Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättningar i ömmande fall åt enskilda, som genom åtgärd av offentlig myndighet lidit ekonomisk skada.

1956-11-06 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:176, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättningar i ömmande fall åt enskilda, som genom åtgärd av offentlig myndighet lidit ekonomisk skada.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 176—178

Statsutskottets utlåtande nr 176 år 1956

1

Nr 176

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättningar i ömmande

fall åt enskilda, som genom åtgärd av offentlig

myndighet lidit ekonomisk skada.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Ollén (I: 171) och den andra inom andra kammaren av herr Svensson i

Ljungskile (II: 332), har hemställts, att riksdagen måtte besluta anvisa ett

förslagsanslag å 50 000 kronor å riksstaten för budgetåret 1956/57 till ersättningar

i ömmande fall åt enskilda medborgare, som genom åtgärd av offentlig

myndighet lidit ekonomisk skada.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 332 följande.

Med den omfattning det allmännas reglerande verksamhet erhållit under

och efter det andra världskriget har det icke kunnat undvikas att enskilda

i många lägen kommit att få tåla mycket stora ingrepp i sin ekonomiska

rörelsefrihet. Riksdagen har vid tidigare tillfällen avvisat tanken att söka

tillskapa generella regler om ersättning åt medborgarna vid rättsenliga ingrepp

i deras ekonomiska förhållanden under hänvisning framför allt till

att förhållandena äro så olikartade, att enhetliga och för alla fall lämpliga

regler knappast gå att uppställa.

Det är emellertid uteslutet att man kan nöja sig med en sådan utgång. Då

det i enstaka fall blir uppenbart, för vilka påfrestningar enskilda oförskyllt

utsättas mången gång, framstår det som angeläget att möjlighet till ersättning

öppnas åtminstone i de särskilt ömmande fallen, när medborgare lidit

ekonomiska förluster på grund av offentliga myndigheters åtgöranden. Denna

ersättningsmöjlighet bör självfallet i första hand stå till buds då någon

konstaterbar felaktighet begåtts, t. ex. om den ansvarige tjänstemannen befinnes

ha begått tjänstefel eller om det ifrågavarande beslutet på ett eller

annat sätt undanröjes eller upphäves såsom oriktigt, sedan det redan utövat

för den enskilde skadliga verkningar. Emellertid förekomma också åtskilliga

fall, då det icke kan auktoritativt klargöras huruvida felaktigheter förekommit

eller ej. Vidare kan situationen vara den att i samma fall flera olika

myndigheter ingripit var för sig — var och en kanske fullt lagligt — men

med katastrofala följder för den enskilde.

Om man vill bereda möjlighet till ersättning för den enskilde i dylika

lägen, skulle det lämpligen kunna ske på så sätt, att ett särskilt förslagsanslag

anvisades på riksstaten från vilket ersättning skulle kunna utbetalas

i särskilt ömmande fall. Bedömningen borde sålunda icke huvudsakligen

vara av rättslig natur utan grunda sig på vad billigheten fordrar. Medlen

kunde disponeras av en nämnd till vilken den som ansåg sig böra komma

i åtnjutande av ersättning kunde vända sig. Nämnden borde äga att själv

besluta i fall då ersättningen gällde mindre belopp. I fall åter, då det kunde

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. G samt. Nr 176—178

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 176 år 1956

ifrågakomma att utbetala större belopp, kunde avgörandet läggas hos Kungl.

Maj :t efter nämndens hörande.

Förslagsanslaget synes kunna bestämmas till 50 000 kronor.

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, utlåtanden avgivits av statskontoret och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län.

Statskontoret har anfört följande.

I motionerna har framhållits, att riksdagen vid tidigare tillfällen avvisat

tanken att söka tillskapa generella regler om ersättning åt enskilda medborgare

vid rättsenliga ingripanden i deras ekonomiska förhållanden. Statskontoret

vill erinra, att detta spörsmål senast behandlades vid 1954 års riksdag

i anledning av en då väckt motion (I: 129). I utlåtande över densamma ansåg

sig sammansatta konstitutions- och första lagutskottet, som åberopade

vad som i ämnet förekommit vid tidigare riksdagar, icke kunna förorda en

utredning, som skulle ha till ändamål att utforma generellt tillämpliga

grundsatser. Utskottets uttalande föranledde icke någon erinran från riksdagens

sida.

Statskontoret, som haft sig anförtrott att meddela beslut över ansökningar

om ersättning i anledning av paratyfusepidemien år 1953, har vid behandlingen

av dessa ärenden kunnat konstatera, att den praktiska tillämpningen

av de i särskild författning meddelade bestämmelserna rörande dylika ersättningsfrågor

medfört åtskilliga svårigheter. Då sålunda redan på ett

mindre, avgränsat område frågan om det allmännas ersättningsskyldighet

visat sig inrymma en mångfald svårbedömbara problem, torde det enligt

statskontorets uppfattning möta oöverstigliga svårigheter att uppdraga generella

regler i detta avseende.

Med hänsyn till vad ovan anförts synas motionerna icke böra föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört följande.

