Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbyggnad av juristutbildningen m. m.
1956-12-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:216, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbyggnad av juristutbildningen m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956
7
Nr 216
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbyggnad av
juristutbildningen m. m.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren av herr Lundberg väckt motion (II: 38) har
hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla att i
kommande förslag om en utbyggnad av juristutbildningen rättsreglernas
samspel med övriga sociala och ekonomiska faktorer i samhällslivet beaktas
i undervisningen och rättsvetenskapen och att förslag om inrättandet av
en professur i detta ämne, förslagsvis benämnt »funktionell rättsvetenskap»,
förelägges riksdagen, samt att i samband därmed en utredning av frågorna
om allemansrätterna, återkrävande till staten av de enskilda ockuperade
markområdena in. m. skyndsamt verkställes och att Kungl. Maj :t i övrigt
bevakar och aktualiserar allemans och samhällets intressen samt förelägger
riksdagen de förslag, vartill utredningen och åtgärder i övrigt kunna föranleda.
I den mån i det följande icke redovisas för den till stöd för detta yrkande
framställda motiveringen får utskottet hänvisa till motionen. I motionen
har anförts bland annat följande.
För arbetare, tjänstemän, mindre jordbrukare etc. har de senaste årtiondenas
ekonomiska, sociala och kulturella samhällsutveckling inneburit ökat
människovärde och ökad frihet. Demokratien och ändrad syn på människan
har dominerat den politiska aktiviteten och gjort vårt land känt som föredömligt
i fråga om folkligt reformarbete.
Tyvärr bär dessa arbetsuppgifters mångfald medfört, att den juridiska
utbildningen och rättstillämpningen försummats och kommit in på reaktionära
banor, som gått emot samhällsutvecklingen i övrigt. Om rättsreglerna
icke tar hänsyn till eller sättes i samband med både den historiska utvecklingen
och dagens sociala, ekonomiska och kulturella utveckling, blir
juridiken endast ett register, föga lämpligt för praktisk rättstillämpning i
ett demokratiskt samhälle. Detta gäller då främst på sakrättens område.
I proposition såväl som i betänkande och remisser förebådas en upprustning
och förslag i fråga om juristutbildningen. I detta sammanhang är det
av vikt, att icke endast en personell utbyggnad sker, utan jämväl att det
vidtas en förändring av juristutbildningens inriktning. Det behöver fastslås,
att den juridiska »forskningen» är inget självändamål och att den framför
allt icke kan tillåtas att fortsätta med sin självtillräckliga isolering från
samhällsproblemen. Studenterna vid våra universitet skall så småningom
i ämbetsverk och i domstolar praktiskt tillämpa lära och lagar. De måste
därför i sin utbildning lära sig att läsa lagarna i belysning av lagstiftarnas
syften och målsättningar, alt se lagreglerna som sociala redskap hland
många andra sådana, att studera hur en rättstillämpning verkar på olika
områden, att ta hänsyn till lagens väg till folket o. s. v.
8
Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956
Om denna inriktning accepteras, är det anmärkningsvärt, att samtidigt
som samhällsutvecklingen på olika områden gått mot samverkan och gemenskap,
har rättstillämpningen gått i motsatt riktning. Den enskilda äganderätten
har under de senaste ca 75 åren skärpts, och enskilda har genom
en förändrad rättstillämpning tillerkänts sakvärden, som förr ansågs vara
självklart gemensamma.
I bondesamhället uppfattades icke enskild äganderätt som den »obegränsade
rättigheten att förfoga över en sak», utan man insåg till fullo nödvändigheten
av att den varit, är och måste vara i sig själv inskränkt och relativ.
Vissa naturvärden var gemensamma och kunde självklart inte ingå i
ägandet av jord- eller skogsfastigheter, de var allemansrättigheter.
De gamla avvittringsförfattningarna från början av 1800-talet uppvisar
även en samhällets generositet vid tilldelning av ut jord.
