Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan om en förbättring av äldre tjänsteoch familjepensioner utan avvaktan på resultatet av 1951 års pensionsutredning.

1956-11-20 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:199, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan om en förbättring av äldre tjänsteoch familjepensioner utan avvaktan på resultatet av 1951 års pensionsutredning.

Dokumentets text

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

Nr 199

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan

om en förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner

utan avvaktan på resultatet av 1951 års pensionsutredning.

(5:e avd.)

I eu inom andra kammaren av fröken Höjer m. fl. väckt motion (II: 566)

har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om att frågan om en förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner

bryts ut ur 1951 års pensionsutredning och görs till föremål för en

särskild utredning, vilken bör bedriva sitt arbete så skyndsamt att ett förslag

till reglering av äldre tjänste- och familjepensioner kan underställas

1957 års riksdag för prövning.

I motionen anföres till stöd för det väckta förslaget följande.

De spörsmål som 1951 års pensionsutredning har till uppgift att utreda,

nämligen frågan om den statliga personalpensioneringen och därmed sammanhängande

frågor, var redan vid utredningens tillsättande sedan länge aktuella.

Chefen för civildepartementet meddelade också i utredningsdirektiven

att utredningen borde komma till stånd, trots att ställning ännu inte

tagits till frågan om införandet av en allmän pensionsförsäkring.

Pensionsutredningen har nu arbetat under fem års tid, men ännu har den

inte avgivit något betänkande. I arbetsberättelsen för år 1954 ställde utredningen

i utsikt framläggandet av ett principbetänkande under 1955. Något

sadant kom emellertid icke. I berättelsen för år 1955 meddelade utredningen

att man kan räkna med att förutsättningar skall finnas för att principbetänkandet

skall kunna avgivas under år 1956. Utredningen motiverar tidsutdräkten

med det ovissa läge som frågan om en allmän pensionsförsäkring

befinner sig i.

Genom att det här endast är tal om ett principbetänkande kan man med

skäl förmoda att den reella lösningen av de frågekomplex som ingår i utredningens

arbetsuppgifter icke kan komma till stånd ännu på flera år.

Detta förhållande ter sig föga hoppingivande för de statspensionärer som i

flera år fått finna sig i att praktiskt taget varje förslag till förbättring för

deras del avvisats med hänsyn till att pensionsutredningen har ifrågavarande

spörsmål under beredning.

Undertecknade motionärer, som är av den uppfattningen att utredning och

handläggning av pensionsfrågor bör bedrivas med största möjliga skyndsamhet,

finner det berättigat att statspensionärerna framför klagomål över

tidsutdräkten i utredningsarbetet om statstjänstemännens pensionering.

Framför allt ter det sig orimligt att frågor som berör förbättringar av äldre

pensionärers förhållanden skall tänjas ut i tiden på det sätt som skett genom

1951 års pensionsutredning. Utredningen har här till uppgift att principiellt

belysa en sådan förbättring ehuru det icke ankommer på utredningen

att utarbeta några förslag i fråga om en reglering.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

19

Det problem vi här anser oss böra upptaga till behandling gäller de äldre

tjänste- och familjepensioner som ligger kvar på en lägre nivå efter den

tjänsteförteckningsrevision med lönegradsuppflyttningar som genomfördes

från år 1951 och senare. En rättvis justering av tjänste- och familjepensionerna

behöver icke nödvändigtvis avvakta en principiell utredning om den

statliga pensioneringen. Den välvilliga behandling, som statspensionärerna

är 1947 rönte från arbetsgivarens-statens sida men som senare icke fullföljts,

kan här förordas. Avsteget från handlingssättet år 1947 har enligt

vår mening med rätta upprört pensionärerna.

I direktiven till 1951 års pensionsutredning anför civilministern att det

med anledning av utredningsuppdragets omfattning synes böra övervägas i

vilken mån uppdraget kan fullgöras genom successivt avlämnande av förslag

i olika ämnen. Möjligheten till att utföra arbetet etappvis har sålunda

stått öppen för utredningen, men man har icke velat begagna sig härav.

Vid riksdagsbehandlingen år 1953 av denna fråga uttalade statsutskottet

att pensionsutredningen i sitt undersökningsarbete i görligaste mån skulle ge

prioritet åt densamma. Därmed är även statsutskottets intresse dokumenterat

för att en reglering av de äldre tjänste- och familjepensionärernas villkor

snabbt skall komma till stånd.

Då frågan om en reglering av äldre tjänste- och familjepensioner i samband

med lönegradsuppflyttningarna år 1951 och senare icke kunnat komma

till stånd, genom att 1951 års pensionsutredning ansett sig böra behandla

den samtidigt med andra statspensionsproblem, synes det oss, då frågan med

nuvarande utredningstakt sannolikt icke får sin lösning än på flera år, vara

angeläget att frågekomplexet görs till föremål för en särskild utredning,

vilken bör hedriva sitt arbete skyndsamt.

Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, utlåtande avgivits av 1951 års pensionsutredning, som anfört

följande.

Enligt de för utredningens arbete meddelade direktiven skall detta i allt

väsentligt avse den statliga personalpensioneringens framtida utformning

och beröra frågor om eventuella förbättringar av äldre pensioner endast så

till vida som utredningen har att belysa dessa frågor* ur principiell synpunkt.

