Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat statligt stöd för rationaliseringsoch forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri.

1956-11-27 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:201, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat statligt stöd för rationaliseringsoch forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

Nr 201

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat statligt stöd

för rationaliserings- och forskningsverksamheten inom

hantverk och småindustri.

(1 :a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Ohlon m. fl. (I: 217) och den andra inom andra kammaren av herr

Ohlin m. fl. (Il: 457), har hemställts bl. a., att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till ett väsentligt utökat statligt

stöd för rationaliserings- och forskningsverksamheten inom hantverk

och småindustri.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas

till motionen II: 457.

över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden begärts av kommerskollegium, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation samt Svensk industriförening, vilka yttranden fogats

till detta utlåtande (Bilagor A, B och C).

Utskottet. Statens medverkan för främjandet av den mindre företagsamheten

sker för närvarande i huvudsak dels genom verksamheten vid statens

hantverksinstitut, dels genom stödet åt de länsvis organiserade företagareföreningarna.

Utskottet vill erinra om att frågan om formerna för statens bidrag till

rationaliseringsverksamheten inom hantverk och småindustri varit föremål

för bedömanden i flera sammanhang under de senare åren. Utskottet

vill också erinra om att riksdagen vid upprepade tillfällen understrukit den

stora betydelse, som småföretagsamheten inom hantverk och industri utövar

särskilt i syfte att åstadkomma ett mera differentierat näringsliv på

landsbygden. Riksdagen har även uttalat, att det är ett betydande samhällsintresse,

att denna verksamhet genom ett effektivt fruktbringande stöd

från statens sida får möjligheter att arbeta under så gynnsamma förutsättningar

som möjligt. Utskottet kan därför ansluta sig till vad i motionerna

anförts i fråga om utökat statligt stöd främst åt rationaliserings- och

forskningsverksamheten på förevarande område. Utskottet är emellertid

icke övertygat om att en särskild utredning härför skall vara behövlig. Härutinnan

må framhållas följande.

Vad först beträffar företagareföreningarna vill utskottet erinra om att

dessa vuxit fram under hand och att först fr. o. m. innevarande budgetår

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956 5

dylika föreningar äro i verksamhet i samtliga län. Ett stort antal av dessa

föreningar äro alltså relativt nya och ha ännu icke haft möjlighet att slutgiltigt

uppdraga riktlinjerna för sin verksamhet. Härtill kommer, att föreningarna

arheta under skiftande förhållanden beroende på samhällsstrukturen

i respektive län. Det är redan av denna anledning svårt att uppställa

några enhetliga regler för storleken av statsbidraget. Det synes utskottet

därför lämpligt, att företagareföreningarnas förtroenderåd i första hand

söker samordna den erfarenhet beträffande föreningarnas verksamhet, som

nu finnes och ytterligare kam vinnas. I likhet med kommerskollegium vill

utskottet i detta sammanhang erinra om att företagareföreningarna varje

år beredas tillfälle att inkomma med begäran om statsbidrag, varvid de ha

möjlighet att särskilt motivera, för vilket ändamål behov av ett eventuellt

förhöjt bidrag kan anses föreligga.

Vad här sagts om företagareföreningarna torde även gälla frågan om utbyggnad

av den tekniska konsulentverksamheten m. m. vid statens hantverksinstitut.

Utskottet anser i likhet med motionärerna, att institutets resurser

till följd av den ökade småföretagsaänheten och den tekniska utvecklingen

behöva förstärkas. Utskottet finner emellertid i likhet med kommerskollegium

naturligt, att institutet i samråd med Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation och företagareföreningarnas förtroenderåd hos

Kungl. Maj:t gör framställning om erforderlig utbyggnad av den tekniska

konsulentverksamheten vid institutet.

Såsom av det föregående framgår har utskottet tidigare uttalat angelägenheten

av att småföretagsamheten får allt det stöd från statens sida, som

våra ekonomiska resurser medgiva. Statsmakterna ha också under senare

år i allt större utsträckning ekonomiskt bidragit till denna verksamhets

främjande. Utskottet har anledning förutsätta, att Kungl. Maj:ts äskanden

till riksdagen om anslag till här ifrågavarande verksamhetsgrenar föregås

av ingående överväganden rörande såväl medlens fördelning mellan olika

på området verksamma institutioner som dessa institutioners rätta organisatoriska

uppbyggnad i syfte att de anvisade medlen komma till bästa

möjliga användning.

Med hänsyn till vikten och betydelsen av den i motionerna berörda frågan

har utskottet velat i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet

anfört.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av ‘motionerna 1:217 och

II: 457, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva

till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 27 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 200.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

Bilaga A

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 29 maj 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium

att direkt till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över två likalydande

motioner nr I: 217 och II: 457 i vad de avse ökat statligt stöd för

rationaliserings- och forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri.

Med överlämnande av yttrande från Statens hantverksinstitut, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation samt företagareföreningarnas förtroenderåd,

som tillstyrka den av motionärerna föreslagna utredningen, får

kollegium anföra följande.

I motionerna framhålles att staten borde biträda med ökade anslag till

konsulent-, försöks- och forskningsverksamhet inom hantverk och småindustri

för att den mindre företagsamheten skulle kunna följa med i den tekniska

utvecklingen. Då motionärerna ansåge det svårt att bedöma om en

sådan ökad medverkan från det allmännas sida borde ske i form av ökade

anslag till företagareföreningarnas konsulentverksamhet och till den rationaliseringsverksamhet

som bedreves av statens hantverksinstitut, eller till

en ny form för en länsvis organiserad konsulentverksamhet, borde formerna

för stödet bli föremål för närmare prövning i handelsdepartementet.

Vad först beträffar formerna för statens bidrag till rationaliseringsverksamheten

inom hantverk och småindustri erinrar kollegium om att denna

fråga varit föremål för bedömanden i flera sammanhang. Då småföretagsutredningen

år 1946 avgav sina betänkanden, SOU 1946: 22 och 40, funnos

sju företagareföreningar i landet -—- förutom i de fem norrländska länen —

i Värmlands och Göteborgs och Bohus län. Småföretagsutredningen framlade

förslag om att lokala organ distriktsvis skulle inrättas i hela riket för

att verka för ökad hjälp åt hantverk och småindustri. Dessutom borde statens

hantverksinstitut ges ökade resurser för samma ändamål. I betänkandena

diskuterades, förutom administrations-, organisations- och kreditproblem,

hur rationaliserings- och forskningsverksamheten skulle intensifieras.

Med utgångspunkt från dessa betänkanden utarbetades år 1949 inom handelsdepartementet

en promemoria angående utvidgad rådgivnings- och kreditverksamhet

för hantverk och småindustri, vari riktlinjer för den fortsatta

utbyggnaden av företagareföreningarna uppdrogos. I promemorian påpekades

bl. a. att det icke bara av statsfinansiella skäl utan även med hänsyn till

svårigheter att på en gång rekrytera lämplig personal för en länsorganisation

som omspände samtliga län vore opraktiskt att i ett sammanhang bygga ut

hela apparaten i fullständigt skick. Snarare borde som dittills nya organ

successivt tillskapas, allt eftersom länen själva visade intresse härför när

behov uppstode. Man räknade då med att länsorganisationen skulle kunna

vara färdigbyggd omkring år 1956.

