Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste länen.
1956-11-20 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:197, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste länen.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
1
Nr 197
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för att
stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i
de fyra nordligaste länen.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh (I: 227) och den andra inom andra kammaren av herr
Agerberg in. fl. (II: 636), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till åtgärder i syfte att eliminera
bristen på och stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i
de fyra nordligaste länen.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 636 följande.
Det är ett allmänt känt faktum att Norrland — varmed här och i fortsättningen
främst avses de fyra nordligaste länen — lider en skriande brist
på sådan arbetskraft, som för att fullgöra sina tjänster måste ha genomgått
en mera kvalificerad utbildning. För att belysa detta är det tillräckligt
att återge några uppgifter som hämtats ur en av Sveriges akademikers centralorganisation
gjord sammanställning rörande bristen på akademiskt utbildad
arbetskraft i Norrland.
Den 15 november 1953 var 38 procent av underläkartjänsterna vid lasarett
och sjukhus i Norrland vakanta, medan motsvarande för övriga landet
endast var 12 procent. 52 procent av de vakanta tjänsterna i Norrland uppehölls
av vikarier utan allmän behörighet, medan endast 27 procent av vakanserna
i övriga landet hade innehavare utan sådan behörighet.
Av totala antalet tjänster i folktandvården i Norrland var den 1 december
1954 10 procent helt utan innehavare och 46 procent besatta med utländska
tandläkare, medan motsvarande siffror för övriga landet var 8 procent respektive
33 procent. I de fyra nordligaste länen utgjorde antalet läkare 4,3
och antalet tandläkare 2,9 per 10 000 invånare, medan motsvarande siffror
för landet i övrigt var 8,0 respektive 5,6 d. v. s. nära nog dubbelt så mycket.
För att åstadkomma balans mellan Norrland och övriga landet är det
icke tillräckligt att täcka den aktuella bristen av innehavare av redan inrättade
tjänster. Härför fordras även att ett flertal nya tjänster skapas i
Norrland ävensom att antalet privatpraktiserande läkare ökas. Först då
kan samma service erbjudas som söderut och arbetsförhållandena för befattningshavarna
bli någorlunda lika.
Bristen på läroverkslärare var höstterminen 1953 tre gånger så stor i
Norrland som i övriga landet. Denna brist torde senare ha avsevärt skärpts,
särskilt vid de läroverk som under senare år förstatligats. Ett par av dessa
läroverk saknar sålunda ordinarie lektorer. För att ytterligare belysa situationen
kan nämnas att Sollefteå läroverk, som för ett par år sedan var väl
utrustat med lektorer, i dag har allenast en lektor, vilken därtill åtnjuter
tjänstledighet.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 0 saml. Nr 197
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
Av de folkskollärare utan akademisk utbildning, som höstterminen 1951!
liade heltidstjänstgöring vid rikets läroverk, föll 41 procent på Norrlands
del. 29 procent av de i respektive ämnen icke undervisningskompetenta
teologie eller filosofie studerandena kom på Norrlands del. En jämförelse
mellan lärarbristen höstterminen 1950 och 1954 visar att denna förvärrats
i samtliga skolformer.
Bristen på civilingenjörer i statlig tjänst har kommit till uttryck dels
i att vissa tjänster varit synnerligen svåra att besätta, dels i att kompetenskraven
måst sänkas. Rekryteringsproblemen synes vara störst inom televerket.
Genom en mer eller mindre uttrycklig tvångsdirigering av befattningshavare
inom statens järnvägar och även i viss mån inom lantmäteristaten
förebygges en ojämn bristfördelning i dessa verk. Ett annat undantag
utgör statens vattenfallsverk, som för närvarande tycks kunna rekrytera
kompetent personal till icke centrala norrlandstjänster. Detta synes till
största delen bero på att detta verk på ett tillfredsställande sätt ordnar bostadsfrågan
åt sina anställda, vilket illustrerar den effekt denna enda förmån
kan få.
Även i de fall då ingen uppenbar brist förefunnits har Norrland haft problem
med rekryteringen av kvalificerad arbetskraft. Genomgående har antalet
sökande till tjänster varit mindre med begränsade urvalsmöjligheter
som följd. Medelåldern på de sökande har i allmänhet varit låg, och man
har betraktat norrlandstjänster som en möjlighet att skaffa sig yrkesrutin
och erfarenhet för att få större konkurrensmöjligheter för tjänster
söderöver. Norrland betraktas icke sällan som ett genomgångsland.
Enligt upplysningar från ett antal norrländska storindustrier synes dessa
ha tagit konsekvenserna av rekryteringssvårigheterna och anpassat löner
och andra förmåner därefter, varigenom brist inom den privata sektorn
inte på samma sätt förekommer som inom den statliga.
I diskussionen om orsakerna till Norrlands svårigheter att attrahera
kvalificerad arbetskraft har i de flesta fall en del speciella trivselfaktorer
tillmätts stor vikt, t. ex. det hårda klimatet, de långa avstånden och isoleringen,
bristande tillgång till kulturella anordningar in. m.
Viktigt i detta sammanhang är att flertalet befattningar är mera arbetstyngda
och krävande än motsvarande söderöver. Vid dimensioneringen av
arbetsuppgifterna har alltför liten hänsyn tagits till de speciella förhållandena
i Norrland. För närvarande synes en stor del av avflyttningen därifrån
bero på att man inte orkar fortsätta på samma tjänst. Svårigheter att fä
vikarier medför ibland att semestrarna inte kan utnyttjas.
En av de väsentligaste bakomliggande faktorerna är nog att söka i förhållandet
att Norrland inte i tillräcklig grad är självförsörjande vad beträffar
akademisk arbetskraft. Alltför få norrlänningar skaffar sig en akademisk
utbildning, och behovet av akademiker måste därför täckas av personer
som är uppvuxna och utbildade i sydligare trakter. Dessa känner sig
helt naturligt isolerade genom de stora avstånden från anhöriga och utbildningscentra
och söker sig därför ofta tillbaka söderöver.
Situationen i Norrland kan tillspetsat sammanfattas så, att när det är
överskott på kvalificerad arbetskraft i övriga Sverige har Norrland inte
några problem. När det är tillräckligt med kvalificerad arbetskraft söderöver
har Norrland svårt att få kompetent personal, och när det är brist i
mellersta och södra Sverige hotar katastrof i Norrland.
Det är i och för sig mycket otillfredsställande om en tjänst i Norrland
skall uppfattas som mindre kvalificerande eller en förflyttning dit sker pa
grund av order eller tvång. Detta leder lätt till att Norrland riskerar att
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
3
för viktiga tjänster få mindre kvalificerade eller att högt kvalificerade endast
upprätthåller tjänsten under en begränsad tid.
I det långa loppet kan inte dessa förhållanden få vara rådande. Åtgärder
bör vidtagas som säkerställer att Norrlands behov av kvalificerad arbetskraft
tillgodoses i samma utsträckning som i övriga delar av landet. Rekryteringsproblemet
måste dock lösas utan tillgripande av tvångsanstalter.
Åtgärderna bör i stället vara av stimulerande karaktär.
För närvarande finns ingen för Norrland speciell dirigering av arbetskraft,
utom i de fall där en dirigering gäller hela landet. I inget av dessa
synes för övrigt dirigeringen ha tillkommit i syfte att i första hand lösa
Norrlands problem. De yrkeskategorier, som mer eller mindre tvångsdirigeras,
är farmaceuter, vilkas placering under det första tjänstgöringsåret
avgöres av Apotekarsocieteten och Farmaceutförbundet i samarbete, samt
vissa lantmätare och tjänstemän inom statens järnvägar, där placeringen
avgöres av respektive statliga verk. Även inom försvaret kan en viss tvångsplacering
förekomma.
På vissa områden har redan stimulerande åtgärder vidtagits från det
allmännas sida. 1950 års riksdag beslöt sålunda en avlöningsförstärkning åt
sinnessjukhusläkare i Norrland med 5 004 kronor, 4 008 kronor samt 3 000
kronor åt respektive chefsläkare, l:e läkare och 2:e läkare. Därvid framhöll
departementschefen (prop. nr 100), att de avsedda inkomsthöjningarna
för dessa läkare icke rimligen får tagas till intäkt för krav på inkomsthöjningar
jämväl för annan läkarpersonal. Motiveringen för tillägget var huvudsakligen
rekryteringssvårigheterna. Ett yrkande om ett lönetillägg för
provinsialläkare avvisades i 1951 års statsverksproposition. Farmaceuter,
tjänstgörande i Norrland, åtnjuter ett tillägg på 10 procent av grundlönen
och därjämte ett kallortstillägg av varierande storlek. Häradshövdingarna
är lönegrupperade efter domsagans storlek, varvid dock vissa befattningar
i Norrland placerats högre än vad som enbart motiverats av storleken på
domsagan.
Intressant i detta sammanhang är att norrlandsstäder i ett flertal fall
genom rekryteringssvårigheterna till de kommunala tjänsterna varit tvingade
att frångå Svenska stadsförbundets rekommendationer om lönesättning
och erbjudit högre löner för att tillförsäkra sig fullgod arbetskraft.
En effektiv åtgärd för att på kortaste tid förbättra rekryteringen vore
givetvis en löneförbättring för de norrländska befattningshavarna. Det har
sålunda konstaterats, att kommuner och enskilda företag lyckats lösa sitt
arbetsproblem genom att höja lönerna. Problemet om provisoriskt lönetilllägg
åt norrlandslärare med akademisk utbildning har länge diskuterats.
Redan 1940 ifrågasatte skolöverstyrelsen om inte en högre löneklassplacering
för norrlandslärare vore motiverad. Majoriteten av läroverkens så kallade
krisutredning avstod från att framlägga förslag om avlöningsförstärkning
med huvudsaklig motivering »att ett betydande antal skolor i den
övriga delen av landet skulle ställas inför mycket svårbemästrade rekrvteringsproblem».
