Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning till vissa markägare för skada och intrång genom avsättning såsom fornminne av ett område vid Bäckersboda i Lyrestads socken.

1956-12-07 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:224, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning till vissa markägare för skada och intrång genom avsättning såsom fornminne av ett område vid Bäckersboda i Lyrestads socken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 224—225

Statsutskottets utlåtande nr 224 är 1956

1

Hr 224

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning till vissa

markägare för skada och intrång genom avsättning

såsom fornminne av ett område vid Bäckersboda i Lyrestads

socken.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Birger Andersson (1: 17) och den andra inom andra kammaren av

herrar Severin i Stockholm och Sundström (II: 20), har hemställts, att riksdagen

måtte till ersättning åt vissa markägare i Lyrestads socken, Skaraborgs

län, anvisa ett belopp, motsvarande vad som upptagits i vid motionerna

såsom bilaga fogade, genom länsstyrelsens i nämnda län försorg upprättade

värderingsinstrument.

Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat följande.

Den 3 mars 1951 beslöt länsstyrelsen i Skaraborgs län, på hemställan av

riksantikvarieämbetet, att jämlikt 3 § i lagen den 12 juni 1942 om fornminnen

förklara visst område vid Böckersboda i Lyrestads socken såsom

fornminne, vilket icke utan riksantikvarieämbetets medgivande finge utgrävas,

rubbas, överhöljas eller eljest genom plantering eller bebyggelse

eller på annat sätt skadas eller borttagas. Markägarna hade i avgivna förklaringar

framhållit, att fornminnesområdet tilltagits för stort, samt begärt

full gottgörelse för skada och intrång. I samband med fridlysningsbeslutet

förklarade länsstyrelsen att den saknade befogenhet att tillerkänna

vederbörande markägare gottgörelse. I remissyttrande den 14 juli 1951

på besvär, som markägarna anfört hos Kungl. Maj :t, förklarade länsstyrelsen

dels att det meddelade förordnandet medförde förlust för markägarna,

dels att det enligt länsstyrelsens mening vore rimligt att markägarna

erhölle ersättning av statsmedel för den inskränkning i deras förfoganderätt

till området, som i det allmännas intresse bestämts. Länsstyrelsen

hade genom tre värderingsmän låtit uppskatta den förlust markägarna

kunde anses ha lidit. Resultatet härav framgår av ett den 11 april

1950 upprättat värderingsinstrument. Kungl. Maj :t lämnade i utslag den 11

mars 1952 besvären utan avseende.

I och för sig kan det starkt ifrågasättas, om det är rätt eller rimligt alt

enskilda medborgare, på vilkas mark ett dylikt fornminne händelsevis upptäckes,

påläggas särskilda offer för dess vård.

Men oavsett vilken uppfattning som kan hysas beträffande frågans principiella

sida synas billighetsskäl tala för att ersättning utgår i här föreliggande

fall. De berörda markägarna äro väsentligen människor, som icke

ha något överflöd på ägodelar. Att beloppen i och för sig kunna synas

små betyder icke, att förlusten icke är kännbar för den enskilde, men däremot

att ersättningen för det allmänna är ett ringa offer.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr224 -225

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 224 år 1956

Utskottet får hänvisa till det ovan omnämnda, såsom bilaga till motionen

I: 17 fogade värderingsinstrumentei, utarbetat av tre värderingsmän på uppdrag

av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande av riksantikvarieämbetet.

Ämbetet har till sitt yttrande fipgat vissa handlingar — bland annat

avskrift av eu underdånig skrivelse i ämnet av den 17 september 1953,

en promemoria över fornlämningsområdet vid Böckersboda i Lyrestads socken

samt förteckning över lämnade tillstånd till borttagande av fornlämningar.

åren 1951—1955.

I sitt yttrande har riksantikvarieämbetet anfört huvudsakligen följande.

Fornlämningar ha under sekler varit lagligen skyddade och enligt allmän

sed hållits i helgd. Det här är fråga om en sedan urminnes tider bestående

inskränkning i "ägarens rätt att utnyttja sin mark. Redan i det av Kungl.

