Sök i Ratio Lex

Betänkande angående frågan om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyråer

1956-05-08 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1956:9, Betänkande angående frågan om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyråer

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

1

Nr 9

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till ändrad lydelse av 1 kap.

1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 17 april 1956 hänvisat

en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 167, vari Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedeparteinentsärenden för den 16 mars 1956, till riksdagens

prövning i grundlagsenlig ordning framlagt följande

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

Om tryckfrihet

1

I överensstämmelse-----

Det skall ock stå envar fritt att,

i alla de fall då ej annat är i denna

förordning föreskrivet, för offentliggörande

i tryckt skrift till dess författare

eller utgivare eller, om för

skriften finnes särskild redaktion,

till denna meddela uppgifter och underrättelser

i vad ämne som helst.

§•

— — som lielst.

Det skall ock stå envar fritt att,

i alla de fall då ej annat är i denna

förordning föreskrivet, meddela uppgifter

och underrättelser i vad ämne

som helst för offentliggörande i

tryckt skrift till dess författare eller

utgivare eller, om för skriften finnes

särskild redaktion, till denna eller

till företag för yrkesmässig förmedling

av nyheter till periodiska skrifter.

Beträffande motiveringen till förslaget får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas i det följande, hänvisa till det vid propositionen fogade

utdraget av statsrådsprotokollet.

1 Itihang till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 2 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

Inledning

Enligt den nya, år 1949 antagna tryckfrihetsförordningen intager den som

för offentliggörande i tryckt skrift lämnar uppgifter till skriftens författare,

utgivare eller redaktion en privilegierad ställning i ansvarighets- och anonymitetshänseende.

Efter tryckfrihetsförordningens tillkomst har den frågan

aktualiserats, om icke en motsvarande ställning borde beredas den som

lämnar meddelande till en nyhetsbyrå.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1953 har justitierådet

Nils Regner, ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören

Rolf Edberg, verkställande direktören i Tidningarnas Telegrambyrå

(TT), översten O. Sundell och justitierådet Hugo Digman tillkallats att såsom

sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa en allsidig utredning

av frågan om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyrå ävensom

därmed sammanhängande frågor.

De sakkunniga har den 31 maj 1955 avgivit ett betänkande angående frågan

om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyråer (stencilerat).

Betänkandet innehåller förslag till sådan ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra

stycket tryckfrihetsförordningen att med redaktion för skrift jämställes därmed

jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, Svenska tidningsutgivareföreningen, Publicistklubben,

Svenska journalistförbundet, TT, A-pressens stockholmsredaktion, Högerpressens

nyhetsbyrå, Pressens Reportagebyrå Aktiebolag och Sveriges advokatsamfund.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget innefattar allenast en formell

överarbetning av de sakkunnigas förslag.

Gällande rätt

Tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler skiljer sig från vad som i

andra sammanhang gäller om ansvar för brott. Medan enligt allmänna strafflagen

var och en som begått en straffbar gärning eller medverkat därtill kan

ställas till ansvar, är enligt tryckfrihetsförordningen ansvarigheten koncentrerad

till viss person, vilken i tryckfrihetsförordningens bestämmelser är

angiven såsom den ansvarige, och ansvar för medverkan förekommer icke.

Då det gäller tidningar och andra periodiska skrifter svarar i regel den ansvarige

utgivaren för tryckfrihetsbrott. De personer, som biträtt utgivaren

vid skriftens tillkomst och utgivning, kan icke själva ställas till svars för

sin medverkan utan handlar på utgivarens ansvar. Denna regel gäller principiellt

även den som bidrager till skriftens innehåll genom att lämna ett

meddelande för offentliggörande i skriften. En förutsättning är att meddelandet

lämnats till skriftens författare eller utgivare eller, om för skriften

finnes särskild redaktion, till denna. Med redaktion åsyftas enligt motiven

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

3

till stadgandet såväl huvudredaktion på utgivningsorten som lokalredaktion

på andra platser. Däremot är korrespondenter icke att hänföra till redaktion,

även om de äger mera varaktiga uppdrag. Företag för nyhetsförmedling

är icke i och för sig att jämställa med tidningsredaktion.

I tryckfrihetsförordningen stadgas vissa undantag från regeln om meddelares

ansvarsfrihet. Innefattar meddelandet ärekränkning mot enskild

person, kan meddelaren ställas till ansvar enligt allmänna regler, därest

meddelandet icke införts i skriften. Likaledes är vanliga ansvarighetsregler

att tillämpa vid vissa närmare angivna brott mot tystnadsplikt och vid obehörigt

utlämnande av hemlig handling.

Meddelaren åtnjuter anonymitetsskydd. Boktryckare, förläggare eller annan,

som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt

skrifts utgivning, äger sålunda icke röja vem meddelaren är, om icke skyldighet

därtill är föreskriven i lag eller meddelaren samtycker till åtgärden.

Det är icke heller tillåtet att i tryckfrihetsmål ta upp frågan vem som lämnat

meddelande.

Ansvarsfriheten för meddelare gäller principiellt även meddelanden för

offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket. Inskränkningarna i principen

är dock i visst hänseende mera omfattande än då det gäller meddelande

till inländsk skrift. Brott mot tystnadsplikt kan sålunda medföra

ansvar enligt allmänna regler icke blott i vissa särskilda fall utan helt generellt,

så snart det är fråga om en tystnadsplikt angiven i lag. Meddelare

till utländsk skrift åtnjuter samma anonymitetsskydd, som tillkommer

uppgiftslämnare till inländsk skrift.

