Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter för kontinuerlig drift.
1956-11-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:172, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter för kontinuerlig drift.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 172 ur 1956
15
Nr V2
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter
för kontinuerlig drift.
(1 :a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Axel Andersson (1:80) och den andra inom andra kammaren av fru
Sandström m. fl. (II: 150), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning om den norrländska vintersjöfartens
framtida möjligheter för kontinuerlig drift med särskilt beaktande
av vad som i motionerna anförts.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen II: 150.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden begärts av sjöfartsstyrelsen och Sveriges redareförening
(Bilagor A och B).
Utskottet anser i likhet med motionärerna det vara av vikt för såväl den
norrländska industrien som för handel och näringsliv i övrigt, att skeppningssäsongen
i de nordliga hamnarna upprätthålles under så lång tid av året
som är praktiskt möjligt.
Av sjöfartsstyrelsens yttrande i ärendet framgår, att styrelsen den 11
oktober 1956 till chefen för handelsdepartementet överlämnat en under innevarande
år verkställd utredning dels rörande möjligheten av en allmän förbättring
av villkoren för vintersjöfart i svenska farvatten, särskilt vad angår
förlängning av skeppningssäsongen vid norrlandskusten, dels beträffande
behovet av förstärkning av isbrytarberedskapen, dels ock angående orsakerna
till och omfattningen av de maskinhaveriex-, som under senare år inträffat
på statens isbrytarfartyg. I samband härmed har sjöfartsstyrelsen
framhållit, att i anslutning till vad i utredningen anförts styrelsen kommer
att undersöka möjligheterna att sammanföra de olika lokala iskontoren och
isbrytarombuden med sjöfartsverkets övriga organ.
Såsom sjöfartsstyrelsen framhållit har vad i motionerna anförts i stort
sett beaktats i förenämnda utredning. Utskottet förutsätter, att med hänsyn
till frågans betydelse på utredningen grundade förslag komma att, så snart
ske kan, föreläggas riksdagen. Under nu nämnda omständigheter anser ut
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1956
skottet i likhet med sjöfartsstyrelsen, att någon ytterligare särskild utredning
om den norrländska vinter sjöf arten icke torde vara erforderlig.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 80 och II: 150 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Närvarande: se under utlåtandet nr 170.
Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1956
17
Bilaga A
Till riksdagens statsutskott
Genom ämbetsskrivelse den 29 maj 1956 från Kungl. Handelsdepartementet
bär Kungl. Maj :t anbefallt Sjöfartsstyrelsen att direkt till Riksdagens
statsutskott avgiva utlåtande över två likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Axel Andersson (I: 80) och den andra inom
andra kammaren av fru Sandström in. fl. (II: 150), om utredning angående
den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter för kontinuerlig drift.
Till åtlydnad härav får Sjöfartsstyrelsen anföra följande.
Under den senast förflutna vintern visade sig antalet isbrytare i arbete till
eu början icke motsvara behovet för vintertrafiken i norrlandsfarvattnen.
En period av stark kyla inträffade osedvanligt tidigt på hösten, samtidigt
som havsisbrytarna »Ymer» och »Thule» var ur tjänst, den förstnämnda på
grund av en omfattande och nödvändig motoröversyn och den andra på
grund av maskinhaveri. »Ymer» kunde icke sättas i arbete förrän i mitten av
december och »Thule» icke förrän i mitten av januari. Med anledning ax
det inträffade blev sjöfartsstyrelsen av statsrådet och chefen för handelsdepartementet
under hand anmodad att företaga undersökning dels rörande
möjligheten av en allmän förbättring av villkoren för vintersjöfart i svenska
farvatten, särskilt vad angår förlängning av skeppningssäsongen vid norrlandskusten,
dels beträffande behovet av förstärkning av isbrytarberedskapen,
dels ock angående orsakerna till och omfattningen av de maskinhaverier
som under senare år inträffat på statens isbrytarfartyg.
Den sjöfartsstyrelsen anbefallda utredningen har nu slutförts av ett inom
styrelsen tillsatt arbetsutskott. I detta utskott har, förutom chefen för styrelsen
och ett av sjöfartsråden, deltagit en representant för rederinäringen
och en särskilt tillkallad fartygs- och maskinteknisk expert. Med skrivelse
den 11 oktober 1956 har sjöfartsstyrelsen överlämnat utredningen till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet.
