Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande.
1956-11-15 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:181, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande.
Dokumentets text
Nr 181—183
Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956
1
Nr 181
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
av frågan om polisväsendets förstatligande.
(3:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Birger Andersson och Pettersson (I: 220) och den andra inom andra
kammaren av herr Lundqvist m. fl. (II: 442) har hemställts, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t anhålla om en förnyad utredning av frågan om polisväsendets
förstatligande.
Motionärerna har anfört följande.
Det svenska polisväsendets organisation är av lokal natur. Skyldigheten
att svara för polisverksamhetens upprätthållande åvilar i princip de särskilda
polisdistrikten, vart och ett inom sitt område. Inom varje polisdistrikt
uppbygges organisationen för sig.
Polisen handhar emellertid till övervägande del uppgifter för vilkas fullgörande
staten bör svara. Upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet
samt bekämpandet av brottsligheten anses inom alla rättssamhällen såsom
en av statens primära uppgifter. Även inom andra områden för polisverksamheten
föreligger i allmänhet ett omedelbart statsintresse. Polisen har
tidigare ombesörjt eller biträtt vid handhavandet av åtskilliga uppgifter,
som enligt gängse betraktelsesätt tillhöra den kommunala förvaltningen.
Polisens befattning med dessa uppgifter har emellertid blivit allt mindre
och torde numera omfatta allenast en ringa del av polisverksamheten.
Kommunikationernas utveckling och den ökade rörligheten hos befolkningen
ha medfört, att polisverksamheten ofta måste utsträckas långt utöver
det egna polisdistriktets gränser. Den lokala organisationen av polisverksamheten
lägger hinder i vägen för en effektiv organisation av polisarbetet.
Statens övertagande av polisväsendet synes på grund av den struktur
samhället erhållit vara det enda rationella.
Ett förstatligande av polisväsendet synes vara ägnat att medföra betydande
fördelar jämväl från organisatorisk synpunkt. Organisationen kan
uppbyggas efter mera enhetliga och planmässiga linjer än för närvarande
är fallet. De kommunala gränserna komma ej längre att utgöra skiljelinjer
vare sig för polisverksamhetens bedrivande eller personalens tjänstgöring.
Nuvarande svårigheter för erhållande av tillfällig polisförstärkning eller
annan polislijälp upphöra. Enhetliga principer för polispersonalens rekrytering
kunna genomföras. Polispersonalen kan lättare erhålla en för tjänsten
tillfredsställande utbildning såväl i teoretiskt som i praktiskt hänseende.
Tillsättnings- och befordringsfrågor bliva mera enhetligt bedömda.
Statens övertagande av polisväsendet underlättas därigenom, att befattningshavarna
inom polisväsendet numera äro underkastade ett och samma
lönesystem.
t Bihang till riksdagens protokoll W56. 6 samt. Nr 181—1S3
2
Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956
Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund avgivit
yttranden, vilka bifogas detta utlåtande (Bilaga 1 och 2).
Utskottet. När det i motionerna I: 220 och II: 442 behandlade spörsmålet
år 1953 var före i riksdagen i anledning av propositionen nr 168, åberopades
av departementschefen som skäl mot ett förstatligande av polisen bl. a. att
det måste betraktas som en värdefull tillgång för polisverksamheten att den
omfattades av intresse från kommunalt håll. Det var både naturligt och riktigt
att organisationen i orterna först och främst tog sikte på de lokala förhållandena.
Givetvis var de kommunala organen närmast till att bedöma
dessa. Ett statligt polisväsende som omfattade hela landet och med ett centralt
ämbetsverk i spetsen skulle medföra en ökad byråkratisering och centralisering
och sannolikt även bli en tämligen tungrodd och stel apparat.
Om polisen var kommunalt organiserad förelåg helt andra möjligheter till
en smidig anpassning efter de lokala behoven. Särskilt viktigt var att det
kommunala initiativet till organisationsändringar och förbättringar här
kunde göra sig gällande.
