Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande.

1956-11-15 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:181, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 181—183

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956

1

Nr 181

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning

av frågan om polisväsendets förstatligande.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Birger Andersson och Pettersson (I: 220) och den andra inom andra

kammaren av herr Lundqvist m. fl. (II: 442) har hemställts, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj :t anhålla om en förnyad utredning av frågan om polisväsendets

förstatligande.

Motionärerna har anfört följande.

Det svenska polisväsendets organisation är av lokal natur. Skyldigheten

att svara för polisverksamhetens upprätthållande åvilar i princip de särskilda

polisdistrikten, vart och ett inom sitt område. Inom varje polisdistrikt

uppbygges organisationen för sig.

Polisen handhar emellertid till övervägande del uppgifter för vilkas fullgörande

staten bör svara. Upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet

samt bekämpandet av brottsligheten anses inom alla rättssamhällen såsom

en av statens primära uppgifter. Även inom andra områden för polisverksamheten

föreligger i allmänhet ett omedelbart statsintresse. Polisen har

tidigare ombesörjt eller biträtt vid handhavandet av åtskilliga uppgifter,

som enligt gängse betraktelsesätt tillhöra den kommunala förvaltningen.

Polisens befattning med dessa uppgifter har emellertid blivit allt mindre

och torde numera omfatta allenast en ringa del av polisverksamheten.

Kommunikationernas utveckling och den ökade rörligheten hos befolkningen

ha medfört, att polisverksamheten ofta måste utsträckas långt utöver

det egna polisdistriktets gränser. Den lokala organisationen av polisverksamheten

lägger hinder i vägen för en effektiv organisation av polisarbetet.

Statens övertagande av polisväsendet synes på grund av den struktur

samhället erhållit vara det enda rationella.

Ett förstatligande av polisväsendet synes vara ägnat att medföra betydande

fördelar jämväl från organisatorisk synpunkt. Organisationen kan

uppbyggas efter mera enhetliga och planmässiga linjer än för närvarande

är fallet. De kommunala gränserna komma ej längre att utgöra skiljelinjer

vare sig för polisverksamhetens bedrivande eller personalens tjänstgöring.

Nuvarande svårigheter för erhållande av tillfällig polisförstärkning eller

annan polislijälp upphöra. Enhetliga principer för polispersonalens rekrytering

kunna genomföras. Polispersonalen kan lättare erhålla en för tjänsten

tillfredsställande utbildning såväl i teoretiskt som i praktiskt hänseende.

Tillsättnings- och befordringsfrågor bliva mera enhetligt bedömda.

Statens övertagande av polisväsendet underlättas därigenom, att befattningshavarna

inom polisväsendet numera äro underkastade ett och samma

lönesystem.

t Bihang till riksdagens protokoll W56. 6 samt. Nr 181—1S3

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund avgivit

yttranden, vilka bifogas detta utlåtande (Bilaga 1 och 2).

Utskottet. När det i motionerna I: 220 och II: 442 behandlade spörsmålet

år 1953 var före i riksdagen i anledning av propositionen nr 168, åberopades

av departementschefen som skäl mot ett förstatligande av polisen bl. a. att

det måste betraktas som en värdefull tillgång för polisverksamheten att den

omfattades av intresse från kommunalt håll. Det var både naturligt och riktigt

att organisationen i orterna först och främst tog sikte på de lokala förhållandena.

Givetvis var de kommunala organen närmast till att bedöma

dessa. Ett statligt polisväsende som omfattade hela landet och med ett centralt

ämbetsverk i spetsen skulle medföra en ökad byråkratisering och centralisering

och sannolikt även bli en tämligen tungrodd och stel apparat.

Om polisen var kommunalt organiserad förelåg helt andra möjligheter till

en smidig anpassning efter de lokala behoven. Särskilt viktigt var att det

kommunala initiativet till organisationsändringar och förbättringar här

kunde göra sig gällande.

