Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en effektiv kommunal skatteutjämning.

1956-11-27 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:212, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en effektiv kommunal skatteutjämning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 2t2 år 1956

1

Nr 212

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en effektiv kommunal

skatteutjämning.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Eliasson och Pålsson (1:310) och den andra inom andra kammaren

av herr Larsson i Luttra m. fl. (II: 241), har hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om en effektiv kommunal

skatteutjämning snarast utredes samt att förslag i ärendet förelägges

riksdagen.

I fråga om motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa

till motionen 1:310.

över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

t ramställning, utlåtanden avgivits av skattelindring snämnden och allmänna

statsbidragsutredningen (bil. A och B vid detta utlåtande), varjämte

Svenska landskommunernas förbund begagnat sig av erhållet tillfälle att

yttra sig över motionerna (bil. C vid detta utlåtande).

Utskottet. Det i de föreliggande motionerna framställda förslaget utmynnar

i en hemställan om en snar utredning av frågan om en effektiv kommunal

skatteutjämning i syfte att få frågan i hela dess vidd bringad under

riksdagens prövning genojm förslag från Kungl. Maj:t. Det må då till en

början framhållas, att denna fråga varit aktuell sedan åtskilliga år tillbaka.

Sålunda behandlades densamma ingående i kommunalskatteberedningens

år 1943 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den

kommunala beskattningen, del III (SOU 1943:43); den berördes även i

ortsavdragskommitténs betänkande av år 1950 angående ändrade kommunala

ortsavdrag m. in. (SOU 1950: 5). I sitt nyligen framlagda betänkande

angående nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956:41) har slutligen 1956

års kommunalskatterevision understrukit det nära sambandet mellan frågan

om en allmän kommunal skatteutjämning och en kammande avveckling

av de statsbidrag, som förutsättes skola tillfalla kommunerna som

kompensation för det av en höjning av de kommunala artsavdragen orsakade

skattebortfallet.

Den väckta frågan kan sägas innefatta två huvudspörsmål, nämligen

dels fiågan om ett återställande av den skatteutjämnande effekten av vissa

nu utgående speciella statsbidrag resp. kommunbidrag, dels frågan om ett

1 liihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 212

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

allmänt statsbidrag till kommunerna för motvägande av skatteunderlagsskillnaderna.

Remissorganen är i stort sett ense med motionärerna om behovet

av en utredning av frågan; skaltelindringsnänmden understryker

därjämte angelägenheten av att möjligheterna att ernå en rättvisare fördelning

av skatteobjekten olika kommuner emellan — ett spörslmål som

inte direkt berörs i motionerna — upptages till förnyad utredning.

Vad i ärendet förekommit ger enligt utskottets mening vid handen, att

tiden nu är inne för en utredning av frågan om den kommunala skattcutjämningen.

Denna fråga har, såsom i ärendet ådagalagts, åtskilliga aspekter

av delvis genomgripande natur, icke minst i statsfinansiellt hänseende,

och ett slutligt ställningstagande därtill förutsätter en allsidig utredning.

Utskottet ställer sig alltså positivt till det i motionerna framställda

utredningskravet. Utskottet vill emellertid erinra om 1956 års kommunalskatterevisions

nyligen framlagda förslag om nya kommunala ortsavdrag,

vilken fråga torde komma att upptagas till avgörande inoim en nära

framtid. Med hänsyn till denna frågas samband med frågan om en allmän

kommunal skatteutjämning synes det mest ändamålsenligt att den

av utskottet förordade utredningen av sistnämnda spörslmål igångsättes så

snart ortsavdragsreformen beslutats och förutsättningarna i detta hänseende

klarlagts. Utskottet finner sig böra föreslå, att riksdagen i anledning

av de föreliggande motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna

vad utskottet i förevarande fråga anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 310 och

II: 241, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet

anfört.

Stockholm den 27 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,

Näsgård, Gillström, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Pålsson,

Gustaf Andersson, Einar Persson, Ragnar Persson, Holmqvist, Axel Andersson

och Söderberg; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Andersson i Malmö, Åkerström, Rubbestad, Andersson i Mölndal,

Widén, Johansson i Mysinge, Thapper, Gustafsson i Skellefteå, fru Ericsson

i Luleå, herr Karlsson i Olofström och fröken Vinge.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

3

Bilaga A

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 13 februari 1956 har skattelindringsnämnden anbefallts

att avgiva utlåtande över motionen nr 310 i första kammaren — likalydande

med motionen nr 241 i andra kammaren — åsyftande utredningar

rörande åtgärder för uppnående av en effektiv kommunal skatteutjämning.

