Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat statligt stöd för rationaliseringsoch forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri.
1956-11-27 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:201, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat statligt stöd för rationaliseringsoch forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri.
Dokumentets text
4
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
Nr 201
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat statligt stöd
för rationaliserings- och forskningsverksamheten inom
hantverk och småindustri.
(1 :a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ohlon m. fl. (I: 217) och den andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (Il: 457), har hemställts bl. a., att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till ett väsentligt utökat statligt
stöd för rationaliserings- och forskningsverksamheten inom hantverk
och småindustri.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen II: 457.
över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden begärts av kommerskollegium, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation samt Svensk industriförening, vilka yttranden fogats
till detta utlåtande (Bilagor A, B och C).
Utskottet. Statens medverkan för främjandet av den mindre företagsamheten
sker för närvarande i huvudsak dels genom verksamheten vid statens
hantverksinstitut, dels genom stödet åt de länsvis organiserade företagareföreningarna.
Utskottet vill erinra om att frågan om formerna för statens bidrag till
rationaliseringsverksamheten inom hantverk och småindustri varit föremål
för bedömanden i flera sammanhang under de senare åren. Utskottet
vill också erinra om att riksdagen vid upprepade tillfällen understrukit den
stora betydelse, som småföretagsamheten inom hantverk och industri utövar
särskilt i syfte att åstadkomma ett mera differentierat näringsliv på
landsbygden. Riksdagen har även uttalat, att det är ett betydande samhällsintresse,
att denna verksamhet genom ett effektivt fruktbringande stöd
från statens sida får möjligheter att arbeta under så gynnsamma förutsättningar
som möjligt. Utskottet kan därför ansluta sig till vad i motionerna
anförts i fråga om utökat statligt stöd främst åt rationaliserings- och
forskningsverksamheten på förevarande område. Utskottet är emellertid
icke övertygat om att en särskild utredning härför skall vara behövlig. Härutinnan
må framhållas följande.
Vad först beträffar företagareföreningarna vill utskottet erinra om att
dessa vuxit fram under hand och att först fr. o. m. innevarande budgetår
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956 5
dylika föreningar äro i verksamhet i samtliga län. Ett stort antal av dessa
föreningar äro alltså relativt nya och ha ännu icke haft möjlighet att slutgiltigt
uppdraga riktlinjerna för sin verksamhet. Härtill kommer, att föreningarna
arheta under skiftande förhållanden beroende på samhällsstrukturen
i respektive län. Det är redan av denna anledning svårt att uppställa
några enhetliga regler för storleken av statsbidraget. Det synes utskottet
därför lämpligt, att företagareföreningarnas förtroenderåd i första hand
söker samordna den erfarenhet beträffande föreningarnas verksamhet, som
nu finnes och ytterligare kam vinnas. I likhet med kommerskollegium vill
utskottet i detta sammanhang erinra om att företagareföreningarna varje
år beredas tillfälle att inkomma med begäran om statsbidrag, varvid de ha
möjlighet att särskilt motivera, för vilket ändamål behov av ett eventuellt
förhöjt bidrag kan anses föreligga.
Vad här sagts om företagareföreningarna torde även gälla frågan om utbyggnad
av den tekniska konsulentverksamheten m. m. vid statens hantverksinstitut.
Utskottet anser i likhet med motionärerna, att institutets resurser
till följd av den ökade småföretagsaänheten och den tekniska utvecklingen
behöva förstärkas. Utskottet finner emellertid i likhet med kommerskollegium
naturligt, att institutet i samråd med Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation och företagareföreningarnas förtroenderåd hos
Kungl. Maj:t gör framställning om erforderlig utbyggnad av den tekniska
konsulentverksamheten vid institutet.
Såsom av det föregående framgår har utskottet tidigare uttalat angelägenheten
av att småföretagsamheten får allt det stöd från statens sida, som
våra ekonomiska resurser medgiva. Statsmakterna ha också under senare
år i allt större utsträckning ekonomiskt bidragit till denna verksamhets
främjande. Utskottet har anledning förutsätta, att Kungl. Maj:ts äskanden
till riksdagen om anslag till här ifrågavarande verksamhetsgrenar föregås
av ingående överväganden rörande såväl medlens fördelning mellan olika
på området verksamma institutioner som dessa institutioners rätta organisatoriska
uppbyggnad i syfte att de anvisade medlen komma till bästa
möjliga användning.
Med hänsyn till vikten och betydelsen av den i motionerna berörda frågan
har utskottet velat i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må, i anledning av ‘motionerna 1:217 och
II: 457, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 27 november 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 200.
6
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
Bilaga A
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 29 maj 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att direkt till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över två likalydande
motioner nr I: 217 och II: 457 i vad de avse ökat statligt stöd för
rationaliserings- och forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri.
Med överlämnande av yttrande från Statens hantverksinstitut, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation samt företagareföreningarnas förtroenderåd,
som tillstyrka den av motionärerna föreslagna utredningen, får
kollegium anföra följande.
I motionerna framhålles att staten borde biträda med ökade anslag till
konsulent-, försöks- och forskningsverksamhet inom hantverk och småindustri
för att den mindre företagsamheten skulle kunna följa med i den tekniska
utvecklingen. Då motionärerna ansåge det svårt att bedöma om en
sådan ökad medverkan från det allmännas sida borde ske i form av ökade
anslag till företagareföreningarnas konsulentverksamhet och till den rationaliseringsverksamhet
som bedreves av statens hantverksinstitut, eller till
en ny form för en länsvis organiserad konsulentverksamhet, borde formerna
för stödet bli föremål för närmare prövning i handelsdepartementet.
Vad först beträffar formerna för statens bidrag till rationaliseringsverksamheten
inom hantverk och småindustri erinrar kollegium om att denna
fråga varit föremål för bedömanden i flera sammanhang. Då småföretagsutredningen
år 1946 avgav sina betänkanden, SOU 1946: 22 och 40, funnos
sju företagareföreningar i landet -—- förutom i de fem norrländska länen —
i Värmlands och Göteborgs och Bohus län. Småföretagsutredningen framlade
förslag om att lokala organ distriktsvis skulle inrättas i hela riket för
att verka för ökad hjälp åt hantverk och småindustri. Dessutom borde statens
hantverksinstitut ges ökade resurser för samma ändamål. I betänkandena
diskuterades, förutom administrations-, organisations- och kreditproblem,
hur rationaliserings- och forskningsverksamheten skulle intensifieras.
Med utgångspunkt från dessa betänkanden utarbetades år 1949 inom handelsdepartementet
en promemoria angående utvidgad rådgivnings- och kreditverksamhet
för hantverk och småindustri, vari riktlinjer för den fortsatta
utbyggnaden av företagareföreningarna uppdrogos. I promemorian påpekades
bl. a. att det icke bara av statsfinansiella skäl utan även med hänsyn till
svårigheter att på en gång rekrytera lämplig personal för en länsorganisation
som omspände samtliga län vore opraktiskt att i ett sammanhang bygga ut
hela apparaten i fullständigt skick. Snarare borde som dittills nya organ
successivt tillskapas, allt eftersom länen själva visade intresse härför när
behov uppstode. Man räknade då med att länsorganisationen skulle kunna
vara färdigbyggd omkring år 1956.