Maj :t den 28 november 1666 utfärdade »Placat och Påbudh Om Gamle

Monumenter och Antiquiteter» stadgas, att fornlämningarna äro skyddade

»ifrån all sielfwilliande åverkan, icke annars än vore the Wår enskylte

Egendom». Kulturminnesvårdssakkunniga ha också i sitt den 31 december

1938 avgivna betänkande med förslag till reviderad fornminneslagstiftning

(SOU 1938:60) framhållit, att fasta fornlämningar i allmänhet borde betraktas

såsom innebärande ett av ålder förefintligt servitut,.!som vederbörande

vore skyldig att tåla, ävensom att ändamålet med bevarandet av fasta

fornlämningar krävde, att jämväl ett visst område i en fornlämnings omedelbara

närhet finge förbli i orubbat skick samt att områdets storlek måste

variera med hänsyn till fornlämnihgens betydelse. Vidare ha sakkunniga

anfört, att den då gällande 1867 års fornminnesförordning ansågs innebära

skydd även för sådant område, som nyss nämnts, samt att de sakkunniga,

för att uttryckligen fastslå detta i lag, föreslagit upptagande av stadgandena

i 3 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Den egentliga nyheten i 1942

års fornminneslag är således, alt möjligheter tillskapats att genom länsstyrelsen

såsom opartisk myndighet fastställa gränserna för fornlämningsområde.

Vid tillkomsten av 1942 års fornminneslag anförde dåvarande departementschefen

bl. a., att behovet av ny lagstiftning om fornminnen och

andra kulturminnesmärken hade bestyrkts i de avgivna yttrandena över lagförslaget

och att den enighet, som där kommit till uttryck, bure vittne om

en allmän önskan att tillvarataga historiska och kulturella minnesmärken

från en gången tid.

Ämbetet erinrar om att ägare även efter gränslinjebestämning ha rätt att

bruka fornminnesområdet på samma sätt som dessförinnan under förutsättning

att fornlämningarna icke skadas därigenom. Hus, som t. ex. befinna

sig inom ett gränslinjebestämt område, få givetvis kvarstå; efter tillstånd

av ämbetet få de även ombyggas eller nyuppföras på annat håll inom

området. Det torde böra tilläggas," att några kostnader för fornlämningsvård

icke åvila markägaren.

Av det ovan anförda framgår, att bestämmelserna om ägares inskränkta

förfoganderätt till fornlämningsområde redan länge ha ägt bestånd. Dessa

inskränkningar äro ingalunda de enda eller ens de mest betydande, som åvila

en svensk jordägare. Ämbetet vill här endast erinra om stadsplanelagens

bestämmelser eller om jordlagstiftningen. Ämbetet vill även framhålla, att

gränslinjebestämning endast äger rum beträffande märkligare fornlämningsområden,

för vilka detta skydd ovillkorligen erfordras.

Ämbetet lämnar vid arbetsföretag av olika slag såsom bvggenskap, vägbyggen,

grustäkt in. m. i stor utsträckning tillstånd till att fornlämningar

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 22''r år 1956

3

borttagas, sedan de ha undersökts genom ämbetets försorg och efter prövning

enligt fornminneslagen i viss omfattning på företagarens bekostnad. De

fornlämningar av märkligare art, som anses omistliga och därför böra bevaras,

måste erhålla så stort område på marken, som tarvas för att bevara

fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt

utrymme däromkring.

Beträffande fornlämningsområdet vid Böckersboda i Lyrestads socken får

ämbetet understryka, att detta aldrig har kunnat fritt disponeras av ägaren.

Det bär varit skyddat genom lagar och förordningar åtminstone alltsedan

utfärdandet av 1666 års Placat. Det har varit förtecknat och avbildat sedan

tiden omkring 1670. Som ytterligare skydd för detta speciella fornlämningsområde

stadgade Konungens befallningshavande i Skaraborgs län den 6

augusti 1860 vite för var och eu som förändrar, rubbar eller borttager fornlämningarna.

I lantmäterihandlingar rörande Böckersboda 219 år 1862 erhöll

skeppssättningarna benämningen uråldrig tingsplats. Därefter ha markägaren

och företagare ånyo erhållit uppgifter om fornlämningsområdet vid

Lyrestad vid olika tillfällen under åren 1907, 1924, 1925, 1941, 1942 och 1947,

innan ämbetet begärde fastställande av gränserna för fornminnesområdet

1949.

I syfte att tillgodose markägarens berättigade intresse stadgas i fornminneslagen,

att om fornlämning synes innebära hinder, som ej står i rimligt

förhållande till dess betydelse, må tillstånd till fornlämningens borttagande

meddelas av ämbetet. Som redan har framhållits ger ämbetet därför i stor

utsträckning sådana tillstånd. Sålunda har ämbetet under åren 1951—1955

lämnat tillstånd till borttagande av sammanlagt 1 363 fornlämningar. Härav

torde framgå, att markägares berättigade intressen icke åsidosättas.

