Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av ost - kustbanan.

1956-11-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:210, Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av ost - kustbanan.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 210 år 1956

Nr 210

Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av ost
-

kustbanan.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Holmberg väckt motion (II: 506) har

hemställts, att riksdagen måtte dels i princip besluta om förlängning av

ostkustbanan från Härnösand norrut, avseende i första hand sträckningen

till Umeå, dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till erforderliga

anslag m. m. för igångsättande av förenämnda arbetsföretag senast

under 1957.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande.

Ostkustbanans förlängning från Härnösand norrut har alltjämt inte blivit

föremål för positiva åtgärder, trots att det nu är nära tio år sedan

norrlandskommittén hemställde att riksdagen skulle besluta om sadana. Vid

de tillfällen under senare år, då saken varit uppe till behandling, har statsmakterna

givit sken av en välvilligt avvaktande attityd. Undersökningar

pågår, har det hetat. Därvid har det också stannat.

Det utvecklas en föredömlig aktivitet och dito initiativrikedom i Iråga

om förbättrandet av förbindelserna med utlandet, t. ex. med ett så avlägset

land som Italien. Men i fråga om att komma till ett förverkligande av det

utomordentligt viktiga projekt, som ostkustbanans förlängning utgor tor

de norrländska kustbygderna, är intrycket det rakt motsatta.

I början av detta år har järnvägsstyrelsen till Kungl. Maj :t anmalt, att

t. o. m. byggandet av dellinjen Gullänget—Husum bör ställas på framtiden.

Om detta skulle bli fallet, betyder det i realiteten att ostkustbanans förlängning

som sådan skrinlägges. Ty byggandet av denna sträcka på 32 km

har ju allmänt betraktats som den mest angelägna delen av ostkustbanans

tänkta förlängning. ......

Sedan det visat sig att också »undersökningen» rörande denna delstracka

utmynnat i en ren negation finns inte ens något formellt skäl längre för

ytterligare avvaktan. Östkustbanans förlängning ä r utredd, den tänkta

bansträckningen stakad, beräkningar rörande kostnader, materiel, arbetskraftsåtgång

etc. uppgjorda. Vad som erfordras är ett beslut om banans

utförande. . .

Norrlands befolkning har i skilda sammanhang erhållit sa pass bindande

utfästelser om järnväg genom kustbygderna, att statsmakterna inte kan

undandra sig ett infriande av dem.

över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen samt länsstyrelserna i Västernorrlands

och Västerbottens län.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 210 år 1956

3

Järnvägsstyrelsen, som inledningsvis erinrar om ått frågan om ostkustbanans

förlängning ständigt varit aktuell under efterkrigsåren, hänvisar vidare

till den utförliga redogörelse för vad i frågan förevarit under åren

1947—1954 som styrelsen lämnat i sitt yttrande över tvenne vid 1954 års

riksdag väckta motioner (likalydande) i samma ämne.

Styrelsen hade därvid sammanfattningsvis anfört, att vissa utvecklingstendenser,

framför allt det skärpta läget på transportmarknaden, påkallade

stor försiktighet vid bedömningen av nya järnvägsprojekt och att det syntes

tillrådligt, att anspråken på nya järnvägslinjer reducerades därhän,

att kostnaderna för anläggning samt för drift och underhåll kunde nedbringas

i väsentlig grad. Av denna anledning borde enligt styrelsens mening

ostkustbanans förlängning för det dåvarande övervägas i form av utbyggnad

av det beslutade industrispåret Örnsköldsvik—Gullänget till

Husum.

Sedan erforderliga undersökningar utförts och avslutats vid senaste årsskifte,

har styrelsen i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 januari

19o6 redovisat härvid framkomna resultat. Av denna skrivelse framginge

att statens järnvägars merintäkter genom tillkomsten av ett godsspår

Gullänget—Husum, baserade på 1954 års produktionskapacitet och råvarubehov

vid Mo och Domsjö AB:s sulfatfabrik vid Husum, icke skulle täcka

merkostnaderna för underhåll och trafikering, långt mindre lämna något

överskott till förnyelse eller förräntning av kapitalinvesteringen. Sedan Mo

och Domsjö AB sommaren 1955 beslutat bygga ut sulfatfabriken från nominellt

100 000 till nominellt 150 000 tons produktionskapacitet, bedömdes

resultatet i förstone såsom gynnsammare. Vid förnyade kontakter mellan

styrelsen och Mo och Domsjö AB hösten 1955 framkom emellertid, att ökningen

i sulfatfabrikens produktionskapacitet icke nämnvärt skulle påverka

den förväntade transportvolymen på järnväg till följd av inträdda förändringar,

framför allt beroende på det gynnsamma resultatet av havsflottning

av björkmassaved.