Sedermera har inom handelsdepartementet verkställts en översyn även av
företagareföreningarnas verksamhet för vars resultat redogörelse lämnats i
1954 års statsverksproposition (X ht 1954, p. 52). Föredragande departementschefen
anförde därvid bl. a. att föreningarna, 16 till antalet, i stor ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
7
sträckning tagits i anspråk för meddelande av upplysningar och råd i samband
med nybyggnader, anskaffning av maskiner och redskap och andra
med nyetablering, utvidgning samt rationalisering av företag sammanhängandra
åtgärder, och då några allvarligare erinringar icke kunde riktas mot
det sätt varpå föreningarna handhaft sina arbetsuppgifter vore det av vikt att
denna verksamhet hölles vid makt och utvidgades i mån av behov och tillgängliga
resurser. Enligt handelsministerns mening borde det emellertid
ankomma på företrädare för lokala intressen — landsting, kommuner, enskilda
sammanslutningar m. fl. — att bedöma och avgöra huruvida nya
företagareföreningar borde bildas i respektive län. De lokala intressenterna
borde även svara för att erforderliga medel tillskötes för verksamhetens bedrivande
under en första tid. Om verksamheten under denna tid vunne erforderlig
stadga och befunnes motsvara ett påtagligt behov, borde statsbidrag,
i första hand till administrationskostnader, kunna påräknas. Departementschefen
vore dock icke beredd att förorda att de statliga administrationsbidragen
till föreningarna fastställdes till bestämda belopp enligt vissa
generella beräkningsgrunder utan storleken av dessa bidrag borde liksom
hittills få bedömas från fall till fall. Utgångspunkten borde därvid vara att
en viss minimiorganisation, nämligen en heltidsanställd konsulent jämte
erforderlig kontorshjälp, funnes och att en icke oväsentlig del av de årliga
kostnaderna täcktes genom bidrag från annat håll än staten.
Som av det sagda framgår ha statsmakterna funnit företagareföreningarnas
verksamhet, ej minst då det gällt småföretagens rationalisering, vara
av sådant värde att en fortsatt utbyggnad av föreningarna ansetts böra
komma till stånd. Kollegium har också för egen del i tidigare yttranden haft
anledning framhålla att denna föreningsform ur allmän synpunkt vore
lämplig som ett stöd för småföretagsamheten. Företagareföreningar ha ock
numera bildats i samtliga län med från den 1 januari 1957 den förenämnda
minimiorganisationcn. Skäl för att tillskapa en ny form för en länsvis organiserad
konsulentverksamhet ha ej heller framförts i motionerna, lika
litet som några önskemål härom framkommit i förenämnda till kollegium
inkomna yttrandena. Under sådana förhållanden anser kollegium ej anledning
föreligga att nu ompröva frågan om formerna för det allmänna stöd
för rationaliseringsverksamheten inom hantverk och småindustri.
Omfattningen av det statliga stödet under senare år till administrationskostnader
för småföretagsamhetens befrämjande samt av föreningarna m. fl.
begärda anslag för samma ändamål framgår av nedanstående sammanställning:
-
Budgetår
Begärda anslag
Beviljat
1945/46
224 000
210 000
1951/52
505 000
340 000
1952/53
550 000
370 000
1953/54
566 000
370 000
1954/55
676 000
450 000
1955/56
752 000
650 000
1956/57
858 000
700 000
För budgetåret 1957/58 har kollegium i skrivelse till Kungl. Maj :t (Handelsdepartementet)
den 31 augusti 1956 hemställt att anslaget i fråga höjes
till 775 000 kronor. Kollegium anmälde därvid att ansökningar inkommit
från tjugofyra företagareföreningar samt från Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och Svensk industriförening om administrationsbidrag
på tillsammans 919 154 kronor. Vidare anförde kollegium att såvitt kolle
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
gium av tillgängliga uppgifter kunde bedöma behövde någon generell höjning
av administrationsbidraget för nästkommande budgetår knappast förekomma,
men att då en del justeringar kunde bliva erforderliga och då dessutom de
fem senast bildade föreningarna för utvidgning av sin verksamhet behövde
ökade anslag kollegium fann önskvärt att anslaget ifråga höjdes med 75 000
kronor.
För att ytterligare belysa storleksordningen av statsbidraget torde böra
nämnas att bidrag till föreningarna från annat håll än från staten, såsom
landsting, hushållningssällskap, kommuner m. fl. belöper sig till mellan
450 000 och 500 000 kronor för år.
Företagareföreningarna beredas varje år tillfälle att inkomma med begäran
om statsbidrag och de ha därvid möjlighet att särskilt motivera för
vilket ändamål behov av ett eventuellt förhöjt bidrag kan anses föreligga.
Det ankommer sedan på Kungl. Maj:t att pröva dessa framställningar och
hos riksdagen äska medel i ärendet. Då förhållandena variera starkt inom
de olika länen, är det svårt att finna någon lämplig generell regel för storleken
av ett statsbidrag, även om kollegium tidigare ansett det önskvärt
att en sådan möjlighet borde undersökas. Som av 1954 års statsverksproposition
framgår har denna fråga så sent som för två år sedan varit underställd
Kungl. Maj :ts prövning i anledning av en framställning från företagareföreningarnas
förtroenderåd. Det synes ock kollegium vara önkvärt
att bidraget till föreningarna icke bestämmes efter alltför stela regler. Någon
särskild utredning angående höjda statliga bidrag till företagareföreningarna
utöver sådana, som de själva anse sig böra förebringa i samband
med de årliga anslagsäskandena anser därför kollegium icke vara påkallad.
Beträffande den inom Statens hantverksinstitut bedrivna rationaliseringsoch
informationsverksamheten hänvisar kollegium till vad institutet i sitt
förenämnda yttrande anfört.
Kollegium finner det naturligt att, i den mån behov föreligger, även företagareföreningarna
anlita institutets sakkunskap på skilda områden. Föreningarna
och institutet böra ju i fråga om rationaliserings- och informationsverksamheten
i möjligaste mån komplettera varandra.
Därest en utbyggnad av den tekniska konsulentverksamheten vid institutet
med ytterligare specialister i detta sammanhang skulle anses påkallad
därför att speciell sakkunskap icke lämpligen kan erhållas från annat håll,
synes det kollegium naturligt att de i första hand berörda parterna, institutet
i samråd med Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och företagareföreningarnas
förtroenderåd göra framställning härom hos Kungl.
Maj :t.
Under åberopande av vad kollegium anfört anser kollegium sålunda att
behov icke föreligger för en särskild utredning och omprövning av statens
bidrag till företagareföreningarnas konsulentverksamhet och till den rationaliseringsverksamhet
som bedrives vid Statens hantverksinstitut. Kommerskollegium
får därför avstyrka bifall till ifrågavarande del av motionerna.
I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit kommerserådet
Lindstedt.
Stockholm den 27 september 1956
NILS MALMFORS
KNUT A. WICKMAN
Lennart Agartz
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
9
Till kungl. kommerskollegium
I skrivelse den 12 juni 1956 har Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium
anhållit om yttrande från Statens hantverksinstitut rörande i riksdagens
andra kammare väckt motion om ökat stöd för rationaliserings- och
forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri m. m. (AK nr
457/56).
Med anledning härav får institutet anföra följande.