Sammansatta stats- och första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 11 att goda skäl kunde anses tala för både ett förstatligande
och utvägen att polisverksamheten liksom hittills skulle vara en
kommunal angelägenhet. Under de förhållanden som rådde 1953 ansåg utskottet
dock att den av departementschefen valda utvägen med ett kommunalt
huvudmannaskap fick anses vara den lämpligaste. Det syntes även av
olika skäl vara angeläget att frågan om huvudmannaskapet icke hölls svävande,
utan att det då avgjordes huru därmed skulle förhålla sig under en
åtminstone inte alltför kort tid framåt. Utskottet ansåg inte lämpligt att, såsom
i år 1953 väcka motioner påyrkats, omedelbart efter antagandet av då
föreliggande förslag uppta frågan om ett förstatligande helt eller delvis av
polisväsendet till fortsatta överväganden. Därmed var dock inte sagt att
denna fråga kunde anses löst en gång för alla. Sedan erfarenheter av den
nya lagstiftningen vunnits kunde förhållandena påkalla att frågan om huvudmannaskapet
ånyo prövades.
Under åren efter 1953 har såsom i motionerna anförts och remissyttrandena
understrukit de områden av samhällslivet, som berör polisens verksamhet,
i vissa hänseenden ändrat karaktär. Den väsentligt ökade trafiken
med motorfordon och befolkningens ökade rörlighet har ställt allt högre
krav på polisens effektivitet. Sålunda kräves numera bl. a. att polisen är
väl utrustad med tekniska hjälpmedel av olika slag. En följd av utvecklingen
har blivit att de vanliga polisdistrikten eller kommunalförbunden för polisväsendet
visat sig mindre lämpade som områden för ett rationellt utnyttjande
av de inom distrikten för vissa polisuppgifter anställda. Tillkomsten
av de statliga avlöningsförfattningarna har otvivelaktigt inneburit att större
likformighet beträffande distriktens personalförhållanden råder nu än
tidigare, men samtidigt har det kommunala inflytandet på avlönings- och
Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956 3
andra anställningsvillkor praktiskt taget upphört. Polisdistriktens ökade
kostnader har lett till att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
ej sällan vållat irritation. Enligt uppgifter som utskottet inhämtat kan de
årliga kostnaderna för det kommunala polisväsendet — frånsett avsättningen
för pensionsändamål — enligt förhållandena under år 1955 beräknas till
ca 143 milj. kronor. Till dessa kostnader utgår statsbidrag med ca 16 milj.
kronor. Kommunernas andel i kostnaderna för polisväsendet utgör sålunda
ca 127 milj. kronor.
Utskottet har vid övervägande av motionärernas förslag och de i anslutning
härtill framförda synpunkterna särskilt beaktat, att vissa uppgifter
som i ökad omfattning dominerar polisens arbete inte längre är lokalt betonade
utan framträder alltmer som riksangelägenheter. Stora genomfartsleder
genom landskommuner t. ex. belastar dessa kommuners polis med arbetsuppgifter,
som inte är betingade av den egna ortens förhållanden.
Det nu anförda samt de ökade krav i övrigt som ställes på polisen är några
av de skäl som talar för en omprövning av huvudmannaskapet för polisväsendet
och av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Att frågan
om en omprövning i sistnämnda avseende tränger sig på är uppenbart oavsett
om huvudmannaskapet skall ligga hos kommunerna eller ej.
De här redovisade skälen talar enligt utskottets mening för att frågan om
polisväsendets organisation bör bli föremål för en allsidig och förutsättningslös
utredning.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 220 och
11:442, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan hur en tillräcklig, effektiv och smidig
organisation av polisväsendet bör utformas och därvid beakta
vad utskottet anfört samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 15 november 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 183; dock att herr Jansson i Kalix
deltagit i stället för herr Andreasson.
4
Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956
Bilaga 1
Till riksdagens statsutskott
Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande över
två likalydande motioner (I: 220 och II: 442) om förnyad utredning av frågan
om polisväsendets förstatligande, får förbundets styrelse anlöra följande.
