Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Knngl. Maj. ts proposition angående television jämte i ämnet väckta motioner.

1956-05-15 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:131, Utlåtande i anledning av Knngl. Maj. ts proposition angående television jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

1

Nr 131

Utlåtande i anledning av Knngl. Maj. ts proposition angående television

jämte i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

I propositionen nr 90 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 2 mars 1956,

dels berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av ett av föredragande

departementschefen framlagt förslag angående principerna för

televisionsverksamhetens finansiering och organisation i vårt land, dels

ock föreslagit riksdagen att för budgetåret 1956/57 anvisa till Bidrag till

televisionsverksamhetens driftkostnader under sjätte huvudtiteln ett anslag

av 3 470 000 kr., till Televisionsanläggningar under statens affärsverksfonder,

televerkets fond, ett investeringsanslag av 330 000 kr. samt till Lån för

inköp av televisionsutrustning under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag

av 1 200 000 kr.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1951 tillkallade

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sex sakkunniga för

att utreda frågan om televisionens införande i Sverige m. m. De sakkunniga,

som antog namnet televisionsutredningen, ha i november 1954 avlämnat

sitt betänkande, benämnt Televisionen i Sverige (SOU 1954: 32).

Med skrivelse den 25 januari 1956 har vissa av näringslivets organisationer

överlämnat ett förslag till en reguljär televisionsverksamhet, baserad på

ett samarbete mellan statliga och privata intressen. Ifrågavarande skrivelse

är undertecknad av Stockholms handelskammare, Svenska annonsörers förening,

Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska

försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges

grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

industriförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Inledningsvis har redogjorts för televisionsutredningens synpunkter på

televisionens förutsättningar och uppgifter m. m. Utredningen har härvid

framhållit, att av de olika ändamål som televisionen kan tjäna dess användning

som ett med rundradion analogt medel för masskommunikation

tilldrar sig det största intresset. Vidare framhåller utredningen, att televisionen

bör liksom rundradion ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens

och hemmens tjänst. Utredningen har härefter övergått till att behandla

principerna för finansiering och organisation av televisionsverksamheten.

Enligt utredningen råder allmän enighet om att en svensk rikstelevision icke

1 Rihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 131

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

kan byggas på försäljning av programtid som enda inkomstkälla, varför licensavgift

under alla omständigheter måste anlitas. Fråga blir då endast

om försäljning av programtid därjämte bör utnyttjas. Härutinnan anför utredningen,

att televisionen icke får bli något självändamål. Förutsättningen

för att den skall kunna fylla sin inledningsvis nämnda uppgift är enligt

utredningen, att televisionen får utveckla sig utan varje beroende av

vare sig dem som vill göra reklam för varor och tjänster eller dem som

vill propagera för speciella åskådningar eller idéer, de må nu vara religiösa,

ideologiska, politiska eller av annan art. Av denna anledning avråder utredningen

från försäljning av programtid som inkomstkälla för televisionen.

Utredningen, som företagit vissa undersökningar för att få en uppfattning

om de penningmedel, som från reklamen skulle kunna tillföras televisionen

(s. 8 och 9 i propositionen), konstaterar sammanfattningsvis, att

televisionen med hög grad av sannolikhet inte kan påräkna något kontinuerligt

ekonomiskt stöd av betydelse från televisionsreklamen under uppbyggnadsåren.

Uppgifterna rörande reklamens bidrag till televisionens finansiering

vid en mera allmänt spridd television är alltför osäkra för att några

ekonomiska kalkyler skulle kunna byggas därpå. Det är först när televisionen

fått en stor spridning och följaktligen blivit ett billigt reklammedel

som reklaminkomster kan påräknas kontinuerligt och i rikligare mängd. Vid

den tidpunkten har emellertid en licensbetalad televison nått fram till en

så fast ekonomisk grund, att reklaminkomsterna inte behövs för verksamhetens

finansiering.

Några skäl av ekonomisk art, vilka motiverar ett frångående av utredningens

principiella inställning mot kommersiell television, har utredningen

således ej kunnat finna.

Beträffande programverksamhetens handhavande föreslår utredningen,

att för televisionen skall gälla samma principer som nu gäller i fråga om

rundradion. Dessa principer anser utredningen vara av så avgörande betydelse

för den kommande utvecklingen, att det är ofrånkomligt att statsmakterna

redan före televisionens införande i vårt land tar ställning till desamma.

Med denna utgångspunkt kan två alternativ ifrågakomma. Det

ena innebär, att ett fristående programföretag inrättas, och det andra, att

televisionens och rundradions programverksamhet samordnas inom ett och

samma företag. Det sistnämnda alternativet finner utredningens majoritet

avgjort erbjuda de största fördelarna.

Som skäl framhålles, att Radiotjänst under sin trettioåriga verksamhet

genom ständigt experimenterande funnit vägar och normer för sin funktion

som offentligt organ i samhällets och hemmens tjänst. De erfarenheter, som

därvid har vunnits, och de kontakter, som knutits, bör med fördel kunna

utnyttjas även för televisionens räkning. Därjämte erbjuder ett sammanförande

av televisionens och rundradions verksamheter icke obetydliga

ekonomiska fördelar genom den möjlighet detta ger till gemensamt utnyttjande

av administrativ, kameral och produktionsteknisk organisation.

Det nya programföretaget bör enligt utredningen byggas upp med Radio
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

3

tjänst som grundval. Radiotjänst är organiserat i bolagsform. Aktierna ägs

av pressen och radioindustrien med ca två tredjedelar respektive en tredjedel

av aktiestocken. Ehuru utredningen inte betvivlar att bolaget i dess nuvarande

form kan utnyttjas även för televisionen, så anser den dock att

tillkomsten av en ny och omfattande arbetsuppgift gör en breddning av

intresserepresentationen i företaget önskvärd. Denna breddning kan lämpligen

åstadkommas genom att vissa organisationer inbjuds att teckna aktier

i bolaget. Organisationer, som därvid anses böra ifrågakomma, är Frikyrkliga

samarbetskommittén, Föreningen Sveriges filmproducenter, Landsorganisationen,

Samverkande bildningsförbunden, Sveriges industriförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.

I anslutning härtill framhålles, att pressens majoritetsställning i bolaget

inte behöver göras beroende av breddningen av intresserepresentationen. Som

skäl för en viss majoritetsställning för pressen anföres att den i egenskap av

opinionsbildande organ är representativ för aktualitetspräglade skiftningar

i folkmeningen.

Härefter har utredningen redogjort för sina synpunkter på antalet styrelseledamöter

m. m. samt programföretagets interna organisation (s. 11

och 12).

Rörande programdistributionen betonar utredningen, att denna distribution

till alla delar är en rent teknisk uppgift. Därför bör televerket, liksom

då det gäller rundradion, handha denna verksamhet. Även inkasserandet

av licensavgifterna föreslås skola ombesörjas av televerket, som redan

handhar motsvarande avgifter i fråga om radion.

Utredningen har härefter gått in på frågan om utbyggnaden av televisionen

och kostnaderna härför. Beträffande programproduktionen framhålles,

att denna på ett tidigt stadium måste decentraliseras i så stor omfattning

som möjligt. Som lämplig lösning av decentraliseringsproblemet föreslår utredningen,

att fasta produktionsplatser upprättas, förutom i Stockholm, i

Malmö och Göteborg samt på lämpliga platser i Norrland. Dessa bör kompletteras

genom att rörliga produktionsenheter uppsättes och samarbete

prövas med bildleverantörer utanför programföretaget, så att program kan

upptagas överallt där så erfordras. Härvid kan med fördel samordning ske

med rundradions provinsorganisation.

I fråga om sändningstidens längd har utredningen kommit till den uppfattningen,

att en sändningstid av 15 timmar per vecka är lämplig under

det första stadiet av en reguljär programtjänst. Som nästa etapp bör 25 limmar

per vecka eftersträvas. Utvecklingen från 15 till 25 timmar per vecka

bör ske successivt, varvid såväl ekonomiska och tekniska faktorer som programstoffets

åtkomlighet blir avgörande.

Utredningen har låtit Radiotjänst kostnadsberäkna två alternativ för

sändningstidens utveckling. Det ena — sändningsplan A — omfattar 15

timmar per vecka under första och andra året efter den reguljära televisionsverksamhetens

start och 25 timmar per vecka fr. o. m. det tredje året.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

Det andra alternativet — sändningsplan B — omfattar dessutom 35 timmar

per vecka fr. o. m. sjätte året. Till jämförelse anges att den ungefärliga sändningstiden

per vecka hösten 1954 är i Danmark 8, Frankrike 40, Italien 30,

Storbritannien 40 och Västtyskland (NWDR) 24 timmar.

Kostnadsberäkningen ger vid handen att de totala investeringskostnaderna

för programproduktionen omfattande lokaler, dock icke nybyggnader, samt

apparatur vid de tre olika programetapperna avseende 15, 25 och 35 timmars

sändning i veckan kommer att uppgå till 8,2 respektive 1,8 och 2,8

milj. kr. Angivna kostnader för första programetappen, under vilken de

fasta produktionsplatserna i Stockholm, Göteborg och Malmö upprustas,

fördelar sig på envar av dessa med 4 respektive 2 och 2,2 milj. kr.

