patienter.
Medicinalstyrelsens påstående att den av sökanden Strömberg i Falkenberg
bedrivna kirurgiska verksamheten varit av betydligt större omfattning
än den som bedrivits av Stenholm finge betecknas såsom felaktigt. Den
kirurgiska verksamheten vid de båda lasaretten vore nämligen i stort sett
av ungefär samma omfattning, ehuru antalet intagna i Falkenberg vore
större än i Sveg. Till bestyrkande härav kunde följande uppgifter anföras
rörande större operationer vid de båda lasaretten, varvid Stenholm närmast
jämförde de två senaste år, för vilka tryckta årsberättelser förelåge, nämligen
för Falkenberg 1952 och för Sveg 1953.
I Falkenberg utfördes 5 strumaoperationer 1952 (1951: 3), i Sveg 1953: 2
(1950:9, 1951:5, 1952:6). Antalet galloperationer i Falkenberg utgjorde
67, i Sveg 42, antalet magresektioner för ulcus (sår) i Falkenberg 12, i Sveg
14 och antalet sådana för cancer 3 vid vartdera lasarettet. Härutöver hade
vid Svegs lasarett i ett fall av cancer förekommit den relativt ovanliga och
mycket stora operation, som består i borttagandet av hela magsäcken (total
gastrektomi). Antalet njuroperationer hade varit 5 i Falkenberg och 2
i Sveg, antalet prostatektomier 15 vid vartdera lasarettet. Vid båda lasaretten
hade förekommit ett fall av abdomino-sakralt (perinealt) borttagande
av ändtarmen vid cancer. Antalet fall av uterusprolaps uppginge till 10 respektive
8, uterusmyom, supravaginal amputation till 6 respektive 4. Vad
slutligen anginge mera krävande operationer vid olycksfallsskador redovisades
för lasarettet i Falkenberg 8 fall av collumspikning vid brott å lårbenshalsen
och 1 fall av märgspikning av benbrott. Motsvarande siffror
för lasarettet i Sveg vore 5 respektive 3.
Skriftväxlingen i ärendet var därmed avslutad. I konselj den 31 mars
1955 utnämnde och förordnade Kungl. Maj :t på föredragning av statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet Hedlund den i första förslagsrummet
uppsatte von Bahr till befattningen.
36
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Det måste anses angeläget, att, när besvär anföras i ärende angående
tjänstetillsättning, besvären av Kungl. Maj:t prövas med särskilt beaktande
även av de nya synpunkter som klagande anför i sina påminnelser. I förevarande
besvärsärende har Stenholm, efter det att medicinalstyrelsen avgivit
förklaring, inkommit med utförliga påminnelser, varefter ärendet direkt
avgjorts av Kungl. Maj :t, trots att Stenholm — vars allsidiga utbildning
och långa, väl meriterade tjänstgöring vid ett stort, odelat lasarett i
och för sig påkalla uppmärksamhet — i sina påminnelser anfört uppgifter
rörande omfattningen av verksamheten vid Svegs lasarett i jämförelse med
den vid ett av medsökande förestått lasarett, varigenom Stenholm bemött
medicinalstyrelsens påstående om den ringa omfattning hans kirurgiska
verksamhet haft i förhållande till den nämnde medsökande. De av Stenholm
sålunda lämnade uppgifterna samt vad han även i övrigt anfört i sina påminnelser
borde enligt vår uppfattning ha föranlett att ärendet avgjorts först
ifter förnyat hörande av den närmast sakkunniga instansen, nämligen medicinalstyrelsen.
Enär ärendet likväl avgjorts utan att medicinalstyrelsen
åter hörts, ha vi inom utskottet yrkat anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund.
Vi*
(Protokoll över inrikesärenden den 7 oktober 1955.)
av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Englund och Hammar
anfört:
Författningsbestämmelserna rörande tillsättande av sjukstuguläkare återfinnas
i 48 § sjukhusstadgan. Bestämmelserna innebära i huvudsak, att sedan
tjänsten ledigförklarats ansökningar skola ingivas till sjukstugans direktion,
som har att översända alla handlingar till medicinalstyrelsen för
inhämtande av dess utlåtande rörande de sökandes behörighet. Sedan medicinalstyrelsens
utlåtande avgivits, skall sjukstugans direktion med eget
yttrande insända samtliga handlingar i ärendet till vederbörande landstings
sjukvårdsberedning, som har att fatta beslut i tillsättningsfrågan. I
kungl. kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet
till vissa läkarbefattningar stadgas, att för behörighet till läkarbefattning såsom
sjukstuguläkare vid sjukstuga utan tuberkulosavdelning erfordras, att
vederbörande, förutom att vara legitimerad läkare, vid ansökningstidens
utgång under minst åtta månader, vare sig före eller efter legitimationen,
har tjänstgjort såsom underordnad läkare vid offentlig eller enskild sjuk
*
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Georg Pettersson,
Olsén, Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson och Sörlin; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast,
Norén i Nyadal, Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Nilsson i Göingegården och
Hammar.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
37
vårdsinrättning; och skall denna tjänstgöring under en tid av minst fyra
månader vara fullgjord vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning
av sjukhus.
Sjukstugan i Gislaved är försedd med 16 vårdplatser. Sjukstuguläkaren
uppbär i denna sin egenskap ett årligt arvode om 4 300 kronor. Han har mottagning
å sjukstugan och får själv uppbära inkomsterna därav mot att han
betalar visst mindre belopp till sjukstugan för förbrukningsmateriel o. d.
— I Gislaved finnes även en provinsialläkare.
1 december 1952. avled dåvarande provinsialläkaren och sjukstuguläkaren
vid sjukstugan Fritz Engfeldt. Med anledning härav förordnades leg. läkaren
Bo Ekström, född 1921, vilken sedan den 1 mars 1952 varit anställd av
Gislaveds köping omväxlande såsom köpingsläkare, extraläkare och vikarierande
provinsialläkare i köpingen, till vikarierande sjukstuguläkare vid
sjukstugan intill dess tjänsten blivit i laga ordning tillsatt med ordinarie
befattningshavare. Sedan denna sjukstuguläkartjänst därefter blivit i vederbörlig
ordning ledigförklarad, inkommo ansökningar till tjänsten från åtta
sökande, däribland leg. läkarna Arne Ekengren, Karl Franson, Ivar Lind
samt Ekström. I skrivelse den 9 februari 1953 förklarade medicinalstyrelsen
samtliga sökande behöriga till tjänsten.
Direktionen för sjukstugan gav sitt förord åt Ekström och vid sammanträde
den 14 mars 1953 beslöt Jönköpings läns landstings sjukvårdsberedning
att till befattningen antaga denne. Till protokollet antecknades, att
sjukvårdsberedningen vid val av läkare ansett sig böra taga hänsyn till de
omständigheter som voro rådande vid det tillfälle då Ekström åtog sig att å
vakans uppehålla sjukstuguläkartjänsten.
över sjukvårdsberedningens beslut besvärade sig Ekengren, Franson och
Lind, var för sig. Ekengren anförde därvid, att det syntes uppenbart att vid
utnämningen till befattningen skälig hänsyn icke tagits till övriga medsökandes
betydligt överlägsna meriter och han anhöll därför, att medicinalstyrelsen
måtte vidtaga sådana åtgärder i ärendet att den för tjänsten mest
meriterade och lämpade utnämndes.
Franson och Lind yrkade i huvudsakligen likalydande besvärsskrifter att
före Ekström bliva förordnade till innehavare av tjänsten och gjorde gällande
att av de åtta sökandena den till tjänsten utsedde hade de otvivelaktigt
minsta meriterna. Såvitt de kunnat finna kunde Ekström som enda
sjukhusutbildning efter avlagd examen åberopa sig på två års tjänstgöring
såsom andre underläkare vid Värnamo lasarett. Franson kunde för sin del
åberopa sig på åtta tjänsteår vid lasarett och Lind på It 1/2 tjänsteår. Man
syntes starkt kunna ifrågasätta, huruvida en läkare med så kort utbildning
som den Ekström kunnat uppvisa vore lämplig att innehava sjukstuguläkartjänst.