I avgivna yttranden över dels 1939, dels 1948 års polisutredningars betänkanden
har förbundsstyrelsen motsatt sig förstatligande av polisväsendet.
Detta har främst betingats av att väsentliga delar av polisverksamheten
måste under alla förhållanden avse lokalt bundna uppgifter, som synts helst
icke böra undandragas kommunalt inflytande. Å andra sidan har styrelsen
i nämnda sammanhang ej ansett sig kunna bestrida, att polisväsendets organisation
som en kommunal förvaltningsuppgift kommit att innebära olägenheter
ur andra synpunkter. Såsom framgår av yttrandena, har styrelsen räknat
med att dessa olägenheter skulle åtminstone i viss mån kunna på olika
sätt elimineras.
Utvecklingen har emellertid allt påtagligare gått i motsatt riktning med
resultat, att den kommunala organisationsformen blivit för polisväsendet
generellt sett mer och mer irrationell. Bl. a. ha kraven på likformighet över
hela landet beträffande polispersonalens anställningsförhållanden och på
ökad användning av denna personal för polisverksamhet oberoende av kommungränserna
verkat i denna riktning. De partiella reformer på området,
som dessa krav på sistone föranlett, ha inneburit reduceringar av det kommunala
inflytandet. Från polisledningarnas sida har i allmänhet ej heller
ådagalagts någon förståelse för värdet av att i praktiken ge utrymme åt sådant
inflytande, snarare motsatsen. Härmed ha också de likväl kvarstående
och alltjämt växande kraven på kommunala medel för verksamheten blivit
alltmera diskutabla. Missnöjet i detta avseende från kommunalt håll har
dessutom skärpts genom att kostnadsökningarna i ej ringa mån föranletts
av uppgifter — för trafikövervakning — vartill särskilda statliga inkomstmedel
med fog ansetts höra disponeras, men icke för den kommunala polisverksamheten.
Ytterligare bör erinras, att med den nuvarande organisationen
förbundits komplicerade regler för kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna, vilkas tillämpning innebär en icke oväsentlig administrativ
börda, utan att komplikationerna synas betingade av någon verkligt genomtänkt
avvägning beträffande kostnadsfördelningen.
Under sådana förhållanden måste även styrelsen anse, att bärande skäl
numera föreligga för en omprövning av frågan om polisväsendets förstatligande.
Läget har blivit sådant, att ett fasthållande vid den kommunala
organisationsformen knappast alls synes kunna ge något av praktisk betydelse
ur de synpunkter, som tidigare framförallt varit bestämmande för styrelsens
ståndpunkt i frågan. Det är visserligen enligt styrelsens mening alltjämt
lika angeläget att säkerställa lekmannainflytande beträffande polisväsendet
över huvud taget samt nära kontakt mellan polisens lokalt betonade
verksamhet och annan lokal förvaltning, som ombesörjes i kommunala
organisationsformer. Men intresset av att så sker bör vara lika påtagligt ur
statens som ur kommunernas synpunkt, och möjligheter att skapa i dessa
Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956
5
avseenden erforderliga garantier måste förefinnas även inom ramen för ett
förstatligat polisväsen. Det bör fördenskull vara en huvuduppgift för den
ifrågasatta utredningen att ta sikte därpå.
Den nuvarande situationen är också särskilt otillfredsställande såtillvida
som senast vidtagna åtgärder beträffande polisorganisationen i olika hänseenden
fått en tydlig prägel av provisorier. Ej minst har härtill bidragit, att
från riksdagens sida i sådant sammanhang år 1953 uttryckligen framhållits,
att avvisandet då av yrkanden om förstatligande av polisväsendet icke innebure,
att denna fråga skulle anses löst en gång för alla.
