Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ersättning av allmänna medel för skador, som tillfogats genom brottslig gärning.

1956-11-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:183, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ersättning av allmänna medel för skador, som tillfogats genom brottslig gärning.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1956

Kr 183

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående

ersättning av allmänna medel för skador, som

tillfogats genom brottslig gärning.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner väckta den ena inom första kammaren av herr

Alexanderson m. fl. (I: 170) och den andra inom andra kammaren av herr

Ekdahl m. fl. (11:333) har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

anhålla om utredning och förslag rörande möjligheten att, där vederbörandes

ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt det motivera,

genom samhälleliga åtgärder bringa ersättning för eller lindra ekonomisk

skada, som drabbat av brott träffade personer vilka icke genom i laga ordning

utdömt skadestånd eller genom ersättning i annan form kunnat hållas

skadeslösa för dem tillfogade förluster.

Efter att ha återgivit innehållet i en vid 1947 års riksdag väckt motion

(II: 279) i samma ämne har motionärerna anfört följande.

Riksdagens skrivelse nr 475/1947 innehöll följande yttrande om ovanstående

motion:

»Förslaget i motionen II: 279 att ersättning skall kunna utgå av statsmedel

för skada, som tillfogats genom brottslig gärning, finner riksdagen vara

värt beaktande. Onekligen skulle införandet av en sådan ordning innebära

ett värdefullt komplement till det rättsskydd, som samhället genom sina

organ giver den enskilde medborgaren.

Emellertid bilda dessa skador ur ersättningssynpunkt en mycket heterogen

grupp. Detta gäller såväl skadornas art och det sätt, varpå de uppkommit,

som även frågan om det sätt, varpå de utan statens ingripande i allmänhet

må bliva reglerade. En utredning i ämnet skulle ställas inför åtskilliga

svårlösta frågor och måste befaras bli synnerligen omfattande och

tidskrävande. Detta torde gälla även med den av motionären angivna begränsningen

av utredningsuppdraget att avse fall, där vederbörandes ekonomiska

förhållanden skulle särskilt motivera ersättning av allmänna medel.

Riksdagen anser sig med anledning härav icke beredd att nu påyrka

utredning i ärendet. Emellertid förtjänar utredningsfrågan enligt riksdagens

mening ytterligare överväganden. Uppmärksamhet synes härvid böra

ägnas spörsmålet, om uppdraget för en eventuell utredning lämpligen kan

begränsas till att avse vissa grupper av de mera angelägna fallen. De erfarenheter,

som vinnas vid den utredning, varom riksdagen här nedan anhåller,

kunna måhända giva underlag för ett fortsatt övervägande av den berörda

frågan.»

Det i slutet av ovanstående citat åsyftade utredningskravet, som bifölls av

riksdagen och som föranledde en proposition till påföljande vårriksdag —- prop. 1948: 87 — hade som bakgrund motionerna vid 1947 års riksdag nr

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1956

11

II: 84, 139, 221 och 276 och avsåg ersättning för skador vållade av klientel

från sinnessjukhus m. fl. anstalter för vilket ändamål anslag fr. o. in. budgetåret

1948/49 upptagits i riksstaten.

1947 års riksdag intog alltså en mycket positiv inställning till tankegången

i motion II: 279, vilken motion f. ö. till hela sin utformning anslöt

sig till en tidningsartikel, författad av häradshövdingen i Nedansiljans domsaga,

Ernst Leche. — Riksdagsskrivelsen betonar som synes bl. a. uttryckligen

att utrednings frågan förtjänar ytterligare överväganden.

Genom den utveckling i form av eu starkt ökad kriminalitet — som även

och icke minst tagit sig uttryck i ett stigande antal bedrägerier och stölder

med fattiga och åldringar som objekt, varvid bl. a. återfallsförbrytarna spelar

en beklämmande roll — har det ovan apostroferade uttalandet fått en

än starkare aktualitet än det ägde då det för nio år sedan infogades i den

åberopade riksdagsskrivelsen. — De fattiga målsägarnas situation har sedan

dess utan tvivel försämrats. Några fall från de allra senaste åren

(1951—1955) ge exempel på hur återfallsförbrytare härjat hos bl. a. ensamboende

och folkpensionärer på landsbygden.

En fattig träsnidare blev — under förespegling att en »försäljare», som

dök upp med bil utanför stugan, skulle kunna placera träsnidarens alster

— strax före julen frånlurad bela sitt lager, resultatet av flera månaders

arbete. Den beräknade förtjänsten var vad träsnidaren och hans familj

skulle haft att leva av under den förestående helgen och en avsevärd tid

därefter. Häradsrätten oskadliggjorde visserligen »försäljaren» för ett och

ett halvt år framåt. Men träsnidaren kunde icke få ut ett enda öre i ersättning.