Som normal livslängd kan anses 10 år för ifrågavarande lokalinredningar

samt 5 år för apparaturen, motsvarande en årlig avskrivning med 10 % respektive

20 % av det investerade bruttokapitalet.

Programproduktionens årskostnader, omfattande kapital-, personal- och

produktionstekniska driftkostnader samt direkta programkostnader, har

vid de tre programetapperna beräknats till 9,9 respektive 14,7 och 20,3 milj.

kr. per år, motsvarande 12 700, respektive 11 300 och 11 200 kr. per timme.

Utredningen understryker, att kalkylen är osäker.

Vad angår programdistributionen upplyser utredningen om att vid en

europeisk konferens i Stockholm 1952 en plan antogs för fördelning av sändarkanaler

för television på frekvensbanden I och III inom ultrakortvågsoinrådet

(stockholmsplanen). Planen omfattar kanaler för sammanlagt 700 televisionsstationer,

av vilka Sverige tilldelats 50. Av en i propositionen å s.

15 intagen karta framgår stationernas placering och deras beräknade försörjningsområden.

Stockholmsplanen måste bedömas som ett första utkast

till en frekvensplan, som kommer att bli föremål för periodisk översyn och

revision.

Drygt 90 % av Sveriges befolkning bor inom stationernas försörjningsområden.

För de områden, som icke täcks av planen, blir det nödvändigt

att bygga ett antal supplementära relästationer med lokala räckvidder.

Telestyrelsen har på utredningens begäran kostnadsberäknat ett distributionsnät

— programförbindelser och sändarstationer — utbyggt med de

50 i stockholmsplanen ingående televisionsstationerna. Beräkningarna avser

två utbyggnadsalternativ, det ena på nio och det andra på fjorton år. Telestyrelsen

anser, att en utbyggnadstakt i enlighet med 14-årsplanen mera

motsvarar de resurser i olika hänseenden, bl. a. i fråga om materiel och

personal, som kan ställas till förfogande för projektets genomförande.

Utredningen rekommenderar för sin del, att 9-årsplanen i princip läggs

till grund för utbyggnaden och att denna fullföljes i den takt de tekniska

och personella resurserna samt tillgången på investeringsmedel medger.

Den ordning, i vilken de olika sändarstationerna beräknas kunna färdigställas

vid de båda utbyggnadsalternativen samt det antal innevånare enligt

för årsskiftet 1950—51 gällande befolkningssiffror, som därvid varje år erhåller

möjlighet till televisionsmottagning, framgår av en i propositionen

intagen tabell (s. 16).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

5

Kostnaderna för de i stockholmsplanen upptagna sändarstationerna har

beräknats till 78,4 milj. kr. vid kombination med nuvarande rundradionät,

82,2 milj. kr. byggda fristående samt 65,3 milj. kr. vid kombination med

ultrakortvågsradio. Årskostnaderna utgör respektive 15,9, 16,2 och 15,0

milj. kr. Avskrivningstiden har därvid förutsatts till 20 år för byggnader

o. d. samt 10 år för radioutrustning, kablar och antenner.

Då frågan om utbyggnad av ultrakortvågsstationer för rundradio vid

tidpunkten för betänkandets framläggande ännu inte var avgjord av statsmakterna,

har utredningen i sina fortsatta kalkyler räknat med en utbyggnad

i kombination med nuvarande rundradionät.

För programförbindelserna kan användas antingen koaxialkablar eller radiolänkar.

Båda dessa slag av förbindelser kan byggas antingen för enbart

television eller för television i kombination med telefon, telegraf, programöverföring

för rundradio m. m.

För televisionen enbart är radiolänk den billigaste lösningen av förbindelseproblemet.

Hur lösningen i praktiken kommer att te sig för olika förbindelsesträckor

blir beroende på särskilda utredningar i de speciella fallen

rörande trafikbehov för television och telefon etc. Televisionen får dock enligt

utredningens mening inte belastas med högre andel av kostnaderna än

vad en radiolänk enbart för television skulle ha kostat.

Med denna utgångspunkt har investeringskostnaderna uppskattats till

16 400 kr. per km eller totalt för hela nätet, omfattande 4 870 km, till 79,9

milj. kr. Den genomsnittliga årskostnaden för programförbindelsenätet uppskattas

till 2 200 kr. per km eller totalt för hela nätet till 10,7 milj. kr. Därvid

har vid beräkningen av anläggningskapitalets avskrivning tillämpats

samma principer som för sändarstationerna.

Televisionsverksamhelens sammanlagda kostnader för sändningsplan A

enligt 9- resp. 14-årsplanen har utredningen redovisat i två i propositionen

intagna tabeller (s. 18 och 19).

Vad angår frågan om licensintäkter och driftresultat har utredningen

ansett sig ej böra i sina kalkyler räkna med några inkomster av statsanslag

för speciella ändamål men rekommenderat statsmakterna att, när det blir

aktuellt med statsanslag för undervisningsändamål inom rundradion, överväga

samma anordning för televisionens del. Utredningens kalkyler bygger

alltså på licensavgift på televisionsmottagare som enda inkomstkälla för televisionen.

Som underlag för beräkningen av licensutvecklingen har utredningen använt

en av Industriens utredningsinstitut på utredningens begäran gjord

undersökning om bl. a. den svenska marknadens efterfrågan på tclevisionsmottagarc.

Med ledning av de erhållna uppgifterna har licensinkomsterna

beräknats för tre avgiftsalternativ, nämligen 50, 80 och 100 kr. Genom att

slutligen sammanställa därvid framkomna värden med televisionsverksamhctens

beräknade årskostnader har utredningen fått fram de olika driftsresultat,

som kan förväntas av de tre avgiftsalternativen. Resultatet i vad

det avser sändnincsplan A kan avläsas i en på s. 21 i propositionen intagen

tabell.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

Då målet för televisionsverksamheten ekonomiskt sett bör vara att göra

verksamheten självbärande, bör televisionen inom rimlig tid återbetala de

belopp som erfordras för att täcka driftunderskottet under en övergångstid.

Utredningen anser, att återbetalningen skall ha skett inom den period kalkylerna

omfattar, d. v. s. fjorton år. Detta villkor uppfylles icke med en licensavgift

om 50 kr. Sättes avgiften till 80 eller 100 kr. skulle televisionen däremot

ha uppfyllt sina förpliktelser under tolfte resp. tionde året enligt sändningsplan

A. Utredningen förordar en licensavgift om 80 kr. för år.

Härefter har en redogörelse lämnats för utredningens syn på apparatanskaffningens

samhällsekonomiska verkningar. I denna del torde få hänvisas

till propositionen (s. 22 och 23).

Vad angår televisionsverksamhetens början räknar utredningen med ett

års förberedelsetid. Härunder bör den av Radiotjänst påbörjade utbildnings-

och övningsverksamheten fortsättas och utvidgas. Tiden för sändning

till allmänheten bör successivt stegras för att närma sig de för startåret

föreslagna 15 timmarna per vecka. Detta förutsätter anskaffning av produktionsapparatur

under förberedelseåret. Under detta år måste förberedelser

likaledes vidtas för programdistributionen.

Någon licensavgift skulle inte tas ut under förberedelseåret. Däremot kan

en mindre registreringsavgift för televisionsmottagare övervägas.

Enligt utbyggnadsplnnerna skall televisionssändare först anläggas i Stockholm

och Uppsala. Utredningen föreslår att dessa sändare utförs provisoriskt

under förberedelseåret och att provisoriska sändare samtidigt anordnas

i Göteborg och Malmö. Därigenom skulle televisionsverksamheten kunna

sättas i gång samtidigt på dessa platser. Arrangemanget kommer inte att

medföra några kapitalförluster, då den sändningsapparatur, som anskaffas,

sedermera kan flyttas till andra stationer.

Medelsbehovet för den televisionsverksainhet, som sålunda föreslagits

skola påbörjas under förberedelseåret, har utredningen beräknat till 4 milj.

kr. för investeringar i programproduktionen, till 2,5 milj. kr. för investeringar

i programförbindelser och sändarstationer, till 4,8 milj. kr. i årskostnader

för programproduktionen samt till 0,3 milj. kr. i årskostnader

för programförbindelser och sändare.

Medelsanvisningen föreslår utredningen skola ske genom investeringsanslag

på kapitalbudgeten under televerkets fond samt genom anslag på

driftbudgeten för drift- och kapitalkostnader. Vidare framhålles att de

anslag televisionen behöver bör läggas utanför televerkets investeringsram.

Två ledamöter av utredningen har avgivit ett gemensamt särskilt yttrande.