Slutligen må nämnas, att utlänning är i tryckfrihetsrättsligt hänseende

likställd med svensk medborgare, såvitt ej annat följer av tryckfrihetsförordningen

eller annan lag eller författning.

De sakkunniga

I betänkandet erinras om att man vid tryckfrihetsförordningens tillkomst

icke torde ha ansett något aktuellt behov föreligga av bestämmelser till

skydd för den som lämnade meddelanden till en nyhetsbyrå. De sakkunniga

framhåller emellertid, att frågan sedermera kommit i ett annat läge

genom att den dragits fram i den offentliga diskussionen och uppmärksamheten

speciellt riktats på konsekvenserna av att nyhetsbyråerna ej har samma

ställning i tryckfrihetsrättsligt hänseende som tidningsredaktionerna.

De sakkunniga har funnit att vissa svårigheter uppkommit härav för nyhetsbyråerna.

Även om dessa svårigheter ej kan närmare konkretiseras, är

dock förhållandet enligt de sakkunnigas mening uppenbarligen ägnat att

psykologiskt sett skapa en benägenhet hos meddelare att vara mera restriktiva

när det gäller uppgifter till nyhetsbyråer än till tidningsredaktioner.

Fr allmän synpunkt är det ett betydelsefullt intresse att lagstiftningen ej

lägger hinder i vägen för den verksamhet som utövas av TT och liknande

nyhetsbyråer. De sakkunniga anser det också principiellt otillfredsställande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

att viktiga grundsatser för yttrandefrihet och allsidig upplysning icke äger

tillämpning på organ, som har en central funktion i nyhetsförmedlingens

tjänst. För att olägenheterna skall undanröjas finner de sakkunniga det

önskvärt, att likställighet såvitt möjligt åstadkommes mellan nyhetsbyråer

och tidningsredaktioner i de hänseenden varom nu är fråga.

En sådan likställighet anser de sakkunniga motiverad även av det skälet,

att det med hänsyn till det nära sambandet mellan nyhetsbyråerna och de

tidningar dessa betjänar är mycket svårt att i tillämpningen upprätthålla en

skillnad mellan nyhetsbyråer och tidningsredaktioner i tryckfrihetsrättsligt

hänseende. Nyhetsbyråerna är i praktiken delvis verksamma som redaktioner

åt tidningarna. Enligt TT:s bolagsordning skall bolagets verksamhet

ha till föremål att förmedla nyheter och underrättelser till pressen

och att idka annan i samband därmed stående eller därmed likartad verksamhet.

Praktiskt taget alla tidningar abonnerar på TT:s nyhetsservice. Därjämte

förvärvas nyhetsmaterialet av radiotjänst och vissa allmänna institutioner

ävensom av andra nyhetsbyråer, såväl svenska som utländska. Om

huvuddelen av TT:s verksamhet, nyhetsanskaffningen till tidningarna, kan

enligt de sakkunniga sägas, att den är uttryck för en rationalisering. I stället

för att varje tidning på egen hand skaffar hela sitt nyhetsmaterial, har

man i TT en gemensam central för anskaffning av största delen därav.

Verksamheten vid de övriga svenska nyhetsbyråerna är i princip likartad

med TT:s, ehuru abonnenternas krets är mera begränsad. Ett par nyhetsbyråer

har uppgivit att de tjänstgör som stockholmsredaktion för samtliga

abonnenter, och hinder anses ej föreligga att vid angivande av källan för en

nyhet använda beteckningen »från vår stockholmsredaktion». Utom den

vanliga nyhetsförmedlingen och anskaffningen av material av olika slag för

de abonnerande tidningarna utför en nyhetsbyrå särskilda uppdrag för dessa

tidningar i form av särskilda reportage eller speciella undersökningar i

viss fråga.

Insamlandet av nyhetsmaterial och annat material sker på samma sätt vid

en nyhetsbyrå som vid en tidningsredaktion. Nyhetsbyrån har fast personal

med egna reporters för anskaffande av det material, som ej kommer in till

byrån från andra nyhetsbyråer eller på annat sätt. För TT:s del svarar, annorstädes

än i Stockholm, Göteborg och Malmö, landsortstidningarna för

nyhetsanskaffningen; för denna service till TT avdelas inom redaktionerna

en särskild medarbetare att vara TT-korrespondent.

Nyheter meddelas sålunda ej endast från nyhetsbyrån till tidningsredaktionerna

utan visst nyhetsmaterial går den motsatta vägen från tidningarna

till nyhetsbyrån. Nyhetsbyrån har därvid meddelelsefrihet och anonymitetsskydd

för sina uppgifter till tidningarna, medan tidningarna ej har motsvarande

skydd beträffande sina meddelanden till nyhetsbyrån. I detta sammanhang

påpekar de sakkunniga, att om en person lämnar uppgift till en

tidning det knappast är rimligt att meddelaren går miste om sitt skydd på

grund därav att tidningen vidarebefordrar meddelandet tillsammans med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

5

annat material till TT eller att tidningens personal blir ansvarig för att meddelandet

sålunda lämnas till annan än en tidningsredaktion.