Styrelsen får sålunda tillstyrka, att riksdagen måtte uttala sig för en förnyad
omprövning av frågan om polisväsendets förstatligande, varvid enligt
styrelsens mening särskilt bör uppmärksammas angelägenheten av att så
starkt lekmannainflytande som möjligt på området säkerställes — helst via
den kommunala organisationen -— och att också erforderlig samverkan mellan
polisväsendet och kommunala förvaltningsorgan säkerställes vid handhavandet
av sådana lokala förvaltningsuppgifter, som kräva bedömande ur
såväl polisiära som andra synpunkter.
Stockholm den 23 mars 1956
Svenska stadsförbundets styrelse
ERIK LJUNG
Sixten Humble
6
Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956
Bilaga 2
Till riksdagens statsutskott
Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma med
yttrande över de två likalydande motionerna I: 220 och II: 442 om förnyad
utredning om polisväsendets förstatligande får förbundets styrelse anföra
följande.
Vid förbundets kongress 1947 gav de församlade representanterna för över
800 kommuner förbundsstyrelsen i uppdrag att inför statsmakterna aktualisera
frågan om ett förstatligande av polisväsendet. Styrelsen har därefter
vid flera tillfällen — i remissutlåtanden och på andra sätt -- gjort gällande,
att polisväsendet snarast bör förstatligas. Ett uttryck för denna uppfattning
var också den underdåniga framställning om ett statligt avlöningsreglemente
för polispersonalen, som i februari 1953 gemensamt ingavs av svenska stadsförbundet
och landskommunernas förbund. För sin del har styrelsen betraktat
tillkomsten av de statliga polislöneförfattningarna som ett följdriktigt
led i utvecklingen fram till ett helt förstatligat polisväsen. Även där man tidigare
av principiella skäl hållit på ett kommunalt polisväsen — t. ex. åtskilliga
länsstyrelser — torde de senaste årens utveckling ha gjort att man
nu inser, att ett förstatligande är ofrånkomligt.
För ett förstatligande av polisväsendet finnes enligt styrelsens mening tre
huvudargument:
inom polisväsendet kan utrymme lämnas endast för ett starkt uttunnat
kommunalt medinflytande;
ett kommunalt polisväsen kan ej ges den effektivitet, som den moderna
tiden kräver; samt
nuvarande organisation ger anledning till komplicerade ekonomiska förhållanden
mellan statliga och kommunala myndigheter.
Den kommunala självstyrelsens apparatur bör icke tagas i anspråk för
samhällsuppgifter, i fråga om vilka intet nämnvärt utrymme kan lämnas
åt lokalt bedömande och åt lekmannainflytande. Motorismen och den därav
föranledda större befolkningsrörligheten har åstadkommit en utveckling,
som med nödvändighet kräver ett brytande av traditionen i fråga om polisverksamhetens
administration. Den polisiära verksamheten på landsbygden
ledes av polischefen med en ringa insyn från kommunens sida. Det kommunala
inflytandet vid tjänstetillsättningar är svagt. Anställningsvillkoren är i
detalj statligt reglerade. I fråga om polisorganisationen och dess utbyggnad
har visserligen de kommunala huvudmännen att fatta de formella besluten.
Men länsstyrelsen har — och måste enligt styrelsens mening ha — möjlighet
att ålägga polisdistrikt att åstadkomma personalökning, att anskaffa utrustning
och att över kommungränser samarbeta med andra polisdistrikt.
Polispersonalens stationeringsort fastställes av länsstyrelsen. Tjänstledigheter
beviljas av länsstyrelsen och vederbörande polischef oftast utan de kommunala
myndigheternas hörande; detta har ibland lett till att större delen
av ett distrikts polisstyrka samtidigt haft tjänstledighet för genomgång av
polisskolans assistentklass.
I detta sammanhang bör nämnas den möjlighet till en mera objektiv och
enhetlig bedömning av organisationsfrågor, som tillkomsten av polisväsendets
organisationsnämnd inneburit. Nämndens kapacitet i fråga om verkliga
organisationsundsrsökningar har dock varit tämligen begränsad. Styrelsen
vill för sin del betrakta organisationsnämnden som ett samarbetsorgan
Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956
7
mellan staten och kommunerna under den kortare övergångstid, som kan
komma att föregå ett definitivt förstatligande.
