Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

1956-11-06 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:170, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 170—tit

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1950

1

Nr 170

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer

för sjöräddningsväsendet jämte i ämnet väckta

motioner.

(l:a avd.)

I propositionen nr 149 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 23 mars 1956,

föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen förordade riktlinjer

för sjöräddningsväsendet.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Karl Andersson

m. fl. (I: 552) och den andra inom andra kammaren av herr Svensson

i Göteborg m. fl. (II: 734), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att de medel, som 1952 avsattes till fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet

— nu 1 630 000 kronor — skola utan ytterligare tidsutdräkt anvisas

till Sjöräddningssällskapet.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas

till motionen II: 734.

För den verksamhet som avser att bispringa nödställda till sjöss finns utmed

Sveriges kuster ett femtiotal för ändamålet särskilt utrustade livräddningsstationer.

Vid sju stationer är större räddningskryssare förlagda; ett

tjugutal har endast smärre räddningsbåtar. Närmare trettio av stationerna

är försedda med raketapparater.

Av de speciella livräddningsstationerna betjänas tjugotvå av sjöfartsverket

och tjugonio av Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne. Fördelningen

av stationerna mellan sjöfartsverket och sällskapet är reglerad

genom avtal. Enligt det ursprungliga mellan lotsstyrelsen och sällskapet år

1938 träffade avtalet skulle vardera parten svara för sjöräddningsverksamhet

och därför avsedd materiel inom sina genom avtalet bestämda kustområden.

Genom ett flertal senare ingångna tilläggsavtal har indelningen i

kustområden ej oväsentligt jämkats.

Sjöfartsorganisationsutredningen har i sitt nyligen framlagda betänkande

om sjöräddningsväsendets organisation uttalat uppfattningen att staten

visserligen bör bära huvudansvaret för att ett fullgott sjöräddningsväsende

finnes men att den härpå speciellt inriktade verksamheten — i betraktande

av de positiva erfarenheterna av hittillsvarande ordning — även i fortsättningen

bör vara uppdelad mellan staten och Sjöräddningssällskapet. Till

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Xr 170—174

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1956

denna uppfattning, som icke blivit motsagd i något remissyttrande, kan departementschefen

ansluta sig. Såsom utredningen framhållit bör det åvila

sjöfartsstyrelsen att handlägga uppkommande frågor, som sammanhänger

med det allmännas intresse av att sjöräddningsväsendet ordnas på ett ändamålsenligt

sätt; självfallet bör styrelsen därvid i erforderlig utsträckning

verka i samförstånd med de andra statliga organ — tullverket, telestyrelsen,

marinen och flygvapnet — vilkas insatser i sjöräddningstjänsten

har väsentlig betydelse.

Utredningen har emellertid funnit, att de nuvarande avtalsenliga normerna

för arbetsfördelningen mellan sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet

bör ersättas med nya riktlinjer. Härvid har utredningen hänvisat till att

man redan i väsentlig utsträckning frångått den ursprungliga principen för

arbetsfördelningen, som innebar en huvudsakligen geografisk uppdelning

av arbetsfältet. Vidare har utredningen uppmärksammat vissa omständigheter

beträffande de tillgängliga personella och materiella resurserna för

sjöräddningstjänsten, vilka gör en omfördelning av arbetsuppgifterna motiverad.

Med hänsyn till nämnda omständigheter har utredningen funnit

sjöfartsverkets materiel och personal böra i första hand tagas i anspråk då

det gäller räddningsföretag i närheten av kusten (kusträddning), medan

Sjöräddningssällskapet befunnits böra företrädesvis svara för räddningsaktioner

längre ut till sjöss (^sjöräddning). Sällskapet bör dock enligt utredningen

handha sjöräddningsverksamheten i Vänern samt, i den mån utsjöräddningen

ej därigenom eftersättes, deltaga i kusträddningsföretag. Utredningen

föreslår, att mellan sjöfartsstyrelsen och Sjöräddningssällskapet

träffas ett avtal, som markerar de sålunda utstakade riktlinjerna för arbetsfördelningen.

Utredningens förslag har biträtts i flertalet remissyttranden, däribland

det, som avgivits av Sjöräddningssällskapet. Däremot har sjöfartsstyrelsen

funnit uppdelningen av verksamheten i kusträddning och ^sjöräddning

mindre ändamålsenlig och ge intryck av alltför stel precisering samt vidare

ansett det icke vara motiverat att styrelsen genom avtal förbinder sig att i

sjöräddningstjänsten inrikta sin verksamhet huvudsakligen på kusträddning.

Vad angår Sjöräddningssällskapets arbetsuppgifter har dock styrelsen

i sak anslutit sig till utredningens förslag.

