Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

1956-05-03 · 55 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 55 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1956:8, Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

1

Nr 8

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1955

till och med den 9 januari 1956 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 14 januari 1955 till och

med den 4 januari 1956;

justitieärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari

1956;

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1955 till och

med den 4 januari 1956;

för svar särenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari

1956;

socialärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari

1956;

kommunikations ärenden från och med den 14 januari 1955 till och med

den 4 januari 1956;

finansärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari

1956;

ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den

4 januari 1956;

jordbruksärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4

januari 1956;

handelsärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari

1956;

inrikesärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari

1956; samt

civilärenden från och med den 14 januari 1955 till och med den 4 januari

1956.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
dels

utdrag av det över kommunikationsärenden den 27 januari 1956 förda

protokoll i vad det avser ärende angående besvär av kontorsskrivarna Anna

Grahn och Elly Nordensvärd, båda i Stockholm, i fråga om tillsättande av

en bokhållartjänst vid statens järnvägar,

Bihanrj till riksdagens protokoll 1056. 5 samt. 2 avd. Nr S

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

dels utdrag av det över ecklesiastikärenden den 17 februari 1956 förda

protokoll i vad det avser ärende angående indragning av ett antal prästerliga

tjänster inom Stockholms stift, m. m.

A.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och övriga handlingar,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa

§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

B.

Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan enligt

§ 107 regeringsformen mot någon ledamot av statsrådet, vilket utskottet får

för riksdagen

anmäla.

C.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen har utskottet uppmärksammat

nedanstående förhållande, som utskottet ansett sig böra för riksdagen omförmäla.

Enligt 1894 års lag angående tiden för allmänna författningars trädande i

kraft skall i Svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning,

i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att gälla,

eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder till

efterrättelse, träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller författningen,

enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit. Vidare innehåller

4 § kungörelsen den 4 januari 1928 angående Svensk författningssamling

en bestämmelse om att författning bör, där ej särskilda omständigheter

till annat föranleda, från trycket utkomma å sådan tid, att den kan vara vederbörande

myndigheter till handa, innan författningen träder i kraft.

En av konstitutionsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag företagen

granskning av de under 1939 i Svensk författningssamling införda författningarna

gav vid handen bl. a., att av de av Kungl. Maj :t under året utfärdade

författningarna endast omkring en fjärdedel trätt i kraft fyra veckor

eller senare från kungörandet. I de allra flesta fall hade däremot bestämts,

antingen att författningen skulle träda i kraft å viss dag innan fyra veckor

förflutit från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle äga rum

»omedelbart», »genast efter utfärdandet» eller dagen efter den då författningen

»enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling».

Vidare märktes ett betydande antal fall, i vilka författningarna

antingen i sin helhet eller i vissa delar skulle lända till efterrättelse från

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

3

ett datum före kungörandet. Nämnda förhållande föranledde konstitutionsutskottet

att i sitt dechargebetänkande (nr 17) till 1940 års lagtima riksdag

uttala följande:

»Vid bedömandet av nu anförda uppgifter har utskottet icke förbisett, att

ett särskilt snabbt ikraftträdande eller en föreskrift om retroaktiv tillämpning

understundom påkallats av tungt vägande skäl. Den senare tidens omfattande

krislagstiftning ger i detta avseende åtskilliga exempel. I andra fall

kan den korta fristen eller bestämmelsen om retroaktivitet anses försvarlig

av särskilda anledningar, såsom att författningen väsentligen vänder sig till

en jämförelsevis trängre krets, att den icke berör enskildas rätt eller i varje

fall icke länder till inskränkning däri o. s. v. Likväl kvarstår ett betydande

antal fall, där de principer, som ligga till grund för de inledningsvis omförmälda

författningsbestämmelserna, icke tillbörligen iakttagits. Vid sådant

förhållande och som författningarnas utsändande tager en viss tid i anspråk,

har utskottet velat understryka önskvärdheten av att, där ej synnerliga

skäl till annat föranleda, författningarna vederbörligen kungöras i god

tid före ikraftträdandet.»

En av konstitutionsutskottet vid 1941 års riksdag företagen granskning av

de under 1940 i Svensk författningssamling införda författningarna ådagalade,

att utskottets nyss åberopade uttalande icke lett till efterföljd. Utskottet

fann sig därför föranlåtet att i sitt dechargebetänkande (nr 12) ånyo understryka

betydelsen av att författningar, där ej synnerliga skäl till annat

föranledde, vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet.

En granskning av de under 1947 i Svensk författningssamling införda

författningarna gav vid handen, att i ett stort antal fall bestämts, antingen

att författningen skulle träda i kraft å viss dag, innan fyra veckor förflutit

från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle äga rum »omedelbart»

eller dagen efter den då författningen »enligt därom meddelad uppgift

från trycket utkommit i Svensk författningssamling». Med anledning av detta

förhållande uttalade konstitutionsutskottet i 1948 års dechargememorial

(nr 23) bl. a., att de principer, som ligga till grund för de inledningsvis omnämnda

författningsbestämmelserna, sålunda icke tillbörligen iakttagits under

granskningsåret i trots av att utskottet tvenne gånger understrukit betydelsen

härav.

Vid granskning år 1954 av de året dessförinnan i Svensk författningssamling

publicerade författningarna uppmärksammade utskottet (uti. nr 15), att

omkring 50 författningar varit i kraft före publicerandet, omkring 130 trätt

i kraft omedelbart eller en dag efter publicerandet, omkring 100 2—7 dagar,

omkring 110 8—27 dagar samt omkring 335 fyra veckor eller mera efter

publicerandet, d. v. s. den dag författningarna utkommit från trycket. Därtill

kom, att utsändandet från tryckeriet krävt en icke obetydlig tid. Utskottet

hade sålunda inhämtat, att antalet dagar mellan den på författningen angivna

tryckdagen och dagen för utsändningen, expedieringstiden, vid halvårsskiftet

1953 uppgick till minst 4 och högst 38 dagar. Den genomsnittliga

expedieringstiden för de 1G1 författningar, som enligt uttryckligt stadgande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

trädde i kraft eller skulle lända till efterrättelse från och med den 1 juli

1953, uppgick till 18,4 dagar. Detta förhållande hade medfört, att av de 161

författningarna blott 30 utsänts till statsmyndigheterna före den 1 juli 1953.

Under erinran om en den 10 december 1953 av konsultativa statsråden Lindell

och Nordenstam utfärdad cirkulärskrivelse i ämnet ansåg sig utskottet

böra i en omförmälan uti dechargememorialet understryka, att de principer,

som lågo till grund för bestämmelserna i 1894 års lag och 1928 års kungörelse,

icke tillbörligen iakttagits under granskningsåret.

I en den 3 december 1954 dagtecknad promemoria togo statsråden Lindell

och Nordenstam åter upp frågan hur en bättre ordning skulle kunna åvägabringas

på detta område. I promemorian framhölls, att författningsförseningarna

till en del sammanhängde med att riksdagens skrivelser i författningsärenden

ibland expedierades först i slutet av maj eller de första dagarna

i juni även om författningen skulle träda i kraft den 1 juli. I sådant fall

syntes emellertid sättning av författningen och annat förberedelsearbete böra

företagas redan innan riksdagens skrivelse kommit departementet till handa

så att författningen kunde anmälas i första konselj efter det riksdagens skrivelse

inkommit och trycklov givas å konseljdagen eller i varje fall någon av

de första dagarna därefter. Det vore betydelsefullt att alla de författningsbestämmelser,

som erfordrades för att genomföra i proposition framlagt förslag,

utarbetades samtidigt med propositionen. I vissa fall kunde försening

av en författning bero på en alltför utdragen granskningstid för departementsförslag,

varför departementen i större utsträckning än vad som dittills

varit fallet borde på utsända granskningsexemplar utsätta tid då trycklov

vore avsett att meddelas. Statsråden ville starkt understryka, att det ankomme

på departement, som utfärdade en författning, att tillse att trycklov å författningen

gåves å sådan tid, att författningen kunde vara statsmyndigheterna

till handa i god tid innan den trädde i kraft, varvid hänsyn borde tagas

till tidsåtgången för tryckning och utsändning av författningen.

I samband med årets dechargearbete har utskottet företagit en granskning

av de under år 1955 i Svensk författningssamling publicerade författningarna.

Därvid har utskottet uppmärksammat, att ett trettiotal författningar

trätt i kraft tidigare än de utkommit från trycket, omkring 90 författningar

omedelbart eller en dag efter publicerandet, omkring 100 författningar 2—7

dagar efter publicerandet, omkring 200 författningar 8—27 dagar efter publicerandet

samt omkring 250 fyra veckor eller mera efter publicerandet, d. v. s.

den dag författningarna utkommit från trycket, varvid bör beaktas, att

författningarna icke omedelbart hinna utsändas till myndigheterna.

Bland de författningar som varit i kraft före publicerandet kunna som exempel

nämnas Kungl. Maj :ts stadga den 30 juni 1955 (nr 503) för statsunderstödda

yrkesskolor (yrkesskolstadga), kungörelsen samma dag (nr

504) angående statsbidrag till yrkesskolor samt kungörelsen samma dag (nr

505) om ändring i kungörelsen angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor;

samtliga dessa författningar skulle lända till efterrättelse från och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

5

med den 1 juli 1955, men utkommo från trycket först den 12 augusti och

utsändes till myndigheterna den 18—19 augusti 1955. Det anförda visar enligt

utskottets uppfattning, att de principer som ligga till grund för de inledningsvis

nämnda bestämmelserna i 1894 års lag och 1928 års kungörelse icke

vederbörligen beaktats under granskningstiden. Konstitutionsutskottet får

därför ånyo understryka betydelsen av att sådana åtgärder vidtagas att —

där ej synnerliga skäl till annat föranleda — författningar kungöras i Svensk

författningssamling i god tid före ikraftträdandet.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Damström, Wahlund, Weiland, Fritiof Karlsson, Erik

Oisson, Ollén*, Sörlin, Göran Karlsson* och Yngve Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Fast, Norén i Nyadal, Swedberg,

Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla, Andersson i Brämhult*, fröken Wetterström* och

herr Dahlén*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 3 maj 1956

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund,

Georg Pettersson, Olsén, Weiland, Fritiof Karlsson, Sörlin och Yngve

Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von

Friesen, Fast, Norén i Nyadal, Håstad, Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö

och Hammar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Reservationer:

Avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen

(Avd. B i utskottets memorial)

I*

(Protokoll över socialärenden den 17 juni 1955, gemensamt justitie-, social- och

inrikesärende.)

av herrar Weiland, Ragnar Bergh, Hastad, Swedberg och Svensson i

Ljungskile, vilka ansett, att utskottet bort uttala:

Den 17 juni 1955 uppdrog Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan

av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, åt landshövdingen

John Lingman och byrådirektören C. C. Schmidt att i egenskap

av förlikningskommission leda förhandlingar mellan Svenska stadsförbundet

och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) i tvister rörande

lönetillägg och i samband därmed uppkomna spörsmål. Därjämte förordnade

Kungl. Maj :t, att Lingman skulle vara ordförande i kommissionen.

Nämnda förlikningskommission tillsattes med anledning av en i maj 1955

utbruten konflikt mellan Svenska stadsförbundet och SACO. Den väsentliga

konfliktfrågan avsåg en ifrågasatt rätt för kommunerna att som stridsåtgärd

indraga s. k. lönetillägg. I början av maj hade kommunaltjänstemännens

olika organisationer kallats till förhandlingar med Svenska stadsförbundet.

Enighet rådde därvid om att motsvarande 8-procentiga lönehöjning

— huvudsakligen utgörande dyrtidskompensation — som tidigare överenskommits

för statstjänstemännen, också skulle komma kommunal tjänstemännen

till del. Emellertid vägrade SACO — i motsats till övriga organisationer

— att acceptera vissa av stadsförbundet uppställda villkor för lönetilläggets

utbetalande, bl. a. villkoret om rätt för kommunerna att indraga

lönetillägg, när en personalorganisation varslade eller vidtog stridsåtgärd

mot kommun. En konflikt utbröt, varvid SACO-organisationerna förklarade

total nyanställningsblockad gentemot de till stadsförbundet anslutna kommunerna

samt vidtog uppsägningar som stridsåtgärd i städerna Stockholm,

Göteborg och Norrköping i enlighet med den för parterna gällande kommunala

förhandlingsordningen.

Sedan SACO anmält konfliktsituationen till byrådirektören Schmidt i dennes

egenskap av chef för socialstyrelsens förlikningsmannaexpedition, vidarebefordrade

Schmidt anmälan till expeditionschefen i inrikesdepartementet,

varefter statsrådet Sträng erhöll hand om ärendet.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund, Georg Pettersson,

Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson, Sörlin och Göran Karlsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast, Norén i Nyadal,

Håstad, Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile och Hammar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

7

I en den 15 juni 1955 dagtecknad skrivelse från SACO till statsrådet Sträng

framhölls inledningsvis, att det kommit till SACO:s kännedom, att landshövding

Lingman nämnts såsom tilltänkt ordförande i ifrågavarande medlingskommission

samt att representanter för SACO utan resultat sökt personligen

sammanträffa med statsrådet den dag skrivelsen dagtecknats. I

skrivelsen anfördes vidare: »Då landshövding Lingman för icke länge sedan

varit starkt engagerad på arbetsgivarsidan i en likartad tvist med SACO,

kan han för opinionen inom SACO icke framstå såsom lämplig vid val av

en opartisk ordförande. SACO får därför hemställa, att landshövding Lingman

icke utses å den avsedda posten. Såsom förslag vilt SACO i stället nämna

någon av landshövdingarna Bergquist, Mossberg och Per Westling.»

Beträffande omständigheterna vid den i SACO:s skrivelse omnämnda tidigare

tvisten må nämnas följande. I januari 1952 inleddes förhandlingar

mellan representanter för civildepartementet under ledning av dåvarande

departementschefen, statsrådet Lingman, å ena, och bl. a. SACO, å andra

sidan, om lönetillägg in. in. å statstjänstemännens löner för år 1952. Det

av statsrådet Lingman på grundval av dessa förhandlingar framlagda förslaget

till överenskommelse innehöll bl. a. bestämmelse om att lönetillägg

icke skulle utgå till »anställningshavare —--ansluten till organisation,

som varslar (varslat) eller vidtager (vidtagit) stridsåtgärder i anslutning

till förhandlingar i avlöningsfrågor». Förslaget antogs av statstjänstemännens

huvudorganisationer, dock icke av SACO, som med anledning av resultatet

av tidigare förda förhandlingar med tjänsteförteckningskommittén

i vissa lönesättningsfrågor vidtagit stridsåtgärder i form av uppsägningar

beträffande vissa statstjänstemän. Enligt en i SACO:s årsbok 1951—1952

intagen redogörelse för ifrågavarande spörsmål ansåg sig SACO icke kunna

biträda en överenskommelse, i vilken ovan citerade undantagsbestämmelse

ingick. Enligt tidningsuppgifter ämnade SACO bringa frågan om befogenheten

av statsmakternas beslut inför domstol; för denna eventualitet befriade

också Kungl. Maj:t högsta domstolens ledamöter från den under

konflikten för vissa befattningshavare föreskrivna skyldigheten att deklarera,

huruvida de voro medlemmar av SACO-förbund eller ej. Emellertid

träffades snart en uppgörelse, varefter spörsmålet om process mot kronan

förföll.

Utskottet, som givetvis icke tar någon ståndpunkt till förhandlingarna

år 1955 mellan SACO och Svenska stadsförbundet eller till parternas då

gjorda bud och motbud, vill konstatera, att förlikningsväsendet — vare sig

det gäller förlikningsman eller förlikningskommissioner — är ett förfarande,

vars verkningsförmåga och effektivitet helt måste vara beroende av

parternas förtroende för förlikningsmännen och tillit till dessas objektivitet.

Att förlikningsmetoden icke minst under de sista decennierna varit så framgångsrik

i vårt land har säkerligen väsentligen sammanhängt med att den

mestadels haft formen av ett frivilligt förfarande mellan fria organisationer.

Utskottet tar icke ställning till huruvida SACO:s anmärkningar mot

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

landshövding Lingman voro objektivt grundade utan fastslår endast, att en

av parterna efter 1952 års konflikt med rätt eller orätt misstrodde dennes

opartiskhet. I detta läge borde regeringen av månhet om förlikningsväsendet

ha fäst vederbörligt avseende vid den ena partens önskemål. Såvitt utskottet

har sig bekant har Kungl. Maj :t tidigare vid liknande tillfällen alltid

varit angelägen att iakttaga att till förlikningsman eller ledamöter av förlikningskommissioner

utsetts personer som mötts med parternas förtroende.

Då ifrågavarande förordnande markerar ett avsteg från denna viktiga grundsats,

har utskottet ansett sig böra göra anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot föredragande departementschefen, statsrådet Sträng.

II*

(Protokoll över kommunikationsärenden den 27 januari 1956.)

av herr Dahlén, som anfört följande:

Den 27 maj 1955 ledigförklarades en nyinrättad befattning i lönegrad

Ca 21 såsom bokhållare på kungl. järnvägsstyrelsens kommersiella byrå.

Till befattningen anmälde sig såsom sökande bl. a. kontorsskrivarna vid

byrån Eric Bladh, Anna Grahn och Elly Nordensvärd.

Bladh, som är född 1896, hade efter genomgången folkskola och kortare

tids anställning på en inkassobyrå erhållit anställning vid enskild järnväg

år 1915. Fram till år 1917 hade han varit elev och extra kontorsbiträde, och

därefter till år 1932i hade han innehaft en befattning såsom ordinarie kontorsbiträde

vid enskilda järnvägarnas kontrollkontor i Stockholm. Han kom

i statens järnvägars tjänst i september 1932 såsom kontorist. Den 1 januari

1947 befordrades han till kansliskrivare och den 1 mars 1953 till kontorsskrivare.

Anna Grahn, som är född år 1895, anställdes i statens järnvägars tjänst

den 1 april 1913 såsom extra kontorsbiträde. År 1928 blev hon kanslibiträde,

år 1942 kansliskrivare, den 1 januari 1948 e. o. kontorsskrivare och

den 1 februari 1950 ordinarie kontorsskrivare. Hon avlade realexamen år

1937 och undergick därefter fyllnadsprövning i flera ämnen. Till sina ansökningshandlingar

bifogade hon ett flertal betyg och intyg över genomgångna

kurser i engelska, franska, tyska och ryska. Handlingarna utvisade även,

att hon under sommarhalvåren 1937—1939 tjänstgjort sammanlagt 14 månader

på Swedish Travel Bureau i London och två månader år 1951 vid

Nordisk Voyages i Paris.

Elly Nordensvärd, som är född år 1920, anställdes vid statens järnvägar

år 1943. Hon hade dessförinnan avlagt realexamen oöh studentexamen. Under

senare år hade hon genomgått kurser i engelska och franska.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Englund, Georg Pettersson, Weiland, Fritiof Karlsson,

Erik Olsson, Elfving, Sörlin och Yngve Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén i Nyadal, Ifåstad,

Spångberg, Jonsson i Haverö, Nordkvist i Kalmar, Adamsson och Dahlén.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

9

I en organisationsplan och arbetsordning för restitutionsavdelningen

gällande från och med den 1 juli 1953 angåvos Anna Grahns, Bladhs, Elly

Nordensvärds och ytterligare en kontorsskrivares, Hjelm, åligganden på

följande sätt.

»Kontorsskrivare I. (Grahn)

Bereder biljettrestitutionsärenden i utländsk trafik. Upprättar för ärendenas

behandling erforderliga koncept.

Kontorsskrivaren 11. (Bladh)

Biträder bokhållaren med granskning av utgående ärenden. Biträder föreståndaren

med förekommande utredningar in. in. Bereder mera kvalificerade

biljettrestitutionsärenden, huvudsakligast i inländsk trafik. Uppsätter

för ärendenas behandling erforderliga koncept. Registrerar medgivna

biljettprisnedsättningar och skrivelser av principiell och prejudicerande natur

samt vidmakthåller avdelningens taxor i trafik med utlandet. Biträder

med expediering av trafikanter då så erfordras. Ställföreträdare för bokhållaren.

Kontorsskrivaren III. (Hjelm)

Biträder bokhållaren med granskning av utgående ärenden. Expedierar

trafikanter vid deras personliga besök. Bereder mera kvalificerade restitutionsärenden

i in- och utländsk trafik. Uppsätter för ärendenas behandling

erforderliga koncept.

Kontorsskrivaren IV. (Nordensvärd)

Bereder restitutionsärenden i utländsk trafik. Uppsätter för ärendenas

behandling erforderliga koncept.»

Vid ärendets avgörande den 18 juli 1955 beslöt järnvägsstyrelsen att, räknat

från och med den 1 juli 1955, konstituera och förordna Bladh till befattningen.

Över järnvägsstyrelsens beslut anfördes underdåniga besvär av Anna

Grahn och Elly Nordensvärd, var för sig.

Anna Grahn anförde därvid väsentligen följande.

Bladhs ordinarie tjänstetid vid statens järnvägar utgjorde enligt tjänsteförteckningen

cirka 22 år under det att hennes egen sammanlagda anställningstid

uppginge till mer än 42 år. I februari 1941 hade hon placerats på

dåvarande persontaxebyrån, nuvarande kommersiella byrån, d. v. s. avdelningen

för biljettrestitutioner. Bladh hade placerats där i juni 1945. Anna

Grahn hade utnämnts till kansliskrivare den 1 juli 1942 och till kontorsskrivare

den 1 januari 1948. Bladh hade erhållit befordran till kansliskrivare

den 1 januari 1947 och till kontorsskrivare den 1 mars 1953.

Även beträffande Bladhs och Anna Grahns teoretiska utbildning förelåge

en markant skillnad. Av hans tjänsteförteckning framginge sålunda,

att han icke förskaffat sig någon teoretisk utbildning utöver folkskolan.

Anna Grahn hade avlagt dels realexamen, dels genomgått ett flertal speciella

kurser i engelska, franska och tyska språken och genom resor och utlandsstudier

förskaffat sig ytterligare utbildning i dessa ämnen. År 1931

hade hon erhållit Fredrika Bremerförbundets stipendium för språkstudier

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

i England, vilka hon bedrivit vid Kensington College i London, och år 1937

ett S.J.-stipendium för samma studier. Under åren 1937—39 hade hon tjänstgjort

vid Swedish Travel Bureau i London och år 1951 vid Nordisk Voyages

1 Paris.

Genom vad Anna Grahn sålunda anfört finge hon med hänsyn till de krav

som uppställdes för befordran till ifrågavarande tjänst anses mera förtjänt

och bättre skickad att förekomma till den ifrågavarande befattningen.

Elly Nordensvärd anförde i sin besvärsskrift att för tjänstgöringen å kommersiella

byråns restitutionsavdelning en allsidig och kvalificerad tjänstgöring

inom statens järnvägars resehyråorganisation finge anses vara av

stor betydelse. Efter flerårig tjänstgöring vid statens järnvägars resebyrå i

Stockholm hade hon såsom kansliskrivare erhållit omplacering från och

med den 1 maj 1950 till restitutionsavdelningen, där hon sedermera och

samtidigt med Bladh erhållit befordran till kontorsskrivare. Med hänsyn

till sin i förhållande till särskilt Bladh men jämväl övriga medsökande till synes

mera allsidiga och kvalificerade utbildning och tjänstgöring hemställde

hon, att konstitutorial å ifrågavarande befattning som bokhållare måtte för

henne utfärdas.

Järnvägsstyrelsen anmälde i infordrad förklaring den 30 augusti 1955,

att den till befattningen utnämnde förklarat sig icke önska avgiva eget

yttrande, samt anförde väsentligen följande:

Ifrågavarande tjänst vore placerad på den avdelning av styrelsens kommersiella^

byrå, som handlade ärenden angående återbetalning av biljettavgifter

i såväl in- som utländsk trafik. Genom den avsevärda ökning av ärenden

i utländsk trafik som inträtt, sedan SJ år 1950 biträtt en överenskommelse

om återbetalning av biljettavgifter in. in. i internationell trafik samt

år 1953 även anslutit sig till tilläggsbestämmelser i bilaga till internationella

persontrafilcsöverenskommelsen, hade man att å byrån taga ställning

till och ansvara för behandlingen av restitutionskrav även för utländska

förvaltningars avgifter i alla sådana fall, då biljettavgift erlagts i Sverige.

Antalet ärenden i utländsk — utom nordisk — trafik hade ökat från ca

2 600 ar 1948 till ca 7 000 år 1951 och ca 10 300 år 1954. Dessa ärenden

handlades av de båda klagandena och ytterligare en tjänsteman. Efter handläggningen

överlämnades de till den utnämnde, som slutgranskade och ansvarade

för såväl dessa ärenden som ärenden i inländsk trafik.

Beträffande utnämningsdata ville styrelsen framhålla, att Anna Grahn

visserligen utnämnts till ordinarie kontorsskrivare den 1 februari 1950 under

det att Bladh utnämnts först den 1 mars 1953. Bladhs kortare tjänstetid

som kontorsskrivare uppvägdes emellertid av att han sedan den 1 maj

1951 haft vikariatsförordnande som kontorsskrivare. Elly Nordensvärd hade

innehaft ordinarie kontorsskrivartjänst under samma tid som Bladh, d. v. s.

från och med den 1 mars 1953.

Vad teoretisk utbildning anginge så vore såväl Anna Grahn som Elly

Nordensvärd visserligen överlägsna med real- respektive studentexamen

och dessutom åtskilliga kurser och utlandsvistelser, men då Bladh sedan år

1950 handhaft de på nu ifrågavarande bokhållartjänst ankommande arbetsuPP§ifterna

och även på ett tillfredsställande sätt skött tjänsten, sedan

arbetet med de utländska restitutionerna ökat, hade styrelsen ansett honom

böra före Anna Grahn och Elly Nordensvärd ifrågakomma till tjänsten. Under

hänvisning till vad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Kungl.

Maj :t måtte lämna de anförda besvären utan bifall.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

11

I anledning av järnvägsstyrelsens förklaring anförde Anna Grahn i skrit,

den 14 september 1955 till Kungi. Maj :t i huvudsak följande.

Man hade kunnat förvänta, att järnvägsstyrelsen i sitt yttrande skulle ha

lämnat något besked om anledningen till att styrelsen med förbigående av

Anna Grahn, som vore den obestridligen mera meriterade, utnämnt Bladh.

Någon sådan förklaring funnes dock icke i yttrandet. Omnämnandet av

Bladhs uppgift att »slutgranska» och taga »ansvar» för de honom anförtrodda

göromålen kunde icke förklara det företräde som lämnats Bladh,

då man icke upplystes om vilken särskild sakkunskap som skulle erfordras

för dessa uppgifter och vilken sådan sakkunskap den utnämnde skulle hava

framför Anna Grahn styrkt. Styrelsen hade heller icke antytt, att dessa uppgifter

skulle kräva särskild lämplighet eller fallenhet. I själva verket krävde

de antydda arbetsuppgifterna ingen annan kunskap eller fallenhet än den

som Anna Grahn under sin tjänstgöring på byrån haft tillfälle att visa, däri

inbegripet för bokhållartjänsten i fråga nödvändiga insikter i främmande

språk, vilka Bladh helt saknade.

Av styrelsens förklaring framginge slutligen, att styrelsen icke bestrede

riktigheten av de av Anna Grahn lämnade uppgifterna om hennes längre

tjänstetid eller hennes påpekande att hon utnämnts till kontorsskrivare mer

än fem år före Bladh. Styrelsen hade slutligen vitsordat, att hon i fråga om

teoretisk utbildning vore överlägsen Bladh. Den enda grund för utnämningen

syntes enligl förklaringen således vara, att Bladh från år 1950 handhaft

de på nu ifrågavarande bokhållartjänst ankommande arbetsuppgifterna.

Denna omständighet borde emellertid icke utgöra hinder för hennes

befordran till ifrågavarande tjänst, enär hon vore väl förtrogen med de

nämnda arbetsuppgifterna och mer meriterad än Bladh.

Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening anförde i skrift den 16

september 1955 bland annat:

Med kännedom om de kvalifikationer som Anna Grahn respektive Bladh

besutte, kunde föreningen icke finna annat än att Anna Grahn vid utnämningen

blivit orättmätigt åsidosatt. Anna Grahn hade sålunda längre

och mera kvalificerad tjänstgöring än Bladh och hennes gedigna utbildning

överstege avsevärt Bladhs.

Föreningen ägde kännedom om att järnvägsstyrelsen brukade uppmana

sina befattningshavare att deltaga i kurser, speciellt i främmande språk,

samt att genom resor och tjänstgöring utomlands förbättra sina språkkunskaper.

Meritförteckningen visade, att Anna Grahn i detta hänseende besutte

anmärkningsvärt goda kvalifikationer. Det oaktat hade vid utnämningen

icke tagits hänsyn därtill utan Anna Grahn hade fått träda tillbaka

för annan sökande, som syntes sakna insikt i främmande språk och utländska

förhållanden. Det vore uppenbart, att ifrågavarande befattning vore

av sådan beskaffenhet, att den icke kunde skötas på tillfredsställande sätt

av den som saknade språkkunskaper. Järnvägsstyrelsen hade som skäl för

att Bladh givits företräde före Anna Grahn endast anfört, att han varit

knuten till nu ifrågavarande avdelning och att hans tjänstgöring på avdelningen

bestått i kollationering och granskning. Kollationeringen bestode i

siffergranskning. Granskningen däremot vore av en annan svårighetsgrad

och kunde ej utföras på rätt sätt ulan att granskaren vore språkkunnig

och helst även hade erfarenhet av utländska förhållanden. Eftersom Bladh

saknade erforderlig insikt hade lian för granskningsarbetet måst helt förlita

sig på övriga medarbetares kunskaper och ansvar. Anna Grahn däremot

hade förvärvat erfarenhet av ifrågavarande arbete genom att uppsätta så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

dana skrivelser, som hon nu skulle få till uppgift att granska, vilket måste

på ett helt annat sätt kvalificera henne för de med tjänsten förenade uppgifterna.

Föreningen ville därför instämma i Anna Grahns besvär och hemställa

om bifall till desamma.

Elly Nordensvärd inkom med utförliga påminnelser, vari hon sammanfattningsvis

anförde, att, enär överklagade befattningen ostridigt vore avsedd

för tjänsteman, som sysslade med utländska restitutionsärenden, hon

icke kunde finna annat än att hon vid jämförelse med den utnämndes och

Övriga sökandes utbildning och tidigare verksamhet av betydelse för befattningen

i fråga borde givas företräde till densamma.

Den 28 oktober 1955 återremitterade Kungl. Maj :t i anledning av vad i

målet förekommit samtliga handlingar till järnvägsstyrelsen som i förnyat

utlåtande den 3 december 1955 anförde följande:

Med anledning av att Anna Grahn i sin besvärsskrift efterlyst en förkiaring''

till att styrelsen utnämnt Bladh ville styrelsen, under åberopande av

sitt tidigare utlåtande, framhålla, att styrelsen ansett Bladh böra ifrågakomma

före de klagande, bland annat enär han under de senaste fem åren

på ett tillfredsställande sätt fullgjort alla de med den nu uppflyttade tjänsten

förenade göromålen. I dessa inginge företrädesvis granskning av de ersättningar

som uträknats av de sju tjänstemän, som det ålåge att bereda

restitutionsärenden i inländsk, nordisk och övrig utländsk trafik. Detta arbete

i förening med det ansvar för beloppens riktighet, som fölle på de kontrollerande

tjänstemännen, hade till sin art och omfattning med åren blivit

så krävande, att det motiverat den nu genomförda uppflyttningen av den av

Bladh innehavda kontorsskrivartjänsten till bokhållartjänst.

Som regel plägade innehavare av tjänst, som på grund av utvecklingen

uppflyttades i lönegrad, få befordran till den höjda tjänsten. Det finge då

även anses obilligt, att, när en tjänst ansåges böra betalas med högre lön,

innehavaren av tjänsten skulle flyttas undan till andra arbetsuppgifter, i

synnerhet då, såsom i detta fall vore förhållandet, vederbörande hade ungefär

samma anställningstid som den äldsta av de klagande och vore väl

skickad och lämplig för arbetsuppgifterna i fråga.

Anna Grahn och Elly Nordensvärd hade jämte en tredje tjänsteman hittills

endast sysslat med beredning av restitutionsärenden i utomnordisk trafik.

Klagandenas överlägsenhet i fråga om språkkunskaper hade i förevarande

fall dock icke kunnat tillmätas avgörande betydelse, enär det visat

sig att Bladh, utan att kunna åberopa betyg från avlagda examina eller

genomgångna språkkurser, likväl efter hand tillägnat sig språkkunskaper,

som vore fullt tillräckliga för bestridande av ifrågavarande bokhållartjänst.

Da Bladh i fråga om skicklighet och lämplighet för tjänsten enligt styrelsens

mening vore klagandena överlägsen, hemställde styrelsen, att besvären

måtte lämnas utan bifall.

Elly Nordensvärd framhöll i skrift den 7 december 1955, att den av järnvägsstyrelsen

vitsordade ökningen av antalet utländska restitutionsärenden,

vilken föranlett överklagade tjänstens inrättande, i främsta rummet finge

anses beröra henne och Anna Grahn, vilka under de senaste åren närmast

svarat för det kvalificerade arbetet med dylika ärendens beredning. Bladh

hade veterligen aldrig sysslat med beredning av utländska restitutionsärenden

med tillhörande skriftväxling på främmande språk, för vilka arbets
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

13

uppgifter han för övrigt saknade de oundgängligen nödvändiga språkkunskaperna.

Man syntes kunna fråga sig, huruvida det kunde anses skäligt,

att hon, som — förutom väl vitsordad tjänstgöring — kunde åberopa meriterande

språk- och resebyråutbildning, vid tillsättandet av en befattning,

som ostridigt inrättats för handläggning av utländska ärenden, skulle stå

tillhaka för en tjänsteman utan någon dylik utbildning.

I en skrift den 10 december 1955 bemötte Anna Grahn punkt för punkt

vad järnvägsstyrelsen anfört om arbetet med kollationering och granskning

på restitutionsavdelningen och vidhöll sitt i besvären framställda yrkande.

Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening slutligen anförde i skrivelse

den 10 december 1955 efter samråd med Yrkeskvinnors samarbetsförbund

bland annat följande.

Anna Grahn, som under femton år handlagt såväl inländska som utländska

restitutionsärenden, hade när Bladh placerades på restitutionsavdelningen

fått sätta denne in i arbetet. Bladh hade själv aldrig berett utländska

ärenden eller avfattat koncept på främmande språk utan endast handlagt

inländska ärenden.

Den ambition som bevisades av de betyg och intyg från genomgången

realskola och den mångfald språkkurser Anna Grahn genomgått syntes icke

värdesättas vid jämförelse med Bladh. Den olustkänsla, vantrivsel och besvikelse,

som Anna Grahn kände inför styrelsens bedömning och värdesättning

av hennes kvalifikationer, vore icke ägnad att befrämja intresse för

och trivsel i arbetet. Tjänstemannaföreningen kunde därför icke finna, att

järnvägsstyrelsens utnämning av Bladh vore sakligt och rättvist grundad,

varför föreningen hemställde om bifall till Anna Grahns besvär.

Ärendet avgjordes i konselj den 27 januari 1956. Kungl. Maj :t fann därvid

besvären icke föranleda ändring i järnvägsstyrelsens överklagade beslut. Föredragande

departementschef var statsrådet Andersson.

Järnvägsstyrelsen har i sitt andra utlåtande uppgivit, att granskningsarbetet

i förening med det ansvar för beloppens riktighet, som faller på de

kontrollerande tjänstemännen, till sin art och omfattning med åren blivit

så krävande, att det motiverat uppflyttningen av den av Bladh innehavda

kontorsskrivartjänsten till bokhållartjänst, samt att som regel innehavaren

av tjänst, som på grund av utvecklingen uppflyttades i lönegrad, plägade

få befordran till den höjda tjänsten. Denna princip finner jag icke generellt

godtagbar. Om nämligen — såsom i detta fall — en ny befattning såsom

bokhållare inrättas i ett statlig verk på en avdelning, där det tidigare

funnits fyra kontorsskrivare, bör ingen av dessa anses självskriven till befattningen.

Utnämningsärendet bör i vanlig ordning prövas under hänsynstagande

till samtliga sökandes förtjänst och skicklighet. — I sitt första utlåtande

har järnvägsstyrelsen anfört, att ifrågavarande tjänst är placerad

på den avdelning av styrelsens kommersiella byrå, som handlägger ärenden

angående återbetalning av biljettavgifter i såväl in- som utländsk trafik,

och att till bokhållarens åligganden hör att, sedan kontorsskrivarna handlagt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

ärendena, slutgranska och ansvara för dessa ärenden. Enligt statsbanornas

kvinnliga tjänstemannaförening har denna granskning däremot utförts av

andra tjänstemän än den till befattningen utnämnde. Uppenbart är i varje

iall att vissa av dessa ärenden förutsätta språkkunskaper hos den som skall

i egentlig mening slutgranska och ansvara för dem. Anmärkningsvärt är då

att Anna Grahn, som både genom kurser och utlandsvistelser skaffat sig

en omfattande språkutbildning, skall nödgas stå tillbaka för en befattningshavare,

som i fråga om språkkunskaper icke kan åberopa några som helst

meriter. Det är av vikt, att även statliga företag vinnlägga sig om att i

största möjliga utsträckning uppmuntra de anställdas intresse för vidareutbildning.

Ifrågavarande utnämning verkar icke stimulerande på denna

självverksamhet. Därtill kommer, att Anna Grahn vid tidigare befordringar,

både till kansliskrivare och till kontorsskrivare, i turordning varit cirka

fem år före Bladh. Jag anser därför, att grundsatsen om förtjänst och skicklikhet

icke tillbörligen beaktats vid besvärsärendets avgörande. På grund

härav har jag inom utskottet yrkat anmälan jämlikt § 107 regeringsformen

mot föredragande departementschefen, statsrådet Andersson.

III*

(Protokoll över finansärenden den 30 december 1955.)

av herrar Weiland, Ragnar Bergh, Ollén, Håstad, Svensson i Ljungskile,

Nordkvist i Kalmar och Stenberg, vilka ansett, att utskottet bort uttala:

År 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att

tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning om provisorisk lagstiftning

rörande avbetalnings- och förskottsköp samt därmed sammanhängande

spörsmål. I de direktiv för utredningen, som lämnades i anförande av statsrådet

Sköld till statsrådsprotokollet, framhölls, att en minskning av kredithandeln

skulle i en inflationsartad högkonjunktur utlösa samma verkningar

som ett ökat sparande. I samband med strävanden att uppmuntra sparandet

och minska kreditgivningen syntes det därför, hette det vidare i statsrådets

anförande, vara i hög grad värt att undersöka, om åtgärder kunde vidtagas

för att minska avbetalningshandelns omfattning.

I sitt samma år avgivna betänkande (SOU 1949: 38) framhöllo de sakkunniga,

att den begränsning av avbetalningshandelns omfattning, som kunde

finnas vara ur allmän synpunkt önskvärd, borde åstadkommas genom

höjning av kontantinsatsen och förkortning av kredittiden. De sakkunniga

ansågo emellertid, att önskade skärpningar i avbetalningsvillkoren borde

åstadkommas icke genom lagstiftningsåtgärder utan genom att man sökte

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Wahlund, Georg Pettersson

Disen, Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson, Ollén och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Norén i Nyadal, Håstad, Jonsson i Haverö

Svensson i Ljungskile, Nordkvist i Kalmar, Gustafsson i Bogla, fru Svedberg herrar

Larsson i Hedenäset och Stenberg. 6*

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

15

förmå avbetalningssäljarna att frivilligt genomföra sådana skärpningar. Som

skäl härför anfördes det otillfredsställande i att genom lagstiftningsåtgärder

söka ingripa reglerande på ett så vidsträckt och detaljrikt område,

som det här vore fråga om.

Överenskommelser om dylika frivilliga skärpningar kunde enligt de sakkunniga

på grund av detaljhandlarkårens stora omfattning icke gärna träffas

direkt med de individuella detaljhandlarna. Ej heller syntes det lämpligt,

att avtalen träffades med fabrikanter och importörer av avbetalningsvaror.

De sakkunniga ifrågasatte nämligen, huruvida fabrikanterna och importörerna

skulle kunna i sin tur binda återförsäljarna vid de skärpta villkoren.

Ofta nog skulle måhända återförsäljarna föranlåtas att i sina avbetalningskontralct

med kunderna låta mildare villkor inflyta, »och detta skulle de

kunna göra utan risk för påföljder av något slag, eftersom det väl näppeligen

kunde fordras av leverantörer och importörer, att de skulle förvägra

en tredskande återförsäljare fortsatta leveranser el. dyl. och på så sätt kanske

förlora en god kund». De sakkunniga funno det därför vara att föredraga, att

ifrågavarande överenskommelser träffades med sammanslutningarna inom

de branscher, där avbetalningshandel i någon nämnvärd omfattning förekomme.

I betänkandet diskuterades, huruvida överenskommelser med branschorganisationerna

kunde tänkas bliva effektiva. Branschorganisationernas

egna medlemmar förmodades i stor utsträckning komma att respektera

överenskommelser, under förutsättning att villkoren bleve något så när allmänt

tillämpade inom branschen. Beträffande avbetalningssäljare utanför

organisationerna uttalades, att själva den omständigheten, att ett antal säljare

kunde komma att draga köpare till sig med hjälp av förmånligare

villkor än de organiserade säljarna finge tillämpa, måhända kunde befaras

medföra, att vissa branschorganisationer komrne att visa sig obenägna att

binda sina medlemmar.

De sakkunniga hade emellertid genom överläggningar med talrika representanter

för olika branscher och branschorganisationer kommit till den

uppfattningen, att även de utanför branschorganisationerna stående firmorna

vanligen följde de inom branschen allmänt tillämpade reglerna, överenskommelser

av föreslagen typ troddes därför icke vara omöjliga på den

grund, att en del avbetalningssäljarfirmor icke tillhörde vederbörande

branschorganisation. Avtal kunde vidare träffas direkt med större enskilda

firmor utanför branschorganisation. De sakkunniga förordade, att kommerskollegium

finge å statens vägnar föra förhandlingar och sluta avtal. Åt kommerskollegium

kunde överlåtas att i varje särskilt fall finna den bästa vägen

för överenskommelse.

