Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter för kontinuerlig drift.

1956-11-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:172, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter för kontinuerlig drift.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 172 ur 1956

15

Nr V2

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande

den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter

för kontinuerlig drift.

(1 :a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Axel Andersson (1:80) och den andra inom andra kammaren av fru

Sandström m. fl. (II: 150), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning om den norrländska vintersjöfartens

framtida möjligheter för kontinuerlig drift med särskilt beaktande

av vad som i motionerna anförts.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas

till motionen II: 150.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden begärts av sjöfartsstyrelsen och Sveriges redareförening

(Bilagor A och B).

Utskottet anser i likhet med motionärerna det vara av vikt för såväl den

norrländska industrien som för handel och näringsliv i övrigt, att skeppningssäsongen

i de nordliga hamnarna upprätthålles under så lång tid av året

som är praktiskt möjligt.

Av sjöfartsstyrelsens yttrande i ärendet framgår, att styrelsen den 11

oktober 1956 till chefen för handelsdepartementet överlämnat en under innevarande

år verkställd utredning dels rörande möjligheten av en allmän förbättring

av villkoren för vintersjöfart i svenska farvatten, särskilt vad angår

förlängning av skeppningssäsongen vid norrlandskusten, dels beträffande

behovet av förstärkning av isbrytarberedskapen, dels ock angående orsakerna

till och omfattningen av de maskinhaveriex-, som under senare år inträffat

på statens isbrytarfartyg. I samband härmed har sjöfartsstyrelsen

framhållit, att i anslutning till vad i utredningen anförts styrelsen kommer

att undersöka möjligheterna att sammanföra de olika lokala iskontoren och

isbrytarombuden med sjöfartsverkets övriga organ.

Såsom sjöfartsstyrelsen framhållit har vad i motionerna anförts i stort

sett beaktats i förenämnda utredning. Utskottet förutsätter, att med hänsyn

till frågans betydelse på utredningen grundade förslag komma att, så snart

ske kan, föreläggas riksdagen. Under nu nämnda omständigheter anser ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1956

skottet i likhet med sjöfartsstyrelsen, att någon ytterligare särskild utredning

om den norrländska vinter sjöf arten icke torde vara erforderlig.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 80 och II: 150 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 november 1956

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Närvarande: se under utlåtandet nr 170.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1956

17

Bilaga A

Till riksdagens statsutskott

Genom ämbetsskrivelse den 29 maj 1956 från Kungl. Handelsdepartementet

bär Kungl. Maj :t anbefallt Sjöfartsstyrelsen att direkt till Riksdagens

statsutskott avgiva utlåtande över två likalydande motioner, väckta den ena

inom första kammaren av herr Axel Andersson (I: 80) och den andra inom

andra kammaren av fru Sandström in. fl. (II: 150), om utredning angående

den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter för kontinuerlig drift.

Till åtlydnad härav får Sjöfartsstyrelsen anföra följande.

Under den senast förflutna vintern visade sig antalet isbrytare i arbete till

eu början icke motsvara behovet för vintertrafiken i norrlandsfarvattnen.

En period av stark kyla inträffade osedvanligt tidigt på hösten, samtidigt

som havsisbrytarna »Ymer» och »Thule» var ur tjänst, den förstnämnda på

grund av en omfattande och nödvändig motoröversyn och den andra på

grund av maskinhaveri. »Ymer» kunde icke sättas i arbete förrän i mitten av

december och »Thule» icke förrän i mitten av januari. Med anledning ax

det inträffade blev sjöfartsstyrelsen av statsrådet och chefen för handelsdepartementet

under hand anmodad att företaga undersökning dels rörande

möjligheten av en allmän förbättring av villkoren för vintersjöfart i svenska

farvatten, särskilt vad angår förlängning av skeppningssäsongen vid norrlandskusten,

dels beträffande behovet av förstärkning av isbrytarberedskapen,

dels ock angående orsakerna till och omfattningen av de maskinhaverier

som under senare år inträffat på statens isbrytarfartyg.

Den sjöfartsstyrelsen anbefallda utredningen har nu slutförts av ett inom

styrelsen tillsatt arbetsutskott. I detta utskott har, förutom chefen för styrelsen

och ett av sjöfartsråden, deltagit en representant för rederinäringen

och en särskilt tillkallad fartygs- och maskinteknisk expert. Med skrivelse

den 11 oktober 1956 har sjöfartsstyrelsen överlämnat utredningen till statsrådet

och chefen för handelsdepartementet.

