Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska anordningar beträffande barn med beteenderubbningar.

1956-11-27 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:202, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska anordningar beträffande barn med beteenderubbningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 202—206

Statsutskottets utlåtande nr 202 år 1956

1

Nr 202

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska

anordningar beträffande barn med beteenderubbningar.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

fröken Ranmark och fru Sjöström-Bengtsson (1:272) och den andra inom

andra kammaren av fru Renström-Ingenäs och herr Bark (II: 401),

har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa

Om en utredning syftande till att så snart ske kan förslag förelägges riksdagen

om att i motionerna skisserade socialpedagogiska anordningar kommer

till stånd.

Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat följande.

Placering av barn i hjälpklass sker först efter noggrann prövning av

lärare, testning, uttalande av skolläkare och beslut av den av folkskolestyrelsen

utsedde ledaren för uttagning av barn till hjälpklass. I tveksamma

fall fordras därjämte undersökning och utlåtande av psykiater.

Emellertid visar det sig att somliga barn, som så uttagits till hjälpklass,

har svårt att finna sig till rätta där. De är mycket oroliga och uppträder

höggradigt störande. Psykisk invaliditet hindrar dem från att tillägna sig

undervisningen, och genom sitt beteende skapar de orimliga arbetsförhållanden

både för de normala hjälpklassbarnen och för läraren. De svåranpassade

barnen gör också att hjälpklasserna komaner i vanrykte, så att

föräldrar icke gärna vill låta sina barn undervisas i dessa. Bäst vore om

barn med beteenderubbningar kunde skiljas från hjälpklasserna. Till särskola

kan barnen icke sändas, ty deras intellektuella utrustning är sådan,

att de är lämpliga att undervisas i hjälpklass. Särskolorna är ej heller ämnade

att ta hand om elever enbart därför att deras beteende gör dem besvärliga

i hjälpklassen.

F. n. har skoldistrikten ute i landet att ensamma ta ansvaret och kostnaderna

före eventuella åtgärder. Oftast får barnen trots allt gå kvar i hjälpklassen,

vilket dock kan skada deras utveckling och göra dem socialt missanpassade

för hela livet. Denna uppfattning stödes av framstående psykologer.

Av utredningar i ärendet synes det framgå, att de nämnda hjälpklassbarnen

med beteenderubbningar löper stor fara att snedvridas i sin utveckling, så

att de framdeles kommer i konflikt med samhället, och att det som ett led i

den förebyggande ungdomsvården är synnerligen angeläget att profylaktiska

åtgärder vidtages.

Lämpligt synes det vara, att de elever, som kommer från eu god hemmiljö

och har bra föräldrar som kan stödja dem, får stanna kvar i hemmet.

Den socialpedagogiska behandlingen av barnen inskränkes till en timmes

enskild undervisning varje dag så länge detta är erforderligt.

1 Iiilxang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 202—206

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 202 år 1956

I de fall där man efter en noggrann prövning av barnet i analogi med

den, som föregår placering i hjälpklass — utlåtande av barnpsykiater skall

här alltid erfordras — funnit att barnet icke är lämpligt att undervisas i

hjälpklass; och där man tillika efter noggrann prövning förvissats om att

föräldrarna icke kan skapa en lämplig hemmiljö, bör barnet omhändertagas.

Flera landstingsområden bör anordna ett gemensamt skolhem, där dessa

barn placeras och erhåller sakkunnig vård, fostran och undervisning.

Statsbidrag bör beslutas utgå såväl till ovannämnda enskilda undervisning

som till dessa skolhem.

Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande i ärendet av

medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. De tre ämbetsverken

ha inkommit med ett gemensamt yttrande i vilket anförts huvudsakligen

följande.

De av motionärerna väckta frågorna gäller speciella hjälpklassbarn med

beteenderubbningar. Dessa frågor har vid upprepade tillfällen varit föremål

för diskussion inom ämbetsverken och de tre verken emellan. Med

hänsyn dels till frågornas vitala betydelse och dels till det förhållandet att

ämbetsverken tidigare tillsammans dryftat dessa spörsmål, har ämbetsverken

funnit det lämpligt att inkomma med gemensamt yttrande.