Då vidare det av Mo och Domsjö AB erbjudna bidraget till täckning av

spårets kapitaltjänstkostnader icke vore av den storlek styrelsen ansåg behövlig,

erfordrades ur järnvägsekonomisk synpunkt, att hela eller så gott

som hela anläggningskapitalet anvisades på sådant sätt, att statens järnvägars

räntepliktiga kapital icke ökades. Förutsättningen härför syntes

Aara att godsspåret skulle fa ett samhällsekonomiskt värde, som kompenserade

den uteblivna förräntningen. Det tillkomme emellertid icke styrelsen

att bedöma, huruvida en sådan förutsättning förelåge eller ej.

Planerna på ett godsspår till Husum måste sålunda enligt styrelsens mening

alltjämt ställas på framtiden, därest icke Kungl. Maj:t skulle finna

lämpligt och därefter föreslå riksdagen, att medel för spåret anvisades på

sådant sätt, all statens järnvägars räntepliktiga kapital icke därigenom

ökades.

Avslutningsvis erinrar styrelsen om att i Kungl. Maj :ts proposition nr

1U2 till årets riksdag angående anläggande av ett godsspår Morjärv_Karls
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 210 ar 1056

borgs bruk föredragande departementschefen förklarat sig icke vara beredd

att framlägga något förslag i fråga om järnvägslinjen till Husum. Vid sådant

förhållande och då det av de senaste årens undersökningar hade framkommit,

att icke ens inom den del av här ifrågavarande trafikområde, där

behovet av godstransporter vore störst, järnvägsekonomiska förutsättningar

för godstrafik förefunnes och några andra uppgifter, som kunde bestyrka

behovet av en förlängning av ostkuslbanan icke framförts vare sig i motionen

eller i annat sammanhang säger sig styrelsen vilja hemställa att

utskottet måtte avstyrka motionen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har jämte eget yttrande överlämnat

yttranden från vederbörande kommunala myndigheter i Örnsköldsvik,

Noraström, Bjärtrå, Nordingrå, Ullånger, Själevad, Arnäs och Grundsunda

kommuner, länsarbetsnämnden i länet samt järnvägskommittén för ostkustbanans

förlängning, vilka samtliga understryka det stora behovet av och

betydelsen för berörda bygder av ostkustbanans förlängning.

För egen del framhåller länsstyrelsen det synnerligen angelägna i att

Norrlands kommunikationsmöjligheter snarast förbättras. Länsstyrelsen säger

sig därför vilja tillstyrka att erforderliga utredningar ofördröjligen

igångsättas så att förbättringsarbetena snarast kan påbörjas vare sig det

blir byggande av kustbana eller en avsevärd förbättring av kustlandsvägen

(kustautostrada) eller bådadera samt anför som motivering härför följande.

Norrland har ett starkt behov av förbättrade kommunikationsmöjligheter.

Förbättrade kommunikationer ger förbättrade möjligheter till utveckling

materiellt och kulturellt.

Det torde icke råda något tvivel om att en förlängning av oslkustbanan

skulle innebära mycket stora fördelar i kommunikationsavseende, såväl

lokalt sett för de bygder bansträckan kommer att genomlöpa som totalt sett

för hela övre Norrlands närmare anknytning till det övriga Sverige.

Frågeställningen torde i dagens läge knappast vara, huruvida Norrland

skäligen bör givas förbättrade kommunikationer. Norrlands andel i produktionen

är så betydande, att det torde få anses som en enkel gärd av

rättvisa att Norrlands vitala intressen vinna statsmakternas beaktande.

Dagens frågeställning torde i stället vara: finns det något alternativ till

ostkustbanans förlängning som kan medföra samma eller större fördelar

till samma eller lägre kostnad. Kan man genom att förbättra landsvägsnätet

göra järnvägen överflödig. Den frågan synes ingalunda tillräckligt utredd.

Tanken att man landsvägsledes skulle kunna framföra transporter med

50—60 tons last per fordon är kanske icke orealiserbart. Men vilka kostnader

krävs vid olika markförhållanden för att bygga en väg, som håller

för transporter av sådan mäktighet? Vilka kostnader kräva broarnas upprustning?