Sedermera har inom handelsdepartementet verkställts en översyn även av

företagareföreningarnas verksamhet för vars resultat redogörelse lämnats i

1954 års statsverksproposition (X ht 1954, p. 52). Föredragande departementschefen

anförde därvid bl. a. att föreningarna, 16 till antalet, i stor ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

7

sträckning tagits i anspråk för meddelande av upplysningar och råd i samband

med nybyggnader, anskaffning av maskiner och redskap och andra

med nyetablering, utvidgning samt rationalisering av företag sammanhängandra

åtgärder, och då några allvarligare erinringar icke kunde riktas mot

det sätt varpå föreningarna handhaft sina arbetsuppgifter vore det av vikt att

denna verksamhet hölles vid makt och utvidgades i mån av behov och tillgängliga

resurser. Enligt handelsministerns mening borde det emellertid

ankomma på företrädare för lokala intressen — landsting, kommuner, enskilda

sammanslutningar m. fl. — att bedöma och avgöra huruvida nya

företagareföreningar borde bildas i respektive län. De lokala intressenterna

borde även svara för att erforderliga medel tillskötes för verksamhetens bedrivande

under en första tid. Om verksamheten under denna tid vunne erforderlig

stadga och befunnes motsvara ett påtagligt behov, borde statsbidrag,

i första hand till administrationskostnader, kunna påräknas. Departementschefen

vore dock icke beredd att förorda att de statliga administrationsbidragen

till föreningarna fastställdes till bestämda belopp enligt vissa

generella beräkningsgrunder utan storleken av dessa bidrag borde liksom

hittills få bedömas från fall till fall. Utgångspunkten borde därvid vara att

en viss minimiorganisation, nämligen en heltidsanställd konsulent jämte

erforderlig kontorshjälp, funnes och att en icke oväsentlig del av de årliga

kostnaderna täcktes genom bidrag från annat håll än staten.

Som av det sagda framgår ha statsmakterna funnit företagareföreningarnas

verksamhet, ej minst då det gällt småföretagens rationalisering, vara

av sådant värde att en fortsatt utbyggnad av föreningarna ansetts böra

komma till stånd. Kollegium har också för egen del i tidigare yttranden haft

anledning framhålla att denna föreningsform ur allmän synpunkt vore

lämplig som ett stöd för småföretagsamheten. Företagareföreningar ha ock

numera bildats i samtliga län med från den 1 januari 1957 den förenämnda

minimiorganisationcn. Skäl för att tillskapa en ny form för en länsvis organiserad

konsulentverksamhet ha ej heller framförts i motionerna, lika

litet som några önskemål härom framkommit i förenämnda till kollegium

inkomna yttrandena. Under sådana förhållanden anser kollegium ej anledning

föreligga att nu ompröva frågan om formerna för det allmänna stöd

för rationaliseringsverksamheten inom hantverk och småindustri.

Omfattningen av det statliga stödet under senare år till administrationskostnader

för småföretagsamhetens befrämjande samt av föreningarna m. fl.

begärda anslag för samma ändamål framgår av nedanstående sammanställning:
-

Budgetår

Begärda anslag

Beviljat

1945/46

224 000

210 000

1951/52

505 000

340 000

1952/53

550 000

370 000

1953/54

566 000

370 000

1954/55

676 000

450 000

1955/56

752 000

650 000

1956/57

858 000

700 000

För budgetåret 1957/58 har kollegium i skrivelse till Kungl. Maj :t (Handelsdepartementet)

den 31 augusti 1956 hemställt att anslaget i fråga höjes

till 775 000 kronor. Kollegium anmälde därvid att ansökningar inkommit

från tjugofyra företagareföreningar samt från Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

och Svensk industriförening om administrationsbidrag

på tillsammans 919 154 kronor. Vidare anförde kollegium att såvitt kolle
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

gium av tillgängliga uppgifter kunde bedöma behövde någon generell höjning

av administrationsbidraget för nästkommande budgetår knappast förekomma,

men att då en del justeringar kunde bliva erforderliga och då dessutom de

fem senast bildade föreningarna för utvidgning av sin verksamhet behövde

ökade anslag kollegium fann önskvärt att anslaget ifråga höjdes med 75 000

kronor.

För att ytterligare belysa storleksordningen av statsbidraget torde böra

nämnas att bidrag till föreningarna från annat håll än från staten, såsom

landsting, hushållningssällskap, kommuner m. fl. belöper sig till mellan

450 000 och 500 000 kronor för år.

Företagareföreningarna beredas varje år tillfälle att inkomma med begäran

om statsbidrag och de ha därvid möjlighet att särskilt motivera för

vilket ändamål behov av ett eventuellt förhöjt bidrag kan anses föreligga.

Det ankommer sedan på Kungl. Maj:t att pröva dessa framställningar och

hos riksdagen äska medel i ärendet. Då förhållandena variera starkt inom

de olika länen, är det svårt att finna någon lämplig generell regel för storleken

av ett statsbidrag, även om kollegium tidigare ansett det önskvärt

att en sådan möjlighet borde undersökas. Som av 1954 års statsverksproposition

framgår har denna fråga så sent som för två år sedan varit underställd

Kungl. Maj :ts prövning i anledning av en framställning från företagareföreningarnas

förtroenderåd. Det synes ock kollegium vara önkvärt

att bidraget till föreningarna icke bestämmes efter alltför stela regler. Någon

särskild utredning angående höjda statliga bidrag till företagareföreningarna

utöver sådana, som de själva anse sig böra förebringa i samband

med de årliga anslagsäskandena anser därför kollegium icke vara påkallad.

Beträffande den inom Statens hantverksinstitut bedrivna rationaliseringsoch

informationsverksamheten hänvisar kollegium till vad institutet i sitt

förenämnda yttrande anfört.

Kollegium finner det naturligt att, i den mån behov föreligger, även företagareföreningarna

anlita institutets sakkunskap på skilda områden. Föreningarna

och institutet böra ju i fråga om rationaliserings- och informationsverksamheten

i möjligaste mån komplettera varandra.

Därest en utbyggnad av den tekniska konsulentverksamheten vid institutet

med ytterligare specialister i detta sammanhang skulle anses påkallad

därför att speciell sakkunskap icke lämpligen kan erhållas från annat håll,

synes det kollegium naturligt att de i första hand berörda parterna, institutet

i samråd med Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och företagareföreningarnas

förtroenderåd göra framställning härom hos Kungl.

Maj :t.

Under åberopande av vad kollegium anfört anser kollegium sålunda att

behov icke föreligger för en särskild utredning och omprövning av statens

bidrag till företagareföreningarnas konsulentverksamhet och till den rationaliseringsverksamhet

som bedrives vid Statens hantverksinstitut. Kommerskollegium

får därför avstyrka bifall till ifrågavarande del av motionerna.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit kommerserådet

Lindstedt.

Stockholm den 27 september 1956

NILS MALMFORS

KNUT A. WICKMAN

Lennart Agartz

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

9

Till kungl. kommerskollegium

I skrivelse den 12 juni 1956 har Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium

anhållit om yttrande från Statens hantverksinstitut rörande i riksdagens

andra kammare väckt motion om ökat stöd för rationaliserings- och

forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri m. m. (AK nr

457/56).