Fördelarna med en frivillig åstramning av avbetalningsvillkoren ansågo

de sakkunniga vara så stora i jämförelse med varje form av lagstiftning, att

man borde överväga lagstiftning först om det skulle visa sig omöjligt att

träffa frivilliga överenskommelser eller om träffade överenskommelser icke

skulle hållas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Den 22 september 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommerskollegium att,

på sätt de sakkunniga föreslagit, upptaga förhandlingar om skärpning av

villkoren för avbetalningsköp och låneköp samt om inskränkning i kontokrediten.

Uppdraget skulle i första hand avse vissa av utredningen behandlade

branscher och artiklar. Kommerskollegium upptog i anledning härav

omedelbart förhandlingar med Sveriges automobilhandlareförbund, vilka

förhandlingar efter hand utvidgades till att innefatta också Sveriges automobilindustriförening

och Sveriges automobilimportörförbund. Förhandlingarna

ledde till en den 15 februari 1951 dagtecknad överenskommelse mellan

kommerskollegium och automobilhandlarförbundet om regler för avbetalningshandeln

inom bilbranschen.

Kärnan i överenskommelsen utgöres av föreskrifter om minsta kontantinsats

och längsta amorteringstid. För genomförande av de härutinnan deklarerade

principerna åtog sig automobilhandlarförbundet att i samverkan

med automobilindustriföreningen och automobilimportörförbundet »införskaffa

förbindelser att tillämpa angivna principer vid detaljhandeln samt att

efter bästa förmåga övervaka tillämpning och efterlevnad av denna överenskommelse».

Importörer, som icke vore anslutna till någon av de nämnda

organisationerna, förutsattes i överenskommelsen vid behov ansluta sig till

denna och infordra förbindelser från återförsäljare, som icke vore anslutna

till automobilhandlarförbundet. — Därest åtgärder avseende speciellt bilismen

vidtoges från det allmännas sida och dessa åtgärder befunnes medföra,

att överenskommelsen icke utan allvarlig olägenhet kunde fullföljas, skulle

avtalet vara uppsägbart för envar av parterna. Om de i överenskommelsen

angivna principerna icke iakttoges och rättelse ej skedde efter tillsägelse,

skulle kommerskollegium kunna uppsäga överenskommelsen.

överenskommelsens tillblivelse kan i detalj följas i de utförliga diskuskussionsprotokoll,

som genom kommerskollegii försorg förts vid förhandlingarna.

Från automobilindustrihåll vände man sig mot alt avbetalningskrediten

inskränktes genom specialrestriktioner för bilhandeln. Från kommerskollegii

sida genmäldes, att strävandena att söka minska avbetalningshandeln

visserligen i första hand kommit att rikta sig mot bilbranschen,

men att eventuellt sedermera liknande åtgärder komme att företagas mot

andra branscher. Det tillädes, »att bilbranschens organisation (stora firmor;

all försäljning genom få tillverkare och importörer) gjorde ett avtalsslut

där jämförelsevis lätt. Därest annan för reglering bättre lämpad bransch

funnits, hade troligen förhandlingar i stället upptagits med denna». Den dåvarande

chefen för kommerskollegium, generaldirektören Gjöres, förklarade

uttryckligen, att frågan om särskilda lagstiftningsåtgärder torde komma att

tagas under övervägande, därest överenskommelse med bilhandeln icke

kunde träffas. Under förhandlingarnas gång synas företrädarna för de enskilda

organisationerna i allt väsentligt ha nödgats böja sig för de statliga

kraven.

Överenskommelsen slöts ursprungligen på ett år, räknat från den 15

februari 1951. Automobilhandlarförbundets medlemmar (då 511 st.), vilka

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

17

beräknades svara för ca 85 procent av den totala omsättningen inom bilhandeln,

förbundo sig skriftligen att iakttaga överenskommelsen. Likadana förbindelser

synas ha avgivits av samtliga utanför automobilhandlarförbundet

stående bilhandlare (enligt uppgift då 374 st.). -— I februari 1952 avtalades,

att överenskommelsen skulle fortsätta att gälla tills vidare. Den har upphävts

först genom en ny överenskommelse av den 20 december 1955, som kommer

att beröras närmare nedan.

Genom cirkulärskrivelse i juni 1953 erinrade kommerskollegium samtliga

bilfirmor om överenskommelsen och framhöll, att avsteg från densamma

torde kunna komma att betraktas såsom anledning att ompröva statsmakternas

inställning till frågan om kreditgivning för bilhandeln.

1 skrivelse till finansministern den 5 september 1955 föreslog stabiliseringsnämnden

— under ordförandeskap av kommerskollegii nuvarande chef,

generaldirektören Malmfors — lagstiftning rörande obligatoriska betalningsvillkor

vid avbetalningsköp såsom ett komplement till den förda kreditpolitiken.

Nämnden framlade i en promemoria ett lagförslag, enligt vilken

Konungen skulle äga bemyndigande att utfärda föreskrifter om obligatorisk

kontantinsats och maximerad betalningstid. Betalningsvillkoren borde kunna

anpassas efter växlingarna i det ekonomiska läget. Som påföljd för den

säljare, som bröte mot lagbestämmelserna, föreslogs, att förbehåll om bibehållen

äganderätt till godset eller om rätt att återtaga detsamma skulle vara

utan verkan. Med hänsyn till ägareförbehållets betydelse för säljaren ansåg

stabiliseringsnämnden detta vara ett lämpligt korrektiv, ägnat att bringa

kreditregleringen till efterlevnad. Korrektivet vore vidare automatiskt verkande

och skulle därför göra en omfattande kontrollapparat överflödig. —

Stabiliseringsnämnden hemställde, att förslag måtte framläggas för 1955

års riksdag.

Promemorian remitterades till en rad myndigheter och organisationer.

Förslaget om lagstiftning tillstyrktes eller lämnades utan mera väsentliga

erinringar allenast av ett fåtal remissinstanser, bland dem socialstyrelsen,

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt LO. Åtskilliga organ

vände sig mot att i promemorian icke redovisades skälen till att man —

trots de här ovan anförda uttalandena av 1949 års sakkunniga — föredrog

lagstiftning framför frivilliga överenskommelser.

Kommerskollegium (under ordförandeskap av kommerserådet Böös)

framhöll, att det visserligen ville synas, som om 1951 års överenskommelse

icke haft åsyftad verkan, eftersom försäljningen av bilar under de senaste

åren varit större än någonsin, men att det å andra sidan icke vore uteslutet,

att allmänhetens bilköp skulle ha varit ändå större, därest överenskommelsen

icke funnits. Kommerskollegium ansåg överenskommelser vara att föredraga

framför lagstiftning samt förklarade sig ha de bästa erfarenheter av

1951 års överenskommelse med automobilhandlarförbundet.

Väsentligen samma inställning till problemet som kommerskollegium

redovisade eu rad andra remissinstanser, bland dem åtskilliga handelskainrar,

automobilhandlarförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges gros
2

Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. ''2 avd. Nr 8

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

sistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund,

TCO och Sveriges lantbruksförbund. Automobilhandlarförbundet

uttalade, att 1951 års överenskommelse enligt förbundets uppfattning

haft anmärkningsvärt god verkningsgrad. Förbundet förklarade sig berett

till nya överläggningar med kommerskollegium angående formerna för en

eventuell effektivisering av 1951 års överenskommelse.

Kungl. Maj:t uppdrog den 28 oktober 1955 åt statssekreteraren i handelsdepartementet

Kurt Holmgren att genom förhandling med näringslivets

organisationer skyndsamt utröna förutsättningarna för frivilliga överenskommelser

om begränsning av avbetalningshandeln.

Enligt uppgift i »Från departement och nämnder» nr 1/1956 har Holmgren

hållit överläggningar med olika detaljistsammanslutningar inom bl. a.

bil-, cykel-, möbel-, radio- och pianobranscherna. Det uppges där vidare, att

vissa organisationer haft att räkna med betydande outsidergrupper och därför

varit mindre benägna att binda sig vid avtal, som enligt deras uppfattning

skulle försämra medlemmarnas konkurrensläge i förhållande till utomstående.

För att under sådana förhållanden få till stånd uppgörelser har

man tagit kontakt med fabrikant- och importörsammanslutningar — i vissa

fall även enskilda fabrikant- och importföretag — för att försäkra sig om

deras medverkan.

Genom beslut den 9 december 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt Holmgren

att — under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande — underteckna överenskommelser

med berörda branschorganisationer om regler för avbetalningshandeln.

I enlighet härmed överlämnade Holmgren med skrivelse den 23 december

1955 till Kungl. Maj :t för prövning överenskommelser med automobilhandlarförbundet,

Cykel- & sporthandlarnas riksförbund samt Sveriges radiohandlares

riksförbund om regler för avbetalningshandeln. Kungl. Maj:t

godkände genom beslut den 30 december 1955 (finansärende nr 66, föredragande

statsrådet Sträng) ifrågavarande överenskommelser samt uppdrog

åt kommerskollegium att följa överenskommelsernas tillämpning och

verkningar. Motsvarande godkännande lämnade Kungl. Maj:t den 20 januari

1956 beträffande överenskommelser med Sveriges motorcykelhandlares

riksförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund och Sveriges pianoförbund.

Vidare har Kungl. Maj :t genom beslut den 10 februari 1956 godkänt

en med skilda företag och organisationer träffad överenskommelse

om regler för avbetalningshandeln med tvättmaskiner.

I dessa 1955 och 1956 träffade överenskommelser förbinda sig branschorganisationerna

att verka för att vid detaljhandelsförsäljning av ifrågavarande

varuslag vissa principer tillämpas. Dessa innebära, att vid avbetalningsköpen

närmare angiven procentuell del av vederlaget skall utgivas

kontant samt att en likaledes närmare angiven kredittid icke får överskridas.

Vidare föreskrives, att reklam för avbetalningsköp icke bör förekomma.

Den av Holmgren den 20 december 1955 ingångna överenskommelsen angående

avbetalningshandeln inom bilbranschen är delvis annorlunda utfor
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

19

mad än den av kommerskollegium år 1951 ingångna överenskommelsen. Sålunda

ha kraven på minsta kontantinsats och längsta amorteringstid skärpts.

Vidare fanns i 1951 års överenskommelse beträffande de avtalade principernas

tillämpning endast det ovan nämnda åtagandet av automobilhandlarförbundet

att införskaffa förbindelser från detaljhandlare samt att efter bästa

förmåga övervaka tillämpning och efterlevnad av överenskommelsen. I 1955

års överenskommelse ha tillämpningsföreskrifterna byggts ut på sätt framgår

av följande avtalspunkter:

8. Sveriges Automobilhandlareförbund åtager sig att — där så erfordras

i samverkan med Sveriges Automobilindustriförening och Sveriges Automobilimportörförbund

— från bilhandlarna, vare sig de äro medlemmar i Sveriges

Automobilhandlareförbund eller icke, infordra förbindelser att tillämpa

ovan angivna grundsatser vid försäljning av automobiler, att underkasta

sig den kontroll, som sägs i punkt 9 här nedan, samt att i händelse av överträdelse

av vad ovan i punkterna 2, 3, 4 eller 5 föreskrivits, för varje fordon,

som sålts i strid mot däri angivna villkor, utgiva ett skadestånd till

Sveriges Automobilhandlareförbund om 2 000 kronor. Influtna skadeståndsbelopp

skola, i den mån de icke tagas i anspråk för bestridande av de med

kontrollen förenade kostnaderna, överlämnas till Svenska Vanförevårdens

Centralkommitté.

Bilhandlare, som icke är medlem av Sveriges Automobilhandlareförbund,

må inlämna i föregående stycke omförmäld förbindelse till bilfabrikant eller

bilimportör, för vilken han är återförsäljare.

Uppkommer tvist mellan Sveriges Automobilhandlareförbund och bilhandlare,

vilken avlämnat förbindelse som ovan sägs, om tillämpningen av

detta avtal, skall tvisten, därest part så önskar, underkastas skiljedom.

9. Sveriges Automobilhandlareförebund åtager sig slutligen att i samverkan

med Sveriges Automobilindustriförening och Sveriges Automobilimportörförbund

vidtaga åtgärder för att genom auktoriserad revisor eller annan

kompentent person kontrollera att de i denna överenskommelse intagna

grundsatserna tillämpas. Härav föranledda kostnader skola bestridas av medel,

som influtit i form av skadestånd enligt punkt 8 eller, därest sådana

medel saknas, av Automobilhandlareförbundet.

10. Sveriges Automobilhandlareförbund skall på begäran av Kungl. Kommerskollegium

lämna uppgifter om inkomna förbindelser, skedda överträdelser

samt vidtagna åtgärder för att kontrollera att de i denna överenskommelse

intagna grundsatserna tillämpas.

Beträffande avtalets giltighet stadgas:

11. Denna överenskommelse gäller under eu tid av ett år räknat från och

med dagen för undertecknandet. Förhandlingar angående fortsatt giltighet

av överenskommelsen skola upplagas i god tid och senast tre månader före

avtalstidens utgång.

12. Inträffa omständigheter, som medföra, att överenskommelsen icke

utan allvarlig olägenhet kan fullföljas, må uppsägning ske med en månads

varsel. Vid ingåendet av denna överenskommelse förutsattes, att om avbetalningshandeln

av lagstiftaren görcs till föremål för reglering i penningpolitiskt

syfte, lagstiftningen icke skall göras tillämplig på bilhandlare, som

omfattas av avtalet.

Den sista meningen i punkt 12 saknar motsvarighet i 1951 års avtal. Liksom

1951 års avtal bar 1955 års avtal genom påteckning biträtts av automobilimportörförbundet

och automobilindustriföreningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Motsvarande avtal för andra branscher lia givits mindre detaljerad utformning.

Sålunda saknas i alla övriga avtal bestämmelser om branschorganisations

skyldighet att svara för kontrollkostnader och rätt att utfå »skadestånd».

Samtliga avtal innehålla däremot klausuler av samma lydelse som

punkt 12 i automobilbranschöverenskommelsen. Inga andra organisationer

än automobilhandlarförbundet och pianoförbundet ha ålagts att infordra

förbindelser från icke organiserade detaljhandlare. Fabrikant- och

importörorganisationer ha i regel på avtalen tecknat förbindelser att sörja

för att deras medlemmar vid leveranser till detaljhandlarna »anbefalla» tilllämpning

av bestämmelserna. Där någon sådan organisation icke funnits

eller där någon mera betydande fabrikant icke varit ansluten, ha motsvarande

förbindelser fått tecknas av vederbörande företag.

Ändamålet med de nu behandlade överenskommelserna — kredithandelns

minskning — måste under nuvarande ekonomiska konjunktur anses värt att

eftersträva. Därmed är dock icke sagt, att detta ändamål bör främjas med

varje medel, som medför önskad effekt.

Att Kungl. Maj :t föredragit överenskommelser med branschorganisationer

framför lagstiftning har tydligen föranletts bl. a. av en — icke minst

inom det enskilda näringslivet — utbredd motvilja mot ingrepp genom

tvingande lagbestämmelser. Konstitutionsutskottet vill ej heller göra gällande,

att lagstiftning principiellt bör väljas framför överenskommelser med

enskilda medborgare eller deras organisationer. Därest Kungl. Maj:t, såsom

redan tidigare — ehuru mestadels under kriser —- upprepade gånger

förekommit, slår in på överenskommelsernas väg, måste emellertid de speciella

konsekvenserna av en på dylikt sätt utformad reglering noga övervägas.

Fastän det formellt icke är fråga om lagstiftning, är överenskommelsernas

likhet med lagstiftningsakter iögonfallande. Det rör sig i båda fallen

om statligt auktoriserade normer för medborgarnas handlande. Likheten

framträder tydligast, när en överenskommelse förses med bestämmelser om

påföljd av överträdelser.

överenskommelser av detta slag äro icke jämställda med privaträttsliga

avtal. Också när normgivningen iklädes det privata avtalets form, är det i

realiteten fråga om lagstiftning. För dessa överenskommelsers utformning

bära statens organ samma ansvar som för innehållet i de regelkomplex, vilka

etiketteras som lagar eller förordningar. I den utsträckning överenskommelserna

behandla ämnen, varom statsmakterna kunnat lagstifta, kan staten

därför icke ursäkta förekomsten av sakligt olämpliga eller formellt oriktiga

bestämmelser med att bestämmelserna påyrkats av statens motpart.

Av de här ovan behandlade bestämmelsernas förhistoria framgår, att staten

vid deras tillkomst haft ett sådant övertag i hotet om lagstiftning, att

organisationerna i allt väsentligt nödgats böja sig för statens krav. Under

dylika omständigheter tillkomna överenskommelser kunna knappast anses

vara i ordets egentliga mening frivilliga. Under de förhandlingar, som före
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

21

gått överenskommelserna, ha vederbörande branschorganisationer visserligen

haft tillfälle att framföra sina synpunkter. Det kan även så vara, att

dessa synpunkter i viss utsträckning beaktats vid överenskommelsernas utformning.

Men åtminstone beträffande bilhandeln är det uppenbart, att ett

antal avbetalningssäljare, som av skilda anledningar icke tillhöra branschorganisationer,

blivit förelagda normer, i vilkas utformning de ej haft tillfälle

att deltaga. För många har det framstått, att metoden med »frivilliga

överenskommelser» strider mot andan i gällande lagstiftning mot konkurrensbegränsning.

Kungl. Maj:t har väl i själva verket genom ifrågavarande

överenskommelser skapat en form av karteller. Det kan heller icke uteslutas,

att enskild organisation vid förhandlingar med statsorgan i överlägsen

maktställning kan frestas att — för bevarande av möjligheten till fortsatt

»välvillig» behandling från statens sida -—■ gå längre i eftergifter än vad

organisationen lagstiftningsvägen kunnat behöva räkna med.

I det här sammanhanget vill utskottet framhålla, att den nuvarande ordningen

för ingående av överenskommelser utesluter representation av konsumentgruppens

intressen.

Betänklig förefaller metoden att inskriva bestämmelser om en »skadestånds»-påföljd,

vars tillämpning dessutom lagts i händerna på branschorganisation.

»Skadeståndet» fyller väsentligen samma funktion som bötesstraffet

för överträdelser av författningsbestämmelser. Den egendomliga

konsekvensen blir, att en avbetalningsförsäljning, som i och för sig är fullt

laglig, kan medföra en av Kungl. Maj :t godkänd påföljd, som i realiteten

kan jämställas med böter. Det blir här fråga om utövande av tvång utan stöd

av lag. Man frågar sig, om regler rörande »skadestånd» och dyrbar kontrollapparat

icke inneburit mera våld än nöden krävt.

Mycket anmärkningsvärd synes föreskriften, att vid överenskommelsers

ingående förutsatts, att, om avbetalningshandeln av lagstiftaren göres till

föremål för reglering i penningpoliti.skt syfte, lagstiftningen icke skall

göras tillämplig på detaljhandlare, som omfattas av avtalet. Här ställes man

inför frågan, huruvida föreskriften är att fatta som en utfästelse av Kungl.

Maj:t rörande innehållet i eventuell framtida lagstiftning. Om så är fallet,

blir nästa fråga, huruvida Kungl. Maj :t ägt befogenhet att lämna dylik utfästelse.

Utskottet anser, att Kungl. Maj :t icke har möjlighet att ens för

den korta tid, som här varit aktuell, göra inskränkande lagstiftningsutfästelser.

Därest den nu diskuterade föreskriften skall tolkas icke som en utfästelse

utan som ett blott konstaterande om ett antagande, som avtalskontrahenterna

gemensamt gjort, då de träffade överenskommelserna, är blott att

säga, att föreskriften av detaljhandlarna säkerligen fattats som en bindande

utfästelse och att den i denna utfästelse liggande garantien otvivelaktigt

verksamt bidragit till att detaljhandlarna accepterat överenskommelserna.

Statens företrädare kunna icke ha undgått att inse, att föreskriften

kunnat uppfattas på detta sätt, och föreskriften måste därför, om staten

icke avsett att lämna någon bindande utfästelse, betecknas såsom vilseledande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Vid förhandlingarna om »frivilliga överenskommelser» torde närmast

en lag, liknande den av stabiliseringsnämnden föreslagna, ha varit aktuell

som alternativ till överenskommelserna. En dylik lag har Kungl. Maj :t emellertid

icke kunnat utfärda utan riksdagens samtycke. Att Kungl. Maj :t icke

kan lämna några utfästelser om innehållet i lag, som stiftas av Kungl. Maj :t

och riksdagen gemensamt, är ställt utom allt tvivel. Utskottet kan svårligen

tänka sig, att Kungl. Maj :t skulle kunna lagstifta om begränsning av avbetalningshandeln

utan riksdagens medverkan.

Konstitutionsutskottet finner, såsom här utvecklats, de ifrågavarande

överenskommelserna vara av sådan karaktär, att utskottet anser sig böra

hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande

departementschefen, statsrådet Sträng.

IV*

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 20 maj 1955 och den 17 februari 1956.)

av herrar Yngve Nilsson, Håstad, Swedberg, Svensson i Ljungskile och

Hammar, vilka ansett, att utskottet bort uttala följande:

Pastoratsindelningssakkunniga avgåvo den 26 februari 1953 betänkande

(SOU 1953: 11) med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella

pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen m. m.