Jakt, fiske, rätt att beträda annan mans mark och vattenområde, att plocka
skogsbär och blommor etc. var lovlig ockupation för alla medborgare. Allt
vatten, grusåsar, mossmark etc. betraktades som impediment, och äganderätten
till dessa värden kvarstod som kronans eller samhällets gemensamma
egendom, vilken under givna former gemensamt kunde nyttjas av alla medborgare.
Om enskilda ockuperat något av dessa värden och för eget bruk
och egen vinning nyttjat dem samt hade haft makt och möjlighet att utesluta
andra från nyttjandet, torde detta aldrig kunnat betraktas som lovlig
ockupation och densamma kunnat övergå till enskild äganderätt.
Genom skogsindustriernas utveckling kom skogspatroner och bolagsvälde
in i skogsbygderna. I dessa spår följde bolagsjuristerna, för vilka det var en
ekonomisk intressefråga att tillämpa den romerska rättens skärpta äganderättsregler
på de förr bonde- och allmogeägda markområdena, där den germansk-skandinaviska
rättstillämpningen om gemenskap gällde. Hävdeprincipen
ändrades på 1880-talet och anpassades till bolags- och skogspatronintressena;
men utöver detta tillkom att de nya ägarna ockuperade även de
gamla impedimenten som tillhörde kronan samt gjorde urgamla allemansrättigheter
till jakt och fiske till enskild egendom. När bolag och andra i
den enskilda rätten till markområdena inneslöt de gamla allemansrättigheterna
till vattenområden och andra naturvärden, måste det icke endast
anses som samhällets rätt utan jämväl en skyldighet att häva ockupationen
och till samhället återföra de av enskilda ockuperade värdena.
Det är även anmärkningsvärt, att staten icke hävdat sin äganderätt till
grusåsarna, de gamla statliga impedimenten. Det kan inte vara rimligt, att
landskapsbilder förstöras och de naturliga vattenreningsverken skövlas, eller
att tätorts- och vägintressena skall vara överlämnade i händerna på enskilda
grusintressenter. Att jordvärdestegringen och dess oerhörda spekulationsvinster
icke har stävjats är en skamfläck i ett modernt välfärdssamhälle.
Men även om man bortser från detta, måste det vara ett samhällsintresse
att effektivt skydda den svenska landskapsbilden med dess rika
och mångskiftande värden från förstöring på grund av enskild egoism och
vinningslystnad.
Inte heller har det visats någon rättslig indignation från fakulteterna,
när skogens fauna och flora genom s. k. modern skogsvård medelst besprutningar
etc., vilkas verkningsgrad icke kan överblickas, hotas med förstöring.
Skogens djur har ursprunglig rätt till betesmarker, och även detta måste
väl betraktas som en servitutsrätt, som aldrig kan falla under enskild rätt
och godtycke. Trots detta tillåts ett bolag som utarrenderar sin jaktmark
och som givetvis fått licensjakt på ett stort antal älgar att, om inte arrendatorerna
efter ett par veckor skjutit det antal älgar som jaktvårdskonsu
-
Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956 9
lenten lämnat slaktlicens på, själva deltaga i älgslakten utan hänsyn till
jaktvård etc.
Även på andra områden har rättstillämpningen följt reaktionära banor,
och man har ett intryck av att de juridiska fakulteternas anpassning bättre
skulle kunna förklaras som en reaktion mot ett politiskt skeende än som
uttryck för vilja till forskning och vetenskaplig lidelse.
Orsaken till denna utveckling ligger måhända i att våra jurister alltför
litet beaktat rättsreglernas samspel med övriga sociala och ekonomiska faktorer
i samhällslivet. I Amerika lär man ha sökt lösa denna fråga genom
införandet av ett ämne i rättsvetenskapen som kallas »funktionell rättsvetenskap»,
där »rättsreglerna äro modeller för faktiska institutioner, för
mänskligt handlande».
Kravet på att rättstillämpningen beaktar samhällsutvecklingen på de ekonomiska,
sociala och kulturella områdena måste öka i ett demokratiskt
samhälle.