— Samma öde drabbade en annan träsnidare i små ekonomiska omständigheter

— hans förlust blev över 600 kronor. — En nyetablerad köpman

med ansträngd ekonomi blev av samme försäljare lurad på 2 700 kronor.

— En änka i små ekonomiska omständigheter bedrogs på 260 kronor

genom ett bedrägligt mattköp, iscensatt av en tredje försäljare. Det fanns

ingen möjlighet att av denne få ut det av häradsrätten ådömda skadestånde.

— Två kringresande rödfärgsagenter narrade från ett antal småbrukare

varierande belopp upp till något över hundra kronor. Utmätningsmannen

i orten har förklarat att för dessa målsägande voro förlusterna synnerligen

kännbara. Samma upplysning har han lämnat beträffande en rad namngivna

offer för en bedräglig agent, som hade ett hundratal målsägande på

sitt samvete. En »försäljare» dömdes till förvaring i tre år för bedrägerier

mot ett hundratal målsägare, bl. a. tre åldringar som förlorade vardera

115 kronor. — Utdömd ersättning omöjlig att få ut.

Dagspressen sysselsätter sig vid tiden för denna motions avfattande med

en liga, ibland kallad mattligan, ibland åldringsligan, med bl. a. en »pastor»

och en ung kvinna som agerande — som beräknas ha genom bedrägerier

under en landsomfattande turné, varvid särskilt ensamma gamlingar råkat

illa ut, tillskansat sig minst 150 000 kronor. Ett dagsfärskt axplock ur tidningarna

med exempel ur denna ligas meritförteckning må anföras såsom

avslutning på argumenteringen för åtgärder i denna motions syfte: En 93- årig man i Kävlinge frånnarrad 2 320 kr., ett åldrigt syskonpar i Vetlanda

8 000, en 82-årig kvinna i Järnskog 27 000, eu 76-årig kvinna i Hagfors

000, alla med största sannolikhet ur stånd att återfå någonting alls av sina

förlorade sparmedel.

Det ges förvisso ingen möjlighet att bibringa dessa grymt bedragna, ofta

fattiga och ensamma människor, eller deras namnlösa olyckskamrater, vilkas

bittra öden ovan lämnade exposé ger en antydning om, någon känsla

av rättfärdighet i ett system som inte ger någon möjlighet för dem att få

sina förluster ersatta och sin ekonomi återupprättad, medan samhället åta
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 183 är 1956

ger sig att med ofta betydande belopp betala offentligt försvar inför domstolarna

för de utplundrande förbrytarna.

Vi tillåta oss därför att på nytt framföra det utredningsyrkande, som

framfördes i motion 11:279 vid 1947 års riksdag.

Det ankommer givetvis på en eventuell utredning att söka och föreslå

åtgärder, som kunna vara lämpade att tillgodose de önskemål som detta utredningsyrkande

innefattar. Vi vilja här endast erinra om de antydningar

som i nämnda motion framkastades rörande en tänkbar procedur: hänvändelse

till ortens allmänne åklagare för framförande av ersättningsyrkande,

utredning av denne för belysande av huruvida motiv föreligger för ersättning

ur allmänna medel, eventuellt yttrande av domaren i vederbörande

domsaga att föreläggas det statliga organ, som har att handlägga ersättningsärenden

av ifrågasatt slag. Till komplettering av det sålunda i motion

1947:11:279 anförda vilja vi ifrågasätta, om icke den styrelse, som förvaltar

kungafonden för hjälp åt beredskapens offer, kunde tjäna såsom

förebild för ett eventuellt statligt organ med uppgift att besluta i sådana

ärenden som det här är fråga om.

Utskottet. Motionärernas förslag om utredning i syfte att ersättning skall

kunna utgå av allmänna medel för skador, som tillfogats genom brottslig

gärning överhuvud, innebär ett fullföljande av ett motionsvis framställt utredningsyrkande

vid 1947 års riksdag. Med hänsyn till frågans svårlösta och

omfattande beskaffenhet var riksdagen då icke beredd att påkalla utredning

i ämnet men ansåg att förslaget var värt beaktande och förtjänade ytterligare

övervägande. På hemställan av statsutskottet (uti. nr 246) beslöt riksdagen

emellertid att en utredning borde inledas beträffande vissa avgränsade

ersättningsspörsmål, nämligen rörande skador, vållade av rymlingar

in. fl. från sinnessjukhus och andra anstalter. Förslag i sådant hänseende

förelädes riksdagen i propositionen nr 48 till 1948 års riksdag och föranledde

att under femte huvudtiteln uppfördes ett anslag under den nuvarande

rubriken: Ersättningar för skador, vållade av vissa rymlingar in. in.

