Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning till vissa markägare för skada och intrång genom avsättning såsom fornminne av ett område vid Bäckersboda i Lyrestads socken.
1956-12-07 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:224, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning till vissa markägare för skada och intrång genom avsättning såsom fornminne av ett område vid Bäckersboda i Lyrestads socken.
Dokumentets text
Nr 224—225
Statsutskottets utlåtande nr 224 är 1956
1
Hr 224
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning till vissa
markägare för skada och intrång genom avsättning
såsom fornminne av ett område vid Bäckersboda i Lyrestads
socken.
(2:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Birger Andersson (1: 17) och den andra inom andra kammaren av
herrar Severin i Stockholm och Sundström (II: 20), har hemställts, att riksdagen
måtte till ersättning åt vissa markägare i Lyrestads socken, Skaraborgs
län, anvisa ett belopp, motsvarande vad som upptagits i vid motionerna
såsom bilaga fogade, genom länsstyrelsens i nämnda län försorg upprättade
värderingsinstrument.
Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat följande.
Den 3 mars 1951 beslöt länsstyrelsen i Skaraborgs län, på hemställan av
riksantikvarieämbetet, att jämlikt 3 § i lagen den 12 juni 1942 om fornminnen
förklara visst område vid Böckersboda i Lyrestads socken såsom
fornminne, vilket icke utan riksantikvarieämbetets medgivande finge utgrävas,
rubbas, överhöljas eller eljest genom plantering eller bebyggelse
eller på annat sätt skadas eller borttagas. Markägarna hade i avgivna förklaringar
framhållit, att fornminnesområdet tilltagits för stort, samt begärt
full gottgörelse för skada och intrång. I samband med fridlysningsbeslutet
förklarade länsstyrelsen att den saknade befogenhet att tillerkänna
vederbörande markägare gottgörelse. I remissyttrande den 14 juli 1951
på besvär, som markägarna anfört hos Kungl. Maj :t, förklarade länsstyrelsen
dels att det meddelade förordnandet medförde förlust för markägarna,
dels att det enligt länsstyrelsens mening vore rimligt att markägarna
erhölle ersättning av statsmedel för den inskränkning i deras förfoganderätt
till området, som i det allmännas intresse bestämts. Länsstyrelsen
hade genom tre värderingsmän låtit uppskatta den förlust markägarna
kunde anses ha lidit. Resultatet härav framgår av ett den 11 april
1950 upprättat värderingsinstrument. Kungl. Maj :t lämnade i utslag den 11
mars 1952 besvären utan avseende.
I och för sig kan det starkt ifrågasättas, om det är rätt eller rimligt alt
enskilda medborgare, på vilkas mark ett dylikt fornminne händelsevis upptäckes,
påläggas särskilda offer för dess vård.
Men oavsett vilken uppfattning som kan hysas beträffande frågans principiella
sida synas billighetsskäl tala för att ersättning utgår i här föreliggande
fall. De berörda markägarna äro väsentligen människor, som icke
ha något överflöd på ägodelar. Att beloppen i och för sig kunna synas
små betyder icke, att förlusten icke är kännbar för den enskilde, men däremot
att ersättningen för det allmänna är ett ringa offer.
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr224 -225
2
Statsutskottets utlåtande nr 224 år 1956
Utskottet får hänvisa till det ovan omnämnda, såsom bilaga till motionen
I: 17 fogade värderingsinstrumentei, utarbetat av tre värderingsmän på uppdrag
av länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande av riksantikvarieämbetet.
Ämbetet har till sitt yttrande fipgat vissa handlingar — bland annat
avskrift av eu underdånig skrivelse i ämnet av den 17 september 1953,
en promemoria över fornlämningsområdet vid Böckersboda i Lyrestads socken
samt förteckning över lämnade tillstånd till borttagande av fornlämningar.
åren 1951—1955.
I sitt yttrande har riksantikvarieämbetet anfört huvudsakligen följande.
Fornlämningar ha under sekler varit lagligen skyddade och enligt allmän
sed hållits i helgd. Det här är fråga om en sedan urminnes tider bestående
inskränkning i "ägarens rätt att utnyttja sin mark. Redan i det av Kungl.