Såsom allmänna riktlinjer för utredningsarbetet gäller, att utredningen

har att beakta dels utformningen av annan personaipensionering och

dels det sätt, på vilket frågan om allmän pensionering kan bli löst. Med

hänsyn till det läge vari sistnämnda fråga hittills befunnit sig bär utredningen

icke kunnat slutföra sina egentliga arbetsuppgifter men räknar med

att förutsättningar härför snart skola uppkomma genom att ett avgörande

träffas om de huvudlinjer, efter vilka frågan kommer att lösas. Beträffande

den i förevarande motion berörda frågan om eventuell förbättring av

äldre pensioner har utredningen nu funnit förutsättningar föreligga för att

lämna den i direktiven avsedda principbelysningen. Utredningens utlåtande

i ämnet innefattas i härvid i avskrift bifogade, till chefen för civildepartementet

avlåtna skrivelse.1

Med hänvisning härtill får 1951 års pensionsutredning föreslå, al! förevarande

motion 11:566 icke måtte föranleda någon riksdagens ålgärd.

riskottet. Såsom av det föregående framgår har 1951 års pensionsutredning

upptagit frågan om en eventuell förbättring av äldre pensioner iill separat

behandling och i skrivelse den 14 maj 1956 Iill chefen för civildeparte1

Se bilaga vid detta utlåtande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

mentet framlagt en principbelysning av denna fråga. Skrivelsen, som finnes

bifogad detta utlåtande, har enligt vad utskottet inhämtat gjorts till föremål

för sedvanlig remissbehandling, varvid utlåtanden infordrats från vissa

myndigheter, varjämte kommunförbunden och vederbörande personalorganisationer

beretts tillfälle yttra sig i ämnet. Remissbehandlingen är ännu

icke avslutad.

Det anförda ger vid handen att ifrågavarande spörsmål inom kort torde

komma under Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet anser med hänsyn härtill

inte påkallat att riksdagen i frågans nuvarande läge gör framställning till

Kungl. Maj :t av i motionen föreslagen innebörd.

Utskottet hemställer fördenskull,

att motionen II: 566 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 20 november 1956

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Närvarande: se under utlåtandet nr 198.

Reservationer

1) av herrar Malmborg i Skövde, Staxång, Cassel, Gustafsson i Skellefteå,

fröken Vinge och herr Nelander, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande, som börjar med »Det anförda» och

slutar med »föreslagen innebörd», bort ha följande lydelse:

»Utskottet vilt emellertid med anledning av 1951 års pensionsutrednings

principuttalande som sin mening anföra, att en omprövning av äldre pensioner

inom den statliga personalpensioneringen bör kunna ske i sådana

fall där mera genomgripande revisioner av tjänsteförteckningarna leder till

att de redan pensionerades förmåner väsentligt fjärmar sig från de villkor,

som kommer att gälla för senare pensionerade. En sådan omreglering anser

utskottet vara både rimlig och möjlig för enhetliga grupper, där arbetsuppgifterna

inte ändrats i anslutning till lönegradsförändringen. Ett betänkande

i ifrågavarande spörsmål har nu avlämnats av 1951 års pensionsutredning

och torde efter remissbehandling inom kort komma under Kungl. Maj :ts

prövning.»

dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av motionen II: 566, i skrivelse

till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.i

2) av fröken Andersson.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

21

Bilaga

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Civildepartementet

Enligl de för 1951 års pensionsutredning gällande direktiven, som innefattas

i protokollet över civilärenden den 23 februari 1951, ankommer det

på utredningen att belysa frågan om förbättring av äldre pensioner ur principiell

synpunkt. Utredningen har däremot icke att utarbeta några förslag

i fråga om en sådan reglering.

I överensstämmelse med de i direktiven uttalade önskemålen om en successiv

redovisning i den mån så är möjligt av resultaten av utredningens

arbete får utredningen till fullgörande av sitt uppdrag angående berörda

fråga anföra följande.

Med ett anställningsförhållande skulle det otvivelaktigt vara bäst överensstämmande,

att de förmåner, som skola utgå på grund av anställningen,

äro — oavsett om de skola utgå omedelbart eller först senare — helt bestämda

under varje tidpunkt av anställningen. Endast om detta är fallet kan

arbetsgivaren vid den tid behovet av arbetskraften finnes bedöma huruvida

kostnaden för denna står i rimligt förhållande till värdet för honom av arbetets

utförande. Det måste också ur den anställdes synpunkt vara naturligt

att påfordra, att frågan vilka förmåner, som skola utgå på grund av en

anställning, är reglerad då denna innehaves och ej ställes på framtiden.

I och för sig måste det därför framstå såsom eftersträvansvärt att, i den

mån arbetsgivaren i denna egenskap skall taga befattning med pensioneringen

av de hos honom anställda, pensioneringen utformas så, att för varje

år av anställningstiden faktiskt eller i varje fall beräkningsmässigt för pensioneringen

av då anställda reserveras ett visst, i samband med fixerandet

av årets lön bestämt belopp, vilket sedermera kan jämte ränta och »arvsvinster»

på grund av uteblivna försäkringsfall — beträffande ålderspensionering

uteblivna på grund av dödsfall — stå till förfogande för utbetalning

till vederbörande av pension från arbetsgivarens respektive en av honom

anlitad pensionsinrättnings sida. En sådan anordning, som innebär att pensionen

bokstavligt talat bekostas med uppskjutna lönedelar, är den enda,

som lämnar full möjlighet att avväga de totala kostnaderna för anställningsförmånerna

efter förhållandena under respektive anställningsår och som

skapar teknisk möjlighet att mot varandra väga kostnaderna för pensionering

av vederbörande mot kostnader för andra anställningsförmåner åt honom.

Om personalpensioneringen uppbyggdes på nämnda sätt, så att för varje

anställd reserverades ett visst under respektive år av anställningstiden överenskommet

belopp och de sålunda för olika anställda reserverade beloppen

fördelades dem emellan i form av pensionsförmåner, skulle det tydligen

med skäl kunna hävdas, att den verkade affärsmässigt riktigt eller »rättvist»

med hänsyn till förhållandet mellan arbetsgivaren och de anställda. Önskemålet

om »rättvisa» i pensioneringen tager emellertid icke sikte enbart

på förhållandet mellan arbetsgivaren och de anställda utan också på det

inbördes förhållandet mellan de anställda. Bestämmandet av de belopp, som

elt visst år skulle reserveras för den ene och den andre anställdes blivande

pensionering, borde ske i enlighet härmed. Uppfattningarna om vad detta

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

krav på relativ rättvisa mera konkret innebär, kunna självfallet vara olika.