Enligt läkarutbildningssalckunnigas förslag hade såsom ett önskemål
beträffande kompetens för tjänsteläkare uttalats, att blivande tjänsteläkare
borde ha minst tre års sjukhustjänstgöring. Därest denna läkarutbildningssakkunnigas
uppfattning vore riktig, vilket på sakkunnigt håll icke
syntes komma att bestridas, borde man av en sjukstuguläkare kräva en
längre utbildningstid.
38
Konstitutionsutskottets memorial nr S år 1950
I avgiven förklaring anförde direktionen för sjukstugan i Gislaved bland
annat:
Sedan år 1937 hade i Gislaved funnits två läkare, nämligen Engfeldt och
eu privatpraktiserande läkare. Sedan den sistnämnde år 1951 avlidit, hade
läkarfrågan på platsen blivit aktuell, enär det nämligen ansågs otänkbart
att endast en läkare skulle kunna sköta både provinsialläkartjänsten och
sjukstuguläkartjänsten, detta icke minst med hänsyn till Engfeldts lahila
hälsotillstånd. På förslag av Engfeldt hade köpingen därför anställt Ekström
från och med den 1 mars 1952. Denna anordning skulle emellertid äga bestånd
endast intill dess Engfeldt frånträdde sin tjänst, vilket under alla förhållanden
skulle ske vid ingången av år 1955, då han uppnådde pensionsåldern.
Sedan Engfeldt i december 1952 avlidit och Ekström förordnats att
uppehålla befattningen såsom sjukstuguläkarc intill dess tjänsten blivit i
laga ordning tillsatt med ordinarie befattningshavare hade jämväl Ekström
anmält sig som sökande och av medicinalstyrelsen förklarats behörig till
tjänsten. Med hänsyn till de anförda förhållandena och i överensstämmelse
med direktionens uppfattning om det förtjänstfulla sätt, på vilket Ekström
fullgjort sina åligganden som läkare, vilken uppfattning ytterligare styrkts
under de sju månader han tjänstgjort som t. f. sjukstuguläkare, hemställde
direktionen, att medicinalstyrelsen måtte lämna de anförda besvären utan
bifall.
Landstingets sjukvårdsberedning hemställde i avgiven förklaring att, då
några formella fel icke förevarit vid ärendets handläggning samt den av
beredningen förordnade läkaren i vederbörlig ordning blivit förklarad kompetent
att söka ifrågavarande tjänst, medicinalstyrelsen måtte lämna de
anförda besvären utan bifall.
Medicinalstyrelsen fann i beslut den 25 mars 1954 skäligt, att, enär envar
av klagandena bort före Ekström ifrågakomma till tjänsten, med undanröjande
av överklagade beslutet -visa målet åter till sjukvårdsberedningen
för förnyad behandling.
över medicinalstyrelsens beslut anförde sjukvårdsberedningen underdåniga
besvär, varvid den bland annat anförde:
Enligt sjukvårdsberedningens förmenande hade alla de villkor och bestämmelser
som givits i gällande författningar rörande tillsättning av sjukstuguläkartjänster
av ifrågavarande slag följts och uppfyllts. I överklagade
beslutet angåve medicinalstyrelsen såsom skäl för undanröjande av beredningens
beslut allenast, att envar av de läkare, vilka överklagat beredningens
beslut, bort före Ekström ifrågakomma till tjänsten. Såvitt sjukvårdsberedningen
kunde finna, gåve gällande författningar icke medicinalstyrelsen
rätt att på sådan grund undanröja beredningens beslut. Skulle så vara förhållandet,
bleve följden, att sjukvårdsberedningen icke hade någon valrätt
bland de sökande utan alltid vore tvungen att välja den som uppAisade de
flesta tjänsteåren. Då sålunda enligt beredningens förmenande medicinalstyrelsens
överklagade beslut saknade laglig grund, hemställde sjukvårdsberedningen,
att Kungl. Maj :t måtte med undanröjande av styrelsens beslut
fastställa det a\- beredningen den 14 mars 1953 meddelade beslutet.
Ekengren, Franson och Lind lämnades tillfälle att avgiva förklaring. Ekengren
framhöll därvid, att Ekström vore den minst meriterade bland de åtta
sökandena med endast tre till fyra års utbildning på ett av landets mindre
Konstitutionsutskottets memorial nr S år 1956
39
lasarett, under det att bland de medsökande funnes de som hade 10—14
års utbildning, ofta fullgjord vid de större centrallasaretten. Erfarenheten
och skickligheten efter en dylik långvarig tjänstgöring överstege, menade
Ekengren, helt naturligt den som den kortvariga utbildningen på ett mindre
lasarett kunde ge, framför allt vid bedömandet av akuta kirurgiska sjukdomar
och olycksfall. — Även Franson anförde, att den minst meriterade
hade förordnats, och ansåg detta vara en absurditet, enär man härvid bortsåge
från den enklaste meritvärdering och förordnade en icke färdigutbildad
läkare till en permanent tjänst och enär meriterade och färdigutbildade
läkare härvid helt förbiginges genom att intet förslag uppsattes. — Lind
gjorde i sin förklaring gällande, att den som på ett fullgott sätt skulle kunna
sköta en befattning som sjukstuguläkare helt borde behärska den akuta
kirurgien och dessutom även ha god erfarenhet av de övriga medicinska
specialiteterna. Lind menade, att utbildningskraven borde jämställas med
vad som fordrades för en lasarettsläkarbefattning på odelat lasarett, för vilken
befattning de formella kompetenskraven vore tre års sjukhusutbildning
fördelad på kirurgisk, medicinsk samt ytterligare en specialavdelning eller
odelat lasarett. Även på en sjukstuga kunde fortfarande situationer uppstå,
i synnerhet beträffande kirurgiska fall, som ställde stora krav på sjukstuguläkarens
erfarenhet och tekniska skicklighet. Ingen läkare kunde efter
knappt fyra sjukhusår på ett och samma mindre landsortslasarett ha hunnit
få en så god utbildning, att han i varje situation kunde ge den vårdsökande
allmänheten en behandling motsvarande tidens krav på fullgod
sjukvård.
Medicinalstyrelsen hemställde i avgivet utlåtande den 25 november 1954,
att Kungi. Maj:t, med hänsyn till den avsevärda skillnad i merithänseende
som förelåge mellan klagandena och den å tjänsten förordnade, måtte lämna
de av sjukvårdsberedningen anförda besvären utan bifall. Till stöd för
sin uppfattning anförde medicinalstyrelsen:
Angående klagan över sjukvårdsberednings beslut i fråga om tillsättande
ax sjukstuguläkare vid sådan sjukstuga, varom här är fråga, skall enligt
48 § 2 mom. tredje stycket sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045)
gälia vad i 30 § stadgas om klagan över sjukvårdsberednings beslut rörande
tillsättande av underläkartjänst. Jämlikt sistnämnda paragraf föreligger
besvärsrätt för bland annat den, vars enskilda rätt beröres av sjukvårdsberednings
beslut, och som besvärsgrund angives, att vederbörande »icke
åtnöjes med beredningens beslut rörande tillsättande av underläkartjänst».
Då i samma paragraf som enda besvärsgrund i fråga om berednings beslut
angående förord till lasarettsläkartjänst angives, att beslutet »ej tillkommit
i laga ordning», får av ordalydelsen anses framgå, att medicinalstyrelsens
prövning av beslut om tillsättande av underläkartjänst icke — såsom sjukvårdsberedningen
synes vilja göra gällande — är begränsat till cn bedömning,
huruvida någon felaktighet i förfarandet föreligger. Av förarbetena
till sjukhuslagen (propositionen 1940: 89 s. 52—53 och 67) framgår också,
att klagorätt även på materiella grunder är tillåten i fråga om beredningens
förordnande av underläkare. Detta innebär, atl medicinalstyrelsen äger pröva
det överklagade beslutet i hela dess vidd, såväl beslutets laglighet som
dess lämplighet.