Med anledning härav får nämnden anföra följande.

I den av motionärerna uppställda målsättningen, nämligen att olika

kommuner skall med samma kommunala utdebitering kunna bereda sina

medborgare ungefär samma (eller ännu hellre: likvärdiga) förmåner, kan

skattelindringsnämnden från sina utgångspunkter helt instämma. De i motionen

berörda spörsmålen är självfallet inte nya, och liknande synpunkter

har framförts i olika sammanhang. Nämnden delar emellertid uppfattningen,

att det måste anses synnerligen angeläget att undersöka, på vilka vägar

en rättvisare fördelning av den kommunala skattebördan kan ernås.

Såsom motionärerna framhållit torde det kommunala skatteutjämningsproblemet

få angripas från olika utgångspunkter. Nämnden vill i anledning

av motionerna antyda de viktigare frågeställningarna och möjligheterna att

aktualisera dessa.

En grundläggande orsak till skillnaderna i det kommunala skattetrycket

är olikheterna i skatteunderlag. Ehuru detta utredningsspörsmål icke direkt

berörts i motionerna, anser sig nämnden böra understryka angelägenheten

av att möjligheterna att uppnå en rättvisare fördelning av skatteobjekten

olika kommuner emellan upptages till förnyad utredning. Nämnden är medveten

om att detta innefattar en besvärlig skatteteknisk utredningsuppgift,

men utan ett mera tillfredsställande utgångsläge i detta avseende lär en verklig

effektiv kommunal skatteutjämning medelst statsbidrag vara svåruppnåelig.

Det föreligger dock ingen anledning att i avvaktan på resultaten av en

dylik skatteutredning dröja med att angripa de spörsmål om olika statsbidrag

som medel för skatteutjämning, vilka för närvarande kan lösas och

skapa ett drägligare tillstånd för de hårt skattetyngda kommunerna. Motionärerna

berör tre dylika utredningsspörsmål, nämligen frågan om återställande

av den skatteutjämnande effekten av vissa nu utgående speciella

statsbidrag (eller kommunbidrag), frågan om ett allmänt statsbidrag till

kommunerna för motvägande av skatteunderlagsskillnaderna och frågan

om de speciella skattelindringsbidragen för särskilt skattetyngda kommuner.

Frågan om återställande av vissa speciella statsbidrags resp. kommunbidrags

skatteutjämnande effekt framstår som den mest aktuella utredningsuppgiften;

den synes också ligga så till, att den kan omedelbart påbörjas.

Ur kommunal synpunkt ter sig utredningskravet som något av ett

rättskrav, eftersom det tillika avser återställande av den kostnadsfördelning

inellan stat och kommun för vissa uppgifter, som från början avsågs, sedan

denna förskjutits genom den fortskridande penningvärdeförsämringen

efter kriget. Skattelindringsnämnden är i tillfälle att vitsorda riktigheten av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

påståendena härom på det viktigaste berörda området, nämligen i fråga om

folkpensioneringskostnaderna, där nämnden nyligen gjort en undersökning

för att belysa betydelsen av kostnadsstegringen på detta område speciellt

för skattelindringskommunerna. Siffermaterialet, som omfattar samtliga

kommuner i Norrbottens län och — som en jämförelse — i huvudsak kommunerna

i Gotlands och Malmöhus län, bilägges denna skrivelse.

De totala kostnaderna för inkomstprövade folkpensioner har stigit under

perioden 1948 —1954 från 191 till 421 milj. kr. Vid periodens början var

kommunernas andel 1/3, alltså hälften så stor som statens andel, 2/3, men

vid dess slut hade kommunernas andel stigit, så att den var lika stor som

statens. 1 totalsiffror mätt steg kostnaden för kommunernas del från 64 till

210 milj. kr. alltså till mer än tredubbla beloppet. För staten steg siffran

från 127 till 211 milj. ltr., eller med 2/3. Den tyngst vägande förändringen

är emellertid tillkomsten av de kommunala bostadstilläggen, om vilka

kommunerna nödgades besluta utan vetskap om den nivå, till vilken

folkpensionen skulle höjas. För kommunerna utgjorde bidragen till dessa

bostadstillägg 1954 ungefär lika stort belopp som bidragen till pensionerna

och indextilläggen, eller 105 milj. kr. Denna kostnadsökning kan

möjligen sägas ha av statsmakterna pålagts kommunerna med öppna ögon.

Sannolikt torde kostnaderna dock ha blivit mer tyngande än man då räknade

med, särskilt för kommuner med svagt skatteunderlag.

Den kostnadsförskjutning, som kommunerna kan anses ba särskilda anspråk

på att få tillrättad, avser andelen av kostnaderna för de behovsprövade

folkpensionerna exklusive bostadstilläggen. Då folkpensionsreformen

trädde i kraft, 1948, var kommunandelen för tilläggspensionerna 33,5 % och

statens andel 66,5 %. År 1954 hade nämnda andelar till följd av penningvärdeförsämringen

förskjutits till 44,8 och 55,2 %. Om den kommunala

andelen varit oförändrad skulle kommunbidragen stannat vid 79 milj. kr.,

eller ett 27 milj. kr. lägre belopp än det faktiskt utbetalta. Även om sistnämnda

siffra icke ter sig särskilt hög, bör erinras om att den är en nettoökningssiffra

för samtliga kommuner och att därunder döljer sig en omfördelning

kommunerna inbördes, så att de bäst ställda kommunerna fått

den minsta ökningen. Detta följer rent matematiskt av bidragsregeln, enligt

vilken kommunandelen utgör 1,5 % för varje skattekrona per invånare,

dock högst 60 % av kostnaden för tilläggspensionerna (före 1954 högst

50 %). Allteftersom skatteunderlaget, mätt i kronor, stigit genom inflationen,

har alltså det procentuella bidrag, som kommunerna haft att betala,

stigit, medan statens andel i motsvarande mån sjunkit; undantag har utgjort

de välställda kommuner, som redan träffats av maximiregeln och vilkas

bidragsprocent alltså varit oförändrad.

Trycket av folkpensioneringskostnaderna har jämväl lett till en skärpning

i olikheterna i skattetryck. Nämndens undersökning har givit vid

handen, att i Norrbotten kommunernas totala bidrag till folkpensioneringskostnaderna

för år 1955 i regel uppgått till 4 å 5 gånger — i ett fall t. o. m.

6 gånger — det belopp, som utgick år 1948. Även om kommunernas skatteunderlag

sedan sistnämnda år ökat i hastig takt, har likväl en betydande

relativ ökning av kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna inträffat.

För fyra kommuner i länet är bidragsbeloppen så stora, att de nu

motsvarar en utdebitering på mer än 2 kronor per skattekrona. För ett flertal

kommuner uppgår enbart ökningen till mer än 1 krona. Som motsats

härtill må nämnas kommunbidragen i kommuner med bättre skatteunderlag.

I Malmöhus län är ökningen från 1948 till 1955 också betydande, men det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

5

totala kommunbidraget stannar likväl i regel mellan 50 och 70 öre för skattekrona

och det är sällsynt att kostnaden uppgår till 1 krona för skattekrona,

Av siffrorna för de enskilda kommunerna belyses, att den starkaste ökningsfaktorn

regelmässigt har varit tillkomsten av bostadstilläggen. Städerna

med sina bättre skatteunderlag utvisar i regel de minsta kostnads - ökningarna. Det förekommer stundom, att städernas bidrag per skattekrona

varit lägre 1955 än 1948, trots tillkomsten av de kommunala bostadstillläggen!
Såsom

framgår av siffermaterialet har nämnden för de olika kommuner - na även beräknat hur mycket lägre kommunbidragen skulle ha varit, om

1948 års avvägning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bibe

hållits. Utgångspunkten har därvid varit, att medelskatteunderlaget per in - vånare för rikets samtliga kommuner under respektive år skulle ge samma

bidragsprocent som medclskatteunderlaget år 1948.1 Sistnämnda medelskatteunderlag

per invånare var 22,70 och bidragsprocenten var då 1,5 %

av antalet skattekronor per invånare. År 1955 hade medelskatteunderlaget

nominellt stigit till 38,40 skattekronor per invånare, och då borde med

nämnda utgångspunkt bidragsprocenten i motsvarande mån ha reducerats,

eller till 0,887 % i stället för 1,5 %.