I fråga om en personalgrupp, som i alla avseenden vore tämligen homogen,

torde det kunna anses acceptabelt att tillämpa en för de anställda enhetlig

eller »konstant» premieprocent i förhållande till lönen, eftersom kostnaderna

för arbetet därmed i ungefär samma grad som återspeglas i bestämningen

av den kontanta lönen skulle bli beroende av själva arbetet och ej av vem

som utför det.

Även om någon egentlig meningsskiljaktighet icke torde behöva rada om

riktigheten av det nu anförda, är det å andra sidan uppenbart, att en personalpensionering

uppbyggd efter dessa riktlinjer måste komma att leda till

ett förmånssystem, som i vissa mycket betydelsefulla avseenden skiljer sig

från vad som kan anses ändamålsenligt med hänsyn till huvudsyftet med

en personalpensionering. Detta torde få anses vara att bereda en försörjning,

som är dels avvägd i relation till den levnadsstandard vederbörande

så småningom kommit att växa in i under den aktiva tiden och dels anpassad

efter utvecklingen av levnadsvillkoren under pensionärstiden för de då

aktiva befolkningsgrupperna. En pensionering uppbyggd efter de nyss angivna

riktlinjerna skulle endast i mindre grad komma att tillgodose detta

syfte. Den skulle nämligen komma att medföra följande konsekvenser.

1. Storleken av den pension, som skulle börja utgå vid pensionsfallet, skulle

bli helt beroende, förutom av förräntnings- och dödlighetsförhållanden,

av de uppskjutna lönedelarnas storlek i nominellt belopp och antal. Även

om det icke behövde förutsättas, att den uppskjutna lönedelen år efter år

utgjorde samma antal procent av respektive årslön, skulle pensionen i väsentlig

utsträckning komma att återspegla den fortskridande nominella

utvecklingen av lönen för vederbörande från anställningstidens början fram

till pensionsåldern. Såväl beträffande individuella löneökningar på grund

av befordringar in. in. som beträffande allmänna löneökningar — vare sig

dessa äro av standardbevarande natur, d. v. s. stå i samband med stegring

i levnadskostnaderna, eller de äro av standardförhöjande betydelse — skulle

pensionen komma att ge en bild av den nominella utveckling som vederbörandes

lön undergått under hela den aktiva tiden. Ju senare en löneökning

av någon av de nämnda typerna erhållits, i desto mindre grad skulle den

komma att påverka pensionsbeloppet, och detta skulle alltså närmast komma

att bli avvägt efter de nominella löneförhållandena i medelåldern snarare

än under ett förhållandevis sent stadium av den aktiva tiden. Till följd av

bl. a. att pensionen vidare skulle bli i full utsträckning beroende av antalet

uppskjutna lönedelar, skulle t. ex. grupper med lång utbildning eller med

låg avgångsålder komma att i pensionshänseende ställas i en med hänsyn

till angivna försörjningssyfte ogynnsam ställning.

‘2. Sedan pensionen börjat utgå, skulle den ha ett oföränderligt nominellt

belopp och alltså icke bli anpassad efter utvecklingen av levnadsvillkoren

för de aktiva.

Inom personalpensioneringen förefinnes således eu mycket djupt liggande

motsättning mellan vad som egentligen är bäst överensstämmande med

anställningsförhållandet och vad som bäst svarar mot pensioneringens huvudsyfte.

Detta har medfört att pensioneringen endast sällan uppbyggts helt

med utgångspunkt från i bokstavlig mening uppskjutna lönedelar, även

om detta förekommer i någon utsträckning i fråga om pensioneringen av

privatanställda. I allmänhet har personalpensioneringen uppbyggts med

visst beaktande av dess syfte även till den del detta innebär ett frångående

av konstruktionen med uppskjuten lön. Alltefter den grad, i vilken detta

skett, kunna särskiljas olika typer av personalpensionering, av vilka de som

förekomma inom de offentliga arbetsgivarnas område gått längst i att be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

23

akla pensioneringssyftet och i allmänhet de enskilda pensioneringsanordningarna

därvidlag icke gått lika långt.

Vid bedömning av frågor rörande personalpensionering är det av grundläggande

vikt att uppmärksamma, att i och med att man vid det praktiska

uppbyggandet av pensioneringsgrunderna avlägsnat sig från anordningen

med pensionen såsom i bokstavlig mening bekostad med intjänt lön, så innebär

detta att man kommit att sakna de hållpunkter, som eljest legat i den

försäkringstekniska ekvivalensen mellan de uppskjutna lönedelarna och pensionsförmånerna.

I fråga om redan gällande pensioneringsgrunder är det

visserligen fullt klart, att man har att hålla sig till givna pensionsutfästelser,

därunder inbegripet vad som kan anses följa av sådan sedvänja i fråga

om pensioneringen, som anses vara rättsligen bindande. Å ena sidan kan naturligtvis

arbetsgivaren icke undandraga sig ansvaret att fullgöra åtagna

pensionsförpliktelser genom hänvisning till att en pension av ifrågavarande

beskaffenhet icke skulle kunna bekostas med uppskjuten lön, och å andra

sidan kunna de anställda eller pensionstagarna icke med fog hävda, att arbetsgivaren

skulle göra sig skyldig till någon kränkning av rättsanspråk

för det fall att han uppfyllde åtagna förpliktelser; det finnes lika litet sakligt

underlag för naturrättsresonemang på pensionsområdet som på andra

områden. Då fråga är om överväganden angående hur en pensioneringsanordning

lämpligen bör vara beskaffad är det emellertid tydligt, att frångåendet

i ett avseende av konstruktionen med i bokstavlig mening uppskjuten

lön lätteligen kan ge upphov till krav på ett liknande frångående av nämnda

konstruktion även i andra avseenden och att det kan ligga nära till hands

att till stöd därför hänvisa till vad man uppfattar som rättviseskäl och konsekvensskäl.