Övre Norrlands rektorsförening kritiserade skarpt utredningens uppfattning
och hänvisade till en tidigare gjord framställning om lönetillägg för
lärarna i Norrland. Läroverkslärarnas riksförbund föreslog ett lönetillägg
åt lektorer med 4 000 kronor och åt adjunkter med 3 000 kronor, utgående
generellt till alla lärare i Norrland. Statskontoret däremot anslöt sig till
utredningens uppfattning och likaså statens lönenämnd, vilken dessutom
förordade eu tillfällig sänkning av kompetenskraven framför ett lönetillägg,
delta med tanke på tilläggets konsekvenser i form av krav från andra grupper
på likartade förmåner. För närvarande är adjunkterna i Norrland i
4
Statsutskottets utlåtande nr 197 ur 1956
större utsträckning än söderöver placerade i lönegrad 29, vilket till en viss
del beror på inrättandet av de s. k. bristtjänsterna. Budgetåret 1954/55
var 78 procent av adjunkterna i Norrland placerade i lönegrad 29 inen endast
64 procent i övriga landet.
Med vissa provinsialläkartjänster förenas för närvarande förmånen att
räkna dubbla tjänstår. Detta var ursprungligen tänkt att enbart gälla vid
första transport till annan tjänst, men en tendens har gjort sig märkbar att
vederbörande fått räkna dessa tjänstår även vid senare transport. De flesta
av de tjänster för vilka denna förmån gäller är dock sedan en längre tid vakanta.
Förmånligare tjänstårsberäkning för erhållande av transport tillämpas
även för vissa i Boden förlagda truppförband samt för vissa järnvägstjänstemän
anställda i V distriktet.
Sedan 1947 tillämpar skolöverstyrelsen en förhöjd meritvärdering med
för lärare i övre Norrland 50 procent och för lärare i mellersta Norrland
25 procent. Det har dock påpekats att detta i och för sig stimulerande system
i viss mån torde ha motverkat sitt syfte därigenom att det ökat omsättningen
av lärare och påskyndat avflyttningen från Norrland.
Viss militär personal förlagd till VI militärområdet — med undantag för
61 försvarsområdet -— har för närvarande rätt att årligen företaga en s. k.
rekreationsresa. Denna förmån, som även innefattar hustru och hemmavarande
barn under 18 år, innebär rätt att vid en resa årligen i rekreationssyfte
till Bollnäs eller söder därom belägen station färdas mot erläggande
av halv avgift för färdbiljett. Rätt till nedsättning i andra avgifter medgives
icke. Sedan rabatt vid familjeresor och för semesterresor införts är
dock denna förmån för många av relativt ringa värde.
Så länge Norrlands försörjning med akademisk arbetskraft är beroende
på inflyttning söderifrån, är de genom de stora avstånden betydande kostnaderna
för kontakt-, studie- och rekreationsresor söderöver en icke oväsentlig
post i norrlandsfamiljernas ekonomi.
Norrlandstjänsternas konkurrenskraft skulle i någon mån ökas genom
utvidgning till andra grupper av rätten till ersättning för semester- och
rekreationsresor. Det bör övervägas om förmånen icke bör utvidgas att avse
en kostnadsfri resa per år söderut. Principiellt bör en motsvarande ersättning
även utgå åt befattningshavare, som företager dylika resor med bil.
Vidare bör man peka på de långt ifrån oväsentliga åtgärder av mera trivselskapande
natur, som förekommer inom den privata sektorn och som tyder
på en stor förståelse för de norrländska rekryteringsproblemen. De
större möjligheterna för industritjänstemän till tjänsteresor söderöver bidrar
till att minska känslan av isolering.
En del industrier och även vissa kommuner ställer bostäder till förfogande
för hyror som i vissa fall väsentligen understiger marknadsvärdet.
För närvarande utgår ersättning för flyttningskostnad (Saar § 33) endast
vid tillträde till högre tjänst eller då omstationeringen tillkommit utan att
tjänstemannen uttryckt önskan därom. En rekryteringsstimulerande åtgärd
vore att dylik ersättning utginge vid uttryckt önskan om flyttning till och
eventuellt även från Norrland vid bibehållen tjänsteställning.
Såsom tidigare påpekats är det avsevärda nackdelar förknippade med den
i Norrland stora omsättningen på kvalificerad arbetskraft och att sökande
till tjänster där genomgående är yngre och mer orutinerade. Tjänster i
Norrland har i hög grad karaktären av genomgångsbefattningar. För att
söka åstadkomma en förbättring av dessa förhållanden kunde man tänka
sig att lönegrader för kvalificerade tjänster i Norrland försågs med ytterligare
en eller flera löneklasser. Detta borde vara ägnat att i högre grad än
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956 5
hittills verka ej blott kvarhållande på den redan i Norrland befintliga tjänstemannakåren
utan även att stimulera tjänstemän söderöver, vilka redan
erhållit uppflytlning i slutlöneklass, att söka sig till Norrland. Måhända
kunde det övervägas att tjänstemän efter en lång tjänstgöring i Norrland
finge bibehålla löneförmån även vid flyttning söderut.
Som ett medel att förbättra nyrekryteringen till statliga tjänster i Norrland
kan det även ifrågasättas att bereda vissa norrlandstjänster förmånligare
tjänstårsberäkning för erhållande av full pension. Ett system med
stipendier, som förutsätter viss tjänstgöring i Norrland och som med veterligen
gott resultat förekommit för tandläkare, bör även övervägas.
En av orsakerna till att kvalificerad arbetskraft icke kvarstannar i Norrland
hänför sig uppenbarligen till den stora arbetsbelastningen. Detta gäller
alldeles särskilt i fråga om läkarna. Vid dimensioneringen av arbetsuppgifterna
förefaller alltför liten hänsyn ha tagits till de långa avstånden och
svårigheterna att hålla kontakt med olika delar av de stora distrikten.
Inrättandet av nya tjänster i Norrland är därför ett viktigt led vid lösandet
av denna landsdels rekryteringsproblem. Det mest aktuella behovet synes
vara kvalificerade medhjälpartjänster, vilka kunde tänkas få en för Norrland
speciell utformning.
En bidragande orsak till den norrländska bristen på kvalificerad arbetskraft
är att Norrland inte i tillräcklig utsträckning är självförsörjande på
akademisk arbetskraft. Frågan om ett norrlandsuniversitet har aktualiserats
i annat sammanhang och är otvivelaktigt av stor betydelse ur de synpunkter
som här behandlats. Det förtjänar dock närmare klarläggas i vilken
utsträckning arbetskraftssynpunkter bör beaktas vid en utformning av
planerna på ett norrlandsuniversitet.
Vad vi härovan anfört ger allenast anvisningar på vissa möjligheter som
tortjänar att närmare utredas.
Över förevarande motioner har, efter därom gjord framställning, utlåtanden
a\givits a\ arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret samt länsstyrelserna
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län (se bilagorna
A—F vid detta utlåtande), varjämte samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund begagnat sig av erhållet tillfälle att
yttra sig över motionerna (se bilagorna G—J vid detta utlåtande).
Utskottet. De föreliggande motionerna utmynnar i en begäran om utredning
och förslag till vissa på kort sikt verkande åtgärder ägnade att avhjälpa
bristen på och stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra
nordligaste länen. Såsom i flera av de över motionerna avgivna remissutlåtandena
understrukits, utgör emellertid den nu rådande bristen på akademiskt
utbildad arbetskraft en företeelse karakteristisk för landet i dess helhet.
Så länge, totalt sett, clt underskott på dylik arbetskraft finnes, måste
eventuella åtgärder syftande till att upphjälpa läget inom eu landsända förutsattas
medföra en motsvarande försämring inom andra områden av landet.
Härtill kommer, att en förbättring av löner och andra förmåner för den i
Norrland tjänstgörande personalen med akademisk utbildning enligt de riktlinjer
som anges i motionerna knappast skulle kunna undgå att medföra
vittgående konsekvenser. Redan nu tillämpas för vissa befattningshavar
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
grupper därstädes eu gynnsammare tjänstår sberäkning i merithänseende än
eljest är bruklig, och även i vissa andra avseenden har man sökt taga behörig
hänsyn till de speciella tjänstgöringsförhållandena. Om man därutöver,
genom beviljande av olika specialförmåner, skulle skapa en mera markerad
särställning för exempelvis läkare, lärare och med dem likställda befattningshavare
med stationering inom de fyra nordligaste länen, skulle detta
säkerligen komma att utlösa krav på motsvarande förbättringar från andra
yrkesgrupper och till sist resultera i en generell lönelyftning med därav följande
stegrade kostnader för det allmänna liksom för näringslivet. Såsom
länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit, utgör redan den nuvarande dyrortsgrupperingen
en belastning för de sektorer inom det norrländska näringslivet,
som saknar en skyddad marknad.
Utskottet hyser alltså för sin del den uppfattningen, att lösningen av de
i motionerna berörda problemen måste sökas efter andra linjer än de i motionerna
skisserade. Främst ifrågakommer härvid att söka anpassa utbildningsresurserna
efter det ökade behovet och att således inrikta ansträngningarna
på att tillgodose hela landets behov av kvalificerad arbetskraft.
Detta mål kan självfallet nås endast på längre sikt. Ett steg härvidlag har
emellertid tagits genom tillsättandet av 1955 års universitetsutredning, som
f. ö. enligt sina direktiv har att vid sina överväganden rörande behovet av
nya högskolor och universitet i första hand undersöka möjligheterna av att
upprätta en dylik läroanstalt i Norrland. Vidare kan nämnas, att den nu
arbetande kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket har i uppdrag
bl. a. att undersöka möjligheterna av att underlätta utbyggnaden av
läkarorganisationen i Norrland.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 227 och II: 636 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Leander, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Sundelin,
Einar Persson, Birger Andersson, Thun, Lodenius, Axel Andersson, Nils
Theodor Larsson och fröken Ranmark; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Rubbestad,
Andersson i Mölndal, Staxäng, Cassel, Gustafsson i Skellefteå, Svensson i
Alingsås, Karlsson i Olofström, fröken Vinge, herrar Svensson i Stenkyrka,
Almgren, Andreasson, Nelander och Mellqvist.