Utan att gå in på enskildheter konstaterar nämnden, att de undersökta

kommunerna i allmänhet gått miste om avsevärda belopp genom den av in - komstutvecklingen framkallade förskjutningen i kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun. Även mätt i ören per skattekrona är den för de sva - gast ställda kommunerna icke obetydlig. De belopp, som kommunerna år

1955 betalat i bidrag utöver vad som skulle ha inbetalts vid en oförändrad

avvägning, motsvarar för de kommuner, som erhållit skattelindrings

bidrag i Norrbotten, i genomsnitt 25 öre per skattekrona. Om skattelindringsbidrag

icke utgått, skulle ökningen ha blivit icke mindre än 36 öro

per skattekrona. För övriga kommuner i länet motsvarar den ökade netto - kostnaden i genomsnitt 13 öre per skattekrona. 1 denna grupp av kommu

ner ingår några, som har mycket gott skatteunderlag och därmed också

betalar maximal bidragsprocent. Nettokostnadsökningen för dessa sistnämnda

kommuner stannar vid 6 öre per skattekrona. För kommunerna i Malmö - hus län rör sig motsvarande kostnadsökningar merendels mellan 5 och 10

öre per skattekrona.

Enligt nämndens mening är den oavsiktliga extra börda, som kommit

att åvila kommunerna i fråga om folkpensioneringskostnaderna, så mycket

mera ogynnsam som den i jämförelsevis högre grad drabbar de svagaste korn

munerna och sålunda kontinuerligt skärpt skillnaderna i kommunalt skattetryck.

Utvecklingen kan antagas vara i princip likartad beträffande statsbidrag,

där normen för beräkning av statsbidragets storlek mer eller mindre varit

antalet skattekronor per invånare (vilket i och för sig är en ur skatteutjämningssynpunkt

värdefull norm, blott den vore rörlig med penningvärdet).

Även om de ekonomiska verkningarna för kommunerna är mindre än i

fråga om bidragen till folkpensioneringskostnaderna, är en översyn motiverad.

1 En liknande omräkning har gjorts med utgångspunkt från ett medelskatteunderlag av 18

skattekronor per inv., vilken siffra låg till grund för riksdagsbeslutet om fastställande av bidragsprocenten

till 1,5. Då riksdagen uttalade alt, om medelskatteunderlaget översteg nämnda

siffra, en omprövning av bidragsprocenten borde ifrågakomma, kan det vara hög tid för eu

sådan omprövning, sedan numera medelskatteunderlaget överstigit nämnda siffra med det

dubbla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

De direktiv, efter vilka allmänna statsbidragsutredningen nu har att utföra

sitt uppdrag, syftar främst till att åstadkomma en ur administrativ

och kameral synpunkt förenklad bidragsgivning och skatteutj ämningssynpunkterna

kan därvid icke i nämnvärd mån beaktas. Med hänsyn härtill

kan nämnden icke finna annat än att behov föreligger av en särskild utredning,

som i första hand ägnar sig åt uppgiften att återställa den avsedda

skatteutj ämnande effekten av vissa speciella statsbidrag och av kommunbidragen

till folkpensioneringskostnaderna.

Motionärerna har vidare framfört tanken på generellt utformade statsbidrag

med skatteutjämnande syfte, sålunda statsbidrag utan anknytning

till särskilda kommunala ändamål, som utginge i omvänd proportion till det

kommunala skatteunderlaget per invånare. Ur de synpunkter nämnden har

att tillvarataga, finns inga principiella invändningar mot ett bidrag av sådan

karaktär, men det är självfallet att, om ett dylikt bidrag skall bli av allmän

kommunal betydelse, det måste komma att innebära en stor belastning på

statsbudgeten. Möjligheterna att införa ett statsbidrag av denna karaktär

är m. a. o. även en statsfinansiell fråga. Det torde icke vara möjligt att för

närvarande, då man bl. a. icke vet huru stor belastning kostnaderna för den

nu aktuella ortsavdragsreformen medför för statskassan, överblicka i vad mån

statsmedel kan i framtiden disponeras för detta ändamål. Måhända kommer

ortsavdragsreformen att taga i anspråk den väsentliga delen av det utrymme

i budgeten, som kan avstås till kommunal skattesänkning. Enligt

nämndens mening är det då ur skatteutj ämningssynpunkt en mera aktuell

och viktig uppgift att bevaka, att den kompensation, som skall utgå till kommunerna

för skatteunderlagsbortfallet till följd av höjda ortsavdrag, blir fördelad

med skatteutj ämnande effekt. Om de belopp, som nu går till provisorisk

skatteersättning, tillika tages i anspråk, föreligger här ett tillfälle att

få till stånd ett sådant generellt statsbidrag å betydande belopp, som motionärerna

åsyftar. Därest det är riksdagens mening att skatteutj ämningssynpunkten

bör effektivt tillgodoses i samband med ortsavdragsreformen, vore

det av värde, om denna uppfattning gåves till känna, så att detta krav kunde

beaktas vid nu pågående utredning i ämnet.