För att belysa olämpligheten av att upprätthålla en skillnad mellan nyhetsbyråer

och tidningsredaktioner åberopar de sakkunniga vidare ett sådant

fall som att några landsortstidningar förenar sig om en gemensam

lokalredaktion i Stockholm. Meddelare till en sådan redaktion, som ej är

organisatoriskt skild från tidningarna, torde åtnjuta skydd, medan motsatsen

är fallet med meddelare till en nyhetsbyrå. Att i dylikt fall göra sådan

skillnad mellen en nyhetsbyrå och en redaktion i tryckfrihetsrättsligt

hänseende framstår enligt de sakkunnigas mening icke såsom motiverat.

Att gränsdragningen är oklar har enligt de sakkunnigas uppfattning även

kommit till uttryck i ett uttalande i propositionen till tryckfrihetsförordningen,

att nyhetsbyråerna icke i och för sig torde böra jämställas med tidningsredaktioner.

De sakkunniga förmodar, att med den reservation som ligger

i orden »i och för sig» avsetts, att en nyhetsbyrå faktiskt kan utgöra

tidningsredaktion och att den då skall bedömas som sådan.

När det gäller att genomföra likställighet mellan nyhetsbyrå och tidningsredaktion

uppkommer frågan om betydelsen av att nyhetsbyråerna till

skillnad från tidningsföretagen saknar speciellt ansvarighetsorgan. De sakkunniga

yttrar härom:

Ansvarige utgivaren är ensam ansvarig för vad som offentliggöres i en

tidning. Inom en nyhetsbyrå, som betjänar ett flertal tidningsföretag med

nyhetsanskaffning och är fristående i förhållande till dessa, är ansvarigheten

däremot att bedöma enligt allmänna principer. Tidningsföretagen är ej

ansvariga för nyhetsbyråns från tidningsföretagen organisatoriskt skilda

verksamhet.

Om en person lämnar ett meddelande till en tidningsredaktion, är han ej

ansvarig för meddelandet och hans anonymitet skyddas. Undantag från denna

regel utgör endast de båda fall som omtalas i 7 kap. 3 § TF. Det ena

innebär att om ett för enskild person ärekränkande meddelande ej blir infört

i tidningen, vanliga regler gäller beträffande ansvarighet för meddelaren.

Det andra undantaget avser meddelanden som innefattar åsidosättande

i vissa fall av lagstadgad tystnadsplikt; även om ett sådant meddelande

lämnas för offentliggörande i tryckt skrift blir meddelaren ansvarig, och

detta oavsett om meddelandet blir publicerat eller ej.

Bortsett från nämnda båda undantagsfall är sålunda förhållandet det att

något ansvar över huvud ej föreligger för meddelanden som ej publiceras.

Att märka är dock att om någon vid redaktionen utlämnar meddelandet till

obehörig, d. v. s. fortsprider meddelandet på ett sätt som icke är nödvändigt

för offentliggörande i tryckt skrift, straffbarhet inträder för fortspridaren

enligt vanliga regler.

Om meddelandet i stället lämnas till en nyhetsbyrå, blir däremot enligt

nuvarande regler meddelaren ansvarig. Lämnar byrån meddelandet vidare

till tidningar och publiceras meddelandet, får tidningarnas ansvariga utgivare

svara för meddelandets innehåll jämte meddelaren till nyhetsbyrån.

Någon ansvarighet för nyhetsbyråns personal torde däremot ej komma i

fråga, eftersom nyhetsbyrån lämnat meddelandet omedelbart för offentliggörande

i tryckt skrift. Är fråga om meddelande av ärekränkande innehåll,

blir dock enligt nu gällande regler nyhetsbyråns personal fri från ansvar

endast om meddelandet publiceras, medan däremot ansvarighet drabbar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

vederbörande inom byrån om publicering ej sker. I sistnämnda hänseende

är dock att märka, att undantagsbestämmelsen rörande ärekränkande meddelande

gäller oberoende av om meddelaren själv tillhör den i 1 kap. 1 §

andra stycket TF avsedda kretsen, varför någon ändring härutinnan ej blir

följden om nyhetsbyrå likställes med tidningsredaktion.

Av det nu anförda framgår, att om man likställer nyhetsbyråerna med

tidningsredaktioner, detta ej innebär att man tar bort en ansvarighet som

nu finnes för nyhetsbyråernas personal. Den ändring som inträder är endast

att meddelaren blir fri från ansvar på samma sätt som om han lämnat

sitt meddelande direkt till en tidningsredaktion.

Anledning torde ej föreligga att låta den ifrågasatta ändringen av nyhetsbyråernas

ställning medföra att tidningarnas ansvariga utgivare befrias

från ansvar i fråga om uppgifter som lämnas från nyhetsbyråer. Möjligen

kan det sägas att en ansvarig utgivare vid en tidning har större möjligheter

att kontrollera en uppgift, om uppgiftslämnaren kommer med den direkt till

tidningens redaktion än om uppgiften lämnas genom en nyhetsbyrå. I praktiken

torde en sådan synpunkt emellertid sakna större betydelse och gentemot

densamma kan anföras, att det för tidningarnas ansvariga får framstå

såsom angeläget att endast anlita sådana nyhetsbyråer som är vederhäftiga.

Ej heller synes det motiverat att — med frångående av nuvarande ansvarighetssystem

— införa en ansvarighet för nyhetsbyråernas personal vid sidan

av ansvarigheten för tidningarnas ansvariga utgivare.