Med anledning härav får institutet anföra följande.

Vad i motionen anföres beträffande den mindre företagsamhetens betydelse

inom folkhushållet vill institutet starkt vitsorda och hänvisar i detta

sammanhang till uppgifterna från den senaste företagsräkningen.

Den mindre företagsamhetens ökade omfattning och betydelse har sin

grundorsak däri, att den tekniska utvecklingen i motsats till vad som från

början antogs skapat gynnsamma grundbetingelser för företagsamheten

inom hantverk och mindre industri samt att denna företagsamhet smidigt

och förutseende kunnat anpassa sig till denna utveckling.

Den tekniska utvecklingen har emellertid skett i ett så accentuerat tempo,

att de tekniska framstegen icke i tillräcklig grad och beträffande alla yrkesområden

kunnat utnyttjas och ändamålsenligt fullföljas för uppnående

av maximal produktion. Av naturliga orsaker ha också teknisk forskning,

undervisning och fortbildning närmast tagit sikte på storindustriens område,

där tillämpningen av ernådda resultat och utvecklingen av nya produktionsformer

lättast kunnat igångsättas och mest synbara framgångar

kunnat uppvisas. Givetvis ha även storindustriens ekonomiska resurser till

försöks- och forskningsverksamhet varit av betydelse, när det gällt tillämpning

och omvandling till ökade produktiva insatser. Det allmännas intresse i

vad avser forskning och utbildningsverksamhet har otvivelaktigt också färgats

av samma synpunkter. Den mindre företagsamhetens spridning och

dess differentierade verksamhetsformer samt den bristande överskådligheten

och därigenom kännedom om dess totala produktionsvärde har försvårat

en i och för sig önskvärd samhällelig insats för utnyttjande av teknikens

resultat till förmån för denna företagsamhet.

I motionen föreslås mot ovan skildrade bakgrund att en av det allmänna

stödd konsulentverksamhet utbygges för att den mindre företagsamheten i

största möjliga utsträckning skall kunna utnyttja de tekniska framstegen.

Till detta förslag får institutet med vitsordande av behovet av dylik verksamhet

på det livligaste ansluta sig. Institutet anser i förevarande sammanhang

jämförelsen med konsulentverksamheten inom jordbruket vara belysande

beträffande omfattningen av sagda konsulentverksamhet inom sistnämnda

näringsgren i förhållande till den inom hantverk och mindre industri.

De olika förhålladena inom ifrågavarande näringsgrenar nödvändiggör

emellertid, att konsulentverksamhet inom hantverk och mindre industri

med dess differentierade och på stark fri konkurrens vilande verksamhetsformer

organiseras annorlunda än jordbrukets regionalt likformiga konsulentinstitution.

Beträffande inriktningen av ifrågavarande stödverksamhet framgår av

motionen att densamma bör taga sikte på såväl yrkestekniska konsultationer

för mindre företagare som speciell rationaliseringsverksamhet. Till des
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

sa arbetsuppgifter bör vidare ansluta en försöks- och forskningsverksamhet

inom hantverk och småindustri.

Vidkommande först den yrkestekniskt inriktade konsultationsverksamheten

får institutet framhålla, att denna förutom kursverksamhet är

institutets huvuduppgift. Enligt sin instruktion skall institutet nämligen,

bl. a. såsom tekniskt rådgivande institution utöva konsulterande

verksamhet (teknisk informationsverksamhet) beträffande material,

arbetsmetoder och arbetsredskap på olika yrkesområden och därvid till behandling

upptaga yrkesmännens olika praktiska problem av teknisk eller

teknisk-ekonomisk natur. Kursverksamheten tjänar givetvis också fastän i

sluten undervisningsform ett konsultationssyfte. Bägge verksamhetsformerna

ha under de senaste åren varit i ständigt ökande. Under sistlidna budgetår

ha anordnats 295 kurser med sammanlagt 6 041 deltagare och utförts

2 819 registrerade informationsuppdrag inom olika branscher och yrken.

Båda verksamhetsuppgifterna handhavas av vid institutet anställda ingenjörer,

yrkeskonsulenter och tekniker. Organisatoriskt äro dessa hänförda

till vissa fackavdelningar under ledning av avdelningschefer. Finansiellt

är verksamheten så ordnad, att staten principiellt svarar för lönekostnaderna

för personal med administrativa arbetsuppgifter och sådana tjänster,

som äro för institutet gemensamma. För övriga speciella uppgifter inom olika

yrkes- och fackområden medverkar staten med ett visst maximerat anslag

för år: bidrag till kursverksamheten m. in., f. n. utgörande 270 000 kronor.

Ur sagda anslag avlönas tjänstemännen inom institutets icke statligt reglerade

del, utgörande ungefär 3/5 av institutets personal, däribland de speciella

yrkeskonsulenlerna och institutets olika speciallärare. Avdelningscheferna äro

i regel placerade inom löneplan. Anslaget är avsett att i första hand tillgodose

kursverksamhetens behov. Enligt direktiven vid anslagets tillkomst

skall den konsultationsverksamhet, som bedrives och redovisas över anslaget

vara självbärande. Oaktat att vissa fasta kostnader täckas av statsmedel

bliva i många fall de avgifter, som måste uttagas av företagarna för

konsultationer tämligen höga och för många företagare icke överkomliga,

särskilt då uppdraget är av större och mera avgörande betydelse. Till följd

därav har det icke varit möjligt för institutet att i fullt önskvärd utsträckning

täcka företagarnas behov av huvudsakligen individuell upplysning och

rådgivning. I anslutning till vad som i motionen anföres vill institutet på

grund härav framhålla önskvärdheten av att institutet gives ekonomiska

möjligheter att utbygga och förstärka sin konsultativa verksamhet. I vilka

avseenden denna verksamhet personellt och organisatoriskt skall utbyggas

är institutet icke för dagen beredd att taga ställning till. I den rådande tekniska

utvecklingen och inför de behov, som överallt inom yrkeslivet kunna

konstateras, är emellertid en förstärkning av såväl yrkesskolad som tekniskt

utbildad personal behövlig. Institutet anhåller att i denna fråga få

återkomma vid den utredning, som institutet förutsätter skall bliva en följd

av motionen.

Institutets informationsverksamhet för olika yrken och branscher, utövad

av specialister inom berörda yrkesområden (yrkesteknisk rådgivningsverksamhet)

kompletteras av en speciell informationsverksamhet uppbyggd utifrån

allmänna rationaliseringsprinciper, där problemen icke angripas

främst utifrån yrkesmannens detaljerade sakkunskap om respektive tillverkning

och förfarande utan utifrån jämförande metod- och tidsstudier,

planeringsöversikter osv. Såsom institutet fattat motionen bör vid en teknisk

konsultationsverksamhet för den mindre företagsamheten båda dessa

synpunkter beaktas. Denna differentiering i konsultationsverksamheten in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1950

11

nebär givetvis, att respektive företrädare icke få stå främmande för varandras

synpunkter utan att samarbete och ömsesidig insikt komma till

stånd och utvecklas. Så som fallet varit i institutets hittillsvarande verksamhet

ha dess yrkeskonsulenter bedrivit sitt arbete utifrån moderna rationaliseringsprinciper.