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
7
Reservation
av herr Nusström, fröken Andersson, herrar Axel Andersson, Staxäng,
Cassel, Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge och herr Nelander, vilka ansett
att utskottets yttrande och hemställan bont ha följande lydelse:
»Den i motionerna påtalade bristen på kvalificerad arbetskraft i de fyra
nordligaste länen har vitsordats i flera över motionerna avlämnade remissutlåtanden.
Även om det för närvarande föreligger brist på akademiskt utbildad
arbetskraft över hela landet är det uppenbart att rekryteringen av
kvalificerad arbetskraft till Norrland möter speciella svårigheter, framför
allt i fråga om statliga tjänster.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att åtgärder bör vidtagas som
säkerställer Norrlands behov av kvalificerad arbetskraft i samma utsträckning
som i övriga delar av landet. Rekryteringsproblemet bör enligt utskottet
lösas utan tillgripande av tvångsåtgärder.
För att få hela problemet belyst föreslår motionärerna att en utredning
tillsättes med uppgift att framlägga förslag till åtgärder i syfte att eliminera
bristen på och stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra
nordligaste länen. Utskottet delar denna uppfattning.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 227 och
11:636, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till åtgärder i syfte att eliminera bristen på och
stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra
nordligaste länen.»
8
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
Bil. .4
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 18 februari 1956 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över inom riksdagen väckta, likalydande motionerna
1:227 och 11:636 om åtgärder för att stimulera rekryteringen av
kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste länen. Med anledning härav får
styrelsen anföra följande.
I fråga om samtliga de kategorier universitets- och högskoleutbildad personal
som beröres i motionerna — läkare, tandläkare, lärare, civilingenjörer
— gäller för närvarande, att de totala tillgångarna är otillräckliga för att tillgodose
de föreliggande behoven. I ett sådant läge tilldrager sig naturligen
arbetskraftens fördelning dels lokalt, dels på olika slag av arbetsuppgifter
och arbetsgivare — statlig, kommunal och enskild verksamhet —- stort intresse.
Motionärerna framhåller närmast de svårigheter som vissa delar av
den statliga verksamheten, bl. a. skolväsendet, har att tillgodose sitt behov
av högre utbildad personal i de fyra nordligaste länen och diskuterar vissa
åtgärder, som kan ifrågakomma för att förbättra tillgången på arbetskraft
i dessa län.
Vad beträffar lärare sker rekryteringen i stor utsträckning genom arbetsförmedlingen
— lärarförmedlingen — medan i fråga om övriga i motionerna
berörda personalkategorier arbetsförmedlingsverksamheten hittills varit
mycket begränsad. Styrelsen uppehåller sig därför i det följande främst vid
frågan om lärarrekryteringen.
Det är tydligt, att möjligheterna att tillgodose exempelvis de högre skolornas
behov av lärare med normalt vitsordad akademisk utbildning företer
skiljaktigheter mellan olika delar av landet. Detta sammanhänger sannolikt
inte enbart med det geografiska läget i och för sig utan även med
förekommande skolformer, ortens storlek, bostadstillgång m. m. En viss belysning
av de lokala skiljaktigheterna, vad beträffar lärarrekryteringen till
de högre skolorna, ger följande sammanställning av dels hela antalet av
lärarförmedlingen tillsatta platser, dels därav tillsatta med »reservkrafter»,
alltså personer som ej innehaft normalt fastställd akademisk utbildning.
Uppgifterna avser månaderna juni—augusti de två sista åren.
På grund av de relativt små talen kan naturligtvis ej alltför vittgående
slutsatser dragas av sammanställningen. De relativt bästa rekryteringsmöjligheterna
synes emellertid av allt att döma föreligga för skolorna i mälarlänen
samt i sydligaste Sverige. Detta torde också överensstämma med den
allmänna erfarenheten. Skillnaderna mellan övriga delar av landet är väsentligt
mindre. De fyra nordligaste länen — tagna som helhet — synes inte
ha behövt utnyttja reservkrafter i större utsträckning än fallet varit inom
vissa andra län. Begränsar man sig till det sista året, visar dock de två nordligaste
länen ett inte obetydligt sämre läge än övriga län.
Till komplettering av den bild av läget på lärarnas arbetsmarknad, som
ovanstående sammanställning ger, har inom styrelsen verkställts en bearbetning
av de uppgifter om lärarbristen vid de högre skolorna -—- frånsett
folk- och småskoleseminarier — som skolöverstyrelsen årligen inhämtar.
De senaste uppgifterna avser höstterminen 1954. I sammanställningen på
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
9
Tillsatta platser
1954
1955
Totalt
Därav med
%
Totalt
Därav med
0/
/O
reserv-
reserv-
krafter
krafter
Mälarlänen1................
329
96
29,2
322
117
36,3
Östra Götaland2...........
143
65
45,5
161
84
52,2
Skåne, Blekinge, Halland3 . .
210
81
38,5
354
127
35,9
Bohuslän o. Vänerlänen4 ....
187
75
40,1
206
114
55,3
Dalarna o. nedre Norrl.3 ....
109
58
53,7
112
51
45,5
Övre Norrl.''...............
62
23
37,1
55
33
60,0
Hela riket.................
1040
398
38,3
1210
526
43,5
De 4 nordl. länen..........
108
47
43,5
100
53
53,0
1 Stockholms stad o. län, Uppsala, Södermanlands, Örebro o. Västmanlands län. — 2 Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar o. Gotlands län. —3 Blekinge, Kristianstads, Malmöhus
o. Hallands län. —- 4 Göteborgs o. Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs o. Värmlands län. •—
6 Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands o. Jämtlands län. — 6 Västerbottens o. Norrbottens
län.
motstående sida redovisas med fördelning på län dels hela antalet i teoretiska
läroämnen undervisande lärare, som icke haft anställning som ordinarie,
extra ordinarie eller extra lärare eller läraraspirant, dels antalet veckotimmar
i olika teoretiska läroämnen som på grund av lärarbristen tilldelats
lärare utan vitsordad fackutbildning i vederbörande läroämnen.
För att belysa lärarbristens relativa storlek i olika län har i sammanställningen
antalet lärare uttryckts i procent av lärjungeantalet vid de högre
skolorna. Härvid har dock ej medtagits lärare — huvudsakligen med partiell
tjänstgöring — vilka innehaft adjunktskompetens eller utgjorts av pensionerade
lärare. Lärarbristen skulle också enligt dessa tal vara relativt
mindre i länen kring Stockholm, de sydligaste länen samt Göteborgs och
Bohus län än i övriga län. Den största lärarbristen redovisar de två nordligaste
länen, medan övriga norrlandslän inte synes inta någon mera markant
särställning. Fördelningen på undervisningsämnen visar, att lärarbristen
i samtliga län främst hänför sig till undervisningen i matematik och
övriga naturvetenskapliga ämnen, medan den är relativt mindre framträdande
inom vissa humanistiska ämnesgrupper såsom moderna språk. Sistnämnda
gäller även norrlandslänen. Kännetecknande är, att i de län som totalt
redovisar den minsta lärarbristen denna så gott som uteslutande hänför sig
till matematik och naturvetenskapliga ämnen, medan i län med större lärarbrist
denna gör sig gällande också i moderna språk.
Övriga i motionerna berörda utbildningsgrupper rekryteras som ovan
framhållits i mycket begränsad utsträckning genom arbetsförmedlingen, varför
det material som står styrelsen till buds inte ger underlag för en närmare
bedömning av de lokala skiftningarna i arbetsmarknadsläget. Mycket
tyder emellertid på att arbetskraftsbristen, vad beträffar dessa grupper, utvisar
i stort sett samma lokala variationer som framträtt för lärarnas del.
Styrelsen bar med ovanstående främst velat fästa uppmärksamheten på
att den brist på högre utbildad arbetskraft som föreligger i Norrland och de
åtgärder som kan påkallas i anledning av denna inte får ses isolerade från
läget i övriga delar av landet. Ej heller ulgör Norrland ett arbetsmarknadsmässigt
enhetligt område. Sålunda synes bl. a. en påtaglig skillnad föreligga
mellan de två nordligaste länen och övriga Norrland.
10
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
Län
Antal lärare, som icke
halt anställning som
ord., e. o. eller extra
lärare eller läraraspirant
Antal veckotimmar, som tilldelats lärare utan
vitsordad fackutbildning i vederbörande läroämnen
-
Hela
an-
talet
Därav
adjunkts- kompe- tenta o.
pensio- nerade
Övriga
lärare i
% av
lär- junge- antalet
Hela
antalet
Därav
(%)
moders- mål 0.
historia
mod.
språk
Övriga
huma-
nistiska
ämnen
mate-
ma-
tik
övriga
natur-
veten-
skap!.
ämnen
Sthlms st.....
211
45
0,6
823,25
8,8
5,3
10,0
36,3
39,6
Sthlms.......
59
11
0,6
309,25
25,2
6,2
13,9
29,3
25,4
Uppsala......
47
25
0,5
52
59,6
—
30,8
5,8
3,8
Södermani. ...
51
2
1,0
656,50
27,8
4,2
13,5
35,2
19,3
Örebro .......
55
6
1,0
861
21,2
11,4
13,1
26,5
27,8
Västmanl.....
59
10
1,2
582,75
20,2
—
6,2
38,8
34,8
Östergötl.....
69
8
0,9
979,25
14,9
3,2
14,5
38,2
29,2
Jönköpings .. .
62
5
0,9
887,75
15,2
4,4
9,8
35,3
35,3
Kronobergs. . .
37
3
1,2
544,50
10,4
2,9
15,4
31,8
39,5
Kalmar......
52
3
1,0
783,50
28,1
9,7
13,5
27,6
21,1
Gotlands.....
13
2
1,0
155
32,5
24,6
17,6
25,3
Blekinge.....
24
3
0,6
402,50
32,0
7,7
6,0
29,9
24,4
Kristianst. . . .
36
5
0,6
430,75
22,1
5,1
10,1
32,6
30,1
Malmöhus ....
107
28
0,5
388,50
25,0
3,8
13,4
33,1
24,7
Hallands.....
29
4
0,7
359,50
22,3
8,6
10,0
36,6
22,5
Gbg o. Bohus.
