Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av ost - kustbanan.
1956-11-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:210, Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av ost - kustbanan.
Dokumentets text
2
Statsutskottets utlåtande nr 210 år 1956
Nr 210
Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av ost
-
kustbanan.
(4:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Holmberg väckt motion (II: 506) har
hemställts, att riksdagen måtte dels i princip besluta om förlängning av
ostkustbanan från Härnösand norrut, avseende i första hand sträckningen
till Umeå, dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till erforderliga
anslag m. m. för igångsättande av förenämnda arbetsföretag senast
under 1957.
Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande.
Ostkustbanans förlängning från Härnösand norrut har alltjämt inte blivit
föremål för positiva åtgärder, trots att det nu är nära tio år sedan
norrlandskommittén hemställde att riksdagen skulle besluta om sadana. Vid
de tillfällen under senare år, då saken varit uppe till behandling, har statsmakterna
givit sken av en välvilligt avvaktande attityd. Undersökningar
pågår, har det hetat. Därvid har det också stannat.
Det utvecklas en föredömlig aktivitet och dito initiativrikedom i Iråga
om förbättrandet av förbindelserna med utlandet, t. ex. med ett så avlägset
land som Italien. Men i fråga om att komma till ett förverkligande av det
utomordentligt viktiga projekt, som ostkustbanans förlängning utgor tor
de norrländska kustbygderna, är intrycket det rakt motsatta.
I början av detta år har järnvägsstyrelsen till Kungl. Maj :t anmalt, att
t. o. m. byggandet av dellinjen Gullänget—Husum bör ställas på framtiden.
Om detta skulle bli fallet, betyder det i realiteten att ostkustbanans förlängning
som sådan skrinlägges. Ty byggandet av denna sträcka på 32 km
har ju allmänt betraktats som den mest angelägna delen av ostkustbanans
tänkta förlängning. ......
Sedan det visat sig att också »undersökningen» rörande denna delstracka
utmynnat i en ren negation finns inte ens något formellt skäl längre för
ytterligare avvaktan. Östkustbanans förlängning ä r utredd, den tänkta
bansträckningen stakad, beräkningar rörande kostnader, materiel, arbetskraftsåtgång
etc. uppgjorda. Vad som erfordras är ett beslut om banans
utförande. . .
Norrlands befolkning har i skilda sammanhang erhållit sa pass bindande
utfästelser om järnväg genom kustbygderna, att statsmakterna inte kan
undandra sig ett infriande av dem.
över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen samt länsstyrelserna i Västernorrlands
och Västerbottens län.
Statsutskottets utlåtande nr 210 år 1956
3
Järnvägsstyrelsen, som inledningsvis erinrar om ått frågan om ostkustbanans
förlängning ständigt varit aktuell under efterkrigsåren, hänvisar vidare
till den utförliga redogörelse för vad i frågan förevarit under åren
1947—1954 som styrelsen lämnat i sitt yttrande över tvenne vid 1954 års
riksdag väckta motioner (likalydande) i samma ämne.
Styrelsen hade därvid sammanfattningsvis anfört, att vissa utvecklingstendenser,
framför allt det skärpta läget på transportmarknaden, påkallade
stor försiktighet vid bedömningen av nya järnvägsprojekt och att det syntes
tillrådligt, att anspråken på nya järnvägslinjer reducerades därhän,
att kostnaderna för anläggning samt för drift och underhåll kunde nedbringas
i väsentlig grad. Av denna anledning borde enligt styrelsens mening
ostkustbanans förlängning för det dåvarande övervägas i form av utbyggnad
av det beslutade industrispåret Örnsköldsvik—Gullänget till
Husum.
Sedan erforderliga undersökningar utförts och avslutats vid senaste årsskifte,
har styrelsen i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 januari
19o6 redovisat härvid framkomna resultat. Av denna skrivelse framginge
att statens järnvägars merintäkter genom tillkomsten av ett godsspår
Gullänget—Husum, baserade på 1954 års produktionskapacitet och råvarubehov
vid Mo och Domsjö AB:s sulfatfabrik vid Husum, icke skulle täcka
merkostnaderna för underhåll och trafikering, långt mindre lämna något
överskott till förnyelse eller förräntning av kapitalinvesteringen. Sedan Mo
och Domsjö AB sommaren 1955 beslutat bygga ut sulfatfabriken från nominellt
100 000 till nominellt 150 000 tons produktionskapacitet, bedömdes
resultatet i förstone såsom gynnsammare. Vid förnyade kontakter mellan
styrelsen och Mo och Domsjö AB hösten 1955 framkom emellertid, att ökningen
i sulfatfabrikens produktionskapacitet icke nämnvärt skulle påverka
den förväntade transportvolymen på järnväg till följd av inträdda förändringar,
framför allt beroende på det gynnsamma resultatet av havsflottning
av björkmassaved.