Hinder synes sålunda ej föreligga att likställa nyhetsbyrå med tidningsredaktion

på den grund att nyhetsbyrån ej har någon motsvarighet till tidningarnas

ansvariga utgivare. Ansvar enligt allmänna principer gäller, i

den mån ej TF :s särskilda ansvarsregler lägger ansvarigheten på ansvarige

utgivaren eller straffrihet föreligger med hänsyn till att ett meddelande lämnas

till tidningar för offentliggörande.

Om betydelsen av att nyhetsbyråerna ofta fullföljer även andra uppgifter

än nyhetsförmedling till tidningar framhåller de sakkunniga till en början,

att sådana meddelanden, som lämnas byrån för annat ändamål än offentliggörande

i tryckt skrift, icke blir privilegierade även om nyhetsbyråerna

införes i den i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen angivna

personkretsen. Ansvarigheten får bedömas enligt allmänna regler och anonymitetsskydd

kommer icke i fråga. Är meddelandet lämnat såväl för publicering

i tryckt skrift som för annat ändamål uppkommer frågan hur ansvarigheten

skall bedömas. Detta är — framhåller de sakkunniga — icke

något nytt spörsmål; det uppkommer redan nu exempelvis då tidningar lämnar

nyheter till nyhetsbyråer. Enligt de sakkunnigas mening kan det knappast

anses rimligt att i sådana fall skyddet för meddelelsefrihet och anonymitet

icke skall gälla och principen om dess begränsning till meddelanden

för publicering i tidningar kan sålunda knappast tillämpas strikt. För meddelaren

är det i regel likgiltigt om tidningen använder lians uppgift på det

sättet, att den lämnas till TT. Man torde i detta sammanhang — anför de

sakkunniga — få se till meddelarens syfte. Problemet blir emellertid av större

betydelse när fråga är om meddelanden till nyhetsbyråer, eftersom dessas

uppdrag för andra än tidningar kan ha större omfattning. Enligt de sakkunnigas

uppfattning får problemet därför särskilt beaktas när det gäller

avgränsningen, vilka byråer som kan likställas med tidningsredaktioner.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956 7

Vad angår denna avgränsning betonas i betänkandet, att varje företag

som ger sig ut för att vara nyhetsbyrå icke utan vidare bör godtagas såsom

likställt med tidningsredaktion. Någon betänklighet mot att likställa de nuvarande

fyra svenska nyhetsbyråerna med tidningsredaktion torde enligt

de sakkunnigas mening icke föreligga. Det kan emellertid tänkas, att nu

eller framdeles kommer att uppträda andra företag med anspråk på att intaga

samma ställning som dessa. Härom yttrar de sakkunniga, att vad de

anfört om önskvärdheten av att nyhetsbyråer likställes med tidningsredaktioner

och om nuvarande förhållanden på området icke i och för sig föranleder,

att likställigheten bör omfatta andra byråer än sådana som till sin

natur är jämförliga med en redaktion, särskilt en tidningsredaktion. Genom

att begränsa likställigheten till dylika byråer synes man helt vinna vad som

åsyftas utan att behöva införa en i princip så föga tilltalande anordning som

auktorisation. Och risken för att genom en sådan bestämning även icke

önskvärda företag skall omfattas av likställigheten synes de sakkunniga

ringa; faran synes i varje fall ej vara större än den som ligger däri att nuvarande

regler utan begränsning avser meddelanden till författare och utgivare

som får vara verksamma utan auktorisation.

De sakkunniga anser, att i huvudsak följande synpunkter bör anläggas

vid bedömande av om en nyhetsbyrå kan anses jämförlig med tidningsredaktion.

För att likställighet med tidningsredaktion skall anses föreligga

bör fråga vara om ett någorlunda fast inrättat företag; en tillfällig verksamhet

för insamlande av uppgifter till tidningar bör ej anses konstituera

en nyhetsbyrå. Vidare bör fordras att företaget har fasta förbindelser med

ett antal tidningar. Det ligger i sakens natur att företagets väsentliga verksamhet

skall avse insamling av nyheter och annat material till tidningar

för publicering i dessa. Att därutöver i företagets verksamhet ingår att nyhetsmaterial

lämnas även till vissa institutioner på sätt och i den utsträckning

som nu förekommer vid de fyra nu verksamma nyhetsbyråerna bör

ej utgöra hinder för likställighet med tidningsredaktion. Skulle däremot

sådana uppgifter utgöra en mera avsevärd del av verksamheten, kan man

ej vidare tala om att företaget är jämförligt med en tidningsredaktion. Slutligen

bör vid bedömandet hänsyn kunna tagas till om arbetssättet på byrån

är likartat med verksamheten på eu tidningsredaktion.

Hur meddelanden till utländska företag för nyhetsanskaffning skall bedömas

får enligt de sakkunniga avgöras efter samma principer som meddelanden

till motsvarande svenska organ. Avgörande blir även i dessa fall,

huruvida det utländska företaget för nyhetsförmedling har sådan karaktär

att det skulle haft privilegierad ställning, om det varit ett svenskt företag.

