Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbyggnad av juristutbildningen m. m.

1956-12-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:216, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbyggnad av juristutbildningen m. m.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956

7

Nr 216

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbyggnad av

juristutbildningen m. m.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren av herr Lundberg väckt motion (II: 38) har

hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla att i

kommande förslag om en utbyggnad av juristutbildningen rättsreglernas

samspel med övriga sociala och ekonomiska faktorer i samhällslivet beaktas

i undervisningen och rättsvetenskapen och att förslag om inrättandet av

en professur i detta ämne, förslagsvis benämnt »funktionell rättsvetenskap»,

förelägges riksdagen, samt att i samband därmed en utredning av frågorna

om allemansrätterna, återkrävande till staten av de enskilda ockuperade

markområdena in. m. skyndsamt verkställes och att Kungl. Maj :t i övrigt

bevakar och aktualiserar allemans och samhällets intressen samt förelägger

riksdagen de förslag, vartill utredningen och åtgärder i övrigt kunna föranleda.

I den mån i det följande icke redovisas för den till stöd för detta yrkande

framställda motiveringen får utskottet hänvisa till motionen. I motionen

har anförts bland annat följande.

För arbetare, tjänstemän, mindre jordbrukare etc. har de senaste årtiondenas

ekonomiska, sociala och kulturella samhällsutveckling inneburit ökat

människovärde och ökad frihet. Demokratien och ändrad syn på människan

har dominerat den politiska aktiviteten och gjort vårt land känt som föredömligt

i fråga om folkligt reformarbete.

Tyvärr bär dessa arbetsuppgifters mångfald medfört, att den juridiska

utbildningen och rättstillämpningen försummats och kommit in på reaktionära

banor, som gått emot samhällsutvecklingen i övrigt. Om rättsreglerna

icke tar hänsyn till eller sättes i samband med både den historiska utvecklingen

och dagens sociala, ekonomiska och kulturella utveckling, blir

juridiken endast ett register, föga lämpligt för praktisk rättstillämpning i

ett demokratiskt samhälle. Detta gäller då främst på sakrättens område.

I proposition såväl som i betänkande och remisser förebådas en upprustning

och förslag i fråga om juristutbildningen. I detta sammanhang är det

av vikt, att icke endast en personell utbyggnad sker, utan jämväl att det

vidtas en förändring av juristutbildningens inriktning. Det behöver fastslås,

att den juridiska »forskningen» är inget självändamål och att den framför

allt icke kan tillåtas att fortsätta med sin självtillräckliga isolering från

samhällsproblemen. Studenterna vid våra universitet skall så småningom

i ämbetsverk och i domstolar praktiskt tillämpa lära och lagar. De måste

därför i sin utbildning lära sig att läsa lagarna i belysning av lagstiftarnas

syften och målsättningar, alt se lagreglerna som sociala redskap hland

många andra sådana, att studera hur en rättstillämpning verkar på olika

områden, att ta hänsyn till lagens väg till folket o. s. v.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956

Om denna inriktning accepteras, är det anmärkningsvärt, att samtidigt

som samhällsutvecklingen på olika områden gått mot samverkan och gemenskap,

har rättstillämpningen gått i motsatt riktning. Den enskilda äganderätten

har under de senaste ca 75 åren skärpts, och enskilda har genom

en förändrad rättstillämpning tillerkänts sakvärden, som förr ansågs vara

självklart gemensamma.

I bondesamhället uppfattades icke enskild äganderätt som den »obegränsade

rättigheten att förfoga över en sak», utan man insåg till fullo nödvändigheten

av att den varit, är och måste vara i sig själv inskränkt och relativ.

Vissa naturvärden var gemensamma och kunde självklart inte ingå i

ägandet av jord- eller skogsfastigheter, de var allemansrättigheter.

De gamla avvittringsförfattningarna från början av 1800-talet uppvisar

även en samhällets generositet vid tilldelning av ut jord.