Det beslut, som 1953 års riksdag fattade i fråga om polisväsendet, motiverades
bl. a. med behovet av större polisdistrikt. Kommunerna har därefter
i stor utsträckning medverkat till tillkomsten av större distrikt, vanligen
genom bildande av kommunalförbund. Långt ifrån alltid har det interkommunala
samarbetet skett frivilligt. Där det varit formellt frivilligt, har drivfjädern
ofta varit vetskapen om möjligheten att få ett åläggande. Antalet
kommuner, som nu ingår i kommunalförbund för polisväsendet, uppgår till
c:a 420. Sannolikt kommer detta antal att stiga väsentligt under den närmaste
tiden. Uppenbarligen innebär detta en ytterligare försvagning av polisväsendets
redan förut klena kommunala förankring. Därtill kommer att
de nya bestämmelser om kommunalförbundsinstitutet, som kommunalförbundskommittén
enligt vad styrelsen erfarit kommer att föreslå inom den
närmaste tiden, torde bli av sådan utformning att kommunalförbundet näppeligen
kan komma till fortsatt användning ifråga om polisväsendet.
Så länge den polisiära indrivningsverksamheten hade någon betydelse för
de kommunala restantieintäkterna, innebar detta en stimulans för kommunerna
att intressera sig för denna del av polisväsendet. Den direkta anledningen
till detta intresse har helt naturligt bortfallit i och med att det nuvarande
systemet med statlig garanti för hela den debiterade kommunalskatten
infördes.
Kravet på en effektivisering av polisväsendet är gammalt, men trots att en
utomordentligt stark upprustning av detsamma måste anses ha kommit till
stånd under de senare åren, torde alla vara ense om att effektiviseringen
måste fortsätta, om polisväsendet skall kunna hålla takt med de snabba
förändringarna inom samhället.
Vad som här mest faller i ögonen är trafikens utveckling. Trots den kraftiga
utbyggnaden av statspolisen framföres nu från polischefernas sida nära
nog överallt långtgående krav på en utökning av den lokala polisen, krav,
som motiveras med trafikförhållandena. Man begär också en allt dyrbarare
utrustning: spikmattor, specialkameror, hastighetsmätare och bilar. På sina
håll har även för rena landsbygdsområden begärts t. o. in. radioutrustning.
Den landskommunala ortspolisens resurser tas alltmera i anspråk av utsocknes
resenärer, en omständighet som förstärker känslan hos kommunalmännen
att polisväsendet är en riksangelägenhet. I ett län har vederbörande
landsfogde föreslagit samverkan mellan icke mindre än 11 storkommuner i
ett kommunalförbund: ett tecken bland många andra på att den nuvarande
kommunala polisorganisationen enligt polisledningens mening är ett väsentligt
hinder för en av de moderna fortskaffningsmedlen påkallad effektivisering.
Det kan icke heller i längden vara tillfredsställande, att den rent
tekniska upprustningen av polisväsendet sker slumpartat och ojämnt och beroende
av lokala omständigheter i fråga om ekonomiska resurser in. in.
Den nyligen verkställda utredningen av polisväsendet inom vissa delar av
Norrbotten visade bl. a. att de där uppkomna hindren för en effektiv polisverksamhet
skulle ha kunnat undanröjas genom ett förstatligande.
Till polisväsendets effektiviseringsfrågor hör också spörsmålet om rekryteringen.
F. n. söker man hjälpligt lösa uppgiften genom ett rätt egendomligt
system, varigenom ett stort antal kommuner nödgas åtaga sig uppgiften alt
vara huvudmän för rekryter, som kanske endast mera sällan tjänstgör hos
huvudmännen, och för vilkas avlöningskostnader vid s. k. särskild polistjänst
huvudmännen blott har en återförsäkring i ett mycket begränsat belopp,
som slår till länsstyrelsernas förfogande. Med staten som huvudman
skulle rekryteringsproblemet kunna lösas efter andra och förnuftigare linjer.