Några betänkligheter att likställa nyhetsbyråer med tidningsredaktioner

med hänsyn till nyhetsbyråernas meddelanden till utländska organ synes

de sakkunniga icke föreligga. De särskilda invändningar som kan anföras

ur synpunkten av rikets säkerhet är beaktade i 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

I enlighet med det anförda föreslås i betänkandet, att 1 kaj). 1 § andra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

stycket tryckfrihetsförordningen skall erhålla sådan ändrad lydelse att med

redaktion för skriften jämställes därmed jämförligt, för flera skrifter gemensamt

organ.

De sakkunniga påpekar, att bestämmelsen med sitt ändrade innehåll på

grund av hänvisningarna i 3 kap. 4 §, 7 kap. 3 § och 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen

blir tillämplig även i fråga om meddelares rätt till anonymitet

och ansvar för tryckfrihetsbrott samt i fråga om utrikes tryckta skrifter.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av Svea hovrätt ävensom av samtliga

hörda pressorganisationer och organ för nyhetsförmedling. Justitiekanslersämbetet,

som framställt vissa erinringar mot förslaget, har tillstyrkt

lagstiftning i syfte att likställa vissa nyhetsbyråer med tidningsredaktion.

Sveriges advokatsamfund har hävdat, att nyhetsbyråernas dubbla uppgift

att distribuera nyheter såväl till tidningarna som till andra nyhetsabonnenter

föranleder komplikationer, som är av sådan art, att de sakkunnigas förslag

icke utan närmare utredning bör läggas till grund för lagstiftning.

Vad angår behovet av den föreslagna lagändringen yttrar

TT, att det i samband med ett uppmärksammat rättsfall uppstått oklarhet

huruvida tryckfrihetsförordningens stadgande rörande skydd för meddelare

till tidningsredaktion jämväl ägde tillämpning på meddelanden till nyhetsbyrå

samt att det då fanns och alltjämt finnes goda skäl att antaga, att

oklarheten skulle bli till allvarligt men för nyhetsbyråerna vid deras kontakter

med nyhetskällor. Från åklagarhåll i Stockholm förklarades, att information

till representanter för byrån icke kunde lämnas i samma omfattning

som då fråga vore om tidningsredaktion. Att byråns möjligheter att kontrollera

och fullständiga sitt nyhetsmaterial därigenom skulle allvarligt begränsas

synes byrån uppenbart. Publicistklubben och A-pressens stockholmsredaktion

framhåller på liknande sätt behovet av den föreslagna lagändringen.

— Å andra sidan finner justitiekanslersämbetet, att behovet av lagändring

icke kan anses övertygande ådagalagt. Ämbetet anser, att det knappast är

möjligt för utomstående att bilda sig en mera konkret uppfattning om vari

olägenheterna med nuvarande ordning består. Sveriges advokatsamfund har

intagit en liknande ståndpunkt.

I några yttranden har vissa speciella spörsmål upptagits till behandling.

Önskemålet om en fast avgränsning av meddelelsefriheten

behandlas av justitiekanslersämbetet, som därvid anför, att det vid tryckfrihetsförordningens

tillkomst framhölls såsom angeläget, att den i 1 kap.

1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen stadgade meddelelsefriheten erhöll

en fast avgränsning. Kretsen av dem, som med privilegierande verkan för

meddelaren kunde mottaga underrättelser, blev då tämligen noggrant bestämd

och ganska begränsad. Ämbetet uttalar mot bakgrunden härav vissa

betänkligheter mot förslaget. Den fasthet, som utmärker gällande grundlags
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

9

bestämmelse, skulle — enligt ämbetets uppfattning — minskas, om ett med

redaktion »jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ» också kommer

att hänföras till den ifrågavarande kretsen. Uttrycket »med redaktion jämförligt»

är nämligen ganska svävande. Svea hovrätt upptager samma spörsmål

till behandling men framhåller att — med den utformning de sakkunnigas

förslag erhållit och särskilt i betraktande av de faktiska och välkända

förhållanden, som är föremål för regleringen —- betänkligheterna i förevarande

hänseende praktiskt sett icke torde väga så tungt att de bör tillmätas

avgörande betydelse.

De sakkunnigas uttalande, att det icke synes motiverat att — med frångående

av nuvarande ansvarighetssystem — införa en ansvarighet för

nyhetsbyråernas personal vid sidan av ansvarigheten för tidningarnas

ansvariga utgivare diskuteras i flera yttranden. A-pressens stockholmsredaktion

och Högerpressens nyhetsbyrå instämmer i de sakkunnigas

uttalande. Sistnämnda byrå framhåller till utveckling av sin ståndpunkt, att

nyhetsbyråernas verksamhet endast är ett led i eller en del av det mångskiftande

redaktionella anskaffningsarbete som avslutas i och med att en tidning

tryckes och distribueras till allmänheten. Att införa ett delansvar för ett

av leden i dénna redaktionella arbetsprocess torde enligt byråns mening

komma att medföra svåröverskådliga konsekvenser och det skulle dessutom

strida mot hela den grundprincip, som enligt gällande lag ger ansvarige utgivaren

särskilda rättigheter och skyldigheter. — I motsats till dessa remissinstanser

ifrågasätter justitiekanslersåmbetet om icke ett ansvarighetssystem

för nyhetsbyrå bör införas. Ämbetet anser, att förhållandena understundom

kan vara sådana att det ter sig rimligare att vederbörande nyhetsbyrå får

bära ansvaret för ett meddelande än att den tidning, som intagit meddelandet,

gör det. Skulle vid en juryprövning en tidnings ansvarige utgivare bli

friad från ansvar för ett tidningsmeddelande på den grund att dess tilllåtlighet

finge anses till fyllest prövad av en nyhetsbyrå, bleve följden den,

att ingen ansvarig för meddelandet funnes. Detta är — fortsätter ämbetet —

i hög grad otillfredsställande. Även av andra skäl anser ämbetet, att ett

ansvarighetssystem för nyhetsbyrå förtjänar övervägas. Möjligt är emellertid

att det skulle ställa sig vanskligt att stadga sådan särskild ansvarighet.