För besvarande av spörsmålen i motionerna får sjöfartsstyrelsen dels hänvisa
till innehållet i nyssnämnda utredning, av vilken ett exemplar här bifogas,
1 dels därutöver framhålla följande.
Styrelsen delar motionärernas uppfattning, att det är av vikt för såväl
den norrländska industrien som handel och näringsliv i övrigt, att skeppningssäsongen
i de nordliga hamnarna blir så lång som möjligt. I utredningen
har (sid. 8 f) angivits, att den genomsnittliga förlängning av sjöfarten
på Norrland som hittills åstadkommits uppgår till cirka sex veckor i
Bottenhavet, varmed avses farvattnen mellan Södra och Norra K varken, samt
två till fyra veckor i Bottenviken, d. v. s. farvattnen norr om Norra Kvarken.
Möjligheterna att i fortsättningen nå ytterligare väsentliga förlängningar
måste även vid en starkt utökad isbrytarberedskap på grund av ekonomiska
förhållanden, säkerhetskrav men framför allt naturliga klimatologiska förhållanden
bedömas som små. I hög grad beror de på handelstonnagets lämplighet
för vintersjöfart. Tillgången på för isgång lämpligt tonnage har emellertid
visat eu alltmer nedåtgående tendens, varav följt ökade och lillbakahållande
sjöförsäkringspremier.
I motionerna har framförts önskemål om upprättande av eLt iskontor i
norrländsk hamn för ledning av isbrytarverksamheten efter bottenhavskus
1
Här ej medlaren.
•J llihnng till riksdagens protokoll 19ÖG. (I saml. Xr 170—171
18
Statsutskottets utlåtande nr 172 av 1956
ten. I anledning härav må anföras, att i Norrland finnes för närvarande åtta
isbrytareombud, vilka alla äro självständiga lokala förmedlingslänkar mellan
å ena sidan isbrytareverksamhetens kundkrets, d. v. s. industrier och andra
befraktare, redare, mäklare, hamn- och lotsorgan med flera och å andra
sidan fartygscheferna på isbrytarna. Dessa fartygschefer har en självständig
ställning. Isbrytarledningen i Stockholm har främst att med hänsyn till
klimat, import- och exportbehov m. m. fördela isbrytarna på lämpliga arbetsområden
samt göra erforderliga bedömanden av is- och väderlekssituationen
för framtiden. Det synes tveksamt, om några fördelar skulle vinnas
genom att mellan fartygscheferna och de åtta isbrytareombuden inskjuta ett
särskilt kontor för norrlandskusten. I anslutning till vad i utredningen föreslagits
kommer emellertid sjöfartsstyrelsen att undersöka möjligheterna att
sammanföra de lokala iskontoren och isbrytarombuden med sjöfartsverkets
övriga organ. Därmed torde såvitt sjöfartsstyrelsen kan finna motionärernas
önskemål till väsentlig del vara beaktade.
Vad beträffar bemanningen på isbrytarna har sjöfartsorganisationssakkunniga
i sitt betänkande (SOU 1954: 21 sid. 67) uttalat, att frågan om isbrytarfartygens
bemanning vid lämplig senare tidpunkt borde upptagas till
prövning i samband med frågan om sjömätningsfartygens bemanning. Sjöfartsstyrelsen
vill därför i detta sammanhang endast anföra, att frågan härom
väsentligen är en rekryterings- och kostnadsfråga. Samtidigt vill styrelsen
framhålla, att enligt styrelsens uppfattning från marint håll all förståelse
visats för behovet av en väl skött isbrytarverksamhet.
Att arbetsförhållandena på isbrytarna under en sträng vinter äro hårda
för personalen ligger i sakens natur. Det bör nämnas, att sjöarbetstidslagen
icke gäller ifråga om vare sig militära eller civila isbrytare. Under den gångna
hårda isvintern fullgjorde personalen sin tjänst på ett berömvärt sätt.
Hade så ej varit fallet, skulle en katastrof ha kunnat inträffa för ett tjugotal
handelsfartyg och deras besättningar i farliga lägen i Bottenvikens och Norra
K varkens snabbt tillväxande havsis.