Sammansatta stats- och första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 11 att goda skäl kunde anses tala för både ett förstatligande

och utvägen att polisverksamheten liksom hittills skulle vara en

kommunal angelägenhet. Under de förhållanden som rådde 1953 ansåg utskottet

dock att den av departementschefen valda utvägen med ett kommunalt

huvudmannaskap fick anses vara den lämpligaste. Det syntes även av

olika skäl vara angeläget att frågan om huvudmannaskapet icke hölls svävande,

utan att det då avgjordes huru därmed skulle förhålla sig under en

åtminstone inte alltför kort tid framåt. Utskottet ansåg inte lämpligt att, såsom

i år 1953 väcka motioner påyrkats, omedelbart efter antagandet av då

föreliggande förslag uppta frågan om ett förstatligande helt eller delvis av

polisväsendet till fortsatta överväganden. Därmed var dock inte sagt att

denna fråga kunde anses löst en gång för alla. Sedan erfarenheter av den

nya lagstiftningen vunnits kunde förhållandena påkalla att frågan om huvudmannaskapet

ånyo prövades.

Under åren efter 1953 har såsom i motionerna anförts och remissyttrandena

understrukit de områden av samhällslivet, som berör polisens verksamhet,

i vissa hänseenden ändrat karaktär. Den väsentligt ökade trafiken

med motorfordon och befolkningens ökade rörlighet har ställt allt högre

krav på polisens effektivitet. Sålunda kräves numera bl. a. att polisen är

väl utrustad med tekniska hjälpmedel av olika slag. En följd av utvecklingen

har blivit att de vanliga polisdistrikten eller kommunalförbunden för polisväsendet

visat sig mindre lämpade som områden för ett rationellt utnyttjande

av de inom distrikten för vissa polisuppgifter anställda. Tillkomsten

av de statliga avlöningsförfattningarna har otvivelaktigt inneburit att större

likformighet beträffande distriktens personalförhållanden råder nu än

tidigare, men samtidigt har det kommunala inflytandet på avlönings- och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956 3

andra anställningsvillkor praktiskt taget upphört. Polisdistriktens ökade

kostnader har lett till att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

ej sällan vållat irritation. Enligt uppgifter som utskottet inhämtat kan de

årliga kostnaderna för det kommunala polisväsendet — frånsett avsättningen

för pensionsändamål — enligt förhållandena under år 1955 beräknas till

ca 143 milj. kronor. Till dessa kostnader utgår statsbidrag med ca 16 milj.

kronor. Kommunernas andel i kostnaderna för polisväsendet utgör sålunda

ca 127 milj. kronor.

Utskottet har vid övervägande av motionärernas förslag och de i anslutning

härtill framförda synpunkterna särskilt beaktat, att vissa uppgifter

som i ökad omfattning dominerar polisens arbete inte längre är lokalt betonade

utan framträder alltmer som riksangelägenheter. Stora genomfartsleder

genom landskommuner t. ex. belastar dessa kommuners polis med arbetsuppgifter,

som inte är betingade av den egna ortens förhållanden.

Det nu anförda samt de ökade krav i övrigt som ställes på polisen är några

av de skäl som talar för en omprövning av huvudmannaskapet för polisväsendet

och av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Att frågan

om en omprövning i sistnämnda avseende tränger sig på är uppenbart oavsett

om huvudmannaskapet skall ligga hos kommunerna eller ej.

De här redovisade skälen talar enligt utskottets mening för att frågan om

polisväsendets organisation bör bli föremål för en allsidig och förutsättningslös

utredning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 220 och

11:442, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös

utredning av frågan hur en tillräcklig, effektiv och smidig

organisation av polisväsendet bör utformas och därvid beakta

vad utskottet anfört samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 15 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 183; dock att herr Jansson i Kalix

deltagit i stället för herr Andreasson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956

Bilaga 1

Till riksdagens statsutskott

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande över

två likalydande motioner (I: 220 och II: 442) om förnyad utredning av frågan

om polisväsendets förstatligande, får förbundets styrelse anlöra följande.