40
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Vid medicinalstyrelsens utlåtande fanns fogat ett av medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, lasarettsläkaren i Falun, Stig Lindgren,
1 ärendet avgivet yttrande, vari denne framhöll, att verksamheten vid en
sjukstuga av typ Gislaved närmast påminde om den vid ett odelat lasarett
och att en allsidig utbildning täckande många specialiteter vore av den
största betydelse. Lindgren angav i sitt yttrande vilka av de sökande som
han ansåg vara de fem mest meriterade. Däribland var Lind uppförd som
nr 2 och Franson som nr 5, under det att Ekström icke var nämnd.
Sedan Kungl. Maj :t berett Svenska landstingsförbundet tillfälle att avgiva
yttrande i ärendet, anförde förbundet i yttrande den 27 juni 1955 väsentligen
följande:
Medicinalstyrelsen uttalar under hänvisning till sjukhusstadgans 48 §
2 mom. 3 stycket, jämförd med dess 30 §, att den äger pröva de överklagade
besluten i hela dess vidd, såväl beslutens laglighet som deras lämplighet.
Som stöd för denna ståndpunkt åberopas jämväl förarbetena till sjukhuslagen
(propositionen 1940: 89, s. 52—53 och 67).
I de av medicinalstyrelsen åberopade sidorna i propositionen till sjukhuslagen
redogör departementschefen utförligt för skälen till att i vissa
fall materiell besvärsrätt kan vara motiverad. Att märka är emellertid, att
det härvid allenast talas om underläkare och distriktstandläkare: »Från åtskilliga
håll har anmärkts, att berednings beslut rörande förordnande av
underläkare och distriktstandläkare borde få överklagas jämväl på materiella
grunder. Till denna mening har jag---kunnat ansluta mig.
----- — Utom i fråga om klagan över förordnande av underläkare eller av
distriktstandläkare har jag alltså ej funnit mig böra föreslå några uttryckliga
bestämmelser angående klagan över centralorganets beslut» (s. 67 och
68).
Trots detta departementschefens uttalande infördes vid författningarnas
utformning i sjukhusstadgans 48 § hänvisning till bestämmelserna i 30 §
angående besvär över underläkartillsättning, varigenom åtminstone formell
täckning finnes för att materiell besvärsrätt föreligger jämväl vid tillsättning
av sjukstugeläkartjänst. Därvid förbisågs emellertid, att förhållandena
beträffande tillsättning av underläkartjänster i ett väsentligt avseende, nämligen
uppgörande av förslag, äro principiellt annorlunda. Bestämmelsen om
besvärsrätt vid tillsättande av sjukstugeläkartjänst har därför blivit oklar
och i viss mån hängande i luften. I betraktande av de låga kompetenskraven
för en sådan tjänst leder detta, som av de båda föreliggande ärendena framgår,
till ohållbara situationer.
Mot denna bakgrund skulle styrelsen vilja föreslå beträffande tillsättningen
av sjukstugeläkartjänsten i Gislaved, att Eders Kungl. Maj :t fastställer
sjukvårdsberedningens beslut. Det kan för övrigt enligt styrelsens
mening ej anses skäligt att, på grund av tidsutdräkten med besvärsärendets
avgörande, från tjänsten skilja en befattningshavare, som i över två års
tid förtjänstfullt skött denna.---
I konselj den 7 oktober 1955 prövade Kungl. Maj :t på hemställan av föredragande
departementschefen, statsrådet Hedlund, skäligt att, enär tillräckliga
skäl ej förelegat för medicinalstyrelsen att göra ändring i sjukvårdsberedningens
beslut, med bifall till besvären upphäva medicinalstyrelsens
beslut.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
41
De båda i medicinalstyrelsens och Landstingsförbundets yttranden omnämnda
lagrummen äro 48 § 2 mom. tredje stycket sjukhusstadgan och 30 §
samma stadga. Förstnämnda lagrum lyder: »Angående klagan över sjukvårdsberednings
beslut i fråga om tillsättande av sjukstuguläkare, som
avses i detta moment, skall gälla vad i 30 § stadgas om klagan över sjukvårdsberednings
beslut rörande tillsättande av underläkartjänst.» I 30 §
stadgas: »Där ledamot av sjukvårdsberedningen eller någon, som enligt lag
eller författning äger deltaga i beredningens överläggningar eller vars enskilda
rätt beröres av beredningens beslut, förmenar, att beredningens beslut
angående förord till lasarettsläkartjänst ej tillkommit i laga ordning,
eller icke åtnöjes med beredningens beslut rörande tillsättande av underläkartjänst,
må den missnöjde söka ändring i beslutet inom den tid och i
den ordning, som föreskrivits för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut. —--» Riktigheten av medicinalstyrelsens på
stående
att styrelsen ägt pröva sjukvårdsberedningens beslut i hela dess
vidd, såväl beslutets laglighet som dess lämplighet, ter sig vid studium as
de båda nämnda lagrummen tämligen uppenbar. Landstingsförbundet medger
också i sitt yttrande, att »åtminstone formell täckning finnes för att
materiell besvärsrätt föreligger». Av ordalagen i Kungl. Maj:ts beslut framgår
även, att Kungl. Maj :t ansett medicinalstyrelsen äga rätt att på materiell
grund undanröja beredningens beslut. Någon formell anmärkning kan
således icke riktas mot medicinalstyrelsens beslut, utan vad frågan gäller
är principen om förtjänst och skicklighet, som enligt § 28 regeringsformen
skall utgöra grund för de befordringar som Konungen företager.
Ehuru någon gradering av de sökande genom uppsättande i olika förslagsrum
icke förekommer vid tillsättande av en sådan tjänst, varom nu
är fråga, får man likväl en klar uppfattning om de sökandes meritering
genom vad handlingarna utvisa samt genom medicinalstyrelsens utlåtande
och yttrandet av styrelsens sakkunnige, lasarettsläkaren Lindgren, som i
sitt yttrande icke placerade den sedermera till befattningen utsedde bland
de fem främsta. Då vi anse, att grundsatsen om förtjänst och skicklighet
vid tjänstetillsättningar icke i tillbörlig grad beaktats i och med att vederbörande
sjukvårdsberednings besvär bifallits, ha vi inom utskottet yrkat
anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Hedlund.
42
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 ur 1956
Avslagna yrkanden angående omförmälan
(Avd. C i utskottets memorial)
I*
(Protokoll över justitieärenden.)
av herrar Englund, Weiland, Yngve Nilsson, Swedberg, Svensson i Ljungskile
och Nordkvist i Kalmar samt fröken Wetterström, vilka ansett att utskottet
bort uttala:
Enligt § 26 regeringsformen äger Konungen i brottmål göra nåd, mildra
livsstraff samt återgiva ära och till kronan förverkat gods. Över ansökningar
om nåd skall, enligt samma paragraf, Konungen höra regeringsrätten,
beträffande mål av beskaffenhet att lcunna tillhöra dess eller kammarrättens
slutliga prövning, men i andra mål högsta domstolen. Konungens
beslut fattas i statsrådet. På den brottslige skall sedermera ankomma att
emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå det straff vartill
han blivit dömd.
De nådeärenden, i vilka högsta domstolen har att avgiva yttrande, beredas
i nedre justitierevisionen. Sedan ansökningen registrerats, införskaffas
vederbörliga akter och lagakraftbevis samt övriga handlingar som fordras
för att ärendet skall komma i skick att kunna föredragas inför högsta
domstolen, över ansökningar om nåd beträffande den som är intagen på
fångvårdsanstalt skall anstaltsnämnden avgiva yttrande; även fångvårdsstyrelsen
skall avgiva utlåtande. Sedan erforderliga handlingar inkommit
och nådeärendena även i övrigt kommit i skick att kunna föredragas i högsta
domstolen, skola ärendena enligt 6 § arbetsordningen den 26 juni 1948 för
nedre justitierevisionen fördelas mellan rotlar, som innehavas av revisionssekreterare.