Motionärerna hävdar, att de reparationer och ombyggnader av isbrytarna,
som i regel äger rum på marinens varv, måste vara en belastning för dessa
varv, som huvudsakligen måste ägna sig åt flottans fartyg. Härvid må utöver
vad i utredningen säges anföras följande. Det är icke örlogsvarvet i
Stockholm som sådant utan de s. k. marinverkstäderna i Stockholm — vilka
mottager även civila beställningar — som utfört underhållsarbeten på isbrytarna.
Under normala år har detta icke varit någon belastning för dessa verkstäder
utan snarare ett välkommet arbetsobjekt under det ofta ganska arbetstomma
sommarhalvåret. Större underhållsarbeten placeras också ofta
vid andra varv. Sommaren 1956 var sålunda »Ymer» förlagd till Kockums
varv i Malmö, »Thule» till Marinverkstäderna i Karlskrona och »Atle» till
Finnboda varv i Stockholm.
Frågan om anskaffande av kommunalägda fartyg för den lokala isbrytningen
bör enligt sjöfartsstyrelsens mening främst ses i samband med hamnstädernas
ökade behov av egna bogserfartyg bl. a. för den expanderande
tankfartygstrafiken. Kostnaderna för dessa bogserfartyg, som lämpligen bör
konstrueras jämväl för utförande av isbrytning, torde åtminstone i regel
kunna täckas med inflytande avgifter. Förenämnda utredning har i samband
med förslag om en klarare gränsdragning mellan den isbrytning, som skall
ankomma å staten, havsisbrytning, samt å kommuner och enskilda, lokalisbrytning,
framhållit, att en förstärkning av kapaciteten för den lokala isbrytningen
är en fråga av stor vikt. Såsom av utredningen framgår har icke
obetydliga, främst enskilda initiativ tagits i nämnda syfte. Under sådana
Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1950
19
förhållanden anser sig sjöfartsstyrelsen icke böra förorda några omedelbara
statliga stödåtgärder men kommer styrelsen att noga följa utvecklingen
på området och taga de initiativ, som eventuellt kan visa sig påkallade.
Som av det föregående framgår torde vad i motionen anföres i det stora
hela ha beaktats i den utredning rörande isbrytarverksamheten, som verkställts
inom sjöfartsstyrelsen. Styrelsen följer nu berörda frågor med uppmärksamhet.
Såvitt styrelsen kan finna är under nu nämnda omständigheter
någon ytterligare särskild utredning om den norrländska vintersjöfarten
icke erforderlig.
I detta ärendes handläggning i sjöfartsstyrelsen hava deltagit, förutom
generaldirektören Widell, sjöfartsråden Nyman, föredragande, och Lindencrona
samt statens isbrytardirektör, friherre Hermelin.
Stockholm den 15 oktober 1956
C. G. WIDELL
J. Nyman
Stig Sandberg
20
Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1956
Bilaga B
Till riksdagens statsutskott
Sedan Ordföranden i Riksdagens Statsutskott genom skrivelse den 24 maj
1956 anhållit om Sveriges Redareförenings yttrande över dels två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Axel Andersson
(I: 80) och den andra inom andra kammaren av fru Sandström m. fl.
(II: 150), om utredning rörande kontinuerlig drift vid den norrländska
vintersjöfarten, dels ock två likalvdande motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Ragnar Bergh och Grym (I: 79) och den andra
inom andra kammaren av herr Östlund in. fl. (II: 211), om utredning rörande
ökad sjömätningsverksamhet på de norrländska farvattnen, får Redareföreningen
anföra följande.
Den stränga vintern 1955/56 har på nytt aktualiserat de problem, som
sammanhänga med sjöfarten på Norrland. Dessa problem är emellertid i
behov av en lösning icke blott med tanke på förhållandena under exceptionellt
stränga isvintrar. Genom sitt geografiska läge är Norrland även under
normala vintrar i viss mån handicapat i jämförelse med landets övriga delar.
Svårigheterna äro huvudsakligen av sådan art, att de icke kunna bemästras
genom insatser endast från enskilda industriers eller andra företags
sida. Om Norrlands resurser skola kunna utnyttjas rationellt, måste
emellertid dessa svårigheter övervinnas eller i varje fall reduceras. Att motverka
svårigheterna — särskilt då dem, som sammanhänga med transporterna
vintertid till och från Norrland — och därmed möjliggöra en expansion
av näringslivet i Norrland är därför en oavvislig skyldighet för det allmänna.