Till ledning för det bestämmande av ny indelning och organisation, som

åsyftats med utredningen, uppställde de sakkunniga vissa normer, som för

tätortspastoratens del i sammanfattning inneburo följande:

Folkmängd Antal präster

2 000—4 000 .......................... 1

Upp till 9 000 .......................... 2

» » 15 000 .......................... 3

» » 22 000 .......................... 4

» » 30 000 .......................... 5

Minimifolkmängden 2 000 kunde behöva underskridas i fråga om pastorat,

där folkmängden vore växande och det med någon visshet kunde förväntas,

att den inom nära framtid överskrede minimifolkmängden.

Maximifolkmängden kunde behöva överskridas vid relativt liten areal.

Folkmängdstalet kunde i övrigt behöva jämkas för vinnande av anslutning

till den borgerliga kommunens gränser eller med hänsyn till antalet

vårdplatser, som vore beläget inom pastoratet och för vilket den andliga

vården skulle ankomma på församlingsprästerskapet i tjänsten.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Englund, Damström, Wahlund, Georg Pettersson,

Erik Olsson, Ollén, Elfving, Sörlin, Yngve Nilsson och Sigfrid Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast, Norén i Nyadal,

Håstad, Swedberg, Spångberg, Svensson i Ljungskile, Larsson i Julita och Hammar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

23

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande gjordes vissa

invändningar mot de i betänkandet föreslagna normerna. Från olika håll

föreslogos andra relationer mellan folkmängdstal och antal prästtjänster.

Statskontoret uppställde sålunda följande skala för tätortspastorat:

en präst upp till 5 000 invånare

två präster » » 11 000 »

tre » » » 18 000 »

fyra » » » 26 000 »

fem » » » 35 000 »

och föreslog därjämte, att folkmängdsgränsen för storstadspastoraten skulle

kunna ökas upp till 45 000 invånare med sex präster.

I motsatt riktning gick ett yttrande från Svenska pastoratens riksförbund,

som ansåg, att tätortspastorat borde delas, då de uppnådde 20 000 invånare,

samt föreslog för sin del följande skala:

en präst upp till 3 000 invånare

två präster » » 6 000 »

tre » )> » 10 000 »

fyra » » » 15 000 »

fem » » » 20 000 »

Genom skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte inhämtade Kungl. Maj :t

kyrkomötets yttrande rörande en reform av den territoriella pastoratsindelningen

och den församlingsprästerliga organisationen i riket m. m. I yttrande

framhöll kyrkomötet (skrivelse nr 34, jfr särskilda utskottets betänkande

nr 1), att jämkningar i de av pastoratsindelningssakkunniga föreslagna

normerna vore nödvändiga, om icke församlingsvården i ett flertal

fall skulle eftersättas. Generella regler för sådana jämkningar kunde svårligen

angivas. Kyrkomötet gav emellertid sin anslutning till de uppställda

folkmängdstalen med det förbehållet, att den angivna progressiviteten minskade

eller bortfölle i de fall, där det ökade befolkningstalet icke medförde,

att de anställda prästerna var för sig lättare kunde medhinna pastoralvården

bland ett större antal människor. Kyrkomötet avstyrkte bestämt, att det

i något avseende gjordes svårare än hittills för storstadsförsamlingarna att

erhålla präster. Kyrkomötet förordade, att nya prästerliga befattningar inrättades

i storstäderna i minst samma utsträckning som dittills.

Brännkyrka församling införlivades med Stockholms stad 1913 och hade

då 25 216 invånare. Vid 1930 års utgång hade befolkningssiffran i församlingen

ökat till nära 50 000. Församlingen delades 1931 i Brännkyrka och

Enskede församlingar, var och en utgörande ett pastorat. Folkmängdsökningen

fortsatte, och vid utgången av 1954 hade de båda församlingarna tillsammans

259 200 invånare. Frågan om delning av församlingarna hade då

länge varit aktuell och gjorts till föremål för upprepade utredningar och

förslag. I församlingarna funnos då 2 kyrkoherdar, 9 komministrar och 8

kyrkoadjunkter, alltså tillhopa 19 fasta prästtjänster.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Genom beslut den 20 maj 1955 beslöt Kungl. Maj :t på hemställan av föredraganden,

statsrådet Persson, att med verkan fr. o. m. 1957 dela de båda

församlingarna i sex nya församlingar, var och en ett pastorat för sig:

Hägersten, Brännkyrka, Vantör, Enskede, Skarpnäck och Farsta. I dessa

sex församlingar skulle finnas tillhopa 31 fasta prästtjänster: 6 kyrkoherdar,

12 komministrar och 13 kyrkoadjunkter.

Genom samma beslut föreskrevos vidare vissa andra förändringar i den

prästerliga organisationen i Stockholms stift. En för Klara församlings

pastorat och Jakobs församlings pastorat gemensam kyrkoadjunktstjänst

skulle sålunda den 1 oktober 1955 indragas och ersättas med en komministertjänst

i Spånga församlings pastorat. Därjämte skulle två komministertjänster,

en i vardera av Klara och Jakobs församlingar, indragas med utgången

av 1956. Kyrkoadjunkten i Storkyrkoförsamlingen skulle vara gemensam

för denna församling samt Klara och Jakobs församlingar.

Resultatet av dessa organisationsändringar skulle alltså bliva, att i de av

ändringarna berörda pastoraten komme att från och med den 1 januari 1957

vara inrättade tio prästerliga tjänster utöver antalet tjänster för närvarande

i motsvarande pastorat. Med anledning härav ålades kammarkollegiet i samma

beslut den 20 maj 1955 att

skyndsamt uppgöra förslag till indragning från och med årsskiftet 1956/

57 av ett mot det härigenom ökade antalet prästtjänster svarande antal

dylika tjänster i andra pastorat, i första rummet inom Stockholms stad

men, i den mån det visar sig behövligt, därjämte inom Stockholms stift i

övrigt. Förslaget skall avse tjänster, som kunna vid den angivna tidpunkten

omedelbart och utan rubbning av den nuvarande pastoratsindelningen indragas,

eller alltså närmast kyrkoadjunktstjänster, men även komministertjänster,

som redan äro eller före den avsedda indragningen bliva vakanssatta.

Förslaget skall grundas på en undersökning av varest de bästa förutsättningarna

för sådan tjänsteindragning äro för handen, ej mindre med

hänsyn till vederbörande pastorats nuvarande folkmängd och tendenserna

till förändring däri än även med beaktande av andra för frågan betydelsefulla

omständigheter.

Kammarkollegiet lät upprätta en promemoria, dagtecknad den 20 juni

1955, med förslag till indragning av tio fasta prästerliga tjänster inom

Stockholms stift. Sålunda föreslogs indragning inom Stockholms stad av en

kyrkoadjunktstjänst i ettvart av Adolf Fredriks, Johannes, Hedvig Eleonora,

Gustav Vasa, Maria Magdalena och Sofia pastorat samt inom Stockholms

stift i övrigt av en kyrkoadjunktstjänst i ettvart av Sollentuna, Täby

och Dalarö pastorat ävensom en komministertjänst i Djurö pastorat, tillhopa

således nio kyrkoadjunktstjänster och en komministertjänst. Därjämte

föreslogs, att fem komministertjänster inom Stockholms stad skulle

ersättas med kyrkoadjunkturer.

Kammarkollegiet inhämtade yttranden över promemorian av vederbörande

pastorat och prästerliga befattningshavare ävensom utlåtande av Stockholms

domkapitel.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

25

Samtliga pastorat uttalade sig emot indragningarna. Domkapitlet anförde

vissa principiella synpunkter:

Det är i och för sig ägnat att väcka tillfredsställelse, att genom Kungl.

Maj :ts beslut den 20 maj 1955 om delning av Brännkyrka och Enskede församlingar

frågan om den kyrkliga organisationen i Stockholms södra förorter

efter mångårigt utredningsarbete äntligen fått en lösning. Domkapitlet

måste emellertid med beklagande konstatera, att delningsbeslutet skapat ett

i organisatoriskt hänseende synnerligen ogynnsamt läge. De nya församlingarna

komma att bli alltför stora och antalet präster i desamma för litet.

Erfarenheten visar otvetydigt, att ju större en församling är, desto svagare

blir det kyrkliga livet i den mån detta kan statistiskt mätas, såsom antalet

kyrkobesök, nattvardsgäster, personliga samtal och kontakter in. in.

Domkapitlet finner sig därför nödsakat uttala som sin bestämda mening,

att frågan om församlingsdelningen i Brännkyrka-Enskedeområdet inom en

nära framtid måste upptagas till förnyat övervägande, i samband varmed

det av Kungl. Maj :t avskrivna förslaget om delning av de stora innerförsamlingarna

Katarina, Oscar, Matteus och S:t Göran ånyo bör prövas. Därvid

synes man böra utgå från den av kyrkomötet antagna principen, att en

stadsförsamlings invånarantal icke får överskrida 30 000 personer, samt den

regel pastoratsindelningssakkunniga (SOU 1953: 11, s. 106) angivit, att

inom storstadsförsamlingar böra finnas 1 präst i en församling med upp till

4 000 invånare, 2 präster upp till 9 000 invånare, 3 präster upp till 15 000

invånare, 4 präster upp till 22 000 invånare samt 5 präster upp till 30 000

invånare. Viss jämkning kan emellertid ske på grund av särskilda förhållanden.

För närvarande belöper sig enligt kollegiets promemoria s. 2 ett antal av

7 425 personer på varje präst i Stockholm. Domkapitlet måste därför konstatera,

att Stockholm i kyrkoorganisatoriskt hänseende befinner sig i ett

ogynnsamt läge i jämförelse med riket i övrigt. Efter en beräkningsgrund

av 6 000 personer på varje präst, vilket enligt pastoratsindelningssakkunnigas

förslag är absolut maximum, skulle i Stockholm erfordras ytterligare

24°prästtjänster. Icke förty ifrågasättes nu en skärpning av disproportionen

mellan befolkningstalet och antalet prästtjänster i Stockholm.

Kungl. Maj :ts direktiv i fråga om indragning av prästerliga tjänster i

samband med församlingsregleringen synas utgå från den förutsättningen,

att antalet prästtjänster i Stockholm trots stadens ständigt fortgående utbyggnad

och den därav följande stegringen i befolkningstalet (den årliga

tillväxten utgjorde under perioden 1945—54 i genomsnitt 10 000 personer)

över huvud icke skall få öka, i varje fall ej utan en motsvarande indragning

på andra håll i stiftet. Domkapitlet kan icke finna annat än att tillämpningen

av en sådan princip måste innebära en fortgående utarmning av det

kyrkliga livet.

När Kungl. Maj:t den 24 april 1953 meddelade beslut om delning av

Bromima församling, innebar beslutet en ökning av antalet prästtjänster i

de nybildade församlingarna utan att föreskrift gavs om indragning av ett

motsvarande antal tjänster inom andra församlingar. Såvitt domkapitlet

känner till har ej heller eljest en dylik princip tidigare tillämpats. Det är

således i 1955 års beslut fråga om en organisatorisk nyhet. Då en fortsatt

tillämpning av den ifrågavarande principen måste få en djupt ingripande

verkan med avseende å svenska kyrkan i dess helhet, synes det domkapitel,

som om riksdagen och kyrkomötet borde hava beretts tillfälle att yttra sig

om principens lämplighet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Tydligen måste den relativa minskningen av antalet prästerliga tjänster

medföra en väsentlig ökning av prästerskapets redan nu tyngande arbetsbörda

eller, i den mån en sådan ökning icke är möjlig, en försvagning av

det kyrkliga livet. Då prästerskapet i första hand har att beflita sig om

uppehållande av gudstjänstlivet och själavården i övrigt, får man räkna

med att kyrkliga förrättningar, såsom dop, vigslar och jordfästningar måste

uttöras som kollektivförrättningar utan den personliga anknytning, som av

ålder förekommit. Allmänheten torde knappast hälsa en sådan utveckling

med tillfredsställelse. En annan konsekvens synes bliva den, att, där de av

Kungl. Maj :t bestämda prästtjänsterna visa sig otillräckliga för uppehållande

av församlingsarbetet, församlingarna själva bliva nödsakade att på

frivillig väg eller annorledes anställa präster och andra församlingsarbetare.

Domkapitlet ville emellertid icke avstyrka eller, trots betänkligheter, icke

motsätta sig de föreslagna tjänsteindragningarna, såvitt anginge Adolf Fredriks,

Johannes, Hedvig Eleonora, Gustav Vasa och Maria Magdalena pastorat

i Stockholms stad samt Dalarö pastorat i landsbygdsdelen av stiftet. Däremot

avstyrkte domkapitlet tjänsteindragningarna i Sofia pastorat i staden

samt i Djurö, Sollentuna och Täby pastorat i stiftets landsbygdsdel.

Kammarkollegiet anförde i yttrande den 27 oktober 1955, att — under

förutsättning att tio prästerliga tjänster skulle indragas —- de i kollegiets

promemoria angivna närmast borde ifrågakomma för indragning. Vidkommande

frågan om förutsättningarna för och lämpligheten av indragning

utav tio prästtjänster anförde kollegiet för egen del följande:

Efter vad som framgår av Kungl. Maj:ts beslut i ärendet motiveras indragningen

ifråga av den utökning av den prästerliga organisationen, som

skett i Brännkyrka och Enskede. Den principiella utgångspunkten synes

vara, att det totala antalet församlingspräster inom stiftet icke får stiga.

Utökning av organisationen inom vissa pastorat bör sålunda föranleda motsvarande

minskning av organisationen i andra pastorat.

Berörda princip strider mot hittills tillämpade grunder för den prästerliga

organisationen och synes ägnad att ingiva betänkligheter. Folkmängden

i Stockholms stift, såväl i huvudstaden som i stiftet i övrigt, har stigit väsentligt

under senare tid på grund av inflyttningar till huvudstaden och

förortsbildningar; invånarantalet i stiftet har sedan årsskiftet efter dess

bildande_ eller årsskiftet 1942/43 fram till den 1 januari 1955 stigit med

cirka 245 000, varav i Stockholm med cirka 130 000 (frånsett den under perioden

med Stockholm inkorporerade Spånga församling). Folkmängdsökningen

lärer komma att fortgå. Därest prästantalet icke utökas i viss proportion

till folkmängdsökningen utan fastlåses vid nuvarande siffra, måste

följden bliva en fortgående försvagning av den kyrkliga verksamheten,

Stockholm intager redan nu i avseende å prästerlig organisation en missgynnad

ställning jämfört med övriga delar av riket. Enligt praxis anses

invånarantalet per präst i stad icke böra överstiga 5 000 (enligt pastoratsindelningssakkunnigas

förslag icke 6 000), medan — såsom omnämnts i

promemorian — motsvarande invånarantal i Stockholm nu utgör 7 425.

Folkmängden i Stockholms stads centrala församlingar har visserligen

nedgått under senare tid, men denna nedgång motsvarar icke tillnärmelsevis

den ökning av folkmängden, som ägt rum i ytterförsamlingarna (Bromma,

Västerled, Brännkyrka, Enskede och Spånga).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

27

I riket pågår sedan lång tid tillbaka en folkmängdsförflyttning från landsbygd

till städer och andra tätorter. Detta synes böra föranleda en utökning

av den prästerliga organisationen i dessa orter och, i möjlig mån, ett nedbringande

av organisationen i landsbygdspastoraten. Därest prästantalet

anses böra fixeras till viss siffra, som ej må överskridas, borde enligt

kollegiets mening en sådan fixering icke avse viss eller vissa tätorter, särskilt

"icke tätort med starkt stigande folkmängd, utan riket i dess helhet.

Det må emellertid anmärkas, att även fixering av prästantalet på sist angivna

sätt med tiden kommer att verka försvagande på den kyrkliga verksamheten

med hänsyn till att folkmängden i riket ärligen nagot stiger.

Såsom ovan nämnts är huvudstaden i avseende å prästerlig organisation

relativt missgynnad. Med beaktande emellertid av det svävande läge, i

vilket hela frågan om den prästerliga organisationen för närvarande —

innan riksdagen tagit ställning till pastoratsindelningssakkunnigas förslag

__befinner sig, synes det kollegiet motiverat att vid bedömande av möjligheten

att indraga prästerlig tjänst i Stockholmsförsamling utgå från förhandenvarande

medeltalssiffra i fråga om relationen mellan präst- och invånarantalet

i staden, alltså 7 425. Viss hänsyn måste givetvis även tagas

till tendenserna i folkmängdsutvecklingen samt andra särskilda förhållanden

i vederbörande pastorat.

Med tillämpning av sist anförda resonemang avstyrkte kammarkollegiet

indragning av kyrkoadjunktstjänsterna i Sollentuna och Täby pastorat

samt komministertjänsten i Djurö pastorat.

Då Kungl. Maj :t fann det osäkert, om dessa tre tjänster eller andra tjänster

inom stiftet borde ifrågakomma till indragning näst efter de sju tjänster,

vilkas indragning kollegiet icke velat avstyrka, återremitterades ärendet

till kollegiet, som den 27 december 1955 avgav nytt yttrande. Kollegiet

uppställde därvid följande turlista för ytterligare indragningar: 1. En kyrkoadjunktur

i Sollentuna pastorat. 2. Kyrkoadjunkturen i Täby pastorat. 3.

Komministertjänsten i Djurö pastorat. 4. Kyrkoadjunkturen i österåkers

pastorat. 5. En kyrkoadjunktur i Matteus pastorat. 6. En kyrkoadjunktur i

Oscars pastorat. 7. Kyrkoadjunkturen i Kungsholims pastorat. 8. En kyrkoadjunktur

i Danderyds pastorat.

Samtliga pastorat och deras prästerskap ävensom domkapitlet avstyrkte

dessa indragningar.

Vidkommande förutsättningarna för och lämpligheten av en sådan ytterligare

tjänsteindragning anförde emellertid kammarkollegiet:

Kollegiet har i sin tidigare underdåniga skrivelse i ärendet på anförda

skäl avstyrkt indragning av en kyrkoadjunktur i vartdera av Sollentuna

och Täby pastorat samt komministerstjänsten i Djurö pastorat. Enligt

kollegiets mening föreligga än starkare skäl mot indragning av kyrkoadjunklurer

i nu "ifrågavarande fem pastorat. Detta motsäges icke av vad

kollegiet ovan anfört, nämligen att därest indragning av prästerliga tjänster

i Stockholms stift befinnes böra ske, tidigare angivna tio och nu angivna

fem tjänster synas böra ifrågakomma härför framför övriga prästerliga

tjänster i stiftet.

Såsom kollegiet framhållit i sin nämnda underdåniga skrivelse intager

Stockholms stad, jämfört med riket i övrigt, en relativt missgynnad ställning

i avseende å den prästerliga organisationen. Indragning av prästerliga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

tjänster därstädes utöver de sju, vilkas indragning kollegiet ansett sig icke

böra avstyrka, synes därför ägnad att ingiva betänkligheter. Efter en dylik

indragning torde det nämligen knappast vara möjligt för återstående präster

i berörda pastorat att på tillfredsställande sätt fullgöra dem åvilande uppgifter.

Församlingsborna i samma pastorat synas efter inskränkningen i

organisationen icke kunna påräkna tjänster och bistånd från prästerskapets

sida i den omfattning, som lärer få anses naturlig och önskvärd.

Motsvarande olägenheter synas uppstå vid indragning av prästerliga

tjänster inom den del av Stockholms stift, som ej tillhör Stockholms stad.

Betydligt större möjlighet torde förefinnas att utan mera kännbar olägenhet

för det kyrkliga livet indraga prästerliga tjänster inom andra stift,

närmast inom stiftens landsbygdsdelar. Vad särskilt angår möjligheten att

indraga komministerstjänster inom dessa andra stift må erinras om att i

åtskilliga pastorat, varest för närvarande finnes inrättad komministerstjänst,

tolkmängden numera är så liten, att genomförandet av den väntade

pastoratsindelningsreformen måste antagas komma att innebära att, därest

pastoratet får bestå med oförändrad omfattning, komministerstjänsten blir

indragen. Dessa tjänster ha i cirkulär den 11 januari 1952 angående vakanssättning

av ordinarie församlingsprästerliga tjänster i allmänhet upptagits

såsom B-tjänster, d. v. s. tjänster som vid uppkommande ledighet

skola vakanssättas. Det har ansetts, att åtskilliga av samma tjänster icke

behöva uppehållas med vikarie. Kungl. Maj :t har sålunda i cirkulär den 22

september 1955 angående förordnande beträffande vissa komministerstjänster,

att de tills vidare icke må uppehållas med vikarie, anbefallt domkapitlen

att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning rörande

förekomsten inom stiften av komministerstjänster, beträffande vilka sådant

förordnande må kunna meddelas. Enligt kollegiets mening bör hinder icke

möta mot indragning av en del av dessa tjänster. Ur kyrklig synpunkt måste

indragning av dylika tjänster avgjort vara att föredraga framför indragning

av prästerliga tjänster inom Stockholms stift utöver vad kollegiet ansett

vara möjligt utan mera betydande olägenhet för den kvrkliga verksamheten.