För besvarande av spörsmålen i motionerna får sjöfartsstyrelsen dels hänvisa

till innehållet i nyssnämnda utredning, av vilken ett exemplar här bifogas,

1 dels därutöver framhålla följande.

Styrelsen delar motionärernas uppfattning, att det är av vikt för såväl

den norrländska industrien som handel och näringsliv i övrigt, att skeppningssäsongen

i de nordliga hamnarna blir så lång som möjligt. I utredningen

har (sid. 8 f) angivits, att den genomsnittliga förlängning av sjöfarten

på Norrland som hittills åstadkommits uppgår till cirka sex veckor i

Bottenhavet, varmed avses farvattnen mellan Södra och Norra K varken, samt

två till fyra veckor i Bottenviken, d. v. s. farvattnen norr om Norra Kvarken.

Möjligheterna att i fortsättningen nå ytterligare väsentliga förlängningar

måste även vid en starkt utökad isbrytarberedskap på grund av ekonomiska

förhållanden, säkerhetskrav men framför allt naturliga klimatologiska förhållanden

bedömas som små. I hög grad beror de på handelstonnagets lämplighet

för vintersjöfart. Tillgången på för isgång lämpligt tonnage har emellertid

visat eu alltmer nedåtgående tendens, varav följt ökade och lillbakahållande

sjöförsäkringspremier.

I motionerna har framförts önskemål om upprättande av eLt iskontor i

norrländsk hamn för ledning av isbrytarverksamheten efter bottenhavskus
1

Här ej medlaren.

•J llihnng till riksdagens protokoll 19ÖG. (I saml. Xr 170—171

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 172 av 1956

ten. I anledning härav må anföras, att i Norrland finnes för närvarande åtta

isbrytareombud, vilka alla äro självständiga lokala förmedlingslänkar mellan

å ena sidan isbrytareverksamhetens kundkrets, d. v. s. industrier och andra

befraktare, redare, mäklare, hamn- och lotsorgan med flera och å andra

sidan fartygscheferna på isbrytarna. Dessa fartygschefer har en självständig

ställning. Isbrytarledningen i Stockholm har främst att med hänsyn till

klimat, import- och exportbehov m. m. fördela isbrytarna på lämpliga arbetsområden

samt göra erforderliga bedömanden av is- och väderlekssituationen

för framtiden. Det synes tveksamt, om några fördelar skulle vinnas

genom att mellan fartygscheferna och de åtta isbrytareombuden inskjuta ett

särskilt kontor för norrlandskusten. I anslutning till vad i utredningen föreslagits

kommer emellertid sjöfartsstyrelsen att undersöka möjligheterna att

sammanföra de lokala iskontoren och isbrytarombuden med sjöfartsverkets

övriga organ. Därmed torde såvitt sjöfartsstyrelsen kan finna motionärernas

önskemål till väsentlig del vara beaktade.

Vad beträffar bemanningen på isbrytarna har sjöfartsorganisationssakkunniga

i sitt betänkande (SOU 1954: 21 sid. 67) uttalat, att frågan om isbrytarfartygens

bemanning vid lämplig senare tidpunkt borde upptagas till

prövning i samband med frågan om sjömätningsfartygens bemanning. Sjöfartsstyrelsen

vill därför i detta sammanhang endast anföra, att frågan härom

väsentligen är en rekryterings- och kostnadsfråga. Samtidigt vill styrelsen

framhålla, att enligt styrelsens uppfattning från marint håll all förståelse

visats för behovet av en väl skött isbrytarverksamhet.

Att arbetsförhållandena på isbrytarna under en sträng vinter äro hårda

för personalen ligger i sakens natur. Det bör nämnas, att sjöarbetstidslagen

icke gäller ifråga om vare sig militära eller civila isbrytare. Under den gångna

hårda isvintern fullgjorde personalen sin tjänst på ett berömvärt sätt.

Hade så ej varit fallet, skulle en katastrof ha kunnat inträffa för ett tjugotal

handelsfartyg och deras besättningar i farliga lägen i Bottenvikens och Norra

K varkens snabbt tillväxande havsis.