75
13
0,4
651,25
21,1
9,9
12,7
29,2
27,1
Älvsborgs ....
72
4
1,0
1 024,50
16,9
6,7
10,1
35,0
31,3
Skaraborgs ...
59
4
1,1
585,50
19,2
9,0
10,3
29,0
32,5
Värmlands . ..
73
11
1,0
915
20,3
4,5
17,4
26,0
31,8
Kopparbergs..
69
8
1,2
832,25
23,9
2,9
10,5
32,1
30,6
Gävleborgs ...
65
8
1,0
831
21,9
5,9
7,7
28,3
36,2
Västernorrl. . .
69
2
1,2
1 012,50
19,2
8,6
11,3
28,4
32,5
Jämtlands____
40
3
1,3
544,75
18,0
9,6
12,9
23,5
36,0
Västerbottens.
89
1
1,8
1 548,75
21,8
16,1
11,7
21,2
29,2
Norrbottens ..
114
2
2,2
1532
26,7
16,5
10,7
21,5
24,6
Hela riket . . .
1636
216
0,9
17 693,50
21,0
7,9
11,6
29,6
29,9
De fyra nordl.
länen ........
312
8
1,7
4 638
22,4
13,9
11,3
23,2
29,2
Så länge totalt sett underskott råder på utbildad arbetskraft kommer
eventuella åtgärder i syfte att förbättra läget inom ett område tydligen att
medföra en försämring inom andra områden. Det är emellertid ej heller säkert,
att åtgärderna medför en utjämning av bristläget i så måtto att de nu
relativt bäst ställda områdena — såsom länen kring Stockholm och de sydligaste
länen — får vidkännas någon försämring. Åtgärder i syfte att underlätta
rekryteringen till norrlandstjänster kan i stället tänkas ytterligare försvåra
läget i områden, där arbetskraftsbristen nu är lika stor som i vissa
delar av Norrland.
Eftersom rekryteringsmöjligheterna närmast sammanhänger med det allmänna
arbetsmarknadsläget för ifrågavarande grupper måste vidare beaktas,
att detta undergår fortgående förskjutningar. Erinras kan om att de tidigare
stora svårigheterna att erhålla examinerade lärare till folk- och småskollärartjänster
i övre Norrland numera i stort sett synes ha övervunnits.
Beträffande ämneslärarna har av det ovanstående framgått, att lärarbristen
ej heller i Norrland är lika framträdande inom vissa humanistiska ämnesområden
som inom andra ämnesområden, vilket tydligen får ses mot bak
-
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
11
grunden av att den ökning av utexaminationen av filosofie magistrar, som
skett under senare år, till väsentlig del torde ha gällt moderna språk.
Även om enligt styrelsens mening den viktigaste åtgärden för att förbättra
rekryteringsmöjligheterna även för Norrlands del måste vara att öka den
totala tillgången på ifrågakommande utbildningskategorier, vill styrelsen
inte motsätta sig en utredning av de åtgärder i övrigt, som kan befinnas erforderliga
för att på kort sikt underlätta rekryteringen inom vissa områden,
speciellt då i de båda nordligaste länen, där bristläget i vissa fall synes särskilt
framträdande. Styrelsen vill emellertid samtidigt understryka vikten
av att vid ställningstagande till lämpligheten av olika åtgärder även beaktas
den effekt dessa kan få på rekryteringsmöjligheterna i andra delar av landet.
Stockholm den 9 mars 1956
Arbetsmarknadsstyrelsen
ERIK MONTELL
Bertil Johansson
C. Canarp
12
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
Bil. B
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 18 februari 195G bär statskontoret anbefallts att till
riksdagens statsutskott avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande
motioner I: 227 och II: 636 om åtgärder för alt stimulera rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste länen. Med anledning
härav får ämbetsverket anföra följande.
Statskontoret får på grund av uttalandena om folktandvården erinra, att
1951 års tandläkarkommittés numera genomförda förslag om inrättande av
en odontologisk högskoleklinik i Umeå i viss mån anknöt till de planer rörande
särskilda anordningar för tandvården i Norrland, som tidigare framförts
av Norrlandskommittén i dess betänkande angående ett rikssjukhus
i Norrland. Tandläkarkommittén höll härvid före, att ett utbyggande av
den odontologiska undervisningen i enlighet med förslaget skulle komma att
ge Norrland tillgång till en specialiserad tandvård som kunde väntas komma
att, åtminstone i någon mån, öka tillgången på tandläkare inom folktandvården
därstädes. Vad angår de i motionerna lämnade sakuppgifterna
i övrigt vill ämbetsverket framhålla, att det beslut om avlöningsförstärkning
åt sinnessjukhusläkare, som fattades vid 1950 års riksdag, gällde samtliga
sinnessjukhusläkare i landet. Några speciella förmåner för läkare i
Norrland tillskapades sålunda icke genom ovannämnda beslut.
De väckta motionerna utmynna i en hemställan om utredning och förslag
till åtgärder i syfte att eliminera bristen på och stimulera rekryteringen av
kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste länen. Enligt statskontorets
mening lärer dock bristen på kvalificerad arbetskraft inom de i motionerna
nämnda arbetsområdena näppeligen utgöra ett isolerat norrlandsproblem.
Att i nuvarande läge föranstalta om åtgärder för att tillgodose de norrländska
behoven skulle därför, såvitt ämbetsverket kan finna, såsom en
knappast önskvärd konsekvens leda till att bristen ökades i övriga delar av
landet. Statskontoret finner för sin del, att de åtgärder, vilka kunna anses
påkallade, i första hand böra inriktas på att tillgodose hela landets behovav
kvalificerad arbetskraft. Ett betydelsefullt steg i denna riktning torde ha
tagits genom tillsättandet av 1955 års universitetsutredning. De sakkunniga
ha nämligen enligt de för dem meddelade direktiven bl. a. att söka klarlägga
hur stor tillströmning av studenter våra universitet och högskolor
kunna påräkna under en nu överblickbar framtid samt hur stort samhällets
behov av universitets- och högskoleutbildad arbetskraft kan väntas bli
under samma period. På grundval av sådana överväganden böra de sakkunniga
bedöma universitetens och högskolornas behov av personal, materiel
och institutioner. Då motionärerna särskilt nämnt frågan om inrättande
av ett universitet i Norrland må ytterligare framhållas, att utredningen vid
sina överväganden rörande behovet av nya högskolor och universitet i
första hand skall undersöka möjligheterna“av att upprätta en sådan läroanstalt
i Norrland.
Redan av det nu anförda torde framgå, att ämbetsverket inte kan förorda
bifall till motionerna. Härtill kommer emellertid följande.
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
13
I skrivelse nr 375 hemställde 1953 års riksdag om sådana överväganden,
utredningar, förslag och andra åtgärder att kvarstående olösta norrlandsfrågor
komme till sin rätt. Dessa problemkomplex lära numera vara föremål
för närmare behandling inom Kungl. Maj :ts kansli. Statskontoret utgår
från att det härvid icke möter några hinder att upptaga även sådana spörsmål,
som aktualiserats i föreliggande motioner.
Med hänsyn till vad i det föregående anförts, böra motionerna enligt statskontorets
mening icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit t. f.
statskommissarierna Lindblad och Hiort.
Stockholm den 28 februari 1956
WILHELM BJÖRCK
Olle Johnson
Sven Swarting
14
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
Bil. C
Till riksdagens statsutskott
Sedan länsstyrelsen anmodats avgiva yttrande över inom I och II kammaren
väckta motioner angående åtgärder för att stimulera rekryteringen avkvalificerad
arbetskraft i de fyra nordligaste länen får länsstyrelsen anföra
följande.
Länsstyrelsen vitsordar de i motionerna påtalade svårigheterna att erhålla
kvalificerad arbetskraft i norrlandslänen. Motionärerna ha anvisat vissa
vägar för avhjälpande av bristen på dylik arbetskraft. Huruvida de anvisade
åtgärderna äro de lämpligaste och effektivaste eller huruvida andra åtgärder
böra vidtagas är svårt att göra något bestämt uttalande om, innan närmare
utredning verkställts. Länsstyrelsen vill emellertid redan nu framhålla, att
det är synnerligen angeläget att möjligheter skapas för utökad utbildning
av akademiker och att Norrlands självförsörjningsgrad beträffande akademisk
arbetskraft höjes genom att till Norrland förläggas högre utbildningsanstalter.
En av grundorsakerna till akademikerbristen torde vara att Norrland
inte i tillräcklig omfattning är självförsörjande på akademisk arbetskraft.
Då frågan är av stor betydelse för norrlandslänen får länsstyrelsen tillstyrka
att den av motionärerna begärda utredningen kommer till stånd snarast
möjligt.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, även deltagit
landssekreteraren S. J. Nilsson.
Härnösand i landskansliet den 7 mars 1956
ERIC WESSTRÖM
Erik Rönquist
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
15
Bil. D
Till riksdagens statsutskott
Genom nådig remiss den 18 februari 1956 har länsstyrelsen i Jämtlands
län anbefallts att till utskottet inkomma med yttrande över två inom riksdagen
väckta, likalydande motioner I: 227 och II: 636 angående åtgärder för
att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste
länen.
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Länsstyrelsen har -— på sätt framgår av bilagda PM — inhämtat upplysningar
från förste provinsialläkaren i länet, lasarett och sjukhus, läroverk
och realskolor, folktandvården, apotek, televerket samt lantmäteriorganisationen
angående akademikersituationen i länet. Därvid har länsstyrelsen
funnit, att någon mera påtaglig brist på akademisk arbetskraft icke förefinnes
inom Östersunds stad men att viss brist på sådan arbetskraft råder
inom länets landsbygd, särskilt beträffande lärare och läkare.
Länsstyrelsen finner det därför angeläget, att åtgärder vidtagas, som äro
ägnade att avhjälpa den akademikerbrist, som för närvarande råder icke
blott inom de norrländska länen utan inom landet i dess helhet. En förutsättning
för att jämvikt skall kunna uppnås mellan tillgång och efterfrågan
på akademisk arbetskraft är, att utbildningsanstalternas nuvarande kapacitet
vidgas antingen så att befintliga utbildningsanstalter tillföras nya resurser
eller så att nya högskoleenheter inrättas. I sistnämnda fall skulle
den redan aktualiserade frågan om inrättande av ett norrlandsuniversitet
otvivelaktigt vara en åtgärd av stor betydelse, då det gäller att finna en lösning
på arbetskraftsproblemet för Norrlands vidkommande.