Departementschefen är medveten om att i praktiken en klar gräns icke

kan eller bör dragas mellan utsjöräddning och kusträddning och att hänsyn

härtill bör tagas vid en närmare utformning av Sjöräddningssällskapets uppgifter.

Såsom utredningen och även sjöfartsstyrelsen framhållit kan det

emellertid vara förenat med olägenheter att disponera sjöfartsverkets personal

och båtmateriel — som till övervägande delen avsetts för verket åvilande

ordinarie arbetsuppgifter — för räddningsaktioner, som kräver lång tid.

Härav följer, att sjöfartsverkets resurser lämpligen bör tagas i anspråk i

första hand då det gäller räddningsföretag nära kusten och endast undantagsvis,

då nöden det oundgängligen kräver, för deltagande i utsjöräddning.

Å andra sidan disponerar sällskapet båtmateriel som till stor del är väl läm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1956

3

pal för räddningsarbete längre ut till havs; för bemanning av sällskapets

räddningskryssare är fast personal anställd i viss utsträckning. Sällskapets

resurser synes med hänsyn härtill främst höra utnyttjas för ^sjöräddning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker departementschefen, att —

med upphävande av nu gällande avtal — arbetsuppgifterna för Sjöräddningssällskapet

regleras i huvudsaklig överensstämmelse med nu angivna allmänna

riktlinjer.

Det synes departementschefen vidare ligga i sakens natur att arbetsfördelningen

inom sjöräddningstjänsten icke i praktiken kan få vara hårt bunden

till bestämda regler; möjlighet måste alltid finnas för vederbörande organ

att vid sjöolyckor handla efter vad omständigheterna skäligen kan kräva.

Departementschefen anser det därför icke motiverat, att arbetsfördelningen

mera detaljerat regleras i särskilt avtal. Det torde dock vara lämpligt, att

det vid den nya fördelning av ansvaret för sjöräddningsstationerna, som föranleds

av de ändrade riktlinjerna, vid upplåtelse av staten tillhörig materiel

eller tilldelning av statsmedel till Sjöräddningssällskapet eller vid överförande

av materiel från sällskapet till staten angives, vari sällskapets huvudsakliga

arbetsuppgifter består enligt nyssnämnda riktlinjer.

Utom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet deltar i livräddningsverksamheten

till sjöss även tullverkets kustposteringar, kustradiostationerna,

marinen och flygvapnet. Det är givetvis av utomordentlig betydelse att vid

inträffade olyckshändelser de olika organens insatser samordnas på ett effektivt

sätt. F. n. gäller vissa riktlinjer för samarbetet, som i stort sett torde

fungera tillfredsställande. En förbättrad samordning har dock i skilda sammanhang

befunnits önskvärd. Såsom utredningen framhållit torde det icke

vara ändamålsenligt att tilldela något av de i sjöräddningstjänsten deltagande

organen en ovillkorlig befälsrätt. Departementschefen förutsätter, att vederbörande

myndigheter med uppmärksamhet följer samordningsfrågan

samt vidtar de åtgärder för en effektivisering av samarbetet, som kan erfordras.

Del bör särskilt ankomma på sjöfartsstyrelsen såsom det centrala

statliga organet på sjöfartens område att med beaktande av vunna erfarenheter

ta initiativ till dylika åtgärder samt i övrigt lämna råd och rekommendationer

för sjöräddningsverksamhetens praktiska bedrivande.

Såväl sjöfartsorganisationsutredningen som flertalet remissinstanser har

understrukit behovet av en materiell upprustning inom sjöräddningsväsendet.

Av den år 1952 bildade fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet

står, sedan Sjöräddningssällskapet därav erhållit 370 000 kronor för en

snabbgående undsättningsbåt, f. n. 1 030 000 kronor till förfogande. I fråga

om dispositionen av sistnämnda medel har utredningen framlagt förslag,

som innebär att visst belopp tilldelas sällskapet och att återstoden användes

för viss erforderlig materielanskaffning för det statliga sjöräddningsväsendets

räkning. I åtskilliga remissyttranden har emellertid framhållits, att

kostnaderna för anskaffning och förbättring av den statliga materielen bör

bestridas över statens budget samt all hela det återstående fondbeloppet bör

användas för att täcka Sjöräddningssällskapets behov.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1956

För egen del anser departementschefen att frågan om dispositionen av

ifrågavarande fondmedel bör bedömas med hänsyn till i första hand angelägenhetsgraden

av de olika ändamål, för vilka medel begäres. Med denna

utgångspunkt anser departementschefen sig kunna förutskicka att fonden

till övervägande del bör disponeras för Sjöräddningssällskapets behov. Samtidigt

vill departementschefen emellertid framhålla, att hinder icke bör föreligga

för Kungl. Maj :t att ta fondmedlen i anspråk för anskaffning och förbättring

av livräddningsmateriel för statens räkning.