Vad i motionen anföres beträffande den mindre företagsamhetens betydelse
inom folkhushållet vill institutet starkt vitsorda och hänvisar i detta
sammanhang till uppgifterna från den senaste företagsräkningen.
Den mindre företagsamhetens ökade omfattning och betydelse har sin
grundorsak däri, att den tekniska utvecklingen i motsats till vad som från
början antogs skapat gynnsamma grundbetingelser för företagsamheten
inom hantverk och mindre industri samt att denna företagsamhet smidigt
och förutseende kunnat anpassa sig till denna utveckling.
Den tekniska utvecklingen har emellertid skett i ett så accentuerat tempo,
att de tekniska framstegen icke i tillräcklig grad och beträffande alla yrkesområden
kunnat utnyttjas och ändamålsenligt fullföljas för uppnående
av maximal produktion. Av naturliga orsaker ha också teknisk forskning,
undervisning och fortbildning närmast tagit sikte på storindustriens område,
där tillämpningen av ernådda resultat och utvecklingen av nya produktionsformer
lättast kunnat igångsättas och mest synbara framgångar
kunnat uppvisas. Givetvis ha även storindustriens ekonomiska resurser till
försöks- och forskningsverksamhet varit av betydelse, när det gällt tillämpning
och omvandling till ökade produktiva insatser. Det allmännas intresse i
vad avser forskning och utbildningsverksamhet har otvivelaktigt också färgats
av samma synpunkter. Den mindre företagsamhetens spridning och
dess differentierade verksamhetsformer samt den bristande överskådligheten
och därigenom kännedom om dess totala produktionsvärde har försvårat
en i och för sig önskvärd samhällelig insats för utnyttjande av teknikens
resultat till förmån för denna företagsamhet.
I motionen föreslås mot ovan skildrade bakgrund att en av det allmänna
stödd konsulentverksamhet utbygges för att den mindre företagsamheten i
största möjliga utsträckning skall kunna utnyttja de tekniska framstegen.
Till detta förslag får institutet med vitsordande av behovet av dylik verksamhet
på det livligaste ansluta sig. Institutet anser i förevarande sammanhang
jämförelsen med konsulentverksamheten inom jordbruket vara belysande
beträffande omfattningen av sagda konsulentverksamhet inom sistnämnda
näringsgren i förhållande till den inom hantverk och mindre industri.
De olika förhålladena inom ifrågavarande näringsgrenar nödvändiggör
emellertid, att konsulentverksamhet inom hantverk och mindre industri
med dess differentierade och på stark fri konkurrens vilande verksamhetsformer
organiseras annorlunda än jordbrukets regionalt likformiga konsulentinstitution.
Beträffande inriktningen av ifrågavarande stödverksamhet framgår av
motionen att densamma bör taga sikte på såväl yrkestekniska konsultationer
för mindre företagare som speciell rationaliseringsverksamhet. Till des
-
10
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
sa arbetsuppgifter bör vidare ansluta en försöks- och forskningsverksamhet
inom hantverk och småindustri.
Vidkommande först den yrkestekniskt inriktade konsultationsverksamheten
får institutet framhålla, att denna förutom kursverksamhet är
institutets huvuduppgift. Enligt sin instruktion skall institutet nämligen,
bl. a. såsom tekniskt rådgivande institution utöva konsulterande
verksamhet (teknisk informationsverksamhet) beträffande material,
arbetsmetoder och arbetsredskap på olika yrkesområden och därvid till behandling
upptaga yrkesmännens olika praktiska problem av teknisk eller
teknisk-ekonomisk natur. Kursverksamheten tjänar givetvis också fastän i
sluten undervisningsform ett konsultationssyfte. Bägge verksamhetsformerna
ha under de senaste åren varit i ständigt ökande. Under sistlidna budgetår
ha anordnats 295 kurser med sammanlagt 6 041 deltagare och utförts
2 819 registrerade informationsuppdrag inom olika branscher och yrken.
Båda verksamhetsuppgifterna handhavas av vid institutet anställda ingenjörer,
yrkeskonsulenter och tekniker. Organisatoriskt äro dessa hänförda
till vissa fackavdelningar under ledning av avdelningschefer. Finansiellt
är verksamheten så ordnad, att staten principiellt svarar för lönekostnaderna
för personal med administrativa arbetsuppgifter och sådana tjänster,
som äro för institutet gemensamma. För övriga speciella uppgifter inom olika
yrkes- och fackområden medverkar staten med ett visst maximerat anslag
för år: bidrag till kursverksamheten m. in., f. n. utgörande 270 000 kronor.
Ur sagda anslag avlönas tjänstemännen inom institutets icke statligt reglerade
del, utgörande ungefär 3/5 av institutets personal, däribland de speciella
yrkeskonsulenlerna och institutets olika speciallärare. Avdelningscheferna äro
i regel placerade inom löneplan. Anslaget är avsett att i första hand tillgodose
kursverksamhetens behov. Enligt direktiven vid anslagets tillkomst
skall den konsultationsverksamhet, som bedrives och redovisas över anslaget
vara självbärande. Oaktat att vissa fasta kostnader täckas av statsmedel
bliva i många fall de avgifter, som måste uttagas av företagarna för
konsultationer tämligen höga och för många företagare icke överkomliga,
särskilt då uppdraget är av större och mera avgörande betydelse. Till följd
därav har det icke varit möjligt för institutet att i fullt önskvärd utsträckning
täcka företagarnas behov av huvudsakligen individuell upplysning och
rådgivning. I anslutning till vad som i motionen anföres vill institutet på
grund härav framhålla önskvärdheten av att institutet gives ekonomiska
möjligheter att utbygga och förstärka sin konsultativa verksamhet. I vilka
avseenden denna verksamhet personellt och organisatoriskt skall utbyggas
är institutet icke för dagen beredd att taga ställning till. I den rådande tekniska
utvecklingen och inför de behov, som överallt inom yrkeslivet kunna
konstateras, är emellertid en förstärkning av såväl yrkesskolad som tekniskt
utbildad personal behövlig. Institutet anhåller att i denna fråga få
återkomma vid den utredning, som institutet förutsätter skall bliva en följd
av motionen.
Institutets informationsverksamhet för olika yrken och branscher, utövad
av specialister inom berörda yrkesområden (yrkesteknisk rådgivningsverksamhet)
kompletteras av en speciell informationsverksamhet uppbyggd utifrån
allmänna rationaliseringsprinciper, där problemen icke angripas
främst utifrån yrkesmannens detaljerade sakkunskap om respektive tillverkning
och förfarande utan utifrån jämförande metod- och tidsstudier,
planeringsöversikter osv. Såsom institutet fattat motionen bör vid en teknisk
konsultationsverksamhet för den mindre företagsamheten båda dessa
synpunkter beaktas. Denna differentiering i konsultationsverksamheten in
-
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1950
11
nebär givetvis, att respektive företrädare icke få stå främmande för varandras
synpunkter utan att samarbete och ömsesidig insikt komma till
stånd och utvecklas. Så som fallet varit i institutets hittillsvarande verksamhet
ha dess yrkeskonsulenter bedrivit sitt arbete utifrån moderna rationaliseringsprinciper.