Reservanterna anser, att sändningstiden redan under det första stadiet

genomsnittligt bör omfatta 25 timmar per vecka för att snarast möjligt ökas

till 35 timmar. En förlängning med 10 timmar per vecka eller med ca 500

timmar per år skulle medföra en totalökning av kostnaderna med ca 5 milj.

kr. per år. Denna merkostnad skulle utan olägenhet kunna täckas genom

uthyrning av nätet för sändningar av allmän och kommersiell art. Reser
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

7

vanterna delar sålunda icke majoritetens pessimism beträffande möjligheterna

att bemästra de svårigheter, som kan uppstå i samband med kommersiell

programverksamhet, och hänvisar till att en sådan verksamhet accepterats

i andra länder. Reservanterna är av den uppfattningen, att resultatet

av praktiska försök bör avvaktas, innan frågan om kommersiella program

avgörs och föreslår att kommersiell television skall prövas under förberedelseåret

och den första tvåårsperioden.

I anslutning härtill anför reservanterna vissa från majoriteten avvikande

synpunkter på verksamhetens organisation (s. 25).

över utredningens förslag har remissutlåtanden avgivits av ett stort antal

myndigheter, institutioner, föreningar och andra organisationer och sammanslutningar

(s. 25—41).

Rörande det från vissa av näringslivets organisationer framlagda förslaget

kan detta sammanfattningsvis sägas innebära följande.

Förslaget tar sikte på att -— med samarbetet mellan staten och enskilda

inom luftfarten som mönster — bilda ett televisionsbolag med lika andelar

för statliga och privata intressenter i syfte att driva en ekonomiskt självbärande

televisionsverksamhet, baserad på annonsbetalda och licensbetalda

programinslag.

Förslaget avser i sin första etapp att inom en beräknad tidrymd av två

år skapa möjligheter till televisionsmottagning för i runt tal hälften av

landets befolkning. Det erforderliga kapitalbehovet beräknas till 12 milj. kr.,

varav 5 milj. kr. anskaffas genom aktieteckning och 7 milj. kr. genom krediter.

Erforderliga medel tillskjuts i lika delar av stat och näringsliv.

Enligt organisationernas mening erbjuder förslaget påtagliga fördelar i

jämförelse med de alternativa lösningar, som närmast torde kunna komma

i betraktande. Genom den ekonomiska medverkan av näringslivet kommer

anspråken på statsanslag för ändamålet att reduceras i mycket hög grad

jämfört med beräkningarna i televisionsutredningens förslag. Även de för

televisionens utbyggnad behövliga investeringarna kommer att avsevärt

minskas. Likaledes kan licensavgiften reduceras från 80 kr. till 50 kr. per

mottagare och år. Televisionsverksamheten torde redan på kort sikt kunna

bli ekonomiskt självbärande. Härtill kommer att ett snabbt införande av

television i den omfattning, som förutses, kommer att ge en välbehövlig

extra stimulans åt konstruktions- och utvecklingsarbetet på elektronikområdet,

vilket på senare tid kommit att spela en allt större roll för näringslivets

insatser på inhemska och utländska marknader ävensom för försvaret.

För en närmare redogörelse rörande förslagets innebörd torde få hänvisas

till propositionen (s. 41—46).

Över detta förslag har yttranden inhämtats från telestyrelsen och Radiotjänst

(s. 46—50).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

Departementschefen framhåller inledningsvis följande.

Televisionen har under senare år vunnit avsevärd utbredning i stora

delar av världen, och i flertalet av de länder, som i likhet med Sverige ännu

saknar reguljär televisionsverksamhet, har dess införande förberetts eller

övervägts. Om man bortser från USA, där televisionen kan sägas vara så gott

som var mans egendom, och ser på förhållandena i Europa, så är läget i stort

sett följande. °

Längst hai man kommit i Storbritannien med över 5 miljoner apparatmnehavare

och dubbla program omfattande vartdera en sändningstid av

40 a 50 timmar i veckan. För den engelska allmänheten är televisionen numeia

en faktor av praktiskt taget samma betydelse som rundradion. I Väst1

Frankrike uppgår antalet apparatinnehavare till mer än

800 000, i Italien till ca 200 000 och i Belgien till mellan 50 000 och 100 000.

Sändningstiden i dessa länder utgör mellan 24 och 40 timmar i veckan. I Nedta

länderna och Schweiz har man ej kommit lika långt men sänder dock

12 resp. 14 timmar per vecka. För Danmarks del har man nyligen ökat sändningstiden

Irån omkring 3 1/2 till 8 å 9 timmar i veckan och beslutat utbyggnad

av en första etapp av ett distributionsnät, täckande ungefär 60 %

av befolkningen. I samband därmed har moltagarantalet hastigt stigit från

ungefär 2 000 till 12 000. Mellan bl. a. de nu nämnda europeiska länderna

äger ett visst samarbete rum i det att experiment pågår med utbyte av program

över ett sammanhängande nät av programförbindelser — den s. k

eurovisionen.

Även om televisionen sålunda i vissa länder nått en inte obetydlig utbredning,

är den som medel för masskommunikation så pass ny, att dess betydelse

i olika avseenden ännu ej kan klart överblickas. Man torde dock våga

påstå att televisionen rätt handhavd kan vara ett utomordentligt hjälpmedel

för att förmedla kulturella impulser, upplysning och information; att

den har rika möjligheter att skänka människor stimulerande underhållning

och förströelse är ostridigt.

I den allmänna debatten om television har emellertid inte bara lovprisande

utan även kritiska röster gjort sig hörda. Det har sålunda ifrågasatts om

televisionen verkligen kan tillföra samhället och medborgarna ett ideellt

värde, som motsvarar de stora kostnaderna för verksamheten; det har

t. o. m. gjorts gällande att den kan leda till kulturnivellering och smakförsämring.

Farhågor har även uttryckts för en menlig inverkan på det uppväxande

släktet. '' r

Att vissa nackdelar kan vara förenade med en teknisk landvinning sådan

som televisionen, som på ett avgörande sätt ingriper i människornas vanor

bör rimligen inte leda till att man avstår från att utnvttja den tekniska nyheten.

I stället bör eftersträvas att i möjligaste mån avlägsna nackdelarna

vid den praktiska utformningen. Den primära frågeställningen blir därför

inte om television skall införas utan hur den på bästa sätt bör utnyttjas. Jag

återkommer härtill i det följande. I detta sammanhang torde det vara tillräckligt

att konstatera, att vi icke bör ställa oss vid sidan om utvecklingen

inom länder, vilka i fråga om kulturell och materiell standard kan jämföras

med Sverige.

Till diskussionen om televisionens för- och nackdelar hör även det förhållandet,

att utbyggnaden av en rikstelevision har betydelse för att stimulera

televisionsteknikens tillämpning för industriellt bruk — t. ex. när det gäller

kontroll av farliga arbetsprocesser — för militära ändamål och för forskning

och undervisning in. in., alltså den s. k. specialtelevisionen. Därjämte utgör

tillverkning av televisionsmottagare i större skala eu bas för utvecklingen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr I3i år 1956 §

inom andra grenar av elektrotekniken och har därigenom betydelse för att

svensk elektroteknisk industri i konkurrensen med utländska företag skall

kunna upprätthålla sin ställning. För svenskt näringsliv i övrigt och för försvarsväsendet

torde det ha ett givet värde, att den svenska specialindustrin

på detta område ligger väl framme i tekniskt avseende. Även om dessa synpunkter

icke kan få en avgörande betydelse vid ställningstagandena till de

frågor, som rör televisionen som massmedium, bör de icke helt glömmas bort

i sammanhanget.

Då jag alltså med ja besvarar frågan om reguljär televisionsverksamhet

skall äga rum i vårt land, kan jag från den utgångspunkten koncentrera

spörsmålet om televisionen på frågorna, när den reguljära verksamheten

skall påbörjas, i vilken takt utbyggnaden skall genomföras samt i vilka former

verksamheten skall bedrivas.

Departementschefen återger härefter (s. 51—53) sammanfattningsvis de

framlagda förslagen och däröver avgivna remissyttranden, varefter beröres

frågan, om inte färgtelevisionen kan anses vara så nära förestående, att

man borde vänta någon tid för alt sedan inrikta utbyggnaden av det svenska

televisionsnätet direkt på sändning av bilder i färg (s. 52). Med utgångspunkt

från det skede färgtelevisionen f. n. befinner sig i, anser departementschefen

densamma icke med fog kunna åberopas som motiv för ett

uppskov med att införa televisionen i vårt land.

Härefter övergår departementschefen till att närmare diskutera kostnadsfrågornas

betydelse för frågan om televisionens start, utbyggnadstakt

och verksamhetsformer. Härutinnan anföres följande.

Det må först konstateras, att utbyggnad och drift av en riksomfattande

televisionsverksamhet i vårt land med dess stora areal och relativt glesa

befolkning måste ställa sig förhållandevis mycket kostsammare än i flertalet

andra europeiska länder. För att åstadkomma en rikstelevision i den

meningen, att den förser i stort sett hela landets befolkning med program,

erfordras ej mindre än 50 sändarstationer jämte ett antal mindre supplementära

sändare. Att en utbyggnad bör sikta på en sådan rikstelevision, kan det

enligt min uppfattning inte råda någon tvekan om.

De av televisionsutredningen framlagda kostnadskalkylerna har med hänsyn

till vissa efter det betänkandet avlämnades inträffade omständigheter

överarbetats inom kommunikationsdepartementet. Vid överarbetningen har

telestyrelsen och Radiotjänst biträtt. I anslutning härtill må följande anföras.

Genom de numera föreliggande möjligheterna till utbyggnad av televisionssändare

i kombination med sändarstationer för rundradions ullrakortvågsprogram

kunde en viss reduktion av utredningens investeringsutgifter

för programdistributionen vara motiverad, men denna reduktion måste

praktiskt taget anses eliminerad på grund av det ändrade prisläget. Årskostnaderna

för programproduktionen bör däremot räknas upp med ca 50 %

med hänsyn till dels de erfarenheter, som den av Radiotjänst sedan hösten

1954 bedrivna övningsverksamheten givit, och dels det höjda pris-, löne- och

ränteläget. Av samma skäl bör årskostnaderna lör distributionen justeras.

Totalt innebär detta en uppräkning av de årliga driftkostnaderna vid full

utbyggnad med ca 8 milj. kr. till bortåt 50 milj. kr.

Om eu viss osäkerhet kan anses föreligga med avseende på utgiftskalkvlerna,

så gäller detta som televisionsutredningen framhåller i än högre grad

beträffande inkomstberäkningen. Skäl kan anses tala både för högre och

lägre beräkningar än dem til! vilka utredningen kommit. 1 brist på annat

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

material för frågans bedömning torde utredningens siffror tills vidare få

gälla.

Allt som allt torde den av nyss angivna omständigheter föranledda uppräkningen

av televisions utredningens beräkning av utgifterna leda till att

vid en utbyggnad enligt utredningens planer tidpunkten för uppnådd balans

mellan inkomster och utgifter förskjutes med ett par år framåt i tiden.

Vid en jämförelse mellan utredningens beräkningar och beräkningarna i

näringslivets alternativ till utredningens förslag är först att märka skillnaden

i hela uppläggningen. Utredningens siffror avser kostnaderna i slutskedet

vid full utbyggnad av hela riksnätet, medan näringslivets förslag endast

omfattar de två första årens utbyggnad i de befolkningsrikaste delarna

av landet. Då det är de glesbebyggda områdena, som åstadkommer de

största ekonomiska problemen för television genom att kostnaderna där blir

högre och inkomsterna mindre, är det uppenbart att televisionens ekonomi

måste te sig mycket förmånligare om man begränsar kalkylerna till en utbyggnad

i de folktäta områdena.

Jämförelsen ger vidare vid handen, att man i näringslivets förslag räknat

med ett provisoriskt distributionsnät med förenklad utrustning. En sådan

anordning kan väl försvaras under ett begynnelseskede. Man måste dock

ta hänsyn till att provisorierna inte kan vara för länge utan måste kompletteras

eller utbytas mot permhnenta anläggningar. På längre sikt måste man

därför liksom utredningen räkna med högre kostnader.

I näringslivets förslag synes man vidare ha tagit upp utgifterna för distributionsanläggningarna

till i och för sig för låga belopp. En av telestyrelsen

gjord beräkning av kostnaderna för den ifrågasatta provisoriska utbyggnaden

pekar på att investeringskostnaderna bör räknas upp med ca 2 milj. kr.

och årskostnaderna med 0,5 milj. kr.

Den dominerande posten på driftsidan är kostnaden för programproduktionen.

I detta hänseende redovisar näringslivets förslag endast kostnaderna

för ett enda av de fem föreslagna programföretagen, nämligen televisionsbolagets

egen programavdelning. Denna skulle enligt förslaget fylla endast

en mindre del av programtiden. Totalkostnaden för programproduktionen

ger näringslivets förslag ingen antydan om. Det säger sig självt, att denna

kostnad vid en uppdelning av produktionen på fem olika företag i varje

fall inte kan bli lägre än enligt televisionsutredningens beräkningar. Förutom

att administrationskostnaderna måste flerfaldigas och att möjligheterna

av ett rationellt utnyttjande av materiel och personal vid en uppläggning

enligt näringslivets förslag kan ifrågasättas, skulle säkerligen konkurrensen

om artister och medverkande driva gager och andra kostnader i höjden.

Vad slutligen angår licensinkomsterna har man i näringslivets förslag såsom

telestyrelsen påpekat beräknat täckningsområdena för de provisoriska

sändarna i överkant. Det finns därför all anledning att anta, att näringslivets

licensprognoser bygger på alltför optimistiska'' antaganden.

Det nu anförda torde ge vid handen, att näringslivets förslag ger en ofullständig

bild av televisions verksamhetens ekonomi. Däremot innebär det

sagda icke att jag till alla delar ställer mig avvisande till den föreslagna utbyggnadsplanen,

utan jag anser denna i vissa delar vara förtjänt av ett närmare

övervägande. Härtill återkommer jag i det följande.

Hur man än lägger upp utbyggnadsplanerna kan man konstatera, att investeringskostnaderna

för produktion och distribution av programmen under

de första åren kommer upp till icke obetydliga belopp samt att därtill

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 är 1956

11

driftunderskott under en följd av år inte kan undvikas. \ id elt ställningstagande

till frågan om start och utbyggnadstakt för en reguljär televisionsverksamhet

måste man emellertid även beakta allmänhetens apparatanskaffning,

som samhällsekonomiskt sett utgör den största kostnaden för televisionen.

Apparatanskaffningen skulle, på sätt televisionsutredningen belyst,

medföra investeringar och importanspråk från tillverkare, distributörer

och serviceorgan.

För mig står det klart, att frågan om den reguljära televisionens utbyggnadsstart

i nuvarande läge måste — oberoende av hur verksamheten finansiras

__bedömas ur synpunkten av tillgängligt samhällsekonomiskt utrym
me.

Ett beslut, som innebär eu snar utbredning av televisionsverksamheten

i landet, skulle — hur välmotiverat det än må vara för det ekonomiska

resultatet av denna verksamhet i och för sig — stå i mindre god överensstämmelse

med den ekonomiska politik, som skisserats i aids finansplan.

Såsom framgår av sagda finansplan nödvändiggör det samhällsekonomiska

läget en begränsning av såväl den offentliga som den privata investeringsverksamheten.

I och för sig angelägna investeringsbehov har härigenom

måst ställas på framtiden. Mot bakgrunden härav anser jag mig icke

nu böra lägga fram något förslag om investeringsmedel för rikstelevisionsnätets

utbyggnad. Innan så sker torde vidare de genom näringslivets förslag

påvisade möjligheterna att genom provisoriska anordningar hålla nere

investeringskostnaderna i begynnelseskedet böra närmare undersökas.

Av den ståndpunkt, jag sålunda ansett mig böra intaga beträffande televisionens

start, följer att förutsättningar nu knappast föreligger för en närmare

diskussion av frågan om televisionens utbyggnadstakt.

Den televisionsverksamhet, som för närvarande pågår, bör enligt departementschefen

få fortsätta under nästa budgetår. Innan frågan om dess omfattning

och medelsbehov närmare beröres, har departementschefen ansett

sig böra behandla spörsmålet om televisionens verksamhetsformer och därvid

först behandlat frågan om reklamintäkter skall anlitas eller ej.

Att vi här i landet skulle bygga upp en televisionsverksamhet, baserad

uteslutande på inkomster av reklam, har inte på allvar ifrågasatts. Frågeställningen

blir därför om man såsom televisionsutredningens majoritet förordat

skall lita helt till licensinkomster för verksamhetens finansiering eller

om man vid sidan därav skall skaffa inkomster till verksamheten genom

att hyra ut programtid för reklamändamål, antingen försöksvis såsom utredningsreservanterna

föreslagit eller också mer eller mindre definitivt såsom

förutsatts i det från näringslivet inlämnade förslaget.

Frågan måste bedömas mot bakgrunden av målsättningen för televisionsverksamheten.

Utredningsmajoriteten framhåller, att televisionen inte får

bli något självändamål. Den måste ha en ur samhällssynpunkt bestämd uppgift.

Televisionen hör liksom rundradion ställas i samhällets, kulturens,

folkbildningens och hemmens tjänst. .lag ansluter mig till denna uppfattning.

Det bör understrykas, alt detta inte betyder att vare sig rundradion

eller televisionen skall huvudsakligen ha pedagogiska eller därmed jämförliga

uppgifter. God underhållning och förströelse måste alltid utgöra ett väsentligt

inslag i programverksamheten.

För rundradion har det ansetts av stor vikt, att den hålls ulanfor politiska,

privata eller eljest för programverksamheten såsom sådan obehöriga inflytelser.

Det har i olika sammanhang betonats som ett första rangens intresse,

att rundradioledningen är självständig, alt objektivitet och neutralitet

iakttages och att vid programskapandet det radiomässigt lämpliga förblir

den främsta riktpunkten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1950

Det torde vidare böra erinras om att riksdagen år 1947 uttalade, atl försäljning

av programtid för kommersiell reklam inte bör förekomma i rundr

ad lön samt att statsutskottet så sent som förra året i sitt av riksdagen godkända

utlåtande över den proposition, som innehöll förslag till dubbelprogram

i rundradion, förklarade sig anse, att någon anledning inte förelåg

att uppgiva denna princip.