Även om de åtgärder, som kunna vidtagas, ha till syfte att hjälpa det lokala
näringslivet i Norrland, så äro dessa åtgärder givetvis av stort intresse
även för sjöfartsnäringen. Vilka svårigheterna äro och hur dessa skola bekämpas
har därför ofta varit föremål för diskussion inom sjöfartskretsar.
Redareföreningen skall i det följande -— i nära anslutning till motionerna
—- lämna en kortfattad redogörelse för rederinäringens synpunkter på vissa
av de frågor, som aktualiseras i detta sammanhang.
Varje försök att förlänga och stabilisera vintersjöfarten på Norrland är i
första hand beroende av tillgången på isbrytare. Ifrågakomma kan att i större
utsträckning än hittills dirigera de tillgängliga isbrytarna till norrländska
farvatten och/eller att bygga ytterligare isbrytare, avsedda helt eller delvis
för isbrytning i Norrland. En utökning av isbrytarbeståndet måste avse såväl
havsisbrytare som lokalisbrytare.
Tillgången på isbrytare i vårt land motsvarar ännu icke behovet. Ett ökat
insättande av de tillgängliga isbrytarna för tjänst i Norrland måste därför
gå ut över isbrytningen inom andra områden. Detta senare låter sig icke
göra utan menliga konsekvenser. Däremot är det önskvärt och även genomförbart,
att isbrytarna hållas i full beredskap att sättas i aktion, så snart
behov av isbrytarhjälp föreligger, och detta även för det fall, att kölden
skulle sätta in tidigare än vanligt. Erfarenheten från senaste vintersäsongen
har tydligt givit vid handen att behov föreligger av ökad isbrytning både till
Statsutskottets utlåtande nr 112 år 1956
21
havs och i infartslederna till hamnar och lastageplatser. Icke minst må understrykas
behovet av ytterligare lokalisbrytare. Dessa senare isbrytare böra
anskaffas dels genom enskilda industriföretag — företrädesvis isbrytande
bogserbåtar — och dels genom vederbörande hamnars försorg. Staten måste
genom lån hidraga till ett dylikt anskaffande av lokala isbrytare. Därjämte
må frihet från erläggande av investeringsavgift beviljas.
Det i herr Anderssons och fru Sandströms in. fl. motioner väckta förslaget
om inrättande av ett iskontor med förläggning till norrländsk hamn synes
värt beaktande. I detta sammanhang vill Redareföreningen framhålla,
att det för trafikanterna — såväl rederierna som befraktarna — är av stor
betydelse att så snabbt och tillförlitligt som möjligt kunna följa skiftningarna
i issituationen. Detta kan möjliggöras endast genom ett så stort antal erfarna
isombud som möjligt i land samt genom isspaning till havs två å tre
gånger om dagen jämte intensivt samarbete med väderlekstjänsten. Rapporterna
böra lämpligen sammanställas i Stockholm. Trafikanterna skola ha
möjlighet att få erforderliga upplysningar hos såväl isombuden som iskontoret
och isbrytarledningen i Stockholm.
I samma motioner beröres även frågan om ett överförande av isbrytarverksamheten
i helt civil regi, sålunda utan anknytning till marinen. Motionärerna
hänvisa i detta sammanhang till Finland, vars isbrytarväsende är
helt fristående från marinen. Redareföreningen vill emellertid framhålla,
att inga som helst olägenheter försports av den svenska isbrytarverksamhetens
förläggning till marinen. Den navigatoriska utbildningen av marinens
folk kommer av naturliga skäl till god användning vid trafik vintertid i de
norrländska farvattnen, då bojar, sjömärken o. d. till största delen äro intagna.
Även i andra hänseenden framstår det nuvarande samarbetet med
marinen som ändamålsenligt. Det missnöje, som tillfälligtvis gjort sig gällande
bland isbrytarpersonalen eller en del därav, kan i den mån detta missnöje
är befogat, helt säkert elimineras inom ramen för nuvarande organisation.
Att välja Finland som efterföljansvärt exempel i detta sammanhang
framstår för övrigt ej som befogat. Som bekant ha förhållandena inom
den finska isbrytartjänsten fått allvarliga för att icke säga landsskadliga
verkningar. Att vi här i Sverige skulle efterlikna det finska systemet synes
så uteslutet, att en utredning på den punkten icke skulle fylla något praktiskt
ändamål.