Rationaliseringsspecialisterna vid institutet ha i sin tur
haft till förfogande erforderlig sakkunskap inom vederbörande yrke och väl
kunnat samarbeta med densamma.
Den speciella rationaliseringstjänsten vid institutet tillkom år 1946 genom
anställning av en rationaliseringsingenjör inom institutets icke statligt reglerade
del. Från och med budgetåret 1948/49 inrättades sagda tjänst inom löneplan,
vilket innebar ett statligt stöd för verksamheten. För budgetåret
1954/55 anvisades institutet genom riksdagens beslut ett speciellt anslag om
25 000 kronor för vissa rationaliseringsundersökningar. Fr. o. in. påföljande
budgetår har emellertid sagda anslag infogats under det tidigare nämnda
kursanslaget, vid vars utnyttjande sålunda den speciella rationaliseringsverksamheten
skall beaktas. Denna verksamhet, som förutom av rationaliseringsingenjören
bedrives av ett antal tjänstemän inom institutets icke statliga
del, avlönade ur förenämnda kursanslag, har omfattat dels kursverksamhet
antingen i speciella kurser eller såsom inslag i förekommande yrkestekniska
mästar- och specialkurser, dels ock konsultationsverksamhet i rationaliseringsfrågor
för enskilda företagare. Därjämte ha i samarbete med olika
bransch- och yrkesorganisationer bedrivits sammanfattande undersökningar
för respektive bransch i gemensamma problem. Sådana undersökningar ha
förekommit inom skräddar- och urmakaryrkena samt pågå för närvarande
beträffande skomakare och bagare. Härvid ha för kostnaderna inom kursanslaget
förutnämnda 25 000 kronor för år tagits i anspråk. Därjämte bär
visst ekonomiskt stöd lämnats från vederbörande branscher och organisationer
förutom hjälp i annan form. Det är institutets mening, att dylika
branschrationaliseringar skulle behöva bedrivas mera ingående och omfatta
ytterligare yrken och branscher. Medelsresurserna såväl för institutet som
för vederbörande yrken och branscher ha emellertid icke varit tillräckliga
beträffande denna verksamhet.
Konsultationsverksamheten i rationaliseringssyfte för enskilda företagare
har tidvis varit av stor omfattning och där den ingående bedrivits lämnat
goda resultat, som för företagaren kunnat utnyttjas vid en effektivisering av
företagets produktion. Det kan emellertid anses, att institutets konsultationsverksamhet
i detta avseende bort kunna utnyttjas i betydligt större utsträckning
av de mindre företagarna. Att så icke skett anser institutet bero på
dels bristande kännedom hos företagarna om rationaliseringsverksamhetens
innebörd, betydelse och möjligheter förenad i vissa fall med en viss skepsis
mot alltför omfattande omläggningar i traditionsbundet produktionssätt,
dels ock bristande ekonomiska resurser att kunna genomföra en rationaliseringsundersökning,
som om densamma skall bliva resultatgivande i de
flesta fall kräver ingående och tämligen långvariga tids- och metodstudier.
Såsom tidigare nämnts medför institutets finansiella organisation, att avgifterna
i dess informationsverksamhet måste bli tämligen höga. På grund
härav har i många fall företagaren tvekat inför de kostnader, som blivit
följden av att under eu jämförelsevis lång tid hålla arbets- och tidsstudiemän
knutna till företaget.
1 anslutning till vad i motionen anföres beträffande rationaliseringens betydelse
vill institutet sålunda framhålla, att förutom den allmänna yrkeskonsultativa
verksamheten även den speciella rationaliseringstjänsten vid
institutet såväl beträffande yrken och branscher som till förmån för enskilda
12
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
företagare beaktas vid en eventuell översyn. Möjligheterna att kunna reducera
kostnaderna för företagarna i detta hänseende böra sålunda särskilt utrönas.
Därjämte anser institutet, att vid en utbyggd teknisk konsultationsverksamhet,
i första hand i ett begynnelseskede, särskilda medel böra ställas till
förfogande för en allmän upplysningsverksamhet bland företagarna i rationaliseringsfrågor.
Dessa medel, vars utnyttjande bör ske i samarbete med vederbörande
bransch- och yrkesorganisationer och avse kostnaderna för föredrag,
informationsdagar och kurser, publikationer in. m., böra syfta till
att göra företagarna mera »rationahseringsminded». Denna verksamhet bör
därefter kompletteras med sådana stödformer, att en rationalisering av småföretagen
väsentligt underlättas.
Ovan har ur institutets synvinkel behandlats inriktningen av den tekniska
konsultationsverksamheten för hantverk och mindre industri. I motionen
framliålles utan ställningstagande förutom institutet även företagarföreningarna
samt eventuellt en ny länsvis organiserad konsulentorganisation såsom
tänkbara organ för verksamheten.
Beträffande denna fråga får institutet anföra följande. Företagarföreningarnas
verksamhet — och detta må även anses gälla för en annan länsvis organiserad
konsulentorganisation — är lokalt bunden till visst län, som inom
sig mestadels omfattar en synnerligen rik differentiering av olika yrken,
branscher och företagstyper. Förutom en viss allmän teknisk konsultationsverksamhet
ha företagarföreningarna såsom huvuduppgift att sörja för en
ändamålsenlig lokalisering av hantverks- och småindustriföretag inom länet
i samarbete med vederbörande kommuner. Konsultationsverksamheten sker
numera oftast i samband med kreditgivning till företag antingen genom föreningarna
själva eller i form av statliga industrigarantilån. Låneverksamheten
och därmed sammanhängande problem har blivit alltmera dominerande
för företagarföreningarna.
Den tekniska hjälp, som företagarföreningarna i samband med långivningen
och i övrigt kunnat lämna företagarna anser institutet ha varit av synnerligen
stor betydelse. Emellertid är institutets uppfattning den, att det vid
en ingående undersökning och eventuell omläggning av ett företags drift
krävs välkvalificerad specialteknisk assistans och yrkessakkunskap samt
tillgång till försökverkstäder, laboratorier in. in. Den stora differentieringen
av småföretagsamheten medför enligt institutets mening, att företagarföreningarna
eller annan länsorganisation, då det är fråga om nyssnämnd verksamhet,
svårligen kan omfatta all erforderlig teknisk specialkunskap, även
om vederbörande konsulenter och assistenter förutom att de äro specialister
på ett bestämt fackområde därtill besitta en mångsidig teknisk kunskap.
Det kan exempelvis vara synnerligen svårt att gemensamt behärska de tekniska
problemställningarna för ett livsmedelsföretag och en mekanisk verkstadsrörelse.
På grund härav synes det institutet nödvändigt, att den tekniska
konsultationsverksamheten i första hand centralt utbygges med olika
specialister vid institutet. Dessa specialinriktade konsulenter förutsättes i
stor utsträckning skola bedriva en ambulerande verksamhet ute i landet. Det
kan härvid ifrågakomma, att någon eller några av konsulenterna stationelas
utanför Stockholm, t. ex. inom någon landsdel, där viss företagsamhet
är utpräglat representerad. Därvid bör förutsättas ett intimt och planmässigt
samarbete mellan institutet och företagarföreningarna. Institutets specialister
böra givetvis i sin ökade ambulerande verksamhet förutom på hantverksoch
yrkesföreningar bygga på företagarföreningarna och deras kännedom om
det lokala näringslivet. Inrättandet av en central konsulentinstitution bör
ur kostnadssynpunkt vara avgjort alt föredraga framför förslaget om place
-
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
13
ring av specialister inom varje län, vilka kan väntas få vissa svårigheter att
följa den tekniska utvecklingen på grund av arbetsområdets geografiska begränsning.
