Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av formerna för en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare.
1956-11-20 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:188, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av formerna för en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
7
Nr 188
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av formerna
för en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande
universitetslärare.
(2:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 421) och den andra inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 513), har hemställts, såvitt här är i fråga, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådant tillägg i direktiven för 1955 års
universitetsutredning att formerna för en praktisk-pedagogisk utbildning av
blivande universitetslärare ägnas särskild prövning.
Till stöd för detta yrkande bär i motionerna anförts huvudsakligen följande.
Den akademiska undervisningens organisationsproblem övervägs f. n. av
universitetsutredningen i syfte att pröva nya möjligheter att erhålla en rationell
studieordning samt motverka tendenserna till hög studieavbrottsfrekvens
och förlängda studietider.
Det är angeläget att utredningen finner en sådan organisationsform av
den akademiska undervisningen att ämnesprofessorerna i största möjliga utsträckning
befrias från elementärundervisningen och att denna övertages av
lärare med licentiat-^och docentkompetens. Avskräckande exempel kan även
från åren efter 1947 års beslut anföras, där en enda ämnesprofessor med
mycket stort studentantal tvingats handleda de studerande så gott som utan
hjälp av biträdande lärare. Denna misshushållning med de mest kvalificerade
lärarbefattningarnas innehavare — som kunnat noteras ej minst vid
fackhögskolorna — måste upphöra.
De pedagogiska formerna för den akademiska undervisningen har efter
hand reformerats. Alltjämt bedrives dock en onormalt stor del av utbildningen
av blivande lärare på magisternivå som föreläsningar utan möjlighet
för de studerande att genom frågor eller diskussion aktivt tillgodogöra
sig universitetslärarnas erfarenhet. Även sedan lärarutbildningen genom de
praktiska lärarkursernas utbyggnad och den första lärarhögskolans tillkomst
fått en mera ändamålsenlig avslutning bör likväl magisterstudierna
mer än hittills inriktas på de blivande lärarnas pedagogiska skolning. Det
förefaller därvid som om de erfarenheter som framkommit i samband med
folkskollärarnas vidareutbildning vid seminarier och universitet, skulle utgöra
en grund för fortsatt verksamhet. Sålunda har t. ex. de ettbetygskurser
i nordiska språk och litteraturhistoria, som innevarande läsår anordnats vid
Stockholms högskola för blivande ämneslärare i modersmålet, fått en form
som i mycket avviker från den traditionella undervisningen i dessa ämnen.
Ett intimt samarbete mellan lärarkårerna i närbesläktade ämnen har härvid
liksom på flera andra håll framtvingats och uteslutande varit av godo.
8
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
Vi vill också fästa uppmärksamheten på att studiet av vuxenpedagogikens
problem inom folkundervisningen på sistone gjorts till föremål för vetenskapligt
studium även i vårt land och att resultaten därifrån bör övervägas
inom de akademiska undervisningsnämnderna.
De särskilda behoven av pedagogisk utbildning för dem som avser att
själva vinna tjänst som universitetslärare på docent- och professorsnivåerna
borde enligt vår mening ha uppmärksammats i direktiven för universitetsutredningen.
Medan samhället kräver pedagogisk specialutbildning för alla
lägre lärarkategorier kan ordinarie universitetslärarbefattningar alltjämt
vinnas utan praktisk lärarerfarenhet. Det vore givetvis felaktigt alt från
professurer och docentbefattningar utestänga sådana eminenta begåvningar
som till äventyrs icke besitter pedagogisk lämplighet. Deras vetenskapliga
kapacitet bör emellertid tillföras universiteten genom inrättande av rena
forskarbefattningar, vilket vi ur andra synpunkter betonat i närmast föregående
avsnitt av detta kapitel.
För vinnande av ordinarie docentur, laboratur, preceptur och professur,
förenad med undervisningsskyldighet, bör fordras att sökande genomgått en
termins praktisk lärarkurs vid lärarhögskolan. Huruvida denna lämpligen
skall inarbetas i studiegången mellan licentiatexamen och doktorsgradens
vinnande eller komma efter nämnda tidpunkt förefaller oss vara en öppen
fråga. Likaså torde det böra ytterligare övervägas huruvida betyg från sådan
lärokurs skall avges och om det i så fall skall utgöra merit för sökande
till ordinarie universitetslärartjänst. Denna praktiska lärarkurs bör utöver
syftet att bibringa blivande universitetslärare grundläggande kunskap i pedagogisk
psykologi samt i vuxenpedagogik även kunna fungera som ett
forum för försök med nya former av akademisk undervisning. Om de i kursen
deltagande licentiaterna eller doktorerna under erfarna handledares
överinseende får leda seminarieövningar och laborationer med övningsgrupper
bestående av studenter från universitet och högskolor bör småningom
en betydande erfarenhetsfond skapas som kan komma den akademiska undervisningen
till godo över hela linjen. Vi föreslår alltså att formerna för
denna praktiska universitetslärarkurs utredes av universitetsutredningen i
nära samråd med kanslersämbetet och lärarhögskolans ledning.
Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden i ärendet av
kanslern för rikets universitet, efter hörande av vederbörande universitetsoch
högskolemyndigheter, och av styrelsen för lärarhögskolan i Stockholm.