Bland åtgärder av stimulerande natur i syfte att stärka norrlandstjänsternas
konkurrenskraft ha motionärerna pekat på möjligheten att förena dessa
tjänster med rätt till särskilda lönetillägg. Länsstyrelsen är tveksam, om
en sådan åtgärd skulle vara lämplig med tanke på de konsekvenser, lönetilllägget
kan förväntas få i form av krav från andra yrkesgrupper på likartade
förmåner med stegrade produktionskostnader som följd.
Av de av motionärerna i övrigt redovisade åtgärderna anser länsstyrelsen,
att särskilt förslagen till rätt att få räkna dubbla tjänsteår, till vidgad rätt
till ersättning för semester- och rekreationsresor samt till vidgad rätt till
ersättning för flyttningskostnad förtjäna beaktande vid en eventuell utredning
i ämnet.
I den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade,
landshövding och länsassessor, föredragande, samt t. f. landssekreteraren
Åke A. Lindberg.
Östersund i landskansliet den 5 april 1956
Gunnar Hallmans
Underdånigst
ANDERS TOTTIE
16
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
Till Bil. D
PM angående tillgång eller brist å akademiskt utbildad arbetskraft inom
vissa, här nedan angivna verksamhetsområden i Jämtlands län
1. Provinsialläkarna m. in. (förste provinsialläkaren E. Folkeson). Inom
länet finnas en stadsläkartjänst och tjugufyra provinsialläkarbefattningar.
Provinsialläkartjänsten i Svegs distrikt, vilken ledigförklarats ett flertal
gånger, är alltjämt vakant. Utländsk läkare med tillfällig behörighet uppehåller
denna. Av de ordinarie befattningarna äro två besatta av utländska
läkare.
2. Östersunds lasarett (sysslomannen T. Skårstedt). Inom själva lasarettet
finnas tjugutre ordinarie läkare anställda samt å epidemiavdelningen
två läkarbefattningar, varav en extra ordinarie. Samtliga befattningar äro
tillsatta. Någon svårighet att erhålla kompetenta läkare har ej förefunnits.
Av läkarna äro tre utlänningar.
3. Frösö sjukhus (sjukhuschefen R. Lagerstedt). Inom sjukhuset finnas
sju läkartjänster. Överläkartjänsten som hjälpverksamhetsläkare vakant
sedan ett och ett halvt år tillbaka. Även två ordinarie och en e. o. andreläkartjänst
äro vakanta. Samtliga läkartjänster uppehållas av tre ordinarie
läkare och en e. o. läkare samt två utländska läkare med tillfällig behörighet
och med med. kand.-examen. Stora svårigheter råda, enligt sjukhuschefen,
då de utländska läkarna endast kvarstanna två till tre månader och således
kontinuitet saknas i tjänstgöringen.
i. Jämtlands låns centralsanatorium Solliden (sysslomannen O. Quist).
Fyra ordinarie läkarbefattningar finnas, av vilka en uppehälles av utländsk
läkare. Någon vakans har icke förekommit de senaste åren.
5. Pensionsstgrelsens sjukhus i Åre (överläkaren V. Hedström). En överläkartjänst
och två underläkarbefattningar finnas. Då de senare två tjänsterna
sedan ett flertal år visat sig omöjliga att få besatta, ha de uppehållits
av utländska läkare med tillfällig behörighet. Det har även visat sig svårt
att erhålla sjukgymnaster, varför den ena sjukgymnasttjänsten sedan länge
är vakant.
6. Ströms sjukstuga. En läkartjänst, vilken är besatt, finnes.
7. Länslasarettet i Sveg (överläkaren T. Stenholm). En överläkartjänst
och två underläkarbefattningar finnas, vilka två senare ett flertal år uppehållits
av utländska läkare med tillfällig behörighet. Tjänsterna innehavas
f. n. av två skandinaviska läkare med god medicinsk utbildning.
8. Folktandvården (chefstandläkaren R. Lundstam). Inom länet finnas
trettio distriktstandläkarbefattningar. Ytterligare en tjänst tillkommer den
1 april 1956. Sökande finnas såväl till denna som till tre ledigförldarade befattningar.
Fjorton tjänster äro besatta med utländska tandläkare, varav
tolv med tysk, en med finsk och en med dansk examen. Hittills har det ej
rått några svårigheter vid tjänsternas tillsättande.
9. Apoteken (apotekaren S. Norström i Östersund). Svårigheterna att
erhålla farmaceuter inom länet äro ej större än på andra håll inom riket,
delvis beroende på en viss tvångsrekrytering av nyutbildade farmaceuter.
Brist på farmaceuter råder emellertid i hela landet på grund av att ett alltför
litet antal farmaceuter utbildas årligen.
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
17
10. Televerket (civilingenjören T. Weman i Östersund). Norrland är f. n.
indelat i fyra distrikt, varav ett i Östersund. I hela landet råda stora rekryteringssvårigheter
för televerkets behov av civilingenjörer. Hittills har östersundsdistriktet
ej haft någon vakans, utan både sektionschefsbefattningen
och linjeingenjörstjänsten ha varit besatta. Inom kort kommer emellertid linjeingenjören
att erhålla annan befattning, och någon ersättare med civilingenjörsexamen
saknas, då civilingenjörerna söka sig till de privata företagen
på grund av förmånligare lönevillkor.
11. Lantmätarna (överlantmätaren V. Larsson). Samtliga sju distriktslantmätartjänster
äro besatta. Inga vakanser på grund av central dirigering från
lanlmäteristyrelsen. Två icke stationsbundna tjänster f. n. utan innehavare.
Å länslantmäterikontoret är kontorslantmätartjänsten i lönegrad Ca 29 sedan
tre år tillbaka utan kvalificerad sökande.
12. Östersunds h. a. läroverk (rektorn T. Sävborg). Läroverket har en
rektorsbefattning, tio lektor stjänster, tjugusju adjunktstjänster och två ämneslärarbefattningar.
Två lektorat äro vakanta f. n., varav det ena uppehälles
av den tidigare innehavaren, och det andra lockat kompetenta sökande.
Fyra adjunkturer äro ledigföklarade, och kompetenta sökande finnas till
samtliga tjänster. Det har aldrig rått svårigheter att erhålla akademisk arbetskraft.
13. Kommunala flickskolan i Östersund (rektorn G. Larsen). En rektorsbefattning
och tio ordinarie lärartjänster finnas. Fyra ledigförklarade tjänster
f. n., vilka uppehållas av tre akademiker och en folkskollärarinna.
1-r. Östersunds praktiska realskola (rektorn). Elva ordinarie tjänster finnas,
av vilka fyra äro ledigförklarade. Sökande finnas till tre av dessa. Undervisningen
uppehälles till stor del med hjälp av tolv timlärare, vilka med
fördel borde ersättas av ett mindre antal ordinarie lärarkrafter. Det råder
stor brist å lärare i naturvetenskapliga ämnen.
15. Ströms samrealskola (rektorn). En rektorstjänst och fyra ordinarie
adjunktstjänster finnas, av vilka endast rektorstjänsten och en adjunktstjänst
äro besatta. Två adjunkturer uppehållas av akademiskt utbildad personal,
men vederbörande tjänstemän beräknas avgå från sina befattningar
inom ett år. Någon sökande till tjänsterna finnes ej. En tjänst uppehälles
av folkskollärare.
16. Bräcke samrealskola (rektorn P. O. Granér). Åtta ordinarie befattningar
finnas, av vilka tre uppehållas av ordinarie befattningshavare samt
två av akademiker med formell kompetens. Tre tjänster ha ledigförldarats,
men sökande finnas endast till en av dessa. Av de två vakanta tjänsterna
uppehälles den ene av en ingenjör samt den andra av en folkskollärare.
17. Bergs kommunala realskola (rektorn). Tre ordinarie adjunktstjänster
finnas, av vilka två äro vakanta. De senare uppehållas av akademiker. En
folkskollärartjänst finnes vid skolan.
IS. Ragunda kommunala realskola (rektorn O. Svenningson). En rektorsbefattning
samt fyra ordinarie tjänster finnas vid skolan. Endast en av de
senare är besatt. En tjänst uppehälles av ämneslärarinna samt två av folkskollärare
med Ce 23-kompetens. Sedan ett tiotal år tillbaka har de! varit
omöjligt alt erhålla akademiskt utbildade lärare.
19. Svegs samrealskola (rektorn G. Danielsson). Eu rektorsbefattning
samt åtta adjunktstjänster finnas. Av de senare äro tre vakanta. Två av
tjänsterna uppehållas av akademiker, varav den ene söker den ena tjänsten.
En ledigförklarad tjänst uppehälles av folkskollärarinna. Dessutom finnes
vid skolan eu folkskollärartjänst i lönegraden Ce 23.
20. Undersåkers samrealskola (rektorn). Eu rektorsbefattning samt sju
ordinarie adjunktstjänster finnas vid skolan. Endast två adjunktstjänster
•2 Itihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. AV 167
18
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
äro besatta av ordinarie personal. Två tjänster uppehållas av akademiker,
en av folkskollärare med Ce 23-kompetens, en av ämneslärarinna samt en
av person med studentexamen, vilken senare inom kort kommer att erhålla
Ce 23-kompetens.
Östersund i landskansliet den 5 april 1956
På tjänstens vägnar:
PER STENSTRÖM
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
19
Bil. E
Till riksdagens statsutskott
Kungl. Maj :t har anbefallt länsstyrelsen i Västerbottens län att till riksdagens
statsutskott avgiva yttrande över motionerna I: 227 och 11:636 angående
åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft
i de fyra nordligaste länen. Med anledning härav får länsstyrelsen anföra
följande.
Länsstyrelsen kan för sin del vitsorda de i motionerna lämnade uppgifterna,
att mycket stora svårigheter möta i de fyra nordligaste länen att
rekrytera arbetskraft till tjänster för vilka kräves en mera kvalificerad utbildning
och att läget på många håll är ytterst allvarligt. Detta missförhållande,
som varit rådande under lång tid, har ofta varit påtalat hos statsmakter
och myndigheter. En del åtgärder ha även blivit vidtagna för att
förbättra läget, bl. a. avseende läkare och lärare. Länsstyrelsen syftar härvid
icke blott på de av motionärerna omnämnda åtgärderna från statens sida,
utan även på vad som blivit gjort från landsting och kommuner, genom
att de lämnat lån och stipendier för utbildning, bostadssubventioner, utrustningsbidrag
och dylikt. De förväntningar som knutits till dessa åtgärder
ha dock tyvärr icke alltid infriats. Det har väl kunnat lyckas att för
tillfället övervinna en svårighet, men den har snart anmält sig på nytt.
Trots dessa erfarenheter anser länsstyrelsen, att en förbättring av löner
och andra förmåner för akademikerna vid tjänstgöring i Norrland är den
metod, som snabbast skulle lämna ett positivt resultat. Länsstyrelsen är
emellertid väl medveten om att skäl kunna anföras mot att vissa grupper
skulle på detta sätt gynnas med särskilda förmåner, som andra grupper
icke kunna uppnå. Det har därför som en bättre utväg pekats på att utbiMningen
av akademiker bör ökas och att sådan utbildning jämväl bör
förläggas till Norrland. Även länsstyrelsen anser detta vara en mycket god
lösning, men den kan självfallet verka först på lång sikt och förändrar icke
den aktuella situationen. Under sådana förhållanden vill länsstyrelsen förorda,
att de av motionärerna framförda uppslagen bli förutsättningslöst
provade. Då svårigheterna icke äro lika stora på alla håll i de fyra nordligaste
länen, anser länsstyrelsen att en undersökning till en början bör inriktas
på att göra de tjänster i de översta och de inre delarna av Norrland
till vilka det visat sig vara svårast att erhålla kvalificerade sökanden mera
lockande.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen Elof Lindberg,
landssekreteraren Lennart Lindblad och förste länsassessorn L Hultman,
den sistnämnde föredragande.
Umeå i landskansliet den 13 mars 1956
ELOF LINDBERG
L. Hultman
20
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
Bil. F
Till riksdagens statsutskott
Anmodad att avgiva yttrande över de i första och andra kamrarna väckta
likalydande motionerna (1:227 och 11:636) angående åtgärder för att stimulera
rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste länen
får länsstyrelsen anföra följande.
För att med tillämpning på Norrbottens län aktualisera de i motionerna
lämnade siffrorna för vakanser på underläkartjänster, folktandvardstjänster
samt lärarbefattningar har länsstyrelsen inhämtat uppgifter härom.
Därvid har framkommit, att av 60 underläkartjänster uppehälles för närvarande
1 av en medicine kandidat, 23 (40 %) av utländska läkare utan svensk
behörighet, 6 av utländska läkare med svensk behörighet och 20 av svenska
legitimerade läkare. I fråga om tjänsteläkarna inom länet är av 37 provinsialläkartjänster
23 besatta med ordinarie innehavare. (4 av dessa är utländska
läkare med svensk legitimation, 9 tjänster uppehälles av utländska
läkare utan svensk behörighet och 2 av svenska medicine kandidater och 3
tjänster är obesatta.)
Av 78 distriktstandläkartjänster i länet upprätthålles 35 av svenska legitimerade
tandläkare, 2 av utländska tandläkare med svensk legitimation
samt 41 av utländska tandläkare utan svensk legitimation (52 %). Mer än
hälften saknar alltså svensk legitimation.
Av 29 lektorat i länets läroverk är 17 vakanta (58 %). Motsvarande siffror
för adjunkter är 121 tjänster varav 63 vakanta (52 %) och för ämneslärarinnor
9 tjänster varav 4 vakanta (44 %). De vakanta tjänsterna uppehälles
för närvarande av 5 e. o. adjunkter med provår, 29 lärare med akademisk
examen men utan provår samt 50 lärare utan behörig kompetens.
Av dessa siffror framgår, att bristen på kvalificerad arbetskraft inom
vissa fack fortfarande är stor i Norrbotten. Orsakerna härtill är givetvis flera.
Den viktigaste är självfallet den allmänna bristen i vårt land på akademiker
i olika yrken. Detta förhållande förklarar dock till fullo varför bristnoteringarna
procentuellt är större i Norrland än i övriga delar av Sverige.
Av många anses övre Norrland fortfarande vara mindre trivselattraktivt än
andra delar av vårt land. Denna föreställning berör i mångt och mycket på
kvardröjande, felaktiga föreställningar om hur tillvaron numera gestaltar
sig för dem, som bor och verkar i norr. Föga eller intet vet man om den genomgripande
förändring, som kännetecknat utvecklingen på praktiskt taget
alla områden under de senaste årtiondena. Icke minst gäller detta den materiella
och personella upprustningen av sjukvårdsorganisationen, skolväsendet,
bostadsmarknaden och kommunikationerna. Även i fråga om kulturlivets
olika yttringar torde övre Norrland i dag vara i det mesta jämförligt
med den svenska landsorten i allmänhet. Norrland är i våra dagar en dynamisk
landsända, som det för unga akademiker borde vara stimulerande att
närmare lära känna och själva bidraga till att ytterligare förkovra. Inte minst
skulle läkarnas, tandläkarnas och de olika lärarekategoriernas fackliga organisationer
genom en sakligt, brett upplagd upplysningsverksamhet bland sina
medlemmar kunna medverka till att de tidigare omnämnda felaktiga
föreställningarna om den intellektuella arbetskraftens betingelser här uppe
Statsutskottets utlåtande nr 107 år 1956
21
reviderades. Från länets sida har olika försök gjorts, och en viss förskjutning
i betraktelsesättet torde nog också numera vara märkbar. Att genom
olika specialförmåner försöka göra de för akademiskt utbildad arbetskraft
tillgängliga tjänsterna i Norrland mera eftertraktade stöter på många icke
minst praktiska svårigheter. Det torde sålunda vara i det närmaste omöjligt
att rent geografiskt göra en gränsdragning inom den vidsträckta norrlandsregionen
mellan å ena sidan de delar, där förhållandena ter sig mera
»normala», samt å andra sidan de mera utpräglat norrländska bygderna,
där förhållandena kan te sig mindre lockande. Man har nämligen här icke
att göra med ett ur här diskuterade synpunkter homogent område. Om man
exempelvis skulle fastställa regler om ersättning för semester- och rekreationsresor
för de befattningshavare, som är aktuella i detta sammanhang, så
måste man fastställa en bestämd gräns ovan vilken denna förmån skall gälla
och vad den skall avse (endast resor söderut, vissa resor utomlands etc.).
Detsamma gäller i motsvarande grad andra undantagsbestämmelser ifrån
vad som är regel för landet i övrigt. Var skall då denna gräns gå, i höjd med
Sundsvall, Umeå eller Luleå? Därtill kommer att givetvis även andra grupper
bland dem många lägre avlönade än akademiker tjänsterna med rätta
kan fråga, varför icke liknande förmåner skulle tillkomma även dem. Att
i detta avseende kunna göra en rättvisande kategoriklyvning måste nog anses
vara omöjligt. En generell löneförbättring för exempelvis läkare, lärare
och andra med dem likställda befattningshavare skulle kunna utlösa ett liknande
kompensationstänkande. Man måste i varje fall räkna med den konsekvensen
att en sådan löneglidning icke skulle kunna isoleras just till dessa
bäst betalda men ändå svårrekryterade tjänstemannagrupper. Skulle en löneökning
tänkas få avsedd effekt måste den dessutom vara ordentligt tilltagen.
Efter någon tid skulle en sådan uppräkning av lönerna med all sannolikhet
sprida sig till andra områden och resultatet bli en generell lönelyftning,
som automatiskt skulle komma att få mycket långtgående konsekvenser
i form av ökade kostnader för industrien, kommunikationsverken, hantverket,
köpenskapen etc. och därmed också ökade svårigheter för den norrländska
företagsamheten att göra sig gällande i konkurrensen med Mellanoch
Sydsverige. Redan nu utgör dyrortsgrupperingen i vissa avseenden ett
sådant handikap framför allt för de sektorer inom det norrländska näringslivet,
som icke har en skyddad marknad. Om Norrland genom en sådan utveckling
i ännu högre grad skulle komma att bli ett utpräglat höglöneområde,
skulle detta betyda, att man endast gjorde ont värre.
Ytterst skulle eu sådan skärpt, till en början geografiskt bestämd lönedifferentiering
så småningom kunna tänkas medföra anspråk från motsvarande
grupper i andra delar av landet, att de tidigare relationerna i lönetabellerna
skulle återställas, och så var man nå ett högre löneplan tillbaka vid
utgångsläget.
En generellt genomförd högre meritvärdering för befattningshavare i Norrland
exempelvis i form av dubbla tjänsteår — skulle måhända temporärt
kunna medföra en förbättrad rekrytering men också att hit sökte sig
många sådana, som snabbt ville bygga på sina formella kvalifikationer för
att kunna söka tjänster på andra håll. Rörligheten skulle med andra ord
komma att öka i stället för att åtgärden var avsedd att bidraga till en förändring
till det bättre. Denna farhåga barockså påtalats i det yttrande, som
i anledning av dessa två motioner avgivits av Samarbetsdelegationen för de
fyra nordligaste länen och namnes av motionärerna.
Även om det i och för sig skulle vara önskvärt, att kunna vidtaga vissa
extraordinära åtgärder i det syfte motionerna avser, anser länsstyrelsen att
man i så fall måste vara på det klara med risken för att detta kim komma
22 Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
att medföra för andra, icke avsedda grupper och områden »prejudicerande»
följdverkningar.
Länsstyrelsen vill däremot med skärpa framhålla vikten av att alla tänkbara
åtgärder, som kan vara ägnade att öka utbildningskapaciteten i fråga
om akademiskt utbildad arbetskraft — bl. a. och icke minst genom tillkomsten
av sådana utbildningsinstitutioner i Norrland — snarast blir vidtagna.