Det torde vara bland annat med hänsyn härtill som i direktiven

för 1951 års pensionsutredning såsom en allmän riktlinje för utredningsarbetet

angivits, att förekommande frågor rörande den statliga personalpensioneringen

skola utredas med beaktande av huru motsvarande frågor

lösts inom annan personalpensionering. Mot bakgrunden härav måste vid

utredningens bedömning av huruvida en önskad förändring, den må påyrkas

av arbetsgivaren, de anställda eller de redan pensionerade, har tillräckligt

sakligt fog för sig inom ramen för personalpensioneringen — och det

är ju detta fråga gäller— en jämförelse med vad som gäller inom annan personalpensionering

tillmätas en väsentlig betydelse och i viss mån komma

att träda i stället för den bedömningsgrund, som vid en personalpensionering

bekostad med uppskjuten lön ligger i en jämförelse mellan de uppskjutna

lönedelarna och pensionsförmånerna.

Det spörsmål, varom i förevarande sammanhang praktiskt sett närmast

är fråga, gäller huruvida, såsom påyrkats, vissa ytterligare förbättringar i

utgående pensioners belopp böra genomföras inom den statliga personalpensioneringen.

Under 1951 och följande år har inom statsförvaltningen under medverkan

av olika organ, däribland chefslöneutredningen och 1949 års tjänsteförteckningskonmiitté,

verkställts en allmän omprövning av lönegradsplaceringen

av de tjänster, som ingå i det statliga lönesystemet. Denna omprövning ledde

till afl ett mycket stort antal tjänster uppflyttades eu eller flera lönegrader,

varjämte i viss begränsad utsträckning tjänster nedflyttades i lönegrad.

Vad beträffar lönegradsförhöjningarna uppflyttades i vissa fall ett visst

slag av tjänster enhetligt till en och samma lönegrad, i andra fall förekom

ett urval, så att endast vissa tjänster uppflyttades eller att uppflyltning

skedde till olika lönegrader. I betydande utsträckning infördes i samband

med förändringarna andra tjänstehenäinningar. Lönegradsförändringarna

betecknades i vissa fall såsom upp- eller nedflvttning i lönegrad, i andra

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

fall såsom utbyte av tidigare tjänst mot en viss annan tjänst. Denna terminologiska

olikhet grundar sig emellertid icke på någon granskning av huruvida

arbetsuppgifterna, tjänstens ställning inom organisationen etc. voro

desamma eller olika före och efter revisionen. Det går alltså icke att på

basis av själva revisionen — om det över huvud taget är möjligt — konstatera

hur det förhåller sig därvidlag. Tjänsteförteckningsrevisionen baserades

f. ö. väsentligen på förhandlingar mellan företrädare för staten och de anställdas

organisationer.

Efter revisionernas genomförande har från statspensionärshåll framförts

starka krav på att de skulle, i den mån de medförde lönegradsuppflyttningar,

åtföljas av en omreglering av redan utgående pensioner, genom vilken

dessa omräknades att utgå efter de lönegrader, som gälla för de efter förändringarna

befintliga tjänstinnehavarna. I vissa sammanhang ha önskemålen

förklarats närmast gälla de fall, i vilka en hel kategori tjänster uppflyttats

i lönegrad, och att eventuellt avse omräkning på grundval av den

lägsta lönegrad som efter revisionen gäller för tjänster tillhörande ifrågavarande

kategori.

De argument, som anförts till stöd för yrkandena, vilka stundom framförts

på ett sätt som ger intryck av att statspensionärerna utgöra en i jämförelse

med andra pensionärer särskilt ogynnsamt ställd grupp, äro rättviseoch

konsekvensskäl, varvid jämförelserna begränsats att gälla andra statliga

personalpensionsförhållanden. Härom må nämnas följande.

1. De tjänstemän, som kvarstodo i tjänst över tjänsteförteckningsrevisionerna

och alltså berördes av dessa, erhöllo helt och hållet pension efter

den därvid bestämda lönegraden. Det har framhållits, att om de redan pensionerade

varit födda något senare, skulle vissa av dem kunnat kvarstå över

revisionen och få högre pension. Vidare har framhållits, att en del av pensionärerna

kunnat få den högre pensionen, om tjänsteförteckningsrevisionen

blivit genomförd tidigare, och uttalats att den omständigheten, att revisionen

dragit ut på tiden, icke borde försätta dessa pensionärer i sämre

ställning än om revisionen kunnat genomföras tidigare. Rättviseskäl talade

alltså för åtgärden.

2. Den 1 juli 1947 genomfördes en allmän omreglering av då redan utgående

statliga personalpensioner. Det skulle stå i konsekvens därmed, om

inan verkställde den nu önskade omregleringen av pensionerna. Det skulle

rentav innebära ett avsteg från år 1947 godtagna principer, om en sådan

omreglering icke genomfördes.

Spörsmålet har även vid vissa tillfällen berörts inom riksdagen.