Sammanställning av dessa utlåtanden är såsom bilaga fogad vid detta utlåtande
(Bilaga).
Utskottet. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna vill utskottet
understryka angelägenheten av att de kvalificerade akademiska lärarkrafterna
på bästa sätt utnyttjas.
I de avgivna remissyttrandena ha olika uppfattningar kommit till uttryck
beträffande det i motionerna 1:421 och II: 513, såvitt här är i fråga, framställda
yrkandet. Sålunda ha de teologiska och medicinska fakulteterna i
Lund, det större akademiska konsistoriet i Göteborg — under åberopande av
den ståndpunkt de medicinska och filosofiska fakulteterna intagit i ärendet
— och den matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala ställt sig avvisande
till en utredning angående formerna för praktisk-pedagogisk utbild
-
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
9
ning av blivande universitetslärare, medan de övriga akademiska myndigheterna
-—i den mån de tagit ställning till problemet — kanslern för rikets
universitet och styrelsen för lärarhögskolan tillstyrkt utredning i ärendet
eller i varje fall icke haft något att erinra mot att en dylik utredning kommer
till stånd. Vissa av de myndigheter, som ställt sig positiva härtill, ha
emellertid intagit en kritisk ståndpunkt till de i motionerna uppdragna riktlinjerna.
Flera av remissinstanserna ha ansett att spörsmålet angående
praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare redan låge
inom det 1955 års universitetsutredning givna uppdraget.
I likhet med kanslern för rikets universitet, styrelsen för lärarhögskolan
och flertalet av de övriga remissinstanserna finner utskottet motiverat att
den i motionerna I: 421 och II: 513, såvitt här är i fråga, begärda utredningen
kommer till stånd och att de i samband med berörda utbildningsproblem
stående spörsmålen bli förutsättningslöst prövade och allsidigt belysta. Enligt
utskottets mening torde ifrågavarande uppdrag lämpligen böra anförtros
åt 1955 års universitetsutredning. Skulle bedömandet av omförmälda
frågor icke anses redan nu ligga inom ramen för universitetsutredningens
uppdrag, förutsätter utskottet att erforderlig komplettering av direktiven
för utredningen kommer att meddelas.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 421 och
II: 513 — såvitt här är i fråga — anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte låta verkställa utredning i av utskottet angivna avseenden.
Stockholm den 20 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Närvarande: se under utlåtandet nr 192.
10
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
Bilaga
Yttranden
över motionerna 1:421 och II: 513, såvitt de avse praktisk-pedagogisk
utbildning av blivande universitetslärare
Uppsala universitet
Teologiska fakulteten, som icke är övertygad om att de i motionen uppdragna
riktlinjerna utgöra den bästa lösningen av universitetsundervisningens
pedagogiska problem, vill likväl förorda att frågan för prövning överlämnas
till 1955 års universitetsutredning.
Juridiska fakulteten
Fakulteten finner det önskvärt, att akademiska lärare bibringas en viss
pedagogisk träning. Lämpligen torde detta för fakultetens del kunna ske,
såsom också redan förekommer, genom råd och anvisningar av ämnesläraren
eller äldre kolleger. Det kan väl tänkas lämpligt, att något intensifiera
denna handledning, eventuellt genom att härför anlita särskilda, erfarna
handledare. Däremot måste fakulteten finna det innebära ett onödigt
lör att icke säga orimligt tidsslöseri att fordra, att fakultetens lärare skola
hava genomgått en termins praktisk lärarkurs vid lärarhögskolan.
Medicinska fakulteten tillstyrker den föreslagna ändringen i direktiven
för 1955 års universitetsutredning men vill redan nu uttala, att enligt dess
mening det av motionärerna föreslagna kravet på en termins praktisk lärarkurs
\id lärarhögskolan för vinnande av ordinarie lärarbefattning inom medicinsk
fakultet torde leda till orimliga konsekvenser.
Humanistiska sektionen har överlämnat en av professorn Sjöstrand uppgjord
promemoria i ämnet och i huvudsak anslutit sig till vad däri anförts
under betonande av att enligt sektionens mening den föreslagna pedagogiska
utbildningen icke borde förläggas till lärarhögskolan i Stockholm. Av promemorian
inhämtas följande.
I princip synes man böra vara intresserad av förslaget om att vidtaga
åtgärder rörande universitetslärarnas pedagogiska utbildning. Av vikt är
emellertid i detta sammanhang, att forskarbegåvningarna i enlighet med
motionens egen framställning inte blir hindrade, därest de skulle visa sig
sakna pedagogisk fallenhet. I vilken utsträckning särskild utbildning kan
förvandla vissa forskartyper till goda pedagoger, är nämligen ännu inte
undersökt. Ett tillräckligt antal forskarbefattningar (professurer och docenturer)
måste därför uttryckligen garanteras. Även om så blir fallet, torde
det emellertid inte vara möjligt att av blivande akademiska lärare fordra
en termins praktisk lärarkurs vid lärarhögskola. Ty därest denna utbildning
förläggs till tiden före disputationen, innebär en sådan specialiserad
skolning en alltför stor risk för en person, som ännu knappast kan vara
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
11
säker på att lian kominer att verka som universitetslärare. Detsamma gäller
mutatis mutandis för dem, som har disputerat. En docentur innebär ingen
garanti för framtida livsgärning vid universiteten. Vad skall alltså de personer
göra, som genomgått ifrågavarande specialinriktade pedagogiska utbildning:
begära dispens för lektorat eller genomgå en ny utbildning? Båda
alternativen är lika ovälkomna.