Rationaliseringsspecialisterna vid institutet ha i sin tur

haft till förfogande erforderlig sakkunskap inom vederbörande yrke och väl

kunnat samarbeta med densamma.

Den speciella rationaliseringstjänsten vid institutet tillkom år 1946 genom

anställning av en rationaliseringsingenjör inom institutets icke statligt reglerade

del. Från och med budgetåret 1948/49 inrättades sagda tjänst inom löneplan,

vilket innebar ett statligt stöd för verksamheten. För budgetåret

1954/55 anvisades institutet genom riksdagens beslut ett speciellt anslag om

25 000 kronor för vissa rationaliseringsundersökningar. Fr. o. in. påföljande

budgetår har emellertid sagda anslag infogats under det tidigare nämnda

kursanslaget, vid vars utnyttjande sålunda den speciella rationaliseringsverksamheten

skall beaktas. Denna verksamhet, som förutom av rationaliseringsingenjören

bedrives av ett antal tjänstemän inom institutets icke statliga

del, avlönade ur förenämnda kursanslag, har omfattat dels kursverksamhet

antingen i speciella kurser eller såsom inslag i förekommande yrkestekniska

mästar- och specialkurser, dels ock konsultationsverksamhet i rationaliseringsfrågor

för enskilda företagare. Därjämte ha i samarbete med olika

bransch- och yrkesorganisationer bedrivits sammanfattande undersökningar

för respektive bransch i gemensamma problem. Sådana undersökningar ha

förekommit inom skräddar- och urmakaryrkena samt pågå för närvarande

beträffande skomakare och bagare. Härvid ha för kostnaderna inom kursanslaget

förutnämnda 25 000 kronor för år tagits i anspråk. Därjämte bär

visst ekonomiskt stöd lämnats från vederbörande branscher och organisationer

förutom hjälp i annan form. Det är institutets mening, att dylika

branschrationaliseringar skulle behöva bedrivas mera ingående och omfatta

ytterligare yrken och branscher. Medelsresurserna såväl för institutet som

för vederbörande yrken och branscher ha emellertid icke varit tillräckliga

beträffande denna verksamhet.

Konsultationsverksamheten i rationaliseringssyfte för enskilda företagare

har tidvis varit av stor omfattning och där den ingående bedrivits lämnat

goda resultat, som för företagaren kunnat utnyttjas vid en effektivisering av

företagets produktion. Det kan emellertid anses, att institutets konsultationsverksamhet

i detta avseende bort kunna utnyttjas i betydligt större utsträckning

av de mindre företagarna. Att så icke skett anser institutet bero på

dels bristande kännedom hos företagarna om rationaliseringsverksamhetens

innebörd, betydelse och möjligheter förenad i vissa fall med en viss skepsis

mot alltför omfattande omläggningar i traditionsbundet produktionssätt,

dels ock bristande ekonomiska resurser att kunna genomföra en rationaliseringsundersökning,

som om densamma skall bliva resultatgivande i de

flesta fall kräver ingående och tämligen långvariga tids- och metodstudier.

Såsom tidigare nämnts medför institutets finansiella organisation, att avgifterna

i dess informationsverksamhet måste bli tämligen höga. På grund

härav har i många fall företagaren tvekat inför de kostnader, som blivit

följden av att under eu jämförelsevis lång tid hålla arbets- och tidsstudiemän

knutna till företaget.

1 anslutning till vad i motionen anföres beträffande rationaliseringens betydelse

vill institutet sålunda framhålla, att förutom den allmänna yrkeskonsultativa

verksamheten även den speciella rationaliseringstjänsten vid

institutet såväl beträffande yrken och branscher som till förmån för enskilda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

företagare beaktas vid en eventuell översyn. Möjligheterna att kunna reducera

kostnaderna för företagarna i detta hänseende böra sålunda särskilt utrönas.

Därjämte anser institutet, att vid en utbyggd teknisk konsultationsverksamhet,

i första hand i ett begynnelseskede, särskilda medel böra ställas till

förfogande för en allmän upplysningsverksamhet bland företagarna i rationaliseringsfrågor.

Dessa medel, vars utnyttjande bör ske i samarbete med vederbörande

bransch- och yrkesorganisationer och avse kostnaderna för föredrag,

informationsdagar och kurser, publikationer in. m., böra syfta till

att göra företagarna mera »rationahseringsminded». Denna verksamhet bör

därefter kompletteras med sådana stödformer, att en rationalisering av småföretagen

väsentligt underlättas.

Ovan har ur institutets synvinkel behandlats inriktningen av den tekniska

konsultationsverksamheten för hantverk och mindre industri. I motionen

framliålles utan ställningstagande förutom institutet även företagarföreningarna

samt eventuellt en ny länsvis organiserad konsulentorganisation såsom

tänkbara organ för verksamheten.

Beträffande denna fråga får institutet anföra följande. Företagarföreningarnas

verksamhet — och detta må även anses gälla för en annan länsvis organiserad

konsulentorganisation — är lokalt bunden till visst län, som inom

sig mestadels omfattar en synnerligen rik differentiering av olika yrken,

branscher och företagstyper. Förutom en viss allmän teknisk konsultationsverksamhet

ha företagarföreningarna såsom huvuduppgift att sörja för en

ändamålsenlig lokalisering av hantverks- och småindustriföretag inom länet

i samarbete med vederbörande kommuner. Konsultationsverksamheten sker

numera oftast i samband med kreditgivning till företag antingen genom föreningarna

själva eller i form av statliga industrigarantilån. Låneverksamheten

och därmed sammanhängande problem har blivit alltmera dominerande

för företagarföreningarna.

Den tekniska hjälp, som företagarföreningarna i samband med långivningen

och i övrigt kunnat lämna företagarna anser institutet ha varit av synnerligen

stor betydelse. Emellertid är institutets uppfattning den, att det vid

en ingående undersökning och eventuell omläggning av ett företags drift

krävs välkvalificerad specialteknisk assistans och yrkessakkunskap samt

tillgång till försökverkstäder, laboratorier in. in. Den stora differentieringen

av småföretagsamheten medför enligt institutets mening, att företagarföreningarna

eller annan länsorganisation, då det är fråga om nyssnämnd verksamhet,

svårligen kan omfatta all erforderlig teknisk specialkunskap, även

om vederbörande konsulenter och assistenter förutom att de äro specialister

på ett bestämt fackområde därtill besitta en mångsidig teknisk kunskap.

Det kan exempelvis vara synnerligen svårt att gemensamt behärska de tekniska

problemställningarna för ett livsmedelsföretag och en mekanisk verkstadsrörelse.

På grund härav synes det institutet nödvändigt, att den tekniska

konsultationsverksamheten i första hand centralt utbygges med olika

specialister vid institutet. Dessa specialinriktade konsulenter förutsättes i

stor utsträckning skola bedriva en ambulerande verksamhet ute i landet. Det

kan härvid ifrågakomma, att någon eller några av konsulenterna stationelas

utanför Stockholm, t. ex. inom någon landsdel, där viss företagsamhet

är utpräglat representerad. Därvid bör förutsättas ett intimt och planmässigt

samarbete mellan institutet och företagarföreningarna. Institutets specialister

böra givetvis i sin ökade ambulerande verksamhet förutom på hantverksoch

yrkesföreningar bygga på företagarföreningarna och deras kännedom om

det lokala näringslivet. Inrättandet av en central konsulentinstitution bör

ur kostnadssynpunkt vara avgjort alt föredraga framför förslaget om place
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

13

ring av specialister inom varje län, vilka kan väntas få vissa svårigheter att

följa den tekniska utvecklingen på grund av arbetsområdets geografiska begränsning.