Det kan befaras att, om nyssberörda tillfälle försittes, en utredning därefter

kommer att bli skäligen meningslös med hänsyn till det ringa statsfinansiella

utrymmet för ett dylikt bidrag. Nämnden anser sig fördenskull icke böra

för närvarande tillstyrka, att en särskild utredning i ämnet igångsättes.

Motionärerna pekar slutligen på att de skattelindringsbidrag, som utgår

åt synnerligen skattetyngda kommuner, praktiskt taget kommer endast kommuner

i Norrbottens län till del, och att anslagsbeloppet väsenligt nedgått.

Nämnden vill påpeka, att denna nedgång i medelstilldelningen väsentligen

är betingad av de förbättringar i skatteunderlaget, som inträffar för bidragskommunerna,

och i och för sig icke är någon anledning till översyn av gällande

bestämmelser. Om man i nuvarande läge vill öka effekten av skattelindringen,

vilket onekligen är en angelägen skattesänkningsåtgärd, kan detta

ske relativt enkelt genom justering av vissa faktorer i gällande system. En

översyn av bestämmelserna torde under alla förhållanden bli erforderlig i

samband med ortsavdragsreformen. Först när läget beträffande denna reform

klarnat, kan emellertid utredning i ämnet lämpligen komma till stånd.

Nämnden, vars ledamöter i stor utsträckning deltagit i utarbetande av nu

gällande bestämmelser, är beredd att medverka härvid, därest den erhåller

sådant uppdrag.

På grund av vad sålunda anförts anser sig skattelindringsnämnden, som

helt instämmer i motionens syfte, böra förorda igångsättandet av dels en

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

7

skatteteknisk utredning med uppgift att undersöka möjligheterna av en rättvisare

fördelning av skatteobjekten, dels ock en utredning i syfte att återställa

den skatteutj ämnande effekten av vissa speciella statsbidrag och kommunbidragen

till folkpensioneringskostnaderna.

Stockholm den 23 mars 1956

För skattelindringsnämnden

HENRIK KLACKENBERG

Birgit Warholm

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

Bilaga B

Till riksdagens statsutskott

På grund av remiss av Kungl. Maj :t har allmänna statsbidragsulredningen

att till riksdagens statsutskott avgiva yttrande över inom riksdagen väckta

likalydande motioner I: 310 och II: 241 om en effektiv kommunal skatteutjämning.

Utredningen får i anledning härav anföra följande.

Allmänna statsbidragsutredningen har hittills avlämnat två betänkanden,

nämligen dels, på grund av de för utredningen ursprungligen utfärdade direktiven

den 4 mars 1949, ett »Principbetänkande angående driftbidrag till

primärkommunerna» (SOU 1952: 44) dels, efter den 20 november 1953

givna nva direktiv, ett betänkande om »Förenklad statsbidragsgivning»

(SOU 1956:8).

Allmänna statsbidragsutredningen har enligt sina direktiv att verkställa

en översyn ur rationaliseringssynpunkt av gällande system för statsbidrag,

i första hand statsbidragen till primärkommunerna. Vid sitt arbete har utredningen

inriktat sig på att nå en förenkling av bidragssystemet främst

genom en begränsning av antalet bidrag. I sitt principbetänkande upptog utredningen

denna fråga med utgångspunkt från statsbidragsgivningens syften.

Utiedningen konstaterade härvid tre huvudsyften, nämligen dels det skattetekniska

syftet att begränsa det kommunala utdebiteringsbehovet i anledning

av uppgifter, som staten ålade kommunerna, dels skatteutjämningssyftet,

vilket hänförde sig till skillnaderna i det kommunala skattetrycket, dels ock

syftet att stimulera kommunerna till bedrivande av viss verksamhet, som

eljest i allmänhet icke skulle komma till stånd. Utredningen fann att, bortsett

från vissa speciella driftbidrag, vilka kunde betecknas såsom stimulansbidrag

i egentlig mening, det allmänna syftet med statsbidragsgivningen till

kommunerna bäst tillgodosåges genom ett allmänt och sålunda ej till särskilda

verksamhetsgrenar knutet statsbidrag. Det totala beloppet av ett sådant

bidrag skulle enligt förslaget fördelas mellan kommunerna med hänsyn

till antalet skattekronor per invånare och storleken av utgifterna per invånare.