Bl. a. hemställdes år 1953 i två likalydande motioner, väckta den ena

inom första kammaren av herr Ahlberg in. fl. (I: 152) och den andra inom

andra kammaren av herr Hagberg in. fl. (II: 194), att riksdagen skulle i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att 1951 års pensionsutredning skulle

få i uppdrag att utbryta frågan beträffande förhöjningar av äldre tjänsteoch

familjepensioner och upptaga denna till omedelbar behandling samt

att Kungl. Maj :t för riksdagen skulle framlägga de förslag utredningen

kunde föranleda. I enlighet med förslag av statsutskottet (uti. nr 193)

förklarades motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd. Enligt

nämnda utlåtande förutsatte utskottet, att pensionsutredningen i görligaste

mån skulle ge prioritet åt de problem, som bilda underlag för ställningstagandet

till spörsmålet om pensionernas avvägning, så att de nödvändiga

förutsättningarna för en hållbar bedömning av förevarande fråga skapades.

Vidare har vid 1956 års riksdag inom andra kammaren av fröken Höjer

in. fl. väckts eu motion (IT: 566), vari hemställts, att riksdagen måtte be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

25

sluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att frågan om en förbättring

av äldre tjänste- och familjepensioner brytes ut ur 1951 års pensionsutredning

och göres till föremål för en särskild utredning, vilken bör

bedriva sitt arbete så skyndsamt att ett förslag till reglering av äldre tjänsleoch

familjepensioner kan underställas 1957 års riksdag. I motionen åberopas

förutnämnda rättvise- och konsekvensskäl och uttalas bl. a. att »avsteget

från handlingssättet år 1947 med rätta upprört pensionärerna».

1951 års pensionsutredning måste i anledning av nu berörda uttalanden

understryka, att betydande olikheter finnas mellan den efterreglering, som

nu påyrkas, och den som innefattas i 1947 års omreglering av äldre pensioner.

Detta har också tydligt framhållits av statsutskottet vid 1953 års

riksdag i dess förenämnda utlåtande nr 193.

Med 1947 års omregleringsbeslut avsågs över huvud icke att fastslå några

principer angående framtida grunder i fråga om reglering av äldre statliga

pensioner. Ännu mindre avsågs att införa den för personalpensionering

främmande principen, att pensionen för den som innehaft tjänst av

ett visst slag skulle, oavsett iviken lönegrad tjänsten tillhört och vilken

löneplan och vilket pensionsreglemente som gällt, utgå med ett belopp avvägt

med hänsyn till under pensionärstiden gällande lönegradsplacering av

motsvarande tjänst samt dåvarande löneplansbelopp och pensionsreglemente.

Med hänsyn till det sätt på vilket statens löne- och pensionspolitik tidigare

utformats ansågs det emellertid finnas tillräckliga skäl att låta vid

regleringstillfället utgående pensioner, när de än beviljats, i fortsättningen

utgå med belopp avvägda på grundval av tjänstens lönegradsplacering under

pensionstagarens aktiva tid och på grundval av 1947 års löneplansbelopp

och 1947 års pensionsreglemente. Av den till grund för omregleringsbeslutet

liggande propositionen 1947:283 framgår (s. 6 och 25), att vid

dettas tillkomst den omständigheten tillmättes väsentlig betydelse, att före

1947 års lönereglering under några år utgått provisoriska lönetillägg, vilka

kunde betraktas som led i allmän lönereglering men icke kommit att beaktas

vid avvägningen av pensionerna för de anställningshavare, som åtnjutit

ifrågavarande lönetillägg och avgått med pension före den 1 juli 1947. I övrigt

var det i huvudsak tre effekter som man eftersträvade och uppnådde

genom omregleringen.

För det första hade under tidernas lopp såväl dyrortsgraderingen av lönerna

som pensionsreglementenas hänsynstagande till lönerna på viss ortsgrupp

växlat. De pensioner, som beviljats före den 1 juli 1939, och för vissa

grupper även därefter beviljade pensioner hade avvägts med utgångspunkt

från A-ortslönerna, som lågo omkring 25 % eller mer under lönerna för

högsta ortsgruppen. Flertalet efter nämnda dag beviljade pensioner voro avvägda

med utgångspunkt från C-ortslönerna, som lågo 18 å 19 procent under

lönerna för högsta ortsgruppen. Enligt 1947 års löneplan och pensionsreglemente

avvägdes däremot pensionerna på grundval av en lön liggande

omkring 12 % under lönen för högsta ortsgrupp. Omregleringen

hade härvidlag den effekten, att den drog ett streck över de äldre löneplanernas

skiftande uppbyggnad ur dyrortsgraderingssynpunkt och över de

tidigare pensionsreglementenas olika innebörd i fråga om vilken ortsgruppslön

som skulle vara pensionsgrundande.

För det andra hade de utgående pensionerna regelmässigt bestämts med

utgångspunkt från grundlönerna i den för vederbörande vid avgångstillfällct

gällande löneplancn och kompletterats i huvudsak endast med tillagg

avsedda alt bereda partiell kompensation för levnadskostnadsstegringen.

Detta förfaringssätt, som korresponderade mot den dåvarande lönepolitiken,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 199 dr 1956

enligt vilken löneavvägningen ur standardmässig synpunkt skedde vid löneregleringar,

som återkommo med långa tidsintervaller, och lönerna under

mellantiden väsentligen endast utvecklades enligt regler om partiell kompensation

för levnadskostnadsstegring, har numera ersatts med anordningar,

som innebära att löne- och pensionsbeloppen år för år allmänt kunna

avvägas även nr standardmässiga synpunkter. Därest en omreglering av

redan utgående pensioner icke kommit till stånd, skulle emellertid dessa

ha blivit skiktindelade med hänsyn till de olika vid tidpunkterna för pensionernas

beviljande gällande reglerna. Även i detta avseende innebar oinregleringen,

att pensionerna i fortsättningen koinmo att basera sig på en och

samma löneplan, nämligen den som trädde i kraft den 1 juli 1947. Härigenom

skapades bl. a. tekniska förutsättningar för att i fortsättningen utgiva

rörligt tillägg efter enhetliga grunder på samtliga pensioner.