Tyvärr har rättstillämpningen praktiskt inneburit, att samtidigt som de
bredare folklagren fått bättre ekonomisk standard och sociallagstiftningen
skapat ökat skydd för människorna, har de gamla allemansrättigheterna
inskränkts, och* arbetare och egndomslösa har genom den skärpta enskilda
äganderätten på sakrättens område skjutits åsido. De gamla allemansrätlerna
är oskriven rättspraxis av högre valör än skriven lag, och för ett
demokratiskt kultursamhälle borde dessa värden varit oantastliga i sitt
ursprung. I stället för att juridiken borde skydda de ursprungliga och för
ett modernt samhälle nödvändiga allemansrätterna, har den genom att bygga
ut ett system av dogmer och normer samt en detalj lagstiftning sökt att slå
sönder dem.
Om vattenområdena och de andra allemansrättigheterna samt statens
äganderätt till de s. k. impedimenten återtogs, skulle en disposition av dessa
rättigheter på statens, bolags- och storgodsmark vara en lösning, som bör
kunna betraktas som acceptabel, inte minst när det gäller Norrland.
Inom bl. a. Uppland finns därjämte stora markområden som tillhör staten,
men vilka en gång med brukningsrätt uppläts till järnbruken för kolfångst
så länge järntillverkning var i gång. En hel del av dessa bruk är nu
nedlagda, och staten har obestridlig rätt att återkräva sin egendom. Att
denna fråga snarast bör aktualiseras synes naturligt, då f. n. inte ens arrende
till staten betalas av brukarna. Ett statligt återtagande av dessa egendomar
skulle innebära, att stora och för friluftsliv värdefulla markområden
kan disponeras.
Av det anförda framgår, att samhället såväl som rättstillämpningen slentrianmässigt
har frånhänt eller icke tagit i bruk ett flertal för ett demokratiskt
samhälle värdefulla tillgångar och att samhälls- och rättstillämpningen
i många fall går vägar, som helt skiljs åt både i målsättning och i innehåll.
Att denna utveckling måste stävjas och rättsfrågor och rättstillämpning
bringas att komma in i blickpunkten för granskning, diskussion och reformering
är en demokratisk förstahandsfråga. Svårigheterna ligger väl i att
finna de rätta arbetsmetoderna, när det gäller att åstadkomma en ändring
av den juridiska skråandan inom dess fakulteter. Det är där, det måste ske
en nydaning om en rättelse skall kunna komma till stånd och därest man
anser, att undervisning och praktisk tillämpning har ett samband.
I äldre tid företogs vid olika tidpunkter reduktioner, som utan kostnad
återkallade gods och olika värden till staten. Dessa reduktioner var en följd
av att enskilda lagt sig till med statens och samfällda markområden och
andra nyttigheter. Vad som skett under 1800- och 1900-talen i fråga om alt
10
Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956
enskilda på olika sätt ockuperat olika sakvärden från stat och alleman motiverar
även i dag, att regeringen och riksdagen tager ett initiativ för att på
ett liknande sätt återtaga från enskilda ockuperade värden för att återställa
dem till det gemensamma. Huruvida ett sådant återställande behöver föregås
av en utredning eller det kan överlåtas till Kungl. Maj :t att finna ett
lämpligt förfaringssätt är svårt att angiva. I varje fall bör det understrykas,
att detta uppdrag inte får överlämnas till den juridiska s. k. expertisen att
lösa, utan här bör allmänheten och de stora folkrörelserna ges möjlighet
att bevaka sina allmänna intressen. En utredning skulle kunna ge en katalogisering
av de olika arbetsuppgifterna samt finna en lämplig form för ett
rättsligt organ, som kan bevaka och skydda de olika samhälls- och allemansrättigheterna.
I samband med den förstärkning av juristutbildningen, som i proposition
förebådas till nästa års riksdag, bör själva undervisningen i nämnda frågor
stärkas samt en systematisk forskning utföras. Det bör därför hemställas
att Kungl. Maj:t tillmötesgår detta krav genom förslag om inrättandet av
en eller flera professurer i ett ämne som förslagsvis skulle kunna benämnas
funktionell rättsvetenskap, där de här anförda synpunkterna på en ny
inriktning av rättsvetenskapen beaktas. Att själva utbildningsplanen och
undervisningen i samband med en utbyggnad av juristutbildningen bör
ägnas speciell uppmärksamhet torde väl knappast behöva understrykas.
Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen
av kanslern för rikets universitet, de juridiska fakulteterna vid universiteten
i Uppsala och Lund samt stats- och rättsvetenskapliga avdelningen
vid Stockholms högskola.
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har anfört följande.
Den verkliga innebörden av motionen II: 38 är svår att bedöma i följd
av motiveringens ringa reda och klarhet och de föga underbyggda meningsyttringar
ang. disparata förhållanden, varav motionen överflödar. Så mycket
synes emellertid framgå av motiveringen, att motionären är missnöjd
både med rättstillämpningen och med den juridiska utbildningen. Vad angår
missnöjet med de juridiska fakulteterna, synes detta ha sin grund däri att
dessa icke taga initiativ till ändringar av den gällande rätten i det ena eller
andra hänseendet samt heller icke visat »någon rättslig indignation» över
vissa av motionären såsom skadliga betraktade förhållanden. Enligt fakultetens
mening tillkommer det icke fakulteten att opåkallat uttala sig i allehanda
uppkommande lagstiftningsfrågor och sålunda fungera som någon
slags politisk instans vid sidan av'' regering och riksdag. Det synes fakulteten
mest välbetänkt, att rättsvetenskapsmännen som hitintills väsentligen
sysselsätta sig med att undersöka den gällande rätten samt att tolka gällande
lagar och författningar.
Motionen utmynnar i ett förslag till inrättande av en professur i vad som
kallats »funktionell rättsvetenskap». Uppgiften för denna professur skulle
vara att meddela undervisning och utföra systematisk forskning rörande
rättsreglernas »sociala» och »ekonomiska» funktion och särskilt i vässa i
motionen »nämnda frågor», varmed synes åsyftas allemansrättigheter, avvittringsväsendet,
jordvärdestegring, naturskydd och reduktionslagstiftning
— ämnen i vilka motionären gör allehanda uttalanden, som vittna om bristande
kännedom både om den rättshistoriska utvecklingen och om den gällande
rätten. De angivna frågorna behandlas f. n. inom de ämnen, till vilka
de höra, och spörsmålen om rättsreglernas funktion, vilka f. n. också behandlas
inom de hittillsvarande ämnenas ram, skola enligt föreliggande för
-
Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956
11
slag dessutom bliva föremål för en mera översiktlig behandling i det avsedda
nya ämnet allmän rättslära.
Fakulteten kan följaktligen icke finna, att motionen innehåller några uppslag
av värde för den fortsatta behandlingen av frågan om juristutbildningen.
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har anfört bland annat följande.
I anledning av motionen 11:38 anser sig fakulteten böra yttra sig över
motionen endast såvitt den rör de juridiska fakulteternas sammansättning
och verksamhet.
I det omfattande betänkande om juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning,
som avgivits år 1953 av 1949 års kommitté för den juridiska och
samhällsvetenskapliga utbildningen (SOU 1953: 15 o. 16), understrykes behovet
av att i undervisningen betona rättsreglernas syftemål, möjligheter och
sätt att fungera (t. ex. sid. 81). Självfallet beaktas detta i den mån det är
möjligt i den undervisning som meddelas.
Fakulteten har sig icke bekant att något läroämne »funktionell rättsvetenskap»
introducerats vid de amerikanska »Law Schools». Vad som föreligger
är, såvitt känt, endast programmatiska uttalanden i litteraturen samt
vissa ansatser till »funktionella» undersökningar.
I den amerikanska »Journal of Legal Education» omtalas att en lärare
vid universitetet i Alabama försöksvis anordnat ett seminarium för åtta
mera framskridna studenter, vid vilket de invecklade reglerna om »conveyancing»
(fastighetsöverlåtelse) behandlades ur funktionell synpunkt. Hos
deltagarna förutsattes noggrann, på vanligt sätt inhämtad kännedom om
rättsreglerna på området (»sound doctrinal training»). Uppgiften var att
studera de institutioner, genom vilka reglerna tillämpades, och de metoder,
som därvid användes i affärspraxis, ävensom att komma fram till förslag
om förenkling av reglerna. Experimentet betecknas såsom mycket lyckat.
