Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättningar i ömmande fall åt enskilda, som genom åtgärd av offentlig myndighet lidit ekonomisk skada.
1956-11-06 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:176, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättningar i ömmande fall åt enskilda, som genom åtgärd av offentlig myndighet lidit ekonomisk skada.
Dokumentets text
Nr 176—178
Statsutskottets utlåtande nr 176 år 1956
1
Nr 176
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättningar i ömmande
fall åt enskilda, som genom åtgärd av offentlig
myndighet lidit ekonomisk skada.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ollén (I: 171) och den andra inom andra kammaren av herr Svensson i
Ljungskile (II: 332), har hemställts, att riksdagen måtte besluta anvisa ett
förslagsanslag å 50 000 kronor å riksstaten för budgetåret 1956/57 till ersättningar
i ömmande fall åt enskilda medborgare, som genom åtgärd av offentlig
myndighet lidit ekonomisk skada.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 332 följande.
Med den omfattning det allmännas reglerande verksamhet erhållit under
och efter det andra världskriget har det icke kunnat undvikas att enskilda
i många lägen kommit att få tåla mycket stora ingrepp i sin ekonomiska
rörelsefrihet. Riksdagen har vid tidigare tillfällen avvisat tanken att söka
tillskapa generella regler om ersättning åt medborgarna vid rättsenliga ingrepp
i deras ekonomiska förhållanden under hänvisning framför allt till
att förhållandena äro så olikartade, att enhetliga och för alla fall lämpliga
regler knappast gå att uppställa.
Det är emellertid uteslutet att man kan nöja sig med en sådan utgång. Då
det i enstaka fall blir uppenbart, för vilka påfrestningar enskilda oförskyllt
utsättas mången gång, framstår det som angeläget att möjlighet till ersättning
öppnas åtminstone i de särskilt ömmande fallen, när medborgare lidit
ekonomiska förluster på grund av offentliga myndigheters åtgöranden. Denna
ersättningsmöjlighet bör självfallet i första hand stå till buds då någon
konstaterbar felaktighet begåtts, t. ex. om den ansvarige tjänstemannen befinnes
ha begått tjänstefel eller om det ifrågavarande beslutet på ett eller
annat sätt undanröjes eller upphäves såsom oriktigt, sedan det redan utövat
för den enskilde skadliga verkningar. Emellertid förekomma också åtskilliga
fall, då det icke kan auktoritativt klargöras huruvida felaktigheter förekommit
eller ej. Vidare kan situationen vara den att i samma fall flera olika
myndigheter ingripit var för sig — var och en kanske fullt lagligt — men
med katastrofala följder för den enskilde.
Om man vill bereda möjlighet till ersättning för den enskilde i dylika
lägen, skulle det lämpligen kunna ske på så sätt, att ett särskilt förslagsanslag
anvisades på riksstaten från vilket ersättning skulle kunna utbetalas
i särskilt ömmande fall. Bedömningen borde sålunda icke huvudsakligen
vara av rättslig natur utan grunda sig på vad billigheten fordrar. Medlen
kunde disponeras av en nämnd till vilken den som ansåg sig böra komma
i åtnjutande av ersättning kunde vända sig. Nämnden borde äga att själv
besluta i fall då ersättningen gällde mindre belopp. I fall åter, då det kunde
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. G samt. Nr 176—178
2
Statsutskottets utlåtande nr 176 år 1956
ifrågakomma att utbetala större belopp, kunde avgörandet läggas hos Kungl.
Maj :t efter nämndens hörande.
Förslagsanslaget synes kunna bestämmas till 50 000 kronor.
Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av statskontoret och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.
Statskontoret har anfört följande.
I motionerna har framhållits, att riksdagen vid tidigare tillfällen avvisat
tanken att söka tillskapa generella regler om ersättning åt enskilda medborgare
vid rättsenliga ingripanden i deras ekonomiska förhållanden. Statskontoret
vill erinra, att detta spörsmål senast behandlades vid 1954 års riksdag
i anledning av en då väckt motion (I: 129). I utlåtande över densamma ansåg
sig sammansatta konstitutions- och första lagutskottet, som åberopade
vad som i ämnet förekommit vid tidigare riksdagar, icke kunna förorda en
utredning, som skulle ha till ändamål att utforma generellt tillämpliga
grundsatser. Utskottets uttalande föranledde icke någon erinran från riksdagens
sida.
Statskontoret, som haft sig anförtrott att meddela beslut över ansökningar
om ersättning i anledning av paratyfusepidemien år 1953, har vid behandlingen
av dessa ärenden kunnat konstatera, att den praktiska tillämpningen
av de i särskild författning meddelade bestämmelserna rörande dylika ersättningsfrågor
medfört åtskilliga svårigheter. Då sålunda redan på ett
mindre, avgränsat område frågan om det allmännas ersättningsskyldighet
visat sig inrymma en mångfald svårbedömbara problem, torde det enligt
statskontorets uppfattning möta oöverstigliga svårigheter att uppdraga generella
regler i detta avseende.
Med hänsyn till vad ovan anförts synas motionerna icke böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört följande.