Till detta kan läggas, att lärarhögskolorna torde bli alltför engagerade av
sina egentliga uppgifter för att ha möjlighet åtaga sig en ny och sannolikt
ganska betungande sådan. Dessutom torde lärarhögskolorna varken personellt
eller i övrigt ha de möjligheter, som den åsyftade pedagogiska skolningen
förutsätter. Det måste här nämligen komma att gälla inånga gångei
ytterst speciella undervisningsproblem.
Det torde därför vara bättre att i stället tänka sig den blivande universitetslärarens
pedagogiska utbildning förlagd till universiteten. Dessa har pedagogiska
institutioner med sakkunnig personal. Vid universiteten finns i
varje ämne de fackmän, vilkas erfarenheter måste utnyttjas, då man vill
förbättra de blivande universitetslärarnas undervisningsskicklighet. Det
finns vidare ett tillräckligt antal pedagogiska lektorer för att den praktiskpedagogiska
förfarenheten i allmänhet skall vara representerad i mer än
behövlig utsträckning. En successiv utbildning av universitetens amanuensoch
assistentpersonal skulle med dessa resurser vara möjlig att åstadkomma,
därest blott de ekonomiska förutsättningarna för deras utnyttjande
skapas. En sådan utbildning skulle också bli placerad på ett lämpligare
åldersstadium och vid en tidpunkt av studierna, då formbarheten torde vara
större än längre fram. Det finns många pedagogiska olater, som blott är
resultatet av tradition och slentrian. Ju förr man därför ingriper mot dem,
desto lättare inåste det vara att åstadkomma någonting nytt. Den successiva
ubildning, som ovan antytts, kunde säkerligen innehålla vissa för alla gemensamma
synpunkter men därutöver mera speciella och för skilda fakulteter
specifika moment.
Emellertid torde alla hithörande problem böra bli föremål för prövning.
Intet finns därvid att erinra mot, att uppgiften anförtros åt 1955 års universitetsutredning
i samråd med universitetskanslern. Däremot är det onödigt,
att lärarhögskolan inkopplas. I dess ställe synes pedagogisk sakkunskap
från universiteten vid sidan av redan nämnda instanser böra ifrågakorama.
Matematisk-nalurvetenskapliga sektionen
Sektionen vill framhålla, att en effektiv avlastning av elementärundervisningen
från professorerna i regel kräver ökad tillgång på docenter eller biträdande
lärare med docentkompetens, om icke en betänklig sänkning av
undervisningens nivå skall riskeras.
Beträffande motionärernas förslag om genomgång av en termins praktisk
lärarkurs vid lärarhögskolan som obligatorisk fordran för vinnande av
ordinarie docentur, laboratur, preceptur och professur, förenad med undervisningsskyldighet,
måste sektionen däremot ställa sig avvisande. Sektionens
olika läroämnen ha i allmänhet behov av en så specialiserad undervisningsmetodik,
utvecklad under och anpassad för den akademiska undervisningens
speciella behov inom just det ämne undervisningen gäller, att
det synes sektionen föga sannolikt att det vid lärarhögskolan kommer att
finnas handledare med tillräckliga kunskaper inom de olika ämnenas undervisningsmetodik
för att kunna meddela eu lika god undervisning och
handledning som den som nu meddelas vid universitetet i konsten att un
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
dervisa inom sektionens speciella ämnen i form av föreläsningar, seminarieövningar,
laborationer, exkursioner in. in. Sektionen hyser därför allvarliga
farhågor att den föreslagna obligatoriska terminen vid lärarhögskolan
endast skulle bli en meningslös och kostsam försening av de blivande
akademiska lärarnas redan förut långa och dyrbara utbildning. Sektionen
vill dessutom erinra om att på det högre akademiska stadiet den enskilda
undervisningen, anpassad efter varje lärjunges eller lärjungegrupps speciella
forskningsproblem, spelar och måste spela en mycket väsentlig roll,
sannolikt den viktigaste i hela universitetsundervisningen, och att denna enskilda
undervisning kräver icke endast sakliga utan även pedagogiska kvalifikationer
av helt annat slag än de som torde kunna förvärvas vid en
lärarhögskolas mera schablonmässigt pedagogiska utbildning. Man får ej
bortse från att universitetsundervisningen bär en helt annan karaktär än
skolundervisningen. Vidare måste man fråga sig hur den studerande skall
kunna på det stadium, som här avses, förutse, huruvida han kommer alt
ägna sig åt akademisk lärarverksamhet. Att avbryta avhandlingsarbetet en
termin för den föreslagna pedagogiska utbildningen är uppenbart olämpligt.
Att förlägga utbildningen till tiden efter disputationen kommer att innebära
försening av anställning som docent.