De skäl, som i här berörda hänseenden varit avgörande för bestående förhållanden

inom ljudradion, måste enligt min mening i samma grad gälla för

bildradion. Då föreliggande material ger anledning förmoda, att televisionsverksamheten

— som sett ur samhällsekonomisk synpunkt inte torde bli

billigare därför att man skaffar bidrag till verksamhetens finansiering oenom

kommersiella programinslag — skall vid en finansiering med enbart

licensavgifter kunna bil självförsörjande inom en rimlig tidrymd, har ia<>

ansett, att nian för televisionen inte bör ge upp den angivna principen som

ansetts så viktig för rundradioverksamheten.

Liksom television sutredningens majoritet förordar jag alltså, att televisionsvcrksamheten

finansieras med licensavgifter. Verksamheten torde emellertid

inte kunna bli självbärande förrän den nått en viss utbyggnadscrad.

Det erfordras därför under en följd av år, att driftunderskotten täcks av

skattemedel. De av staten tillskjutna bidragen får i en framtid återbetalas

av televisionsrörelsens överskott.

Jag är likaså ense med utredningsmajoriteten om att även i övrigt samma

pnnciper, som tillämpas för rundradion, bör gälla för televisionen. Programverksamheten

bör alltså upplåtas med ensamrätt åt ett företag. Även om

vissa skal skulle kunna åberopas för att hålla rundradion och televisionen

skilda åt i olika företag, anser jag de av utredningsmajoriteten påvisade

fördelarna med en samordning inom ett och samma företag vara avgörande.

.Tåg förordar därför, att televisionens programverksamhet anförtros åt Radiotjänst.

Verksamheten bör i likhet med rundradioverksamheten upplåtas

pa begränsad tid.

I samband med att Radiotjänst får hand om televisionsverksamheten under

fastare former än som gäller för den nuvarande utbildnings- och försöksverksamheten,

bör — såsom utredningen förordat — en breddning av företagets

intresseunderlag äga rum. Olika organisationer, representerande folkrörelser,

kultur, näringsliv in. in., bör därvid inbjudas att teckna aktier i

bolaget. Kretsen av dessa organisationer bör enligt min mening kunna göras

ganska vid. De synpunkter, som vid remissbehandlingen av televisionsutredningens

betänkande framkommit rörande vilka som bör erbjudas aktieteckmng,

synes mig böra i största möjliga utsträckning beaktas. Utredningens

uppfattning, att pressens majoritetsställning skall bibehållas vid en breddning

av intresseunderlaget kan jag däremot inte dela. Frågan om aktiekapitalets

storlek och den närmare fördelningen av aktieposterna blir i första

hand en förhandlingsfråga mellan staten och de nuvarande aktieägarna och

torde — såsom utredningen förutsatt — få upptas till avgörande först sedan

riksdagen tagit ställning till televisionsfrågan i stort.

Liksom utredningen anser jag, att en breddning av intresseunderlaget bör

kombineras med en ökning av antalet styrelseledamöter. Utredningen har

härutinnan förordat, att antalet ökas från nuvarande sju till elva, av vilka

Kung], Maj:t skulle utse fem jämte ordförande och bolagsstämman de återstående

fem; suppleanterna skulle vara åtta, varav Kungl. Maj:t och stämman

skulle utse hälften var. Jag har inte något att erinra mot delta förslag,

men då frågan synes böra upplagas i samband med nyssnämnda förhandlingar

förutsätter jag, att del slutliga ställningstagandet härtill liksom till

frågan om aktiefördelningen in. in. — skall få ankomma på Kungl. Maj :t.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

13

I avbidan på att överenskommelse i här berörda hänseenden kan träffas

torde Radiotjänst tills vidare få bedriva verksamheten i nuvarande organisationsform.

I enlighet med utredningens förslag torde efterhandsgranskningen av televisionens

program kunna ankomma på den nuvarande radionämnden.

Distributionen av programmen bör uppdragas åt televerket.

Departementschefen övergår så till verksamhetens omfattning under nästa

budgetår och de därmed sammanhängande anslagsspörsmålen.

Den försöksverksamhet, som Radiotjänst nu bedriver, har hittills bekostats

i huvudsak av radiolicensmedel. För ändamålet avdelades under föregående

budgetår 550 000 kr. och under innevarande budgetår 2 000 000 kr.

Viss utrustning har därjämte anskaffats med hjälp av medel, som tillförts

bolaget genom ökning av aktiekapitalet från 180 000 till 540 000 kr.

För innevarande budgetår förslår medlen till i genomsnitt fyra timmars

levande program per vecka jämte ett par timmars filmvisning i särskilda

utfyllnadsprogram, allt under sammanlagt ca sex månader. Fn viss utökning

av denna verksamhet bör enligt min mening ske under nästa budgetår, så

att sändningar av någon omfattning kan komma till stånd i stort sett varje

dag med undantag för sommarmånaderna. Därjämte bör Radiotjänst beredas

möjligheter att företaga en del trängande lokalinredningsarbeten samt att

anskaffa viss apparatur.

Vad distributionssidan angår bör den nuvarande provisoriska sändaren

på tekniska högskolan i Stockholm ersättas med en ny sändare, soin bör

placeras i anslutning till den nvuppförda rundradiostationen i Nacka. Någon

utbyggnad av distributionsnätet i övrigt torde icke böra ske under nästa

budgetår.

För bestridande av kostnaderna för televisionsverksamheten bör enligt

min mening radiolicensmedel icke vidare anlitas. Särskilda medel bör i stället

anvisas för ändamålet, varjämte inkomsterna av de licens- och registreringsavgifter,

som jag i det följande vill föreslå, bör få användas för verksamheten

enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

Vad då först angår årskostnaderna bör dessa i vad avser såväl produktionen

som distributionen bestridas genom ett för ändamålet under sjätte

huvudtiteln uppfört nytt anslag, benämnt Bidrag till televisionsverksamhetens

driftkostnader. För nästa budgetår föreslår jag, att för detta ändamål

anvisas 3 470 000 kr., varav 3 300 000 kr. beräknats för programproduktionen

och 170 000 kr. för distributionen.

Beträffande investeringskostnaderna för programproduktionen anser jag

i likhet med riksräkenskapsverket, att den för produktionen erforderliga

utrustningen bör anskaffas och ägas av programföretaget. Bolaget bör härför

erhålla lån av statsmedel, men i stället för att såsom riksräkenskapsverket

förordat anlita televerkets rörliga kredit för ändamålet, bör enligt

min mening de erforderliga medlen tagas upp i statsbudgeten såsom ett

anslag under fonden för låneunderstöd. Lånet bör tills vidare vara amorteringsfritt

och löpa med 4,25 % ränta. För nästa budgetår förordar jag ett

anslag av 1 200 000 kr. till Lån för inköp av televisionsulrustning. Jag vill

i detta sammanhang påpeka, att om programföretagets ombildning kan ske

redan under nästa budgetår eu möjlighet till ytterligare investeringar kan

erbjudas genom att utnyttja den för breddningen av intresseunderlaget nödvändiga

ökningen av aktiekapitalet.

Vad slutligen angår investeringarna på distributionssidan torde ett investeringsanslag

om 23(1 000 kr.'', benämnt Telcvisionsanläggningar, böra

uppföras under televerkets fond. .lag förutsätter, alt medelsförbrukningen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

under detta anslag skall anses gå utanför den i årets statsverksproposition

förordade ramen för televerkets investeringar.

Vid den föreslagna omfattningen av programverksamheten för nästa budgetår

anser jag det ej orimligt, att innehavarna av mottagningsapparater

får i någon mån bidraga till verksamhetens finansiering genom en licensavgift.

Jag föreslår, att avgiften bestämmes till 25 kr. för andra halvåret 1956,

då verksamheten torde komma att bedrivas under ca 3 1/2 månader, och

25 kr. för ettvart av de två första kvartalen 1957. För den, som innehar mottagare

under hela säsongen, skulle avgiften alltså utgöra 75 kr.

Med den av mig föreslagna uppläggningen kommer televisionsverksamheten

att även under nästa budgetår i princip vara begränsad till Stockholm

med omgivningar. Licensavgiften bör därför uttagas endast inom det område,

som täcks av stockholmssändaren. Gränserna för detta område torde få

bestämmas av Kungl. Maj :t.

Det belopp, som genom denna licensavgift kan komma televisionsverksamheten

tillgodo, kan endast gissningsvis anges. Enligt en uppgift i det

från näringslivets representanter ingivna förslaget skulle för närvarande i

hela landet finnas ca 8 000 innehavare av televisionsmottagare. Av dessa

torde ett icke ringa antal finnas i Skåne, där man tar in programmen från

den danska sändaren vid Gladsaxe, samt i Göteborg, där en sändare satts

upp för forskningsändamål på Chalmers tekniska högskola och viss programverksamhet

bedrivits. Om man antar, att ca 4 000 licensbetalare kommer

att finnas i stockholmsområdet under hela nästa programsäsong och

att något tusental tillkommer under budgetårets lopp, så skulle inkomsterna

uppgå till mellan 300 000 och 400 000 kr.