Sedan detta betänkande remissbehandlats uppdrogs åt utredningen att

verkställa en överarbetning av det framlagda förslaget. I de utfärdade direktiven

för uppdraget uttalades, att det primära syftet vid överarbetningen

borde vara att åstadkomma ett sådant system för bidragsgivningen, som tillgodosåge

kraven på en förenkling av det därmed förbundna administrativa

och kamerala arbetet. Skatteutjämningssynpunkterna syntes i detta sammanhang

få tillmätas sekundär vikt och endast beaktas inom ramen för vad som

vore möjligt i ett förenklat bidragssystem. Vid överarbetningen borde tillses,

att fördelningsgrunden för ett allmänt bidrag avvägdes så, att de förändringar

av skattesatserna i kommunerna, som kunde följa av övergången till

ett nytt system, hölles inom snäva gränser.

I det nu senast avgivna betänkandet, vari redovisas resultatet av den åt

utredningen anbefallda överarbetningen av principbetänkandet, har förenklingsproblemet,

i enlighet med de nya direktiven, upptagits med utgångspunkt

från att skatteutjämningssynpunkterna skulle tillmätas endast sekundär

betydelse. I betänkandet framlagda förslag, avseende sammanförande

och avlösande av vissa bidrag, ha i enlighet med direktiven utformats så, att

statsunderstödet till envar kommun enligt det nya systemet skall i stort

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

9

sett motsvara summan av förut utgående speciella driftbidrag. Någon skatteutjämnande

effekt är således ej förbunden med detta förslag.

I fråga om ett mindre antal driftbidrag till primärkommunerna ha förslag

icke framlagts i det sist avgivna betänkandet. Detta omfattar ej heller statsbidragen

till primärkommunernas anläggningsverksamhet. Det arbete utredningen

hittills ägnat de återstående driftbidragen har väsentligen varit inriktat

på förenklingar inom det nuvarande statsbidragets ram; sammanförande

av bidrag torde vara möjligt endast i mycket begränsad omfattning

och skatteutjämningssynpunkten kan såsom förut anförts tillmätas endast

sekundär betydelse. Beträffande anläggningsbidragen innebära gällande reg
.

> a*t skatteunderlag och (eller) skattetryck i viss utsträckning beaktas

vid fastställande av bidragsbelopp.

-En mera betydande skatteutjämningseffekt kan ernås endast om differentiering

av det statliga stödet till kommunerna anknytes till ett allmänt statsbidrag.

Vidare torde — i varje fall om statsbidraget till avlönande av folkskolans

lärare icke tages i anspråk vid uppbyggandet av ett allmänt statsväg

— <?et vara erforderligt för att nå någon större skatteutjämningseffekt

att tillföra det allmänna statsbidraget betydande medel utöver dem,

som framkomma genom summering av de nuvarande skilda statsbidragen!

De åt allmänna statsbidragsutredningen givna direktiven ha emellertid icke

berättigat utredningen att bygga sitt arbete på förutsättningen av någon

sådan ökad medelstilldelning. 8

Vad motionärerna anfört till motivering för sin hemställan om utredning

i skatteutjämningsfrågan anknyter till synpunkter, som allmänna statsbidragsutredningen

i sitt principbetänkande framförde till stöd för förslaget

om mförande av ett allmänt primärkommunalt driftbidrag med viss skatteutjämnande

effekt. Utredningen har med hänsyn härtill icke något att erinra

mot att skatteutjämningsfrågan i dess helhet upptages till prövning. Vid en

sådan utredning bör emellertid övervägas, huruvida icke även andra faktorer

än skattekraften böra få inverka på beräkningen av statsbidraget till de

enskilda kommunerna.

Därest en utredning med det i motionen avsedda syftet kommer till stånd,

bor detta icke föranleda, att prövningen av de i allmänna statsbidragsutredningens

senaste betänkande framlagda förslagen uppskjutes i avbidan på resultatet

av den nya utredningen. De nämnda förslagen innebära en betydande

förenkling av det administrativa och kamerala arbetet för såväl de

berörda statliga myndigheterna som de kommunala organen. Det är i och

för sig önskvärt, att en sadan förenkling genomföres så skyndsamt som möjligt.