Upplysningsvis får institutet meddela, att samarbetet mellan institutet och

företagarföreningarna alltmera utvecklats och lämnat goda resultat. I specialtekniska

konsultationer ha sedan lång tid tillbaka företagare av föreningarna

hänvisats till institutet. I övrigt kan meddelas att vid tekniska undersökningar

i samband med ifrågasatt långivning institutets rationaliseringsavdelning

bl. a. anlitats av Stockholms läns företagarförening. Härvid kan

uppvisas exempel på att genom rationaliseringsexperternas insats berörda

företags planerade produktivitetsökning kunnat realiseras inom ett väsentligt

mindre kreditutrymme än vad som ursprungligen beräknats. Ett visst

organisatoriskt samband mellan institutet och företagarföreningarna har vidare

uppkommit, därigenom att Malmöhus läns företagarförening uppdragit

åt institutets Skånekontor att fortlöpande ombesörja föreningens konsultativa

verksamhet. I samarbete med företagarföreningar i olika delar av landet

har institutet under de senaste två åren anordnat ett flertal informationskurser

i affärsekonomiska och administrativa frågor.

Med framhållande sålunda att en utbyggd teknisk konsultationsverksamhet

helst bör bygga på hittillsvarande etablerat samarbete mellan institutet

såsom central specialistinstans och företagarföreningarna såsom organ för

lokal sakkunskap får institutet i övrigt förorda, att såsom i motionen föreslås

formerna för stöd åt hantverk och mindre industri beträffande teknisk

konsulenthjälp närmare utredas. Institutet förutsätter, att det blir representerat

i en kommande utredning samt att vid denna beaktas vad som ovan

anförts särskilt beträffande de ekonomiska förutsättningarna för den av

institutet bedrivna tekniska informations- och rationaliseringsverksamheten.

Stockholm den 31 augusti 1956

Statens Hantverksinstitut

HARALD WIK

Överdirektör

G. Holmberg

Kamrerare

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

Till kungi. kommers kollegium

Genom remiss den 12 juni 1956 har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

för yttrande erhållit motionen i andra kammaren nr 457/1956

angående bl. a. ökat statligt stöd för rationaliserings- och forskningsverksamhet

inom hantverk och småindustri. I motionen framhålles, att småföretagens

förmåga att göra sig gällande inom viktiga avsnitt i produktionen

har visat sig vara större än vad i vissa fall förutsattes vid industrialismens

genombrott. Motionärerna framhåller att, om den mindre företagsamheten

även i fortsättningen skall kunna bibehålla sin förmåga att hävda sig i konkurrensen,

möjlighet måste finnas att genom mekanisering och rationalisering

utnyttja de snabba tekniska framstegen. För att kunna göra detta anses

det nödvändigt med en av det allmänna understödd konsultverksamhet.

Organisationen får i ärendet anföra följande.

Av 1951 års företagsräkning framgår, att inom gruppen hantverk och småindustri,

om man till denna grupp räknar företag med upp till 50 anställda,

finns över 100 000 företag sysselsättande ca 500 000 personer. Den totala

omsättningen inom dessa företag var vid tidpunkten för företagsräkningen

omkring 10,5 miljarder och torde i dagens penningvärde kunna uppskattas

till ca 13 miljarder kronor. Organisationen har velat redovisa dessa siffror

för att belysa hantverkets och den mindre industrins ställning och betydelse

i dagens samhälle.

Motionärerna tar ej ställning till de definitiva formerna för en föreslagen

ökad insats men utgår från att densamma skall taga sig uttryck i form av

ökade anslag till den rationaliseringsverksamhet som bedrivs av Statens

hantverksinstitut, till företagareföreningarnas konsulentverksamhet och/

eller en ev. ny form av en länsvis organiserad konsulentverksamhet.

Organisationen vill i anslutning till motionen understryka betydelsen av

att företagen inom hantverk och mindre industri disponerar sådana konsultations-

och rådgivningsmöjligheter som den tekniska och ekonomiska utvecklingen

gör angelägna. Det torde vara ofrånkomligt att medverkan i en

sådan utveckling sker från det allmännas sida. Organisationen vill därför

tillstyrka motionärernas hemställan, att formerna för ett dylikt stöd blir föremål

för närmare prövning av Handelsdepartementet. I avvaktan härpå

vill organisationen för dagen nöja sig med att framföra vissa principiella

synpunkter i frågan.

Vad först beträffar en fortsatt och ev. utvidgad medverkan från statens

sida vill organisationen erinra om, att denna medverkan för närvarande i

huvudsak sker på två olika sätt, nämligen dels genom verksamheten vid Statens

hantverksinstitut, dels genom stödet åt de länsvis organiserade företagareföreningarna.

Organisationen konstaterar, att verksamheten vid hantverksinstitutet

varit och är av utomordentligt stor betydelse för utvecklingen

inom landets hantverk och mindre industri. Även företagareföreningarnas

verksamhet är av stor betydelse för småföretagen, och speciellt har föreningarnas

kombination av rådgivnings- och kreditverksamhet visat sig utföra

en framkomlig väg för en regional serviceverksamhet i småföretagsamhetens

tjänst. Med hänsyn till erfarenheten av den verksamhet som så
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 av 1956

15

lunda redan bedrivs såväl centralt som regionalt torde enligt organisationens

mening fog icke föreligga att på det sätt motionärerna ifrågasätter

pröva en ny länsvis organiserad konsulentverksamhet. En förstärkning av

stödet bör kunna ske via redan befintliga institutioner.

Huruvida ev. ökat statligt stöd till ifrågavarande verksamhet i första hand

bör komma Statens liantverksinstitut eller företagareföreningarna tillgodo

bör bli föremål för närmare prövning. Organisationen vill emellertid understryka

att utöver allmän rationaliseringsrådgivning behov närmast föreligger

av en mera specialiserad teknisk rådgivning, beroende på småföretagsamhetens

skiftande struktur och branschfördelning. Sådan specialiserad

rådgivningsservice finns i viss utsträckning redan vid hantverksinstitutet.

Starkt behov föreligger emellertid av att denna verksamhet kan utbyggas och

att därvid samtidigt institutets rationaliseringstjänst får vidgade resurser.

Under senaste budgetår inkom till institutet icke mindre än ca 3 000 förfrågningar

på det "tekniska området, vilka besvarades av inom institutet

verksamma ingenjörer, yrkeskonsulenter etc. Den tekniska utvecklingen

kommer med säkerhet att föra med sig en kraftig ökning av institutets rådgivning.

Redan för nuvarande behov är institutets resurser otillräckliga och

bör förstärkas.