Enligt 18 § arbetsordningen skola bl. a. nådeärenden såsom förtursmål
föredragas framför andra mål. I 21 § arbetsordningen stadgas, att föredragningen
skall ske med ledning av minnesanteckningar, som innefatta en ordnad
och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehålla av betydelse
för den prövning varom är fråga. Minnesanteckningarna skola undertecknas
av föredraganden och efter föredragningen förvaras bland handlingarna i
målet.
I 8 § lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring är stadgat, att om vid prövning och avgörande av mål i
högsta domstolen tillika förekommer fråga om yttrande i ärende, som avses
i § 26 regeringsformen, de domare, som deltagit i målets avgörande, böra
Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Englund, Georg Pettersson, Weiland, Fritiof Karlsson,
Erik Olsson, Elfving, Sörlin och Yngve Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast, Norén i Nyadal,
Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile, Nordkvist i Kalmar och
fröken Wetterström.
Konstitutionsutskottets memorial nr S år 195G
43
besluta i frågan. Skall yttrande i sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas
av tre justitieråd. Vid handläggningen kan högsta domstolen besluta
komplettering av ärendet, t. ex. att yttrande skall infordras från viss myndighet,
att personundersökning skall verkställas eller att läkarintyg enligt
4 § lagen om personundersökning skall anskaffas.
Sedan högsta domstolen beslutat yttrande, skall revisionssekreterare som
föredragit mål eller ärende, däri fråga om nåd föreligger, till chefen för
justitiedepartementet avlämna en av revisionssekreteraren upprättad och
undertecknad redogörelse över målets eller ärendets innehåll, upptagande
alla de omständigheter som kunna inverka på prövningen, åberopade lagrum
och vad inom högsta domstolen förekommit vid målets eller ärendets
behandling, ävensom avlämna förteckning över sådana mål och ärenden,
uppgjord i det antal exemplar som erfordras (28 § arbetsordningen). Redogörelsen
utgöres regelmässigt av den promemoria som legat till grund för
föredragningen inför avdelningen; uppgift angående de i prövningen deltagande
justitieråden och innehållet i yttrandet angives på förteckningen.
Enligt 28 § arbetsordningen skall vidare den revisionssekreterare, som
föredragit målet eller ärendet, på anmodan biträda departementschefen
med beredning av nådeärendet och, när departementschefen finner sådant
nödigt, närvara vid föredragningen i statsrådet för att kunna muntligen
meddela upplysningar. Under senare tid ha revisionssekreterarna emellertid
tagit föga del i nådeärendenas beredning i departementet. Revisionssekreterarna
föredraga icke längre för justitieministern, och statssekreteraren
har åtminstone delvis befriats från handläggning av nådeärenden. I stället
har i departementet anställts en särskild befattningshavare — sedan den
1 juli 1955 e. o. byråchef — vilken enligt 1955 års statsverksproposition
har att på grundval av revisionssekreterarnas promemorior och, i erforderlig
omfattning, även aktmaterialet kontrolläsa ärendena samt efter ett
självständigt bedömande och i samråd med revisionssekreteraren förbereda
föredragningen för justitieministern och i förekommande fall det eller de
konsultativa statsråd som kallas att deltaga i avgörandena; denne befattningshavare
skall vidare vidtaga erforderliga kompletteringar genom att
besluta remisser till myndigheter. Byråchefen skall som regel även föredraga
ärendena.
I många fall införskaffas ytterligare utredning under ärendenas beredning
i departementet, varefter ärendena avgöras utan att högsta domstolen
beredes tillfälle att avgiva nytt yttrande.
Utskottet har låtit undersöka omfattningen och beskaffenheten av det
nya material, som införskaffats i de under senare hälften av granskningsperioden
avgjorda nådeärendena.
Under tiden den 8 juli 1955—den 4 januari 1956 avgjordes 775 nådeärenden.
Av dessa blevo 7 avskrivna på grund av alt sökanden återkallat
sin ansökan, medan i ett fall ansökningen ansågs innefatta ämne som ej
utgjorde föremål för nåd. I sak prövades således 767 ärenden. I 586 ärenden
blev ansökningen avslagen; i 6 av dessa ärenden hade högsta domstolen
44
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
helt eller delvis tillstyrkt ansökningen. Ansökningen blev helt eller delvis
bifallen i 181 ärenden, varav 113 med avvikelse från högsta domstolens
yttrande.
I 75 av de 119 ärenden, i vilka Kungl. Maj:t avvek från högsta domstolens
yttrande, hade Kungl. Maj:t infordrat ytterligare utredning efter det högsta
domstolens yttrande avgivits; nytt yttrande från högsta domstolen inhämtades
icke i något fall. Den nya utredning, som sålunda förebragtes hos
Kungl. Maj:t, bestod i:
yttrande av åklagare.................................... i 3$ ärenden
» » skyddskonsulent ............................» 25 »
» » medicinalstyrelsen .......................... 8 »
» » socialstyrelsen .............................. 3 „
» j> n^ilitärmyndigthet .............. » 3 »
* » civilförsvarsstyrelisen ........................ 2 »
» » nykterhetsnämnd .......................... 2 »
» » interneringsnämnden ........................» 1, ärende
» » överinspektören för sinnessjukvården ........» 1 »
» » länsstyrelse ................................ 1 »
» » järnvägsstyrelsen .......................... 1
personundersökning ..................................... \ »
läkarundersökning ....................................... 1 »
Av de 39 ärenden, i vilka åklagare avgav yttrande, avsågo 18 förvandlingsstraff
för böter och 5 uppskov med verkställigheten av frihetsstraff,
medan 8 ärenden avsågo omedelbart ådömt frihetstraff, vars verkställande
enligt nådebeslutct skulle villkorligt anstå. Yttrande från skyddskonsulent
infordrades däremot i flertalet fall — 22 av 25 — i ärenden av sistnämnda
art. I
I de likalydande motionerna I: 213 och II: 212 vid 1955 års riksdag hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning
beträffande nådeinstitutet och dess uppgifter, dess handhavande
och en redovisning för riksdagen av nådegivningen. Vid samma riksdag
hemställdes i motionen 11:436, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en utredning om och under vilka förutsättningar en rådgivande
nämnd med lekmannainslag kunde tillskapas med uppgift att till
Kungl. Maj :t avgiva yttranden i nådeärenden.
Motionerna behandlades av sammansatt konstitutions- och första lagutskott,
som anförde bl. a. följande (uti. nr 3):
Under de senaste åren har Kungl. Maj :t i betydligt flera fall än tidigare
avvikit från högsta domstolens yttranden över nådeansökningar; åren 1951,
1952 och 1954 har högsta domstolen tillstyrkt endast omkring hälften av de
nådeansökningar som bifallits av Kungl. Maj:t. Huruvida Kungl. Maj:t eller
högsta domstolen ändrat sin praxis lär icke kunna avgöras med ledning av
tillgängliga statistiska uppgifter. Emellertid finnes anledning antaga, att
avvikelserna delvis bero därpå, att Kungl. Maj :t i vissa fall har tillgång
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
45
till annat material än högsta domstolen. Enligt vad statsrådet Zetterberg
uppgivit i sina interpellationssvar 1947 och 1954 förekommer det icke sällan,
att Ivungl. Maj :t införskaffar ytterligare utredning, sedan högsta domstolen
avgivit sitt yttrande i ärendet I de fall, då sålunda nytt material av betydelse
tillkommit, har högsta domstolens yttrande tydligen endast begränsat
värde. Enligt utskottets mening bör denna olägenhet undanröjas. I statsverkspropositionen
förutsättes, att innehavaren av den där föreslagna, i det
föregående omnämnda byråchefstjänsten skall vidtaga erforderliga kompletteringar
av nådeärendena. Utskottet anser det Lämpligt, att den ytterligare
utredning, som sålunda må anses erforderlig, i regel införskaffas redan
innan ärendet föredrages i högsta domstolen. Om det — undantagsvis —• sedan
högsta domstolen avgivit yttrande i ärendet, skulle framkomma nya
upplysningar, som synas kunna leda till annat bedömande än förut, bör
nytt yttrande inhämtas.1
Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla angelägenheten av att
det nya materialet i nådeärendena blir allsidigt belyst. Det torde därför vara
lämpligt att i detta syfte mera regelmässigt låta offentlig myndighet eller enskild
person med närmare kännedom om den dömdes personliga förhållanden
yttra sig över utredning som icke förelegat i brottmålsprocessen.