Maj :t den 28 november 1666 utfärdade »Placat och Påbudh Om Gamle
Monumenter och Antiquiteter» stadgas, att fornlämningarna äro skyddade
»ifrån all sielfwilliande åverkan, icke annars än vore the Wår enskylte
Egendom». Kulturminnesvårdssakkunniga ha också i sitt den 31 december
1938 avgivna betänkande med förslag till reviderad fornminneslagstiftning
(SOU 1938:60) framhållit, att fasta fornlämningar i allmänhet borde betraktas
såsom innebärande ett av ålder förefintligt servitut,.!som vederbörande
vore skyldig att tåla, ävensom att ändamålet med bevarandet av fasta
fornlämningar krävde, att jämväl ett visst område i en fornlämnings omedelbara
närhet finge förbli i orubbat skick samt att områdets storlek måste
variera med hänsyn till fornlämnihgens betydelse. Vidare ha sakkunniga
anfört, att den då gällande 1867 års fornminnesförordning ansågs innebära
skydd även för sådant område, som nyss nämnts, samt att de sakkunniga,
för att uttryckligen fastslå detta i lag, föreslagit upptagande av stadgandena
i 3 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Den egentliga nyheten i 1942
års fornminneslag är således, alt möjligheter tillskapats att genom länsstyrelsen
såsom opartisk myndighet fastställa gränserna för fornlämningsområde.
Vid tillkomsten av 1942 års fornminneslag anförde dåvarande departementschefen
bl. a., att behovet av ny lagstiftning om fornminnen och
andra kulturminnesmärken hade bestyrkts i de avgivna yttrandena över lagförslaget
och att den enighet, som där kommit till uttryck, bure vittne om
en allmän önskan att tillvarataga historiska och kulturella minnesmärken
från en gången tid.
Ämbetet erinrar om att ägare även efter gränslinjebestämning ha rätt att
bruka fornminnesområdet på samma sätt som dessförinnan under förutsättning
att fornlämningarna icke skadas därigenom. Hus, som t. ex. befinna
sig inom ett gränslinjebestämt område, få givetvis kvarstå; efter tillstånd
av ämbetet få de även ombyggas eller nyuppföras på annat håll inom
området. Det torde böra tilläggas," att några kostnader för fornlämningsvård
icke åvila markägaren.
Av det ovan anförda framgår, att bestämmelserna om ägares inskränkta
förfoganderätt till fornlämningsområde redan länge ha ägt bestånd. Dessa
inskränkningar äro ingalunda de enda eller ens de mest betydande, som åvila
en svensk jordägare. Ämbetet vill här endast erinra om stadsplanelagens
bestämmelser eller om jordlagstiftningen. Ämbetet vill även framhålla, att
gränslinjebestämning endast äger rum beträffande märkligare fornlämningsområden,
för vilka detta skydd ovillkorligen erfordras.
Ämbetet lämnar vid arbetsföretag av olika slag såsom bvggenskap, vägbyggen,
grustäkt in. m. i stor utsträckning tillstånd till att fornlämningar
Statsutskottets utlåtande nr 22''r år 1956
3
borttagas, sedan de ha undersökts genom ämbetets försorg och efter prövning
enligt fornminneslagen i viss omfattning på företagarens bekostnad. De
fornlämningar av märkligare art, som anses omistliga och därför böra bevaras,
måste erhålla så stort område på marken, som tarvas för att bevara
fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt
utrymme däromkring.
Beträffande fornlämningsområdet vid Böckersboda i Lyrestads socken får
ämbetet understryka, att detta aldrig har kunnat fritt disponeras av ägaren.
Det bär varit skyddat genom lagar och förordningar åtminstone alltsedan
utfärdandet av 1666 års Placat. Det har varit förtecknat och avbildat sedan
tiden omkring 1670. Som ytterligare skydd för detta speciella fornlämningsområde
stadgade Konungens befallningshavande i Skaraborgs län den 6
augusti 1860 vite för var och eu som förändrar, rubbar eller borttager fornlämningarna.
I lantmäterihandlingar rörande Böckersboda 219 år 1862 erhöll
skeppssättningarna benämningen uråldrig tingsplats. Därefter ha markägaren
och företagare ånyo erhållit uppgifter om fornlämningsområdet vid
Lyrestad vid olika tillfällen under åren 1907, 1924, 1925, 1941, 1942 och 1947,
innan ämbetet begärde fastställande av gränserna för fornminnesområdet
1949.
I syfte att tillgodose markägarens berättigade intresse stadgas i fornminneslagen,
att om fornlämning synes innebära hinder, som ej står i rimligt
förhållande till dess betydelse, må tillstånd till fornlämningens borttagande
meddelas av ämbetet. Som redan har framhållits ger ämbetet därför i stor
utsträckning sådana tillstånd. Sålunda har ämbetet under åren 1951—1955
lämnat tillstånd till borttagande av sammanlagt 1 363 fornlämningar. Härav
torde framgå, att markägares berättigade intressen icke åsidosättas.