Då vidare det av Mo och Domsjö AB erbjudna bidraget till täckning av
spårets kapitaltjänstkostnader icke vore av den storlek styrelsen ansåg behövlig,
erfordrades ur järnvägsekonomisk synpunkt, att hela eller så gott
som hela anläggningskapitalet anvisades på sådant sätt, att statens järnvägars
räntepliktiga kapital icke ökades. Förutsättningen härför syntes
Aara att godsspåret skulle fa ett samhällsekonomiskt värde, som kompenserade
den uteblivna förräntningen. Det tillkomme emellertid icke styrelsen
att bedöma, huruvida en sådan förutsättning förelåge eller ej.
Planerna på ett godsspår till Husum måste sålunda enligt styrelsens mening
alltjämt ställas på framtiden, därest icke Kungl. Maj:t skulle finna
lämpligt och därefter föreslå riksdagen, att medel för spåret anvisades på
sådant sätt, all statens järnvägars räntepliktiga kapital icke därigenom
ökades.
Avslutningsvis erinrar styrelsen om att i Kungl. Maj :ts proposition nr
1U2 till årets riksdag angående anläggande av ett godsspår Morjärv_Karls
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 210 ar 1056
borgs bruk föredragande departementschefen förklarat sig icke vara beredd
att framlägga något förslag i fråga om järnvägslinjen till Husum. Vid sådant
förhållande och då det av de senaste årens undersökningar hade framkommit,
att icke ens inom den del av här ifrågavarande trafikområde, där
behovet av godstransporter vore störst, järnvägsekonomiska förutsättningar
för godstrafik förefunnes och några andra uppgifter, som kunde bestyrka
behovet av en förlängning av ostkuslbanan icke framförts vare sig i motionen
eller i annat sammanhang säger sig styrelsen vilja hemställa att
utskottet måtte avstyrka motionen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har jämte eget yttrande överlämnat
yttranden från vederbörande kommunala myndigheter i Örnsköldsvik,
Noraström, Bjärtrå, Nordingrå, Ullånger, Själevad, Arnäs och Grundsunda
kommuner, länsarbetsnämnden i länet samt järnvägskommittén för ostkustbanans
förlängning, vilka samtliga understryka det stora behovet av och
betydelsen för berörda bygder av ostkustbanans förlängning.
För egen del framhåller länsstyrelsen det synnerligen angelägna i att
Norrlands kommunikationsmöjligheter snarast förbättras. Länsstyrelsen säger
sig därför vilja tillstyrka att erforderliga utredningar ofördröjligen
igångsättas så att förbättringsarbetena snarast kan påbörjas vare sig det
blir byggande av kustbana eller en avsevärd förbättring av kustlandsvägen
(kustautostrada) eller bådadera samt anför som motivering härför följande.
Norrland har ett starkt behov av förbättrade kommunikationsmöjligheter.
Förbättrade kommunikationer ger förbättrade möjligheter till utveckling
materiellt och kulturellt.
Det torde icke råda något tvivel om att en förlängning av oslkustbanan
skulle innebära mycket stora fördelar i kommunikationsavseende, såväl
lokalt sett för de bygder bansträckan kommer att genomlöpa som totalt sett
för hela övre Norrlands närmare anknytning till det övriga Sverige.
Frågeställningen torde i dagens läge knappast vara, huruvida Norrland
skäligen bör givas förbättrade kommunikationer. Norrlands andel i produktionen
är så betydande, att det torde få anses som en enkel gärd av
rättvisa att Norrlands vitala intressen vinna statsmakternas beaktande.
Dagens frågeställning torde i stället vara: finns det något alternativ till
ostkustbanans förlängning som kan medföra samma eller större fördelar
till samma eller lägre kostnad. Kan man genom att förbättra landsvägsnätet
göra järnvägen överflödig. Den frågan synes ingalunda tillräckligt utredd.
Tanken att man landsvägsledes skulle kunna framföra transporter med
50—60 tons last per fordon är kanske icke orealiserbart. Men vilka kostnader
krävs vid olika markförhållanden för att bygga en väg, som håller
för transporter av sådan mäktighet? Vilka kostnader kräva broarnas upprustning?