Från anslaget utgick från början endast ersättningar för skador vållade av

rymlingar från fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter

och sinnessjukhus. Efter förslag i 1952 års statsverksproposition utvidgades

ersättningsrätten till att avse även skador, som vållats under kortvarig

permission av på dessa anstalter intagna. Någon ytterligare utvidgning av

ersättningsrätten ansågs icke tillrådlig innan ytterligare erfarenheter vunnits.

Vid 1953 års riksdag väcktes en motion med samma innebörd som de nu

förevarande motionerna. Vid ärendets behandling i statsutskottet (uti. nr

164) erinrade utskottet att den i motionen väckta frågan belysts ur skilda

synpunkter i ett av tillkallad utredningsman i samråd med representanter

lör övriga nordiska länder utarbetat betänkande med förberedande utredning

angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16).

Utredningsmannen hade där bl. a. uttalat att den stundom framförda tanken

att det allmänna skulle bereda ersättning av statsmedel för skada, som

tillfogats genom brottslig gärning överhuvud, syntes böra avvisas men samtidigt

funnit det förtjäna övervägas att införa bestämmelser, genom vilka

staten i viss omfattning skulle garantera utfående av skadestånd på grund

av brott. Under erinran härom och med hänvisning till att chefen för justi
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1956

13

tiedepartementet sedermera i enlighet med i betänkandet givna rekommendationer

tillkallat två kommittéer, bilskadeutredningen och kommittén angående

det allmännas skadeståndsansvar, med uppgift att verkställa revision

på vissa begränsade områden av skadeståndsrätten, fann utskottet

någon framställning i ämnet från riksdagens sida icke då påkallad, vilket

även blev riksdagens beslut.

Utskottet är ense med motionärerna att frågan om ersättning av allmänna

medel för skador, som tillfogats genom brottslig gärning överhuvud,

fått ökad aktualitet genom den tilltagande brottsligheten och då särskilt

genom sådana företeelser såsom rån, överfall, skadegörelser m. m. Starka

skäl kan enligt utskottets mening anföras för att samhället inriktar sina

ansträngningar icke enbart på att bekämpa och förhindra brottslighet utan

också på att hålla dem som blivit oförvållat utsatta därför helt eller delvis

skadeslösa. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har frågan emellertid

mycket stark anknytning till de allmänna skadeståndsrättsliga problemen.

Visserligen ligger den enligt vad utskottet inhämtat utanför de aktuella

arbelsuppgifterna för de förutnämnda båda kommittéerna, men utskottet

vill erinra om att ifrågavarande utredningsarbete är avsett som led

i en planerad allmän reform av skadeståndsrätten. Utskottet får i detta

sammanhang även erinra om att 1952 års riksdag på hemställan av första

lagutskottet (uti. nr 20) hos Kungl. Maj :t anhållit om en förutsättningslös

utredning angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning

för i samband med tillgrepp av motorfordon uppkomna skador. Enligt vad

utskottet erfarit vilar denna utredningsfråga i avvaktan på resultatet av

bilskadeutredningens arbete.

Vid angivna förhållanden kan utskottet icke finna det välbetänkt att riksdagen

beslutar om en ny omfattande utredning kring de skadeståndsrättsliga

problemen. Om sålunda utskottet icke finner förutsättningar f. n. föreligga

för att tillstyrka motionärernas förslag i den form det framställts, anser

utskottet å andra sidan att det bör undersökas huruvida icke den reglering

av ersättningsanspråk, som redan försöksvis har införts när det gäller

skador, vållade av rymlingar m. fl., kan utsträckas till att avse även

andra avgränsade grupper. Det bör enligt utskottets mening överlämnas åt

Kungl. Maj :t att med ledning av erfarenheterna av nämnda verksamhet närmare

överväga denna fråga och för riksdagen framlägga därav föranledda

eventuella förslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 170 och

II: 333, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet

anfört.

Stockholm den 15 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1956

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,

Ohlon, Leander, Näsgård, Gillström, fröken Andersson, herrar Thun, Erik

Svedberg, Axel Andersson, Rikard Svensson, Ivar Nilzon och Jacobsson;

samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Andersson i Malmö, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors,

Andersson i Mölndal, Staxäng, Gustafsson i Skellefteå, Hansson i

Skegrie, Löfroth, Svensson i Stenkyrka, Almgren, Andreasson och Mellqvist.

561711. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:375 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förnyad utredning av frågan om polisväsendets förstatligande. a1 i texten