Den nu ifrågasatta anordningen synes lättare kunna genomföras, därest
den eller de personer, som skulle företaga erforderliga kompletteringar,
föredroge ärendena såväl i högsta domstolen som i departementet. Därigenom
skulle man även undgå det dubbelarbete, som systemet med olika föredragande
i högsta domstolen och departementet medför, och ärendena skulle
kunna företagas till avgörande så gott som omedelbart efter det högsta
domstolen avgivit sitt yttrande.
Med hänsyn till statsrådens arbetsbörda är det önskvärt, att föredragningen
av nådeärendena för statsråden icke göres vidlyftigare än som är
nödvändigt. En förutsättning härför lär vara, att de föredragande genom ett
icke alltför kortvarigt eller sporadiskt sysslande med nådeärenden vinna
sådan erfarenhet på detta område, att vederbörande statsråd med
troende kan lita på föredragningen. Möjligen skulle inom justitiedepartementet
eller nedre justitierevisionen kunna inrättas ett fåtal särskilda tjänster
som specialföredragande i nådeärenden. Utskottet anser sig emellertid
icke kunna bedöma, huru en föredragningsorganisation enligt ovan angivna
riktlinjer i detalj bör utformas. Dessa frågor torde böra bliva föremål för
närmare överväganden inom departementet, därvid olika vägar kunna prövas.
Någon fristående utredning synes däremot knappast vara erforderlig
i förevarande hänseende.
I anledning av förslaget att, med bibehållande av högsta domstolen som
remissinstans, inrätta en rådgivande nämnd anförde utskottet bl. a., att —- ehuru betydande svårigheter förelåge att tillskapa en sådan nämnd — utskottet
fann det naturligt, att spörsmålet härom komine i betraktande inom
justitiedepartementet i samband med de överväganden, som enligt vad i det
föregående anförts torde böra företagas beträffande nådeinstitutet.
På hemställan av utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört. Riksdagens skrivelse (nr 278)
är dagtecknad den 25 maj 1955.
Sedan riksdagens skrivelse avlåtits till Ivungl. Maj:t, har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria angående handläggningen av nåde
-
1 Kurs. här.
46
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
ärenden. Promemorian, som är dagtecknad den 9 december 1955, innehåller
förslag till väsentliga ändringar i lagstiftningen rörande nådeinstitutet. Enligt
förslaget skulle högsta domstolen och regeringsrätten icke längre höras
i nådeärenden. I stället skulle inrättas en särskild nämnd (bestående av
ett justitieråd och 2—4 andra personer), som skulle avgiva yttranden i
nådeärenden; yttrande från nämnden skulle dock icke vara erforderligt, därest
ansökan om nåd funnes böra avslås eller allenast anginge böter eller
förvandlingsstraff för böter eller disciplinstraff för krigsmän eller ock avsåge
uppskov med verkställighet av frihetsstraff. Promemorian innehåller vidare
förslag till vissa andra ändringar i formerna för nådeärendenas handläggning.
Bl. a. förutsättes, att vissa ändringar i arbetsordningen för nedre justitierevisionen
skulle erfordras.
I promemorian uttalas, att beredning och föredragning av nådeärenden
för närvarande icke äro fullt lämpligt organiserade. Härom anföres bl. a.
följande:
Den nuvarande ordningen fyller icke tillfredsställande vad som bör vara
dess främsta uppgift, nämligen att på ett ändamålsenligt sätt tillhandagå
departementschefen vid ärendenas avgörande och så långt det är möjligt
underlätta dennes arbete. Det är iögonenfallande att utspridandet av ärendena
på ett stort antal rotlar i nedre justitierevisionen ur denna synpunkt är
det grundläggande felet i organisationen. Å andra sidan torde denna anordning
på sådant sätt sammanhänga med nedre justitierevisionens arbetssätt
i övrigt att den icke kan avlägsnas utan en mera genomgripande omorganisation.
Så länge ärendenas antal varit förhållandevis ringa, har bristerna i beredningsorganisationen
spelat mindre roll. Under de senaste åren har antalet
nådeansökningar betydligt ökats.
En påtaglig olägenhet är att nådeärendenas behandling med nuvarande
arbetsformer tar för lång tid. Ärendena följer nämligen regelmässigt, oavsett
sin beskaffenhet, samma arbetsrutin, och denna leder till att det tar
minst 6 å 7 veckor från det ärendet inkommer till dess beslut expedieras.
Härtill kommer för de fall, då den dömde är intagen på fångvårdsanstalt,
ytterligare 4 å 6 veckor för ärendets behandling hos anstaltsnämnd och fångvårdsstyrelsen.
Detta gäller ärenden, vari icke någon särskild utredning
göres. Ärenden som är vidlyftiga eller som kräver särskild utredning kan
ta längre tid. Den långa tid som alltså åtgår, även då ansökningen uppenbarligen
icke kan bifallas, synes leda till att nådeinstitutet i vissa fall kan
begagnas för att fördröja verkställighet av frihetsstraff.
I anledning av att sammansatt konstitutions- och första lagutskott ansett
det lämpligt, att den ytterligare utredning som kunde anses erforderlig i
regel införskaffades innan ärendet föredroges i högsta domstolen, samt
framhållit angelägenheten av att det nya materialet bleve allsidigt belyst
anföres i promemorian:
Tydligt är att de synpunkter som riksdagen sålunda önskat se beaktade
förutsätter en omorganisation, som möjliggör att ärendena på ett tidigt
stadium under beredningen blir föremål för ett kvalificerat bedömande.
Därigenom kan den kompletterande utredningen, i de fall då sådan är be
-
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
47
hövlig, inhämtas innan ärendet föredrages. Det kan därvid också tillses, att,
såsom riksdagen funnit önskvärt, nytt material mera regelmässigt blir allsidigt
belyst.
För att ur skilda synpunkter förbättra beredningen av nådeärenden och
framför allt vinna en^avlastning av statsrådens tyngande arbete med dessa
ärenden är det nödvändigt alt skapa en beredningsorganisation, som är särskilt
inrättad för dessa ärenden och som står under ledning av en chefstjänsteman
med aktuell kännedom om rådande praxis. På dylikt sätt är all
administrativ verksamhet uppbyggd i departementen och i ämbetsverken.
Ett första steg till införande av en sådan ordning har tagits genom att riksdagen
anvisat medel för anställande i justitiedepartementet av en föredragande
för nådeärenden med byråchefs ställning. Vad det nu gäller är att
ge denne tjänsteman en fastare ledning av ärendenas beredning och föredragning.
En förutsättning härför är att behandlingen av ärendena icke
som för närvarande delas upp på ett stort antal befattningshavare utan samlas
hos ett fåtal särskilda specialföredragande.
Då det gäller att skapa en organisation av det slag som nu antytts finns
olika möjligheter. Man kan inrätta en byrå i justitiedepartementet, fristående
från nedre justitierevisionen. Ett annat alternativ är att föredragningsorganisationen
bibehålies som en del av nedre justitierevisionen.
En viktig omständighet vid valet av organisationsform är frågan om de
krav som skall ställas på föredragningen. Med hänsyn till ärendenas natur
torde krävas att föredragandena är jurister med lång domarerfarenhet.
Vederbörande tjänsteman torde böra vara föredragande under icke alltför
kort tid; å andra sidan torde man icke böra räkna med att befattningen som
föredragande skall vara en stadigvarande syssla. Dessa överväganden pekar
mot den lösningen att föredragningen göres till ett specialuppdrag inom
nedre justitierevisionen. Närmast kunde man tänka sig att revisionssekreterare
i början av sin tjänstgöring förordnades att stå till departementschefens
förfogande som föredragande i nådeärenden och därefter, lämpligen
efter minst ett års tjänstgöring, finge övergå till andra revisionssekreteraruppgifter.