Vid Statens hantverksinstitut bedrivs bl. a. kontinuerligt kurser inom olika

yrken och företagare från hela landet besöker dessa kurser. Tekniska

experter, knutna till institutet, har därför möjlighet dels att vid kurserna

föreläsa och upplysa kursdeltagarna om utvecklingen på olika områden,

dels att från kursdeltagarna erhålla upplysningar om de problem som vanligast

förekommer inom resp. företag. Ett ökat antal experter bör därför

knytas till Statens hantverksinstitut. Dessa experter, som då var och en

skulle ha sina arbetsområden, får också tillfälle att i det löpande arbetet

genom kontakt med de mindre företagen skapa sig grundlig kännedom om

just dessas speciella problem. Centrala experter, vilka utlånas för uppdrag

hos de olika företagareföreningarna, kommer också att få möjlighet att vid

rådgivning till olika företag utnyttja de erfarenheter de fått från liknande

företag på andra orter i landet. Även institutets rationaliseringstjänst bör

i detta sammanhang uppmärksammas.

Vad frågan om företagareföreningarnas verksamhet beträffar vill organisationen

erinra om att vid de äldre och större föreningarna speciell personal

finns anställd för allmänteknisk rådgivningsverksamhet till företagen.

De föreningar, som under senare år tillkommit i södra och mellersta Sverige,

har hittills ej erhållit mera betydande ekonomiska resurser för långiyningsändamål.

Deras verksamhet ligger därför i första hand på det rådgivande

planet. Organisationen finner det riktigt, att, då företagareföreningar

nu tillkommit i samtliga län, deras resurser för rådgivningsändamål blir

sådana att en väl avvägd service där kan ställas till företagens förfogande.

Det torde vara lämpligt att på det sätt, som inom vissa föreningar redan

sedan flera år prövats, mera omfattande rådgivningsuppdrag avgiftsbeläggs

efter skälig taxa, medan däremot mindre uppdrag och förfrågningar av rutinkaraktär

tillgodoses utan kostnad på samma sätt som sker vid hantverksinstitutet.

Sammanfattningsvis vill organisationen understryka, att de frågor, som

upptagits i den ovannämnda motionen, är av mycket stor betydelse för hantverket

och den mindre industrin. Organisationen förordar i likhet med motionärerna

att frågan om formerna för det fortsatta statliga stödet på områ
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

det blir föremål för närmare prövning inom Handelsdepartementet, så att

förslag kan framläggas till 1957 års riksdag.

Organisationen vill samtidigt hemställa att den beredes möjlighet medverka

vid en utredning i ärendet.

Stockholm den 1 september 1956

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

HANS GRUNDSTRÖM

Ingemar Essén

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

17

Kungl. Kommerskollegium, Industribyrån, Stockholm

Med anledning av infordrat yttrande angående motion nr 457/56 till

riksdagens andra kammare får Företagareföreningarnas förtroenderåd anföra

följande:

Inom vårt lands näringsliv intager hantverket och småindustrin en betydelsefull

plats med hänsyn till såväl produktionsvärdet som antalet sysselsatta.

Av 1951 års företagsräkning framgår, att då fanns cirka 113 000 företag

inom hantverk och industri i landet. Om man till de mindre företagen

hänför sådana med högst 50 anställda, beräknas dessa sysselsätta cirka en

1/2 miljon människor och de större företagen cirka 3/4 miljon människor.

Sättes den nedre gränsen vid 100 väger antalet sysselsatta ungefär jämnt,

alltså lika många sysselsatta inom stor- och småindustri. Totalt beräknas

småföretagen ge bärgning åt 1,2 miljoner människor och storindustrin 1,8

miljoner. Av nationalinkomsten belöpte sig på hantverk och småindustri

med högst 50 sysselsatta ungefär dubbelt så mycket som på det svenska

jordbruket inklusive skogsbruket. Om man drager ifrån skogsbruket, svarade

hantverket och småindustrin för ungefär 2 1/2 gånger så mycket som

jordbruket. Sättes gränsen så lågt som vid 5 sysselsatta, blir insatsen ändock

likvärdig med jordbruket exklusive skogsbruket. De här anförda siffrorna

torde kunna ge en bild av den betydelse som hantverket och småindustrin

har inom produktionen i dagens Sverige. 2 1/2 gånger så mycket

som jordbruket om man går upp till 50 anställda och ungefär lika mycket

som jordbruket om gränsen dragés vid 5 anställda. Räknat i 1955 års penningvärde

beräknas hantverk och småindustri ha en omsättning av 13 miljarder

kronor. Uppenbart är, att bara några få procents förskjutning av

produktionen inom denna näringsgrupp, i ena eller andra riktningen, får

den allra största betydelse för hela folkhushållet. Småföretagens förmåga att

göra sig gällande inom viktiga avsnitt av produktionen framstår alltmer

som ett ofrånkomligt faktum. Dessa synpunkter ha även varit vägledande

vid tillskapandet av företagareföreningarna. Inom de län, där dessa varit

i verksamhet längst, har en betydande uppryckning av småföretagen ägt rum.

Inom exempelvis Västerbottens län har sysselsättningen under de senaste

15 åren ökat med över 300 % inom småföretagen, varför dessa numera tillsammans

sysselsätter betydligt flera anställda än storindustrin.

Småföretagens rationaliseringsfrågor måste ägnas allt större uppmärksamhet,

om företagen skall kunna fylla sina viktiga uppgifter inom produktionen,

inte minst med hänsyn till den ökade konkurrensen från utlandet.

För att ett företag skall kunna motsvara kravet på rationell drift

och ekonomisk lönsamhet, är det nödvändigt att tillgodogöra sig de framsteg

som göras inom respektive branscher. Den tekniska utvecklingen har

frambringat högklassiga material, effektiva produktionsmaskiner, transportanordningar

och andra moderna tekniska hjälpmedel för industrin. Rationaliseringsarbetet

inom industrin har till ändamål bland annat att sörja

för att lämpliga dylika hjälpmedel utväljas och utnyttjas så effektivt som

möjligt. Även inom de mest avancerade småindustriföretagen har automationen

börjat tillämpas. Inte minst med sikte härpå äro småföretagen i än

högre grad än tidigare i behov av teknisk rådgivning. Även i fråga om

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 200 -201

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

andra områden i företagens verksamhet än produktionen, inte minst när

det gäller att samordna verksamheten i sin helhet, har rationaliseringen till

mål att åstadkomma en systematisk förbättring av driftsekonomin. För alt

kunna bedöma vilka åtgärder som böra vidtagas, måste i allmänhet ett planmässigt

och i detalj gående studium av de faktorer, som inverka på driftsekonomin

genomföras. Dylika studier ingå därför såsom nödvändiga led i

rationaliseringsarbetet. De områden som beröras äro hland annat verkstadens

uppbyggnad och planering, maskinplaceringen, inköps- och försaljningsverksamheten,

kalkylmetoderna, tillverkningsplaneringen och kontrollen,

standardiseringen, arbetsledningen, inre och yttre transportanordningar

samt de allmänna arbetsförhållandena på arbetsplatsen.

Inom hantverket och småindustrin föreligger ett stort behov av upplysnings-

och rådgivningsverksamhet, såväl i tekniskt som kommersiellt hänseende.