Motionärerna hävdar, att de reparationer och ombyggnader av isbrytarna,

som i regel äger rum på marinens varv, måste vara en belastning för dessa

varv, som huvudsakligen måste ägna sig åt flottans fartyg. Härvid må utöver

vad i utredningen säges anföras följande. Det är icke örlogsvarvet i

Stockholm som sådant utan de s. k. marinverkstäderna i Stockholm — vilka

mottager även civila beställningar — som utfört underhållsarbeten på isbrytarna.

Under normala år har detta icke varit någon belastning för dessa verkstäder

utan snarare ett välkommet arbetsobjekt under det ofta ganska arbetstomma

sommarhalvåret. Större underhållsarbeten placeras också ofta

vid andra varv. Sommaren 1956 var sålunda »Ymer» förlagd till Kockums

varv i Malmö, »Thule» till Marinverkstäderna i Karlskrona och »Atle» till

Finnboda varv i Stockholm.

Frågan om anskaffande av kommunalägda fartyg för den lokala isbrytningen

bör enligt sjöfartsstyrelsens mening främst ses i samband med hamnstädernas

ökade behov av egna bogserfartyg bl. a. för den expanderande

tankfartygstrafiken. Kostnaderna för dessa bogserfartyg, som lämpligen bör

konstrueras jämväl för utförande av isbrytning, torde åtminstone i regel

kunna täckas med inflytande avgifter. Förenämnda utredning har i samband

med förslag om en klarare gränsdragning mellan den isbrytning, som skall

ankomma å staten, havsisbrytning, samt å kommuner och enskilda, lokalisbrytning,

framhållit, att en förstärkning av kapaciteten för den lokala isbrytningen

är en fråga av stor vikt. Såsom av utredningen framgår har icke

obetydliga, främst enskilda initiativ tagits i nämnda syfte. Under sådana

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1950

19

förhållanden anser sig sjöfartsstyrelsen icke böra förorda några omedelbara

statliga stödåtgärder men kommer styrelsen att noga följa utvecklingen

på området och taga de initiativ, som eventuellt kan visa sig påkallade.

Som av det föregående framgår torde vad i motionen anföres i det stora

hela ha beaktats i den utredning rörande isbrytarverksamheten, som verkställts

inom sjöfartsstyrelsen. Styrelsen följer nu berörda frågor med uppmärksamhet.

Såvitt styrelsen kan finna är under nu nämnda omständigheter

någon ytterligare särskild utredning om den norrländska vintersjöfarten

icke erforderlig.

I detta ärendes handläggning i sjöfartsstyrelsen hava deltagit, förutom

generaldirektören Widell, sjöfartsråden Nyman, föredragande, och Lindencrona

samt statens isbrytardirektör, friherre Hermelin.

Stockholm den 15 oktober 1956

C. G. WIDELL

J. Nyman

Stig Sandberg

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1956

Bilaga B

Till riksdagens statsutskott

Sedan Ordföranden i Riksdagens Statsutskott genom skrivelse den 24 maj

1956 anhållit om Sveriges Redareförenings yttrande över dels två likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Axel Andersson

(I: 80) och den andra inom andra kammaren av fru Sandström m. fl.

(II: 150), om utredning rörande kontinuerlig drift vid den norrländska

vintersjöfarten, dels ock två likalvdande motioner, väckta den ena inom

första kammaren av herrar Ragnar Bergh och Grym (I: 79) och den andra

inom andra kammaren av herr Östlund in. fl. (II: 211), om utredning rörande

ökad sjömätningsverksamhet på de norrländska farvattnen, får Redareföreningen

anföra följande.

Den stränga vintern 1955/56 har på nytt aktualiserat de problem, som

sammanhänga med sjöfarten på Norrland. Dessa problem är emellertid i

behov av en lösning icke blott med tanke på förhållandena under exceptionellt

stränga isvintrar. Genom sitt geografiska läge är Norrland även under

normala vintrar i viss mån handicapat i jämförelse med landets övriga delar.

Svårigheterna äro huvudsakligen av sådan art, att de icke kunna bemästras

genom insatser endast från enskilda industriers eller andra företags

sida. Om Norrlands resurser skola kunna utnyttjas rationellt, måste

emellertid dessa svårigheter övervinnas eller i varje fall reduceras. Att motverka

svårigheterna — särskilt då dem, som sammanhänga med transporterna

vintertid till och från Norrland — och därmed möjliggöra en expansion

av näringslivet i Norrland är därför en oavvislig skyldighet för det allmänna.