För det tredje skapade omregleringen förutsättningar för att ge folkpensionen

samma inverkan på tjänstepensionens belopp beträffande de

redan beviljade pensionerna som efter förhandlingar med statstjänstemännens

huvudorganisationer beslutats beträffande pensioner tillkomna efter

löne- och pensionsregleringen.

1947 års omreglering av äldre pensioner innebar däremot i princip icke.

att pensionen skulle utgå enligl annan lönegrad än den som tjänsten tillhört

under vederbörandes egen anställningstid. Då tjänsten under denna

tid varit lönegradsplacerad och tekniska binder icke mötte att sätta den

under anställningstiden gällande lönegraden och den nya löneplanens lönebelopp

i förbindelse med varandra, skulle omregleringen ske med utgångspunkt

från den äldre lönegradens tekniska motsvarighet inom det nya systemet.

Under sådana förhållanden kan det icke med fog göras gällande, att

en omreglering av före tjänsteförteckningsrevision beviljad pension att utgå

på grund av den vid denna förhöjda lönegraden skulle stå i överensstämmelse

med grunderna för 1947 års omreglering. Det måste därför beaktas,

att ett tillgodoseende av ifrågavarande anspråk skulle innebära ett längre

gående medgivande än som innefattas i 1947 års omregleringsbeslut.

Vad först beträffar frågan, om det ur rent teknisk synpunkt över huvud

laget skulle gå att verkställa omreglering av utgående pension med hänsyn

till speciella lönerörelser under pensionärstiden, får 1951 års pensionsutredning

framhålla följande.

Om speciella lönerörelser för en viss grupp löntagare skulle medgivas

inverka på redan utgående pensioner för en speciell grupp pensionärer men

ej för andra grupper, måste rimligtvis ett naturligt ocii lätt påvisbart samband

eixstera mellan den ifrågavarande gruppen av aktiva och motsvarande

grupp av passiva. Det ligger nära till hands att uppställa i varje fall

den förutsättningen för en dylik inverkan, att den pensionstagare, som skulle

få sin pension höjd, med säkerhet skulle kunna förutsättas ha blivit delaktig

i lönehöjningen, om han alltjämt varit i tjänst. Detta torde låta sig

göra beträffande vissa av de fall, som berörts av tjänsteförteckningsrevisionerna,

men långt ifrån beträffande alla fall. Exempelvis skulle projektet

rent tekniskt gå att genomföra i fråga om fall, där samtliga tjänster av ett

visst slag uppflyttats en lönegrad, men icke kunna medgivas om 75 % av

tjänsterna uppflyttats flera lönegrader och tillsättning av tjänst i högre lönegrad

skett efter ansökningsförfarande. De önskemål om rättvisa för äldre

pensionärer i förhållande till yngre som väsentligen torde ligga bakom kraven

på ifrågavarande pensionsreglering skulle alltså kunna tillgodoses i

mycket skiftande utsträckning. De härvid uppträdande ojämnheterna skulle

i sin tur komma att tagas till intäkt för ytterligare konsekvenskrav. Enligt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

27

pensionsutredningens uppfattning skulle det sålunda icke vara möjligt att

skipa »rättvisa» i de fall tekniska förutsättningar härför funnes utan att

samtidigt skapa nya »orättvisor». Det bör f. ö. i sammanhanget icke bortses

från att statsutskottet i sitt förenämnda utlåtande uttalat, att eftersom

tjänsteförteckningsrevisionerna resulterat i både lönegradshöjningar och

lönegradssänkningar, frågan om en omreglering icke lärer kunna begränsas

till enbart böj ningsfallen.

Ett ur rent teknisk synpunkt framkomligt sätt att låta speciella lönerörelser

under pensionärstiden inverka på beloppet av redan utgående pensioner

skulle givetvis kunna vara att ge dessa lönerörelser en kollektivt beräknad

inverkan på pensionerna. Om exempelvis pensioneringsområdet omfattar

personalgrupperna A, B och C, och gruppen A får en löneökning,

som är utan motsvarighet för grupperna B och C, skulle i så fall denna

löneökning ges den konsekvensen, att redan beviljade pensioner höjdes ej

endast för den som tillhört grupp A utan också för den som tillhört grupp

B eller C. Naturligtvis skulle höjningen i så fall bli förhållandevis liten. Den

nu angivna effekten av speciella lönerörelser under pensionärstiden skulle

uppkomma vid ett genomförande av det föreliggande förslaget om allmän

pensionering, enligt vilket förändringar i medelinkomsten för den aktiva

befolkningen i arbetsför ålder undan för undan påverka den utgående pensionens

belopp. Då inom en personalpensionering emellertid knappast torde

kunna accepteras, att i nyssnämnda exempel de vid en viss tidpunkt från

grupp B eller C pensionerade skulle till följd av löneförhöjning för grupp

Ä få en pensionsökning, av vilken de aktiva som tillhöra grupp B eller C

eller framtida pensionärer från dessa grupper icke bli delaktiga, torde ej

heller den sålunda antydda lösningen vara praktiskt framkomlig.

Vad härefter angår den ifrågasatta pensionsregleringen sedd mot bakgrunden

av att pensionerna utgöra anställningsförmåner får pensionsutredningen

framhålla, att en omreglering av bevil jad pension med hänsyn till

under pensionärstiden genomförd förhöjning av lönegradsplaceringen för

vederbörandes tidigare innehavda tjänst uppenbarligen skulle stå i mycket

skarp kontrast till den till grund för personalpensioneringen liggande tanken,

att en sådan pension skall successivt intjänas under anställningstiden

ej endast i en bildlig och oklar mening utan till sitt belopp.