Vilka olägenheter för den snabbare, lätta och medelsvåra trafiken
kommer den tunga trafiken att vålla?
Man torde icke utan vidare kunna taga för givet alt en gemensam autostrada
för all trafik blir den i längden billigaste och lämpligaste lösningen
av framtidens trafikproblem. Det torde finnas anledning att antaga att en
differentiering av trafiken kan visa sig lämpligare.
Att järnvägstrafiken i dag synes sakna möjligheter att effektivt konkurrera
med landsvägstrafiken, torde icke innebära att järnvägarna i framtiden
komma att rationaliseras bort. Fn rationalisering av järnvägstrafiken med
Statsutskottets utlåtande nr 210 år 1956
5
användning av alla de möjligheter till tekniska förbättringar i fråga om
lämpligare vagnmaterial, lastnings- och lossningsanordningar, emballage
osv. kan i framtiden leda till att ett skickligt lett järnvägsföretag med
framgång kan konkurrera med landsvägstrafiken i fråga om åtskilliga slag
av transporter.
Dessa frågeställningar synes snarast böra göras till föremål för en förutsättningslös
utredning, där den tekniska forskningen bör givas huvuduppgiften
och förses med tillräckliga ekonomiska resurser för ett framgångsrikt
nyskapande. Först när forskningen framlagt sina resultat rörande de
tekniska utvecklingsmöjligheterna för vägväsendet och för järnvägarna
samt angående kostnaderna för olika alternativ, är tiden inne för att avgöra
efter vilka linjer de trafiktekniska frågorna skola lösas.
Länsstyrelsen i Västerbottens lön, som erinrar om att den i yttrande
över motionerna i samma ämne vid 1954 års riksdag tillstyrkt bifall till
motionerna i fråga, framhåller att den, såvitt den planerade järnvägssträckningen
berör Västerbottens län, icke har anledning frångå denna sin förut
intagna ståndpunkt samt anför vidare följande.
Om riksdagen emellertid bedömer det icke vara realistiskt att räkna med
tillkomsten av en förlängning av oskustbanan — icke ens delen Örnsköldsvik—Umeå
— anser länsstyrelsen det önskvärt, att riksdagen ger ett bestämt
besked härom. Kan lösningen av kommunikationsproblemen för de
berörda områdenas befolkning och näringsliv, särskilt i vad avser de tunga
transporterna, icke väntas ske genom anläggandet av järnväg, är det enligt
länsstyrelsens mening nödvändigt att inrikta sig på en mycket väsentlig förstärkning
av landsvägarna. De för det allmänna vägväsendet ansvariga myndigheterna
böra följaktligen utan dröjsmål projektera och i övrigt planlägga
en upprustning och omläggning av de viktigaste vägarna i här ifrågavarande
kustbygd till så hög standard i fråga om sträckning och vägbanans beskaffenhet
att den tyngre biltrafikens behov blir fullt tillgodosett.
Utskottet. Med anledning av de yrkanden som i förevarande motion framförts
vill utskottet erinra om att 1953 års trafikutredning enligt meddelade
direktiv bör — under vederbörligt hänsynstagande till de skilda intressen
som i sammanhanget anmäla sig såväl vad gäller transportapparatens utbvggnad.
standard, kostnader och kostnadsfördelning som önskemål och
krav från olika grupper av trafikanter och trafikutövare — företaga en prövning
av hela det trafikpolitiska problemet. Utredningen bör därvid, med utgångspunkt
från kostnadsstrukturen för järnvägs- respektive vägtransporter
samt dessa transporters olika ekonomiska förutsättningar i områden med
olika trafiktäthet, söka komma fram till en avvägning, som möjliggör en ändamålsenlig
användning och samordning av de skilda transportmedlen.
Bland de speciella järnvägsfrågor som utredningen enligt direktiven har att
taga befattning med nämnes särskilt förslagen om byggandet av en järnväg
utefter norrlandskusten.
De av motionären och remissmyndigheterna berörda frågorna torde sålunda
komma att upptagas till behandling av utredningen. Då det vidare kan
förväntas, att härav föranledda förslag komma afl underställas statsmakter
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 210 år 1956
nas prövning anser sig utskottet för sin del icke kunna tillstyrka, att riks
dagen nu fattar beslut i frågan. Utskottet hemställer därför,
att motionen II: 506 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 27 november 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 211.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.