Beträffande kronans skadeståndsansvar gäller i svensk rätt att staten i sin
affärsdrivande verksamhet är underkastad samma regler som enskilda, medan
staten däremot i regel icke är ansvarig för skada genom handlingar där
staten uppträder såsom bärare av den offentliga makten. Från sistnämnda
regel finnes emellertid åtskilliga undantag. Sålunda kan ersättning av allmänna
medel utgå enligt lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall
åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl., enligt lagen den 10 juni 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada som förorsakats av ämbetseller
tjänstemän in. fl. och enligt kungl. förordningen den 18 juni 1927 om
ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring.
Rätt till ersättning föreligger även i sådana fall, då ingrepp sker i äganderätt
och näringsrätt och ingreppet innebär avhändelse av äganderätt. Bestämmelser
om ersättning av allmänna medel i sådana fall finnes i åtskilliga
lagar såsom rekvisitionslagen den 30 juni 1942, byggnadslagen och byggnadsstadgan
den 30 juni 1947, strandlagen den 30 maj 1952 och naturskyddslagen
den 21 november 1952.
Vidare har riksdagen sedan ett antal år anvisat förslagsanslag till ersättningar
för skador vållade av vissa rymlingar m. fl.
Till innevarande riksdag har Kungl. Maj :t avgivit proposition med förslag
till lag om ersättning åt smittbärare.
Slutligen är frågan om statens och kommunernas skadeståndsansvar f. n.
Statsutskottets utlåtande nr 176 år 1956
3
föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, kommittén ang.
det allmänna skadeståndet.
Frågan om utredning och lagstiftning om det allmännas ersättningsskyldighet
vid rättsenliga ingrepp i enskilds äganderätt och ekonomiska frihet
har i anledning av motioner behandlats vid 1944 och 1949 års riksdagar,
men avvisats emedan omständigheterna i de olika fall, då ersättningsfrågor
uppkomme, ansetts vara så skiftande att de finge bedömas från fall till fall
och enär en utredning, som skulle draga upp generella regler, endast torde
kunna nå fram till obestämda och allmänt hållna principer, vilka skulle
sakna större praktisk betydelse.
Utvecklingen på detta område under tiden därefter har gått mot ett erkännande
av ökat ansvar från statens sida. Det är troligt att ytterligare speciallagstiftningj
ämnet är att förvänta. Emellertid synes det lämpligt att i
avvaktan härpå och vid sidan av lagstiftningen möjlighet bereddes att i exceptionella
situationer lämna ersättning. Ersättningen komme i dessa fall,
vilka av motionären ansetts kunna föreligga vid såväl rättsenliga som icke
rättsenliga förfoganden och där den avgörande frågan icke skulle vara skadans
art eller omfattning utan den skadelidandes behov, att bli ett slags på
billighet grundad ersättning.
Att anslagsbeloppet av motionären föreslagits till endast 50 000 kronor visar
även att han tänkt sig användningen begränsad till undantagsfall. Just
i dessa fall skulle det troligen vara av värde att utan omständlig och tidsödande
processföring snabbt kunna lämna ersättning.
Genom att frågan om rätt till ersättning anknötes till den skadelidandes
behov komme lämnande av ersättningsbelopp i de olika fallen icke att få
prejudicerande betydelse på kommande speciallagstiftning. Däremot skulle
man kanske erhålla värdefull vägledning angående inom vilka områden behovet
av speciallagstiftning är mest trängande.
Däremot kan länsstyrelsen ej biträda motionärens förslag om tillsättande
av en särskild nämnd för bedömande av ersättningsfrågorna. Med hänsyn
till anslagets ringa belopp torde ersättningsfrågorna, åtminstone till dess
närmare erfarenhet vunnits, kunna avgöras av Kungl. Maj:t efter hörande
av vederbörliga myndigheter.
Utskottet. Såsom i motionerna framhållits har riksdagen vid tidigare tillfällen
avvisat tanken att söka tillskapa generella regler angående ersättning
åt enskilda medborgare vid rättsenliga ingripanden i deras ekonomiska
förhållanden. I delta hänseende tillåter sig utskottet hänvisa till sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2 vid 1954 års
riksdag, i vilket en utförlig redogörelse lämnas för vad som tidigare förekommit
i denna fråga.
Anledningen till atl ifrågavarande spörsmål denna gång bragts under
statsutskottets prövning torde vara alt de nu föreliggande motionerna utmynnar
i ett yrkande om anvisande av visst anslag. Enligt utskottets mening
är emellertid anslagsfrågan i detta sammanhang av relativt underordnad
betydelse, medan det primära måste anses vara klarläggandet av förutsättningarna
i olika hänseenden för att ett eventuellt anslag skulle anvisas.
Frågan synes utskottet i första hand böra betraktas som eu lagfråga. Även
om enligt vad i ärendet anförts vissa omständigheter kan anses tala till förmån
för en närmare undersökning av hithörande spörsmål, finner sig ut
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 176 år 1956
skottet likväl för sin del, innan en dylik undersökning skett, sakna tillräckliga
hållpunkter för att tillstyrka ett anslag för ändamålet. Utskottet kan
fördenskull inte tillstyrka det nu föreliggande motionsyrkandet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 171 och II: 332 icke må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 6 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Påhlsson, Gustaf Andersson,
Sundelin, Rirger Andersson, Ragnar Persson, Thun, Lodenius, Holmqvist,
Söderberg och Jacobsson; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson i
Malmö, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors, Nihlfors, Cassel,
Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Almgren, Andreasson, Kelander,
Mellqvist och Hansson i önnarp.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.