Även om, med hänsyn till den relativt begränsade medelstilldelningen för

programverksamheten under nästa budgetår, en splittring av denna verksamhet

på skilda produktionsplatser icke bör ske utan resurserna koncentreras

till stockholmsområdet, synes likväl möjligheter böra lämnas öppna

för Radiotjänst att förse även Skåne och Göteborg med program. En sådan

programverksamhet bör dock tills vidare i huvudsak bygga på självfinansiering

genom särskilda licensavgifter inom respektive områden. Närmare bestämmelser

härutinnan torde — om frågan aktualiseras — få utfärdas av

Kungl. Maj :t.

I de delar av landet, där någon licensavgift ej tages upp, torde en mindre

registreringsavgift för innehav av televisionsmottagare böra utgå, i huvudsakligt

syfte att ge en uppfattning om apparatbeståndets utveckling. Avgiften

torde kunna bestämmas till 10 kr.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr Franzon väckt motion (1:500),

vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition

måtte begära, att Kungl. Maj :t hemställer, dels hos styrelsen för Radiotjänst,

att möjligheterna att åvägabringa ett svenskt-danskt utbyte av televisionsprogram

undersökes, dels hos telestyrelsen, att de tekniska och ekonomiska

förutsättningarna att snarast möjligt anordna en provisorisk programledning

mellan Stockholm och Köpenhamn med avgrening Varberg (Grimeton)—Göteborg,

alternativt Stockholm—Göteborg med avgrening Varberg

(Grimeton)—Hallandsåsen, undersökes och att de tekniska och ekonomiska

förutsättningarna att i anslutning till den provisoriska programledningen

på lämpliga höjdsträckningar uppföra ett antal provisoriska televisionssändare

utredes;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

15

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Bengtson m. fl. (I: 501) och den andra inom andra kammaren av herr

Håstad m. fl. (II: 669), i vilka hemställts att riksdagen i anledning av förevarande

proposition ville dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att

Kungl. Maj :t under beaktande av i motionerna framförda synpunkter måtte

till 1957 års riksdag framlägga ett närmare utarbetat förslag angående riktlinjer

för den reguljära televisionsverksamhelens utbyggnad, organisation

och finansiering, dels, i avvaktan härpå, bifalla de i propositionen framlagda

anslagsäskandena;

dels ock en inom andra kammaren av herr Christenson i Malmö (II: 670)

väckt motion, vari hemställts att riksdagen måtte, med ändring av vad

Kungl. Maj :t hemställt i förevarande proposition, för sin del besluta att

avslå det i propositionen framlagda förslaget om registreringsavgift av 10

kronor för innehav av televisionsmottagare.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde

få hänvisas till motionerna 1:500, 11:669 och 11:670.

Utskottet. Med utgångspunkt från televisionsutredningens år 1954 avgivna

betänkande ha i förevarande proposition framlagts förslag till vissa riktlinjer

för televisionsverksamhetens organisation och finansiering i vårt

land. Såsom allmän grundsats har angivits, att härutinnan skola tillämpas

samma principer som nu gälla för rundradion. Kommersiella programinslag

anses sålunda icke böra förekomma utan verksamheten förutsättes

skola finansieras enbart med licensavgifter, även om staten beräknas få

förskottsvis tillskjuta vissa bidragsmedel under själva uppbyggnadsperioden.

Av den nyssnämnda grundprincipen följer vidare, att programproduktionen

skall med ensamrätt omhänderhavas av ett företag, varvid en

samordning av rundradio och television synts lämplig. Med hänsyn till

den nya arbetsuppgift som därigenom tillföres AB Radiotjänst har samtidigt

en viss omorganisation av detta bolag befunnits önskvärd. Distributionen

av programmen skall anförtros televerket.

Propositionen innefattar icke något konkret förslag till utbyggnad av

ett rikstelevisionsnät. På grund av det samhällsekonomiska läget anses

nämligen härför erforderligt investeringsutrymme icke nu stå till buds. Den

redan pågående försöksverksamheten bör emellertid enligt departementschefen

något utökas under nästa budgetår, varjämte Radiotjänst förutsättes

få möjlighet att företaga eu del trängande lokalinredningsarbeten samt att

anskaffa viss apparatur. Vidare föreslås att den nuvarande provisoriska

sändaren på tekniska högskolan i Stockholm ersättes med en ny sändare,

placerad i anslutning till den nyuppförda rundradiostationen i Nacka. För bestridande

av de löpande kostnaderna för verksamheten under nästa budgetår

har äskats ett särskilt anslag, benämnt Bidrag till televisionsverksamhetens

driftkostnader och upptaget till 3 470 000 kr., varav 3 300 000 kr. för programproduktionen

och 170 000 kr. för distributionen. Vad investeringskostnaderna

i sin tur beträffar anses anskaffningen av den för programproduk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

tionen erforderliga utrustningen böra finansieras genom att medel ställas

till Radiotjänsts förfogande i form av ett statligt lån å 1,2 milj. kr., anvisat

under fonden för låneunderstöd, medan för investeringarna på distributionssidan

beräknats ett investeringsanslag under televerkets fond å 330 000

kr. Departementschefen har vidare utgått från att Kungl. Maj:t för nu angivna

ändamål skall kunna disponera vissa särskilda inkomster under nästa

budgetår. Sålunda har föreslagits att en licensavgift å tillhopa 75 kr.

skall erläggas av apparatinnehavare inom stockholmsområdet, till vilket

verksamheten i princip kommer att vara begränsad, medan i övriga delar

av landet en registreringsavgift å 10 kr. för innehav av televisionsmottagare

skall utgå. Samtidigt har framhållits att möjligheter böra lämnas öppna

för Radiotjänst att förse även Skåne och Göteborg med program. Enligt

departementschefens mening bör emellertid en sådan programverksamhet

tills vidare i huvudsak bygga på självfinansiering genom särskilda licensavgifter

inom respektive områden, på sätt Kungl. Maj :t i förekommande

fall kan komma att bestämma.

I propositionen har även redovisats ett av vissa av näringslivets organisationer

framlagt förslag till reguljär televisionsverksamliet, baserad på

ett samarbete mellan statliga och privata intressen samt delvis finansierad

genom annonsbetalda programinslag. Verksamheten skulle således handhavas

av ett särskilt televisionsbolag med lika andelar för staten och det

enskilda näringslivet. Detta företag skulle försälja sändningstid till ett antal

kompetenta programbolag, vilka i sin tur skulle sälja tid och program

till olika annonsörcr. Förslaget avser i sin första etapp att inom en beräknad

tidrymd av två år skapa möjligheter till televisionsmottagning för

i runt tal hälften av landets befolkning. Genom att distributionsnätet gives

en enbart halvpermanent karaktär ha kostnaderna kunnat avsevärt reduceras

i förhållande till televisionsutredningens kalkyler. Vidare har bl. a.

räknats med att det förenämnda televisionsbolagets rörelse skulle bli ekonomiskt

självbärande redan från tredje verksamhetsåret. Från telestyrelsens

sida ha ur teknisk och ekonomisk synpunkt vissa erinringar framställts

mot näringslivets förslag. Såsom delvis framgår av det föregående har

departementschefen ej heller ansett sig kunna förorda, att utbyggnaden av

televisionen i vårt land sker enligt de i nämnda förslag angivna riktlinjerna.

Dock har i propositionen uttalats, att de däri påvisade möjligheterna att

genom provisoriska anordningar hålla nere investeringskostnaderna i begynnelseskedet

böra närmare undersökas.

I de båda likalydande motionerna I: 501 och II: 669 ha framförts vissa från

propositionen avvikande synpunkter. Enligt motionärernas mening bör sålunda

definitiv ställning icke nu tagas till de av departementschefen berörda organisations-

och finansieringsproblemen utan först ytterligare prövas, huruvida

icke televisionens utbyggnad lämpligen bör ske genom samverkan mellan staten,

näringslivet och andra berörda parter. Det från näringslivets sida avgivna

förslaget om sådan samverkan har därvid synts motionärerna vara en god

grund för fortsatta undersökningar och överläggningar, innefattande jämväl

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

17

frågan om verksamhetens finansiering till viss del genom kommersiella programinslag,

producerade av speciella programbolag med förankring i lämpliga

organisationer och företag. En lösning av televisionsproblemet enligt

de principer som förordats i motionerna har angivits medföra följande

fördelar, nämligen dels att en snabbare utbyggnad av televisionsnätet

skulle möjliggöras, dels att statens utgifter för ändamålet skulle minskas,

dels ock att en fruktbärande programkonkurrens skulle åstadkommas. Under

hänvisning härtill har yrkats på att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t under beaktande av i motionerna

framförda synpunkter ville till 1957 års riksdag framlägga ett närmare

utarbetat förslag angående riktlinjer för den reguljära televisionsverksamhetens

utbyggnad, organisation och finansiering.

Jämväl i andra motioner ha vissa med televisionen sammanhängande

spörsmål upptagits till behandling.

Sålunda har i motionen I: 500 ifrågasatts, om den av Kungl. Maj :t föreslagna

licensavgiften kan anses skälig med hänsyn till den korta tid som

förutsatts stå till förfogande för televisionssändningar under nästa budgetår.