De ansatser som hitintills gjorts i detta syfte måste anses vara långt
ifrån tillräckliga. På lång sikt torde det icke finnas någon annan framkomlig
väg att bemästra de svårigheter, som nu gör sig gällande.
Av de i motionerna berörda åtgärderna anser länsstyrelsen att frågan om
ordnande av rymliga och i andra avseenden ändamålsenliga bostäder till
skäliga hyror för tjänstemän, som flyttar till Norrland, är av mycket stor betydelse.
Detta har beaktats av vissa industriföretag och även av statliga verk
såsom vattenfallsstyrelsen och statens järnvägar och synes ha haft en betydande
inverkan på rekryteringen. Ett samarbete mellan stat och kommun
borde i detta avseende kunna resultera i att bostäder reserveras för tjänstemän
vid vissa verk och institutioner. Vidare skulle måhända en regel om att
flyttningsersättning skall tillerkännas tjänsteman, som söker och får transport
till befattning i övre Norrland, förtjäna beaktande. En sådan förmån
torde bl. a. kunna stimulera lärare att söka adjunktstjänster i 29 lönegraden
i Norrland. Vetskapen om att flyttningen vid en eventuell senare transport
till annan del av landet får betalas av vederbörande själv kan nämligen
för närvarande verka återhållande på lusten att söka dessa tjänster.
En viktig synpunkt är slutligen att arbetsbelastningen på tjänsterna i Norrland
blir rätt avvägd och att man därvid tar hänsyn till avståndens stora
betydelse och behovet av bl. a. erforderlig biträdespersonal.
Även om länsstyrelsen i det föregående uppehållit sig vid några av de
praktiska och andra svårigheter, som måste anses vara förknippade med för
vissa befattningshavares del speciellt avsedda förmåner, anser länsstyrelsen
likväl att en utredning härom måhända skall kunna resultera i att några
icke tidigare praktiserade eller diskuterade åtgärders betydelse i detta sammanhang
kunde få en mera ingående prövning och bedömning.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
landshövding och t. f. förste länsassessor, landskamreraren Arvid Wenker
och t. f. landssekreteraren Torsten Segrell.
Luleå i landskansliet den 14 april 1956
FOLKE THUNBORG
C. G. Wennberg
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
23
Bil. G
Till riksdagens statsutskott
Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, som för yttrande erhållit
av herr Ragnar Bergh (1:227) inom första kammaren väckt och av
herr Agerberg m. fl. (II: 636) inom andra kammaren väckt motion om åtgärder
för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra
nordligaste länen, får med anledning därav anföra följande.
Den fråga, som berörs i motionerna, behandlades vid Norrlandsmässan
i Umeå i augusti 1954, där Samarbetsdelegationen var företrädd av flertalet
av sina ledamöter. I huvudföredraget vid mässan av Samarbetsdelegationens
sekreterare, undertecknad Wik, framhölls den för de nordligaste länen
vidkommande synnerligen bekymmersamma situationen i vad avser
tillgången på bl. a. läroverkslärare, läkare och tandläkare. Några av exemplen
må anföras. Ett flertal av realskolorna arbetade med endast någon enda
t ormelit kompetent lärare, och i gymnasierna voro vakanserna Då lektorstjänsterna
oroväckande stora. Av 37 provinsialläkardistrikt i Norrbottens län
voro endast 26 besatta med ordinarie innehavare. 7 voro helt vakanta. Av 9
läkartjänster vid Umedalens sjukhus hade endast 3 ordinarie innehavare.
På tandläkarfronten var situationen om möjligt än betänkligare. På 10 000
invånare hade de fyra nordligaste länen genomsnittligt 2,8 tandläkare, det
övriga Sverige 5,2. Av 66 i Norrbottens län inom folktandvården tjänstgörande
tandläkare voro 42 utlänningar.
Under de båda senaste åren har läget knappast blivit bättre, låt vara att
inrättandet av de s. k. bristtjänsterna vid en och annan läroanstalt i någon
liten mån inneburit en lättnad. Innevarande läsår finnas emellertid åtminstone
2 realskolor, till vilka utom rektor inte någon formellt kompetent lärare
är knuten, och en av dessa skolor (Storuman) är t. o. in. så stor, att
den har dubbla klassavdelningar. Kiruna gymnasium har inte någon enda
lektorskompetent lärare, och vid det stora flertalet av gymnasierna äro lektoratsvakanserna
minst sagt oroväckande.
När det gäller tillgången på läkare och tandläkare är läget ungefär oförändrat.
Ett stort antal vakanser föreligger och många tjänster äro besatta
med utlänningar, som visserligen kunna vara goda läkare men ofta endast
hjälpligt behärska det svenska språket, vilket förhållande knappast kan
anses tillfredsställande. Därtill kommer nackdelen med korttidsvikariat med
snabba ombyten av innehavare samt vikariat av ännu ej färdigutbildad
kraft.
Olika åtgärder i avsikt att råda bot mot den besvärande bristen diskuterades
på Norrlandsmässan i Umeå och ha för övrigt, såsom också i motionerna
antydes, delvis vidtagits, men någon egentlig lösning har man hittills
ej kommit fram till. Enligt Samarbetsdelegationens uppfattning finnes också
endast en lösning, som i det långa loppet är hållbar, att öka utbildningen
av och därmed tillgången på den arbetskraft det gäller.
Den utökning av kapaciteten i vad avser läkar- och tandläkarutbildningen,
som redan vidtagits, är steg på vägen till ett bättre sakernas förhållande,
liksom den i kungl. propositioner till årets riksdag föreslagna upprustningen
av t. ex. Stockholms högskola och de tekniska högskolorna. Men flera åtgär
-
24
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
der i samma riktning måste få följa. Utan ökad tillgång på akademiskt utbildad
arbetskraft bli alla åtgärder mer eller mindre palliativ.
Samarbetsdelegationen har intet att erinra mot att en utredning av frågan
företages men vill för sin del understryka, att frågan om skapande av ökade
utbildningsmöjligheter, bl. a. i Norrland, därvid bör skjutas i förgrunden.
När det gäller att råda bot mot en akut bristsituation, bundet emellertid nödvändigt
med på kort sikt verkande åtgärder i stil med sådana, som antydas
av motionärerna. Samarbetsdelegationen vill dock fästa uppmärksamheten
på att vissa av de föreslagna åtgärderna kunna medföra en icke önskad effekt,
t. ex. i form av ökad rörlighet.
Umeå och Stockholm den 22 mars 1956
För Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen
ELOF LINDBERG
Ordf.
Harald Wik
Sekr.
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
25
Bilaga H
Till riksdagens statsutskott
Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva yttrande över de
likalydande motionerna I: 227 och II: 636 om utredning och förslag till åtgärder
i syfte att eliminera bristen på och stimulera rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft i de fyra nordligaste länen, får förbundets styrelse anföra
följande. , . . ,.
Motionärerna återger ur SACO:s norrlandsutrednmg siffror som visar, att
bristen på akademiskt utbildad arbetskraft — särskilt lärare, läkare och
tandläkare — genomsnittligt är större i de fyra nordligaste länen an i den
övriga delen av landet. Detta obestridliga faktum bör emellertid enligt styrelsens
mening kompletteras med påpekandet, att förhållandena dock inte
är helt ensartade inom det vidsträckta område av Norrland, som det har ar
fråga om. Rekryteringsproblemens svårighetsgrad varierar inte blott mellan
olika områden inom de fyra nordligaste länen utan självfallet också niellan
stad och land, mellan större städer och mindre tätorter o. s. v. Till belysning
härav kan det beträffande bristen på läroverkslärare, som motionärerna
själva illustrerar bl. a. med ett konkret exempel från Sollefteå läroverk,
nämnas, att antalet vid detta års början vakanta lektors- och adjunktstjänster
vid läroverken i exempelvis Härnösand, Sundsvall, Örnsköldsvik
och Östersund icke var större än vid läroverken i t. ex. Karlskoga, Karlstad,
Visby och Åmål. ... • , .. .
Svårigheterna att rekrytera akademiskt utbildad arbetskraft varierar högst
avsevärt även mellan olika regioner inom »övriga Sverige». De torde for
t ex. Gotland och möjligen för vissa delar av exempelvis Dalarna och Värmland
vara ungefär lika stora som för vissa områden i de fyra nordligaste
länen. ,, ...
Med dessa påpekanden vill styrelsen inte förneka existensen av eller torringa
svårigheterna med de av motionärerna berörda rekryteringsproblemen.
Men det synes styrelsen knappast befogat att betrakta dessa uteslutande
som norrlandsproblem. Om en utredning med motionernas principiella
syftning skall företagas, bör den rimligen avse att förutsättningslöst undersöka,
vad som kan göras för att stimulera rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft till sådana delar av landet — alltså även utanför de fyra nordligaste
länen — som av olika skäl lider särskilt stor brist pa dylik arbetskraft.
Detta är emellertid ett allmänt arbetsmarknadsproblem, som i och
för sig icke motiverar, att just sydgränsen för Jämtlands och \ästeinorrlands
län göres till gränslinje mellan två lönemässigt skilda områden av
Det synes styrelsen uppenbart, att de i motionerna behandlade problemen
måste ses mot bakgrunden av det större problemkomplex, som hänger samman
med att utbildningen av kvalificerad arbetskraft i vårt land totalt sett
för närvarande icke motsvarar efterfrågan. På längre sikt kan problemet
följaktligen lösas blott genom en anpassning av utbildningsresurserna till
de ökade behoven. Del bör betonas, att även motionärerna främst ser problemet
ur långtidsperspektiv. Efter att ha redogjort för bristsituationen och
de otillfredsställande förhållandena beträffande tillgången pa kvalificerad
26
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
arbetskraft i Norrland skriver de nämligen: »I det långa loppet kan inte dessa
förhållanden få vara rådande.» Styrelsen instämmer för sin del häri men
ser lösningen på det problem, motionerna sysslar med, i en ökad utbildning
av kvalificerad arbetskraft. Styrelsen noterar också med tillfredsställelse,
att i proposition till årets riksdag föreslagits en ökad intagning dels
av universitetsstuderande i vissa naturvetenskapliga ämnen, dels av studerande
vid de tekniska högskolorna, varigenom dessas utbildningskapacitet
kommer att ökas med nära 30 procent, främst beträffande de kategorier av
högskoleingenjörer, varav behovet för närvarande är störst.