I avgivna yttranden över dels 1939, dels 1948 års polisutredningars betänkanden

har förbundsstyrelsen motsatt sig förstatligande av polisväsendet.

Detta har främst betingats av att väsentliga delar av polisverksamheten

måste under alla förhållanden avse lokalt bundna uppgifter, som synts helst

icke böra undandragas kommunalt inflytande. Å andra sidan har styrelsen

i nämnda sammanhang ej ansett sig kunna bestrida, att polisväsendets organisation

som en kommunal förvaltningsuppgift kommit att innebära olägenheter

ur andra synpunkter. Såsom framgår av yttrandena, har styrelsen räknat

med att dessa olägenheter skulle åtminstone i viss mån kunna på olika

sätt elimineras.

Utvecklingen har emellertid allt påtagligare gått i motsatt riktning med

resultat, att den kommunala organisationsformen blivit för polisväsendet

generellt sett mer och mer irrationell. Bl. a. ha kraven på likformighet över

hela landet beträffande polispersonalens anställningsförhållanden och på

ökad användning av denna personal för polisverksamhet oberoende av kommungränserna

verkat i denna riktning. De partiella reformer på området,

som dessa krav på sistone föranlett, ha inneburit reduceringar av det kommunala

inflytandet. Från polisledningarnas sida har i allmänhet ej heller

ådagalagts någon förståelse för värdet av att i praktiken ge utrymme åt sådant

inflytande, snarare motsatsen. Härmed ha också de likväl kvarstående

och alltjämt växande kraven på kommunala medel för verksamheten blivit

alltmera diskutabla. Missnöjet i detta avseende från kommunalt håll har

dessutom skärpts genom att kostnadsökningarna i ej ringa mån föranletts

av uppgifter — för trafikövervakning — vartill särskilda statliga inkomstmedel

med fog ansetts höra disponeras, men icke för den kommunala polisverksamheten.

Ytterligare bör erinras, att med den nuvarande organisationen

förbundits komplicerade regler för kostnadsfördelningen mellan staten

och kommunerna, vilkas tillämpning innebär en icke oväsentlig administrativ

börda, utan att komplikationerna synas betingade av någon verkligt genomtänkt

avvägning beträffande kostnadsfördelningen.

Under sådana förhållanden måste även styrelsen anse, att bärande skäl

numera föreligga för en omprövning av frågan om polisväsendets förstatligande.

Läget har blivit sådant, att ett fasthållande vid den kommunala

organisationsformen knappast alls synes kunna ge något av praktisk betydelse

ur de synpunkter, som tidigare framförallt varit bestämmande för styrelsens

ståndpunkt i frågan. Det är visserligen enligt styrelsens mening alltjämt

lika angeläget att säkerställa lekmannainflytande beträffande polisväsendet

över huvud taget samt nära kontakt mellan polisens lokalt betonade

verksamhet och annan lokal förvaltning, som ombesörjes i kommunala

organisationsformer. Men intresset av att så sker bör vara lika påtagligt ur

statens som ur kommunernas synpunkt, och möjligheter att skapa i dessa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956

5

avseenden erforderliga garantier måste förefinnas även inom ramen för ett

förstatligat polisväsen. Det bör fördenskull vara en huvuduppgift för den

ifrågasatta utredningen att ta sikte därpå.

Den nuvarande situationen är också särskilt otillfredsställande såtillvida

som senast vidtagna åtgärder beträffande polisorganisationen i olika hänseenden

fått en tydlig prägel av provisorier. Ej minst har härtill bidragit, att

från riksdagens sida i sådant sammanhang år 1953 uttryckligen framhållits,

att avvisandet då av yrkanden om förstatligande av polisväsendet icke innebure,

att denna fråga skulle anses löst en gång för alla.