På grund av vad ovan anförts måste sektionen bestämt avstyrka förslaget
om en termin vid lärarhögskolan som obligatoriskt villkor för vinnande av
akademisk lärarbefattning.
Då sålunda enligt sektionens mening behovet av praktisk-pedagogisk utbildning
av universitetslärare bäst tillgodoses av universiteten själva, finner
sektionen det i motionen äskade tillägget till direktiven för 1955 års
universitetssakkunniga icke vara erforderligt.
Större akademiska konsistoriet hänvisar till vad vederbörande fakulteter
och sektioner anfört.
Lunds universitet
Teologiska fakulteten
Den i riksdagsmotionerna föreslagna ordningen betecknar ett bestämt avsteg
från hittillsvarande praxis, eftersom i varje fall beträffande professur
enhgt gallande universitetsstatuter enbart graden av vetenskaplig skicklighet
är befordringsgrund. Fakulteten har för sin del icke funnit någon olägenhet
ur pedagogisk synpunkt förknippad med denna ordning.
De krav på lärarskicldighet, som nu ställas på personer, som önska föroidnande
som docent, ha visat sig fullt tillräckliga. Erfarenheten av nu gällande
ordning ger därför icke fakulteten anledning att för framtiden önska
pedagogisk specialutbildning av sina lärarkrafter, i synnerhet som denna
skulle ytterligare förlänga en redan nu lång utbildning.
Juridiska fakulteten
Fakulteten finner det tvivelaktigt, huruvida en pedagogisk specialutbildning
av det slag, som i motionerna föreslås och som i första hand avser att
utbilda för undervisning av barn och ungdom, skulle vara behövlig för lärare
inom juridiska fakulteten.
Fakulteten finner det emellertid icke omotiverat, om i den pågående universitetsutredningen
även problemet om akademiska lärares utbildning i
vuxenundervisningens metodik bleve föremål för en förutsättningslös provning.
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 105(1
13
Medicinska fakulteten
Fakulteten har icke blivit övertygad om motionärernas åsikt att för vinnande
av ordinarie befattning som docent, laborator, preceptor eller professor
bör fordras, att sökande genomgått en termins lärarkurs vid lärarhögskola.
Redan nu gällande bestämmelser medgiva möjlighet att ålägga
sökande till ifrågavarande befattningar att undergå lärarprov, genom vilka
de ha att styrka sin förmåga att meddela undervisning. Ett obligatoriskt krav
på en termins pedagogisk utbildning skulle, såvitt fakulteten finner, onödigtvis
förlänga studierna ntan att de garantier i fråga om lärarskicklighet, som
motionärerna åsyfta, därigenom lämnas.
Fakulteten får i anledning härav framhålla, att den icke finner något behov
av i motionen avsedd utredning föreligga för befattningar tillhörande fakulteten.
Humanistiska sektionen
Rörande behovet av pedagogisk utbildning för dem, som avse att vinna
tjänst som universitetslärare på docent- och professorsnivåerna vill sektionen
hänvisa till universitetsstatuternas stadganden om lärarprov, varigenom
sökande av docent-, preceptors- (och motsvarande) och professorsbefattning
har att dokumentera sin förmåga att meddela vetenskaplig undervisning.
Sektionen vill även framhålla, att den i yttranden den 30 november 1951
och den 10 september 1954 kraftigt understrukit, att vissa sidor av undervisningsskicklighet,
som ej alltid eller sällan kommer fram vid lärarprov,
såsom förmågan att handleda studenterna och stimulera dem till självständiga
studier, skickligt ledande av seminarieövningar etc. bör starkare än tidigare
varit fallet framhävas som merit för sökande.
Sektionen anser liksom motionärerna, att pedagogisk utbildning är nödvändig
för universitetslärare, men ifrågasätter starkt, om denna utbildning
kan vinnas på den av motionärerna föreslagna vägen. Den akademiska undervisningen
är i allt väsentligt så särpräglad och artskild från vanlig skolundervisning,
att lärarhögskolans lärare med största sannolikhet endast i
undantagsfall torde ha nödiga teoretiska och praktiska förutsättningar att
handha de blivande universitetslärarnas pedagogiska skolning. Det bör enligt
sektionens mening utredas, i vad mån och på vad sätt utbildningen kan
ske ändamålsenligare och för såväl det allmänna som den enskilde billigare
genom att den förlägges till universiteten dels för de enskilda ämnena i anslutning
till seminarier och institutioner ävensom genom utbyggnad av ämneskonferenserna
inför universitetskanslern, dels gemensamt. En sådan anordning
torde verksamt bidraga till skapande av nya former av akademisk
undervisning.
Sektionen vill även framhålla, att motionärerna, när de »fästa uppmärksamheten
på att studiet av vuxenpedagogikens problem inom folkundervisningen
på sistone gjorts till förmål för vetenskapligt studium även i vårt
land och att resultaten därifrån böra övervägas inom de akademiska undervisningsnämnderna»,
tydligen inte tillräckligt beaktat de fundamentala skillnaderna
mellan deltagarna i folkundervisningens studiecirklar och studenter
å ena sidan samt mycket elementär undervisning och vetenskaplig undervisning
å den andra. För (ivrigt ger ett närmare studium av såväl den
svenska som den utländska litteraturen i vuxenpedagogik klart vid handen,
att undersökningarna på detta relativt nya forskningsområde anmärkningsvärt
ofta inte fylla strängt vetenskapliga krav och alt deras resultat äro
osäkra och utan större betydelse i detta sammanhang, eftersom de inte synas
tillföra den akademiska undervisningen något nytt av större värde.