8
Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956
Till den nu berörda gruppen av frågor hör också de problem, som sammanhänger
med förekomsten av statspolis och denna poliskårs utbyggnad.
Endast ett förstatligande av polisväsendet torde på längre sikt kunna lösa
dessa frågor. Den för Luleås vidkommande i norrbottensutredningen föreslagna
lösningen måste betraktas som en nödlösning, innebärande risker för
en växande dualism mellan statspolisen och annan polis.
De ekonomiska besvärligheterna omkring polisväsendet är allmänt omvittnade.
Det ur ekonomisk synpunkt grundläggande felet med den nuvarande
organisationen är enligt styrelsens mening att det i stor utsträckning är statliga
myndigheter — länsstyrelser, landsfogdar och lokala polischefer — som
ansvarar för ordningens upprätthållande, under det att kommunala myndigheter
har ansvaret för verksamhetens finansiering. Erfarenheten har visat,
att de statliga representanterna alltför ofta haft tämligen ringa känsla
för polisverksamhetens kostnadssida och för nödvändigheten att hålla kostnaderna
inom den budgetmässiga ramen. Inte ens sedan polispersonalens
anställningsvillkor blivit statligt reglerade och kommunerna i författning
frånkänts rätten att tillämpa andra lönenormer, har de statliga representanterna
alltid visat tillbörlig respekt för kommunernas önskan att hålla sig
inom den sålunda fastställda löneramen. Å andra sidan är det uppenbart,
att en alltför stark återhållsamhet i polisiära anslagsfrågor kan finnas hos
kommunernas företrädare, vilket i sin tur skapar irritation hos de statliga
myndigheterna. En annan typ av svårigheter hänför sig till statsbidragsbestämmelserna.
Detta gäller såväl bidraget till den rent kommunala polisen
som till statspolisen. Allmänna statsbidragsutredningen undersöker möjligheterna
att även här åstadkomma förenklingar, men dessa bekymmer skulle
automatiskt avvecklas, om polisväsendet förstatligades. Styrelsen ifrågasätter
lämpligheten av att ändra de nuvarande bestämmelserna; statsmakterna
bör i stället ta konsekvenserna av den utveckling, som ägt rum, och bestämma
sig för den förstatligande linje som tränger sig på med något av naturkraft.
Vid de tidigare diskussionerna om polisväsendets förstatligande har helt
naturligt ett speciellt intresse knutits till frågan, hur ett förstatligande skulle
komma att påverka fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för
polisväsendet. Styrelsen utgår ifrån att denna fråga icke skall bjuda på svårigheter
av sådan storleksordning, att de behöver inverka på huvudfrågans
lösning. Rent tekniskt torde det finnas flera olika möjligheter att lösa spörsmålet
på ett tillfredsställande sätt.
De remitterade motionerna syftar till en ny utredning av förstatligandefrågan.
Enligt styrelsens mening är det emellertid icke erforderligt med en
ny utredning i vanlig bemärkelse. Få områden av samhällslivet torde vara
så i minsta detalj utredda som just polisverksamheten och få frågor grundligare
genomdiskuterade än frågan om polisväsendets förstatligande. Polisväsendets
organisationsnämnd torde redan nu ha tillgång till flertalet av de
uppgifter som behövs för utarbetande av ett förslag till polisväsendets förstatligande.
Sålunda har nämnden bl. a. — för allmänna statsbidragsutredningens
räkning — i år införskaffat uppgifter om kostnaderna för polisväsendet.
Nämnden bör med lämplig förstärkning vara väl skickad att företaga
de ytterligare utredningar och undersökningar, som kan vara erforderliga
för ett slutgiltigt ställningstagande till frågan om polisväsendets förstatligande.
Stockholm den 20 mars 1956
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
RUD. ANDERRERG
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:374 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande. a1 i texten