För ämbetet möter det svårigheter att med tillräcklig grad av säkerhet taga

mera bestämd ställning till frågan. Även Svenska journalistförbundet ifrågasätter

om icke spörsmålet om en ansvarighetsregel för nyhetsbyrå bör närmare

utredas.

I några yttranden behandlas de svårigheter, som sam in a nhänger

med nyhetsbyråernas ej sällan dubbla uppgift

alt lämna meddelanden såväl för offentliggörande

i tryckt skrift som för annat ända in å 1. I denna

del anför justitiekanslersämbctet, att det synes kunna ifrågasättas om de

sakkunnigas ändringsförslag leder till det avsedda målet, samma privilegierade

ställning för meddelare till nyhetsbyrå som för meddelare till tidningsredaktion.

Om en person vänder sig till en nyhetsbyrå med en nyhet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

och därvid avser, att nyheten skall vidarebefordras även till någon i annat

syfte än dess offentliggörande i tryckt skrift, eller känner till att så kommer

att ske, uppställer sig frågan huruvida han enligt de sakkunnigas förslag

skulle vara fri från ansvar för meddelandet och åtnjuta rätt till anonymitet.

Svaret synes — fortsätter ämbetet — vara beroende av bur begreppet »för

offentliggörande i tryckt skrift» skali tolkas. Enligt ämbetets uppfattning

innefattar uttrycket i princip ett krav på att meddelandet lämnas enbart för

offentliggörande i tryckt skrift. Om denna uppfattning är riktig, skulle meddelaren

riskera att icke erhålla den avsedda privilegierade ställningen, eftersom

meddelande till en nyhetsbyrå ofta lämnas med insikt om att meddelandet

brukas även för annat ändamål än för offentliggörande i tryckt skrift.

Enligt ämbetets uppfattning är det långt ifrån säkert, att vad de sakkunniga

anfört i detta sammanhang skulle anses till fyllest vid domstols prövning

av ett fall, där förevarande spörsmål är aktuellt, framför allt icke då det

som här gäller tolkning av grundlag. Tillämpningen av stadgandet skulle

kunna bli icke blott svävande utan även godtycklig. — En i väsentliga delar

likartad anmärkning har framställts av Sveriges advokatsamfund.

Nämnda samfund hävdar vidare, att innebörden av stadgandet i 7 kap.

3 § första stycket tryckfrihetsförordningen i ett hänseende synes bli tämligen

oklar, om de sakkunnigas förslag upphöjes till lag. Styrelsen åsyftar

det fall att ett till en nyhetsbyrå lämnat meddelande innefattar ärekränkning

mot enskild person samt att meddelandet uppläses i radio och utsändes dels

till pressen, dels till övriga abonnenter. Om någon tidning publicerar meddelandet

uppkommer — enligt samfundet — spörsmålet, huruvida meddelaren

och vederbörande inom nyhetsbyrån undgår ansvar, trots att det ärekränkande

meddelandet upplästs i radio och spritts till övriga abonnenter.

I fråga om det sätt, varpå de sakkunniga avsett att anpassa anonymitetsskyddet

efter den utvidgade meddelelsefriheten anför justitiekanslersämbetet

följande:

3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen stadgar straff för obehörigt röjande

av meddelares anonymitet. Straff torde icke kunna drabba annan än den

som ålagts skyldighet att icke röja anonymiteten. Sådan skyldighet är föreskriven

i 3 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och gäller boktryckare,

förläggare eller annan, som har att taga befattning med skrifts

tryckning eller med tryckt skrifts utgivning. Härunder faller, såvitt ämbetet

kan finna, icke nu personal vid nyhetsbyrå, och då någon ändring icke

är föreslagen i 3 kap. tryckfrihetsförordningen, vill det förefalla, som om

sådan personal icke bleve i förordningen ålagd skyldighet att ej uppenbara

meddelare till nyhetsbyrå, lika litet som denne finge sin anonymitetsrätt

omgärdad med straffskydd. Detta är emellertid en brist, som lärer böra avhjälpas.

En invändning av i huvudsak samma innehåll har framställts av Sveriges

advokatsamfund.

Den av de sakkunniga föreslagna lagtexten kritiseras av justitiekanslersämbetet,

som därvid framhåller, att uttrycket »med redaktion jämförligt,

för flera skrifter gemensamt organ» förefaller tämligen dunkelt till sin inne
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 195(i

11

börd och icke leder tanken till företag för nyhetsförmedling. Ämbetet ifrågasätter

om det icke i stället borde direkt utsägas, att fråga är om företag

för nyhetsförmedling. Vidare kunde — enligt ämbetets uppfattning — i lagtexten

lämpligen anges att företaget skall ha till huvudsaklig uppgift att förmedla

nyheter för offentliggörande i tryckt skrift.