Även ur de utbildningssynpunkter som kan anläggas på
tjänstgöringen i nedre justitierevisionen skulle en sådan anordning vara till
fördel.
Enligt promemorian vore det lämpligast att organisationen överfördes till
justitiedepartementet, varvid dock föredragandena bleve att betrakta som
revisionssekreterare med specialtjänstgöring inom departementet.
I promemorian uttalas, att fördelar skulle vara att vinna genom en koncentration
av beredningsarbetet till de ärenden som äro tveksamma eller
eljest kräva noggrannare utredning. På ett tidigt stadium borde urskiljas
de ärenden som kunde behandlas på ett snabbare sätt därför att hållbara
grunder för benådning saknades. Att göra ett sådant urval borde i första
hand ankomma på byråchefen, som kunde för justitieministern omedelbart
föredraga de ärenden, som uppenbart borde avslås.
I fråga om övriga ärenden förutsättes i promemorian att ytterligare utredning
är erforderlig. Sålunda anföres, att nådeansökan, som avser person
intagen på fångvårdsanstalt, bör remitteras till fångvårdsmyndighet för yttrande,
medan del i övriga ärenden kan vara erforderligt att inhämta yttrande
från t. ex. skyddskonsulent, åklagare, tjänsteläkare, länsnykterhetsnämnd,
medicinalstyrelsen eller socialstyrelsen eller ock alt förordna om
48
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
personundersökning eller läkarundersökning. I promemorian avses tydligen,
att sådan ytterligare utredning regelmässigt skall införskaffas innan
ärendet löredrages hos nämnden och inför justitieministern. Vidare anföres:
Självfallet kan det inträffa både vid föredragningen hos nämnden och
inför justitieministern att ytterligare utredning anses önskvärd. Det får då
ankomma på byråchefen att vidtaga åtgärder härför och att sedan utredning
inkommit på nytt anmäla ärendet för nämnden och justitieministern.
Det förutsättes således, att nytt yttrande skulle inhämtas från nämnden,
därest ny utredning tillkommit efter det nämnden avgivit sitt första yttrande.
Yttranden över promemorian ha avgivits av omkring femton myndigheter
och sammanslutningar, av vilka flertalet avstyrkt de i promemorian upptagna
lagförslagen.
Högsta domstolens ledamöter funno i sitt yttrande det lämpligt att, så
länge en byråchef för nådeärenden funnes i justitiedepartementet, nådeärendena
så snart som möjligt anmäldes för denne; byråchefen borde besluta
i vilken omfattning yttranden skulle inhämtas innan ärendena föredroges
i högsta domstolen. — Även socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och
Föreningen Sveriges häradshövdingar förutsatte, att det rådgivande organet
hördes över all utredning som förebragtes i ärendet innan detta avgjordes
av Kungl. Maj :t.
Nedre justitierevisionen ansåg önskvärt, att utredningen införskaffades
på ett tidigare stadium än för närvarande, samt uttalade vidare:
Detta förutsätter, som i promemorian framhålles, att ärendena tämligen
snart efter det att de inkommit bliva föremål för ett kvalificerat bedömande.
Enligt förslaget skulle detta bedömande ankomma på byråchefen. Denna
uppgift torde dock med lika stor trygghet kunna anförtros åt revisionssekreterarna.
Aktuell kännedom om rådande praxis — för att använda promemorians
uttryckssätt — borde kunna finnas i samma grad hos revisionssekreterarna
som hos byråchefen. Att revisionssekreterarna ha erforderlig
kännedom om hithörande rättspraxis och praxis hos dem som pläga höras
i nådeärenden, torde näppeligen kunna betvivlas, och, därest uttryckssättet
hänsyftar på att Ivungl. Maj :t vid avgörande av nådeärenden följer vissa
riktlinjer, avvikande från de hörda myndigheternas, böra enligt nedre revisionens
bestämda uppfattning dessa riktlinjer ej vara något som endast
byråchefen eller måhända byråchefen och några specialföredragande få taga
del av. Riktlinjerna borde kunna delgivas revisionssekreterarna, som, om
det skedde, säkerligen skulle kunna verkställa det kvalificerade bedömande
som kan behövas för ärendenas komplettering. Den tidsutdräkt, varom det
talas i promemorian, skulle på så sätt undvikas.
Nedre revisionen fann det icke uteslutet, att tiden för nådeärendenas behandling
även på andra vägar kunde nedbringas, och pekade på vissa möjligheter:
Ett
sätt yore att i nedre revisionen indela tre i stället för som nu sker
vanligen två revisionssekreterare till föredragning av nåder varje vecka. En
sådan reform torde kunna medföra, att nådeärendena föredragas i Högsta
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
49
domstolen en vecka tidigare än nu sker. Samma resultat kan uppnås genom
ett system, enligt vilket vederbörande revisionssekreterare normalt föredrager
de enklaste nådeärendena en vecka efter det att ärendena lottats på hans
rotel och övriga ärenden i påföljande vecka. Båda dessa metoder medföra
förmodligen olägenheter för nedre revisionen, särskilt i fråga om tidsåtgången
för ärendenas beredning och föredragning, men kunde kanske likväl
prövas, då därigenom den regelmässiga eftersläpning i nådeärendenas avgörande,
som uppträtt sedan nåd ebyr åchef stjänsten inrättats, kunde kompenseras.
Andra numera under departementsberedningen ofta uppkommande
dröjsmål kunde med all sannolikhet förhindras genom realiserande
av det nyss framförda förslaget att revisionssekreterarna skulle av eget initiativ
infordra sådana kompletterande upplysningar, som funnes erforderliga.
Här åsyftas i första hand sådana kompletteringar-, som skulle göra det
onödigt att under beredningen i departementet inhämta yttranden t. ex. från
skyddskonsulent och åklagare. Nedre revisionens arbetsordning (§ 11 sista
att-satsen, jfr § 4 sista st.) ger revisionssekreterarna befogenhet i sådant
hänseende. Det torde emellertid erfordras, att departementschefen i samråd
med Högsta domstolen ger anvisningar om att befogenheten skall utnyttjas
-— eventuell i vad mån det skall ske. Måhända kunna anvisningarna
giva utrymme för samråd mellan vederbörande revisionssekreterare och
departementet.
Någon proposition i de ämnen, som behandlats i den inom departementet
utarbetade promemorian, har icke förelagts årets riksdag.
Att Kungl. Maj:t avgör nådeärenden utan att högsta domstolen vid avgivandet
av yttrande haft tillgång till all utredning, som är av betydelse för
avgörandet, står knappast i överensstämmelse med § 26 regeringsformen.
Föreskriften att högsta domstolen skall höras över nådeansökningar kan
antagas vara betingad av synpunkten att högsta domstolens bedömning av
nådeansökning är av sådan vikt, att den bör vara för Kungl. Maj:t känd vid
nådeärendes avgörande. Om det, sedan högsta domstolen avgivit yttrande,
framkommit nya upplysningar av natur att de, därest de varit för högsta
domstolen tillgängliga, ändrat dess bedömning, kan yttrandet emellertid
icke fylla sin avsedda funktion.
Sammansatt konstitutions- och första lagutskott har, såsom ovan anförts,
i sitt år 1955 avgivna, av riksdagen godkända utlåtande framhållit
angelägenheten av att högsta domstolen får tillgång till det material, på
vilket avgörandet skall grundas. Kungl. Maj:t har emellertid hittills icke
tillgodosett riksdagens befogade önskemål härutinnan. Konstitutionsutskottet
anser uppenbart, att den ytterligare utredning, som inom departementet
anses önskvärd, kunde i betydligt större utsträckning än för närvarande
föreligga innan högsta domstolen avger yttrande, därest departementschefen,
på sätt nedre justitierevisionen i sitt ovannämnda yttrande ifrågasatt,
gåve anvisningar rörande komplettering genom revisionssekreterarnas försorg.