Styrelsen får sålunda tillstyrka, att riksdagen måtte uttala sig för en förnyad

omprövning av frågan om polisväsendets förstatligande, varvid enligt

styrelsens mening särskilt bör uppmärksammas angelägenheten av att så

starkt lekmannainflytande som möjligt på området säkerställes — helst via

den kommunala organisationen -— och att också erforderlig samverkan mellan

polisväsendet och kommunala förvaltningsorgan säkerställes vid handhavandet

av sådana lokala förvaltningsuppgifter, som kräva bedömande ur

såväl polisiära som andra synpunkter.

Stockholm den 23 mars 1956

Svenska stadsförbundets styrelse

ERIK LJUNG

Sixten Humble

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956

Bilaga 2

Till riksdagens statsutskott

Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma med

yttrande över de två likalydande motionerna I: 220 och II: 442 om förnyad

utredning om polisväsendets förstatligande får förbundets styrelse anföra

följande.

Vid förbundets kongress 1947 gav de församlade representanterna för över

800 kommuner förbundsstyrelsen i uppdrag att inför statsmakterna aktualisera

frågan om ett förstatligande av polisväsendet. Styrelsen har därefter

vid flera tillfällen — i remissutlåtanden och på andra sätt -- gjort gällande,

att polisväsendet snarast bör förstatligas. Ett uttryck för denna uppfattning

var också den underdåniga framställning om ett statligt avlöningsreglemente

för polispersonalen, som i februari 1953 gemensamt ingavs av svenska stadsförbundet

och landskommunernas förbund. För sin del har styrelsen betraktat

tillkomsten av de statliga polislöneförfattningarna som ett följdriktigt

led i utvecklingen fram till ett helt förstatligat polisväsen. Även där man tidigare

av principiella skäl hållit på ett kommunalt polisväsen — t. ex. åtskilliga

länsstyrelser — torde de senaste årens utveckling ha gjort att man

nu inser, att ett förstatligande är ofrånkomligt.

För ett förstatligande av polisväsendet finnes enligt styrelsens mening tre

huvudargument:

inom polisväsendet kan utrymme lämnas endast för ett starkt uttunnat

kommunalt medinflytande;

ett kommunalt polisväsen kan ej ges den effektivitet, som den moderna

tiden kräver; samt

nuvarande organisation ger anledning till komplicerade ekonomiska förhållanden

mellan statliga och kommunala myndigheter.

Den kommunala självstyrelsens apparatur bör icke tagas i anspråk för

samhällsuppgifter, i fråga om vilka intet nämnvärt utrymme kan lämnas

åt lokalt bedömande och åt lekmannainflytande. Motorismen och den därav

föranledda större befolkningsrörligheten har åstadkommit en utveckling,

som med nödvändighet kräver ett brytande av traditionen i fråga om polisverksamhetens

administration. Den polisiära verksamheten på landsbygden

ledes av polischefen med en ringa insyn från kommunens sida. Det kommunala

inflytandet vid tjänstetillsättningar är svagt. Anställningsvillkoren är i

detalj statligt reglerade. I fråga om polisorganisationen och dess utbyggnad

har visserligen de kommunala huvudmännen att fatta de formella besluten.

Men länsstyrelsen har — och måste enligt styrelsens mening ha — möjlighet

att ålägga polisdistrikt att åstadkomma personalökning, att anskaffa utrustning

och att över kommungränser samarbeta med andra polisdistrikt.

Polispersonalens stationeringsort fastställes av länsstyrelsen. Tjänstledigheter

beviljas av länsstyrelsen och vederbörande polischef oftast utan de kommunala

myndigheternas hörande; detta har ibland lett till att större delen

av ett distrikts polisstyrka samtidigt haft tjänstledighet för genomgång av

polisskolans assistentklass.

I detta sammanhang bör nämnas den möjlighet till en mera objektiv och

enhetlig bedömning av organisationsfrågor, som tillkomsten av polisväsendets

organisationsnämnd inneburit. Nämndens kapacitet i fråga om verkliga

organisationsundsrsökningar har dock varit tämligen begränsad. Styrelsen

vill för sin del betrakta organisationsnämnden som ett samarbetsorgan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956

7

mellan staten och kommunerna under den kortare övergångstid, som kan

komma att föregå ett definitivt förstatligande.