Den 17 februari 19o6 beslöt Kungl. Maj:t på hemställan av föredraganden,

statsrådet Persson, att de nuvarande kyrkoadjunktstjänsterna i Kungsholms,

Adolf Fredriks, Johannes, Hedvig Eleonora, Gustav Vasa, Maria

Magdalena och Sofia pastorat i Stockholms stad samt den nuvarande kyrkoadjunktstjänsten

i Dalarö, Ornö och Utö församlingars pastorat ävensom

en kyrkoadjunktstjänst i Matteus pastorat, tillhopa nio tjänster, skulle indi

agas från och med årsskiftet 1956/57. Efter hand som komministertjänster

i nyssnämnda pastorat (utom Adolf Fredrik samt Dalarö, Ornö och

Utö) bleve lediga, skulle de på visst i Kungl. Majrts beslut närmare föreskrivet

sätt utbytas mot kyrkoadjunktstjänster.

De olika pastoratens folkmängd samt förhållandet mellan folkmängden

och antalet prästtjänster belyses av följande tabell:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

29

1

2

8

4 1

6

Kyrkoskriven

Antal präst-

Folkmängd per prästtjänst

vid årsskiitet 1955/56

tjänster enl.

Pastorat

årsskiftet

beslut 20/5

vid nuv. an-

vid indragning

1955/56

1955

tal tjänster

av 1 tjänst

Storkyrko....................

6 806

2 1/3

2 917

3 403

Klara ......................

4 069

1 1/3

3 052

4 069

Jakob ......................

2 882

1 1/3

2162

2 882

Kungsholmen................

25 864

4

6 466

8 621

S:t Göran....................

44 797

6

7 400

8 960

12 136

3

4045

6 068

15 761

4

3 940

5 252

17 486

4

4 371

5 829

Oscar........................

42 314

6

7 052

8463

Engelbrekt ..................

24 404

4

6 101

8135

17 491

4

4 373

5 830

40 173

6

6 696

8035

18 693

4

4 673

6 231

35 146

5

7 029

8 787

Katarina....................

46 024

6

7 671

9 205

22 214

4

5 554

7 405

Brännkyrka.................

33100

5

6 620

8 275

Hägersten ..................

65 500

6

10 917

13100

Vantör......................

28050

5

5610

7 007

Enskede ....................

47 100

5

9 420

11775

Skarpnäck ..................

46 000

5

9 200

11500

Farsta ......................

38 500

5

7 700

9 625

Bromma ....................

40 547

5

8109

10137

Västerled-Essinge ............

41378

6

6 896

8 276

Spånga ......................

47 084

5

9 417

11771

766 019

112

X kol. 5 ha siffrorna understrukits för de pastorat, där

en prästtjänst indragits genom

Kungl. Maj:ts beslut 17/2 Utöb.

Den alltjämt pågående, kraftiga folkmängdsökningen i Stockholms stad

har utsatt icke blott den borgerliga utan också den kyrkliga organisationen

för utomordentliga påfrestningar. Medan den inre stadens församlingar på

grund av citybildningen minskat i folkmängd, har det snabba bebyggandet

av stadens ytterområden lett till att en krets av församlingar med landsbygdskaraktär

inom loppet av ett par årtionden förvandlats till tättbefolkade

stadsområden. Den kyrkliga organisationen har först långt i efterhand

börjat anpassas efter församlingarnas ändrade struktur.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Redan då Kungl. Maj:t år 1953 meddelade beslut om delning av Bromma

församling, hade Enskede och Brännkyrka församlingar för länge sedan

vuxit till den storlek, att förutsättningar ej längre funnos för församlingsgemenskap

eller kyrkligt arbete inom en församlings ram. Delningen av

dessa båda oformliga kyrkliga enheter hade länge diskuterats och upprepade

gånger varit föremål för utredningar, då äntligen Kungl. Maj:t den 20 maj

1955 fattade beslut om församlingarnas delning.

Jämför man denna församlingsdelning med pastoratsindelningssakkunnigas

uttalanden och de av 1953 års kyrkomöte enhälligt accepterade normerna,

faller det omedelbart i ögonen, att fem av de sex nya församlingarna

redan vid tillkomsten komma att få ett invånarantal, som avsevärt

överstiger maximitalet 30 000. Tre av dem överträffa det högsta tal, som ens

ifrågasatts såsom maximital, 45 000 invånare. Att Hägerstens församling

med drygt 65 000 invånare, skall kunna tillfredsställande fungera som en

kyrklig enhet torde icke av någon kunna göras gällande. Det bör beaktas,

att flera av de nybildade församlingarna bliva vidsträckta.

Den indelning, som kommer att träda i kraft jämlikt nämnda beslut av

den 20 maj 1955, måste alltså bedömas såsom redan från början otjänlig.

Beslutet är emellertd än mera anmärkningvärt genom de ovan anförda direktiven

för kammarkollegiet att förbereda indragning av ett antal prästtjänster,

svarande mot de inom de nybildade församlingarna tillkomna

tjänsterna. Genom beslutet har Kungl. Maj :t icke blott genomfört en organisation,

som beträffande församlingarnas folkmängd och antalet församlingsmedlemmar

per prästtjänst innebär ett klart åsidosättande såväl av

tidigare praxis som av 1953 års kyrkomötes uttalanden, utan därjämte otvetydigt

utsagt, att rättesnöret vid denna förändring i Stockholms stifts organisation

varit, att prästtjänsterna icke finge öka i antal. Kammarkollegiets

och domkapitlets allvarliga invändningar mot denna nya, av riksdagen icke

prö^de princip ha ej lett till annat resultat än att en nettoökning med en

enda prästtjänst tillåtits. Stockholms stift har härigenom satts i strykklass.

Riksdagens samtycke fordras för de obetydligaste personalförändringar

inom den egentliga statsförvaltningen. Där finnes intet motstycke till KungL

Maj:ts oinskränkta makt beträffande de prästerliga tjänsterna.

Visserligen ha tecken till en ökande prästbrist framträtt. Denna utgör

dock icke i och för sig anledning att icke inrätta eller bibehålla nödvändiga

tjänster, även om dessa tidvis kunna komma att stå vakanta. Att undanskymma

prästbristen genom att icke inrätta eller genom att indraga tjänster,

där behovet av dem är störst, torde vara föga lämpligt.

Enligt konstitutionsutskottets uppfattning ha i de ovan nämnda besluten

av den 20 maj 1955 och den 17 februari 1956 tillämpats principer, som

ej haft stöd i tidigare praxis eller i riksdagens uttalanden och som varit

ägnade att försvaga den kyrkliga organisationen i Stockholms stad och

Stockholms stift. Utskottet har därför ansett sig böra göra anmälan jämlikt

§ 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet Persson.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

31

V*

(Protokoll över inrikesärenden den 31 mars 1955.)

av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Englund, Håstad,

Swedberg, Spångberg och Svensson i Ljungskile anfört:

De väsentliga bestämmelserna om tillsättning av lasarettsläkare återfinnas

i 1940 års sjukhuslag. I 14 § av denna lag stadgas, att lasarettsläkare

utnämnes av Konungen, sedan förslag upprättats efter viss i lagen

föreskriven ordning. Då lasarettsläkartjänst skall tillsättas, åligger det sålunda

medicinalstyrelsen att uppföra på förslag de tre i avseende å skicklikhet

och förtjänst främsta bland de sökande som äro behöriga till tjänsten.

Om sökande inom det område som tjänsten avser kan åberopa framstående

skicklighet, ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring på sjukhus,

grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete, skall

särskild hänsyn därtill tagas. Sedan medicinalstyrelsen upprättat förslag,

äger vederbörande landstings sjukvårdsberedning efter hörande av sjukhusdirektionen

att avgiva förord till förmån för sökande som uppförts på

förslaget. Enligt sjukhusstadgan åligger det sjukvårdsberdningen att anmäla

sitt beslut i förordsfrågan hos medicinalstyrelsen, som sedan insänder

alla handlingar i ärendet till Kungl. Maj :t. I ärende som blivit avgjort

av medicinalstyrelsen må enligt 1947 års instruktion för medicinalstyrelsen,

då beslutet avser förslag till tjänstetillsättning, besvär aniföras i vederbörande

statsdepartement.

Genom beslut den 19 mars 1954 förordnade Kungl. Maj:t, att Löwenströmska

lasarettet, Upplands Väsby, skulle vara delat i en kirurgisk, en medicinsk

och en röntgen-avdelning. Kort därefter ledigförklarades befattningarna

såsom lasarettsläkare vid envar av dessa tre avdelningar. Till befattningen

såsom lasarettsläkare å den kirurgiska avdelningen anmälde sig

åtta personer såsom sökande, av vilka en sedermera återkallade sin ansökan.

Samtliga sju återstående sökande förklarades av medicinalstyrelsen

behöriga till tjänsten.

Den 19 augusti 1954 uppförde medicinalstyrelsen bland de sökande följande

på förslag:

i första rummet biträdande lasarettsläkaren å kirurgiska avdelningen vid

centrallasarettet i Stocksund, med. lic. Viktor von Bahr, född 1903,

i andra rummet lasarettsläkaren vid lasarettet i Falkenberg, med. lic. Nils

Strömberg, född 1901, samt

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund, Olsén, Wciland,

Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson, Sörlin och Göran Karlsson; samt

frän andra kammaren: herrar Ilallén, Pettersson i Norrcgård, von Friesen, Norén

i Nyadal, Håstad, Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile och

Larsson i Julita.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

i tredje rummet biträdande lasarettsläkaren å kirurgiska avdelningen vid

Södertälje lasarett, med. dr Erik Hjorth, född 1907.

Bland de sökande var även lasarettsläkaren i Sveg, med. dr och fil. mag.

Ture Stenholm, född 1894. Innan medicinalstyrelsen meddelat sitt ovannämnda

beslut, hade särskilda utlåtanden avgivits av två av medlemmarna

av styrelsens vetenskapliga råd, professorn i kirurgi J. P. Strömbeck och

lasarettsläkaren i Falun, med. dr Stig Lindgren. Strömbeck anförde därvid:

»Med. dr Ture Stenholm anser jag ej böra uppföras på förslag med hänsyn

därtill att hans meritering till största delen hänför sig till odelat lasarett

med begränsade möjligheter utöva den moderna kirurgi, som bör utmärka

ett delat lasaretts kirurgiska avdelning». Lindgren anförde: »Av

dessa (sju sökande) är Stenholm 60 år, har i 17 år varit lasarettsläkare

vid det odelade lasarettet i Sveg med mycken ringa kirurgisk verksamhet.

Stenholm har redan i tidigare sammanhang icke av Medicinalstyrelsen uppförts

på förslag till kirurgiska avdelningar och synes icke heller här böra

få förslagsrum».

Direktionen för Löwenströmska lasarettet beslöt vid sammanträde den

6 september 1954 att hemställa hos Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,

att utskottet måtte giva sitt förord till den i första förslagsrummet

uppförde sökanden von Bahr, och förvaltningsutskottet (sjukvårdsberedningen)

beslöt likaledes att hos medicinalstyrelsen förorda, att von

Bahr utnämndes till befattningen.

över medicinalstyrelsens beslut angående de sökandes placering på förslag

anförde Stenholm besvär hos Kungl. Maj:t med yrkande att bliva upplörd

i första förslagsrummet. Till motivering härför androg han väsentligen

följande:

Löwenströmska lasarettet komme vid den förestående uppdelningen att

bliva ett s. k. normallasarett. Med avseende härå ville Stenholm åberopa

följande uttalande av Svenska lasarettsläkarföreningen i februari 1942 i

dess yttrande till socialdepartementet angående befordringsprinciperna:

»Vid de lasarett, där specialiseringen inskränker sig till uppdelning i medicin,

kirurgi och röntgen, torde tjänstgöringen å odelat lasarett tillmätas

avgörande betydelse, om den kirurgiska skickligheten är väl vitsordad. Den

rutin, som den å odelat lasarett verksamme lasarettsläkaren förvärvat sig

vid behandlingen av sjukdomar hänförande sig till de ur kirurgien utbrutna

specialiteterna, har vid denna organisation av sjukvården så stort värde, att

den under ovannämnda förutsättningar bör giva företräde gentemot sökande

med enbart kirurgisk erfarenhet.»

Stenholm ville även erinra om att han år 1949 två gånger uppförts på

förslag till den ledigförklarade lasarettsläkartjänsten vid kirurgiska avdelningen

i Landskrona och att han år 1950 uppförts i första förslagsrummet

till kirurgiska avdelningen i Luleå.

Med hänsyn till den förestående omdaningen av lasarettet i Väsby ville

Stenholm särskilt framhålla, att han under "hela sin tid i Sveg _ liksom

förut under sitt långa vakansvikariat vid kirurgiska avdelningen i Sollefteå

— tjänstgjort som styresman och följaktligen vunnit omfattande erfarenhet

lörande det praktiska handhavandet av ett lasarett. Han hade därvid under

senare år varit med om uppförande av moderna personalbostäder o. d. och

lasarettet kunde nu jämföras med de modernaste i landet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

33

De tre av medicinalstyrelsen på förslag uppförda sökandena lämnades

tillfälle att inkomma med förklaring. Den å tredje förslagsrummet uppförde

läkaren Hjorth återsände handlingarna utan yrkande. — Den i andra förslagsrummet

uppförde Strömberg framhöll i sin förklaring, att han borde

placerats före sökanden von Bahr. Beträffande Stenholm vill Strömberg

påpeka, att det av handlingarna framginge, att Stenholms ålder samt ringa

kirurgiska verksamhet vore orsaken till att Stenholm ej erhållit förslagsrum,

men att Stenholm tidigare upprepade gånger uppförts å förslagsrum

till kirurgisk avdelning. Strömberg framställde intet yrkande med avseende

å Stenholms besvär. ■— Den i första förslagsrummet uppförde sökanden

von Bahr anförde, att Stenholm väl hade betydligt flera tjänsteår än

von Bahr men att hans kirurgiska utbildning vore »relativt gammal». Under

den långa tid Stenholm varit lasarettsläkare i Sveg hade han på grund av

den mycket begränsade operativa verksamheten där väsentligt mycket mindre

erfarenhet av modern kirurgisk verksamhet än von Bahr erhållit under

sina tjänstgöringar på Sabbatsbergs sjukhus och Mörbv lasarett sedan 1940.

von Bahr ansåg sig för övrigt icke ha anledning att diskutera medicinalstyrelsens

förslag till besättande av tjänsten.

Medicinalstyrelsen insände därefter till Kungl. Maj:t handlingarna i ärendet

jämte eget yttrande, vari styrelsen anförde:

Beträffande de av Stenholm anförda besvären ville styrelsen framhålla,

att denne efter 1950 ej uppförts på något förslag till kirurgisk avdelning.

Vad gällde von Bahr hänvisade styrelsen till hans yttrande, till vilket styrelsen

anslöte sig. Sökanden Hjort hade avstått från yttrande, men beträffande

honom ville styrelsen anföra, att samma skäl varit gällande vid hans

placering före Stenholm som beträffande von Bahr, nämligen avsevärt längre

och i tiden närmare liggande kirurgisk utbildning.

Av sökanden Strömbergs yttrande framginge ej klart, om denne ville

tillstyrka Stenholms klagomål eller ej. Medicinalstyrelsen ville för sin del

anföra, att Strömberg hade ungefär sex års längre kirurgisk utbildning än

Stenholm och att den av Strömberg å lasarettet i Falkenberg bedrivna kirurgiska

verksamheten varit av betydligt större omfattning än den som bedrivits

av Stenholm.

Under åberopande av det anförda hemställde medicinalstyrelsen, att de

av Stenholm anförda besvären icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts

åtgärd.

Efter det att medicinalstyrelsen med eget yttrande insänt handlingarna i

ärendet till Kungl. Maj:t inkom Stenholm till Kungl. Maj:t med påminnelser,

vari han i huvudsak anförde följande:

Den främst å förslaget placerade sökanden von Bahr skulle, om hänsyn

tagits till lasarettsläkarföreningens ovan angivna uttalande, över huvud

taget icke ha erhållit plats på förslaget, enär han dels hade en alltför ensidigt

kirurgisk utbildning, dels aldrig innehaft egen självständig lasarettsläkarljänst.

Hans förmåga i rent kirurgiskt avseende kunde dessutom icke

bliva föremål för objektivt bedömande, eftersom resultaten av hans kirurgiska

verksamhet icke redovisats i offentliga årsredogörelser eller på annat

sätt. Alltsedan 1940 hade von Bahr haft uteslutande rent kirurgisk verkst

tiiharaj till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 2 avd. Nr S

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

samhet och sålunda under denna långa tid icke förvärvat någon erfarenhet

om behandlingen av sjukdomar hänförande sig till de ur kirurgien utbrutna

specialiteterna.

Gentemot von Bahrs påstående att Stenholms utbildning skulle vara relativt

gammal, ville Stenholm påstå, att von Bahrs utbildning vore »relativt

äldre», eftersom von Bahr under de senaste 8—9 åren fått sin utbildning

vid Mörby lasarett hos överläkaren Bager, vilken tillhörde en åtskilligt

äldre kirurgårgång än Stenholm. Stenholm ville vidare erinra om att

han senast under april och maj månader 1952 vistats vid två av Tysklands

främsta och modernaste kirurgiska universitetskliniker (i Heidelberg och

Miinchen). Det borde vidare understrykas, att en biträdande lasarettsläkare

aldrig kunde jämföras med en självständig sådan, eftersom den förre icke

såsom den senare vore hänvisad till att helt på grundval av egen erfarenhet

och egna studier rörande de aktuella fallen ensam besluta och taga ansvaret

i föreliggande situationer.

Beträffande de meriter som han kunde åberopa vid en jämförelse med

von Bahr anförde Stenholm:

Det syntes vara synnerligen önskvärt, att lungkirurgiska fall kunde behandlas

vid lasarettet i Väsby, och Stenholm hade genom tjänstgöring i Berlin

vid Tysklands främsta universitetsklinik, vars dåvarande chef, professorn

Sauerbruch, vore att betrakta som grundläggaren av den moderna

bröstkirurgien, förvärvat särskild utbildning i bröstkirurgi. Genom studievistelse

1952 vid de kirurgiska universitetsklinikerna i Heidelberg och Munchen

hade Stenholm förskaffat sig kännedom om de nyaste landvinningarna

inom bröstkirurgien.

Vid tjänstgöring hos en av Tysklands främsta urologer, professor E. Joseph,

hade Stenholm förvärvat särskild specialutbildning inom njurarnas

och urinväggarnas kirurgi.

Stenholm hade vidare fövärvat särskild utbildning i BB och kvinnosjukdomar

vid Göteborgs barnbördshus och fullgjort denna utbildning på sådant

sätt, att han av chefen (professorn) blivit erbjuden att fortsätta sin

tjänstgöring där för att vetenskapligt behandla visst material.

Beträffande öron-, näs- och halssjukdomar ville Stenholm nämna, att

vid tiden för hans tjänstgöring i Kristianstad och Umeå särskilda läkare

ej funnits för dessa sjukdomar utan hade hithörande fall vårdats å den

kirurgiska avdelningen, varför Stenholm även erhållit utbildning i dessa

sjukdomar och omhänderhaft såväl lättare som svårare fall av sådana sjukdomar.

Varken i fråga om BB och kvinnosjukdomar eller öron-, näs- och halssjukdomar

kunde von Bahr uppvisa en sådan utbildning och erfarenhet som

Stenholm.

Stenholm ägde vidare eu grundlig och omfattande utbildning i patologi

och ingen nu verksam lasarettsläkare hade en så omfattande och kvalificerad

utbildning som han. I detta hänseende kunde von Bahr endast uppvisa

sex månaders utbildning.

Stenholm hade vidare näst högsta betyget i kemi och fysik i sin filosofie

magisterexamen. Några studier av motsvarande slag hade von Bahr icke

bedrivit.

Enligt professorn vid karolinska institutet Å. Wilton fyllde Stenholms gradualavhandling

mer än väl måttet på en docentavhandling, von Bahr ägde

däremot icke någon klinisk utbildning i kirurgi och hade icke åstadkommit

någon doktorsavhandling. Vidare hade von Bahr aldrig innehaft självständig

lasarettsläkartjänst eller utövat styresmannaskap för lasarett.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

35

Stenholm hade även visat sitt intresse för kirurgiska spörsmål på ett

praktiskt viktigt sätt genom konstruktion av nya operationsinstrument, vilka

han närmare beskrev.

Ytterligare ville Stenholm erinra om att han bevistat ett stort antal kongresser

och årsmöten, bl. a. ej mindre än tio av Tyska sällskapets för kirurgi,

de senaste i Munchen 1951, 1952 och 1953.

Gentemot medicinalstyrelsens uttalande att Stenholm efter 1950 icke

uppförts på något förslag till kirurgisk avdelning ville han svara, att hänvisning

till att orättvisor tidigare begåtts icke kunde godtagas som motivering

för att ytterligare en sådan nu begicks. Det funnes för övrigt icke

några bestämmelser om åldersgräns vid sökande av transport från en lasarettstjänst

till en annan. Han ville även hänvisa till att riksdagens justitieombudsman

i ett jämförbart ärende uttalat, att införande av en viss åldersgräns

icke vore förenligt med gällande författningar. Han ville i detta sammanhang

framhålla, att i hans fall en överflyttning till den sökta tjänsten

skulle innebära, att han finge utöva den verksamhet, vartill han vore särskilt

utbildad, nämligen kirurgisk och därtill närmare ansluten verksamhet,

under mindre tyngande och mera stimulerande förhållanden än i Sveg samt

att helt naturligt en läkare, som ständigt intresserade sig för och följde

med utvecklingen på sitt område, bleve allmänt kunnigare med åren och

vunne en erfarenhet, som utgjorde en synnerligen värdefull tillgång för hans

patienter.