En omläggning av det rådande statsbidragssystemet enligt utredningens

förslag kan vidare icke anses på något sätt binda eller förändra betingelserna

för en utredning i skatteutjämningsfrågan. Den förordade rationaliseringen

är snarast ägnad att underlätta arbetet på den nämnda frågans lösning. Framhållas

må för övrigt, att det förmodligen kommer att taga en ganska avsevärd

tid, innan resultatet av en skatteutjämningsutredning kan föreligga och bli

prövat samt därefter genomfört.

I behandlingen av detta yttrande ha deltagit ledamöterna Martin Wahlbäck,

David Andersson, Sixten Humble, E. Johnsson och Sixten Larsson.

Stockholm den 24 mars 1956

För allmänna statsbidragsutredningen

MARTIN WAHLBÄCK

S. E. Holmquist

- Jlihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 212

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

Bilaga C

Till riksdagens statsutskott

Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att avgiva utlåtande

över två likalydande motioner — nr 310 i första kammaren och nr

241 i andra kammaren — om en effektiv kommunal skatteutjämning, får

förbundets styrelse anföra följande.

De rådande stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen är enligt

styrelsens uppfattning den allvarligaste bristen i vårt nuvarande skattesystem.

I syfte att åstadkomma en »rättvis» avvägning av skattebördan mellan

medborgarna har vår skattelagstiftning gjorts synnerligen detaljrik och

invecklad. Därvid har dock icke tillräcklig uppmärksamhet ägnats den

kommunala beskattningen. Att skillnaderna i kommunalt skattetryck är

avsevärda kan belysas med några siffror. Den kommunala utdebiteringen

för år 1956, inklusive landstingsskatt, varierar från kr. 8:50 per skattekrona

upp till kr. 18: 60 per skattekrona, alltså en skillnad på över 10 kronor

per skattekrona. Det är inte endast någon enstaka kommun, som har

ett högt skattetryck. För år 1956 har inte mindre än 82 kommuner en sammanlagd

kommunal utdebitering överstigande 15 kronor per skattekrona.

Utdebiteringar på mellan 14 och 15 kronor per skattekrona har ytterligare

ett 90-tal kommuner. Skillnaden i utdebitering mellan olika kommuner står

inte i någon direkt proportion till den högre eller lägre kommunala standarden.

Det är tvärtom så att kommuner med en mycket hög standard ofta

har en låg eller icke särskilt hög utdebitering. För skattebetalarna måste

det framstå som ett av de mest angelägna rättvisekraven, att kommunalskatterna

så långt möjligt utjämnas. Styrelsen delar helt motionärernas

uppfattning, att medborgarna i princip bör ha möjlighet att få ungefär samma

förmåner för samma kommunala utdebitering oavsett kommuntillhörighet.

Styrelsen, som tidigare i olika sammanhang påtalat de nu rådande bristerna

i detta avseende och yrkat på förbättringar, vill understryka, att det

är en verkligt angelägen utredningsuppgift, som motionärerna här pekat på.

Den väsentligaste anledningen till det ojämna kommunala skattetrycket

är olikheterna i kommunernas skattekraft. Såsom exempel kan nämnas att

inte mindre än 85 kommuner hade mindre än 20 skattekronor per invånare

enligt 1955 års taxering medan samtidigt 114 kommuner hade mera

än 40 skattekronor per invånare. En mera rättvis fördelning av skatleobjekten

mellan olika kommuner borde vara möjlig. Ortsavdragskommittén

berörde för övrigt denna fråga i sitt betänkande. Kommittén underströk

starkt att dess ställningstagande i fråga om de kommunala ortsavdragen

vilade på den förutsättningen, att den av 1948 års riksdag begärda förnyade

utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens utformning snarast

möjligt skulle komma till stånd. Ortsavdragskommittén framhöll även, att

det av kommittén föreslagna bidragssystemet skulle utgöra ett provisorium

i avvaktan på en slutgiltig lösning av hela den kommunala skatteutjämningsfrågan.

I samband med att bidragssystemet avvecklades och ersattes

med ett efter rationella grunder uppbyggt skatteutjämningsförfarande, måste

enligt kommitténs mening frågan om den kommunala beskattningen

tagas upp till förnyat övervägande. I sitt remissyttrande över ortsavdrags
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

11

kommitténs betänkande uttalade styrelsen farhågor för att en delreform av

föreslagen innebörd skulle kunna komma att fördröja en nödvändig reform

av hela den kommunala beskattningen. Vid frågans riksdagsbehandling

framhöll bevillningsutskottet, att utskottet genom sitt ställningstagande i

ortsavdragsfrågan icke underskattat nödvändigheten av att en allmän revision

av den kommunala beskattningen snarast möjligt bleve genomförd.