I vissa fall är det i hög grad av behovet påkallat, att de barn, varom här

är fråga, beredes tillfälle att få enskild undervisning i sina egna hem av

kompetenta lärare. Sådana möjligheter finns f. n. icke annat än i mycket

begränsad omfattning. Motionärernas önskemål om utredning av denna särskilda

fråga bör dock enligt ämbetsverkens uppfattning tillgodoses genom

den översyn av gällande bestämmelser rörande särskild undervisning åt

sjuka eller tillfälligt invalidiserade elever, som skolöverstyrelsen i samråd

med medicinalstyrelsen enligt nådigt beslut den 13 januari 1956 anbefallts

att utföra.

Svårigheterna att få hjälpklassbarn med svåra beteenderubbningar placerade

i för dem lämplig miljö är vanligen betydande. I det enskilda fallet

måste med hänsyn till den föreliggande situationens art bedömning ske, om

barnet lämpligen bör kunna få vistas i sitt eget hem, om det bör placeras

i fosterhem eller om anstaltsvård måste tillgripas.

Det kan vara förenat med svårigheter att få sådana barn placerade i

lämpliga fosterhem, och samhällets resurser för omhändertagande av detta

klientel för anstaltsvård är helt otillräckliga. I brist på andra möjligheter

har man till och med måst placera dylika barn på anstalter för svårskötta

psykiskt efterblivna, där klientelet med avseende på intellektuell utveckling

står betydligt lägre än hjälpundervisningens elever. Det är alltså i hög

grad önskvärt, att samhället snarast möjligt bereder särskilda möjligheter

till sluten vård för hjälpklasselever med svåra beteenderubbningar.

För närvarande saknas uppgifter rörande antalet barn i behov av enskild

undervisning meddelad i det egna hemmet eller i skolan. Antalet barn

som på grund av mera påfallande beteenderubbningar behöver omhändertagas

för anstaltsvård är icke heller känt. En undersökning av dessa förhållanden

torde komma att bli en ganska omfattande arbetsuppgift vid en

sådan utredning, som den motionärerna avser.

Motionärerna har understrukit det faktum, att bristen på utbildade hjälpklasslärare

är stor. Under åberopande av skolöverstyrelsens nyligen ingivna

underdåniga framställning om inrättande av ett specialpedagogiskt seminarium

för utbildning bland annat av hjälpklasslärare, vill ämbetsverken

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202 år 1956

3

betona vikten av alt en snar utbyggnad av hjälpklasslärarutbildningen

kommer till stånd.

Ämbetsverken tillstyrker alltså, att en allsidig utredning måtte ske av

de frågor motionärerna tagit upp, och vill till sist framhålla vikten av att

till utredningens förfogande ställes sakkunskap av medicinsk, pedagogisk,

psykologisk och social art.

Utskotiet har vid sin prövning av ifrågavarande ärende med hänsyn till

vad i motionerna anförts och till den ståndpunkt, som enhälligt intagits av

anedicinal-, social- och skolöverstyrelserna, funnit starka skäl tala för att en

allsidig utredning på sätt dessa myndigheter föreslagit verkställes i syfte

att klarlägga, vilka socialpedagogiska anordningar som kunna vidtagas för

barn med beteenderubbningar. Enligt utskottets mening torde såsom av de

tre ämbetsverken framhållits till utredningens förfogande böra ställas sakkunskap

av medicinsk, pedagogisk, psykologisk och social art.

Under åberopande av vad sålunda anförts, helmställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:272 och

II: 401, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa utredning i av utskottet angivna avseenden.

Stockholm den 27 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående urendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,

Näsgård, Gillström, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Pålsson,

Gustaf Andersson, Einar Persson, Ragnar Persson, Holmqvist, Axel Andersson

och Söderberg; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Andersson i Malmö, Åkerström, Rubbestad, Andersson i

Mölndal, Widén, Johansson i Mysinge Thapper, Nihlfors, fru Ericsson i Luleå,

herr Karlsson i Olofström och fröken Vinge.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:394 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om okat statligt stöd för rationaliseringsoch forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri. a1 i texten