Samtidigt har framhållits, att genom ett svenskt-danskt samarbete på

förevarande område en i båda länderna högeligen önskvärd utökning av

programtidens längd skulle kunna åstadkommas. I enlighet härmed har

föreslagits, att en undersökning måtte företagas dels av möjligheterna

att åvägabringa ett svensk-danskt utbyte av televisionsprogram, dels av de

tekniska och ekonomiska förutsättningarna att snarast möjligt anordna en provisorisk

programledning mellan Stockholm och Köpenhamn, på visst sätt

uppbyggd av provisoriskt uppkopplade radiolänkar, samt att i anslutning

därtill på lämpliga höjdsträckningar uppföra ett antal provisoriska televisionssändare.

Slutligen har i motionen 11:670 hemställts, att riksdagen måtte avslå

förslaget om en registreringsavgift av 10 kr. för innehav av televisionsmottagare

i vissa delar av landet.

1 likhet med departementschefen är utskottet av den uppfattningen, att

vårt land icke rimligen kan ställa sig vid sidan av den fortskridande tekniska

utvecklingen. Utskottet tillstyrker därför, att principbeslut nu fattas

om införande av en reguljär svensk televisionsverksamhet. Vad i propositionen

anförts rörande målet för denna verksamhet finner sig utskottet

jämväl kunna biträda.

Beträffande de i motionerna 1:501 och 11:669 berörda spörsmålen vill

utskottet framhålla, att den takt i vilken televisionen kan utbyggas uppenbarligen

är intimt beroende av omfattningen av det investeringsutrymme

som står till buds. Tillgången på för ändamålet disponibel materiel och arbetskraft

ökas emellertid icke, därest utbyggnaden skulle ske i ekonomisk

samverkan med näringslivet eller kommersiella programinslag skulle medgivas.

Under den av departementschefen angivna förutsättningen, nämligen

att hithörande kostnader skola bestridas av licensavgifter, saknar en

dylik finansieringsmetod betydelse jämväl ur statsfinansiell synpunkt. Ut
2

llihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt Xr 161

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

skottet är ej heller övertygat om att den av motionärerna förordade organisationsformen

skulle leda till någon kvalitativ förbättring av televisionsprogrammen.

Snarare kan befaras, att vederbörande bolag vid ett otillfredsställande

ekonomiskt utbyte av verksamheten komma att tillgripa mindre

önskvärda reklammetoder. Det bör vidare hållas i minnet, att kretsen av

artister som beräknas stå till förfogande för olika underhållningsprogram är i

vårt land, till skillnad från exempelvis USA och Storbritannien, tämligen

begränsad. Delvis av detta skäl torde förekomsten av ett flertal sinsemellan

konkurrerande programbolag komma att leda till en stegring av kostnaderna

icke blott för administrationen utan även för programproduktionen.

Möjligen kan en gång den situationen inträffa, att det med hänsyn till önskvärdheten

att hålla licensavgiften nere ter sig befogat att medgiva betalda

reklaminslag i en eller annan form. Ett godtagande av motionärernas förslag

skulle emellertid innebära, att televisionsverksamheten redan vid sin

start gåves en på de kommersiella intressena uppbyggd organisation, vilken

sedermera icke utan stora svårigheter torde kunna ändras. Då tillräckliga

skäl icke förebragts härför, föreligger enligt utskottets mening icke någon

anledning för riksdagen att, i avvaktan på närmare prövning av de i motionerna

I: 501 och II: 669 framförda synpunkterna, uppskjuta ställningstagandet till

lrågan om televisionens organisation och finansiering. För alla av frågan intresserade

bör det vara en fördel att beslut snarast fattas om grunderna för

televisionsverksamheten i vårt land. Utskottet avstyrker således bifall till

de nämnda motionerna. Av det sagda följer vidare att utskottet i likhet

med departementschefen anser sig böra förorda, att televisionen utbygges

helt i statlig regi, att programproduktionen upplåtes med ensamrätt till

AB Radiotjänst och att verksamheten i princip finansieras genom inkomster

från licensavgifter på televisionsmottagare. Vad departementschefen anfört

rörande därmed sammanhängande detaljfrågor har icke givit utskottet anledning

till erinran eller särskilt uttalande.

Som tidigare nämnts innehåller propositionen icke något konkret förslag

till utbyggnad av ett rikstelevisionsnät i vårt land. Enligt vad utskottet inhämtat

avses emellertid hithörande frågor inom kort komma att upptagas

till särskild prövning inom kommunikationsdepartementet. Därvid torde, såvitt

framgår av propositionen, de genom näringslivets förslag påvisade möjligheterna

att genom provisoriska anordningar hålla nere investeringskostnaderna

i begynnelseskedet komma att närmare undersökas.

Utskottet finner för sin del uppenbart, att frågan om den nuvarande försöksverksamhetens

ersättande med reguljära programsändningar av rimlig

omfattning, successivt distribuerade till allt större delar av landet, icke

kan skjutas på en obestämd framtid, därest det redan befintliga televisionsintresset

skall kunna vidmakthållas och utökas. Olägenheterna av ett ytterligare

dröjsmål måste självfallet befaras bli särskilt framträdande inom sådana

områden som icke nås av försöksverksamheten. Då av apparatinnehavarna

i Stockholm med omnejd förutsatts skola uttagas en i förhållande till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

programtidens längd så relativt hög licensavgift som 75 kr. för nästa budgetår,

kan emellertid nuvarande provisorium komma att påverka intresset i

negativ riktning även inom detta område. I förevarande sammanhang bor

hänsyn tagas jämväl till angelägenheten av att den ur skilda synpunkter

alltmer betydelsefulla elektroniska industrien icke hämmas i vårt land

utan får tillfälle till vidareutveckling. Mot bakgrunden av nu antydda omständigheter

synes det utskottet i hög grad önskvärt, att prövningen av de

med den reguljära televisionsverksamhetens start och utbyggnad sammanhängande

problemen sker med sådan skyndsamhet, att ett preciserat förslag

därutinnan kan föreläggas riksdagen om möjligt redan nasta ar.

Den nämnda prövningen bör enligt utskottets mening även omfatta den

i motionen I: 500 berörda frågan. I vad mån det däri framlagda förslaget om

en provisorisk programledning mellan Stockholm och Köpenhamn med avgrening

Varberg—Göteborg och med anslutande provisoriska televisionssändare

är tekniskt genomförbart och ekonomiskt motiverat undandrager sig

utskottets bedömande. Därest projektet i en eller annan form går att förverkliga,

skulle emellertid täckning av stora delar av de mest tättbefolkade

områdena i Sverige snabbt kunna åvägabringas, varför utskottet finner detsamma

vara väl värt att närmare undersöka. Vid sitt ställningstagande till

denna fråga har utskottet även beaktat den betydelse projektet skulle få

för ett fördjupande av det nordiska samarbetet.

Kostnaderna för den hittillsvarande försöksverksamheten på televisionsområdet

ha bestritts av radiolicensmedel. Enligt departementschefens mening

böra emellertid i fortsättningen särskilda medel anvisas för ändamålet.

Utskottet, som finner det ofrånkomligt att staten under en övergångsperiod

tillskjuter vissa för den löpande verksamhetens finansiering erforderliga bidrag,

delar denna uppfattning. De av departementschefen i förevarande sammanhang

verkställda anslagsberäkningarna anser sig utskottet jämväl kunna

godtaga. Utskottet har ej heller något att erinra mot att verksamheten tillföres

ytterligare inkomster genom att, på sätt förordats i propositionen,

särskilda licens- och registreringsavgifter uttagas. Härav följer att utskottet

avstyrker bifall till det i motionen 11:670 framställda yrkandet. Utskottet

vill dock icke bestrida, att speciellt den ifrågavarande registreringsavgiften

kan få vissa ogynnsamma verkningar. Med hänsyn härtill och då det

övervägande flertalet apparatinnehavare av sist avsett slag torde vara att

finna i Göteborg och Skåne, önskar utskottet kraftigt understryka departementschefens

uttalande, att möjligheter böra lämnas öppna att förse även

de nämnda delarna av landet med program. Tidigare bär utskottet förordat,

att det i motionen 1:500 framförda projektet närmare undersökes i samband

med den allmänna prövningen av frågan om televisionens start och

fortsatta utbyggnad. Därest förutsättningar skulle befinnas föreligga att genom

tillämpande av den i motionen angivna principen lata Göteboig och

Skåne redan under nästa budgetår bli delaktiga i den till stockholmsområdet

nu begränsade televisionsverksamheten, har utskottet självfallet intet

att invända däremot utan anser tvärtom en sådan utveckling önskvärd.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat har icke givit utskottet

anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

I. att riksdagen må, i anledning av departementschefens

förevarande uttalande och motionen I: 500 samt med avslag

å motionerna I: 501 och II: 669, i skrivelse till Kungl. Maj:t

giva till känna vad utskottet anfört;

II. att motionen II: 670 icke må bifallas av riksdagen;

III. att riksdagen må för budgetåret 1956/57 anvisa följande

anslag, nämligen

a) till Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader

under sjätte huvudtiteln ett anslag av 3 470 000 kr.;

b) till Televisionsanläggningar under televerkets fond ett

investeringsanslag av 330 000 kr.;

c) till Lån för inköp av televisionsutrustning under fonden

för låneunderstöd ett investeringsanslag av 1 200 000 kr.