Visserligen är det sannolikt, alt i vissa ärenden ny utredning likväl
skulle förekomma i departementet efter det högsta domstolen avgivit yttrande,
men i sådant fall bör, såsom riksdagen framhållit, nytt yttrande inhämtas
från högsta domstolen.
4 llihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. ‘2 nod. NrS
50
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Departementschefen kan, utan att någon författningsändring företages,
ineddela lämpliga anvisningar rörande nådeärendenas komplettering inom
nedre justitierevisionen samt förordna om återremiss till högsta domstolen.
Enligt vad utskottet inhämtat skulle infordrande av nytt yttrande från
högsta domstolen i regel icke fördröja avgörandet mera än högst en vecka;
i betraktande av att annan kompletterande utredning ofta fördröjer avgörandet
flera månader skulle en sådan försening icke ha någon nämnvärd betydelse.
Att återremittering till högsta domstolen icke skett är så mycket
mera anmärkningsvärt som det i den inom departementet upprättade promemorian
angående handläggning av nådeärenden förutsättes närmast såsom
självklart, att i motsvarande fall nytt yttrande skulle inhämtas från
den rådgivande nämnd, som enligt förslaget skulle höras i nådeärenden.
Av det ovan anförda framgår, att chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, borde ha kunnat utan dröjsmål i väsentliga delar tillmötesgå
riksdagens uttryckliga önskemål rörande handläggningen av nådeärenden.
Även om högsta domstolens befattning med nådeärenden skulle
—• enligt det för närvarande skrinlagda förslaget —- upphöra den 1 juli
1957, har således anledning saknats att låta rådande missförhållanden bestå
intill nämnda dag. Enär statsrådet Zetterberg genom att låta utarbeta
förenämnda promemoria dock gjort ett försök att för framtiden undanröja
de av riksdagen påtalade missförhållandena, har utskottet låtit bero vid
allenast en omförmälan.
II*
(Protokoll över handelsärenden den 2 december 1955.)
av herrar Yngve Nilsson och Nilsson i Göingegården, vilka anfört:
Enligt Kungl. Maj:ts lotteriförordning den 19 maj 1939 må lotteri anordnas
efter tillstånd av länsstyrelse under förutsättning bl. a., att insatserna
i lotteriet totalt uppgå till högst 30 000 kronor och att lotteriet anordnas
till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål
eller till svenska konstidkares understöd och uppmuntran (3 § c
nämnda förordning). För enahanda ändamål och på vissa särskilda villkor
i övrigt må vissa mindre lotterier anordnas efter tillstånd av respektive anmälan
till polismyndighet (2 § samt 3 § a och b). För lotterier med högre
insatssumma eller för andra ändamål än nu nämnts fordras tillstånd av
Kungl. Maj:t (1 §). Vid meddelande av tillstånd till lotteri må föreskrivas de
närmare villkor samt meddelas de kontroll- och ordningsföreskrifter, vartill
omständigheterna kunna giva anledning (4 §).
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Weiland,
Fritiof Karlsson, Ollén, Bror Nilsson, Sörlin och Yngve Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Norén i Nyadal, Jonsson i Haverö,
Nordkvist i Kalmar, fru Svedberg, herr Nilsson i Göingegården, fru Wallin, herrar
Larsson i Hedenäset och Stenberg.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
51
I skrivelse den 8 oktober 1955 anhöll Sveriges kommunistiska parti,
Stockholm, hos Kungl. Maj :t om tillstånd att anordna ett varulotteri. I ansökningen
anfördes bl. a. följande: Lotteriets behållning skulle användas
till partiets studieverksamhet. Lotteriet skulle äga rum under tiden den 15
december 1955—den 15 mars 1956. Försäljningen av lotter skulle uteslutande
ske genom partiets organisationer. Antalet lotter uppgick till 140 000,
varav 1 000 vinstlotter. Priset för lotterna skulle vara 2 kronor per styck
jämte stämpelavgift. Sammanlagda vinstvärdet var 147 553 kronor 50 öre
högsta vinstvärdet 11 850 kronor och det lägsta 25 kronor. — Av ansökningen
framgick vidare, att partiet år 1954 erhållit tillstånd att anordna ett lotteri
för partiets studieverksamhet med 100 000 lotter. Såsom motivering för
den föreslagna ökningen av antalet lotter framhölls, att vid lotteriet år 1954
samtliga lotter slutsålts och många order icke kunnat expedieras samt alt
det i förevarande ansökan fastställda lottantalet grundades på distriktsorganisationernas
egna förhandsbeställningar.
Enligt den vid ansökningen fogade vinstplanen för lotteriet skulle de 1 00C
vinsterna bestå av 7 bilar, 10 mopeder, 1 båt, 8 oljemålningar, 10 vinster grafik,
1 träsnitt, 1 radiogrammofon, 1 bordssymaskin, 1 tvättmaskin och 960
presentkort å böcker från Förlags AB Arbetarkultur, varav 60 å 100 kronor,
100 å 75 kronor, 300 ä 50 kronor och 500 å 25 kronor.
Kungl. Maj:t infordrade yttrande över ansökningen från överståthållarämbetet.
I yttrandet framhölls, att ämbetet på senare tid intagit en restriktiv
ståndpunkt i fråga om utökning av de större lotterierna, något som
hland annat föranletts av omtanke om det betydande antal smålotterier, som
bedrevs för ofta mycket behjärtansvärda ändamål. Med hänsyn till att den
begärda utökningen var förhållandevis ringa ansåg sig emellertid ämbetet
kunna lämna ansökningen utan erinran.
På föredragning och hemställan av statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Lange lämnade Kungl. Maj :t den 2 december 1955, med anledning
av ovan nämnda ansökning, partiet tillstånd att anordna ett varulotteri
enligt särskild i beslutet angiven plan. Denna överensstämde i fråga
om lottantalet, vinstvärdet, ändamålet med lotteriet o. d. med partiets ansökan
och den därvid fogade vinstplanen. Kungl. Maj :t föreskrev sålunda
bl. a., att lottförsäljningen skulle äga rum uteslutande genom partiets egna
organisationer och att behållningen å lotteriet skulle användas till partiets
studieverksamhet.
Vidare föreskrevs att de i Kungl. Maj :ts cirkulär den 20 januari 1950
med vissa lotteribestämmelser angivna villkoren för varulotterier skulle gälla
för ifrågavarande lotteri. Cirkuläret innehåller vissa bestämmelser angående
styrelse för lotteri, redovisning av lotteriets behållning, vilka uppgifter varje
lottsedel skall innehålla o. d.
Slutligen meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter angående kontrollant och
ombud vid lotteriet och dessas verksamhet samt uppdrog åt överslåthållarämbetet
all, därest anledning därtill skulle förekomma, hos Kungl. Maj :t
föreslå indragning av lotteritillståndet.
52
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
Vid 1953 års riksdag framställde herr Lundqvist till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet en enkel fråga angående vilka överväganden,
som legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 24 april 1953 att bevilja
Sveriges kommunistiska ungdomsförbund tillstånd att för sin studieverksamhet
anordna ett s. k. rikslotteri, trots att överståthållarämbetet avstyrkt
bifall till ansökan därom.
Departementschefens svar var av följande lydelse:
Alltsedan 1946 har tillstånd regelmässigt lämnats åt sådana politiska organisationer,
som tillhör ett i riksdagen representerat parti, att anordna lotterier
till förmån för organisationens studieverksamhet. Denna praxis har
följts även då det gällt lotterier, som kommunistiska ungdomsförbundet
önskat anordna. Kungl. Maj:t har sålunda under åren 1946— 1952 vid fyra
tillfällen beviljat detta förbund lotteritillstånd. Tillstånd har emellertid varje
gång lämnats med den inskränkningen, att lottförsäljning endast får ske
genom ungdomsförbundets egna organisationer.
I det nu aktuella fallet har överståthållarämbetet i sitt avstyrkande utlåtande
hänvisat till utvecklingen under senare tid och uttalat farhågor för
att den studieverksamhet, som bedrives av kommunistiska ungdomsförbundet,
kan vara vådlig icke blott för ungdomen själv utan även för rikets säkerhet.