Propositionen

Departementschefen framhåller inledningsvis, att reglerna i tryckfrihetsförordningen

om ineddelelsefrihet och anonymitetsskydd avser att främja en

allsidig nyhetsförmedling till allmänheten och en fri kritikrätt. Trots vikten

av dessa intressen har meddelelsefriheten och anonymitetsskyddet icke fått

en sådan räckvidd, att varje meddelande som lämnas för offentliggörande

i tryckt skrift omfattas därav. Behovet av en begränsning till sådana meddelelseled,

som står den tryckta skriftens framställning nära, gör sig nämligen

med styrka gällande. I enlighet härmed har meddelelsefriheten och anonymitetsskyddet

i tryckfrihetsförordningen begränsats till den tryckta skriftens

omedelbara källor. Ansvarsfrihet och anonymitetsskydd tillkommer sålunda

endast den, som för offentliggörande i tryckt skrift lämnar uppgifter

och underrättelser till skriftens författare, utgivare eller redaktion, om

särskild sådan finnes. Härigenom kommer dock den av nyhetsbyråerna utövade

nyhetsanskaffningen att sakna tryckfrihetsrättsligt skydd. Vid tillkomsten

av tryckfrihetsförordningen synes man ha ansett att den praktiska

betydelsen härav vore ringa. Under den diskussion av frågan som därefter

förekommit har emellertid hävdats, att meddelare skulle komma i en oförmånligare

ställning, därest han lämnade sitt meddelande genom en nyhetsbyrå.

De fall, i vilka en sådan uppfattning kommit till synes, anser departementschefen

närmast avse meddelanden från myndighet. Då myndigheter

eller tjänstemän bör vara skyldiga att, när de lämnar uppgifter såsom ett

normalt led i sin tjänsteutövning, meddela dessa Öppet och opartiskt till alla

nyhetsorgan, som begärt upplysningar, finner departementschefen viss tvekan

kunna råda om behovet av lagändring. Den i ämnet uppkomna diskussionen

synes dock ha gjort det önskvärt, att nyhetsbyråernas likställighet

med tidningsredaktioner i princip fastslås. I propositionen förordas därför,

att en lagändring göres.

Efter att ha redogjort för de sakkunnigas förslag i ämnet framhåller departementschefen,

att tveksamhet under remissbehandlingen yppats, huruvida

meddelelsefriheten och anonymitetsskyddet på den av de sakkunniga

föreslagna vägen kommer att i erforderlig utsträckning omfatta meddelanden

till nyhetsbyråer samt att tanken därvid synes vara, att det i lagrummet

angivna kravet på offentliggörande i tryckt skrift såsom meddelarens

syfte i alltför hög grad begränsar effekten av lagändringen med hänsyn till

att nyhetsbyråerna regelmässigt vidarebefordrar nyheter även till andra än

tidningar. I denna fråga anför departementschefen:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

Enligt min mening föreligger icke skäl att uppgiva eller ändra det nuvarande

kravet på ett bestämt syfte. Det kan icke i angivet hänseende anses

föreligga någon väsentlig skillnad mellan ett meddelande till en nyhetsbyrå

och ett meddelande till en tidningsredaktion. Vid anmälan av frågan om

proposition till 1948 års riksdag med förslag till tryckfrihetsförordning anförde

jag (prop. nr 230 s. 109), att den principiella friheten att lämna meddelanden,

såvitt möjligt, måste erhålla en fast avgränsning, särskilt med

hänsyn till att stadgandet kan medföra att meddelaren blir fri från ansvar,

som eljest kunnat förekomma. I första hand borde härvid gälla, att stadgandet

omfattar endast vad som meddelats i syfte att det skall offentliggöras.

Därvid framhöll jag, att det knappast förelåg någon anledning befara att

denna begränsning icke i rättstillämpningen skulle kunna upprätthållas

med nödig skärpa, och jag hänvisade till att de bevissvårigheter som uppkom

icke är av annan natur än sådana som föreligger vid andra subjektiva

omständigheter vilka är bestämmande för straffbarheten, t. ex. gärningsmannens

uppsåt.

Då alltså såväl av stadgandets lydelse som av det nu återgivna uttalandet

framgår, att stadgandets tillämplighet i väsentlig mån beror på om däri

angivet syfte föreligger, är det uppenbart att meddelaren i sådana fall då

han kan befara att meddelandet sprides på andra vägar än genom tryckt

skrift, kan åberopa sin frihet att lämna meddelanden för offentliggörande i

tryckt skrift endast om detta syfte kommit till uttryck. Är däremot omständigheterna

sådana att han måste anses ha medgivit spridning även på

annat sätt än genom tryckt skrift, kan han icke gå fri från ansvar genom

att åberopa tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Då klarhet föreligger

om syftet, torde en spridning som icke är behövlig för offentliggörandet i

skriften föranleda straffbarhet för fortspridaren enligt vanliga regler. Vad

nu sagts gäller i lika mån meddelande till nyhetsbyrå och meddelande till

tidningsredaktion.

Till skillnad mot vad vissa remissinstanser ifrågasatt anser departementschefen

det icke vara nödvändigt att, i samband med den föreslagna lagändringen,

införa ett tryckfrihetsrättsligt ansvar för nyhetsbyråernas personal.