Jakt, fiske, rätt att beträda annan mans mark och vattenområde, att plocka

skogsbär och blommor etc. var lovlig ockupation för alla medborgare. Allt

vatten, grusåsar, mossmark etc. betraktades som impediment, och äganderätten

till dessa värden kvarstod som kronans eller samhällets gemensamma

egendom, vilken under givna former gemensamt kunde nyttjas av alla medborgare.

Om enskilda ockuperat något av dessa värden och för eget bruk

och egen vinning nyttjat dem samt hade haft makt och möjlighet att utesluta

andra från nyttjandet, torde detta aldrig kunnat betraktas som lovlig

ockupation och densamma kunnat övergå till enskild äganderätt.

Genom skogsindustriernas utveckling kom skogspatroner och bolagsvälde

in i skogsbygderna. I dessa spår följde bolagsjuristerna, för vilka det var en

ekonomisk intressefråga att tillämpa den romerska rättens skärpta äganderättsregler

på de förr bonde- och allmogeägda markområdena, där den germansk-skandinaviska

rättstillämpningen om gemenskap gällde. Hävdeprincipen

ändrades på 1880-talet och anpassades till bolags- och skogspatronintressena;

men utöver detta tillkom att de nya ägarna ockuperade även de

gamla impedimenten som tillhörde kronan samt gjorde urgamla allemansrättigheter

till jakt och fiske till enskild egendom. När bolag och andra i

den enskilda rätten till markområdena inneslöt de gamla allemansrättigheterna

till vattenområden och andra naturvärden, måste det icke endast

anses som samhällets rätt utan jämväl en skyldighet att häva ockupationen

och till samhället återföra de av enskilda ockuperade värdena.

Det är även anmärkningsvärt, att staten icke hävdat sin äganderätt till

grusåsarna, de gamla statliga impedimenten. Det kan inte vara rimligt, att

landskapsbilder förstöras och de naturliga vattenreningsverken skövlas, eller

att tätorts- och vägintressena skall vara överlämnade i händerna på enskilda

grusintressenter. Att jordvärdestegringen och dess oerhörda spekulationsvinster

icke har stävjats är en skamfläck i ett modernt välfärdssamhälle.

Men även om man bortser från detta, måste det vara ett samhällsintresse

att effektivt skydda den svenska landskapsbilden med dess rika

och mångskiftande värden från förstöring på grund av enskild egoism och

vinningslystnad.

Inte heller har det visats någon rättslig indignation från fakulteterna,

när skogens fauna och flora genom s. k. modern skogsvård medelst besprutningar

etc., vilkas verkningsgrad icke kan överblickas, hotas med förstöring.

Skogens djur har ursprunglig rätt till betesmarker, och även detta måste

väl betraktas som en servitutsrätt, som aldrig kan falla under enskild rätt

och godtycke. Trots detta tillåts ett bolag som utarrenderar sin jaktmark

och som givetvis fått licensjakt på ett stort antal älgar att, om inte arrendatorerna

efter ett par veckor skjutit det antal älgar som jaktvårdskonsu
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956 9

lenten lämnat slaktlicens på, själva deltaga i älgslakten utan hänsyn till

jaktvård etc.

Även på andra områden har rättstillämpningen följt reaktionära banor,

och man har ett intryck av att de juridiska fakulteternas anpassning bättre

skulle kunna förklaras som en reaktion mot ett politiskt skeende än som

uttryck för vilja till forskning och vetenskaplig lidelse.

Orsaken till denna utveckling ligger måhända i att våra jurister alltför

litet beaktat rättsreglernas samspel med övriga sociala och ekonomiska faktorer

i samhällslivet. I Amerika lär man ha sökt lösa denna fråga genom

införandet av ett ämne i rättsvetenskapen som kallas »funktionell rättsvetenskap»,

där »rättsreglerna äro modeller för faktiska institutioner, för

mänskligt handlande».

Kravet på att rättstillämpningen beaktar samhällsutvecklingen på de ekonomiska,

sociala och kulturella områdena måste öka i ett demokratiskt

samhälle.