Medicinalstyrelsens påstående att den av sökanden Strömberg i Falkenberg

bedrivna kirurgiska verksamheten varit av betydligt större omfattning

än den som bedrivits av Stenholm finge betecknas såsom felaktigt. Den

kirurgiska verksamheten vid de båda lasaretten vore nämligen i stort sett

av ungefär samma omfattning, ehuru antalet intagna i Falkenberg vore

större än i Sveg. Till bestyrkande härav kunde följande uppgifter anföras

rörande större operationer vid de båda lasaretten, varvid Stenholm närmast

jämförde de två senaste år, för vilka tryckta årsberättelser förelåge, nämligen

för Falkenberg 1952 och för Sveg 1953.

I Falkenberg utfördes 5 strumaoperationer 1952 (1951: 3), i Sveg 1953: 2

(1950:9, 1951:5, 1952:6). Antalet galloperationer i Falkenberg utgjorde

67, i Sveg 42, antalet magresektioner för ulcus (sår) i Falkenberg 12, i Sveg

14 och antalet sådana för cancer 3 vid vartdera lasarettet. Härutöver hade

vid Svegs lasarett i ett fall av cancer förekommit den relativt ovanliga och

mycket stora operation, som består i borttagandet av hela magsäcken (total

gastrektomi). Antalet njuroperationer hade varit 5 i Falkenberg och 2

i Sveg, antalet prostatektomier 15 vid vartdera lasarettet. Vid båda lasaretten

hade förekommit ett fall av abdomino-sakralt (perinealt) borttagande

av ändtarmen vid cancer. Antalet fall av uterusprolaps uppginge till 10 respektive

8, uterusmyom, supravaginal amputation till 6 respektive 4. Vad

slutligen anginge mera krävande operationer vid olycksfallsskador redovisades

för lasarettet i Falkenberg 8 fall av collumspikning vid brott å lårbenshalsen

och 1 fall av märgspikning av benbrott. Motsvarande siffror

för lasarettet i Sveg vore 5 respektive 3.

Skriftväxlingen i ärendet var därmed avslutad. I konselj den 31 mars

1955 utnämnde och förordnade Kungl. Maj :t på föredragning av statsrådet

och chefen för inrikesdepartementet Hedlund den i första förslagsrummet

uppsatte von Bahr till befattningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Det måste anses angeläget, att, när besvär anföras i ärende angående

tjänstetillsättning, besvären av Kungl. Maj:t prövas med särskilt beaktande

även av de nya synpunkter som klagande anför i sina påminnelser. I förevarande

besvärsärende har Stenholm, efter det att medicinalstyrelsen avgivit

förklaring, inkommit med utförliga påminnelser, varefter ärendet direkt

avgjorts av Kungl. Maj :t, trots att Stenholm — vars allsidiga utbildning

och långa, väl meriterade tjänstgöring vid ett stort, odelat lasarett i

och för sig påkalla uppmärksamhet — i sina påminnelser anfört uppgifter

rörande omfattningen av verksamheten vid Svegs lasarett i jämförelse med

den vid ett av medsökande förestått lasarett, varigenom Stenholm bemött

medicinalstyrelsens påstående om den ringa omfattning hans kirurgiska

verksamhet haft i förhållande till den nämnde medsökande. De av Stenholm

sålunda lämnade uppgifterna samt vad han även i övrigt anfört i sina påminnelser

borde enligt vår uppfattning ha föranlett att ärendet avgjorts först

ifter förnyat hörande av den närmast sakkunniga instansen, nämligen medicinalstyrelsen.

Enär ärendet likväl avgjorts utan att medicinalstyrelsen

åter hörts, ha vi inom utskottet yrkat anmälan jämlikt § 107 regeringsformen

mot föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund.

Vi*

(Protokoll över inrikesärenden den 7 oktober 1955.)

av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Englund och Hammar

anfört:

Författningsbestämmelserna rörande tillsättande av sjukstuguläkare återfinnas

i 48 § sjukhusstadgan. Bestämmelserna innebära i huvudsak, att sedan

tjänsten ledigförklarats ansökningar skola ingivas till sjukstugans direktion,

som har att översända alla handlingar till medicinalstyrelsen för

inhämtande av dess utlåtande rörande de sökandes behörighet. Sedan medicinalstyrelsens

utlåtande avgivits, skall sjukstugans direktion med eget

yttrande insända samtliga handlingar i ärendet till vederbörande landstings

sjukvårdsberedning, som har att fatta beslut i tillsättningsfrågan. I

kungl. kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet

till vissa läkarbefattningar stadgas, att för behörighet till läkarbefattning såsom

sjukstuguläkare vid sjukstuga utan tuberkulosavdelning erfordras, att

vederbörande, förutom att vara legitimerad läkare, vid ansökningstidens

utgång under minst åtta månader, vare sig före eller efter legitimationen,

har tjänstgjort såsom underordnad läkare vid offentlig eller enskild sjuk
*

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Georg Pettersson,

Olsén, Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast,

Norén i Nyadal, Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Nilsson i Göingegården och

Hammar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

37

vårdsinrättning; och skall denna tjänstgöring under en tid av minst fyra

månader vara fullgjord vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning

av sjukhus.

Sjukstugan i Gislaved är försedd med 16 vårdplatser. Sjukstuguläkaren

uppbär i denna sin egenskap ett årligt arvode om 4 300 kronor. Han har mottagning

å sjukstugan och får själv uppbära inkomsterna därav mot att han

betalar visst mindre belopp till sjukstugan för förbrukningsmateriel o. d.

— I Gislaved finnes även en provinsialläkare.

1 december 1952. avled dåvarande provinsialläkaren och sjukstuguläkaren

vid sjukstugan Fritz Engfeldt. Med anledning härav förordnades leg. läkaren

Bo Ekström, född 1921, vilken sedan den 1 mars 1952 varit anställd av

Gislaveds köping omväxlande såsom köpingsläkare, extraläkare och vikarierande

provinsialläkare i köpingen, till vikarierande sjukstuguläkare vid

sjukstugan intill dess tjänsten blivit i laga ordning tillsatt med ordinarie

befattningshavare. Sedan denna sjukstuguläkartjänst därefter blivit i vederbörlig

ordning ledigförklarad, inkommo ansökningar till tjänsten från åtta

sökande, däribland leg. läkarna Arne Ekengren, Karl Franson, Ivar Lind

samt Ekström. I skrivelse den 9 februari 1953 förklarade medicinalstyrelsen

samtliga sökande behöriga till tjänsten.

Direktionen för sjukstugan gav sitt förord åt Ekström och vid sammanträde

den 14 mars 1953 beslöt Jönköpings läns landstings sjukvårdsberedning

att till befattningen antaga denne. Till protokollet antecknades, att

sjukvårdsberedningen vid val av läkare ansett sig böra taga hänsyn till de

omständigheter som voro rådande vid det tillfälle då Ekström åtog sig att å

vakans uppehålla sjukstuguläkartjänsten.

över sjukvårdsberedningens beslut besvärade sig Ekengren, Franson och

Lind, var för sig. Ekengren anförde därvid, att det syntes uppenbart att vid

utnämningen till befattningen skälig hänsyn icke tagits till övriga medsökandes

betydligt överlägsna meriter och han anhöll därför, att medicinalstyrelsen

måtte vidtaga sådana åtgärder i ärendet att den för tjänsten mest

meriterade och lämpade utnämndes.

Franson och Lind yrkade i huvudsakligen likalydande besvärsskrifter att

före Ekström bliva förordnade till innehavare av tjänsten och gjorde gällande

att av de åtta sökandena den till tjänsten utsedde hade de otvivelaktigt

minsta meriterna. Såvitt de kunnat finna kunde Ekström som enda

sjukhusutbildning efter avlagd examen åberopa sig på två års tjänstgöring

såsom andre underläkare vid Värnamo lasarett. Franson kunde för sin del

åberopa sig på åtta tjänsteår vid lasarett och Lind på It 1/2 tjänsteår. Man

syntes starkt kunna ifrågasätta, huruvida en läkare med så kort utbildning

som den Ekström kunnat uppvisa vore lämplig att innehava sjukstuguläkartjänst.

Enligt läkarutbildningssalckunnigas förslag hade såsom ett önskemål

beträffande kompetens för tjänsteläkare uttalats, att blivande tjänsteläkare

borde ha minst tre års sjukhustjänstgöring. Därest denna läkarutbildningssakkunnigas

uppfattning vore riktig, vilket på sakkunnigt håll icke

syntes komma att bestridas, borde man av en sjukstuguläkare kräva en

längre utbildningstid.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial nr S år 1950

I avgiven förklaring anförde direktionen för sjukstugan i Gislaved bland

annat:

Sedan år 1937 hade i Gislaved funnits två läkare, nämligen Engfeldt och

eu privatpraktiserande läkare. Sedan den sistnämnde år 1951 avlidit, hade

läkarfrågan på platsen blivit aktuell, enär det nämligen ansågs otänkbart

att endast en läkare skulle kunna sköta både provinsialläkartjänsten och

sjukstuguläkartjänsten, detta icke minst med hänsyn till Engfeldts lahila

hälsotillstånd. På förslag av Engfeldt hade köpingen därför anställt Ekström

från och med den 1 mars 1952. Denna anordning skulle emellertid äga bestånd

endast intill dess Engfeldt frånträdde sin tjänst, vilket under alla förhållanden

skulle ske vid ingången av år 1955, då han uppnådde pensionsåldern.

Sedan Engfeldt i december 1952 avlidit och Ekström förordnats att

uppehålla befattningen såsom sjukstuguläkarc intill dess tjänsten blivit i

laga ordning tillsatt med ordinarie befattningshavare hade jämväl Ekström

anmält sig som sökande och av medicinalstyrelsen förklarats behörig till

tjänsten. Med hänsyn till de anförda förhållandena och i överensstämmelse

med direktionens uppfattning om det förtjänstfulla sätt, på vilket Ekström

fullgjort sina åligganden som läkare, vilken uppfattning ytterligare styrkts

under de sju månader han tjänstgjort som t. f. sjukstuguläkare, hemställde

direktionen, att medicinalstyrelsen måtte lämna de anförda besvären utan

bifall.

Landstingets sjukvårdsberedning hemställde i avgiven förklaring att, då

några formella fel icke förevarit vid ärendets handläggning samt den av

beredningen förordnade läkaren i vederbörlig ordning blivit förklarad kompetent

att söka ifrågavarande tjänst, medicinalstyrelsen måtte lämna de

anförda besvären utan bifall.

Medicinalstyrelsen fann i beslut den 25 mars 1954 skäligt, att, enär envar

av klagandena bort före Ekström ifrågakomma till tjänsten, med undanröjande

av överklagade beslutet -visa målet åter till sjukvårdsberedningen

för förnyad behandling.

över medicinalstyrelsens beslut anförde sjukvårdsberedningen underdåniga

besvär, varvid den bland annat anförde:

Enligt sjukvårdsberedningens förmenande hade alla de villkor och bestämmelser

som givits i gällande författningar rörande tillsättning av sjukstuguläkartjänster

av ifrågavarande slag följts och uppfyllts. I överklagade

beslutet angåve medicinalstyrelsen såsom skäl för undanröjande av beredningens

beslut allenast, att envar av de läkare, vilka överklagat beredningens

beslut, bort före Ekström ifrågakomma till tjänsten. Såvitt sjukvårdsberedningen

kunde finna, gåve gällande författningar icke medicinalstyrelsen

rätt att på sådan grund undanröja beredningens beslut. Skulle så vara förhållandet,

bleve följden, att sjukvårdsberedningen icke hade någon valrätt

bland de sökande utan alltid vore tvungen att välja den som uppAisade de

flesta tjänsteåren. Då sålunda enligt beredningens förmenande medicinalstyrelsens

överklagade beslut saknade laglig grund, hemställde sjukvårdsberedningen,

att Kungl. Maj :t måtte med undanröjande av styrelsens beslut

fastställa det a\- beredningen den 14 mars 1953 meddelade beslutet.

Ekengren, Franson och Lind lämnades tillfälle att avgiva förklaring. Ekengren

framhöll därvid, att Ekström vore den minst meriterade bland de åtta

sökandena med endast tre till fyra års utbildning på ett av landets mindre

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr S år 1956

39

lasarett, under det att bland de medsökande funnes de som hade 10—14

års utbildning, ofta fullgjord vid de större centrallasaretten. Erfarenheten

och skickligheten efter en dylik långvarig tjänstgöring överstege, menade

Ekengren, helt naturligt den som den kortvariga utbildningen på ett mindre

lasarett kunde ge, framför allt vid bedömandet av akuta kirurgiska sjukdomar

och olycksfall. — Även Franson anförde, att den minst meriterade

hade förordnats, och ansåg detta vara en absurditet, enär man härvid bortsåge

från den enklaste meritvärdering och förordnade en icke färdigutbildad

läkare till en permanent tjänst och enär meriterade och färdigutbildade

läkare härvid helt förbiginges genom att intet förslag uppsattes. — Lind

gjorde i sin förklaring gällande, att den som på ett fullgott sätt skulle kunna

sköta en befattning som sjukstuguläkare helt borde behärska den akuta

kirurgien och dessutom även ha god erfarenhet av de övriga medicinska

specialiteterna. Lind menade, att utbildningskraven borde jämställas med

vad som fordrades för en lasarettsläkarbefattning på odelat lasarett, för vilken

befattning de formella kompetenskraven vore tre års sjukhusutbildning

fördelad på kirurgisk, medicinsk samt ytterligare en specialavdelning eller

odelat lasarett. Även på en sjukstuga kunde fortfarande situationer uppstå,

i synnerhet beträffande kirurgiska fall, som ställde stora krav på sjukstuguläkarens

erfarenhet och tekniska skicklighet. Ingen läkare kunde efter

knappt fyra sjukhusår på ett och samma mindre landsortslasarett ha hunnit

få en så god utbildning, att han i varje situation kunde ge den vårdsökande

allmänheten en behandling motsvarande tidens krav på fullgod

sjukvård.

Medicinalstyrelsen hemställde i avgivet utlåtande den 25 november 1954,

att Kungi. Maj:t, med hänsyn till den avsevärda skillnad i merithänseende

som förelåge mellan klagandena och den å tjänsten förordnade, måtte lämna

de av sjukvårdsberedningen anförda besvären utan bifall. Till stöd för

sin uppfattning anförde medicinalstyrelsen:

Angående klagan över sjukvårdsberednings beslut i fråga om tillsättande

ax sjukstuguläkare vid sådan sjukstuga, varom här är fråga, skall enligt

48 § 2 mom. tredje stycket sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045)

gälia vad i 30 § stadgas om klagan över sjukvårdsberednings beslut rörande

tillsättande av underläkartjänst. Jämlikt sistnämnda paragraf föreligger

besvärsrätt för bland annat den, vars enskilda rätt beröres av sjukvårdsberednings

beslut, och som besvärsgrund angives, att vederbörande »icke

åtnöjes med beredningens beslut rörande tillsättande av underläkartjänst».

Då i samma paragraf som enda besvärsgrund i fråga om berednings beslut

angående förord till lasarettsläkartjänst angives, att beslutet »ej tillkommit

i laga ordning», får av ordalydelsen anses framgå, att medicinalstyrelsens

prövning av beslut om tillsättande av underläkartjänst icke — såsom sjukvårdsberedningen

synes vilja göra gällande — är begränsat till cn bedömning,

huruvida någon felaktighet i förfarandet föreligger. Av förarbetena

till sjukhuslagen (propositionen 1940: 89 s. 52—53 och 67) framgår också,

att klagorätt även på materiella grunder är tillåten i fråga om beredningens

förordnande av underläkare. Detta innebär, atl medicinalstyrelsen äger pröva

det överklagade beslutet i hela dess vidd, såväl beslutets laglighet som

dess lämplighet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Vid medicinalstyrelsens utlåtande fanns fogat ett av medlemmen av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd, lasarettsläkaren i Falun, Stig Lindgren,

1 ärendet avgivet yttrande, vari denne framhöll, att verksamheten vid en

sjukstuga av typ Gislaved närmast påminde om den vid ett odelat lasarett

och att en allsidig utbildning täckande många specialiteter vore av den

största betydelse. Lindgren angav i sitt yttrande vilka av de sökande som

han ansåg vara de fem mest meriterade. Däribland var Lind uppförd som

nr 2 och Franson som nr 5, under det att Ekström icke var nämnd.

Sedan Kungl. Maj :t berett Svenska landstingsförbundet tillfälle att avgiva

yttrande i ärendet, anförde förbundet i yttrande den 27 juni 1955 väsentligen

följande:

Medicinalstyrelsen uttalar under hänvisning till sjukhusstadgans 48 §

2 mom. 3 stycket, jämförd med dess 30 §, att den äger pröva de överklagade

besluten i hela dess vidd, såväl beslutens laglighet som deras lämplighet.

Som stöd för denna ståndpunkt åberopas jämväl förarbetena till sjukhuslagen

(propositionen 1940: 89, s. 52—53 och 67).

I de av medicinalstyrelsen åberopade sidorna i propositionen till sjukhuslagen

redogör departementschefen utförligt för skälen till att i vissa

fall materiell besvärsrätt kan vara motiverad. Att märka är emellertid, att

det härvid allenast talas om underläkare och distriktstandläkare: »Från åtskilliga

håll har anmärkts, att berednings beslut rörande förordnande av

underläkare och distriktstandläkare borde få överklagas jämväl på materiella

grunder. Till denna mening har jag---kunnat ansluta mig.

----- — Utom i fråga om klagan över förordnande av underläkare eller av

distriktstandläkare har jag alltså ej funnit mig böra föreslå några uttryckliga

bestämmelser angående klagan över centralorganets beslut» (s. 67 och

68).

Trots detta departementschefens uttalande infördes vid författningarnas

utformning i sjukhusstadgans 48 § hänvisning till bestämmelserna i 30 §

angående besvär över underläkartillsättning, varigenom åtminstone formell

täckning finnes för att materiell besvärsrätt föreligger jämväl vid tillsättning

av sjukstugeläkartjänst. Därvid förbisågs emellertid, att förhållandena

beträffande tillsättning av underläkartjänster i ett väsentligt avseende, nämligen

uppgörande av förslag, äro principiellt annorlunda. Bestämmelsen om

besvärsrätt vid tillsättande av sjukstugeläkartjänst har därför blivit oklar

och i viss mån hängande i luften. I betraktande av de låga kompetenskraven

för en sådan tjänst leder detta, som av de båda föreliggande ärendena framgår,

till ohållbara situationer.

Mot denna bakgrund skulle styrelsen vilja föreslå beträffande tillsättningen

av sjukstugeläkartjänsten i Gislaved, att Eders Kungl. Maj :t fastställer

sjukvårdsberedningens beslut. Det kan för övrigt enligt styrelsens

mening ej anses skäligt att, på grund av tidsutdräkten med besvärsärendets

avgörande, från tjänsten skilja en befattningshavare, som i över två års

tid förtjänstfullt skött denna.---

I konselj den 7 oktober 1955 prövade Kungl. Maj :t på hemställan av föredragande

departementschefen, statsrådet Hedlund, skäligt att, enär tillräckliga

skäl ej förelegat för medicinalstyrelsen att göra ändring i sjukvårdsberedningens

beslut, med bifall till besvären upphäva medicinalstyrelsens

beslut.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

41

De båda i medicinalstyrelsens och Landstingsförbundets yttranden omnämnda

lagrummen äro 48 § 2 mom. tredje stycket sjukhusstadgan och 30 §

samma stadga. Förstnämnda lagrum lyder: »Angående klagan över sjukvårdsberednings

beslut i fråga om tillsättande av sjukstuguläkare, som

avses i detta moment, skall gälla vad i 30 § stadgas om klagan över sjukvårdsberednings

beslut rörande tillsättande av underläkartjänst.» I 30 §

stadgas: »Där ledamot av sjukvårdsberedningen eller någon, som enligt lag

eller författning äger deltaga i beredningens överläggningar eller vars enskilda

rätt beröres av beredningens beslut, förmenar, att beredningens beslut

angående förord till lasarettsläkartjänst ej tillkommit i laga ordning,

eller icke åtnöjes med beredningens beslut rörande tillsättande av underläkartjänst,

må den missnöjde söka ändring i beslutet inom den tid och i

den ordning, som föreskrivits för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut. —--» Riktigheten av medicinalstyrelsens på
stående

att styrelsen ägt pröva sjukvårdsberedningens beslut i hela dess

vidd, såväl beslutets laglighet som dess lämplighet, ter sig vid studium as

de båda nämnda lagrummen tämligen uppenbar. Landstingsförbundet medger

också i sitt yttrande, att »åtminstone formell täckning finnes för att

materiell besvärsrätt föreligger». Av ordalagen i Kungl. Maj:ts beslut framgår

även, att Kungl. Maj :t ansett medicinalstyrelsen äga rätt att på materiell

grund undanröja beredningens beslut. Någon formell anmärkning kan

således icke riktas mot medicinalstyrelsens beslut, utan vad frågan gäller

är principen om förtjänst och skicklighet, som enligt § 28 regeringsformen

skall utgöra grund för de befordringar som Konungen företager.