Införandet av ett sådant ansvar skulle — enligt departementschefen — medföra

betydande praktiska svårigheter och kräva omfattande ändringar i

tryckfrihetsförordningen.

Beträffande frågan huru 7 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen

skall tolkas, om den föreslagna ändringen genomföres, anföres i propositionen

:

För det fall att någon vid exempelvis en presskonferens, där representanter

för ett flertal tidningar är närvarande, lämnar ett för enskild person

arerörigt meddelande och detta allenast inflyter i några av tidningarna innebar,

stadgandet, att ansvar åvilar meddelaren, såvitt meddelandet riktat

sig till tidningar, som vägrat införa detsamma. Stadgandet bör uppenbarligen

ha samma innebörd för den händelse meddelandet under eljest lika omständigheter

överbringats till tidningarna genom förmedling av en nyhetsbyrå.

Hur iragan bor bedömas i vissa gränsfall, som kan tänkas uppkomma, får

bero pa rättstillämpningen.

I likhet med justitiekanslersämbetet anser departementschefen, att det av

de sakkunniga föreslagna uttrycket »med redaktion jämförligt, för flera

skrifter gemensamt organ» är dunkelt till sin innebörd. I stadgandet bör an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

13

givas, att det skall vara fråga om företag för förmedling av nyheter till periodiska

skrifter. Därigenom torde framgå — anföres vidare i propositionen

— att endast företag som har sådan nyhetsförmedling till sin huvudsakliga

uppgift omfattas av stadgandet. Det bör vidare vara fråga om ett fast inrättat

företag. Att såsom de sakkunniga föreslagit uttrycka detta genom

kravet att företaget skall vara jämförligt med tidningsredaktion torde

emellertid i detta sammanhang icke ge tillräcklig ledning. Lämpligare anser

departementschefen det vara att uppställa fordran på att verksamheten

skall vara yrkesmässig.

Vad angår anonymitetsskyddet för den som lämnar ett meddelande till

en nyhetsbyrå för offentliggörande i tryckt skrift framhålles i propositionen,

att 3 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen för närvarande omfattar

icke blott sådana personer som sysslar med egentligt tryckningsarbete

utan även journalister och andra vid en tidning anställda personer, som

har nyhetsanskaffningen om hand. Däremot är nyhetsbyråernas personal

icke nu att hänföra under stadgandet. Den föreslagna ändringen i 1 kap.

1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen torde emellertid utan ändring

jämväl i 3 kap. 1 § andra stycket i förordningen få till följd att sistnämnda

bestämmelse blir tillämplig jämväl i fråga om nyhetsbyråernas personal.

Slutligen anföres i propositionen, att den nu gällande friheten att meddela

uppgifter för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, bör utsträckas

att omfatta jämväl det fall att uppgifterna för dylikt ändamål lämnats

till utländsk nyhetsbyrå. Särskilt framhålles att denna meddelelsefrihet,

såsom framgår av 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, icke omfattar uppgifter

om förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet.

Utskottet

Såsom departementschefen framhållit i förevarande proposition avsåg de

i den nya, år 1949 antagna tryckfrihetsförordningen upptagna bestämmelserna

om meddelelsefrihet och anonymitetsskydd att främja en allsidig nyhetsförmedling

och en fri kritikrätt. Med hänsyn till behovet av en begränsning

till sådana meddelelseled, som står den tryckta skriftens framställning nära,

erhöll nämnda stadganden i tryckfrihetsförordningen en sådan utformning

att ansvarsfrihet och anonymitetsskydd endast tillkommer den, som för

offentliggörande i tryckt skrift lämnar uppgifter och underrättelser till

skriftens författare, utgivare eller redaktion, om särskild sådan finnes. Därigenom

kom dock den av nyhetsbyråerna utövade nyhetsanskaffningen att

sakna tryckfrihetsrältsligt skydd. Såsom framhållits såväl av de sakkunniga

som av departementschefen torde man vid tryckfrihetsförordningens

tillkomst ha ansett detta förhållande sakna nämnvärd praktisk betydelse.

Sedermera har emellertid förevarande spörsmål kommit i ett annat läge

genom att frågan dragits fram i den offentliga diskussionen och uppmärksamheten

speciellt riktats på konsekvenserna av att nyhetsbyråerna ej har

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956

samma ställning i tryckfrihetsrättsligt hänseende som tidningsredaktionerna.

De sakkunniga har anfört, att de funnit, att på grund av sistnämnda

förhållande vissa svårigheter uppkommit för nyhetsbyråerna. Oavsett omfattningen

av dessa svårigheter finner utskottet — i likhet med de sakkunniga

och departementschefen — att nyhetsbyråernas likställighet med tidningsredaktioner

bör i princip fastslås. En lagändring med det i propositionen

angivna syftet bör sålunda komma till stånd. Utskottet har icke funnit

anledning till erinran mot utformningen av det framlagda ändringsförslaget.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling

måtte antaga det i förevarande proposition, nr 167,

framlagda, ovan intagna förslaget till ändrad lydelse av 1

kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Stockholm den 8 maj 1956

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström*, Georg

Pettersson, Olsén, Fritiof Karlsson, Ollén*, Sörlin, Yngve Nilsson* och SigIrid

Larsson; samt ö

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast*,

Swedberg, Spångberg*, Jonsson i Haverö*, Nilsson i Göingegården*, Hammar,

Edberg* och Hamrin*.

Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560868

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.