De allmänna riktlinjer för sjöräddningsverksamhetens ordnande samt för

dispositionen av fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet, som i det

föregående förordats, anses böra underställas riksdagen. Därest riksdagen

godkänner riktlinjerna och eljest icke har något att erinra, förutsättes det

få ankomma på Kungl. Maj :t att fatta beslut om de åtgärder, som kan befinnas

påkallade i anledning av sjöfartsorganisationsutredningens förslag.

Utskottet har vid sin granskning av de föreslagna riktlinjerna för sjöräddningsväsendet

i Sverige funnit desamma böra godtagas. Sålunda tillstyrker

utskottet, att staten skall bära huvudansvaret för att sjöräddningsväsendet

ordnas på ett tillfredsställande sätt och att härmed sammanhängande frågor

skola handläggas av sjöfartsstyrelsen. Utskottet biträder likaledes förslaget,

att den speciella sjöräddningstjänsten skall ombesörjas av sjöfartsverket

och Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne. Härvid avses, att sjöfartsverkets

resurser främst skola tagas i anspråk för sjöräddningsverksamheten

i närheten av kusten, medan Sällskapets verksamhet skall i huvudsak

inriktas på räddningsaktioner längre ut till sjöss. Sällskapet förutsättes dessutom

skola handha sjöräddningsverksamheten i Vänern samt såvitt möjligt

deltaga i kusträddningsföretag.

Av handlingarna i ärendet framgår att ett starkt behov av materiell utrustning

inom sjöräddningsväsendet föreligger. För att bestrida kostnaderna

för en dylik upprustning står till förfogande i första hand den till

1 630 000 kronor uppgående återstoden av den fond för förbättring av sjöräddningsväsendet,

som år 1952 avsattes av överskottet på krigsförsäkringsnämndens

verksamhet. I fråga om dispositionen av nyssnämnda medel ha

olika meningar gjort sig gällande. Departementschefen har ansett, att denna

fråga bör bedömas med hänsyn till i första hand angelägenhetsgraden av de

olika ändamål, för vilka medel begäras, och förutskickar med denna utgångspunkt,

att fonden till övervägande del kommer att disponeras för Sjöräddningssällskapets

behov. Hinder bör dock enligt departementschefen icke föreligga

för Kungl. Maj:t att taga fondmedel i anspråk för anskaffning och

förbättring av livräddningsmateriel för statens räkning. Vissa remissinstanser,

däribland Sjöräddningssällskapet, äro av den uppfattningen, som jämväl

kommit till uttryck i de föreliggande motionerna, att ifrågavarande medel

helt skola disponeras av Sällskapet. Utskottet vill för sin del erinra om det

av 1952 års riksdag gjorda uttalandet, enligt vilket medlen främst borde användas

för anskaffning av snabbgående undsättningsbåtar. De av utskottet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1956

5

godtagna nya riktlinjerna för sjöräddningsväsendet synas icke i och för sig

böra föranleda någon mera väsentlig jämkning av den huvudprincip, som

kommit till uttryck i riksdagens nyssnämnda uttalande. Enligt utskottets

mening bör i huvudsak gälla, att fondmedlen disponeras för Sällskapets behov

och att medel för erforderlig anskaffning och förbättring av statlig sjöräddningsmateriel

anvisas över riksstaten. Det synes nämligen utskottet vara

av vikt, att Sällskapet icke av brist på medel hindras från att på ett effektivt

sätt fullgöra sina betydelsefulla uppgifter. Utskottet vill emellertid icke motsätta

sig, att, därest vid tillämpning av de nya riktlinjerna i praktiken något

brådskande och angeläget behov av livräddningsmateriel för statens räkning

visar sig föreligga, fondmedlen undantagsvis tagas i anspråk för ändamålet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må

a) godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet

över handelsärenden för den 23 mars 1956 förordade riktlinjer

för sjöräddningsväsendet;

b) i anledning av motionerna I: 552 och II: 734 i skrivelse

till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 6 november 1956

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,

Qhlon, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Påhlsson, Gustaf Andersson,

Sundelin, Birger Andersson, Ragnar Persson, Thun, Lodenius, Holmqvist,

Söderberg och Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson i

Malmö, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors, Nihlfors, Cassel,

Gustafsson i Stockholm, herrar Svensson i Stenkyrka, Almgren, Andreasson,

herrar Nelander, Mellqvist och Hansson i Önnarp.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:362 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för sjöräddning sväsendet jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten