Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om en särskild utredning av frågan om samordning mellan tjänstepension och folkpension.

1956-11-20 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:198, Utlåtande i anledning av väckt motion om en särskild utredning av frågan om samordning mellan tjänstepension och folkpension.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 198—199

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

1

Nr 19S

Utlåtande i anledning av väckt motion om en särskild utredning

av frågan om samordning mellan tjänstepension och

folkpension.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Neländer m. fl. väckt motion (II: 464)

har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t

begära att frågan om samordning mellan tjänstepension och folkpension

bryts ut ur 1951 års pensionsutredning och görs till föremål för en förutsättningslös

särskild utredning samt att denna bedrives så skyndsamt att

förslag kan föreläggas 1957 års riksdag.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.

Vid tillsättandet av 1951 års pensionsutredning med uppgift att utreda

den statliga personalpensioneringen och därmed sammanhängande frågor

anförde dåvarande chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet

(23 februari 1951), att de spörsmål utredningen hade att ta ställning till

sedan länge varit aktuella. På grund härav ansåg departementschefen att

en utredning borde komma till stånd, trots att statsmakterna ännu inte

tagit ställning till de förslag om en allmän pensionsförsäkring, som förelåg

fr. o. m. den 12 oktober 1950 (det s. k. principbetänkandet).

Vi instämmer i att de frågor som 1951 års pensionsutredning har att

handha redan vid utredningens tillsättande pockade på en snar lösning. Vi

anser det därför synnerligen viktigt att lösningar av frågor, som direkt

berör pensionärers förhållanden, snarast kommer till stånd.

1951 års pensionsutredning har nu arbetat i fem år men har ännu icke i

något betänkande antytt efter vilka vägar de statsanställdas pensionsproblem

skulle kunna lösas. I den riksdagsberättelse, som avgavs till 1955 års

riksdag, meddelades att utredningen beräknade kunna lägga fram ett principbetänkande

under år 1955. Något sådant har som ovan antytts emellertid

icke avgivits. I arbetsberättelsen till årets riksdag motiveras detta med

hänvisning till det ovissa läge, vari frågan om en allmän pensionsförsäkring

nu befinner sig. Man räknar dock med att förutsättningar skall föreligga

för avgivande av ett principbetänkande under loppet av år 1956. Då

det finns anledning antaga att ett principbetänkande icke kan komma att

innehålla konkreta förslag till lösning av de olika frågekomplex som utredningen

har att undersöka, kan man redan nu förmoda att mycket lång tid

alltjämt återstår innan de i utredningsdirektiven angivna arbetsuppgifterna

lösts.

Genom att den s. k. Äkesonska utredningen hösten 1955 lagt fram sitt

slutbetänkande om allmän pensionsförsäkring (SOU 1955:32) — vilket

föranlett socialministern att i årets statsverksproposition anmäla att en

proposition utmynnande i en allmän pensionsreform kommer att föreläggas

riksdagen, dock ej under år 1956 — har 1951 års pensionsutredning,

1 Bihang till riksdagens protokoll 195G. 6 saml. Nr 198—199

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

som enligt sina direktiv har att ägna uppmärksamhet åt en allmän pensionsförsäkrings

inverkan på den statliga personalpensioneringen, nu erhållit

så stora och tidskrävande arbetsuppgifter att en detaljlösning av

statsanställdas sedan lång tid tillbaka aktuella pensionsproblem ter sig än

mera avlägsen om inte särskilda åtgärder vidtagas.

Bland de frågor som ständigt åstadkommit irritation torde samordningen

mellan tjänstepension och folkpension vara den största. Den allvarligaste

kritiken har här riktats mot den reducering av tjänstepensionen som

skett beroende på att folkpension utgår. Med rätta har denna reducering

uppfattats som ett brott mot principen om pensionens oantastbarhet. I motion

i andra kammaren nr 274 år 1951 av herr Nihlfors m. fl. har motiveringarna

för den starka kritiken redovisats. Genom att många statsanställda

numera bereds möjlighet att kvarstå i tjänst ett eller annat år efter

ordinarie pensionsålder och i växande grad använder sig härav till fördel

bl. a. för statsverket stärks kravet på att frågan om samordningen mellan

tjänste- och folkpensionen snarast får en tillfredsställande lösning. Vid

riksdagsbehandlingen år 1951 av ovannämnda motion uttalade sig riksdagen

för att den väckta frågan borde upptagas såsom en av de första etapperna

i 1951 års pensionsutrednings arbete.

Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, 1951 års pensionsutredning avgivit utlåtande (se Bilaga till

detta utlåtande).

Utskottet. Det i den föreliggande motionen väckta förslaget syftar till att

frågan om samordningen mellan tjänste- och folkpension skulle — utan

avvaktan på resultatet av 1951 års pensionsutrednings arbete — utbrytas ur

sitt större sammanhang och hänskjutas till separat utredning, vilken borde

bedrivas så skyndsamt att förslag i ämnet kunde föreläggas 1957 års riksdag.

Ehuru i motionen ej direkt utsäges vad en dylik utredning borde gå ut på,

kan dock av ordalagen i motionen — särskilt den hänvisning som däri göres

till den i samma ämne vid 1951 års riksdag väckta motionen II: 274 — utläsas,

att motionärerna betraktar det nuvarande samordningssystemet såsom

irrationellt och föga förenligt med den s. k. oantastbarhetsprincipen. Kritiken

torde närmast rikta sig mot vad som av pensionsutredningen betecknats

som den reella samordningen, d. v. s. den faktiska reduktion av personalpensionen

i förhållande till den normala tjänstepensionsnivån, som man vid

samordningssystemets tillskapande åsyftat. Frånsett att samordning mellan

tjänste- och folkpension förekommer även inom kommunal och privat

pensionering bör i anslutning till vad pensionsutredningen härutinnan anfört

framhållas, att oantastbarhetsprincipen numera på försäkringshåll

knappast torde tolkas så att den skulle hindra en anpassning av tjänstepensioneringen

till den samhälleliga pensioneringen. Vidare bör understrykas,

att samordningssystemet utformats i enlighet med överenskommelser träffade

med vederbörande personalorganisationer och att dessa — enligt vad

pensionsutredningen anfört — så sent som år 1953 motsatte sig att samordningsfrågan

skulle utbrytas ur sitt större sammanhang och göras till föremål

för en mera definitiv separat reglering före pensionsfrågorna i övrigt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

3

I detta sammanhang har framhållits, att på många håll stor oklarhet råder

rörande samordningssystemets verkliga innebörd. Oftast torde uppfattningen

vara den, att den reella minskningen, av tjänstepensionen motsvarar

det belopp, varmed pensionen minskas från 67-årsåldern. Att så icke är fallet,

framgår av pensionsutredningens i det föregående angivna redogörelse.

Med hänsyn till samordningsfrågans oupplösliga samband med övriga frågor

angående pensionsawägningen lärer det — såsom pensionsutredningen

framhållit — vara helt ogörligt att, på sätt i motionen yrkas, denna fråga nu

skulle utbrytas till behandling för sig; allra minst i nuvarande läge, då ett

ställningstagande till frågan om den samhälleliga pensioneringens utbyggnad

är aktuellt, skulle en sådan åtgärd kunna försvaras. Utskottet avstyrker

därför bifall till motionsyrkandet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 464 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 20 november 1956

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,

Leander, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Sundelin,

Einar Persson, Birger Andersson, Thun, Lodenius, Nils Theodor Larsson

och fröken Ranmark; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Rubbestad,

Andersson i Mölndal, Staxäng, Cassel, Gustafsson i Skellefteå, Svensson i

Alingsås, Karlsson i Olofström, fröken Vinge, herrar Svensson i Stenkyrka,

Almgren, Andreasson, Nelander och Mellqvist.

Reservationer

1) av herrar Malmborg i Skövde, Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge

och herr Nelander, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort

ha följande lydelse:

»Den nu tillämpade samordningen mellan tjänstepension och folkpension

är enligt utskottets mening icke helt tillfredsställande utformad. Den har

såsom motionärerna påpekat av stora delar inom de berörda personalgrupperna

uppfattats som irrationell. Nuvarande anordning genomfördes också

som eu lösning av provisorisk karaktär. Det var hl. a. med hänsyn till här

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

berörda omständigheter som utskottet vid 1951 års riksdag ansåg sig böra

rekommendera att denna fråga borde upptagas som en av de första etapperna

i 1951 års pensionsutrednings arbete. Med beklagande måste utskottet

konstatera att så icke blivit fallet.

Utskottet kan således instämma med motionärerna däri att nuvarande

provisorium snarast möjligt bör efterträdas av en anordning, som utan att

sakligt motiverade synpunkter trädes för nära bättre kan vinna de berörda

personalgruppernas förståelse. Den långa tid, som nu förflutit utan att en

mera slutgiltig lösning kunnat nås, är ett annat skäl härför. Motionärerna

har närmast tänkt sig att frågan skulle utbrytas ur 1951 års pensionsutrednings

program och göras till föremål för särskild utredning. Utan att uttala

någon mening härom vill utskottet dock uttala den bestämda uppfattningen,

att Kungl. Maj :t bör på sätt som Kungl. Maj :t finner lämpligt påskynda

utredningsarbetet så att ett förslag i den här berörda frågan kan förelägga^

riksdagen nästa år.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 464, i skrivelse

till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.»

2) av fröken Andersson och herr Staxäng.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 198 ur 1956

5

Bilaga

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 13 februari 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt 1951 års

pensionsutredning att till Riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över

den i andra kammaren av herr Nelander in. fl. väckta motionen nr 464, vari

på anförda skäl hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam särskild utredning angående samordningen

av folkpension och statlig tjänstepension.

Till besvarande av remissen får 1951 års pensionsutredning anföra följande.

Vid arbetet på den lönereglering för statstjänstemän in. fl., som blev

genomförd den 1 juli 1947, ansågs ståndpunkt böra på en gång tagas till

frågorna om lönebeloppen och om innebörden åtminstone i stora drag av

den pensionsreglering, som förutsattes skola åtfölja löneregleringen. I överensstämmelse

med resultatet av de förhandlingar, som förts mellan 1945

års lönekommitté samt Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund

och Tjänstemännens centralorganisation, uttalade lönekommittén i

det betänkande, vari nya lönebelopp föreslogos, att tjänstepensionsnivån i

och för sig borde mosvara 2/3 av lönen för ortsgrupp 2 men att vid den

blivande pensionsregleringen borde beaktas den väsentligt förbättrade allmänna

folkpension, som enligt 1946 års lag om folkpensionering skulle

utgå jämväl till ifrågavarande grupper.

Bakgrunden till överenskommelsen om att den statliga personalpensioneringen

borde utformas med beaktande av den förbättrade folkpensioneringen

och alltså i vidsträckt bemärkelse samordnas med denna utgjordes

av följande båda omständigheter. Den ena var uppfattningen att personalpensionerna

icke behövde eller borde vara lika stora som om folkpensionsreformen

icke kommit till stånd. Den andra var, att om personalpensionen

på dittillsvarande sätt gjordes lika stor före och efter folkpensionsåldern

så skulle det förhållandet, vilket man ansåg oegentligt och olämpligt, uppkomma,

att den årliga totala pensionsinkomsten bleve mindre före folkpensionåldern

än därefter. Med hänsyn härtill syftade det nämnda uttalandet

dels till en begränsning av personalpensionen i förliållade till nyssnämnda

nivå motsvarande 2/3 av 2-ortslönen, dels till eu utjämning av

den sammanlagda pensionsinkomsten före respektive efter folkpensionsåldern,

varigenom man skulle undvika den eljest uppkommande »inkomstsvackan»

under tiden från avgången ur tjänst fram till folkpensionsåldern.

Till frågan vilka åtgärder som borde vidtagas i nämnda båda avseenden

togs däremot icke ståndpunkt redan vid löneregleringen. Den samordning

med folkpensioneringen, som sedermera år 1947 etablerades på basis av

förut angivna förutsättningar, bygger på eu förhandlingsöverenskommelse

med de nämnda personalorganisationerna. Vid remissbehandlingen av frågan

om det nya pensionssystemet framfördes icke några principiella invändningar

emot samordningens innebörd, och vid frågans riksdagsbehandling

gjordes varken motionsvis eller i samband med beslutens fattande i kamrarna

några invändningar emot samordningen.

Vad beträffar samordningens närmare innebörd är till eu början att

märka, att man sökt tillskapa skilda anordningar för tillgodoseende av de

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

båda syftena med samordningen. Å ena sidan har den begränsning av personalpensionsnivån,

som ansetts böra genomföras med beaktande av folkpensionerna,

vidtagits icke först från folkpensionsåldern utan redan från det

att personalpensionen börjar utgå. Denna begränsning eller, såsom den vanligen

benämnes, den reella samordningen har därmed icke till någon del

haft att tillgodose syftet att ernå eu utjämning av den totala pensionsinkomsten

före respektive efter folkpensionsåldern. Å andra sidan har i syfte

att uppnå en dylik inkomstutjämning genomförts en omdisponering i tiden

av personalpensionsförmånerna, så att dessas årsbelopp före folkpensionsåldern

blivit större och efter folkpensionsåldern blivit mindre än om omdisponeringen

icke kommit till stånd. Då sålunda anordningen med olika

stora personalpensionsbelopp före och efter folkpensionsåldern endast avsetts

som en rent teknisk anordning för åstadkommande av inkomstutjämning

och skillnaden mellan de båda pensionsbeloppen icke därjämte innebär

någon reell begränsning av personalpensionsnivån, ha de i inkomstuljämnande

syfte vidtagna åtgärderna betecknats såsom eu teknisk samordning

av personalpension och folkpension.

Den begränsning av personalpensioneringens tjänstepensionsförmåner,

som innefattades i förhandlingsöverenskommelsen om den reella samordningen,

motsvarade värdemässigt ungefärligen en fjärdedel av den folkpension

på 800 kronor, som beräknades skola tillkomma vardera av två folkpensionsberättigade

makar. Då begränsningen såsom nämnts skulle gälla

redan från det att personalpensionen började utgå och alltså från lägre

ålder än folkpensionsåldern, gjordes den emellertid i kronor för år räknat

mindre än den nyssberörda från folkpensionsåldern beräknade begränsningen

på omkring 200 kronor för år. Med beaktande av bl. a. de genomsnittliga

pensionsåldrarna i de olika lönegraderna beräknades de belopp, med

vilka bruttopensionsnivån motsvarande 2/3 av 2-ortslönen minskades, i princip

så, att deras kapitalvärlden motsvarade kapitalvärdet av omkring 200

kronors folkpension. I genomsnitt beräknades begränsningen innebära en

sänkning av tjänstepensionerna med något över 100 kronor för år från nyssnämnda

bruttopensionsnivå.

Den inkomstutjämning, som innefattas i den överenskomna tekniska

samordningen, tog sikte på hela den folkpension av 800 kronor för år, som

beräknades skola tillkomma vardera av två folkpensionsberättigade makar,

dock att inkomstutjämningsbeloppet för att bli jämnt delbart med 12 jämkades

till 792 kronor: hel pension skulle vara 792 kronor högre före folkpensionsåldern

än därefter. Omdisponeringen i tiden av tjänstepensionsförmånerna

gjordes i stora drag enligt försäkringstekniska grunder så att

den icke skulle påverka tjänstepensionens på visst sätt beräknade kapitalvärde.

Om tjänstepensionen (hel pension) å ena sidan efter folkpensionsåldern

skulle minskas med 792 kronor för år, skulle den å andra sidan

alltifrån att den började utgå — och även efter folkpensionsåldern — vara

förhöjd med s. k. utjämningstillägg, och utjämningstilläggens med beaktande

av bl. a. de genomsnittliga pensionsåldrarna i olika lönegrader beräknade

kapitalvärden skulle motsvara kapitalvärdet av det från folkpensionsåldern

gjorda »folkpensionsavdraget» på 792 kronor.

Såsom av det anförda framgår, inneburo den reella och den tekniska

samordningen sammantagna följande förändringar i förhållande till en

tjänstepensionsnivå motsvarande 2/3 av 2-ortslönen. Före folkpensionsåldern

skulle angivna nivå å ena sidan begränsas med belopp, som värdemässigt

motsvarade inemot 200 kronors folkpension, men å andra sidan förhöjas

med belopp, som värdemässigt motsvarade omkring 800 kronors folkpension,

alltså med ett belopp som var omkring fyra gånger så stort som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 198 ur 1956

7

begränsningen. Efter folkpensionsåldern skulle nämnda begränsning och

förhöjning alltjämt göras men dessutom tillämpas ett tekniskt avdrag på

792 kronor, svarande mot utjämningstillägget.

Vid den konkreta utformningen av samordningen inställde sig särskilda

problem, som delvis sammanhängde med att särskilda åtgärder ansetts

böra vidtagas för åstadkommande av å ena sidan begränsning av personalpensionsnivån

och å andra sidan inkomstutjämning och man sålunda icke

ansett realbegränsningen böra göras först från folkpensionsåldern, i vilket

fall den även skulle ha verkat inkomstutjämnande. Om de tre belopp, med

vilka den nivå, som motsvarade 2/3 av 2-ortslönen, skulle modifieras, skulle

ha lagts vid sidan av pensionsbelopp motsvarande nämnda nivå — och

alltså förutom 792-kronorsavdraget även realbegränsningen och utjämningstilläggen

gjorts fullt »synliga» — hade konsekvensen därav uppenbarligen

blivit ett mycket invecklat och administrativt otympligt pensioneringssystem.

Starka skäl talade därför att man i stället borde såsom tjänstepensionsunderlag

direkt angiva de belopp, till vilka 2/3-nivån skulle vara

modifierad före respektive efter folkpensionsåldern, övervägandena i denna

del ledde alltså till att man såsom tjänstepensionsunderlag att tillämpas

intill folkpensionsåldern direkt angav belopp, motsvarande 2/3-nivån

å ena sidan minskad med realbegränsningen och å andra sidan förhöjd

med utjämningstilläggen, och alt föreskrift meddelades om att tjänstepensionsunderlaget

för tid efter folkpensionsåldern skulle motsvara ifrågavarande

»begynnelseunderlag» minskat med det tekniska avdraget av 792

kronor.

Stora svårigheter att åstadkomma en rationell samordning förelågo likväl

med hänsyn till ovissheten om den framtida utvecklingen av å ena

sidan statstjänstemännens löner och å andra sidan folkpensionsbeloppen.

Statstjänstemännens löner avsågos skola indexregleras enligt ett system,

som kunde medföra upp till 18 procents rörligt tillägg. Vad som komnie att

gälla i fråga om folkpensionerna var mera ovisst. Då någon indexreglering

av folkpensionerna vid denna tid ej var beslutad, kunde man i varje fall

icke räkna med andra folkpensionsbelopp än de genom 1946 års lag bestämda.

Överenskommelsen innebar, att rörligt tillägg tills vidare skulle såväl

före som efter folkpensionsåldern beräknas på tjänstepensionens på grundval

av begynnelseunderlaget fastställda belopp — varigenom 792-kronorsavdraget

komme att kvarstå vid oförändrat belopp — men att samordningen

skulle revideras, om anledning därtill uppkom.

Den sakliga innebörden av att realavdraget inarbetades i pensionsunderlagen,

på vilka rörligt tillägg skulle beräknas, var i och för sig, att minskningsbeloppet

vid stigande rörligt tillägg på tjänstepensionen kom att förhöjas

oberoende av folkpensionsutvecklingen. Vid oförändrade folkpensionsbelopp

skulle alltså ifrågavarande anordning, betraktad för sig, ha lett till

en viss skärpning av samordningen. Vid en höjning av folkpensionen i

samma grad som personalpensionen skulle däremot begränsningsgraden

beräknad i förhållande till den principiellt åsyftade personalpensionsnivån

ha blivit oförändrad. Vid eu höjning av folkpensionen i större utsträckning

än personalpensionen skulle resultatet slutligen bli en relativ minskning

av realavdraget.

Inarbelningen av utjämningstilläggen medförde att även dessa blevo förhöjda

med rörligt tillägg i samma utsträckning som pensionsunderlagen i

övrigt. Folkpensionsavdraget gjordes, såsom redan angivits, icke på motsvarande

sätt rörligt. Vid stigande rörligt tillägg måste därför -- oberoende av

folkpensionsutvecklingen — uppkomma eu allt större olikhet mellan de försäkringstekniskt

beräknade kapitalvärdena av utjämningstillägget och folk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

pensionsavdraget; kapitalvärdet av utjämningstillägget växer efter hand

som det rörliga tillägget stiger, men kapitalvärdet av folkpensionsavdraget

kvarstår oförändrat. Den ursprungligen enbart inkomstutjämnande anordningen

med utjämningstillägg och folkpensionsavdrag måste alltså, betraktad

för sig, vid stigande rörligt tillägg komma att, om samordningen icke revideras

utan folkpensionsavdraget kvarstår oförändrat, medföra en höjning

av pensionsnivån. För att denna höjande effekt av anordningen icke skulle

bli alltför stor redan vid en nivå, där rörligt tillägg utgick med 18 procent,

avvägdes de i pensionsunderlagen inräknade utjämningstilläggen så, att överensstämmelse

mellan kapitalvärdena av dem och av folkpensionsavdragen

beräknades skola föreligga, icke vid tjänstepensionens grundnivå utan vid

ett rörligt tillägg av 6 procent.

Av större intresse än huru den reella och den — ursprungligen — tekniska

samordningen verka var för sig vid stigande rörligt tillägg på personalpension

och vid folkpensionsökningar, för den händelse icke särskilda jämkningar

vidtagas, är emellertid huru de verka sammantagna. Den ökning av

personalpensionens storlek i förhållande till den pensionsgrundande lönen,

som av tekniska skäl i och för sig inträder vid utöver 6-procentnivån ökat

rörligt tillägg, kan sägas innebära, att personalpensionsgivaren värdemässigt

lämnar rörligt tillägg, förutom på en pension motsvarande 2/3 av 2-ortslönen,

på den del av folkpensionen, som motsvarar utjämningstillägget minskat

med realavdraget, d. v. s. på omkring tre fjärdedelar av en folkpension

om 800 kronor eller ca 600 kronor för år. Systemet tenderar in. a. o. till

att vid stigande rörligt tillägg och oförändrat folkpensionsavdrag ge till resultat,

att personalpensionen blir relativt sett förhöjd på grund av samordningen

i stället för, såsom avsetts, i viss mån begränsad. I den mån det rörliga

tillägget innefattar realförbättring kommer arbetsgivaren även att i

realiteten utge sådan förbättring, ej endast på en pension motsvarande 2/3

av 2-orlslönen utan därutöver på vad som värdemässigt motsvarar ca 600

kronors folkpension. Om personalpensionerna förhöjas i samma grad som

lönerna, skulle på grund av nu berörda förhållanden icke ens den totala pensionsnivån

(summan av personalpension och folkpension), mätt i procent

av pensionsgivande lön, komma att vid oförändrat folkpensionsavdrag bibehållas

konstant oberoende av det rörliga tilläggets storlek, med mindre folkpensionens

krontalsbelopp vore konstant. Vid varje ökning av folkpensionen

— den må innebära endast kompensation för sänkt penningvärde eller ha

karaktären av standardförhöjning — skulle en höjning inträda i den totala

pensionsnivån, om folkpensionsavdraget tillätes kvarstå oförändrat.

Såsom förut nämnts avsågos emellertid vid samordningens tillkomst löner

och personalpensioner för statstjänsteinännen skola indexregleras med

rörligt tillägg på högst 18 procent. Vid dylikt rörligt tillägg och oförändrade

folkpensionsbelopp behövde den överkompensation, till vilken anordningen

kunde leda, icke bli av större omfattning.

Vid uppgörelsen om samordningen förutsattes, att förhandlingar om eu

revision av denna skulle upptagas med personalorganisationerna för det fall,

att folkpensionerna skulle undergå en mera väsentlig förändring.

Vid uppgörelsen utgick man dessutom från att dylika förhandlingar skulle

upptagas för den händelse en mera allmän eller omfattande förändring av

pensionsåldrarna skulle genomföras för berörda anställningshavare.

Redan från år 1952 utgick på de statliga personalpensionerna i allmänhet

rörligt tillägg efter 53 procent. En väsentlig utgångspunkt för den statliga

folkpensionssamordningen — nämligen angående ett rörligt tillägg på i princip

6 procent och i varje fall icke mer än 18 procent —- hade därmed rubbats.

Också den i det ursprungligen avsedda folkpensionsbeloppet liggande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

9

utgångspunkten hade i avsevärd mån rubbats. Efter det att dessutom år 1953

proposition avgivits till riksdagen om en standardmässig förhöjning av folkpensionerna

med för vardera av två folkpensionsberättigade makar 280 kronor

för år och för annan ålderspensionär 350 kronor för år, ansågs det ofrånkomligt

att upptaga frågan om jämkning av de ursprungliga samordningsreglerna

med hänsyn till de ändrade förutsättningarna. Redan i 1953 års proposition

(nr 15) om höjning av folkpensionerna framhölls, att de föreslagna

höjningarna påkallade en omprövning av reglerna om samordningen av

folkpensionerna och andra av statsmedel utgående pensioner till statstjänstemän

m. fl. I en inom civildepartementet upprättad promemoria upptogs därefter

dels frågan om en minskning av tjänstepensionerna med hänsyn till

att den tekniska samordningen lett till oförutsedda förmånsökningar och

till de nämnda folkpensionshöjningarna och dels spörsmålet om en förändring

av systemet för samordningen. I flera remissyttranden över promemorian

uttalades, att man i då ifrågavarande sammanhang endast torde kunna

uppnå en provisorisk lösning av samordningsfrågan. Statstjänarkartellen,

Stalstjänsteinännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation anförde

i gemensamt yttrande över departementspromemorian, att de i promemorian

berörda frågorna liksom vissa andra därmed sammanhängande spörsmål

vore av grundläggande betydelse för de statsanställdas pensionering och

icke kunde lösas utan ingående överväganden och undersökningar. De olika

frågorna sammanhängde även med varandra på ett sätt som gjorde att de

borde bli föremål för en samlad bedömning. Men hänsyn härtill funno organisationerna

det nödvändigt, att lösningen av dessa frågor tills vidare uppskötes

i avvaktan på resultatet av erforderlig vidare utredning, vilken såsom

tidigare förutsatts borde ske genom 1951 års pensionsutredning. I avvaktan

på utredningens förslag förklarade sig organisationerna beredda att vid

förhandlingar undersöka möjligheterna av en provisorisk lösning av samordningsfrågan.

Uppgörelse träffades sedermera med såväl de nämnda organisationerna

som Sveriges akademikers centralorganisation om att det rörliga

tillägget på tjänstepensionerna skulle fördem, som uppnått 67 års ålder,

minskas med belopp motsvarande 35 procent av skillnaden mellan tjänstepensionens

grundbelopp före resp. efter 67 års ålder, d. v. s. vid oavkortade

pensioner med 35 procent av 792 kronor, vilket utgör omkring 280 kronor

för år eller samma belopp som den lägre av de nämnda folkpensionshöjningarna.

De anställdas huvudorganisationer motsatte sig alltså alt, såsom nu ifrågasattes

i motionen, samordningsfrågan skulle utbrytas ur sammanhanget och

göras till föremål för en mera definitiv reglering före pensionsfrågorna i

övrigt.

En reell samordning av i princip samma slag för pensionärerna som grupp

betraktade som den statliga förekommer även inom städernas och landskommunernas

personalpensionering — landstingens personalpensionering är i

stort sett ordnad på samma sätt som statens — enligt de på förhandlingsöverenskonnnelser

med vederbörande personalorganisationer grundade s. k.

normalpensionsreglementena, däri inbegripet pensionsreglementet för Stockholms

stad. Pensionsnivån enligt dessa reglementen, 62 procent av den lön,

som bildar pensionsunderlag, har nämligen valls med beaktande av att folkpension

av viss storlek — realvärdet av den vid tidpunkten för de grundläggande

överenskommelserna år 1951 utgående folkpensionen -- skulle utga

vid sidan av tjänstepensionen. Storleken av den begränsning av tjänstepensionen

som den kommunala samordningen innebär kan dock icke beräknas

på basis av några redovisade uppgifter angående den pensionsnivå, som skulle

ha valts, om man icke haft att räkna med folkpension.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr W8 ur 1956

Samordning innefattande en efter försäkringstekniska grunder gjord,

emot folkpensionsavdraget svarande förhöjning av tjänstepensionens brutlonivå

förekommer icke inom städernas och landskommunernas personalpensionering.

Däremot förekommer inom denna pensionering samordning,

innebärande enbart en praktisk utjämning av pensionsinkomsterna med

avseende å tid före resp. efter folkpensionsåldern. Den kommunala pensioneringen

enligt normalpensionsreglementena framträdde visserligen till en

början som en pensionering utan inkomstutjämning (och därmed formellt

som en pensionering utan folkpensionssamordning över huvud taget), men

såsom redan framhållits innebära normalpensionsreglementena, att vederbörande

kommuns fullmäktige äga besluta om avdrag från den från 67 års

ålder utgående tjänstepensionen vid höjning av folkpensionen utöver 1951

års realnivå. Denna möjlighet har också hittills utnyttjats. Vid en fortsatt

utveckling med stigande realförmåner inom folkpensioneringen torde folkpensionsavdraget

enligt normalpensionsreglementena komma att svara emot

eu allt större del av den totala folkpensionens belopp. Uppgiften i motionen

II: 274 år 1951 — till vilken motion den nu remitterade motionen hänvisar

— om att avtal slutits mellan Stockholms stad och de kommunalanställdas

organisationer angående en pensionsreglering, som icke innebär samordning

med folkpensioneringen, står icke i överensstämmelse med grunderna för

och tillämpningen av 1951 års pensionsreglemente för Stockholms kommunalstyrelse.

I samband med 1953 års folkpensionsliöjning tog man på så sätt i anspråk

de enligt reglementena föreliggande möjligheterna alt minska personalpensionerna

med hänsyn till realhöjningar i folkpensionerna utöver 1951 års

nivå, att man minskade såväl tjänste- som familjepensioner till pensionstagare,

vilka uppnått 67 års ålder, med för år räknat 280 kronor resp. 350 kronor,

alltefter det alt folkpensionsökningen i det särskilda fallet motsvarade

det lägre eller det högre av dessa belopp.

Även i fråga om privata tjänstepensioner finnes all anledning att räkna

med att folkpensioneringen haft inverkan på storleken av de pensionsbelopp,

som utgå, och att alltså också här en reell samordning av det förut

angivna slaget förekommer. En sådan samordning behöver självfallet icke

förutsätta, att pensioneringsplanerna innehålla någon klausul om att den

principiella pensionsnivån skall röna inflytande av folkpensionering. Den

måste anses föreligga även då t. ex. de inom privatpensioneringen tillämpade

reglerna för s. k. avtrappning eller uttunning vid beräknande av pensionsunderlaget

påverkats av folkpensioneringen. Dessutom kan den bestå i att

redan beviljade personalpensioner icke förhöjas i den utsträckning som

skulle ha blivit fallet, om folkpensionerna icke funnits. Någon i själva pensionsförsäkringsplanerna

ingående anordning för inkomstutjämning har hitintills

icke förekommit i större utsträckning inom den privata pensioneringen.

Bidragande härtill kunna vara å ena sidan svårigheterna eller omöjligheten

med hänsyn till den privata pensioneringens finansieringstekniska förutsättningar

att uppnå en god anpassning av folkpensionsavdraget — som

ju vid privat försäkringsmässig pensionering måste bestämmas lång tid i

förväg — efter en av aktuella pris- och standardförhållanden beroende folkpension.

Å andra sidan torde en samordning av ifrågavarande slag hittills

icke ha fått större aktualitet inom den privata pensioneringen beroende på

att denna, till följd av bl. a. de tillämpade s. k. uttunnings- och avtrappningsreglerna,

i mycket stor utsträckning utmynnar i pensionsförmåner'',

som i förhållande till slutlönerna icke äro så stora, att det synts påkallat

att vidtaga några åtgärder för att förhindra en fullständig kumulation av

dessa förmåner och hittillsvarande folkpensioner. Efterhand som realvär
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

11

det av folkpensionerna liöjes måste dock frågan om en differentiering av de

privata pensionernas belopp med avseende å tid före resp. efter folkpensionsåldern

komma att aktualiseras. I fall, då inom den privata pensioneringen

dylik differentiering genomfördes under åren närmast efter det 1946 års

folkpensionslag trädde i kraft, utgjorde nivåskillnaden merendels 800 eller

1 000 kronor för år. I någon utsträckning förekommer, att privat tjänstepension

utgår enbart för tid intill folkpensionsåldern för alt därefter helt bortfalla.

Frågan om och i vilken utsträckning den privata pensioneringen anpassats

med hänsyn till standardhöjningarna i fråga om folkpensionerna kan

självfallet icke belysas på samma enkla och otvetydiga sätt som motsvarande

anpassning av de statliga och kommunala personalpensionerna. Den

privata pensioneringens utformning fastställes icke genom centrala beslut

och överenskommelser — även om bl. a. arbetsmarknadens parter verka för

användande av vissa normalplaner — utan bestämmes av varje särskild arbetsgivare

och kan därför bli av mycket skiftande innebörd. Det är också

uppenbart, att hela samordningsfrågan beträffande den privata pensioneringen

är starkt beroende av den inom densamma tillämpade principiella

pensionsnivån samt icke minst den praxis som följes i fråga om »avtrappning»

och »uttunning» vid bestämmandet av underlag för pensionsberäkningen

och i fråga om anpassning av utgående pensioner efter aktuella prisoch

standardförhållanden. Om den faktiska personalpensionsnivån är låg —

beroende på att redan den principiella pensionsnivån är låg eller till följd

av praxis beträffande avtrappning, uttunning och anpassning efter pris- och

standardhöjningar — är det tydligt att en underlåtenhet att göra särskild

anpassning efter standardhöjning av folkpensionen kan leda till enbart alt

pensionstagarna uppnå en rimligare standardrelation i förhållande till de

aktiva än tidigare, utan att dock uppnå t. ex. den för jämförliga statspensionärer

gällande pensionsnivån. Av det förhållandet att särskild samordning

må ha underlåtits för sådana privatpensionärer får uppenbarligen icke dragas

den slutsatsen, att samordning vore principiellt oriktig och därför icke

heller borde komma i fråga inom den statliga personalpensioneringen. En

samordningsåtgärd inom den privata pensioneringen ger dock måhända oftast

icke något sådant resultat, som odiskutabelt kan tillskrivas en av pensionsgivaren

tillämpad folkpensionssamordning. Det synes emellertid vara

uppenbart, att det ur personalsynpunkt mycket väl kan vara klart förmånligare

med en personalpensionering, som innefattar formlig — och synlig

—• folkpensionssamordning, än med en personalpensionering, som formellt

sett är helt fristående från folkpensioneringen, och det förefaller därför

meningslöst att bedöma en personalpensionerings kvalitet med hänsyn till

om den innefattar folkpensionssamordning eller ej utan att samtidigt beakta

pensionsnivån och graden av anpassning — icke minst i fråga om redan utgående

pensioner — efter pris- och standardförhållandena.

Under innevarande år torde förestå en ytterligare standarduppräkning av

folkpensionerna. Detta förhållande har uppmärksammats vid årets löne- och

pensionsförhandlingar med de stats- och kommunalanställdas organisationer

och därvid lett till överenskommelser angående emot folkpensionsökningarna

svarande ökningar av avdragen från 67 års ålder å personalpensionerna.

1 Det må understrykas, att den senast beslutade ökningen av folkpensionsavdraget

— liksom 1953 års motsvarande ökning — för de statsanställda

enbart gällde det icke utfästa rörliga tillägget å pensionerna. I den

1 Utvecklingen av samordningen av folkpension och statlig tjänstepension belyses närmare

i eu vid utlåtandet fogad sammanställning, intagen på s. 17 i detta utlåtande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

av riksdagen godtagna propositionen 1956:81 angående statstjänstemannens

löner under år 1956 m. m. framhålles i fråga om personalpensioneringen

för de statsanställda, att den nya överenskommelsen angående samordning

med folkpensioneringen innebär en fortsatt provisorisk lösning av samordningsfrågan,

samt uttalas, att det förutsatts, att en slutlig lösning av frågan

måste anstå i avvaktan på resultatet av inom pensionsoinrådet pågående

utredningar, däri tydligen även inbegripet det inom socialdepartementets

allmänna pensionsberedning pågående arbetet beträffande allmän pensionsförsäkring.

I förevarande motion II: 464 uttalas, att bland de frågor rörande de statsanställdas

pensionering, »som ständigt åstadkommit irritation torde samordningen

mellan tjänstepension och folkpension vara den största». Den allvarligaste

kritiken har här enligt motionärerna riktats emot »den reducering

av tjänstepensionen som skett beroende på att folkpension utgår». Denna

reducering hade »med rätta» uppfattats som »ett brott emot principen

om pensionens oantastbarhet».

Med anledning av dessa uttalanden förtjänar understrykas, att stor tveksamhet

länge rått rörande den konkreta innebörden av oantastbarhetsprincipen.

Vid fjolårets nordiska pensionsförsäkringskonferens i Oslo uttalade

emellertid den av bl. a. representanter för den privata pensionsförsäkringsverksamheten

bildade svenska kommittén för samordning av tjänstepensionering,

att man synes »böra tolka oantastbarhetsprincipen så, att den icke

hindrar en anpassning till socialförsäkringen, åtminstone icke i det fall, alt

arbetsgivaren utfäst sig att anpassa tjänstepensionerna efter penningvärdets

förändringar».

Av ordalagen i de nyss berörda uttalandena i motionen att döma och med

hänsyn till den hänvisning, vilken enligt vad förut angivits göres till motionen

II: 274 år 1951 samt till denna motions innehåll synes det som åsyftas

med den »allvarligaste kritiken» emot folkpensionssamordningen för de

statsanställda vara vad som i det föregående betecknats såsom den reella

samordningen. Av föregående redogörelse torde dock framgå, att reell samordning

med folkpensionen förekommer icke endast inom den statliga personalpensioneringen

utan även inom kommunal och privat pensionering.

att samordningen för de statsanställda sker i enlighet med överenskommelser,

som träffats med vederbörande personalorganisationer, samt att

den icke inneburit någon begränsning av givna utfästelser angående personalpensionsförmåner.

Vidare kan fastslås, att utgående pensioner till f. d.

statsanställda och med dem i pensionshänseende likställda grupper under

den tidsperiod samordningen omfattat anpassats så att pensionernas bruttonivå

(= begynnelsepensionernas nivå eller den nivå, från vilken det synliga

folkpensionsavdraget göres) förhöjts i ungefär samma takt som löneklassbeloppen

för statstjänstemännen samt att de statsanställda vad beträffar

de sammanlagda pensionsförmånerna i de regelmässiga pensionsfallen

torde vid sidan av de kommunalanställda utgöra den ojämförligt bäst tillgodosedda

gruppen i landet. 1951 års pensionsutredning kan därför icke

från vare sig formella eller principiella synpunkter finna den nuvarande

reella folkpensionssamordningen för de statsanställda oriktig och icke heller

anse denna samordning vara ur personalsynpunkt oskälig.

Vad beträffar den praktiska innebörden på kort sikt av ett upphävande

av varje samordning av folkpension och statlig personalpension må f. ö.

framhållas den avsevärda minskning av pensionernas belopp för tid före

67-årsåldern, som skulle inträda. I lönegrad 10 skulle sålunda det årliga

pensionsbeloppet komma att minska från 6 587 kronor till omkring 6 100

kronor eller med bortåt 500 kronor. Härigenom skulle pensionen komma

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

13

att motsvara omkring 57 procent i stället för omkring 62 procent av slutlönen

på 5-ort. Vad beträffar tiden från folkpensionsåldern skulle visserligen

inträda en ökning av de sammanlagda pensionsförmånerna, men denna ökning

skulle långt ifrån uppgå till folkpensionens belopp. I lönegrad 10 skulle

årsbeloppet av de sammanlagda förmånerna stiga från 7 038 kronor till omkring

7 620 kronor, vilka belopp motsvara 66 respektive 72 procent av slutlönen

på 5-ort.

I motionen framhålles vidare, att kravet på att frågan om samordningen

av tjänstepension och folkpension snarast får en tillfredsställande lösning

stärkes på grund av att många statsanställda numera beredas möjlighet

att kvarstå i tjänst ett eller annat år efter ordinarie pensionsålder och

i växande grad använda sig härav till fördel bl. a. för statsverket. Motsvarande

fråga beröres även i den åberopade motionen 11:274 år 1951, i

vilken dessutom uttalas bl. a., att pensioneringssystemet innebure orättvisor,

för vilkas undvikande det varit erforderligt att tillämpa olika pensionsunderlagsskalor

för kategorier med olika pensionsåldrar.

Med anledning av de nu angivna uttalandena, vilka beröra den tekniska

samordningen, vill pensionsutredningen framhålla följande.

Vad först beträffar uttalandena om att en övergång från fixa pensionsåldrar

till systemet med pensioneringsperioder motiverade en omprövning

av folkpensionssamordningen avse dessa efter allt att döma de förhållanden,

som uppkomma vid tillämpning av periodsystemet om —- såsom hittills

i allt väsentligt blivit resultatet av den statliga pensioneringsperiodreformen

— periodernas nedre gränser sammanfalla med de tidigare gällande

pensionsåldrarna. Uttalandena grunda sig härvid tydligen på uppfattningen,

att övergången till periodsystemet, eller systemet med »rörlig

pensionsålder» som anordningen stundom betecknas, inneburit en viss höjning

av de »genomsnittliga pensionsåldrarna». Detta resonemang synes

i varje fall till en del ha sin grund i den terminologiska oklarhet, som ligger

i användningen av uttrycket »rörlig pensionsålder». Enligt pensionsutredningens

jämväl i andra sammanhang deklarerade uppfattning bör begreppet

»pensionsålder» rimligtvis definieras såsom den ålder, vid vilken rätt

inträder för vederbörande att vid avgång, oavsett om arbetsförmåga föreligger

eller icke, erhålla pension. Det kan icke göras gällande, att övergången

från »fixa pensionsåldrar» till »pensioneringsperiodsystem» inneburit

någon ändring av pensionsåldern i nu angivna mening. Omläggningen

gäller i stället, såvitt angår förhållanden av betydelse i förevarande sammanhang,

uteslutande regleringen av avgångsförhållandena under tid efter

den nu likaväl som förut fixa pensionsåldern. Då ett kvarstående i pensioneringsperiod

ju icke sker på grund av någon tvingande föreskrift från

arbetsgivarens sida ulan på grund av anställningshavarens fria val — och

alltså får anses vara för honom fördelaktigare än att utnyttja möjligheten

att genom tidigare pensionsavgång tillgodogöra sig ett större kapitalvärde

— torde det icke med fog kunna hävdas ens med utgångspunkt från de med

den nuvarande folkpensionssamordningen sammanhängande kapitalvärdesresonemangen,

alt införandet av periodsystemet utgör eu omständighet av

betydelse för samordningen. Vidare må f. ö. i sammanhanget beaktas, att

periodsystemet på grund av sin uppbyggnad måste förutsättas ge av konjunkturförhållandena

beroende resultat: ringa kvarstående under högkonjunktur

och mera kvarstående i andra konjunkturlägen. Hittills tillgängliga

siffror visa, att möjligheterna att kvarstå i tjänst efter pensioneringsperiodernas

nedre gränser lett till en genomsnittligt sett ringa höjning av

avgångsåldrarna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 108 år 1956

Vad härefter angår invändningen om att den bristande differentieringen

av pensionsunderlagen efter pensionsåldrarna innebure en orättvisa får

icke bortses från att detta resonemang applicerats på allenast den mindre

del av pensionsunderlagen, som svarar emot de s. k. utjämningstilläggen,

men däremot icke på den återstående långt större delen av pensionsunderlagen.

Inom den statliga pensioneringen har man tidigare varit helt

främmande för tanken, att skillnader i pensionsåldrar skulle motsvaras

av skillnader i pensionsbelopp, något som torde sammanhänga med att pensionsåldrarna

från början avsetts skola bestämmas med hänsyn till statens

intressen och icke som en fråga om direkta ekonomiska intressen ur personalsynpunkt.

Om man anser pensioneringens huvudsyfte vara att bereda eu

försörjning, som är avpassad efter behovet av pension — bestämt av å ena

sidan konstaterad eller presumerad arbetsoförmåga och å andra sidan vederbörandes

på löneinkomsten grundade ekonomiska standard samt utvecklingen

av penningvärde och allmän standard under pensionärstiden —- torde

det vara uppenbart, att det skulle direkt strida emot detta syfte att differentiera

årsbeloppen av pensionerna med utgångspunkt från att pensionernas

kapitalvärden skulle oberoende av olikheter i pensionsåldrar vara

lika stora. Av det nu anförda torde framgå, att bedömningen av frågan om

pensionsunderlagens avvägning är beroende av den utgångspunkt, som väljes

beträffande pensioneringens syfte. 1951 års pensionsutredning finner

det för sin del ingalunda självklart, att det ens vid nuvarande storlek på

folkpensionerna är lämpligt att göra pensionsunderlagsawägningen enligt

kapitalvärdesmetoden till den del avvägningen sammanhänger med folkpensionssamordningen.

Tvärtom anser utredningen, att pensionsunderlagen

i sin helhet borde, så långt detta med hänsyn till finansieringsförhållandena

låter sig göra, bestämmas med beaktande i huvudsak av pensioneringens

nyss angivna försörjningssvfte. Angelägenheten av en sådan utformning av

pensioneringen — som skulle leda till rakt motsatta resultat mot vad som

skulle följa av ett tillgodoseende av de i motionen åsyftade rättvisekraven

— måste tydligen bli alltmera framträdande ju större den med tjänstepensionen

samordnade folkpensionen är. I sammanhanget bör också observeras

den administrativa komplicering, som ett tillgodoseende av anspråken

på långtgående differentiering av pensionsunderlagen efter pensionsåldrarna

skulle medföra.

Med beaktande av nu berörda förhållanden beträffande den tekniska

samordningen samt med hänsyn till den inledningsvis angivna innebörden

av denna samordning kan utredningen icke finna en revision av densamma

nu vara särskilt påkallad ur personalsynpunkt.

Pensionsutredningen vill i sammanhanget utöver vad som redan framhållits

anföra vissa allmänna principiella synpunkter på frågorna rörande

samordning av personalpension och samhällelig pension. Syftet med en samordning

bör vara, att man skall få till stånd ett förmånssystem av en och

samma innebörd, oavsett om en eller flera pensioneringsanordningar samtidigt

tillämpas för en personalgrupp. Målet för pensioneringen i fråga om

förmånernas storlek och beskaffenhet bör in. a. o. i princip icke vara beroende

av det tekniska medel — en eller flera pensioneringsanordningar _

som kommer till användning. För att det skall kunna betraktas som egalt

om de totala pensionsförmånerna till större eller mindre del härröra från

den ena eller den andra pensioneringsanordningen kräves härvid tydligen,

av finansieringsgrunderna för de skilda anordningarna icke ge olika resultat.