14
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
Enligt motionärernas åsikt bör »praktisk lärarkurs för blivande universitetslärare»
även bibringa »grundläggande kunskap i pedagogisk psykologi».
I och för sig måste sådan kunskap anses vara av icke ringa värde för
akademiska lärare. Men inom filosofiska fakulteten har flertalet av dessa
avlagt filosofisk ämbetsexamen och därför måst studera pedagogisk psykologi.
Litteraturkursen för lägsta betyget i examensämnet pedagogik innehåller
för närvarande mera pedagogisk psykologi än kursen teoretisk pedagogik
vid lärarhögskolan enligt av riksdagen godkänt förslag till dennas utformning.
Vid sådant förhållande skulle blivande universitetslärare, som avlagt
filosofisk ämbetsexamen, inte heller få lära något mera väsentligt nytt
i pedagogisk psykologi under praktisk lärarkurs vid lärarhögskolan.
Under hänvisning till vad ovan anförts förordar sektionen utredning av
möjligheterna för pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare med
beaktande av här anförda synpunkter.
Matematisk-naturvctenskapliga sektionen instämmer i de av juridiska fakulteten
i ärendet framförda synpunkterna.
Större akademiska konsistoriet
Konsistoriet finner enligt hittillsvarande erfarenhet att den undervisning
som meddelas av universitetets lärare av skilda kategorier i stort sett fyller
skäliga anspråk ur pedagogisk synpunkt. Det är emellertid möjligt att i någon
utsträckning en ökad effektivitet av undervisningen skulle kunna uppnås
om blivande eller nytillträdande lärare erhölle särskild utbildning eller
handledning såsom undervisare vid vetenskapliga studier, utöver vad nu i
många fall förekommer. Härvid bör framhållas, att den metodik som utvecklats
för undervisning av barn och ungdom eller för undervisning av
vuxna inom folkbildningsarbetet icke lämpligen kan användas vid akademisk
undervisning, som avser handledning vid självständiga vetenskapliga
studier. Såväl för att säkerställa denna karaktär av en eventuell utbildning
av universitetslärare som av kostnadsskäl bör sådan utbildning, om den anses
nödig, äga rum vid universitetet.
Konsistoriet anser lämpligt att en förutsättningslös utredning kommer
till stånd genom 1955 års universitetsutredning eller annat därför kvalificerat
organ.
Göteborgs universitet
Medicinska fakulteten
Fakulteten vill kraftigt framhålla, att det föreligger en avsevärd principiell
skillnad i arbetsuppgifter mellan å ena sidan lärare vid skolor syftande
till en elementär utbildning upp till studentexamen och liknande och å
andra sidan universitetslärare. Den högre skolutbildning, som leder till studentexamen
är en förberedelse för det självständiga arbete, som man nödvändigtvis
måste kräva av universitetsstudenten. I motsats till skolans lärare
varken kan eller bör universitetsläraren utöva daglig övervakning och
kontroll av studierna, icke heller skall han leda eleven steg för steg, klass
för klass fram till en åsyftad slutexamen. För universitetsstudenten ersättes
den kunskapsförmedlande läraren i hög grad av facklitteraturen — det må
nu gälla vetenskapliga läroböcker, specialarbeten eller facktidskrifter.
Universitetsläraren är en rådgivare och handledare vid studentens självstudier
och utövar genom tentamina kontroll av hans kunskaper. Detta är
en viktig del av universitetslärarens arbete, men hans främsta uppgift lig
-
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
15
ger på ett annat plan. Det väsentliga och enda verkligt nödvändiga är att
universitetsläraren utgör den personliga och omedelbara kontakten mellan
studenten och den vetenskapsgren han representerar. 1 sin dagliga gärning
på seminarier, i bibliotek, i laboratorier, på institutioner och kliniker levandegör
han sitt specialämne; en universitetslärare är eu vetenskapsman, som
i sitt vetenskapliga arbete är omgiven av studenter.
I den akademiska undervisning, som på så sätt bedrives, deltaga också de
vetenskapsidkare, som arbeta på sin högre utbildning. Det torde vara ytterst
sällsynt, att en person, kompetent att söka docentur, icke redan tidigare varit
aktivt engagerad i den akademiska undervisningen vid kurser, seminarier,
laboratorier eller kliniker.
Den föreläsningsverksamhet och annan direkt undervisning, som interfolierar
och stöder den egentliga akademiska handledningen, har sitt största
värde icke i kunskapsförmedling utan däri, att den bidrager till att presentera
den enskilde forskaren och hans särskilda sätt att uppleva och behandla
sin specialitet. Detta innebär en pedagogisk verksamhet, som icke alltid
följer de regler, som anses eftersträvandsvärda i skolundervisning för barn
eller vuxna. I gengäld erbjudas universitetsstudenterna en rik variation av
olika forskarpersonligheters individuella framställning av sina forskningsområden
och fackämnen, deras eget sätt att nalkas vetenskapliga problem
och deras egen uppfattning av vad som är centralt och perifert. Självfallet
förutsätter en sådan akademisk undervisning, att studenten i viss mån kan
tänka själv — hittills har det ju också varit meningen.