Upplysningsvis får institutet meddela, att samarbetet mellan institutet och
företagarföreningarna alltmera utvecklats och lämnat goda resultat. I specialtekniska
konsultationer ha sedan lång tid tillbaka företagare av föreningarna
hänvisats till institutet. I övrigt kan meddelas att vid tekniska undersökningar
i samband med ifrågasatt långivning institutets rationaliseringsavdelning
bl. a. anlitats av Stockholms läns företagarförening. Härvid kan
uppvisas exempel på att genom rationaliseringsexperternas insats berörda
företags planerade produktivitetsökning kunnat realiseras inom ett väsentligt
mindre kreditutrymme än vad som ursprungligen beräknats. Ett visst
organisatoriskt samband mellan institutet och företagarföreningarna har vidare
uppkommit, därigenom att Malmöhus läns företagarförening uppdragit
åt institutets Skånekontor att fortlöpande ombesörja föreningens konsultativa
verksamhet. I samarbete med företagarföreningar i olika delar av landet
har institutet under de senaste två åren anordnat ett flertal informationskurser
i affärsekonomiska och administrativa frågor.
Med framhållande sålunda att en utbyggd teknisk konsultationsverksamhet
helst bör bygga på hittillsvarande etablerat samarbete mellan institutet
såsom central specialistinstans och företagarföreningarna såsom organ för
lokal sakkunskap får institutet i övrigt förorda, att såsom i motionen föreslås
formerna för stöd åt hantverk och mindre industri beträffande teknisk
konsulenthjälp närmare utredas. Institutet förutsätter, att det blir representerat
i en kommande utredning samt att vid denna beaktas vad som ovan
anförts särskilt beträffande de ekonomiska förutsättningarna för den av
institutet bedrivna tekniska informations- och rationaliseringsverksamheten.
Stockholm den 31 augusti 1956
Statens Hantverksinstitut
HARALD WIK
Överdirektör
G. Holmberg
Kamrerare
14
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
Till kungi. kommers kollegium
Genom remiss den 12 juni 1956 har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
för yttrande erhållit motionen i andra kammaren nr 457/1956
angående bl. a. ökat statligt stöd för rationaliserings- och forskningsverksamhet
inom hantverk och småindustri. I motionen framhålles, att småföretagens
förmåga att göra sig gällande inom viktiga avsnitt i produktionen
har visat sig vara större än vad i vissa fall förutsattes vid industrialismens
genombrott. Motionärerna framhåller att, om den mindre företagsamheten
även i fortsättningen skall kunna bibehålla sin förmåga att hävda sig i konkurrensen,
möjlighet måste finnas att genom mekanisering och rationalisering
utnyttja de snabba tekniska framstegen. För att kunna göra detta anses
det nödvändigt med en av det allmänna understödd konsultverksamhet.
Organisationen får i ärendet anföra följande.
Av 1951 års företagsräkning framgår, att inom gruppen hantverk och småindustri,
om man till denna grupp räknar företag med upp till 50 anställda,
finns över 100 000 företag sysselsättande ca 500 000 personer. Den totala
omsättningen inom dessa företag var vid tidpunkten för företagsräkningen
omkring 10,5 miljarder och torde i dagens penningvärde kunna uppskattas
till ca 13 miljarder kronor. Organisationen har velat redovisa dessa siffror
för att belysa hantverkets och den mindre industrins ställning och betydelse
i dagens samhälle.
Motionärerna tar ej ställning till de definitiva formerna för en föreslagen
ökad insats men utgår från att densamma skall taga sig uttryck i form av
ökade anslag till den rationaliseringsverksamhet som bedrivs av Statens
hantverksinstitut, till företagareföreningarnas konsulentverksamhet och/
eller en ev. ny form av en länsvis organiserad konsulentverksamhet.
Organisationen vill i anslutning till motionen understryka betydelsen av
att företagen inom hantverk och mindre industri disponerar sådana konsultations-
och rådgivningsmöjligheter som den tekniska och ekonomiska utvecklingen
gör angelägna. Det torde vara ofrånkomligt att medverkan i en
sådan utveckling sker från det allmännas sida. Organisationen vill därför
tillstyrka motionärernas hemställan, att formerna för ett dylikt stöd blir föremål
för närmare prövning av Handelsdepartementet. I avvaktan härpå
vill organisationen för dagen nöja sig med att framföra vissa principiella
synpunkter i frågan.
Vad först beträffar en fortsatt och ev. utvidgad medverkan från statens
sida vill organisationen erinra om, att denna medverkan för närvarande i
huvudsak sker på två olika sätt, nämligen dels genom verksamheten vid Statens
hantverksinstitut, dels genom stödet åt de länsvis organiserade företagareföreningarna.
Organisationen konstaterar, att verksamheten vid hantverksinstitutet
varit och är av utomordentligt stor betydelse för utvecklingen
inom landets hantverk och mindre industri. Även företagareföreningarnas
verksamhet är av stor betydelse för småföretagen, och speciellt har föreningarnas
kombination av rådgivnings- och kreditverksamhet visat sig utföra
en framkomlig väg för en regional serviceverksamhet i småföretagsamhetens
tjänst. Med hänsyn till erfarenheten av den verksamhet som så
-
Statsutskottets utlåtande nr 201 av 1956
15
lunda redan bedrivs såväl centralt som regionalt torde enligt organisationens
mening fog icke föreligga att på det sätt motionärerna ifrågasätter
pröva en ny länsvis organiserad konsulentverksamhet. En förstärkning av
stödet bör kunna ske via redan befintliga institutioner.
Huruvida ev. ökat statligt stöd till ifrågavarande verksamhet i första hand
bör komma Statens liantverksinstitut eller företagareföreningarna tillgodo
bör bli föremål för närmare prövning. Organisationen vill emellertid understryka
att utöver allmän rationaliseringsrådgivning behov närmast föreligger
av en mera specialiserad teknisk rådgivning, beroende på småföretagsamhetens
skiftande struktur och branschfördelning. Sådan specialiserad
rådgivningsservice finns i viss utsträckning redan vid hantverksinstitutet.
Starkt behov föreligger emellertid av att denna verksamhet kan utbyggas och
att därvid samtidigt institutets rationaliseringstjänst får vidgade resurser.
Under senaste budgetår inkom till institutet icke mindre än ca 3 000 förfrågningar
på det "tekniska området, vilka besvarades av inom institutet
verksamma ingenjörer, yrkeskonsulenter etc. Den tekniska utvecklingen
kommer med säkerhet att föra med sig en kraftig ökning av institutets rådgivning.
Redan för nuvarande behov är institutets resurser otillräckliga och
bör förstärkas.