De mindre företagen sakna de ekonomiska resurser, som erfordras

för att själva anställa tekniker för hjälp i rationaliseringsarbetet. Den av

samhället bedrivna utbildningen av tekniker kommer endast i ringa grad

den mindre företagsverksamheten till godo. Med hänsyn till småföretagens

stora insatser i produktionslivet måste det därför anses vara en gärd av

rättvisa, att det allmänna genom en utökad konsulentverksamhet ställer sakkunnig

hjälp till förfogande för småföretagens rationaliseringsarete. Det

bistånd, som företagareföreningarna i dessa avseenden kunnat lämna småföretagen,

har vunnit allt större uppskattning, vilket bland annat framgår

av att företagareföreningar numera bildats i samtliga län. Allt eftersom

erfarenheter vunnits har verksamheten byggts upp inifrån. I allmänhet har

företagareföreningarna börjat med att tillsätta en konsulent. Inom de äldre

föreningarna har arbetsuppgifterna efter hand ökat i sådan grad, att dessa

numera tvingats tillsätta flera anställda. Sammanlagt har företagareföreningarna

ett 70-tal anställda, som stå till småföretagarnas förfogande. Landets

företagareföreningar arbetar intensivt för en ökad rationalisering inom

småföretagen, för att kunna stödja och utveckla denna betydelsefulla näringsgrupp,

så att den kan ernå högsta möjliga kapacitet. Företag som har

tekniska, ekonomiska och kommersiella förutsättningar för att utveckla

verksamheten måste även erhålla möjligheter härtill. Om den mindre företagsverksamheten

skall kunna vidmakthålla sin ställning inom vårt lands

näringsliv och bidraga till produktionsökningen, måste företagareföreningarna

erhålla ökade resurser för att i än högre grad kunna fullfölja sina

uppgifter. Riksdagen har även vid upprepade tillfällen givit uttryck för

önskemål om att företagareföreningarna måtte utrustas med dessa ökade

resurser.

Enligt förtroenderådets mening fyller företagareföreningarna på ett ändamålsenligt

sätt sina viktiga näringspolitiska uppgifter, även i fråga om småföretagens

rationalisering. Någon ny form för en länsvis organiserad konsulentverksamhet

är ej av behovet påkallad men väl att staten genom ökade

anslag till företagareföreningarnas konsulterande verksamhet sätter dessa i

stånd att fullfölja sina uppgifter.

För forskning och vidareutbildning fyller Statens Hantverksinstitut en

stor uppgift, som även kompletteras genom kursverksamheten. Företagareföreningarna

uppehåller ett intimt samarbete med liantverksinstitutet härvidlag.

I takt med den ökade småföretagsamheten och den tekniska utvecklingen

ökar även institutets uppgifter, varför även dess resurser behöver

förstärkas. Företagareföreningarnas förtroenderåd får på det livligaste tillstyrka,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till åtgärder

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

19

för att underlätta rationaliseringsverksamheten inom hantverk och småindustri

genom ökade anslag till företagareföreningarnas konsulterande verksamhet

samt till Statens Hantverksinstitut.

Luleå och Umeå den 31 augusti 1956

Företagareföreningarnas förtroenderåd

FOLKE THUNBORG

Elof Lindgren

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

Bilaga R

Till riksdagens statsutskott

Genom skrivelse av den 24 maj 1956 har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

anmodats avgiva utlåtande över två likalydande motioner,

nämligen I: 217 och II: 457, om ökat statligt stöd för rationaliserings- och

forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri samt ökat investeringsanslag

till fonden för lån till företagareföreningar in. in., i vad motionerna

avser åtgärder för att underlätta ifrågavarande rationaliserings- och

forskningsverksamhet. Organisationen får i ärendet anföra följande.

Av 1951 års företagsräkning framgår, att inom gruppen hantverk och småindustri,

om man till denna grupp räknar företag med upp till 50 anställda,

finns över 100 000 företag sysselsättande ca 500 000 personer. Den totala omsättningen

inom dessa företag var vid tidpunkten för företagsräkningen omkring

10,5 miljarder och torde i dagens penningvärde kunna uppskattas till

ca 13 miljarder kronor. Organisationen har velat redovisa dessa siffror för

att belysa hantverkets och den mindre industrins ställning och betydelse i

dagens samhälle.

Motionärerna tar ej ställning till de definitiva formerna för en föreslagen

ökad insats men utgår från att densamma skall taga sig uttryck i form av

ökade anslag till den rationaliseringsverksamhet, som bedrivs av Statens

hantverksinstitut, till företagareföreningarnas konsulenlverksamhet och/eller

en ev. ny form av en länsvis organiserad konsulentverksamhet.

Organisationen vill i anslutning till motionerna understryka betydelsen

av att företagen inom hantverk och mindre industri disponerar sådana konsultations-

och rådgivningsmöjligheter som den tekniska och ekonomiska

utvecklingen gör angelägna. Det torde vara ofrånkomligt, att medverkan i

en sådan utveckling sker från det allmännas sida. Organisationen vill därföi

tillstyrka motionärernas hemställan, att formerna för ett dylikt stöd blir

föremål för närmare prövning av handelsdepartementet. I avvaktan härpå

vill organisationen för dagen nöja sig med att framföra vissa principiella

synpunkter i frågan.

Vad först beträffar en fortsatt och ev. utvidgad medverkan från statens

sida vill organisationen erinra om, att denna medverkan för närvarande i

huvudsak sker på två olika sätt, nämligen dels genom verksamheten vid Statens

hantverksinstitut, dels genom stödet åt de länsvis organiserade företagareföreningarna.

Organisationen konstaterar, att verksamheten vid hantA^erksinstitutet

\rarit och är av utomordentligt stor betydelse för utvecklingen

inom landets hantverk och mindre industri. Även företagareföreningarnas

verksamhet är av stor betydelse för småföretagen, och speciellt har föreningarnas

kombination av rådgivnings- och kreditA7erksamhet

en framkomlig väg för en regional serviceverksamhet i småföretagsamhetens

tjänst. Med hänsyn till erfarenheten av7 den verksamhet, som sålunda redan

bedrivs såväl centralt som regionalt torde enligt organisationens mening fog

icke föreligga att på det sätt motionärerna ifrågasätter pröva en ny länsvis

organiserad konsulentverksamhet. En förstärkning av stödet bör kunna ske

via redan befintliga institutioner.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 dr 1956

21

Huruvida ev. ökat statligt stöd till ifrågavarande verksamhet i första hand

hör komina Statens hantverksinstitut eller företagareföreningarna tillgodo

bör bli föremål för närmare prövning. Organisationen vill emellertid understryka,

att utöver allmän rationaliseringsrådgivning behov närmast föreligger

av en mera specialiserad teknisk rådgivning, beroende på småföretagsamhetens

skiftande struktur och branschfördelning. Sådan specialiserad

rådgivningsservice finns i viss utsträckning redan vid hantverksinstitutet.

Starkt behov föreligger emellertid av att denna verksamhet kan utbyggas

och att därvid samtidigt institutets rationaliseringstjänst får vidgade resurser.

Under senaste budgetår inkom till institutet icke mindre än ca 3 000

förfrågningar på det tekniska området, vilka besvarades av inom institutet

verksamma ingenjörer, yrkeskonsulenter etc. Den tekniska utvecklingen

kommer med säkerhet att föra med sig en kraftig ökning av institutets rådgivning.

Redan för nuvarande behov är institutets resurser otillräckliga och

hör förstärkas.