Såsom förut angivits har dock personalpensioneringen i vissa andra avseenden

— mer eller mindre för olika typer av sådan pensionering — avlägsnats

från vad som skulle följa av denna grundtanke och tagit vissa intryck

av vad som kan anses utgöra en med hänsyn till pensioneringens syfte ändamålsenlig

anordning. Vid eu principiell belysning av frågan om förbättring

av äldre pensioner är det nödvändigt att beakta detta och att bedöma

huruvida de åberopade rättvise- och konsekvensskälen kunna te sig hållbara

med beaktande av huru långt man härvidlag gått inom personalpensioner

ingen.

Personalpcnsioneringen karakteriseras i allmänhet av att beloppet av

den pension, som börjar utgå vid pensionårstidens inträde, icke är beroende

av den nominella lönen under hela anställningstiden och av dennas hela

längd utan dels av vederbörandes genomsnittliga lön under ett jämförelsevis

sent skede av anställningstiden och dels av huruvida denna omfattar

minst 30 tjänstår eller ej och huru stor i det senare fallet bristen i 30 tjänstår

är.

Längden av den period närmast före pensionsavgången, vars genomsnittliga

löneförhållanden beaktas, växlar inom pensioneringen av privatanställda

men är i allmänhet ganska betydande; ofta uppgår den till 15 år. Pensionen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

blir härigenom, då den börjar utgå, icke avvägd efter en av vederbörande

under måhända endast kort tid innehavd löneställning utan anpassad efter

en standard, som den anställde uppnått relativt lång tid före pensionsavgången.

Inom pensioneringen av stads- och landskommunernas anställda — för

landstingens anställda är pensioneringen i huvudsak ordnad på samma sätt

som för de statsanställda — omfattar i allmänhet ifrågavarande för pensionsbestämningen

avgörande slutskede av anställningstiden 80 månader, alltså

0 år 8 månader. Enligt pensionsreglementenas bestämmelser skall den genomsnittliga

reallönen under denna period vara avgörande för pensionsbestämningen.

Har reallönen för vederbörande anställningshavare under

denna tid höjts, vare sig på grund av normal befordran eller på grund av

tjänsteförteckningsrevision, skall i enlighet härmed pensionen bli lägre än

oin den bestämts på grundval av den momentant vid avgången gällande slutlönen.

Anordningen medför alltså en successiv och smidig anpassning av

pensionen efter reallönehöjningar mot slutet av anställningstiden.

Pensioneringen av statsanställda går längre än såväl den privata som den

kommunala pensioneringen i att grunda pensionsbestämningen på hela den

reallön, som gäller vid avgångstillfället, oavsett att denna kanske icke innehafts

någon längre tid och icke avspeglar en standard, som den anställde

vuxit sig in i. Vid ålders- (och förtids-)pensionering beaktas visserligen

lönegradsplaceringen under en viss period före avgången, men dels omfattar

denna period endast 2 år 1 dag och motsvarar alltså icke ens en tredjedel

av den kommunala »uttunningsperioden», och dels tillämpas ingen dylik

medeltalsberäkning i fall, där den under perioden innehavda tjänsten upptlyttats

i lönegrad genom tjänsteförteckningsrevision. Statlig familjepension

bestämmes också — i motsats till vad förhållandet är inom privat och kommunal

pensionering — uteslutande på grundval av den vid själva avgångstillfället

(dödsfallet) gällande slutlönen.

Den statliga personalpensioneringen har alltså i motsats till annan pensionering

det karakteristiska särdraget, att beloppet av en pension som börjar

utgå omedelbart efter eller under den närmaste tiden efter en tjänsteförteckningsrevision

helt och hållet bestämmes på grundval av den förhöjda

löngraden. Det är till väsentlig del denna från grunderna för icke-statlig

personalpensionering avvikande regel, som tagits till utgångspunkt då man

ur rättvisesynpunkter hävdat, att också pensionen för den som redan avgått

borde omregleras på grundval av den genom tjänsteförteckningsrevision

bestämda högre lönegraden. Det kan emellertid allvarligt ifrågasättas, om det

nuvarande statliga sättet att bestämma beloppet av pension för den, vars

relativa löneställning förändrats under den senaste delen av anställningstilden,

har tillräckligt sakligt fog för sig. Ifrågavarande avsteg från konstruktionen

av personalpensionen såsom bekostad med uppskjuten lön kan

näppeligen motiveras med att den skulle vara en konsekvens av pensioneringens

syfte. I sitt utlåtande nr 193 har statsutskottet vid 1953 års riksdag

också anfört, att en anordning, som medförde successiv och mera smidig

anpassning av pensionen efter lönehöjningar mot slutet av anställningstiden,

föreföllc utskottet vara väl värd att överväga vid utformningen av de framtida

bestämmelserna. Om man nu i enlighet med yrkandena i motionen

skulle gå så långt som till att avväga personalpensionerna på grundval även

relativ löneställning, som vederbörande över huvud taget aldrig haft utan

som uppnåtts först av hans efterträdare i anställningen, skulle detta stå i

bestämd motsättning till den av statsutskottet ifrågasatta förändringen av

den statliga personalpensioneringen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

29

Beträffande frågan liuru långt man hittills sträckt sig i fråga om anpassning

av redan beviljade pensioners belopp efter förhållanden under pensionärstiden

må framhållas följande.

Inom privat pensionering är huvudregeln otvivelaktigt, att redan beviljad

personalpension kvarstår vid oförändrat nominellt belopp, varvid pensionstagaren

får åtnöjas med den förhöjning av pensionsbeloppet, som folkpensionsutvecklingen

kan medföra. Självfallet finnas likväl arbetsgivare, som

ha både möjlighet och vilja att efterreglera personalpensionerna. I den mån

höjning ifrågakommer, torde dock denna närmast vara begränsad att innebära

en partiell eller eventuellt total kompensation för levnadskostnadsökning.