Även om de åtgärder, som kunna vidtagas, ha till syfte att hjälpa det lokala

näringslivet i Norrland, så äro dessa åtgärder givetvis av stort intresse

även för sjöfartsnäringen. Vilka svårigheterna äro och hur dessa skola bekämpas

har därför ofta varit föremål för diskussion inom sjöfartskretsar.

Redareföreningen skall i det följande -— i nära anslutning till motionerna

—- lämna en kortfattad redogörelse för rederinäringens synpunkter på vissa

av de frågor, som aktualiseras i detta sammanhang.

Varje försök att förlänga och stabilisera vintersjöfarten på Norrland är i

första hand beroende av tillgången på isbrytare. Ifrågakomma kan att i större

utsträckning än hittills dirigera de tillgängliga isbrytarna till norrländska

farvatten och/eller att bygga ytterligare isbrytare, avsedda helt eller delvis

för isbrytning i Norrland. En utökning av isbrytarbeståndet måste avse såväl

havsisbrytare som lokalisbrytare.

Tillgången på isbrytare i vårt land motsvarar ännu icke behovet. Ett ökat

insättande av de tillgängliga isbrytarna för tjänst i Norrland måste därför

gå ut över isbrytningen inom andra områden. Detta senare låter sig icke

göra utan menliga konsekvenser. Däremot är det önskvärt och även genomförbart,

att isbrytarna hållas i full beredskap att sättas i aktion, så snart

behov av isbrytarhjälp föreligger, och detta även för det fall, att kölden

skulle sätta in tidigare än vanligt. Erfarenheten från senaste vintersäsongen

har tydligt givit vid handen att behov föreligger av ökad isbrytning både till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112 år 1956

21

havs och i infartslederna till hamnar och lastageplatser. Icke minst må understrykas

behovet av ytterligare lokalisbrytare. Dessa senare isbrytare böra

anskaffas dels genom enskilda industriföretag — företrädesvis isbrytande

bogserbåtar — och dels genom vederbörande hamnars försorg. Staten måste

genom lån hidraga till ett dylikt anskaffande av lokala isbrytare. Därjämte

må frihet från erläggande av investeringsavgift beviljas.

Det i herr Anderssons och fru Sandströms in. fl. motioner väckta förslaget

om inrättande av ett iskontor med förläggning till norrländsk hamn synes

värt beaktande. I detta sammanhang vill Redareföreningen framhålla,

att det för trafikanterna — såväl rederierna som befraktarna — är av stor

betydelse att så snabbt och tillförlitligt som möjligt kunna följa skiftningarna

i issituationen. Detta kan möjliggöras endast genom ett så stort antal erfarna

isombud som möjligt i land samt genom isspaning till havs två å tre

gånger om dagen jämte intensivt samarbete med väderlekstjänsten. Rapporterna

böra lämpligen sammanställas i Stockholm. Trafikanterna skola ha

möjlighet att få erforderliga upplysningar hos såväl isombuden som iskontoret

och isbrytarledningen i Stockholm.

I samma motioner beröres även frågan om ett överförande av isbrytarverksamheten

i helt civil regi, sålunda utan anknytning till marinen. Motionärerna

hänvisa i detta sammanhang till Finland, vars isbrytarväsende är

helt fristående från marinen. Redareföreningen vill emellertid framhålla,

att inga som helst olägenheter försports av den svenska isbrytarverksamhetens

förläggning till marinen. Den navigatoriska utbildningen av marinens

folk kommer av naturliga skäl till god användning vid trafik vintertid i de

norrländska farvattnen, då bojar, sjömärken o. d. till största delen äro intagna.

Även i andra hänseenden framstår det nuvarande samarbetet med

marinen som ändamålsenligt. Det missnöje, som tillfälligtvis gjort sig gällande

bland isbrytarpersonalen eller en del därav, kan i den mån detta missnöje

är befogat, helt säkert elimineras inom ramen för nuvarande organisation.

Att välja Finland som efterföljansvärt exempel i detta sammanhang

framstår för övrigt ej som befogat. Som bekant ha förhållandena inom

den finska isbrytartjänsten fått allvarliga för att icke säga landsskadliga

verkningar. Att vi här i Sverige skulle efterlikna det finska systemet synes

så uteslutet, att en utredning på den punkten icke skulle fylla något praktiskt

ändamål.