Vid Statens hantverksinstitut bedrivs bl. a. kontinuerligt kurser inom olika
yrken och företagare från hela landet besöker dessa kurser. Tekniska
experter, knutna till institutet, har därför möjlighet dels att vid kurserna
föreläsa och upplysa kursdeltagarna om utvecklingen på olika områden,
dels att från kursdeltagarna erhålla upplysningar om de problem som vanligast
förekommer inom resp. företag. Ett ökat antal experter bör därför
knytas till Statens hantverksinstitut. Dessa experter, som då var och en
skulle ha sina arbetsområden, får också tillfälle att i det löpande arbetet
genom kontakt med de mindre företagen skapa sig grundlig kännedom om
just dessas speciella problem. Centrala experter, vilka utlånas för uppdrag
hos de olika företagareföreningarna, kommer också att få möjlighet att vid
rådgivning till olika företag utnyttja de erfarenheter de fått från liknande
företag på andra orter i landet. Även institutets rationaliseringstjänst bör
i detta sammanhang uppmärksammas.
Vad frågan om företagareföreningarnas verksamhet beträffar vill organisationen
erinra om att vid de äldre och större föreningarna speciell personal
finns anställd för allmänteknisk rådgivningsverksamhet till företagen.
De föreningar, som under senare år tillkommit i södra och mellersta Sverige,
har hittills ej erhållit mera betydande ekonomiska resurser för långiyningsändamål.
Deras verksamhet ligger därför i första hand på det rådgivande
planet. Organisationen finner det riktigt, att, då företagareföreningar
nu tillkommit i samtliga län, deras resurser för rådgivningsändamål blir
sådana att en väl avvägd service där kan ställas till företagens förfogande.
Det torde vara lämpligt att på det sätt, som inom vissa föreningar redan
sedan flera år prövats, mera omfattande rådgivningsuppdrag avgiftsbeläggs
efter skälig taxa, medan däremot mindre uppdrag och förfrågningar av rutinkaraktär
tillgodoses utan kostnad på samma sätt som sker vid hantverksinstitutet.
Sammanfattningsvis vill organisationen understryka, att de frågor, som
upptagits i den ovannämnda motionen, är av mycket stor betydelse för hantverket
och den mindre industrin. Organisationen förordar i likhet med motionärerna
att frågan om formerna för det fortsatta statliga stödet på områ
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
det blir föremål för närmare prövning inom Handelsdepartementet, så att
förslag kan framläggas till 1957 års riksdag.
Organisationen vill samtidigt hemställa att den beredes möjlighet medverka
vid en utredning i ärendet.
Stockholm den 1 september 1956
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
HANS GRUNDSTRÖM
Ingemar Essén
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
17
Kungl. Kommerskollegium, Industribyrån, Stockholm
Med anledning av infordrat yttrande angående motion nr 457/56 till
riksdagens andra kammare får Företagareföreningarnas förtroenderåd anföra
följande:
Inom vårt lands näringsliv intager hantverket och småindustrin en betydelsefull
plats med hänsyn till såväl produktionsvärdet som antalet sysselsatta.
Av 1951 års företagsräkning framgår, att då fanns cirka 113 000 företag
inom hantverk och industri i landet. Om man till de mindre företagen
hänför sådana med högst 50 anställda, beräknas dessa sysselsätta cirka en
1/2 miljon människor och de större företagen cirka 3/4 miljon människor.
Sättes den nedre gränsen vid 100 väger antalet sysselsatta ungefär jämnt,
alltså lika många sysselsatta inom stor- och småindustri. Totalt beräknas
småföretagen ge bärgning åt 1,2 miljoner människor och storindustrin 1,8
miljoner. Av nationalinkomsten belöpte sig på hantverk och småindustri
med högst 50 sysselsatta ungefär dubbelt så mycket som på det svenska
jordbruket inklusive skogsbruket. Om man drager ifrån skogsbruket, svarade
hantverket och småindustrin för ungefär 2 1/2 gånger så mycket som
jordbruket. Sättes gränsen så lågt som vid 5 sysselsatta, blir insatsen ändock
likvärdig med jordbruket exklusive skogsbruket. De här anförda siffrorna
torde kunna ge en bild av den betydelse som hantverket och småindustrin
har inom produktionen i dagens Sverige. 2 1/2 gånger så mycket
som jordbruket om man går upp till 50 anställda och ungefär lika mycket
som jordbruket om gränsen dragés vid 5 anställda. Räknat i 1955 års penningvärde
beräknas hantverk och småindustri ha en omsättning av 13 miljarder
kronor. Uppenbart är, att bara några få procents förskjutning av
produktionen inom denna näringsgrupp, i ena eller andra riktningen, får
den allra största betydelse för hela folkhushållet. Småföretagens förmåga att
göra sig gällande inom viktiga avsnitt av produktionen framstår alltmer
som ett ofrånkomligt faktum. Dessa synpunkter ha även varit vägledande
vid tillskapandet av företagareföreningarna. Inom de län, där dessa varit
i verksamhet längst, har en betydande uppryckning av småföretagen ägt rum.
Inom exempelvis Västerbottens län har sysselsättningen under de senaste
15 åren ökat med över 300 % inom småföretagen, varför dessa numera tillsammans
sysselsätter betydligt flera anställda än storindustrin.
Småföretagens rationaliseringsfrågor måste ägnas allt större uppmärksamhet,
om företagen skall kunna fylla sina viktiga uppgifter inom produktionen,
inte minst med hänsyn till den ökade konkurrensen från utlandet.
För att ett företag skall kunna motsvara kravet på rationell drift
och ekonomisk lönsamhet, är det nödvändigt att tillgodogöra sig de framsteg
som göras inom respektive branscher. Den tekniska utvecklingen har
frambringat högklassiga material, effektiva produktionsmaskiner, transportanordningar
och andra moderna tekniska hjälpmedel för industrin. Rationaliseringsarbetet
inom industrin har till ändamål bland annat att sörja
för att lämpliga dylika hjälpmedel utväljas och utnyttjas så effektivt som
möjligt. Även inom de mest avancerade småindustriföretagen har automationen
börjat tillämpas. Inte minst med sikte härpå äro småföretagen i än
högre grad än tidigare i behov av teknisk rådgivning. Även i fråga om
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 200 -201
18
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
andra områden i företagens verksamhet än produktionen, inte minst när
det gäller att samordna verksamheten i sin helhet, har rationaliseringen till
mål att åstadkomma en systematisk förbättring av driftsekonomin. För alt
kunna bedöma vilka åtgärder som böra vidtagas, måste i allmänhet ett planmässigt
och i detalj gående studium av de faktorer, som inverka på driftsekonomin
genomföras. Dylika studier ingå därför såsom nödvändiga led i
rationaliseringsarbetet. De områden som beröras äro hland annat verkstadens
uppbyggnad och planering, maskinplaceringen, inköps- och försaljningsverksamheten,
kalkylmetoderna, tillverkningsplaneringen och kontrollen,
standardiseringen, arbetsledningen, inre och yttre transportanordningar
samt de allmänna arbetsförhållandena på arbetsplatsen.
Inom hantverket och småindustrin föreligger ett stort behov av upplysnings-
och rådgivningsverksamhet, såväl i tekniskt som kommersiellt hänseende.