Det beslut, som 1953 års riksdag fattade i fråga om polisväsendet, motiverades

bl. a. med behovet av större polisdistrikt. Kommunerna har därefter

i stor utsträckning medverkat till tillkomsten av större distrikt, vanligen

genom bildande av kommunalförbund. Långt ifrån alltid har det interkommunala

samarbetet skett frivilligt. Där det varit formellt frivilligt, har drivfjädern

ofta varit vetskapen om möjligheten att få ett åläggande. Antalet

kommuner, som nu ingår i kommunalförbund för polisväsendet, uppgår till

c:a 420. Sannolikt kommer detta antal att stiga väsentligt under den närmaste

tiden. Uppenbarligen innebär detta en ytterligare försvagning av polisväsendets

redan förut klena kommunala förankring. Därtill kommer att

de nya bestämmelser om kommunalförbundsinstitutet, som kommunalförbundskommittén

enligt vad styrelsen erfarit kommer att föreslå inom den

närmaste tiden, torde bli av sådan utformning att kommunalförbundet näppeligen

kan komma till fortsatt användning ifråga om polisväsendet.

Så länge den polisiära indrivningsverksamheten hade någon betydelse för

de kommunala restantieintäkterna, innebar detta en stimulans för kommunerna

att intressera sig för denna del av polisväsendet. Den direkta anledningen

till detta intresse har helt naturligt bortfallit i och med att det nuvarande

systemet med statlig garanti för hela den debiterade kommunalskatten

infördes.

Kravet på en effektivisering av polisväsendet är gammalt, men trots att en

utomordentligt stark upprustning av detsamma måste anses ha kommit till

stånd under de senare åren, torde alla vara ense om att effektiviseringen

måste fortsätta, om polisväsendet skall kunna hålla takt med de snabba

förändringarna inom samhället.

Vad som här mest faller i ögonen är trafikens utveckling. Trots den kraftiga

utbyggnaden av statspolisen framföres nu från polischefernas sida nära

nog överallt långtgående krav på en utökning av den lokala polisen, krav,

som motiveras med trafikförhållandena. Man begär också en allt dyrbarare

utrustning: spikmattor, specialkameror, hastighetsmätare och bilar. På sina

håll har även för rena landsbygdsområden begärts t. o. in. radioutrustning.

Den landskommunala ortspolisens resurser tas alltmera i anspråk av utsocknes

resenärer, en omständighet som förstärker känslan hos kommunalmännen

att polisväsendet är en riksangelägenhet. I ett län har vederbörande

landsfogde föreslagit samverkan mellan icke mindre än 11 storkommuner i

ett kommunalförbund: ett tecken bland många andra på att den nuvarande

kommunala polisorganisationen enligt polisledningens mening är ett väsentligt

hinder för en av de moderna fortskaffningsmedlen påkallad effektivisering.

Det kan icke heller i längden vara tillfredsställande, att den rent

tekniska upprustningen av polisväsendet sker slumpartat och ojämnt och beroende

av lokala omständigheter i fråga om ekonomiska resurser in. in.

Den nyligen verkställda utredningen av polisväsendet inom vissa delar av

Norrbotten visade bl. a. att de där uppkomna hindren för en effektiv polisverksamhet

skulle ha kunnat undanröjas genom ett förstatligande.

Till polisväsendets effektiviseringsfrågor hör också spörsmålet om rekryteringen.

F. n. söker man hjälpligt lösa uppgiften genom ett rätt egendomligt

system, varigenom ett stort antal kommuner nödgas åtaga sig uppgiften alt

vara huvudmän för rekryter, som kanske endast mera sällan tjänstgör hos

huvudmännen, och för vilkas avlöningskostnader vid s. k. särskild polistjänst

huvudmännen blott har en återförsäkring i ett mycket begränsat belopp,

som slår till länsstyrelsernas förfogande. Med staten som huvudman

skulle rekryteringsproblemet kunna lösas efter andra och förnuftigare linjer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1956

Till den nu berörda gruppen av frågor hör också de problem, som sammanhänger

med förekomsten av statspolis och denna poliskårs utbyggnad.