Vid Statens hantverksinstitut bedrivs bl. a. kontinuerligt kurser inom olika

yrken och företagare från hela landet besöker dessa kurser. Tekniska experter,

knutna till institutet, har därför möjlighet dels att vid kurserna föreläsa

och upplysa kursdeltagarna om utvecklingen på olika områden, dels att

från kursdeltagarna erhålla upplysningar om de problem som vanligast förekommer

inom resp. företag. Ett ökat antal experter bör därför knytas till

Statens hantverksinstitut. Dessa experter, som då var och en skulle ha sina

arbetsområden, får också tillfälle att i det löpande arbetet genom kontakt

med de mindre företagen skapa sig grundlig kännedom om just dessas

speciella problem. Centrala experter, vilka utlånas för uppdrag hos de olika

företagareföreningarna, kommer också att få möjlighet att vid rådgivning

till olika företag utnyttja de erfarenheter de fått från liknande företag på

andra orter i landet. Även institutets rationaliseringstjänst bör i detta sammanhang

uppmärksammas.

Vad frågan om företagareföreningarnas verksamhet beträffar vill organisationen

erinra om att vid de äldre och större föreningarna speciell personal

finns anställd för allmänteknisk rådgivningsverksamhet till företagen. De

föreningar, som under senare år tillkommit i södra och mellersta Sverige, har

hittills ej erhållit mera betydande ekonomiska resurser för långivningsändamål.

Deras verksamhet ligger därför i första hand på det rådgivande planet.

Organisationen finner det riktigt, att, då företagareföreningar nu tillkommit

i samtliga län, deras resurser för rådgivningsändamål blir sådana att en

väl avvägd service där kan ställas till företagens förfogande. Det torde vara

lämpligt att på det sätt, som inom vissa föreningar redan sedan flera år prövats,

mera omfattande rådgivningsuppdrag avgiftsbeläggs efter skälig taxa,

medan däremot mindre uppdrag och förfrågningar av rutinkaraktär tillgodoses

utan kostnad på samma sätt som sker vid hantverksinstitutet.

Sammanfattningsvis vill organisationen understryka, att de frågor, som

upptagits i de ovannämnda motionerna, är av mycket stor betydelse för

hantverket och den mindre industrin. Organisationen förordar i likhet med

motionärerna att frågan om formerna för det fortsatta statliga stödet på

området blir föremål för närmare prövning inom handelsdepartementet, så

att förslag kan framläggas till 1957 års riksdag.

Organisationen vill samtidigt hemställa, att den beredes möjlighet medverka

vid en utredning i ärendet.

Stockholm den 15 september 1956

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

HANS ORUNDSTRÖM

Ingemar Essen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1950

Bilaga C

Till riksdagens statsutskott

Sedan statsutskottet i skrivelse av den 24 maj 1956 hemställt om Svensk

Industriförenings yttrande över tvenne i riksdagens båda kamrar väckta

motioner om ökat statligt stöd för rationaliserings- och forskningsverksamheten

inom hantverk och småindustri in. m. får föreningen härmed anföra

följande.

Såsom grundligt omvittnats av tekniker, ekonomer och politiker står

mänskligheten nu på tröskeln till atom- och elektrontekniktidevarvet efter

en accelererad teknisk utveckling utan motstycke i historien. Den faktiska

konsekvensen härav blir bl. a. att företagens förmåga att tillvarataga och

utnyttja de väldiga tekniska framstegen kommer att bli utslagsgivande för

deras konkurrensförmåga. Förhållandet kan också uttryckas så, att det i

teknokratiens guldålder gäller att effektivt kunna utnyttja teknikerna och

deras snabbt stigande kunskaper. Härvidlag är i vårt land för småföretagarnas

del perspektiven rent dystra. Dessa företagare, vars stora betydelse

för samhället ur såväl ekonomisk som social synpunkt numera är helt obestridd,

kan i fortsättningen icke göra samma effektiva insats som hittills

om de icke får del av den tekniska forskningens ständiga framsteg i form

av nya tillverkningsmetoder, mera automatiserade maskiner, nyare försäljningsteknik

o. s. v. Småföretagarnas nuvarande möjligheter att utnyttja

kvalificerade tekniker är praktiskt taget obefintliga. Det finns mycket goda

skäl för påståendet att de utgifter som samhället ådrar sig för den högre

tekniska undervisningen i första hand kommer storföretagen tillgodo och

endast i ytterst blygsam omfattning verkar till nytta för småföretagarna.

Detta är ett ytterst allvarligt förhållande, vars negativa verkningar snabbt

förstoras. Rättviseaspekterna är tydliga nog, men de äger trots allt mindre

relevans än de samhällsekonomiska och sociala aspekterna.

Enligt föreningens mening tar de ifrågavarande motionerna sikte på en

förbättring av de nyss antydda prekära förhållandena för småföretagarna

inom hantverk och industri. De i motionerna väckta förslagen måste därför

varmt tillstyrkas.

Vad sedan beträffar frågan hur den tekniska utvecklingens frukter på

effektivaste sätt skall kunna komma småföretagen tillgodo är det uppenbart

att i första hand en stab av kvalificerade tekniker måste ställas till

förfogande, lämpligast i form av konsulenter. På de flesta håll torde två

dylika konsulenter per län kunna räcka till, men i typiska småföretagaredistrikt

torde det bli nödvändigt med ändå flera, därest en dylik konsulentverksamhet

skall bli verksam och effektiv. Rent organisatoriskt synes det

föreningen lämpligast att utbygga företagareföreningarna i syfte att undvika

dubbelarbete på vissa punkter och eu onödig byråkratisering, men

minst lika värdefullt torde det vara att giva hantverkets och småindustriens

egna organisationer ekonomiska möjligheter att utbygga sin egen f. n. otillräckliga

teknisk-konsultativa verksamhet. »Hantverket och småindustrien

blir effektivast hjälpta genom att deras egna organisationer kan ställa goda

tekniska krafter till företagens förfogande för hyggliga kostnader», skriver

en av föreningens medlemmar i ett yttrande över motionerna, en åsikt

som mot bakgrunden av praktiska erfarenheter torde ha gott fog för sig.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1956

23

En sak som emellertid på grund av sin vikt icke får glömmas i sammanhanget

är den rena forskningsverksamheten. På grund av bl. a. småföretagens

speciella struktur är det icke alltid möjligt att applicera de tekniska

rönen och framstegen på dem på samma sätt och med samma verkningar

som i fråga om storindustrien. Därför krävs en självständig forskningsverksamhet

som uteslutande tar sikte just på småföretagarnas speciella

problem och förhållanden. Denna forskningsverksamhet bör enligt

föreningens mening lämpligast förläggas till Statens Hantverksinstitut, vilken

institution hittills gjort förnämliga insatser, men som ständigt måste

kämpa med halvmesyrer på grund av alldeles för otillräckliga anslag.

Föreningen anser slutligen att formerna för det i motionerna föreslagna

stödet till hantverket och småindustrien bör göras till föremål för en särskild

utredning, i vilken experter från dessa företagarekategorier bör ingå.

Stockholm den 29 september 1956

Svensk Industriförening

BENGT SJÖNELL

561777 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:393 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om okat statligt stöd för rationaliseringsoch forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri. a1 i texten