De mindre företagen sakna de ekonomiska resurser, som erfordras
för att själva anställa tekniker för hjälp i rationaliseringsarbetet. Den av
samhället bedrivna utbildningen av tekniker kommer endast i ringa grad
den mindre företagsverksamheten till godo. Med hänsyn till småföretagens
stora insatser i produktionslivet måste det därför anses vara en gärd av
rättvisa, att det allmänna genom en utökad konsulentverksamhet ställer sakkunnig
hjälp till förfogande för småföretagens rationaliseringsarete. Det
bistånd, som företagareföreningarna i dessa avseenden kunnat lämna småföretagen,
har vunnit allt större uppskattning, vilket bland annat framgår
av att företagareföreningar numera bildats i samtliga län. Allt eftersom
erfarenheter vunnits har verksamheten byggts upp inifrån. I allmänhet har
företagareföreningarna börjat med att tillsätta en konsulent. Inom de äldre
föreningarna har arbetsuppgifterna efter hand ökat i sådan grad, att dessa
numera tvingats tillsätta flera anställda. Sammanlagt har företagareföreningarna
ett 70-tal anställda, som stå till småföretagarnas förfogande. Landets
företagareföreningar arbetar intensivt för en ökad rationalisering inom
småföretagen, för att kunna stödja och utveckla denna betydelsefulla näringsgrupp,
så att den kan ernå högsta möjliga kapacitet. Företag som har
tekniska, ekonomiska och kommersiella förutsättningar för att utveckla
verksamheten måste även erhålla möjligheter härtill. Om den mindre företagsverksamheten
skall kunna vidmakthålla sin ställning inom vårt lands
näringsliv och bidraga till produktionsökningen, måste företagareföreningarna
erhålla ökade resurser för att i än högre grad kunna fullfölja sina
uppgifter. Riksdagen har även vid upprepade tillfällen givit uttryck för
önskemål om att företagareföreningarna måtte utrustas med dessa ökade
resurser.
Enligt förtroenderådets mening fyller företagareföreningarna på ett ändamålsenligt
sätt sina viktiga näringspolitiska uppgifter, även i fråga om småföretagens
rationalisering. Någon ny form för en länsvis organiserad konsulentverksamhet
är ej av behovet påkallad men väl att staten genom ökade
anslag till företagareföreningarnas konsulterande verksamhet sätter dessa i
stånd att fullfölja sina uppgifter.
För forskning och vidareutbildning fyller Statens Hantverksinstitut en
stor uppgift, som även kompletteras genom kursverksamheten. Företagareföreningarna
uppehåller ett intimt samarbete med liantverksinstitutet härvidlag.
I takt med den ökade småföretagsamheten och den tekniska utvecklingen
ökar även institutets uppgifter, varför även dess resurser behöver
förstärkas. Företagareföreningarnas förtroenderåd får på det livligaste tillstyrka,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till åtgärder
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
19
för att underlätta rationaliseringsverksamheten inom hantverk och småindustri
genom ökade anslag till företagareföreningarnas konsulterande verksamhet
samt till Statens Hantverksinstitut.
Luleå och Umeå den 31 augusti 1956
Företagareföreningarnas förtroenderåd
FOLKE THUNBORG
Elof Lindgren
20
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
Bilaga R
Till riksdagens statsutskott
Genom skrivelse av den 24 maj 1956 har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
anmodats avgiva utlåtande över två likalydande motioner,
nämligen I: 217 och II: 457, om ökat statligt stöd för rationaliserings- och
forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri samt ökat investeringsanslag
till fonden för lån till företagareföreningar in. in., i vad motionerna
avser åtgärder för att underlätta ifrågavarande rationaliserings- och
forskningsverksamhet. Organisationen får i ärendet anföra följande.
Av 1951 års företagsräkning framgår, att inom gruppen hantverk och småindustri,
om man till denna grupp räknar företag med upp till 50 anställda,
finns över 100 000 företag sysselsättande ca 500 000 personer. Den totala omsättningen
inom dessa företag var vid tidpunkten för företagsräkningen omkring
10,5 miljarder och torde i dagens penningvärde kunna uppskattas till
ca 13 miljarder kronor. Organisationen har velat redovisa dessa siffror för
att belysa hantverkets och den mindre industrins ställning och betydelse i
dagens samhälle.
Motionärerna tar ej ställning till de definitiva formerna för en föreslagen
ökad insats men utgår från att densamma skall taga sig uttryck i form av
ökade anslag till den rationaliseringsverksamhet, som bedrivs av Statens
hantverksinstitut, till företagareföreningarnas konsulenlverksamhet och/eller
en ev. ny form av en länsvis organiserad konsulentverksamhet.
Organisationen vill i anslutning till motionerna understryka betydelsen
av att företagen inom hantverk och mindre industri disponerar sådana konsultations-
och rådgivningsmöjligheter som den tekniska och ekonomiska
utvecklingen gör angelägna. Det torde vara ofrånkomligt, att medverkan i
en sådan utveckling sker från det allmännas sida. Organisationen vill därföi
tillstyrka motionärernas hemställan, att formerna för ett dylikt stöd blir
föremål för närmare prövning av handelsdepartementet. I avvaktan härpå
vill organisationen för dagen nöja sig med att framföra vissa principiella
synpunkter i frågan.
Vad först beträffar en fortsatt och ev. utvidgad medverkan från statens
sida vill organisationen erinra om, att denna medverkan för närvarande i
huvudsak sker på två olika sätt, nämligen dels genom verksamheten vid Statens
hantverksinstitut, dels genom stödet åt de länsvis organiserade företagareföreningarna.
Organisationen konstaterar, att verksamheten vid hantA^erksinstitutet
\rarit och är av utomordentligt stor betydelse för utvecklingen
inom landets hantverk och mindre industri. Även företagareföreningarnas
verksamhet är av stor betydelse för småföretagen, och speciellt har föreningarnas
kombination av rådgivnings- och kreditA7erksamhet
en framkomlig väg för en regional serviceverksamhet i småföretagsamhetens
tjänst. Med hänsyn till erfarenheten av7 den verksamhet, som sålunda redan
bedrivs såväl centralt som regionalt torde enligt organisationens mening fog
icke föreligga att på det sätt motionärerna ifrågasätter pröva en ny länsvis
organiserad konsulentverksamhet. En förstärkning av stödet bör kunna ske
via redan befintliga institutioner.
Statsutskottets utlåtande nr 201 dr 1956
21
Huruvida ev. ökat statligt stöd till ifrågavarande verksamhet i första hand
hör komina Statens hantverksinstitut eller företagareföreningarna tillgodo
bör bli föremål för närmare prövning. Organisationen vill emellertid understryka,
att utöver allmän rationaliseringsrådgivning behov närmast föreligger
av en mera specialiserad teknisk rådgivning, beroende på småföretagsamhetens
skiftande struktur och branschfördelning. Sådan specialiserad
rådgivningsservice finns i viss utsträckning redan vid hantverksinstitutet.
Starkt behov föreligger emellertid av att denna verksamhet kan utbyggas
och att därvid samtidigt institutets rationaliseringstjänst får vidgade resurser.
Under senaste budgetår inkom till institutet icke mindre än ca 3 000
förfrågningar på det tekniska området, vilka besvarades av inom institutet
verksamma ingenjörer, yrkeskonsulenter etc. Den tekniska utvecklingen
kommer med säkerhet att föra med sig en kraftig ökning av institutets rådgivning.
Redan för nuvarande behov är institutets resurser otillräckliga och
hör förstärkas.