Vilka olägenheter för den snabbare, lätta och medelsvåra trafiken

kommer den tunga trafiken att vålla?

Man torde icke utan vidare kunna taga för givet alt en gemensam autostrada

för all trafik blir den i längden billigaste och lämpligaste lösningen

av framtidens trafikproblem. Det torde finnas anledning att antaga att en

differentiering av trafiken kan visa sig lämpligare.

Att järnvägstrafiken i dag synes sakna möjligheter att effektivt konkurrera

med landsvägstrafiken, torde icke innebära att järnvägarna i framtiden

komma att rationaliseras bort. Fn rationalisering av järnvägstrafiken med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 210 år 1956

5

användning av alla de möjligheter till tekniska förbättringar i fråga om

lämpligare vagnmaterial, lastnings- och lossningsanordningar, emballage

osv. kan i framtiden leda till att ett skickligt lett järnvägsföretag med

framgång kan konkurrera med landsvägstrafiken i fråga om åtskilliga slag

av transporter.

Dessa frågeställningar synes snarast böra göras till föremål för en förutsättningslös

utredning, där den tekniska forskningen bör givas huvuduppgiften

och förses med tillräckliga ekonomiska resurser för ett framgångsrikt

nyskapande. Först när forskningen framlagt sina resultat rörande de

tekniska utvecklingsmöjligheterna för vägväsendet och för järnvägarna

samt angående kostnaderna för olika alternativ, är tiden inne för att avgöra

efter vilka linjer de trafiktekniska frågorna skola lösas.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön, som erinrar om att den i yttrande

över motionerna i samma ämne vid 1954 års riksdag tillstyrkt bifall till

motionerna i fråga, framhåller att den, såvitt den planerade järnvägssträckningen

berör Västerbottens län, icke har anledning frångå denna sin förut

intagna ståndpunkt samt anför vidare följande.

Om riksdagen emellertid bedömer det icke vara realistiskt att räkna med

tillkomsten av en förlängning av oskustbanan — icke ens delen Örnsköldsvik—Umeå

— anser länsstyrelsen det önskvärt, att riksdagen ger ett bestämt

besked härom. Kan lösningen av kommunikationsproblemen för de

berörda områdenas befolkning och näringsliv, särskilt i vad avser de tunga

transporterna, icke väntas ske genom anläggandet av järnväg, är det enligt

länsstyrelsens mening nödvändigt att inrikta sig på en mycket väsentlig förstärkning

av landsvägarna. De för det allmänna vägväsendet ansvariga myndigheterna

böra följaktligen utan dröjsmål projektera och i övrigt planlägga

en upprustning och omläggning av de viktigaste vägarna i här ifrågavarande

kustbygd till så hög standard i fråga om sträckning och vägbanans beskaffenhet

att den tyngre biltrafikens behov blir fullt tillgodosett.

Utskottet. Med anledning av de yrkanden som i förevarande motion framförts

vill utskottet erinra om att 1953 års trafikutredning enligt meddelade

direktiv bör — under vederbörligt hänsynstagande till de skilda intressen

som i sammanhanget anmäla sig såväl vad gäller transportapparatens utbvggnad.

standard, kostnader och kostnadsfördelning som önskemål och

krav från olika grupper av trafikanter och trafikutövare — företaga en prövning

av hela det trafikpolitiska problemet. Utredningen bör därvid, med utgångspunkt

från kostnadsstrukturen för järnvägs- respektive vägtransporter

samt dessa transporters olika ekonomiska förutsättningar i områden med

olika trafiktäthet, söka komma fram till en avvägning, som möjliggör en ändamålsenlig

användning och samordning av de skilda transportmedlen.

Bland de speciella järnvägsfrågor som utredningen enligt direktiven har att

taga befattning med nämnes särskilt förslagen om byggandet av en järnväg

utefter norrlandskusten.

De av motionären och remissmyndigheterna berörda frågorna torde sålunda

komma att upptagas till behandling av utredningen. Då det vidare kan

förväntas, att härav föranledda förslag komma afl underställas statsmakter
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 210 år 1956

nas prövning anser sig utskottet för sin del icke kunna tillstyrka, att riks

dagen nu fattar beslut i frågan. Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 506 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 27 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 211.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.