Den omständigheten att de i anledning av ortsavdragsreformen erforderliga

statsbidragen icke kunnat inpassas i den allmänna skatteutjämningen utgjorde

enligt utskottets mening ett ytterligare skäl för att arbetet med översynen

av kommunalskattelagstiftningen och lösningen av skatteutjämningsproblemet

fullföljdes så skyndsamt förhållandena det medgåve. Sedan

ortsavdragskommitténs såsom provisorium betecknade förslag genomfördes

har nu förflutit avsevärd tid. Den av kommittén och utskottet förutsatta

utredningen har dock ännu icke påbörjats. Även om spörsmålet om en

rättvisare fördelning av skatteobjekten mellan kommunerna är omfattande

och svårlöst, anser styrelsen en omfördelning så angelägen, att frågan

snarast möjligt bör komma under utredning.

Motionärernas påpekande att de s. k. skatteunderlagsgraderade speciella

statsbidragen alltmer förlorat sin skatteutjämnande effekt kan styrelsen

vitsorda. På grund av reglernas konstruktion har den allmänna inkomstutvecklingen

och den därmed följande ökningen av skatteunderlagen lett

till en avsevärd förskjutning av kostnadsfördelningen mellan staten och

kommunerna i stället för till den avsedda fördelningen av statsbidragen

mellan kommunerna i proportion till respektive kommuns skattekraft.

Detta gäller även beträffande kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna.

Även här har en betydande förskjutning av kostnadsfördelningen

ägt rum till kommunernas nackdel. Inte minst kännbart har

detta blivit genom införandet av de kommunala bostadstilläggen. Folkpensioneringskostnaderna

belastar nu kommunerna med belopp, som i vissa

fall uppgår till mera än 2 kronor per skattekrona. Utvecklingen har

varit särskilt ogynnsam för de i ekonomiskt avseende svagaste kommunerna.

När riksdagen på sin tid fastställde kommunernas bidragsprocent

beträffande folkpensioneringskostnaderna till 1,5 för varje skattekrona per

invånare, utgick riksdagen från ett medelskatteunderlag av 18 kr. per

invånare för rikets kommuner. Riksdagen uttalade, att om medelskatteunderlaget

i riket avsevärt skulle komma att överstiga 18 skattekronor per

invånare, måste en sänkning ske av talet 1,5, om den avsedda kostnadsfördelningen

mellan staten och kommunerna skulle bibehållas. Trots att medelskatteunderlaget

per invånare nu mer än fördubblats har ingen sänkning

av talet 1,5 genomförts. De kommuner, som inte har så gott skatteunderlag

att de berörs av maximeringsreglerna, får nu betala mer än dubbelt

så stor andel av folkpensioneringskostnaderna än vad riksdagen ursprungligen

avsåg. Ett återställande av kostnadsfördelningen mellan staten

och kommunerna är enligt styrelsens mening ett rimligt krav, och åtskilligt

skulle härigenom kunna vinnas i skatteutjämning. Styrelsen anser det

därför angeläget att de skatteunderlagsgraderade statsbidragen och kommunbidragen

till folkpensioneringskostnaderna snarast omprövas.

En omfördelning av skatteobjekten och ett återställande av statsbidragen

och kommunbidragen till sitt ursprungliga realvärde skulle i och för sig

medföra en avsevärd utjämning av den kommunala skattebördan. Någon

fullt tillfredsställande skatteutjämning torde emellertid inte kunna nås

enbart med dessa medel. Ytterligare åtgärder blir säkerligen erforderliga.

Den önskvärda utjämningen av det kommunala skattetrycket torde knap
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956

past kunna åstadkommas utan hjälp av ett betydligt utökat allmänt statsbidrag

med skatteutjämnande effekt. De nuvarande skattelindringsbidragen

avser endast att lindra skattebördan för de allra sämst ställda kommunerna

och är av relativt blygsam omfattning. I likhet med motionärerna anser

styrelsen således att frågan om införande av ett större allmänt skatteutjämningsbidrag

snarast bör utredas.

Stockholm den 20 mars 1966

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

RUD. ANDERBERG

Sven Järdler

561731 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:397 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om en effektiv kommunal skatteutjämning. a1 i texten