Om man också måste förutsätta mycket stora olikheter mellan skilda universitetslärares
verksamhetsformer, är det dock en gemensam fordran som
är helt ofrånkomlig: universitetsläraren måste vara vetenskapsman, endast
i denna egenskap kan han vara kontaktman mellan studenterna och vetenskapen.
Denna egenskap förvärvas icke vid någon lärarhögskola utan i det
vetenskapliga arbetet.
Vid universiteten ha alltid funnits några lärare med klena utförsgåvor.
Det har också funnits lysande vältalare och prominenta undervisare långt
innan någon funnit på termen »vuxenpedagogik». Fakulteten tror icke att
proportionen mindre goda och lysande lärare kommer att ändras genom någon
termins lärarhögskoleutbildning.
Med hänvisning till vad som ovan anförts beträffande den principiella
olikheten mellan en akademisk lärare och en lärare på skolstadiet finner
fakulteten, att kravet på lärarhögskolekurs som kompetensvillkor för docent-
och högre befattning är icke blott onödigt utan direkt olämpligt, bl. a.
därför att det skulle medföra en förlängning av utbildningstiden till förfång
för vetenskaplig verksamhet. Den allra största olägenheten med förslaget
ligger däri att ett dylikt krav utan tvekan skulle avhålla dugliga forskare att
över huvud taget söka akademisk lärarbefattning. Den vetenskapliga eliten
skulle i stället söka sig till rena forskningstjänster och till laboratorier, institutioner
och kliniker utanför universiteten. Inte minst i fråga om medicinska
ämnesområden är det verklighetsfrämmande att tänka sig, att forskare
skulle lämna institutioner och kliniker för att genomgå eu lärarkurs.
Fakulteten finner, att universitetsundervisningens förbättring är beroende
av eu effeklivisering och utökning av de vetenskapliga resurserna och
icke av pedagogiska kurser för vetenskapsmän. Fakulteten ställer sig därför
avvisande till förslaget om särskild prövning av formerna för en praktisk-pedagogisk
utbildning av blivande universitetslärare.
16
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
Filosofiska fakulteten
Fakulteten vill livligt instämma i motionärernas uttalande, att misshushållning
med kvalificerade akademiska lärarkrafter måste upphöra. Det enda
och självklara botemedlet är inrättande av erforderligt antal nya lärarbefattningar
av de kategorier, som i skilda ämnen kunna anses erforderliga.
Fakulteten kan emellertid ej förbehållslöst dela motionärernas uppfattning
om angelägenheten av att ämnesprofessorerna i största möjliga utsträckning
befrias från elementärundervisningen. Vid vissa högskolor, inom vissa fakulteter
och inom vissa undervisningsämnen kan detta vara ett angeläget
önskemål, men som en generell regel gäller det ingalunda. Inom de humanistiska
disciplinerna råder i allmänhet det förhållandet, att professorerna
i första hand tagas i anspråk för den mest kvalificerade undervisningen,
d. v. s. på forskarstadiet, men att de både av hänsyn till undervisning och
till forskarrekrytering böra ha kontakt med undervisningen för lägre examina.
I 1945 års universitetsberednings betänkande II (SOU 1946:81) ha de
akademiska undervisningsformerna varit föremål för utredning. I likhet
med naturvetenskapliga forskningskommittén kom universitetsberedningen
fram till ståndpunkten, att de akademiska lärarna böra tillerkännas största
möjliga frihet vid valet av pedagogiska metoder. Det visade sig icke möjligt
att göra generella, för alla fakulteter och ämnen giltiga rekommendationer
beträffande undervisningsformerna. De undersökningar, som 1955 års universitetsutredning,
enligt vad fakulteten har sig bekant, för närvarande bedriver
rörande undervisningsbehovet i olika ämnen, komma säkerligen att
giva liknande resultat. Det vore med hänsyn härtill synnerligen olyckligt,
om universitetslärarna skulle åläggas att i något avseende följa ensartade
riktlinjer i sin undervisning.