Ehuru någon gradering av de sökande genom uppsättande i olika förslagsrum

icke förekommer vid tillsättande av en sådan tjänst, varom nu

är fråga, får man likväl en klar uppfattning om de sökandes meritering

genom vad handlingarna utvisa samt genom medicinalstyrelsens utlåtande

och yttrandet av styrelsens sakkunnige, lasarettsläkaren Lindgren, som i

sitt yttrande icke placerade den sedermera till befattningen utsedde bland

de fem främsta. Då vi anse, att grundsatsen om förtjänst och skicklighet

vid tjänstetillsättningar icke i tillbörlig grad beaktats i och med att vederbörande

sjukvårdsberednings besvär bifallits, ha vi inom utskottet yrkat

anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet Hedlund.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 ur 1956

Avslagna yrkanden angående omförmälan

(Avd. C i utskottets memorial)

I*

(Protokoll över justitieärenden.)

av herrar Englund, Weiland, Yngve Nilsson, Swedberg, Svensson i Ljungskile

och Nordkvist i Kalmar samt fröken Wetterström, vilka ansett att utskottet

bort uttala:

Enligt § 26 regeringsformen äger Konungen i brottmål göra nåd, mildra

livsstraff samt återgiva ära och till kronan förverkat gods. Över ansökningar

om nåd skall, enligt samma paragraf, Konungen höra regeringsrätten,

beträffande mål av beskaffenhet att lcunna tillhöra dess eller kammarrättens

slutliga prövning, men i andra mål högsta domstolen. Konungens

beslut fattas i statsrådet. På den brottslige skall sedermera ankomma att

emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå det straff vartill

han blivit dömd.

De nådeärenden, i vilka högsta domstolen har att avgiva yttrande, beredas

i nedre justitierevisionen. Sedan ansökningen registrerats, införskaffas

vederbörliga akter och lagakraftbevis samt övriga handlingar som fordras

för att ärendet skall komma i skick att kunna föredragas inför högsta

domstolen, över ansökningar om nåd beträffande den som är intagen på

fångvårdsanstalt skall anstaltsnämnden avgiva yttrande; även fångvårdsstyrelsen

skall avgiva utlåtande. Sedan erforderliga handlingar inkommit

och nådeärendena även i övrigt kommit i skick att kunna föredragas i högsta

domstolen, skola ärendena enligt 6 § arbetsordningen den 26 juni 1948 för

nedre justitierevisionen fördelas mellan rotlar, som innehavas av revisionssekreterare.

Enligt 18 § arbetsordningen skola bl. a. nådeärenden såsom förtursmål

föredragas framför andra mål. I 21 § arbetsordningen stadgas, att föredragningen

skall ske med ledning av minnesanteckningar, som innefatta en ordnad

och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehålla av betydelse

för den prövning varom är fråga. Minnesanteckningarna skola undertecknas

av föredraganden och efter föredragningen förvaras bland handlingarna i

målet.

I 8 § lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning

och tjänstgöring är stadgat, att om vid prövning och avgörande av mål i

högsta domstolen tillika förekommer fråga om yttrande i ärende, som avses

i § 26 regeringsformen, de domare, som deltagit i målets avgörande, böra

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Englund, Georg Pettersson, Weiland, Fritiof Karlsson,

Erik Olsson, Elfving, Sörlin och Yngve Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast, Norén i Nyadal,

Swedberg, Spångberg, Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile, Nordkvist i Kalmar och

fröken Wetterström.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr S år 195G

43

besluta i frågan. Skall yttrande i sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas

av tre justitieråd. Vid handläggningen kan högsta domstolen besluta

komplettering av ärendet, t. ex. att yttrande skall infordras från viss myndighet,

att personundersökning skall verkställas eller att läkarintyg enligt

4 § lagen om personundersökning skall anskaffas.

Sedan högsta domstolen beslutat yttrande, skall revisionssekreterare som

föredragit mål eller ärende, däri fråga om nåd föreligger, till chefen för

justitiedepartementet avlämna en av revisionssekreteraren upprättad och

undertecknad redogörelse över målets eller ärendets innehåll, upptagande

alla de omständigheter som kunna inverka på prövningen, åberopade lagrum

och vad inom högsta domstolen förekommit vid målets eller ärendets

behandling, ävensom avlämna förteckning över sådana mål och ärenden,

uppgjord i det antal exemplar som erfordras (28 § arbetsordningen). Redogörelsen

utgöres regelmässigt av den promemoria som legat till grund för

föredragningen inför avdelningen; uppgift angående de i prövningen deltagande

justitieråden och innehållet i yttrandet angives på förteckningen.

Enligt 28 § arbetsordningen skall vidare den revisionssekreterare, som

föredragit målet eller ärendet, på anmodan biträda departementschefen

med beredning av nådeärendet och, när departementschefen finner sådant

nödigt, närvara vid föredragningen i statsrådet för att kunna muntligen

meddela upplysningar. Under senare tid ha revisionssekreterarna emellertid

tagit föga del i nådeärendenas beredning i departementet. Revisionssekreterarna

föredraga icke längre för justitieministern, och statssekreteraren

har åtminstone delvis befriats från handläggning av nådeärenden. I stället

har i departementet anställts en särskild befattningshavare — sedan den

1 juli 1955 e. o. byråchef — vilken enligt 1955 års statsverksproposition

har att på grundval av revisionssekreterarnas promemorior och, i erforderlig

omfattning, även aktmaterialet kontrolläsa ärendena samt efter ett

självständigt bedömande och i samråd med revisionssekreteraren förbereda

föredragningen för justitieministern och i förekommande fall det eller de

konsultativa statsråd som kallas att deltaga i avgörandena; denne befattningshavare

skall vidare vidtaga erforderliga kompletteringar genom att

besluta remisser till myndigheter. Byråchefen skall som regel även föredraga

ärendena.

I många fall införskaffas ytterligare utredning under ärendenas beredning

i departementet, varefter ärendena avgöras utan att högsta domstolen

beredes tillfälle att avgiva nytt yttrande.

Utskottet har låtit undersöka omfattningen och beskaffenheten av det

nya material, som införskaffats i de under senare hälften av granskningsperioden

avgjorda nådeärendena.

Under tiden den 8 juli 1955—den 4 januari 1956 avgjordes 775 nådeärenden.

Av dessa blevo 7 avskrivna på grund av alt sökanden återkallat

sin ansökan, medan i ett fall ansökningen ansågs innefatta ämne som ej

utgjorde föremål för nåd. I sak prövades således 767 ärenden. I 586 ärenden

blev ansökningen avslagen; i 6 av dessa ärenden hade högsta domstolen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

helt eller delvis tillstyrkt ansökningen. Ansökningen blev helt eller delvis

bifallen i 181 ärenden, varav 113 med avvikelse från högsta domstolens

yttrande.

I 75 av de 119 ärenden, i vilka Kungl. Maj:t avvek från högsta domstolens

yttrande, hade Kungl. Maj:t infordrat ytterligare utredning efter det högsta

domstolens yttrande avgivits; nytt yttrande från högsta domstolen inhämtades

icke i något fall. Den nya utredning, som sålunda förebragtes hos

Kungl. Maj:t, bestod i:

yttrande av åklagare.................................... i 3$ ärenden

» » skyddskonsulent ............................» 25 »

» » medicinalstyrelsen .......................... 8 »

» » socialstyrelsen .............................. 3 „

» j> n^ilitärmyndigthet .............. » 3 »

* » civilförsvarsstyrelisen ........................ 2 »

» » nykterhetsnämnd .......................... 2 »

» » interneringsnämnden ........................» 1, ärende

» » överinspektören för sinnessjukvården ........» 1 »

» » länsstyrelse ................................ 1 »

» » järnvägsstyrelsen .......................... 1

personundersökning ..................................... \ »

läkarundersökning ....................................... 1 »

Av de 39 ärenden, i vilka åklagare avgav yttrande, avsågo 18 förvandlingsstraff

för böter och 5 uppskov med verkställigheten av frihetsstraff,

medan 8 ärenden avsågo omedelbart ådömt frihetstraff, vars verkställande

enligt nådebeslutct skulle villkorligt anstå. Yttrande från skyddskonsulent

infordrades däremot i flertalet fall — 22 av 25 — i ärenden av sistnämnda

art. I

I de likalydande motionerna I: 213 och II: 212 vid 1955 års riksdag hemställdes,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning

beträffande nådeinstitutet och dess uppgifter, dess handhavande

och en redovisning för riksdagen av nådegivningen. Vid samma riksdag

hemställdes i motionen 11:436, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om en utredning om och under vilka förutsättningar en rådgivande

nämnd med lekmannainslag kunde tillskapas med uppgift att till

Kungl. Maj :t avgiva yttranden i nådeärenden.

Motionerna behandlades av sammansatt konstitutions- och första lagutskott,

som anförde bl. a. följande (uti. nr 3):

Under de senaste åren har Kungl. Maj :t i betydligt flera fall än tidigare

avvikit från högsta domstolens yttranden över nådeansökningar; åren 1951,

1952 och 1954 har högsta domstolen tillstyrkt endast omkring hälften av de

nådeansökningar som bifallits av Kungl. Maj:t. Huruvida Kungl. Maj:t eller

högsta domstolen ändrat sin praxis lär icke kunna avgöras med ledning av

tillgängliga statistiska uppgifter. Emellertid finnes anledning antaga, att

avvikelserna delvis bero därpå, att Kungl. Maj :t i vissa fall har tillgång

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

45

till annat material än högsta domstolen. Enligt vad statsrådet Zetterberg

uppgivit i sina interpellationssvar 1947 och 1954 förekommer det icke sällan,

att Ivungl. Maj :t införskaffar ytterligare utredning, sedan högsta domstolen

avgivit sitt yttrande i ärendet I de fall, då sålunda nytt material av betydelse

tillkommit, har högsta domstolens yttrande tydligen endast begränsat

värde. Enligt utskottets mening bör denna olägenhet undanröjas. I statsverkspropositionen

förutsättes, att innehavaren av den där föreslagna, i det

föregående omnämnda byråchefstjänsten skall vidtaga erforderliga kompletteringar

av nådeärendena. Utskottet anser det Lämpligt, att den ytterligare

utredning, som sålunda må anses erforderlig, i regel införskaffas redan

innan ärendet föredrages i högsta domstolen. Om det — undantagsvis —• sedan

högsta domstolen avgivit yttrande i ärendet, skulle framkomma nya

upplysningar, som synas kunna leda till annat bedömande än förut, bör

nytt yttrande inhämtas.1

Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla angelägenheten av att

det nya materialet i nådeärendena blir allsidigt belyst. Det torde därför vara

lämpligt att i detta syfte mera regelmässigt låta offentlig myndighet eller enskild

person med närmare kännedom om den dömdes personliga förhållanden

yttra sig över utredning som icke förelegat i brottmålsprocessen.

Den nu ifrågasatta anordningen synes lättare kunna genomföras, därest

den eller de personer, som skulle företaga erforderliga kompletteringar,

föredroge ärendena såväl i högsta domstolen som i departementet. Därigenom

skulle man även undgå det dubbelarbete, som systemet med olika föredragande

i högsta domstolen och departementet medför, och ärendena skulle

kunna företagas till avgörande så gott som omedelbart efter det högsta

domstolen avgivit sitt yttrande.

Med hänsyn till statsrådens arbetsbörda är det önskvärt, att föredragningen

av nådeärendena för statsråden icke göres vidlyftigare än som är

nödvändigt. En förutsättning härför lär vara, att de föredragande genom ett

icke alltför kortvarigt eller sporadiskt sysslande med nådeärenden vinna

sådan erfarenhet på detta område, att vederbörande statsråd med

troende kan lita på föredragningen. Möjligen skulle inom justitiedepartementet

eller nedre justitierevisionen kunna inrättas ett fåtal särskilda tjänster

som specialföredragande i nådeärenden. Utskottet anser sig emellertid

icke kunna bedöma, huru en föredragningsorganisation enligt ovan angivna

riktlinjer i detalj bör utformas. Dessa frågor torde böra bliva föremål för

närmare överväganden inom departementet, därvid olika vägar kunna prövas.

Någon fristående utredning synes däremot knappast vara erforderlig

i förevarande hänseende.

I anledning av förslaget att, med bibehållande av högsta domstolen som

remissinstans, inrätta en rådgivande nämnd anförde utskottet bl. a., att —- ehuru betydande svårigheter förelåge att tillskapa en sådan nämnd — utskottet

fann det naturligt, att spörsmålet härom komine i betraktande inom

justitiedepartementet i samband med de överväganden, som enligt vad i det

föregående anförts torde böra företagas beträffande nådeinstitutet.

På hemställan av utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

till känna vad utskottet i utlåtandet anfört. Riksdagens skrivelse (nr 278)

är dagtecknad den 25 maj 1955.

Sedan riksdagens skrivelse avlåtits till Ivungl. Maj:t, har inom justitiedepartementet

upprättats en promemoria angående handläggningen av nåde
-

1 Kurs. här.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

ärenden. Promemorian, som är dagtecknad den 9 december 1955, innehåller

förslag till väsentliga ändringar i lagstiftningen rörande nådeinstitutet. Enligt

förslaget skulle högsta domstolen och regeringsrätten icke längre höras

i nådeärenden. I stället skulle inrättas en särskild nämnd (bestående av

ett justitieråd och 2—4 andra personer), som skulle avgiva yttranden i

nådeärenden; yttrande från nämnden skulle dock icke vara erforderligt, därest

ansökan om nåd funnes böra avslås eller allenast anginge böter eller

förvandlingsstraff för böter eller disciplinstraff för krigsmän eller ock avsåge

uppskov med verkställighet av frihetsstraff. Promemorian innehåller vidare

förslag till vissa andra ändringar i formerna för nådeärendenas handläggning.

Bl. a. förutsättes, att vissa ändringar i arbetsordningen för nedre justitierevisionen

skulle erfordras.

I promemorian uttalas, att beredning och föredragning av nådeärenden

för närvarande icke äro fullt lämpligt organiserade. Härom anföres bl. a.

följande:

Den nuvarande ordningen fyller icke tillfredsställande vad som bör vara

dess främsta uppgift, nämligen att på ett ändamålsenligt sätt tillhandagå

departementschefen vid ärendenas avgörande och så långt det är möjligt

underlätta dennes arbete. Det är iögonenfallande att utspridandet av ärendena

på ett stort antal rotlar i nedre justitierevisionen ur denna synpunkt är

det grundläggande felet i organisationen. Å andra sidan torde denna anordning

på sådant sätt sammanhänga med nedre justitierevisionens arbetssätt

i övrigt att den icke kan avlägsnas utan en mera genomgripande omorganisation.

Så länge ärendenas antal varit förhållandevis ringa, har bristerna i beredningsorganisationen

spelat mindre roll. Under de senaste åren har antalet

nådeansökningar betydligt ökats.

En påtaglig olägenhet är att nådeärendenas behandling med nuvarande

arbetsformer tar för lång tid. Ärendena följer nämligen regelmässigt, oavsett

sin beskaffenhet, samma arbetsrutin, och denna leder till att det tar

minst 6 å 7 veckor från det ärendet inkommer till dess beslut expedieras.

Härtill kommer för de fall, då den dömde är intagen på fångvårdsanstalt,

ytterligare 4 å 6 veckor för ärendets behandling hos anstaltsnämnd och fångvårdsstyrelsen.

Detta gäller ärenden, vari icke någon särskild utredning

göres. Ärenden som är vidlyftiga eller som kräver särskild utredning kan

ta längre tid. Den långa tid som alltså åtgår, även då ansökningen uppenbarligen

icke kan bifallas, synes leda till att nådeinstitutet i vissa fall kan

begagnas för att fördröja verkställighet av frihetsstraff.

I anledning av att sammansatt konstitutions- och första lagutskott ansett

det lämpligt, att den ytterligare utredning som kunde anses erforderlig i

regel införskaffades innan ärendet föredroges i högsta domstolen, samt

framhållit angelägenheten av att det nya materialet bleve allsidigt belyst

anföres i promemorian:

Tydligt är att de synpunkter som riksdagen sålunda önskat se beaktade

förutsätter en omorganisation, som möjliggör att ärendena på ett tidigt

stadium under beredningen blir föremål för ett kvalificerat bedömande.

Därigenom kan den kompletterande utredningen, i de fall då sådan är be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

47

hövlig, inhämtas innan ärendet föredrages. Det kan därvid också tillses, att,

såsom riksdagen funnit önskvärt, nytt material mera regelmässigt blir allsidigt

belyst.

För att ur skilda synpunkter förbättra beredningen av nådeärenden och

framför allt vinna en^avlastning av statsrådens tyngande arbete med dessa

ärenden är det nödvändigt alt skapa en beredningsorganisation, som är särskilt

inrättad för dessa ärenden och som står under ledning av en chefstjänsteman

med aktuell kännedom om rådande praxis. På dylikt sätt är all

administrativ verksamhet uppbyggd i departementen och i ämbetsverken.

Ett första steg till införande av en sådan ordning har tagits genom att riksdagen

anvisat medel för anställande i justitiedepartementet av en föredragande

för nådeärenden med byråchefs ställning. Vad det nu gäller är att

ge denne tjänsteman en fastare ledning av ärendenas beredning och föredragning.

En förutsättning härför är att behandlingen av ärendena icke

som för närvarande delas upp på ett stort antal befattningshavare utan samlas

hos ett fåtal särskilda specialföredragande.

Då det gäller att skapa en organisation av det slag som nu antytts finns

olika möjligheter. Man kan inrätta en byrå i justitiedepartementet, fristående

från nedre justitierevisionen. Ett annat alternativ är att föredragningsorganisationen

bibehålies som en del av nedre justitierevisionen.

En viktig omständighet vid valet av organisationsform är frågan om de

krav som skall ställas på föredragningen. Med hänsyn till ärendenas natur

torde krävas att föredragandena är jurister med lång domarerfarenhet.

Vederbörande tjänsteman torde böra vara föredragande under icke alltför

kort tid; å andra sidan torde man icke böra räkna med att befattningen som

föredragande skall vara en stadigvarande syssla. Dessa överväganden pekar

mot den lösningen att föredragningen göres till ett specialuppdrag inom

nedre justitierevisionen. Närmast kunde man tänka sig att revisionssekreterare

i början av sin tjänstgöring förordnades att stå till departementschefens

förfogande som föredragande i nådeärenden och därefter, lämpligen

efter minst ett års tjänstgöring, finge övergå till andra revisionssekreteraruppgifter.

Även ur de utbildningssynpunkter som kan anläggas på

tjänstgöringen i nedre justitierevisionen skulle en sådan anordning vara till

fördel.

Enligt promemorian vore det lämpligast att organisationen överfördes till

justitiedepartementet, varvid dock föredragandena bleve att betrakta som

revisionssekreterare med specialtjänstgöring inom departementet.

I promemorian uttalas, att fördelar skulle vara att vinna genom en koncentration

av beredningsarbetet till de ärenden som äro tveksamma eller

eljest kräva noggrannare utredning. På ett tidigt stadium borde urskiljas

de ärenden som kunde behandlas på ett snabbare sätt därför att hållbara

grunder för benådning saknades. Att göra ett sådant urval borde i första

hand ankomma på byråchefen, som kunde för justitieministern omedelbart

föredraga de ärenden, som uppenbart borde avslås.

I fråga om övriga ärenden förutsättes i promemorian att ytterligare utredning

är erforderlig. Sålunda anföres, att nådeansökan, som avser person

intagen på fångvårdsanstalt, bör remitteras till fångvårdsmyndighet för yttrande,

medan del i övriga ärenden kan vara erforderligt att inhämta yttrande

från t. ex. skyddskonsulent, åklagare, tjänsteläkare, länsnykterhetsnämnd,

medicinalstyrelsen eller socialstyrelsen eller ock alt förordna om

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

personundersökning eller läkarundersökning. I promemorian avses tydligen,

att sådan ytterligare utredning regelmässigt skall införskaffas innan

ärendet löredrages hos nämnden och inför justitieministern. Vidare anföres:

Självfallet kan det inträffa både vid föredragningen hos nämnden och

inför justitieministern att ytterligare utredning anses önskvärd. Det får då

ankomma på byråchefen att vidtaga åtgärder härför och att sedan utredning

inkommit på nytt anmäla ärendet för nämnden och justitieministern.

Det förutsättes således, att nytt yttrande skulle inhämtas från nämnden,

därest ny utredning tillkommit efter det nämnden avgivit sitt första yttrande.

Yttranden över promemorian ha avgivits av omkring femton myndigheter

och sammanslutningar, av vilka flertalet avstyrkt de i promemorian upptagna

lagförslagen.