Det bör också erinras om att frågan om samhällets arbetskrafts- och utbildningsbehov
nyligen behandlats av 1949 års arhetskraftsutredning, som
föreslagit inrättandet av dels en samarbetsnämnd för planläggningen av
den högre undervisningen, dels en särskild yrkes- och utbildningsstatistisk
utredningssektion inom arbetsmarknadsstyrelsen för prognosverksamhet rörande
arbetsmarknadens behov av kvalificerad arbetskraft.
I detta sammanhang vill styrelsen även understryka vad motionärerna
själva poängterar såsom en bidragande orsak till den norrländska bristen
på kvalificerad arbetskraft, nämligen det förhållandet, att Norrland inte i
tillräcklig grad är självförsörjande beträffande akademiskt utbildade. Motionärerna
anser, att det förtjänar närmare klarläggas, i vilken utsträckning
arbetskraftssynpunkterna bör beaktas vid en utformning av planerna på
ett norrlandsuniversitet. Styrelsen önskar emellertid erinra om att den i fjol
tillsatta universitetsutredningen enligt direktiven har att utreda bl. a. frågan
om en högskola i Norrland; det torde få anses självklart, att den därvid
— med utgångspunkt från sina inventeringar av tillgången på akademiker
inom olika verksamhetsområden och sina prognoser över det framtida behovet
av sådan arbetskraft — även kommer att beakta arbetskraftssynpunkterna
och den vikt, som vid diskussionen av Norrlands högskolefråga bör
läggas vid dessa.
Motionärerna framhåller, »att norrlandsstäder i ett flertal fall genom rekryteringssvårigheterna
till de kommunala tjänsterna varit tvingade att
frångå Svenska stadsförbundets rekommendationer och erbjudit högre löner
för att tillförsäkra sig tullgod arbetskraft». Med anledning härav får
styrelsen påpeka, att det visserligen undantagsvis har förekommit, att enstaka
kommuner ansett sig icke kunna följa de riktlinjer, som dragits upp
av stadsförbundets löne- och förhandlingsdelegation. Men det är styrelsen
angeläget att betona för det första, att motionernas uttryck »ett flertal fall»
är vilseledande, då det rört sig blott om rena undantagsfall, för det andra,
att sadana icke inträffat oftare i Norrland än på andra håll. Det finns intet
underlag för den tesen, att den genomsnittliga lönesättningen för kommunala
tjänster är högre i Norrland är annorstädes, vilket ju borde vara fallet,
om motionernas påstående vore riktigt.
Vad angår tanken att genom generella löneförbättringar eller andra förmåner
stimulera rekryteringen till ifrågavarande område av den i motionerna
avsedda kvalificerade arbetskraften, vill styrelsen slutligen framhålla,
att man givetvis vid bedömningen av sådana åtgärder måste "ta med i räkningen
de återverkningar dessa kan få i motsvarande hänseende för andra
grupper på samma geografiska arbetsmarknad.
Det av motionärerna behandlade problemet är alltså nära förknippat med
en mångfald andra stora och svåra frågor, från vilka det knappast kan isoleras.
Styrelsen är också tveksam beträffande möjligheterna att på sätt i
motionerna antydes nå positiva och genomförbara resultat. Under sådana
förhållanden är styrelsen icke beredd att tillstyrka den föreslagna utredningen.
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
27
Om ovanstående lydelse av styrelsens yttrande har förenat sig ledamöterna
Persson, Nordkvist, Göran Petterson och Thure Andersson, medan undertecknad
Jung, vice ordförande, samt tjänstgörande suppleanterna Grandien
och Leandersson ansett, att sista stycket bort ha följande lydelse:
»Det av motionärerna behandlade problemet---positiva och genom
förbara
resultat men vill trots detta tillstyrka en utredning, under förutsättning
dock att denna i stället för att avse blott de fyra nordligaste länen
vidgas så, att den får den mera allmängiltiga karaktär, som ovan angivits.»
Stockholm den 19 mars 1956
Svenska stadsförbundets styrelse
ERIK JUNG
Sten-Sture Landström
28
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
Bil. 1
Till riksdagens statsutskott
Sedan utskottet i skrivelse den 17 februari 1956 anhållit om Svenska landstingsförbundets
utlåtande över motioner om åtgärder för att stimulera rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste länen, får förbundets
styrelse anföra följande.
De problem som beröras i motionerna äro väl kända för förbundet och
ha föranlett ingående överväganden. Särskilt kännbara för landstingen i de
nordligaste länen äro svårigheterna att besätta läkar- och tandläkartjänster.
Vid de överläggningar som förts angående dessa problem ha de uppslag
som framföras i motionerna diskuterats, men förbundet har icke ansett sig
kunna förorda något av dem.
Situationen beträffande dessa tjänster är nämligen den, att det råder i
stort sett samma svårigheter i samtliga mer avlägset belägna orter i hela
landet. Med den brist på kvalificerad arbetskraft som för närvarande förefinnes
blir följden av speciella åtgärder att stimulera rekryteringen inom
en viss del av landet, att bristsituationen inom andra delar blir än mer markant
och tvingar fram motsvarande åtgärder även där. Uppenbar risk föreligger
att i ett sådant läge åtgärderna få begränsad verkan och endast leda
fram till ett förhöjt löneläge.
Åtgärder i angiven riktning kunna enligt förbundsstyrelsens mening övervägas,
då tillgången på arbetskraft ungefärligen motsvarar behovet men
vissa tjänster äro svåra att rekrytera. I nuvarande läge böra snara åtgärder
vidtagas för en allmän ökning av tillgången på här avsedd arbetskraft. Såsom
förbundet i olika sammanhang framhållit bör utbildningskapaciteten
väsentligt utökas. Så har visserligen under senare år skett i fråga om såväl
läkare som tandläkare, men fråga är om ej ytterligare åtgärder äro erforderliga.
Sådana åtgärder äro mera långsiktiga. Situationen i de nordligaste länen
kräver emellertid snabba åtgöranden. Enligt vad förbundsstyrelsen erfarit
har kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket”i uppdrag att
utreda förevarande fråga. Under sådana förhållanden finnes ur de synpunkter
styrelsen har att företräda ej anledning påyrka en nv utredning
av frågan.
Stockholm den 11 april 1956
För Svenska landstingsförbundets styrelse
ERIK FAST
Ivar Dahlgren
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
29
Bil J
Till riksdagens statsutskott
Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle avgiva yttrande
över två likalydande motioner, väckta i första kammaren av herr Ragnar
Bergh (I: 227) och i andra kammaren av herr Agerberg m. fl. (II: 636)
om åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de
fyra nordligaste länen, får förbundets styrelse anföra följande.
Det spörsmål, som motionerna aktualiserar, är ingalunda någon ny fråga,
även om den med hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden på senare
tid gjort sig starkare påmind. Betraktar man problemet ur ren landskommunal
synpunkt må till en början framhållas, att det stora flertalet landskommuner
för sin administration behöver jämförelsevis liten personal med
akademisk eller annan högre utbildning. I de fall man ställer krav på specialutbildning
för befattningshavare i landskommunernas tjänst, t. ex. examen
från socialinstitut, lägre ingenjörsutbildning etc. har det visat sig att
några påfallande svårigheter att rekrytera dylik personal enligt den för landet
i övrigt gängse lönesättningen icke uppstått för norrlandskommunerna.
Sammansättningen av elevbeståndet vid våra socialinstitut ger också vid
handen att Norrland däribland icke kan anses särskilt underrepresenterat
i förhållande till landet i övrigt. Någon anledning till antagande att det framdeles
skulle visa sig svårare att för Norrlands del rekrytera befattningshavare
med nu nämnd utbildning synes därför enligt styrelsens uppfattning
icke föreligga.
I fråga om kvalificerad arbetskraft av annat slag såsom lärare vid folkskolor
och högre undervisningsanstalter, läkare, veterinärer, civilingenjörer
m. fl. är läget ett annat. De i motionerna återgivna uppgifterna talar här
sitt tydliga språk. Här kan det enligt styrelsens mening bli nödvändigt med
åtgärder, som utan långt dröjsmål minskar de redan uppkomna svårigheterna
eller förebygger en direkt krissituation. Det kan synas ligga närmast
till hands att lösa problemet genom en speciell högre lönesättning för de
nordligaste länen. Om en sådan särlönesättning genomföres för statstjänstemännen,
kommer den erfarenhetsmässigt att omedelbart slå igenom på de
kommunala löneplanerna. Lönejusteringar inom den offentliga sektorn torde
icke heller komma att lämna det enskilda näringslivet oberört.
Styrelsen, som samtidigt härmed yttrat sig över motionerna 1:310 och
II: 241, håller före, att en rimlig skattelindring för de nordliga länen i och
för sig skulle vara eu väl så god stimulans vid rekrytering av specialutbildad
arbetskraft som eu särlönesättning. Därtill kommer att skatteutjämningen
torde utgöra nyckeln till en hel del andra s. k. norrlandsproblem.
Tyvärr kan man icke via skatteutjämning vänta några resultat, som avhjälper
de akuta svårigheterna. Även om — som styrelsen hoppas — skatteutjämningsproblemet
nu blir föremål för förnyad utredning, måste det med
gängse utredningslakt ta åtskilliga år, innan utredningen ger resultat.
Bland åtgärder, som mera snabbt skulle leda till resultat, är enligt styrelsens
mening en utbyggnad av systemet med favörer i fråga om tjänste
-
30
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1956
årsberäkningen. En sådan anordning leder till en ökad cirkulation av de
berörda befattningshavarna — något på gott och ont — men torde kunna
begränsas till de för landsdelen särskilt åtråvärda tjänstemannagrupperna.
Stockholm den 20 mars 1956
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
RUD. ANDERBERG
Sixten Larsson
661679 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.