Att pensionen skulle höjas av den anledningen, att pensionärens

efterträdare såsom anställningshavare fått en i jämförelse med andra anställda

högre lön än vad pensionären haft under sin aktiva tid, får betraktas

såsom ytterst osannolikt.

Enligt bestämmelserna i de kommunala pensionsreglementena utgå tilllägg

till beviljad pension i samma utsträckning som den, i vilken kommunens

löntagare erhålla löneökningar såsom kompensation för penningvärdesfall.

Vid bestämmelsernas tillämpning i fall, då oklarhet kunnat finnas i

fråga om den utsträckning, i vilken genomförd löneökning har dyrtidskompenserande

betydelse eller innebär reallöneökning, har i anslutning till de

förhandlingar, genom vilka pensionstilläggens storlek fixerats, från båda de

förhandlande parternas sida understrukits, att med överenskommelsen icke

gjorts något avsteg från den i pensionsreglementet fastslagna principen att tilllägg

utgår endast som kompensation för sänkning av penningvärdet. Efterregleringar

av pensionerna ske alltså icke i syfte att anpassa dessa efter under

pensionärstiden uppkommande standardmässiga löneökningar, vare sig allmänna

eller för vissa grupper av löntagare speciella löneökningar.

Inom det kommunala området ha förekommit vissa omregleringar av pensioner

beviljade före nuvarande pensionsreglementens giltighetstid, närmast

i fråga om pensioner beviljade före den 1 juli 1947. Dessa omregleringar ha

på sin höjd åsyftat att bringa pensioner beviljade enligt äldre och oenhetliga

pensionsbestäminelser upp till den nivå de skulle ha haft, om nuvarande

löneplan och nuvarande pensionsreglementen även tidigare gällt. Då de nuvarande

kommunala pensionsreglementena förutsätta, att pensionen skall avvägas

med hänsyn tagen till den anställdes relativa löneställning under de senaste

80 månaderna av anställningen, kan uppenbarligen en äldre pension icke avvägas

med beaktande av att tjänstens relativa löneläge blivit höjt efter

vederbörandes pensionsavgång.

De statliga personalpensionerna ha regelmässigt efterreglerats genom år

för år beviljade rörliga tillägg. Hänsyn har härvid i praktiken tagits till de

beslutade allmänna löneökningarna i sin helhet, och anpassningen har sålunda

ej begränsats till att innefatta dyrtidskompensation.

Sådana statliga pensioner, som före den 1 juli 1947 beviljats enligt dåvarande

pensionsreglementen, ha, såsom förut nämnts, omreglerats. Denna

omreglering har åsyftat att hringa upp pensionerna till de belopp, som skulle

ha tillkommit vederbörande, om nuvarande löneplaner och nuvarande pensionsreglementen

varit gällande under vederbörandes tjänstetid. Därutinnan

föreligger överensstämmelse mellan statlig och annan personalpensionering,

att den omständigheten, att vederbörande pensionärs efterträdare såsom anställningshavare

får lönehöjning genom att tjänsten uppflyttas i lönegrad,

icke medför höjning av redan utgående pension.

Såsom av del anförda framgår kan del icke med fog hävdas att om

man betraktar huru personalpensionering inom olika områden är beskaffad

konsekvensen skulle kräva att ifrågavarande önskemål skulle tillgodoses.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956

Tvärtom skulle detta innebära att pensioneringen av de statsanställda m. fl.

på ytterligare en punkt skulle avlägsnas från vad som är brukligt inom

annan personalpensionering. En förutsättning för att ett sådant avsteg skulle

vara försvarbart förefaller vara, att den därav följande merkostnaden för de

statliga personalpensionerna kunde »tagas igen» i form av lägre kostnader

för anställningsförmåner åt nuvarande anställda. Detta skulle i sin tur förutsätta

dels att staten såsom arbetsgivare vore beredd att taga därav följande

konsekvenser i fråga om konkurrensen med andra arbetsgivare om arbetskraften,

dels att nuvarande statsanställda m. fl. för egen del skulle vara beredda

att godtaga nämnda följd av de utgående pensionernas förbättring. Det

får anses i hög grad osannolikt att dessa förutsättningar skulle föreligga.

Även om så skulle vara fallet, uppkommer frågan om åtgärden skulle kunna

vara godtagbar med hänyn till vissa följdverkningar beträffande annan personalpensionering.

Särskilt måste det vara uppenbart, att ett bifall till de nu

i fråga om den statliga personalpensioneringen framställda kraven måste utlösa

krav på att motsvarande förmåner skola lämnas av de övriga offentliga

rättssubjekten.

Såsom inledningsvis framhållits ankommer det icke på 1951 års pensionsutredning

att avgiva något förslag i frågan om eventuell förbättring av utgående

pensioner. Av den i det föregående lämnade belysningen av frågan

torde emellertid kunna dragas slutsatsen, att pensionsutredningen vid

en bedömning enligt de i direktiven angivna riktlinjerna icke kan finna bärande

sakligt underlag föreligga för att inom statlig personalpensionering införa

den nya principen, att en tjänsteförteckningsrevision bör medföra omreglering

av före densamma beviljade pensioner.

I samband med behandlingen av förevarande fråga ha representanter för

Pensionerade Statstjänstemäns Riksförbund informerats om utredningens

överväganden rörande densamma samt beretts tillfälle att framföra sina synpunkter.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,

ledamöterna Jerdenius, Kjellén, Larsson, Nordkvist och Schärman.

Stockholm den 14 maj 1956

För 1951 års pensionsutredning

FOLKE ERICSON

K.-E. Renström

561717 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.