Tyvärr har rättstillämpningen praktiskt inneburit, att samtidigt som de

bredare folklagren fått bättre ekonomisk standard och sociallagstiftningen

skapat ökat skydd för människorna, har de gamla allemansrättigheterna

inskränkts, och* arbetare och egndomslösa har genom den skärpta enskilda

äganderätten på sakrättens område skjutits åsido. De gamla allemansrätlerna

är oskriven rättspraxis av högre valör än skriven lag, och för ett

demokratiskt kultursamhälle borde dessa värden varit oantastliga i sitt

ursprung. I stället för att juridiken borde skydda de ursprungliga och för

ett modernt samhälle nödvändiga allemansrätterna, har den genom att bygga

ut ett system av dogmer och normer samt en detalj lagstiftning sökt att slå

sönder dem.

Om vattenområdena och de andra allemansrättigheterna samt statens

äganderätt till de s. k. impedimenten återtogs, skulle en disposition av dessa

rättigheter på statens, bolags- och storgodsmark vara en lösning, som bör

kunna betraktas som acceptabel, inte minst när det gäller Norrland.

Inom bl. a. Uppland finns därjämte stora markområden som tillhör staten,

men vilka en gång med brukningsrätt uppläts till järnbruken för kolfångst

så länge järntillverkning var i gång. En hel del av dessa bruk är nu

nedlagda, och staten har obestridlig rätt att återkräva sin egendom. Att

denna fråga snarast bör aktualiseras synes naturligt, då f. n. inte ens arrende

till staten betalas av brukarna. Ett statligt återtagande av dessa egendomar

skulle innebära, att stora och för friluftsliv värdefulla markområden

kan disponeras.

Av det anförda framgår, att samhället såväl som rättstillämpningen slentrianmässigt

har frånhänt eller icke tagit i bruk ett flertal för ett demokratiskt

samhälle värdefulla tillgångar och att samhälls- och rättstillämpningen

i många fall går vägar, som helt skiljs åt både i målsättning och i innehåll.

Att denna utveckling måste stävjas och rättsfrågor och rättstillämpning

bringas att komma in i blickpunkten för granskning, diskussion och reformering

är en demokratisk förstahandsfråga. Svårigheterna ligger väl i att

finna de rätta arbetsmetoderna, när det gäller att åstadkomma en ändring

av den juridiska skråandan inom dess fakulteter. Det är där, det måste ske

en nydaning om en rättelse skall kunna komma till stånd och därest man

anser, att undervisning och praktisk tillämpning har ett samband.

I äldre tid företogs vid olika tidpunkter reduktioner, som utan kostnad

återkallade gods och olika värden till staten. Dessa reduktioner var en följd

av att enskilda lagt sig till med statens och samfällda markområden och

andra nyttigheter. Vad som skett under 1800- och 1900-talen i fråga om alt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956

enskilda på olika sätt ockuperat olika sakvärden från stat och alleman motiverar

även i dag, att regeringen och riksdagen tager ett initiativ för att på

ett liknande sätt återtaga från enskilda ockuperade värden för att återställa

dem till det gemensamma. Huruvida ett sådant återställande behöver föregås

av en utredning eller det kan överlåtas till Kungl. Maj :t att finna ett

lämpligt förfaringssätt är svårt att angiva. I varje fall bör det understrykas,

att detta uppdrag inte får överlämnas till den juridiska s. k. expertisen att

lösa, utan här bör allmänheten och de stora folkrörelserna ges möjlighet

att bevaka sina allmänna intressen. En utredning skulle kunna ge en katalogisering

av de olika arbetsuppgifterna samt finna en lämplig form för ett

rättsligt organ, som kan bevaka och skydda de olika samhälls- och allemansrättigheterna.

I samband med den förstärkning av juristutbildningen, som i proposition

förebådas till nästa års riksdag, bör själva undervisningen i nämnda frågor

stärkas samt en systematisk forskning utföras. Det bör därför hemställas

att Kungl. Maj:t tillmötesgår detta krav genom förslag om inrättandet av

en eller flera professurer i ett ämne som förslagsvis skulle kunna benämnas

funktionell rättsvetenskap, där de här anförda synpunkterna på en ny

inriktning av rättsvetenskapen beaktas. Att själva utbildningsplanen och

undervisningen i samband med en utbyggnad av juristutbildningen bör

ägnas speciell uppmärksamhet torde väl knappast behöva understrykas.

Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen

av kanslern för rikets universitet, de juridiska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala och Lund samt stats- och rättsvetenskapliga avdelningen

vid Stockholms högskola.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har anfört följande.

Den verkliga innebörden av motionen II: 38 är svår att bedöma i följd

av motiveringens ringa reda och klarhet och de föga underbyggda meningsyttringar

ang. disparata förhållanden, varav motionen överflödar. Så mycket

synes emellertid framgå av motiveringen, att motionären är missnöjd

både med rättstillämpningen och med den juridiska utbildningen. Vad angår

missnöjet med de juridiska fakulteterna, synes detta ha sin grund däri att

dessa icke taga initiativ till ändringar av den gällande rätten i det ena eller

andra hänseendet samt heller icke visat »någon rättslig indignation» över

vissa av motionären såsom skadliga betraktade förhållanden. Enligt fakultetens

mening tillkommer det icke fakulteten att opåkallat uttala sig i allehanda

uppkommande lagstiftningsfrågor och sålunda fungera som någon

slags politisk instans vid sidan av'' regering och riksdag. Det synes fakulteten

mest välbetänkt, att rättsvetenskapsmännen som hitintills väsentligen

sysselsätta sig med att undersöka den gällande rätten samt att tolka gällande

lagar och författningar.

Motionen utmynnar i ett förslag till inrättande av en professur i vad som

kallats »funktionell rättsvetenskap». Uppgiften för denna professur skulle

vara att meddela undervisning och utföra systematisk forskning rörande

rättsreglernas »sociala» och »ekonomiska» funktion och särskilt i vässa i

motionen »nämnda frågor», varmed synes åsyftas allemansrättigheter, avvittringsväsendet,

jordvärdestegring, naturskydd och reduktionslagstiftning

— ämnen i vilka motionären gör allehanda uttalanden, som vittna om bristande

kännedom både om den rättshistoriska utvecklingen och om den gällande

rätten. De angivna frågorna behandlas f. n. inom de ämnen, till vilka

de höra, och spörsmålen om rättsreglernas funktion, vilka f. n. också behandlas

inom de hittillsvarande ämnenas ram, skola enligt föreliggande för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956

11

slag dessutom bliva föremål för en mera översiktlig behandling i det avsedda

nya ämnet allmän rättslära.

Fakulteten kan följaktligen icke finna, att motionen innehåller några uppslag

av värde för den fortsatta behandlingen av frågan om juristutbildningen.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har anfört bland annat följande.

I anledning av motionen 11:38 anser sig fakulteten böra yttra sig över

motionen endast såvitt den rör de juridiska fakulteternas sammansättning

och verksamhet.

I det omfattande betänkande om juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning,

som avgivits år 1953 av 1949 års kommitté för den juridiska och

samhällsvetenskapliga utbildningen (SOU 1953: 15 o. 16), understrykes behovet

av att i undervisningen betona rättsreglernas syftemål, möjligheter och

sätt att fungera (t. ex. sid. 81). Självfallet beaktas detta i den mån det är

möjligt i den undervisning som meddelas.

Fakulteten har sig icke bekant att något läroämne »funktionell rättsvetenskap»

introducerats vid de amerikanska »Law Schools». Vad som föreligger

är, såvitt känt, endast programmatiska uttalanden i litteraturen samt

vissa ansatser till »funktionella» undersökningar.

I den amerikanska »Journal of Legal Education» omtalas att en lärare

vid universitetet i Alabama försöksvis anordnat ett seminarium för åtta

mera framskridna studenter, vid vilket de invecklade reglerna om »conveyancing»

(fastighetsöverlåtelse) behandlades ur funktionell synpunkt. Hos

deltagarna förutsattes noggrann, på vanligt sätt inhämtad kännedom om

rättsreglerna på området (»sound doctrinal training»). Uppgiften var att

studera de institutioner, genom vilka reglerna tillämpades, och de metoder,

som därvid användes i affärspraxis, ävensom att komma fram till förslag

om förenkling av reglerna. Experimentet betecknas såsom mycket lyckat.