Högsta domstolens ledamöter funno i sitt yttrande det lämpligt att, så

länge en byråchef för nådeärenden funnes i justitiedepartementet, nådeärendena

så snart som möjligt anmäldes för denne; byråchefen borde besluta

i vilken omfattning yttranden skulle inhämtas innan ärendena föredroges

i högsta domstolen. — Även socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och

Föreningen Sveriges häradshövdingar förutsatte, att det rådgivande organet

hördes över all utredning som förebragtes i ärendet innan detta avgjordes

av Kungl. Maj :t.

Nedre justitierevisionen ansåg önskvärt, att utredningen införskaffades

på ett tidigare stadium än för närvarande, samt uttalade vidare:

Detta förutsätter, som i promemorian framhålles, att ärendena tämligen

snart efter det att de inkommit bliva föremål för ett kvalificerat bedömande.

Enligt förslaget skulle detta bedömande ankomma på byråchefen. Denna

uppgift torde dock med lika stor trygghet kunna anförtros åt revisionssekreterarna.

Aktuell kännedom om rådande praxis — för att använda promemorians

uttryckssätt — borde kunna finnas i samma grad hos revisionssekreterarna

som hos byråchefen. Att revisionssekreterarna ha erforderlig

kännedom om hithörande rättspraxis och praxis hos dem som pläga höras

i nådeärenden, torde näppeligen kunna betvivlas, och, därest uttryckssättet

hänsyftar på att Ivungl. Maj :t vid avgörande av nådeärenden följer vissa

riktlinjer, avvikande från de hörda myndigheternas, böra enligt nedre revisionens

bestämda uppfattning dessa riktlinjer ej vara något som endast

byråchefen eller måhända byråchefen och några specialföredragande få taga

del av. Riktlinjerna borde kunna delgivas revisionssekreterarna, som, om

det skedde, säkerligen skulle kunna verkställa det kvalificerade bedömande

som kan behövas för ärendenas komplettering. Den tidsutdräkt, varom det

talas i promemorian, skulle på så sätt undvikas.

Nedre revisionen fann det icke uteslutet, att tiden för nådeärendenas behandling

även på andra vägar kunde nedbringas, och pekade på vissa möjligheter:
Ett

sätt yore att i nedre revisionen indela tre i stället för som nu sker

vanligen två revisionssekreterare till föredragning av nåder varje vecka. En

sådan reform torde kunna medföra, att nådeärendena föredragas i Högsta

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

49

domstolen en vecka tidigare än nu sker. Samma resultat kan uppnås genom

ett system, enligt vilket vederbörande revisionssekreterare normalt föredrager

de enklaste nådeärendena en vecka efter det att ärendena lottats på hans

rotel och övriga ärenden i påföljande vecka. Båda dessa metoder medföra

förmodligen olägenheter för nedre revisionen, särskilt i fråga om tidsåtgången

för ärendenas beredning och föredragning, men kunde kanske likväl

prövas, då därigenom den regelmässiga eftersläpning i nådeärendenas avgörande,

som uppträtt sedan nåd ebyr åchef stjänsten inrättats, kunde kompenseras.

Andra numera under departementsberedningen ofta uppkommande

dröjsmål kunde med all sannolikhet förhindras genom realiserande

av det nyss framförda förslaget att revisionssekreterarna skulle av eget initiativ

infordra sådana kompletterande upplysningar, som funnes erforderliga.

Här åsyftas i första hand sådana kompletteringar-, som skulle göra det

onödigt att under beredningen i departementet inhämta yttranden t. ex. från

skyddskonsulent och åklagare. Nedre revisionens arbetsordning (§ 11 sista

att-satsen, jfr § 4 sista st.) ger revisionssekreterarna befogenhet i sådant

hänseende. Det torde emellertid erfordras, att departementschefen i samråd

med Högsta domstolen ger anvisningar om att befogenheten skall utnyttjas

-— eventuell i vad mån det skall ske. Måhända kunna anvisningarna

giva utrymme för samråd mellan vederbörande revisionssekreterare och

departementet.

Någon proposition i de ämnen, som behandlats i den inom departementet

utarbetade promemorian, har icke förelagts årets riksdag.

Att Kungl. Maj:t avgör nådeärenden utan att högsta domstolen vid avgivandet

av yttrande haft tillgång till all utredning, som är av betydelse för

avgörandet, står knappast i överensstämmelse med § 26 regeringsformen.

Föreskriften att högsta domstolen skall höras över nådeansökningar kan

antagas vara betingad av synpunkten att högsta domstolens bedömning av

nådeansökning är av sådan vikt, att den bör vara för Kungl. Maj:t känd vid

nådeärendes avgörande. Om det, sedan högsta domstolen avgivit yttrande,

framkommit nya upplysningar av natur att de, därest de varit för högsta

domstolen tillgängliga, ändrat dess bedömning, kan yttrandet emellertid

icke fylla sin avsedda funktion.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskott har, såsom ovan anförts,

i sitt år 1955 avgivna, av riksdagen godkända utlåtande framhållit

angelägenheten av att högsta domstolen får tillgång till det material, på

vilket avgörandet skall grundas. Kungl. Maj:t har emellertid hittills icke

tillgodosett riksdagens befogade önskemål härutinnan. Konstitutionsutskottet

anser uppenbart, att den ytterligare utredning, som inom departementet

anses önskvärd, kunde i betydligt större utsträckning än för närvarande

föreligga innan högsta domstolen avger yttrande, därest departementschefen,

på sätt nedre justitierevisionen i sitt ovannämnda yttrande ifrågasatt,

gåve anvisningar rörande komplettering genom revisionssekreterarnas försorg.

Visserligen är det sannolikt, alt i vissa ärenden ny utredning likväl

skulle förekomma i departementet efter det högsta domstolen avgivit yttrande,

men i sådant fall bör, såsom riksdagen framhållit, nytt yttrande inhämtas

från högsta domstolen.

4 llihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. ‘2 nod. NrS

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Departementschefen kan, utan att någon författningsändring företages,

ineddela lämpliga anvisningar rörande nådeärendenas komplettering inom

nedre justitierevisionen samt förordna om återremiss till högsta domstolen.

Enligt vad utskottet inhämtat skulle infordrande av nytt yttrande från

högsta domstolen i regel icke fördröja avgörandet mera än högst en vecka;

i betraktande av att annan kompletterande utredning ofta fördröjer avgörandet

flera månader skulle en sådan försening icke ha någon nämnvärd betydelse.

Att återremittering till högsta domstolen icke skett är så mycket

mera anmärkningsvärt som det i den inom departementet upprättade promemorian

angående handläggning av nådeärenden förutsättes närmast såsom

självklart, att i motsvarande fall nytt yttrande skulle inhämtas från

den rådgivande nämnd, som enligt förslaget skulle höras i nådeärenden.

Av det ovan anförda framgår, att chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, borde ha kunnat utan dröjsmål i väsentliga delar tillmötesgå

riksdagens uttryckliga önskemål rörande handläggningen av nådeärenden.

Även om högsta domstolens befattning med nådeärenden skulle

—• enligt det för närvarande skrinlagda förslaget —- upphöra den 1 juli

1957, har således anledning saknats att låta rådande missförhållanden bestå

intill nämnda dag. Enär statsrådet Zetterberg genom att låta utarbeta

förenämnda promemoria dock gjort ett försök att för framtiden undanröja

de av riksdagen påtalade missförhållandena, har utskottet låtit bero vid

allenast en omförmälan.

II*

(Protokoll över handelsärenden den 2 december 1955.)

av herrar Yngve Nilsson och Nilsson i Göingegården, vilka anfört:

Enligt Kungl. Maj:ts lotteriförordning den 19 maj 1939 må lotteri anordnas

efter tillstånd av länsstyrelse under förutsättning bl. a., att insatserna

i lotteriet totalt uppgå till högst 30 000 kronor och att lotteriet anordnas

till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål

eller till svenska konstidkares understöd och uppmuntran (3 § c

nämnda förordning). För enahanda ändamål och på vissa särskilda villkor

i övrigt må vissa mindre lotterier anordnas efter tillstånd av respektive anmälan

till polismyndighet (2 § samt 3 § a och b). För lotterier med högre

insatssumma eller för andra ändamål än nu nämnts fordras tillstånd av

Kungl. Maj:t (1 §). Vid meddelande av tillstånd till lotteri må föreskrivas de

närmare villkor samt meddelas de kontroll- och ordningsföreskrifter, vartill

omständigheterna kunna giva anledning (4 §).

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Weiland,

Fritiof Karlsson, Ollén, Bror Nilsson, Sörlin och Yngve Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Norén i Nyadal, Jonsson i Haverö,

Nordkvist i Kalmar, fru Svedberg, herr Nilsson i Göingegården, fru Wallin, herrar

Larsson i Hedenäset och Stenberg.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

51

I skrivelse den 8 oktober 1955 anhöll Sveriges kommunistiska parti,

Stockholm, hos Kungl. Maj :t om tillstånd att anordna ett varulotteri. I ansökningen

anfördes bl. a. följande: Lotteriets behållning skulle användas

till partiets studieverksamhet. Lotteriet skulle äga rum under tiden den 15

december 1955—den 15 mars 1956. Försäljningen av lotter skulle uteslutande

ske genom partiets organisationer. Antalet lotter uppgick till 140 000,

varav 1 000 vinstlotter. Priset för lotterna skulle vara 2 kronor per styck

jämte stämpelavgift. Sammanlagda vinstvärdet var 147 553 kronor 50 öre

högsta vinstvärdet 11 850 kronor och det lägsta 25 kronor. — Av ansökningen

framgick vidare, att partiet år 1954 erhållit tillstånd att anordna ett lotteri

för partiets studieverksamhet med 100 000 lotter. Såsom motivering för

den föreslagna ökningen av antalet lotter framhölls, att vid lotteriet år 1954

samtliga lotter slutsålts och många order icke kunnat expedieras samt alt

det i förevarande ansökan fastställda lottantalet grundades på distriktsorganisationernas

egna förhandsbeställningar.

Enligt den vid ansökningen fogade vinstplanen för lotteriet skulle de 1 00C

vinsterna bestå av 7 bilar, 10 mopeder, 1 båt, 8 oljemålningar, 10 vinster grafik,

1 träsnitt, 1 radiogrammofon, 1 bordssymaskin, 1 tvättmaskin och 960

presentkort å böcker från Förlags AB Arbetarkultur, varav 60 å 100 kronor,

100 å 75 kronor, 300 ä 50 kronor och 500 å 25 kronor.

Kungl. Maj:t infordrade yttrande över ansökningen från överståthållarämbetet.

I yttrandet framhölls, att ämbetet på senare tid intagit en restriktiv

ståndpunkt i fråga om utökning av de större lotterierna, något som

hland annat föranletts av omtanke om det betydande antal smålotterier, som

bedrevs för ofta mycket behjärtansvärda ändamål. Med hänsyn till att den

begärda utökningen var förhållandevis ringa ansåg sig emellertid ämbetet

kunna lämna ansökningen utan erinran.

På föredragning och hemställan av statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Lange lämnade Kungl. Maj :t den 2 december 1955, med anledning

av ovan nämnda ansökning, partiet tillstånd att anordna ett varulotteri

enligt särskild i beslutet angiven plan. Denna överensstämde i fråga

om lottantalet, vinstvärdet, ändamålet med lotteriet o. d. med partiets ansökan

och den därvid fogade vinstplanen. Kungl. Maj :t föreskrev sålunda

bl. a., att lottförsäljningen skulle äga rum uteslutande genom partiets egna

organisationer och att behållningen å lotteriet skulle användas till partiets

studieverksamhet.

Vidare föreskrevs att de i Kungl. Maj :ts cirkulär den 20 januari 1950

med vissa lotteribestämmelser angivna villkoren för varulotterier skulle gälla

för ifrågavarande lotteri. Cirkuläret innehåller vissa bestämmelser angående

styrelse för lotteri, redovisning av lotteriets behållning, vilka uppgifter varje

lottsedel skall innehålla o. d.

Slutligen meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter angående kontrollant och

ombud vid lotteriet och dessas verksamhet samt uppdrog åt överslåthållarämbetet

all, därest anledning därtill skulle förekomma, hos Kungl. Maj :t

föreslå indragning av lotteritillståndet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

Vid 1953 års riksdag framställde herr Lundqvist till statsrådet och chefen

för handelsdepartementet en enkel fråga angående vilka överväganden,

som legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 24 april 1953 att bevilja

Sveriges kommunistiska ungdomsförbund tillstånd att för sin studieverksamhet

anordna ett s. k. rikslotteri, trots att överståthållarämbetet avstyrkt

bifall till ansökan därom.

Departementschefens svar var av följande lydelse:

Alltsedan 1946 har tillstånd regelmässigt lämnats åt sådana politiska organisationer,

som tillhör ett i riksdagen representerat parti, att anordna lotterier

till förmån för organisationens studieverksamhet. Denna praxis har

följts även då det gällt lotterier, som kommunistiska ungdomsförbundet

önskat anordna. Kungl. Maj:t har sålunda under åren 1946— 1952 vid fyra

tillfällen beviljat detta förbund lotteritillstånd. Tillstånd har emellertid varje

gång lämnats med den inskränkningen, att lottförsäljning endast får ske

genom ungdomsförbundets egna organisationer.

I det nu aktuella fallet har överståthållarämbetet i sitt avstyrkande utlåtande

hänvisat till utvecklingen under senare tid och uttalat farhågor för

att den studieverksamhet, som bedrives av kommunistiska ungdomsförbundet,

kan vara vådlig icke blott för ungdomen själv utan även för rikets säkerhet.

Enligt min mening bör den åskådning, för vilken det kommunistiska partiet

verkar, på allt sätt bekämpas genom upplysning. Så länge det kommunistiska

partiet är representerat här i riksdagen och jämväl i övrigt åtnjuter

alla politiska och parlamentariska rättigheter, kan det emellertid icke

anses stå i god överensstämmelse med demokratiska rättvisesynpunkter att

frånkänna partiets ungdomsförbund förmånen av att liksom andra politiska

organisationer få anordna ett lotteri för dess studieverksamhet.

Enligt upplysning från handelsdepartementet ha de i departementschefens

svar omnämnda principerna tillämpats även efter år 1953. Kommunistiska

partiets ungdomsförbund upphörde emellertid — enligt departementet —

1953, varför därefter givna tillstånd avsett partiet. Sådant tillstånd meddelades

såväl 1954 som 1955 (nu ifrågavarande tillstånd).

I två likalydande motioner vid 1954 års riksdag (I: 103 av herr Lundqvist

m. fl. samt II: 358 av fröken Wetterström och herr Braconier) hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att organisation,

som kunde påvisas ha drivit verksamhet eller propaganda i samhällsfientlig

riktning, icke beviljades lotteritillstånd på grundval av 2 och 3 §§ lotteriförordningen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) avstyrkte allmänna

beredningsutskottet motionerna. Utskottet framhöll, att politiska

organisationer vid åtskilliga tillfällen av Kungl. Maj :t beviljats lotteritillstånd

för olika ändamål — före år 1946 avslogos dock alla framställningar

från sådana organisationer om lotterier för stödjande av studieverksamhet.

Sedan Kungl. Maj:ts praxis sistnämnda år ändrats, hade även ett stort antal

ansökningar om sådana lotterier bifallits. Länsstyrelsernas praxis hade —

anförde utskottet vidare — tidigare bl a. så till vida avvikit från Kungl.

Maj :ts, att alla länsstyrelser utom länsstyrelsen i Norrbottens län redan

före år 1946 regelbundet lämnat tillstånd även till lotterier för politiska

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

53

organisationers studieverksamhet. — Etter att ha framhållit att de av motionärerna

närmast åsyftade förhållandena syntes avse lotterier, som vissa

politiska organisationer beviljats för stöd till sin studieverksamhet, erinrade

utskottet om vederbörande departementschefs svar på herr Lundqvisls

enkla fråga vid 1953 års riksdag. Utskottet fortsatte därefter:

»Utskottet finner sig kunna dela den av departementschefen deklarerade

uppfattningen angående de principer, efter vilka sådana lotteritillstånd, varom

här synes vara fråga, bör beviljas.»

Fem ledamöter av utskottet reserverade sig mot utlåtandet. Av dessa

ansågo tre att utskottet bort tillstyrka motionerna med följande motivering:

Den allmänna uppfattning åt vilken motionärerna ger uttryck delas av

utskottet.

Även om det under tidigare år varit skäligt att följa den rent formella

bedömningsgrunden vid beviljande av lotteritillstånd att samtliga politiska

organisationer, som samarbetar med i riksdagen representerat parti,

ansetts berättigade till sådant tillstånd för sin studieverksamhet, så måste

efter vad som på senare tid inträffat inom och utom vårt land en annan

och mera realistisk kvalifikationsprincip anses påkallad. I olika sammanhang

har omständigheter framkommit, vilka måste anses ha givit vid handen,

att den »studieverksamhet» som till exempel det kommunistiska partiet

och dess ungdomsförbund bedriver icke kan eller bör jämställas med

det studiearbete varåt de demokratiska partierna och deras ungdomsorganisationer

ägnar sig i huvudsakligt syfte att fördjupa kunskapen om gemensamma

svenska och västerländska värden. Det kan icke vara rimligt att

bortse från denna alldeles avgörande skillnad, då det allmänna tar ståndpunkt

till stöd i olika former åt studieverksamhet.

Utskottets utlåtande bifölls med 89 röster mot 13 i första kammaren och

med 151 röster mot 29 i andra kammaren.

Efter 1954 års riksdags ställningstagande i frågan torde någon konstitutionell

anmärkning icke kunna riktas mot att kommunistiska partiet i likhet

med övriga i svensk riksdag representerade partier beviljas lotteritillstånd.

Ser man på den vid ifrågavarande ansökan fogade vinstplanen finner

man emellertid, att ej mindre än 960 av de 1 000 vinsterna bestå av presentkort

å böcker från Förlags AB Arbetarkultur. Det torde icke råda någon

tvekan om att denna lektyr i huvudsak utgöres av propaganda för den diktatoriska

regim som är förhärskande i öststaterna. Med hänsyn därtill ha vi

— med bortseende från det enligt vår mening i och för sig mindre tillfredsställande

förhållandet att antalet lotter utökats med 40 000 i förhållande

till partiets lotteri år 1954 — ansett att vederbörande statsråds ståndpunktstagande

i förevarande ärende hort föranleda omförmälan i utskottets memorial.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

UV

av herrar Ollén, Yngve Nilsson, Håstad, Svensson i Ljungskile, Hammar

och Stenberg, vilka ansett, att utskottet bort uttala:

Utskottet har — på grund av den debatt, som på senare tid förts om förvaltningen

av statsföretag — vid läsningen av statsrådsprotokollen uppmärksammat,

att Kungl. Maj:t, när det gällt att utse ombud för staten vid

de helt eller delvis statsägda aktiebolagens bolagsstämmor, inskränkt sig

till att i statsrådsprotokollet bemyndiga chefen för det departement, till

vilket vederbörande bolag hört, eller den som denne utser att i sitt ställe

vara ombud. I intet fall har i protokollet intagits något om den instruktion,

efter vilken ombuden haft att handla på bolagsstämman.

Utskottet, som icke haft att taga någon ställning till frågan om förhållandet

mellan Kungl. Maj :t och de statsägda företagen eller till spörsmålet

om den lämpligaste organisationen av denna statliga verksamhet, har ansett

sig böra framhålla, att statsråden enligt nu gällande grundlagsinskrivna ansvarighetsregler

icke kunna undandraga riksdagen och dess konstitutionsutskott

någon annan del av sin ämbetsutövning än de utrikespolitiska mål,

varom det talas i § 105 regeringsformen. Allt annat måste falla under konstitutionsutskottets

insyn. Någon ändring i denna allmänna regel kan inte

från regeringens sida ensidigt åstadkommas genom införandet av en ministerstyrelse,

som bortsett från ett par direkt angivna undantag är främmande

för regeringsformen.

Betydelsen av att vara statens ombud på statsägda företags bolagsstämmor

torde växla för olika typer av bolag, liksom från ett år till ett annat,

när det gäller ett och samma företag. I uppdraget ingår emellertid bl. a.

att fastställa balansräkningen och i samband därmed taga ställning till

vinst- och andra dispositionsplaner. Likaså ankommer det på ombudet att

utse styrelseledamöter.

Då regeringen enligt gällande grundlagsregler otvetydigt bär ett konstitutionellt

ansvar för vad statens stämmoombud åtgör i dessa och andra

betydelsefulla frågor, borde enligt utskottets mening antingen en instruktion

för ombudet intagas i statsrådsprotokollet eller, om detta skulle stöta

på praktiska svårigheter, de förhållningsregler, som ombudet haft att följa,

införas i akterna till statsrådsprotokollen.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Englund, Damström, Georg Pettersson, Olsén, Fritiof

Karlsson, Ollén, Sörlin och Yngve Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Norén i Nyadal, Håstad, Spångberg,

Jonsson i Haverö, Svensson i Ljungskile, Hammar, Andersson i Brämhult och Stenberg.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 8 år 1956

55

Då de nuvarande statsråden, såvitt utskottet kunnat finna, vid protokollföringen

av dessa beslut endast följt en gannnal praxis, har utskottet ej

velat taga något annat mått och steg än att för riksdagen tillkännagiva sin

uppfattning om betydelsen av att ifrågavarande protokoll måtte på ovan

angivet sätt kompletteras.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.