Endast ett förstatligande av polisväsendet torde på längre sikt kunna lösa

dessa frågor. Den för Luleås vidkommande i norrbottensutredningen föreslagna

lösningen måste betraktas som en nödlösning, innebärande risker för

en växande dualism mellan statspolisen och annan polis.

De ekonomiska besvärligheterna omkring polisväsendet är allmänt omvittnade.

Det ur ekonomisk synpunkt grundläggande felet med den nuvarande

organisationen är enligt styrelsens mening att det i stor utsträckning är statliga

myndigheter — länsstyrelser, landsfogdar och lokala polischefer — som

ansvarar för ordningens upprätthållande, under det att kommunala myndigheter

har ansvaret för verksamhetens finansiering. Erfarenheten har visat,

att de statliga representanterna alltför ofta haft tämligen ringa känsla

för polisverksamhetens kostnadssida och för nödvändigheten att hålla kostnaderna

inom den budgetmässiga ramen. Inte ens sedan polispersonalens

anställningsvillkor blivit statligt reglerade och kommunerna i författning

frånkänts rätten att tillämpa andra lönenormer, har de statliga representanterna

alltid visat tillbörlig respekt för kommunernas önskan att hålla sig

inom den sålunda fastställda löneramen. Å andra sidan är det uppenbart,

att en alltför stark återhållsamhet i polisiära anslagsfrågor kan finnas hos

kommunernas företrädare, vilket i sin tur skapar irritation hos de statliga

myndigheterna. En annan typ av svårigheter hänför sig till statsbidragsbestämmelserna.

Detta gäller såväl bidraget till den rent kommunala polisen

som till statspolisen. Allmänna statsbidragsutredningen undersöker möjligheterna

att även här åstadkomma förenklingar, men dessa bekymmer skulle

automatiskt avvecklas, om polisväsendet förstatligades. Styrelsen ifrågasätter

lämpligheten av att ändra de nuvarande bestämmelserna; statsmakterna

bör i stället ta konsekvenserna av den utveckling, som ägt rum, och bestämma

sig för den förstatligande linje som tränger sig på med något av naturkraft.

Vid de tidigare diskussionerna om polisväsendets förstatligande har helt

naturligt ett speciellt intresse knutits till frågan, hur ett förstatligande skulle

komma att påverka fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för

polisväsendet. Styrelsen utgår ifrån att denna fråga icke skall bjuda på svårigheter

av sådan storleksordning, att de behöver inverka på huvudfrågans

lösning. Rent tekniskt torde det finnas flera olika möjligheter att lösa spörsmålet

på ett tillfredsställande sätt.

De remitterade motionerna syftar till en ny utredning av förstatligandefrågan.

Enligt styrelsens mening är det emellertid icke erforderligt med en

ny utredning i vanlig bemärkelse. Få områden av samhällslivet torde vara

så i minsta detalj utredda som just polisverksamheten och få frågor grundligare

genomdiskuterade än frågan om polisväsendets förstatligande. Polisväsendets

organisationsnämnd torde redan nu ha tillgång till flertalet av de

uppgifter som behövs för utarbetande av ett förslag till polisväsendets förstatligande.

Sålunda har nämnden bl. a. — för allmänna statsbidragsutredningens

räkning — i år införskaffat uppgifter om kostnaderna för polisväsendet.

Nämnden bör med lämplig förstärkning vara väl skickad att företaga

de ytterligare utredningar och undersökningar, som kan vara erforderliga

för ett slutgiltigt ställningstagande till frågan om polisväsendets förstatligande.

Stockholm den 20 mars 1956

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

RUD. ANDERRERG

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:374 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande. a1 i texten