Men samtidigt framhålles svårigheten att samla erforderligt faktiskt material

för dylik undervisning. Det valda ämnet låg särskilt gynnsamt till, eftersom

ett visst om ock ofullständigt material var relativt lättillgängligt;

på många andra områden måste försök i samma riktning anstå tills erforderliga

vetenskapliga förarbeten hunnit utföras.

Såvitt motionen syftar till att bereda de juridiska fakulteterna ökade möjligheter

till studium av det faktiska rättslivet och till därpå grundad undervisning,

vill fakulteten ge den sin fulla tillslutning. Fakulteten är icke beredd

att nu uttala sig om de former varigenom önskemålen kan realiseras.

Det bör emellertid understrykas, att forskningar av här avsedd art måste bli

mycket omfattande och kräva stora resurser och penningmedel. Såsom ett

belysande exempel kan anföras, att en undersökning av 600 kriminella för

utrönande av hur de eventuellt avvika från det normala, varom förslag

framställts år 1955 av professor Ivar Agge in. fl., kostnadsberäknades till

235 000 kronor; en samtidigt planerad undersökning å 400 kriminella rörande

verkan av olika behandlingsmetoder beräknades kosta 643 000 kronor.

Visserligen torde många funktionella undersökningar kunna utföras

med mindre uppbåd av arbetskraft; men säkert är att sådana undersökningar,

för att kunna bli av någon avsevärd betydelse, förutsätta helt andra

arbetsmöjligheter än de som hittills stått de juridiska fakulteterna till buds.

Slutligen vill fakulteten framhålla, att funktionell forskning och undervisning

aldrig kan ersätta det traditionella studiet av gällande rätt ulan

endast kan bli eu värdefull påbyggnad på detta. Sannolikt uttrycker förfat
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956

taren till den citerade amerikanska redogörelsen en erfarenhet, som kommer

att kunna generaliseras, då han säger, att de studenter som ådagalagt

den bästa insikten i de funktionella problemen voro de som hade den

bästa träningen i gällande rätt. De som icke voro lika väl rustade i detta

hänseende lyckas icke så väl förstå relationerna mellan reglerna å ena sidan

samt institutioner och praxis å andra sidan.

Stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola har

anfört bland annat följande.

I motionen Ii: 38 behandlas två helt skilda frågor, nämligen dels vissa

jordrättsliga spörsmål, som hänföra sig till de s. k. allemansrätterna, och

dels spörsmålet om en sådan utbyggnad av juristutbildningen, att »rättsreglernas

samspel med övriga sociala och ekonomiska faktorer i samhällslivet

beaktas i undervisningen och rättsvetenskapen». I förevarande sammanhang

har fakulteten endast att yttra sig om den senare av dessa frågor.

Som motionären framhållit måste rättsreglerna utformas, tillämpas och

vetenskapligt studeras med hänsyn till »den historiska utvecklingen och

dagens sociala, ekonomiska och kulturella utveckling». I själva verket har

detta sedan lång tid stått klart för de teoretiskt verksamma juristerna, och

en strävan att studera de sociala och ekonomiska realiteter, som ligga bakom

rättsreglerna och som skola bemästras av dessa, präglar i stort sett

svensk rättsvetenskap av i dag. Denna arbetsmetod framträder tydligare

på vissa områden, t. ex. arbetsrätt, associationsrätt och straffrätt, än på

andra, beroende på respektive rättsområdens skiftande juridiska och reella

struktur. Att även inom jordrätten en sådan metod alltmera kommit till

användning torde icke kunna bestridas. Avdelningen måste emellertid inlägga

en bestämd gensaga mot motionärens påstående att den juridiska

forskningen bedrives såsom »självändamål» under »självtillräcklig isolering

från samhällsproblemen», ett påstående som synes innebära en oriklig

bedömning av det arbete som utföres av i varje fall flertalet nu verksamma

svenska rättsvetenskapsmän.