Men samtidigt framhålles svårigheten att samla erforderligt faktiskt material
för dylik undervisning. Det valda ämnet låg särskilt gynnsamt till, eftersom
ett visst om ock ofullständigt material var relativt lättillgängligt;
på många andra områden måste försök i samma riktning anstå tills erforderliga
vetenskapliga förarbeten hunnit utföras.
Såvitt motionen syftar till att bereda de juridiska fakulteterna ökade möjligheter
till studium av det faktiska rättslivet och till därpå grundad undervisning,
vill fakulteten ge den sin fulla tillslutning. Fakulteten är icke beredd
att nu uttala sig om de former varigenom önskemålen kan realiseras.
Det bör emellertid understrykas, att forskningar av här avsedd art måste bli
mycket omfattande och kräva stora resurser och penningmedel. Såsom ett
belysande exempel kan anföras, att en undersökning av 600 kriminella för
utrönande av hur de eventuellt avvika från det normala, varom förslag
framställts år 1955 av professor Ivar Agge in. fl., kostnadsberäknades till
235 000 kronor; en samtidigt planerad undersökning å 400 kriminella rörande
verkan av olika behandlingsmetoder beräknades kosta 643 000 kronor.
Visserligen torde många funktionella undersökningar kunna utföras
med mindre uppbåd av arbetskraft; men säkert är att sådana undersökningar,
för att kunna bli av någon avsevärd betydelse, förutsätta helt andra
arbetsmöjligheter än de som hittills stått de juridiska fakulteterna till buds.
Slutligen vill fakulteten framhålla, att funktionell forskning och undervisning
aldrig kan ersätta det traditionella studiet av gällande rätt ulan
endast kan bli eu värdefull påbyggnad på detta. Sannolikt uttrycker förfat
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956
taren till den citerade amerikanska redogörelsen en erfarenhet, som kommer
att kunna generaliseras, då han säger, att de studenter som ådagalagt
den bästa insikten i de funktionella problemen voro de som hade den
bästa träningen i gällande rätt. De som icke voro lika väl rustade i detta
hänseende lyckas icke så väl förstå relationerna mellan reglerna å ena sidan
samt institutioner och praxis å andra sidan.
Stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola har
anfört bland annat följande.
I motionen Ii: 38 behandlas två helt skilda frågor, nämligen dels vissa
jordrättsliga spörsmål, som hänföra sig till de s. k. allemansrätterna, och
dels spörsmålet om en sådan utbyggnad av juristutbildningen, att »rättsreglernas
samspel med övriga sociala och ekonomiska faktorer i samhällslivet
beaktas i undervisningen och rättsvetenskapen». I förevarande sammanhang
har fakulteten endast att yttra sig om den senare av dessa frågor.
Som motionären framhållit måste rättsreglerna utformas, tillämpas och
vetenskapligt studeras med hänsyn till »den historiska utvecklingen och
dagens sociala, ekonomiska och kulturella utveckling». I själva verket har
detta sedan lång tid stått klart för de teoretiskt verksamma juristerna, och
en strävan att studera de sociala och ekonomiska realiteter, som ligga bakom
rättsreglerna och som skola bemästras av dessa, präglar i stort sett
svensk rättsvetenskap av i dag. Denna arbetsmetod framträder tydligare
på vissa områden, t. ex. arbetsrätt, associationsrätt och straffrätt, än på
andra, beroende på respektive rättsområdens skiftande juridiska och reella
struktur. Att även inom jordrätten en sådan metod alltmera kommit till
användning torde icke kunna bestridas. Avdelningen måste emellertid inlägga
en bestämd gensaga mot motionärens påstående att den juridiska
forskningen bedrives såsom »självändamål» under »självtillräcklig isolering
från samhällsproblemen», ett påstående som synes innebära en oriklig
bedömning av det arbete som utföres av i varje fall flertalet nu verksamma
svenska rättsvetenskapsmän.