I ett annat hänseende kan det emellertid vara lämpligt att undersöka
förutsättningarna för en övergång till vad som är brukligt inom den civila
sjöfarten. Föreningen åsyftar då frågan om reparation och underhåll av isbrytarna.
Särskilt då så omfattande reparationsarbeten måste utföras på isbrytarna
som under år 1955, kan det vara befogat att även undersöka möjligheten
att taga i anspråk de civila varven. Redareföreningen har full förståelse
för önskemålet att upprätthålla kontinuerlig drift och eu tillräcklig
arbetarstam vid örlogsvarven. Även om detta önskemål ofta medför, all reparations-
och underhållsarbeten på de statliga isbrytarna förbehållas örlogsvarven,
måste dock dylika synpunkter vika i exceptionella lägen. Man
riskerar eljest, att isbrytarna icke kunna insättas i tid vid issäsongens början
och följaktligen utnyttjas mindre effektivt, än vad som eljest skulle vara
möjligt.
Att sjömälningen i de norrländska farvattnen bör påskyndas, torde icke
bestridas Iran något hall. Här liksom i fråga om disponerande av isbrytarmaterielen
kan det emellertid icke komma i fråga att inskränka på verksamheten
inom övriga geografiska områden. Frågan gäller därför närmast
i vilken utsträckning och i vilka former sjömätningsverksamhelen skall Infall
se11 utökas. Denna fråga bör kunna behandlas inom ramen för samma
22
Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1956
utredning, som får i uppdrag att handhava övriga frågor beträffande sjöfarten
på Norrland.
Herr Andersson och fru Sandström m. fl. ha i sina motioner även ifrågasatt,
att man genom en sänkning av Statens Järnvägars taxor vintertid skulle
tillgodose behovet av billiga transporter till och från Norrland. Redareföreningen
är i princip av den uppfattningen, att Statens Järnvägars godstaxor
böra fastställas efter vad som är affärsmässigt befogat. Taxenedsättningen
bör hållas fri från alla subsidiesynpunkter och utformas så, att den gagnar
en sund ekonomisk utveckling. Redareföreningen kan därför icke ansluta
sig till förslaget om en utredning beträffande Statens Järnvägars taxepolitik
i syfte att subsidiera transporter till och från Norrland. Under alla omständigheter
ställer det sig vanskligt att i en utredning av den typ, som nu föreslagits,
inrymma även en utredning av problem, som avse Statens Järnvägars
taxesättning. Utredningsarbetet befrämjas bäst och påskyndas av att
uppdraget begränsas till att avse rena sjöfartsfrågor. Särskilt är så fallet,
därest utredningsuppdraget — i enlighet med yrkandet i herrar Ragnar
Berghs och Gryms samt herr östlunds m. fl. motioner — anförtros åt Kungl.
Sjöf artsstyrelsen.
Ett aktuellt problem, som icke upptagits till behandling av motionärerna,
avser säkerhetsanstalterna för sjöfarten på Norrland. Även härmed sammanhängande
problem böra överlämnas till den kommitté, som kan komma
att få sig anförtrodd övriga frågor beträffande sjöfarten på Norrland. Redareföreningen
får i detta sammanhang hänvisa till innehållet i sin skrivelse
den 8 september 1956 till Kungl. Sjöf artsstyrelsen, varav en kopia här
närslutes.1 De åtgärder, som erfordras i fråga om säkerhetsanstalterna, böra
vidtagas skyndsamt.
I anledning av det ovanstående får Sveriges Redareförening tillstyrka, att
de utredningar komma till stånd vilka föreslagits av motionärerna. Ifrågavarande
utredningar böra dock icke omfatta frågor angående isbrytarväsendets
överförande i helt civil regi och än mindre i detta sammanhang Statens
Järnvägars taxepolitik men böra däremot förutom isbrytningen jämväl avse
samtliga problem, som sammanhänga med säkerhetsanstalterna för sjöfarten
på Norrland. Arbetet med ifrågavarande olika utredningsuppdrag bör
kunna sammanföras i en enda utredning. Redareföreningen hemställer, att
i lämpliga former få deltaga i utredningsarbetet.
Göteborg den oktober 1956
Sveriges Redareförening
EMAN. HÖGBERG
H. F. Reuterskiöld
1 Ej här medtagen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.