Stockholm den 15 maj 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från forsta kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,

Ohlon, Leander, Gillström, Näsström, Hesselbom, Sundelin, Einar Persson,

Erik Svedberg, Nils Theodor Larsson, Söderberg, Bengtson, Jacobsson och

Birke; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Andersson i

Malmo, Ståhl, Åkerström, Rubbestad, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors,

Andersson i Mölndal, Staxäng, Widén, Jansson i Kalix, Löfroth,

Svensson i Stenkyrka, Blidfors och Andreasson.

Reservationer

1) av herrar Sundelin, Nils Theodor Larsson, Bengtson, Jacobsson, Birke,

Ståhl, fröken Elmén, herrar Widén, Löfroth och Svensson i Stenkyrka, vilka

ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna 1:501 och II:

669 och att därför

dels den del av utskottets yttrande, som på s. 17 börjar med »I likhet med»

och på s. 18 slutar med »särskilt uttalande», bort ersättas med text av följande

lydelse:

»Det torde numera råda full enighet om att reguljär televisionsverksainhet

bör införas även i vårt land. Utskottet tillstyrker därför, att principbeslut

nu fattas om införande av en reguljär svensk televisionsverksamhet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

21

Beträffande de i motionerna I: 501 och II: 669 berörda spörsmålen angående

den takt i vilken televisionen bör utbyggas och i vilka former en

sådan verksamhet bör finansieras och bedrivas vill utskottet anföra följande.

Vad beträffar den tidpunkt vid vilken en reguljär television kan taga

sin början anser departementschefen möjligheterna att redan nu fixera denna

begränsade. De ekonomiska och tekniska förutsättningarna för en utbyggnad

av den nuvarande försöksverksamheten till en landsomfattande

reguljär verksamhet ha icke ansetts vara så klarlagda, att man funnit det

vara lämpligt att nu fastställa en bestämd tids- och organisationsplan för

televisionens utbyggnad. Utskottet delar departementschefens åsikter i dessa

avseenden. Departementschefens förslag om att bibehålla den nuvarande försöksverksamheten

under det kommande budgetåret synes därför böra godtagas.

De begärda anslagen för ändamålet finner utskottet ävenledes väl avvägda.

Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten av att dessa

anslag i skälig omfattning tagas i anspråk för ordnande av televisionssändningar

för de mera folkrika delarna av västra Sverige.

I ett läge där genomförandet av reguljär television ännu ställes på framtiden

och kanske icke aktualiseras ännu på rätt lång tid bör det enligt utskottets

mening icke ifrågakomma att taga slutgiltig ställning till den reguljära

televisionens organisations- och finansieringsformer. Det bör här särskilt

understrykas, att kostnaden för utbyggandet av ett riksomfattande televisionsnät

icke i nuvarande läge kan med nöjaktig säkerhet bedömas.

För ett uppskov talar också den omständigheten, att televisionen, såsom

jämväl departementschefen framhåller, som masskommunikationsmedel är

förhållandevis ny och att dess betydelse i kulturellt och underhållande avseende

liksom dess utvecklingsmöjligheter i övrigt ännu ej kan helt överblickas.

Såväl den fortsatta svenska försöksverksamheten som den utländska utvecklingen

på området bör därför ännu under någon tid avvaktas. Härvid

bör man särskilt uppmärksamma de engelska erfarenheterna, som i vissa

avseenden, exempelvis när det gäller finansierings- och organisationsformer,

kunna få praktisk betydelse för den framtida lösningen av televisionsfrågan

i Sverige. Enligt vad vid utskottets behandling av ärendet har upplysts synas

sålunda erfarenheterna från den sedan hösten 1955 i England bedrivna kommersiella

televisionen tala för att dylik television bidrager till att höja

programmens standard. Denna verksamhet bygger visserligen på konkurrens

mellan olika televisionssändare, men för svenska förhållanden torde likvärdig

konkurrens kunna ernås om två eller flera programföretag få tillfälle

att verka sida vid sida inom samma distributionsnät.

Vad beträffar finansieringsfrågan föreligger ett flertal skilda möjligheter.

Valet står uppenbarligen icke enbart mellan ren kommersiell television

och departementschefens förslag om att televisionen helt skall bekostas av

licensavgifter och skattemedel. Flera mellanformer finnas mellan dessa alternativ.

Därvid är det enligt utskottets uppfattning angeläget att åstadkom
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 131 är 1956

ma ett samarbete mellan de statliga och privata intressena. Ett sådant samarbete

bör öka förutsättningarna för ett relativt snabbt genomförande av televisionen

utan att medföra icke önskvärda samhällsekonomiska konsekvenser.

De totala investeringarna för verksamheten kunna nämligen fördelas mellan

den offentliga och enskilda sektorn, varigenom undvikes en alltför ensidig

och betungande belastning av den offentliga sektorn. En snabbare utbyggnad

av televisionen kan vidare förbättra landets möjligheter att hävda sig

på elektroteknikens område, vilket är av utomordentlig betydelse, när det

gäller att tillvarataga och utnyttja landets knappa arbetskraftsresurser.

Ur samhällsekonomisk och icke minst ur statsfinansiell synpunkt tala

starka skäl för en samarbetslösning som icke blir för betungande vare sig

för licensbetalarna eller för statskassan. En sådan lösning bör vidare kunna

åstadkommas utan risk för att programmens kvalitet eftersättes. De farhågor

som i detta sammanhang givits uttryck för, nämligen att ett kommersiellt

programinslag medför risk för kvalitativt undermåliga program, synes

utskottet överdrivna. Betryggande garantier för att programmen vid en sådan

lösning skola få önskvärd kvalitet kunna säkerligen vinnas. I den mån möjligheter

finns att i televisionsverksamheten engagera icke endast näringslivet

utan även intresseorganisationer med anknytning till folkrörelserna och arbetsmarknadens

parter bör detta vara eu borgen för programkvaliteten.

Utskottet finner sålunda att det ur skilda synpunkter är synnerligen angeläget

att man icke på detta alltjämt preliminära stadium tar slutgiltig ställning

till televisionsverksamhetens finansierings- och organisationsformer.

Denna uppfattning beslyrkes jämväl av vad som anföres i motionen 1: 500

där angelägenheten av svensk-danskt utbyte av televisionsprogram och samordning

över huvud taget av svensk och dansk television framhålles. Ett sådant

samarbete torde kunna bli av stort värde i synnerhet under uppbyggnadstiden,

då det är angeläget att programtiden får en sådan omfattning att

televisionspubliken får rimligt utbyte av sina mottagare och av den licensavgift

som skall erläggas.»

dels sista meningen i det stycke, som på s. 18 börjar med »Utskottet finner»

och på s. 19 slutar med »nästa år», bort ha följande lydelse:

»Mot bakgrunden av nu antydda omständigheter synes det utskottet i hög

grad önskvärt, att prövningen av de med den reguljära televisionsverksamhetens

start och utbyggnad sammanhängande problemen med beaktande av

vad utskottet ovan i dessa frågor anfört sker med sådan skyndsamhet att ett

preciserat förslag härutinnan kan föreläggas riksdagen om möjligt redan

nästa år.»

dels det stycke på s. 19, som börjar med »Den nämnda» och slutar med

»nordiska samarbetet», bort ha följande lydelse:

»Den nämnda prövningen bör enligt utskottets mening även omfatta den

i motionen 1:500 berörda frågan. I vad mån det däri framlagda förslaget

om en provisorisk programledning mellan Stockholm och Köpenhamn med

avgrening Varberg—Göteborg och med anslutande provisoriska televisionssändare

är tekniskt genomförbart och ekonomiskt motiverat undandrager

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956

sig utskottets bedömande. Därest projektet i en eller annan form går att

förverkliga, skulle emellertid täckning av stora delar av de mest tättbefolkade

områdena i Sverige snabbt kunna åvägabringas, varför utskottet finner

detsamma vara väl värt att närmare undersöka. Utskottet anser det för sin

del, med hänsyn till angelägenheten av att televisionen får en så snabb utbredning

som möjligt, betydelsefullt att befolkningen i Göteborg och Skåne med

omkringliggande områden får draga fördel av närbelägenheten till det nordiska

grannlandet. Vid sitt ställningstagande till denna fråga har utskottet

även beaktat den betydelse projektet skulle få för ett fördjupande av det

nordiska samarbetet.»

dels ock utskottets hemställan under I. bort ha följande lydelse:

»I. att riksdagen må, i anledning av departementschefens

förevarande uttalande och motionen I: 500 samt med bifall

till motionerna I: 501 och II: 669, i skrivelse till Kungl. Maj :t

giva till känna vad utskottet anfört;»

2) av herrar Karl Andersson och Rubbestad

3) av herrar Ohlon, Staxäng och Andreasson

4) av herr Skoglund i Doverstorp.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:288 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående television jämte i ämnet väckt motion. a1 i texten