Enligt min mening bör den åskådning, för vilken det kommunistiska partiet
verkar, på allt sätt bekämpas genom upplysning. Så länge det kommunistiska
partiet är representerat här i riksdagen och jämväl i övrigt åtnjuter
alla politiska och parlamentariska rättigheter, kan det emellertid icke
anses stå i god överensstämmelse med demokratiska rättvisesynpunkter att
frånkänna partiets ungdomsförbund förmånen av att liksom andra politiska
organisationer få anordna ett lotteri för dess studieverksamhet.
Enligt upplysning från handelsdepartementet ha de i departementschefens
svar omnämnda principerna tillämpats även efter år 1953. Kommunistiska
partiets ungdomsförbund upphörde emellertid — enligt departementet —
1953, varför därefter givna tillstånd avsett partiet. Sådant tillstånd meddelades
såväl 1954 som 1955 (nu ifrågavarande tillstånd).
I två likalydande motioner vid 1954 års riksdag (I: 103 av herr Lundqvist
m. fl. samt II: 358 av fröken Wetterström och herr Braconier) hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att organisation,
som kunde påvisas ha drivit verksamhet eller propaganda i samhällsfientlig
riktning, icke beviljades lotteritillstånd på grundval av 2 och 3 §§ lotteriförordningen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) avstyrkte allmänna
beredningsutskottet motionerna. Utskottet framhöll, att politiska
organisationer vid åtskilliga tillfällen av Kungl. Maj :t beviljats lotteritillstånd
för olika ändamål — före år 1946 avslogos dock alla framställningar
från sådana organisationer om lotterier för stödjande av studieverksamhet.
Sedan Kungl. Maj:ts praxis sistnämnda år ändrats, hade även ett stort antal
ansökningar om sådana lotterier bifallits. Länsstyrelsernas praxis hade —
anförde utskottet vidare — tidigare bl a. så till vida avvikit från Kungl.
Maj :ts, att alla länsstyrelser utom länsstyrelsen i Norrbottens län redan
före år 1946 regelbundet lämnat tillstånd även till lotterier för politiska
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
53
organisationers studieverksamhet. — Etter att ha framhållit att de av motionärerna
närmast åsyftade förhållandena syntes avse lotterier, som vissa
politiska organisationer beviljats för stöd till sin studieverksamhet, erinrade
utskottet om vederbörande departementschefs svar på herr Lundqvisls
enkla fråga vid 1953 års riksdag. Utskottet fortsatte därefter:
»Utskottet finner sig kunna dela den av departementschefen deklarerade
uppfattningen angående de principer, efter vilka sådana lotteritillstånd, varom
här synes vara fråga, bör beviljas.»
Fem ledamöter av utskottet reserverade sig mot utlåtandet. Av dessa
ansågo tre att utskottet bort tillstyrka motionerna med följande motivering:
Den allmänna uppfattning åt vilken motionärerna ger uttryck delas av
utskottet.
Även om det under tidigare år varit skäligt att följa den rent formella
bedömningsgrunden vid beviljande av lotteritillstånd att samtliga politiska
organisationer, som samarbetar med i riksdagen representerat parti,
ansetts berättigade till sådant tillstånd för sin studieverksamhet, så måste
efter vad som på senare tid inträffat inom och utom vårt land en annan
och mera realistisk kvalifikationsprincip anses påkallad. I olika sammanhang
har omständigheter framkommit, vilka måste anses ha givit vid handen,
att den »studieverksamhet» som till exempel det kommunistiska partiet
och dess ungdomsförbund bedriver icke kan eller bör jämställas med
det studiearbete varåt de demokratiska partierna och deras ungdomsorganisationer
ägnar sig i huvudsakligt syfte att fördjupa kunskapen om gemensamma
svenska och västerländska värden. Det kan icke vara rimligt att
bortse från denna alldeles avgörande skillnad, då det allmänna tar ståndpunkt
till stöd i olika former åt studieverksamhet.
Utskottets utlåtande bifölls med 89 röster mot 13 i första kammaren och
med 151 röster mot 29 i andra kammaren.
Efter 1954 års riksdags ställningstagande i frågan torde någon konstitutionell
anmärkning icke kunna riktas mot att kommunistiska partiet i likhet
med övriga i svensk riksdag representerade partier beviljas lotteritillstånd.
Ser man på den vid ifrågavarande ansökan fogade vinstplanen finner
man emellertid, att ej mindre än 960 av de 1 000 vinsterna bestå av presentkort
å böcker från Förlags AB Arbetarkultur. Det torde icke råda någon
tvekan om att denna lektyr i huvudsak utgöres av propaganda för den diktatoriska
regim som är förhärskande i öststaterna. Med hänsyn därtill ha vi
— med bortseende från det enligt vår mening i och för sig mindre tillfredsställande
förhållandet att antalet lotter utökats med 40 000 i förhållande
till partiets lotteri år 1954 — ansett att vederbörande statsråds ståndpunktstagande
i förevarande ärende hort föranleda omförmälan i utskottets memorial.
54
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
UV
av herrar Ollén, Yngve Nilsson, Håstad, Svensson i Ljungskile, Hammar
och Stenberg, vilka ansett, att utskottet bort uttala:
Utskottet har — på grund av den debatt, som på senare tid förts om förvaltningen
av statsföretag — vid läsningen av statsrådsprotokollen uppmärksammat,
att Kungl. Maj:t, när det gällt att utse ombud för staten vid
de helt eller delvis statsägda aktiebolagens bolagsstämmor, inskränkt sig
till att i statsrådsprotokollet bemyndiga chefen för det departement, till
vilket vederbörande bolag hört, eller den som denne utser att i sitt ställe
vara ombud. I intet fall har i protokollet intagits något om den instruktion,
efter vilken ombuden haft att handla på bolagsstämman.
Utskottet, som icke haft att taga någon ställning till frågan om förhållandet
mellan Kungl. Maj :t och de statsägda företagen eller till spörsmålet
om den lämpligaste organisationen av denna statliga verksamhet, har ansett
sig böra framhålla, att statsråden enligt nu gällande grundlagsinskrivna ansvarighetsregler
icke kunna undandraga riksdagen och dess konstitutionsutskott
någon annan del av sin ämbetsutövning än de utrikespolitiska mål,
varom det talas i § 105 regeringsformen. Allt annat måste falla under konstitutionsutskottets
insyn. Någon ändring i denna allmänna regel kan inte
från regeringens sida ensidigt åstadkommas genom införandet av en ministerstyrelse,
som bortsett från ett par direkt angivna undantag är främmande
för regeringsformen.
Betydelsen av att vara statens ombud på statsägda företags bolagsstämmor
torde växla för olika typer av bolag, liksom från ett år till ett annat,
när det gäller ett och samma företag. I uppdraget ingår emellertid bl. a.
att fastställa balansräkningen och i samband därmed taga ställning till
vinst- och andra dispositionsplaner. Likaså ankommer det på ombudet att
utse styrelseledamöter.
Då regeringen enligt gällande grundlagsregler otvetydigt bär ett konstitutionellt
ansvar för vad statens stämmoombud åtgör i dessa och andra
betydelsefulla frågor, borde enligt utskottets mening antingen en instruktion
för ombudet intagas i statsrådsprotokollet eller, om detta skulle stöta
på praktiska svårigheter, de förhållningsregler, som ombudet haft att följa,
införas i akterna till statsrådsprotokollen.
* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:
från första kammaren: herrar Englund, Damström, Georg Pettersson, Olsén, Fritiof
Karlsson, Ollén, Sörlin och Yngve Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Norén i Nyadal, Håstad, Spångberg,
Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile, Hammar, Andersson i Brämhult och Stenberg.
Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956
55
Då de nuvarande statsråden, såvitt utskottet kunnat finna, vid protokollföringen
av dessa beslut endast följt en gannnal praxis, har utskottet ej
velat taga något annat mått och steg än att för riksdagen tillkännagiva sin
uppfattning om betydelsen av att ifrågavarande protokoll måtte på ovan
angivet sätt kompletteras.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.