Om motionärens uttalande om modern juridisk forskning än förefaller
missvisande på väsentliga punkter, kan man giva honom rätt därutinnan,
att viktiga problem på skilda rättsområden äro föga bearbetade med användande
av en modern metod och att studiet av själva den rättsvetenskapliga
metodiken och samspelet mellan rättsreglerna och de bakomliggande ekonomiska,
sociala och kulturella realiteterna behöver utvidgas, fördjupas och
intensifieras till fromma för vårt rättsliv i stort och särskilt för utbildningen
av nya generationer av jurister.
Motionären anvisar som en väg att tillgodose dessa önskemål att man i
samband med den föreslagna och enligt ecklesiastikministerns uttalande i
årets statsverksproposition snart förestående reformen av den juridiska utbildningen
och den därmed förbundna upprustningen av de juridiska fakulteternas
personella resurser tager under övervägande att inrätta särskilda
professurer i vad han kallar »funktionell rättsvetenskap» och att detta läroämne
göres till en integrerande del av det reformerade rättsstudiet. I princip
vill avdelningen uttala sin anslutning till de tankar som ligga bakom
motionärens yrkande i detta avseende. Det bör emellertid understrykas att
de föreslagna professurerna i allmän rättslära i viss mån ha att svara för
de forsknings- och undervisningsuppgifter som motionären åsyftar. Det
väckta förslaget accentuerar ytterligare det redan förut starkt kända behovet
av att dessa befattningar ulan dröjsmål inrättas. Även förstärkandet i
övrigt av de juridiska fakulteternas lärarpersonal i enlighet med universi
-
Statsutskottets utlåtande nr 216 år 1956
13
tetskanslerns under prövning varande förslag till en reformerad juristutbildning
skulle möjliggöra — förutom angelägna förbättringar i fråga om
undervisningen -— en vidgad och fördjupad forskningsverksamhet av det
slag motionären efterlyser. Avdelningen vill i detta sammanhang understryka
det högst angelägna önskemålet att fasta lärarbefattningar för den
grundläggande undervisningen i de centrala läroämnena i form av precepturer
omedelbart inrättas. Härigenom skulle professorernas forsknings- och
undervisningsinsatser kunna koncentreras till de principiella och centrala
problem som beröras i den föreliggande motionen.
Kanslern för rikets universitet har med överlämnande av över motionen
avgivna yttranden av nämnda akademiska myndigheter hänvisat till vad i
dessa yttranden anförts.
Utskottet får erinra om att chefen för ecklesiastikdepartementet i 1956 års
åttonde huvudtitel (punkten 77) lämnat en kort redogörelse för av särskilda
sakkunniga framlagt betänkande angående den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen ävensom för de däröver avgivna remissyttrandena.
Departementschefen har i detta sammanhang framhållit, att efter den beredning
av de föreliggande förslagen, som ägt rum inom ecklesiastikdepartementet,
hade departementschefen kommit till den uppfattningen, att ett
av kanslern för rikets universitet avgivet förslag i vad gällde juristutbildningen
i stort sett kunde godtagas, men att kanslerns förslag beträffande
den samhällsvetenskapliga utbildningen behövde ytterligare övervägas inom
departementet, bland annat med sikte på att bibehålla en statsvetenskaplig
juridisk examen. Det vore emellertid departementschefens avsikt att slutföra
beredningen av ärendet till sådan tidpunkt, att förslag till omläggning
av den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen kunde föreläggas
1957 års riksdag.
Vissa av de i den förevarande motionen II: 38 berörda spörsmålen ha anknytning
till det sålunda förebådade förslaget angående omläggning av den
juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen, medan andra i motionen
avhandlade frågor icke stå i samband härmed. Utskottet är icke berett att
nu, innan ifrågavarande förslag av Kungl. Maj :t förelagts riksdagen och
utan kännedom om detsammas utformning, taga ställning till av motionären
gjorda yrkanden, som hänföra sig till omförmälda utbildning. Vidkommande
övriga i motionen antydda problemkomplex saknar utskottet anledning
att i förevarande sammanhang ingå på desamma.
Utskottet hemställer alltså,
alt motionen II: 38 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 4 december 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 215.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.