Ämbetet vill även framhålla, att om ersättning skulle utgå vid gränslinjebestämning

av fast fornlämning, torde detta förutsätta en ändring av gällande

lagstiftning. De ekonomiska konsekvenserna härav torde, om icke

fornminnesvårdens vitala intressen skola åsidosättas, komma att bli mycket

betydande.

Med anledning av vad ovan anförts och med hänvisning till ämbetets

skrivelse till Konungen den 17 september 1953 får ämbetet hemställa, att

de väckta motionerna rörande ersättning till vissa markägare för skada och

intrång genom avsättning såsom fornminne av ett område vid Böckersboda

i Lyrestads socken måtte avstyrkas.

Utskottet. Av utredningen i ärendet framgår, att fornlämningsområdet vid

Böckersboda i Lyrestads socken varit skyddat genom lagar och förordningar

åtminstone alltsedan utfärdandet av Kungl. Maj :ts plakat av den 28 november

1666, att skeppssättningarna vid Böckersboda varit förtecknade och avbildade

sedan tiden omkring år 1670, att länsstyrelsen i Skaraborgs län den

5 augusti 1860 stadgat vite för var och eu som förändrade, rubbade eller

borttoge fornlämningarna, att i lantmäterihandlingarna rörande Böckersboda

år 1862 skeppsmätningarna erhållit benämningen »uråldrig tingsplats»,

att markägare och företagare ånyo erhållit uppgifter om fornlämningsområdet

vid Böckersboda vid olika tillfällen under åren 1907, 1924,

1925, 1941, 1942 och 1947, att riksantikvarieämbetet den 10 augusti 1949

begärde fastställandet jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen av

gränserna för ifrågavarande fornminnesområde, upptagande eu skeppssättning

och en stensättning, att markägare även efter gränslinjebestämning

hade rätt att bruka fornminnesområdet på samma sätt som dessförinnan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 224 dr 1956

under förutsättning att fornlämningarna icke därigenom skadades, varjämte

markägare kunde erhålla tillstånd att uppföra nybyggnader eller företaga

andra förändringar inom fornminnesområdet, så framt detta icke inverkade

menligt på fornminnet, att möjligheten att uppdraga gränserna för ett fornminnesområde

tillkom först genom 1942 års lag, att ägarna till mark inom

oinförmälda område i avgivna förklaringar uttalade att den inskränkning i

deras förfoganderätt över marken, som skulle föranledas av fornminnesområdets

bestämmande på sätt riksantikvarieämbetet föreslagit, skulle för

dem medföra betydande förlust, framför allt på grund av att områdets utnyttjande

som grustäkt därigenom komme att förhindras, att länsstyrelsen

i Skaraborgs län den 3 mars 1951 fastställde gränserna för området i enlighet

med riksantikvarieämbetets förslag, att sedan vissa av markägarna

anfört besvär häröver regeringsrätten jämlikt utslag den 11 mars 19o2 icke

fann skäl göra ändring i länsstyrelsens beslut, att sedan ifrågavarande markägare

i en i besvärsmålet ingiven underdånig skrivelse anhållit att de, därest

deras yrkande i övrigt i målet icke skulle bifallas, måtte tillerkännas

ersättning för mistat grus med vissa närmare angivna belopp, Kungl. Maj :t

genom beslut den 10 oktober 1952 fann ansökningen icke föranleda någon

Kungl. Maj :ts åtgärd samt att en sedermera av en av markägarna gjord förnyad

underdånig ansökning i ärendet av Ivungl. Maj :t genom beslut den 23

oktober 1953 lämnades utan bifall.

Utskottet kan alltså konstatera, att ifrågavarande område vid Böckersboda

i Lyrestads socken varit känt som fornminnesmärke sedan generationer

tillbaka, att fornlämningen för vederbörande markägare inneburit ett

av ålder förefintligt servitut samt att inskränkningarna i områdets användning

efter den av länsstyrelsen i Skaraborgs län fastställda gränsdragningen

för fornminnesområdet väsentligen hänför sig till förbudet mot utnyttjande

av detsamma som grustäkt. Ett bifall till motionärernas yrkande skulle såvitt

utskottet kan finna komma att bli i hög grad prejudicerande och säkerligen

få ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd. Riksantikvarieämbetet

har för sin del även framhållit, att om ersättning skulle utgå vid

gränslinjebestämning av fast fornlämning torde detta förutsätta en ändring

av gällande lagstiftning på området.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna I: 17 och II: 20 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 december 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 225.

Reservation

av herr Rubbestad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.