Vid Statens hantverksinstitut bedrivs bl. a. kontinuerligt kurser inom olika
yrken och företagare från hela landet besöker dessa kurser. Tekniska experter,
knutna till institutet, har därför möjlighet dels att vid kurserna föreläsa
och upplysa kursdeltagarna om utvecklingen på olika områden, dels att
från kursdeltagarna erhålla upplysningar om de problem som vanligast förekommer
inom resp. företag. Ett ökat antal experter bör därför knytas till
Statens hantverksinstitut. Dessa experter, som då var och en skulle ha sina
arbetsområden, får också tillfälle att i det löpande arbetet genom kontakt
med de mindre företagen skapa sig grundlig kännedom om just dessas
speciella problem. Centrala experter, vilka utlånas för uppdrag hos de olika
företagareföreningarna, kommer också att få möjlighet att vid rådgivning
till olika företag utnyttja de erfarenheter de fått från liknande företag på
andra orter i landet. Även institutets rationaliseringstjänst bör i detta sammanhang
uppmärksammas.
Vad frågan om företagareföreningarnas verksamhet beträffar vill organisationen
erinra om att vid de äldre och större föreningarna speciell personal
finns anställd för allmänteknisk rådgivningsverksamhet till företagen. De
föreningar, som under senare år tillkommit i södra och mellersta Sverige, har
hittills ej erhållit mera betydande ekonomiska resurser för långivningsändamål.
Deras verksamhet ligger därför i första hand på det rådgivande planet.
Organisationen finner det riktigt, att, då företagareföreningar nu tillkommit
i samtliga län, deras resurser för rådgivningsändamål blir sådana att en
väl avvägd service där kan ställas till företagens förfogande. Det torde vara
lämpligt att på det sätt, som inom vissa föreningar redan sedan flera år prövats,
mera omfattande rådgivningsuppdrag avgiftsbeläggs efter skälig taxa,
medan däremot mindre uppdrag och förfrågningar av rutinkaraktär tillgodoses
utan kostnad på samma sätt som sker vid hantverksinstitutet.
Sammanfattningsvis vill organisationen understryka, att de frågor, som
upptagits i de ovannämnda motionerna, är av mycket stor betydelse för
hantverket och den mindre industrin. Organisationen förordar i likhet med
motionärerna att frågan om formerna för det fortsatta statliga stödet på
området blir föremål för närmare prövning inom handelsdepartementet, så
att förslag kan framläggas till 1957 års riksdag.
Organisationen vill samtidigt hemställa, att den beredes möjlighet medverka
vid en utredning i ärendet.
Stockholm den 15 september 1956
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
HANS ORUNDSTRÖM
Ingemar Essen
22
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1950
Bilaga C
Till riksdagens statsutskott
Sedan statsutskottet i skrivelse av den 24 maj 1956 hemställt om Svensk
Industriförenings yttrande över tvenne i riksdagens båda kamrar väckta
motioner om ökat statligt stöd för rationaliserings- och forskningsverksamheten
inom hantverk och småindustri in. m. får föreningen härmed anföra
följande.
Såsom grundligt omvittnats av tekniker, ekonomer och politiker står
mänskligheten nu på tröskeln till atom- och elektrontekniktidevarvet efter
en accelererad teknisk utveckling utan motstycke i historien. Den faktiska
konsekvensen härav blir bl. a. att företagens förmåga att tillvarataga och
utnyttja de väldiga tekniska framstegen kommer att bli utslagsgivande för
deras konkurrensförmåga. Förhållandet kan också uttryckas så, att det i
teknokratiens guldålder gäller att effektivt kunna utnyttja teknikerna och
deras snabbt stigande kunskaper. Härvidlag är i vårt land för småföretagarnas
del perspektiven rent dystra. Dessa företagare, vars stora betydelse
för samhället ur såväl ekonomisk som social synpunkt numera är helt obestridd,
kan i fortsättningen icke göra samma effektiva insats som hittills
om de icke får del av den tekniska forskningens ständiga framsteg i form
av nya tillverkningsmetoder, mera automatiserade maskiner, nyare försäljningsteknik
o. s. v. Småföretagarnas nuvarande möjligheter att utnyttja
kvalificerade tekniker är praktiskt taget obefintliga. Det finns mycket goda
skäl för påståendet att de utgifter som samhället ådrar sig för den högre
tekniska undervisningen i första hand kommer storföretagen tillgodo och
endast i ytterst blygsam omfattning verkar till nytta för småföretagarna.
Detta är ett ytterst allvarligt förhållande, vars negativa verkningar snabbt
förstoras. Rättviseaspekterna är tydliga nog, men de äger trots allt mindre
relevans än de samhällsekonomiska och sociala aspekterna.
Enligt föreningens mening tar de ifrågavarande motionerna sikte på en
förbättring av de nyss antydda prekära förhållandena för småföretagarna
inom hantverk och industri. De i motionerna väckta förslagen måste därför
varmt tillstyrkas.
Vad sedan beträffar frågan hur den tekniska utvecklingens frukter på
effektivaste sätt skall kunna komma småföretagen tillgodo är det uppenbart
att i första hand en stab av kvalificerade tekniker måste ställas till
förfogande, lämpligast i form av konsulenter. På de flesta håll torde två
dylika konsulenter per län kunna räcka till, men i typiska småföretagaredistrikt
torde det bli nödvändigt med ändå flera, därest en dylik konsulentverksamhet
skall bli verksam och effektiv. Rent organisatoriskt synes det
föreningen lämpligast att utbygga företagareföreningarna i syfte att undvika
dubbelarbete på vissa punkter och eu onödig byråkratisering, men
minst lika värdefullt torde det vara att giva hantverkets och småindustriens
egna organisationer ekonomiska möjligheter att utbygga sin egen f. n. otillräckliga
teknisk-konsultativa verksamhet. »Hantverket och småindustrien
blir effektivast hjälpta genom att deras egna organisationer kan ställa goda
tekniska krafter till företagens förfogande för hyggliga kostnader», skriver
en av föreningens medlemmar i ett yttrande över motionerna, en åsikt
som mot bakgrunden av praktiska erfarenheter torde ha gott fog för sig.
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956
23
En sak som emellertid på grund av sin vikt icke får glömmas i sammanhanget
är den rena forskningsverksamheten. På grund av bl. a. småföretagens
speciella struktur är det icke alltid möjligt att applicera de tekniska
rönen och framstegen på dem på samma sätt och med samma verkningar
som i fråga om storindustrien. Därför krävs en självständig forskningsverksamhet
som uteslutande tar sikte just på småföretagarnas speciella
problem och förhållanden. Denna forskningsverksamhet bör enligt
föreningens mening lämpligast förläggas till Statens Hantverksinstitut, vilken
institution hittills gjort förnämliga insatser, men som ständigt måste
kämpa med halvmesyrer på grund av alldeles för otillräckliga anslag.
Föreningen anser slutligen att formerna för det i motionerna föreslagna
stödet till hantverket och småindustrien bör göras till föremål för en särskild
utredning, i vilken experter från dessa företagarekategorier bör ingå.
Stockholm den 29 september 1956
Svensk Industriförening
BENGT SJÖNELL
561777 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:393 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om okat statligt stöd för rationaliseringsoch forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri. a1 i texten