Beträffande kronans skadeståndsansvar gäller i svensk rätt att staten i sin

affärsdrivande verksamhet är underkastad samma regler som enskilda, medan

staten däremot i regel icke är ansvarig för skada genom handlingar där

staten uppträder såsom bärare av den offentliga makten. Från sistnämnda

regel finnes emellertid åtskilliga undantag. Sålunda kan ersättning av allmänna

medel utgå enligt lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall

åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl., enligt lagen den 10 juni 1899 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada som förorsakats av ämbetseller

tjänstemän in. fl. och enligt kungl. förordningen den 18 juni 1927 om

ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring.

Rätt till ersättning föreligger även i sådana fall, då ingrepp sker i äganderätt

och näringsrätt och ingreppet innebär avhändelse av äganderätt. Bestämmelser

om ersättning av allmänna medel i sådana fall finnes i åtskilliga

lagar såsom rekvisitionslagen den 30 juni 1942, byggnadslagen och byggnadsstadgan

den 30 juni 1947, strandlagen den 30 maj 1952 och naturskyddslagen

den 21 november 1952.

Vidare har riksdagen sedan ett antal år anvisat förslagsanslag till ersättningar

för skador vållade av vissa rymlingar m. fl.

Till innevarande riksdag har Kungl. Maj :t avgivit proposition med förslag

till lag om ersättning åt smittbärare.

Slutligen är frågan om statens och kommunernas skadeståndsansvar f. n.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 176 år 1956

3

föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, kommittén ang.

det allmänna skadeståndet.

Frågan om utredning och lagstiftning om det allmännas ersättningsskyldighet

vid rättsenliga ingrepp i enskilds äganderätt och ekonomiska frihet

har i anledning av motioner behandlats vid 1944 och 1949 års riksdagar,

men avvisats emedan omständigheterna i de olika fall, då ersättningsfrågor

uppkomme, ansetts vara så skiftande att de finge bedömas från fall till fall

och enär en utredning, som skulle draga upp generella regler, endast torde

kunna nå fram till obestämda och allmänt hållna principer, vilka skulle

sakna större praktisk betydelse.

Utvecklingen på detta område under tiden därefter har gått mot ett erkännande

av ökat ansvar från statens sida. Det är troligt att ytterligare speciallagstiftningj

ämnet är att förvänta. Emellertid synes det lämpligt att i

avvaktan härpå och vid sidan av lagstiftningen möjlighet bereddes att i exceptionella

situationer lämna ersättning. Ersättningen komme i dessa fall,

vilka av motionären ansetts kunna föreligga vid såväl rättsenliga som icke

rättsenliga förfoganden och där den avgörande frågan icke skulle vara skadans

art eller omfattning utan den skadelidandes behov, att bli ett slags på

billighet grundad ersättning.

Att anslagsbeloppet av motionären föreslagits till endast 50 000 kronor visar

även att han tänkt sig användningen begränsad till undantagsfall. Just

i dessa fall skulle det troligen vara av värde att utan omständlig och tidsödande

processföring snabbt kunna lämna ersättning.

Genom att frågan om rätt till ersättning anknötes till den skadelidandes

behov komme lämnande av ersättningsbelopp i de olika fallen icke att få

prejudicerande betydelse på kommande speciallagstiftning. Däremot skulle

man kanske erhålla värdefull vägledning angående inom vilka områden behovet

av speciallagstiftning är mest trängande.

Däremot kan länsstyrelsen ej biträda motionärens förslag om tillsättande

av en särskild nämnd för bedömande av ersättningsfrågorna. Med hänsyn

till anslagets ringa belopp torde ersättningsfrågorna, åtminstone till dess

närmare erfarenhet vunnits, kunna avgöras av Kungl. Maj:t efter hörande

av vederbörliga myndigheter.

Utskottet. Såsom i motionerna framhållits har riksdagen vid tidigare tillfällen

avvisat tanken att söka tillskapa generella regler angående ersättning

åt enskilda medborgare vid rättsenliga ingripanden i deras ekonomiska

förhållanden. I delta hänseende tillåter sig utskottet hänvisa till sammansatta

konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2 vid 1954 års

riksdag, i vilket en utförlig redogörelse lämnas för vad som tidigare förekommit

i denna fråga.

Anledningen till atl ifrågavarande spörsmål denna gång bragts under

statsutskottets prövning torde vara alt de nu föreliggande motionerna utmynnar

i ett yrkande om anvisande av visst anslag. Enligt utskottets mening

är emellertid anslagsfrågan i detta sammanhang av relativt underordnad

betydelse, medan det primära måste anses vara klarläggandet av förutsättningarna

i olika hänseenden för att ett eventuellt anslag skulle anvisas.

Frågan synes utskottet i första hand böra betraktas som eu lagfråga. Även

om enligt vad i ärendet anförts vissa omständigheter kan anses tala till förmån

för en närmare undersökning av hithörande spörsmål, finner sig ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 176 år 1956

skottet likväl för sin del, innan en dylik undersökning skett, sakna tillräckliga

hållpunkter för att tillstyrka ett anslag för ändamålet. Utskottet kan

fördenskull inte tillstyrka det nu föreliggande motionsyrkandet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 171 och II: 332 icke må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 6 november 1956

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,

Ohlon, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Påhlsson, Gustaf Andersson,

Sundelin, Rirger Andersson, Ragnar Persson, Thun, Lodenius, Holmqvist,

Söderberg och Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson i

Malmö, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors, Nihlfors, Cassel,

Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Almgren, Andreasson, Kelander,

Mellqvist och Hansson i önnarp.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.