Ämbetet vill även framhålla, att om ersättning skulle utgå vid gränslinjebestämning
av fast fornlämning, torde detta förutsätta en ändring av gällande
lagstiftning. De ekonomiska konsekvenserna härav torde, om icke
fornminnesvårdens vitala intressen skola åsidosättas, komma att bli mycket
betydande.
Med anledning av vad ovan anförts och med hänvisning till ämbetets
skrivelse till Konungen den 17 september 1953 får ämbetet hemställa, att
de väckta motionerna rörande ersättning till vissa markägare för skada och
intrång genom avsättning såsom fornminne av ett område vid Böckersboda
i Lyrestads socken måtte avstyrkas.
Utskottet. Av utredningen i ärendet framgår, att fornlämningsområdet vid
Böckersboda i Lyrestads socken varit skyddat genom lagar och förordningar
åtminstone alltsedan utfärdandet av Kungl. Maj :ts plakat av den 28 november
1666, att skeppssättningarna vid Böckersboda varit förtecknade och avbildade
sedan tiden omkring år 1670, att länsstyrelsen i Skaraborgs län den
5 augusti 1860 stadgat vite för var och eu som förändrade, rubbade eller
borttoge fornlämningarna, att i lantmäterihandlingarna rörande Böckersboda
år 1862 skeppsmätningarna erhållit benämningen »uråldrig tingsplats»,
att markägare och företagare ånyo erhållit uppgifter om fornlämningsområdet
vid Böckersboda vid olika tillfällen under åren 1907, 1924,
1925, 1941, 1942 och 1947, att riksantikvarieämbetet den 10 augusti 1949
begärde fastställandet jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen av
gränserna för ifrågavarande fornminnesområde, upptagande eu skeppssättning
och en stensättning, att markägare även efter gränslinjebestämning
hade rätt att bruka fornminnesområdet på samma sätt som dessförinnan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 224 dr 1956
under förutsättning att fornlämningarna icke därigenom skadades, varjämte
markägare kunde erhålla tillstånd att uppföra nybyggnader eller företaga
andra förändringar inom fornminnesområdet, så framt detta icke inverkade
menligt på fornminnet, att möjligheten att uppdraga gränserna för ett fornminnesområde
tillkom först genom 1942 års lag, att ägarna till mark inom
oinförmälda område i avgivna förklaringar uttalade att den inskränkning i
deras förfoganderätt över marken, som skulle föranledas av fornminnesområdets
bestämmande på sätt riksantikvarieämbetet föreslagit, skulle för
dem medföra betydande förlust, framför allt på grund av att områdets utnyttjande
som grustäkt därigenom komme att förhindras, att länsstyrelsen
i Skaraborgs län den 3 mars 1951 fastställde gränserna för området i enlighet
med riksantikvarieämbetets förslag, att sedan vissa av markägarna
anfört besvär häröver regeringsrätten jämlikt utslag den 11 mars 19o2 icke
fann skäl göra ändring i länsstyrelsens beslut, att sedan ifrågavarande markägare
i en i besvärsmålet ingiven underdånig skrivelse anhållit att de, därest
deras yrkande i övrigt i målet icke skulle bifallas, måtte tillerkännas
ersättning för mistat grus med vissa närmare angivna belopp, Kungl. Maj :t
genom beslut den 10 oktober 1952 fann ansökningen icke föranleda någon
Kungl. Maj :ts åtgärd samt att en sedermera av en av markägarna gjord förnyad
underdånig ansökning i ärendet av Ivungl. Maj :t genom beslut den 23
oktober 1953 lämnades utan bifall.
Utskottet kan alltså konstatera, att ifrågavarande område vid Böckersboda
i Lyrestads socken varit känt som fornminnesmärke sedan generationer
tillbaka, att fornlämningen för vederbörande markägare inneburit ett
av ålder förefintligt servitut samt att inskränkningarna i områdets användning
efter den av länsstyrelsen i Skaraborgs län fastställda gränsdragningen
för fornminnesområdet väsentligen hänför sig till förbudet mot utnyttjande
av detsamma som grustäkt. Ett bifall till motionärernas yrkande skulle såvitt
utskottet kan finna komma att bli i hög grad prejudicerande och säkerligen
få ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd. Riksantikvarieämbetet
har för sin del även framhållit, att om ersättning skulle utgå vid
gränslinjebestämning av fast fornlämning torde detta förutsätta en ändring
av gällande lagstiftning på området.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionerna I: 17 och II: 20 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 7 december 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 225.
Reservation
av herr Rubbestad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.