Beträffande motionärernas förslag, att blivande universitetslärare böra
åläggas genomgå praktisk lärarkurs vid lärarhögskolan, nödgas fakulteten
konstatera, att förslaget vittnar om en anmärkningsvärd brist på kännedom
om elementära fakta rörande såväl lärarhögskolans tilltänkta uppgifter och
organisation som universitetsundervisningens arbetsvillkor. Lärarhögskolan
kommer icke att i något avseende vara utrustad för annan pedagogisk handledning
än sådan, som avser skolundervisning. Vad beträffar den akademiska
undervisningen, ligger det i dess natur, att den oavlåtligt måste experimentera
med sådana former, som äro bäst ägnade att skänka orientering
om vetenskapens nuläge i skilda discipliner. Den undervisning, som officiellt
bokföres som föreläsningar, seminarieövningar, kurser in. in., företer
* ''elhgheten vitt skiftande former i olika ämnen. Härav följer, att ingen
kan äga kompetens att organisera universitetsundervisning i en vetenskap
utan att själv vara aktiv forskare på hög nivå inom denna vetenskap. Den
pedagogiska forskningens målsmän torde också med bestämdhet avvisa tanken,
att de skulle kunna övertaga ansvaret för utformningen av vetenskaplig
undervisning inom någon annan disciplin än sin egen. Beträffande utbildningen
av läroverkslärare vid de filosofiska fakulteterna fastslog 1945
ars universitetsberedning såsom oomtvistligt, att de fria universitetsstudierna
äro den utbildningsform, som är bäst ägnad att skapa självständiga,
kringsynta och kulturellt givande lärare. Fakulteten delar helt denna uppfattning,
som aven nyligen rönt oreserverad anslutning från dess studenters
studierad. De av motionärerna nämnda ettbctygskurserna i nordiska språk
och htteraturhistoria vid Stockholms högskola äro tillkomna för att i nuvars.
I\<fc bristsituation på kortast möjliga tid ge blivande modersmålslärare en
nodtorltig utbildning och kunna alltså icke tjäna som mönster för akademisk
undervisning.
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
17
Med hänsyn dels till att de akademiska undervisningsformerna för ej
länge sedan utretts och för närvarande äro föremål för utredning, dels ock
till att motionärernas tankar och förslag i ärendet förefalla i förvånande
grad oöverlagda och oinitierade, avstyrker fakulteten med bestämdhet motionerna
i här berörda avsnitt.
Större akademiska konsistoriet åberopar innehållet i de av medicinska och
filosofiska fakulteterna avgivna yttrandena.
Karolinska institutet
I motionen framhålles allmänt betydelsen av att ämnesprofessorerna avlastas
i största möjliga utsträckning från elementärundervisning och att
denna lägges på lärare med licentiat- och docentkompetens. Häri instämmer
lärarkollegiet vid karolinska institutet principiellt. Detta är en fråga om
proportionen mellan antalet lärare och studenter, vilken i vårt land ej är
lyckligt avvägd. De akademiska lärarnas antal är för litet i förhållande till
studenternas. Kollegiet finner det angeläget, att denna viktiga fråga beaktas
av den nuvarande universitetsutredningen.
Motionärerna finna, att i direktiven för universitetsutredningen behovet
av pedagogisk undervisning för dem, som avse att vinna tjänst som universitetslärare
i docent- och professorsnivåerna, icke beaktats. De hemställa
därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om sådant tillägg
i direktiven för de år 1955 utsedda universitetssakkunniga att formerna för
en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare ägnas särskild
prövning. Vid karolinska institutet har behovet av pedagogisk undervisning
varit kännbart. Det visar sig exempelvis vid lärarprov för docentur
att elementära pedagogiska krav ej alltid uppfyllas på grund av att vederbörande
icke har lärarvana. Det skulle vara av stort väi''de om en undervisning
för docenter, biträdande lärare och amanuenser, som ha att handleda
studenter, kunde organiseras. Vid institutet kunde detta ske genom en årligen
upprepad frivillig kurs som borde vara främst praktiskt-pedagogiskt
inriktad och innefatta t. ex. talteknik, demonstrationsövningar och systematisk
disposition av en framställning för att göra den pedagogiskt effektiv
för det avsedda auditoriet.
Lärarkollegiet vill, med hänvisning till vad ovan anförts, varmt tillstyrka
bifall till det i motionen ställda yrkandet.
Stockholms högskola
Rektorsämbetet vid högskolan ser med stor glädje det intresse för universiteten
och högskolorna, varom motionen här vittne, ett intresse som
aven särskilt inriktats på Stockholms högskola och dess aktuella problem.
Den under det remitterade avsnittet av motionen behandlade frågan, nämligen
den akademiska undervisningen, tillhör de mest belydelsefulla inom
universiteten. Det torde icke behöva särskilt framhållas att de pedagogiska
problem som äro förknippade med den akademiska undervisningen ingalunda
varit bortglömda eller försummade inom universiteten och högskolorna
hittills. Bristen på lärare och kursanslag har emellertid i många fall
lagt hinder i vägen för att pröva undervisning i andra former än de gängse.
När eu professor ensam har att svara för undervisning och utbildning av
många tiotal, för att icke säga hundratal av studenter på olika stadier har
det givetvis icke varit möjligt för honom att ge alla dessa en sådan undervisning
som skulle ha varit den mest ändamålsenliga. Under de allra senaste
2 liihang till riksdagens protokoll 1956. G samt. Nr 187_192
18
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
åren har emellertid rikligare anslag stått till förfogande, och då har även
exempelvis gruppundervisning för smärre grupper och med anlitande av
yngre lärare organiserats i åtskilliga ämnen, exempelvis 1-betygskurserna i
nordiska språk och litteraturhistoria, vilka berörts i motionerna. Härvidlag
har i viss mån kontakt hållits med universitetsulredningen, och rektorsämbetet
har varit av den uppfattningen att de vittsyftande direktiv som lämnats
utredningen även inkluderat en förutsättningslös utredning av de rent
praktisk-pedagogiska spörsmålen. Skulle emellertid ett förtydligande på
denna punkt anses erforderligt vill rektorsämbetet givetvis tillstyrka att de
i motionen påyrkade direktiven även ges.