I ett annat hänseende kan det emellertid vara lämpligt att undersöka

förutsättningarna för en övergång till vad som är brukligt inom den civila

sjöfarten. Föreningen åsyftar då frågan om reparation och underhåll av isbrytarna.

Särskilt då så omfattande reparationsarbeten måste utföras på isbrytarna

som under år 1955, kan det vara befogat att även undersöka möjligheten

att taga i anspråk de civila varven. Redareföreningen har full förståelse

för önskemålet att upprätthålla kontinuerlig drift och eu tillräcklig

arbetarstam vid örlogsvarven. Även om detta önskemål ofta medför, all reparations-

och underhållsarbeten på de statliga isbrytarna förbehållas örlogsvarven,

måste dock dylika synpunkter vika i exceptionella lägen. Man

riskerar eljest, att isbrytarna icke kunna insättas i tid vid issäsongens början

och följaktligen utnyttjas mindre effektivt, än vad som eljest skulle vara

möjligt.

Att sjömälningen i de norrländska farvattnen bör påskyndas, torde icke

bestridas Iran något hall. Här liksom i fråga om disponerande av isbrytarmaterielen

kan det emellertid icke komma i fråga att inskränka på verksamheten

inom övriga geografiska områden. Frågan gäller därför närmast

i vilken utsträckning och i vilka former sjömätningsverksamhelen skall Infall

se11 utökas. Denna fråga bör kunna behandlas inom ramen för samma

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 172 år 1956

utredning, som får i uppdrag att handhava övriga frågor beträffande sjöfarten

på Norrland.

Herr Andersson och fru Sandström m. fl. ha i sina motioner även ifrågasatt,

att man genom en sänkning av Statens Järnvägars taxor vintertid skulle

tillgodose behovet av billiga transporter till och från Norrland. Redareföreningen

är i princip av den uppfattningen, att Statens Järnvägars godstaxor

böra fastställas efter vad som är affärsmässigt befogat. Taxenedsättningen

bör hållas fri från alla subsidiesynpunkter och utformas så, att den gagnar

en sund ekonomisk utveckling. Redareföreningen kan därför icke ansluta

sig till förslaget om en utredning beträffande Statens Järnvägars taxepolitik

i syfte att subsidiera transporter till och från Norrland. Under alla omständigheter

ställer det sig vanskligt att i en utredning av den typ, som nu föreslagits,

inrymma även en utredning av problem, som avse Statens Järnvägars

taxesättning. Utredningsarbetet befrämjas bäst och påskyndas av att

uppdraget begränsas till att avse rena sjöfartsfrågor. Särskilt är så fallet,

därest utredningsuppdraget — i enlighet med yrkandet i herrar Ragnar

Berghs och Gryms samt herr östlunds m. fl. motioner — anförtros åt Kungl.

Sjöf artsstyrelsen.

Ett aktuellt problem, som icke upptagits till behandling av motionärerna,

avser säkerhetsanstalterna för sjöfarten på Norrland. Även härmed sammanhängande

problem böra överlämnas till den kommitté, som kan komma

att få sig anförtrodd övriga frågor beträffande sjöfarten på Norrland. Redareföreningen

får i detta sammanhang hänvisa till innehållet i sin skrivelse

den 8 september 1956 till Kungl. Sjöf artsstyrelsen, varav en kopia här

närslutes.1 De åtgärder, som erfordras i fråga om säkerhetsanstalterna, böra

vidtagas skyndsamt.

I anledning av det ovanstående får Sveriges Redareförening tillstyrka, att

de utredningar komma till stånd vilka föreslagits av motionärerna. Ifrågavarande

utredningar böra dock icke omfatta frågor angående isbrytarväsendets

överförande i helt civil regi och än mindre i detta sammanhang Statens

Järnvägars taxepolitik men böra däremot förutom isbrytningen jämväl avse

samtliga problem, som sammanhänga med säkerhetsanstalterna för sjöfarten

på Norrland. Arbetet med ifrågavarande olika utredningsuppdrag bör

kunna sammanföras i en enda utredning. Redareföreningen hemställer, att

i lämpliga former få deltaga i utredningsarbetet.

Göteborg den oktober 1956

Sveriges Redareförening

EMAN. HÖGBERG

H. F. Reuterskiöld

1 Ej här medtagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.