Om sålunda den ena men icke den andra pensionsforinen finansieras

med avgifter från berörda personer, är del tydligt, att det nu angivna vill
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

15

koret icke är uppfyllt med mindre berörda personer i någon form erhålla

kompensation för pensionsavgifterna. I den mån personalpensionsförmånerna

varken formellt eller reellt finansieras av de anställda — oberoende

av om finansieringen sker genom synliga avgifter eller icke — kan det

dock icke med fog göras gällande, att ett utbyte av personalpension emot

allmän pension innebär någon »orättvisa» ur personalsynpunkt. Det är

emellertid tydligt, att utbytet även under sådana förhållanden kan föranleda

irritation och missnöje på personalhåll.

Vad beträffar innebörden ur finansieringssynpunkt av samordning av

personalpension och skattefinansierad allmän pension för å ena sidan de

aktiva och å andra sidan pensionärerna må framhållas, att en skattevägen

åstadkommen ökning av finansieringsbidragen blir större för de aktiva än

för de redan pensionerade. I synnerhet blir detta fallet vid en successiv

ökning av beloppen av de allmänna förmånerna eftersom de aktiva härvid

få betala mera — de få lämna höjda bidrag under längre tid — för allmänna

pensionsförmåner av viss storlek ju yngre de är o vid nivåhöjningarna. Vidare

är i sammanhanget att märka, att de aktiva regelmässigt torde bli hårdare

drabbade av beskattningens progressivitet än pensionärerna. Det torde

kunna hävdas, att en viss lösning av frågan om samordning av personalpension

och allmän skattefinansierad pension med hänsyn till svårigheterna

att lämna de aktiva kompensation för ökad skattebelastning tillgodoser

pensionärernas intressen i minst lika hög grad som de aktivas.

Om en viss samordningslösning — såsom hittills varit fallet i fråga om samordningen

av folkpension och av statsmedel utgående tjänstepension —

grundar sig på överenskommelse med vederbörande personalorganisationer,

torde därför pensionstagarna icke kunna med fog göra gällande, att resultatet

är obilligt ur deras synpunkt.

Vad beträffar de framtida pensioneringsförhållandena har man ju att

räkna med en betydande utbyggnad av de samhälleliga pensioneringsanordningarna.

Härvid blir det tydligt å ena sidan, att i den mån dessa anordningar

omfatta grupper med redan ordnad personalpensionering det för

uppnående av ett rationellt förmånssystem beträffande de totala "pensionsförmånerna

erfordras en väsentligt längre gående begränsning än för närvarande

av personalpensioneringens relativa förmåner, och å andra sidan

att ett efterhand förhållandevis långt gående utbyte av personalpensionsförmåner

mot samhälleliga pensionsförmåner skulle kunna aktualisera mycket

svårlösta kompensationsfrågor, om de samhälleliga pensionsförmånerna

i likhet med de nuvarande folkpensionerna vore skattefinansierade. Det synes

icke sannolikt, att den konflikt, som skulle kunna uppkomma mellan

intresset av en rationell utformning av pensioneringens förmånssystem och

de av finansieringsförhållandena betingade intressena, skulle finna eu ur

allmänna synpunkter acceptabel lösning genom alt personalpensionsförmåner

av nuvarande relativa storlek tillätes utgå ograverade vid sidan av betydligt

förhöjda samhälleliga förmåner. Något" sådant torde icke heller

vara eftersträvansvärt vare sig ur anställningshavar- eller arbetsgivarsynpunkt.

Den slutsats, som förefaller att ligga närmast till hands att draga av

den nämnda intressekonflikten, är alt denna i och för sig utgör clt argument

för att de samhälleliga pensionsförmånerna böra finansieras med avgifter

och icke med skatt (eller därmed reellt sett jämförliga avgifter av

sådant slag som de nuvarande folkpensionsavgifterna), så att reella möjligheter

skapas att reglera uppkommande kompensationsfrågor för de berörda

grupperna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

Med åberopande av det anförda vill 1951 års pensionsutredning såsom

sin uppfattning uttala, att, ehuru frågan om det lämpligaste sättet för folkpensionssamordningen

kan diskuteras, ett slopande av densamma icke är

påkallat eller lämpligt. Allra minst i nuvarande läge, då ett ställningstagande

i frågan om allmän pensionsförsäkring är förestående, skulle en

dylik åtgärd kunna anses försvarbar. Med hänsyn härtill och då det enligt

utredningens mening ligger i öppen dag, att frågan om folkpensionssamordningen

icke kan utbrytas ur utredningens uppdrag i övrigt beträffande den

statliga personalpensioneringen, får utredningen föreslå, att förenämnda

motion nr 464 i andra kammaren icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,

ledamöterna Jerdenius, Kjellén, Larsson, Nordkvist och Schärman.

Stockholm den 14 maj 1956

För 1951 års pensionsutredning

FOLKE ERICSON

K.-E. Renström

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956

17

Utvecklingen av samordningen av folkpension och statlig tjänstepension

Kronor för år

Den ursprungliga

Förhållandena efter nva

förhandlingskal- kylen (baserad på

förhandlingar

närmast efter

närmast efter

0—18 % rörligt

tillägg och om-

1/5 1953 (53 £

1/7 1956 (71 %

kring 800 kr.

rörligt tillägg,

rörligt tillägg,

folkpension, eljest

1 400 kr. folk-

1 680 kr. folk-

förhandlingar)

6 %-nivån

pension)

pension)

I. Tjänstepensionen

Ett belopp motsvarande 2/3 av slut- lönen för ortsgrupp 2, dock med föl- jande modifikationer:

A. Minskningar med

1. ett realavdrag från tjänstepen- sionsåldern, motsvarande en folk-

pension på ....................

200

289

323

2. ett utjämningsavdrag från folk- pensionsåldern, motsvarande en

folkpension på ................

792

792

792

3. ett ytterligare (real- och/eller

utjämnings-) avdrag från folkpen- sionsåldern, motsvarande en folk- pension på ....................

277

436

S:a minskningar motsvarande en

992

1358

1551

B. Ökning med utjämningstillägg

motsvarande en folkpension på..

792

1143

1277

Nettominskning motsvarande en

folkpension på ................

200

215

274

800

1400

1680

III. Totala pensionsförmåner

Ett belopp motsvarande 2/3 av slut- lönen för ortsgrupp 2, ökat med folk- pension på........................

600

1 185

1406

(= 75 % av 800

(= 97 % av 800

(= 103 % av 800

kronors folkpen-

kronors med

kronors med

sion

53 % förhöjda

71 % förhöjda

folkpension)

folkpension)

8

Dihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 198—199

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.