Tandläkarhögskolan i Stockholm
Lärarkollegiet vid högskolan får erinra därom, att kollegiet vid olika tillfällen
fäst uppmärksamheten vid att professorerna, ej minst vid fackhögskolorna,
i största möjliga utsträckning borde befrias från den elementära
undervisningen och i stället få använda sin tid till sammanfattande föreläsningsserier,
seminarieledning, forskningsundervisning och egen forskning.
Vad därefter angår de pedagogiska formerna för undervisningen innebär
den nu vid högskolan tillämpade studieplanen, att den äldre föreläsningsmetodiken
i stor omfattning ersatts med seminarieundervisning, laboratoriedemonstrationer
med tests samt kliniska journalstudier.
Vidkommande slutligen särskilt pedagogisk utbildning under en termin
vid lärarhögskolan för blivande akademiska lärare, vilken även skulle fungera
som forum för försök med nya former för fackhögskolornas undervisning,
finner lärarkollegiet förslaget härom intresseväckande.
Tandläkarhögskolan i Malmö
Lärarkollegiet vid högskolan finner motionens förslag om pedagogisk utbildning
för universitets- och högskolelärare på docent- och professorsnivåerna
beaktansvärt. Förutom att en fast form för lärarmeritering härigenom
kunde ges skulle också de i motionen påpekade möjligheterna till rationalisering
och utveckling av undervisningsformerna kunna vinnas. Den nuvarande
bristfälliga lärarmeriteringen för fackskolelärare skulle kunna ersättas
med en ordnad utbildningsgång.
Lärarkollegiet vill sålunda för sin del understryka värdet av de i motionen
föreslagna åtgärderna.
Kanslern för r i k et s universitet
Enligt min mening synes med de vittsyftande direktiv, som lämnats 1955
års universitetsutredning, hinder icke böra möta för utredningen att jämväl
till prövning upptaga de i motionerna I: 421 och II: 513, såvitt här är i
fråga, berörda spörsmålen angående praktisk-pedagogisk utbildning av blivande
universitetslärare. Skulle det likväl befinnas att dessa frågor falla
utanför utredningens uppdrag har jag icke något att erinra mot att direktiven
kompletteras på denna punkt, då det synes mig vara av värde att få
frågorna förutsättningslöst prövade och allsidigt belysta. .lag anser mig dock
böra redan på ärendets nuvarande ståndpunkt bestämt hävda att lärarhögskolan
icke synes mig lämpad att omhänderha ifrågavarande mycket speciella
undervisningsproblem. Skulle en praktisk-pedagogisk utbildning av
ifrågasatt slag befinnas erforderlig torde den enligt min mening höra äga
rum vid vederbörande lärosäte.
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1956
19
Lärarhögskolan i Stockholm
Styrelsen för lärarhögskolan delar motionärernas uppfattning, att åt formerna
för den akademiska undervisningen bör ägnas avsevärt större uppmärksamhet
än som hittills skett. Utan tvivel kan också åtskilliga brister
i denna undervisning föras tillbaka på otillräcklig pedagogisk skolning hos
en del universitetslärare. Samtidigt måste emellertid styrelsen framhålla svårigheterna
att ordna lämplig pedagogisk utbildning med sikte på så mångskiftande
förhållanden, som här måste inställa sig. Undervisningsmetoderna
blir ju väsentligt olika inom olika ämnesgrupper och kan även inom samma
ämne växla betydligt alltefter undervisningens speciella ändamål. Vissa
grundläggande kunskaper i pedagogisk psykologi med särskild inriktning
på vuxenpedagogik torde visserligen vara betydelsefulla för alla blivande
universitetslärare. Utan alltför stora svårigheter torde också kortare kurser
häri kunna komma till stånd vid de olika universiteten och högskolorna,
eventuellt genom medverkan av den kursverksamhet som är knuten till vederbörande
universitet eller högskola. Långt svårare måste det vara att tillgodose
önskemål om undervisningsövningar på universitetsstadiet. I varje
fall skulle anordningar därför kräva resurser av helt annan omfattning än
som står till förfogande för lärarhögskolan i Stockholm. Styrelsen anser sig
sålunda inte kunna biträda förslaget, att för vinnande av ordinarie akademisk
lärartjänst, förenad med undervisningsskyldighet, bör fordras att sökande
genomgått en termins praktisk lärarkurs vid lärarhögskolan, över huvud
taget torde böra noggrant uppmärksammas, att om en viss pedagogisk
utbildning skall göras obligatorisk för universitetstjänst, detta förutsätter
möjligheter att genomföra utbildningen så ändamålsenligt, att den inte kommer
att uppfattas som onödig tidsspillan.
Om styrelsen sålunda inte utan reservationer kan ansluta sig till av motionärerna
framförda detalj förslag, i vad de avser lärarhögskolan, finner styrelsen
fortsatt utredning av frågorna om pedagogisk skolning för blivande
universitetslärare väl motiverad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:385 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning av formerna för en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare. a1 i texten