Om motionärens uttalande om modern juridisk forskning än förefaller

missvisande på väsentliga punkter, kan man giva honom rätt därutinnan,

att viktiga problem på skilda rättsområden äro föga bearbetade med användande

av en modern metod och att studiet av själva den rättsvetenskapliga

metodiken och samspelet mellan rättsreglerna och de bakomliggande ekonomiska,

sociala och kulturella realiteterna behöver utvidgas, fördjupas och

intensifieras till fromma för vårt rättsliv i stort och särskilt för utbildningen

av nya generationer av jurister.

Motionären anvisar som en väg att tillgodose dessa önskemål att man i

samband med den föreslagna och enligt ecklesiastikministerns uttalande i

årets statsverksproposition snart förestående reformen av den juridiska utbildningen

och den därmed förbundna upprustningen av de juridiska fakulteternas

personella resurser tager under övervägande att inrätta särskilda

professurer i vad han kallar »funktionell rättsvetenskap» och att detta läroämne

göres till en integrerande del av det reformerade rättsstudiet. I princip

vill avdelningen uttala sin anslutning till de tankar som ligga bakom

motionärens yrkande i detta avseende. Det bör emellertid understrykas att

de föreslagna professurerna i allmän rättslära i viss mån ha att svara för

de forsknings- och undervisningsuppgifter som motionären åsyftar. Det

väckta förslaget accentuerar ytterligare det redan förut starkt kända behovet

av att dessa befattningar ulan dröjsmål inrättas. Även förstärkandet i

övrigt av de juridiska fakulteternas lärarpersonal i enlighet med universi
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956

13

tetskanslerns under prövning varande förslag till en reformerad juristutbildning

skulle möjliggöra — förutom angelägna förbättringar i fråga om

undervisningen -— en vidgad och fördjupad forskningsverksamhet av det

slag motionären efterlyser. Avdelningen vill i detta sammanhang understryka

det högst angelägna önskemålet att fasta lärarbefattningar för den

grundläggande undervisningen i de centrala läroämnena i form av precepturer

omedelbart inrättas. Härigenom skulle professorernas forsknings- och

undervisningsinsatser kunna koncentreras till de principiella och centrala

problem som beröras i den föreliggande motionen.

Kanslern för rikets universitet har med överlämnande av över motionen

avgivna yttranden av nämnda akademiska myndigheter hänvisat till vad i

dessa yttranden anförts.

Utskottet får erinra om att chefen för ecklesiastikdepartementet i 1956 års

åttonde huvudtitel (punkten 77) lämnat en kort redogörelse för av särskilda

sakkunniga framlagt betänkande angående den juridiska och samhällsvetenskapliga

utbildningen ävensom för de däröver avgivna remissyttrandena.

Departementschefen har i detta sammanhang framhållit, att efter den beredning

av de föreliggande förslagen, som ägt rum inom ecklesiastikdepartementet,

hade departementschefen kommit till den uppfattningen, att ett

av kanslern för rikets universitet avgivet förslag i vad gällde juristutbildningen

i stort sett kunde godtagas, men att kanslerns förslag beträffande

den samhällsvetenskapliga utbildningen behövde ytterligare övervägas inom

departementet, bland annat med sikte på att bibehålla en statsvetenskaplig

juridisk examen. Det vore emellertid departementschefens avsikt att slutföra

beredningen av ärendet till sådan tidpunkt, att förslag till omläggning

av den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen kunde föreläggas

1957 års riksdag.

Vissa av de i den förevarande motionen II: 38 berörda spörsmålen ha anknytning

till det sålunda förebådade förslaget angående omläggning av den

juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen, medan andra i motionen

avhandlade frågor icke stå i samband härmed. Utskottet är icke berett att

nu, innan ifrågavarande förslag av Kungl. Maj :t förelagts riksdagen och

utan kännedom om detsammas utformning, taga ställning till av motionären

gjorda yrkanden, som hänföra sig till omförmälda utbildning. Vidkommande

övriga i motionen antydda problemkomplex saknar utskottet anledning

att i förevarande sammanhang ingå på desamma.

Utskottet hemställer alltså,

alt motionen II: 38 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 4 december 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 215.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.