Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya grunder för ordinarie prästers lönegradsplacering.
1956-03-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1956:54, Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya grunder för ordinarie prästers lönegradsplacering.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 54 år 1956
1
Nr 54
Utlåtande i anledning av väckta motioner om nya grunder för
ordinarie prästers lönegradsplacering.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Arrhén (I: 223) och den andra inom andra kammaren av herr Staxäng
m. fl. (11:433), har hemställts, att riksdagen måtte besluta om nya grunder
för ordinarie prästers lönegradsplacering i enlighet med de huvudregler,
som föreslagits i pastoratsindelningssakkunnigas betänkande.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 433 följande.
När de nya grunderna för prästerskapets avlöningar antogs fastställdes
endast beräkningsgrunder för komministertjänsternas inplacering. För kyrkoherdetjänsterna
fixerades, med utgångspunkt i hittillsvarande löneskala,
vissa lönebelopp, vilka skulle medföra inplacering i de fastställda lönegraderna,
men denna inplacering skulle endast ha engångskaraktär och vara
av provisorisk natur.
Det överlämnades åt pastoratsindelningssakkunniga, som då redan erhållit
sitt huvuduppdrag, att närmare utreda denna fråga och framlägga
förslag härom. På grunder, som av dessa sakkunniga närmare redovisats,
har dessa emellertid funnit motiverat att framlägga förslag om enhetliga
normer för lönegradsinplaceringar för samtliga ordinarie tjänster. Det visade
sig nämligen vid tillämpningen av de för komministertjänsterna fastställda
grunderna, att dessa i flera fall ledde till orimliga och icke avsedda
konsekvenser. Det syntes vidare de sakkunniga uppenbart, att en parallellplacering
mellan kyrkoherdetjänster och komministertjänster efter för dem
båda tillämpliga grunder skulle medföra en önskvärd förenkling av hela
lönesystemet i dess tillämpning. De sakkunniga föreslog därför, att där
kyrkoherdetjänsten skulle inplaceras i Ca 33, skulle komministertjänsten
inplaceras i Ca 28, och där kyrkoherdetjänsterna tillhörde endera Ca 31 eller
Ca 29, skulle komministertjänsten tillhöra Ca 26. I de fall, då kyrkoherdetjänst
vore inplacerad i Ca 27, kunde man utgå från att komministertjänst
icke skulle vara inrättad. Genom nämnda system skulle för komministertjänst
inplacering i endera Ca 27 eller Ca 25 upphöra. Det syntes överflödigt
att belasta lönesystemet med en differentiering på icke mindre än fyra
lönegrader i omedelbar följd. För bortfallet av Ca 25 talade även, att den
numera vore slutlönegrad för e. o. tjänst.
Grundläggande skulle alltså bli pastoratets karaktär, där de tjänster, som
skulle lönegradsinplaceras, vore inrättade. Därvid föreslog de sakkunniga,
att tre faktorer skulle vara lönebestämmande: pastoratets folkmängd, pastoratets
areal och antalet församlingar inom pastoratet. Den första faktorn
skulle vara grundläggande, de två senare under vissa förhållanden kompletterande.
I Ca 29 såsom normallönegrad skulle inplaceras pastorat med en
folkmängd mellan t 501—4 500 invånare, i Ca 31 inom en folkmängdsram
mellan 4 501—10 000. Där folkmängden uppginge till över 10 000 skulle in1
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt Nr 54
2
Statsutskottets utlåtande nr 5b år 1956
placering ske i Ca 33, där folkmängden understege 1 500 i Ca 27, såvida
icke antalet församlingar i pastoratet vore minst 3. Arealfaktorn skulle
kunna medföra endast en uppflyttning: till Ca 29, om arealen vore minst
3 kvmil, till Ca 31, om arealen vore minst 6 kvmil, och till Ca 33, om arealen
vore minst 12 kvmil.
De sakkunniga föreslog även grunder, efter vilka omprövning av den en
gång gjorda inplaceringen skulle kunna ske. Man övervägde därvid tvenne
alternativ; i båda fallen skulle en viss tid ha gått, sedan den för lönegradsinplaceringen
kritiska gränsen överskridits, innan ändring i endera riktningen
borde ifrågakomma.
Vi ansluter oss till de huvudregler, som de sakkunniga förordat, och i
synnerhet vill vi framhålla fördelarna av ett enhetligt system med utgångspunkt
i pastoratets karaktär. Vi finner även, att starka skäl förefinnes att
denna fråga bringas till ett avgörande oberoende av pastoratsindelningsspörsmålet
i stort.
De olägenheter som för närvarande gör sig gällande är av två arter. Den
förra hör samman med det nuvarande systemet för komministertjänsternas
inplacering, den andra är av administrativ art. För närvarande finns inga
bestämmelser om, när och efter vilka grunder omprövning av gällande inplacering
kan ske, varför framställningar härom, även där sakskäl förebragts,
måste lämnas utan avseende. Ju längre ett uppskov blir desto större
blir olägenheten.
Vi förutsätter, att för nuvarande tjänsteinnehavare inte ska ske någon
nedflyttning i lönegradsplacering på honom nu anförtrodd tjänst. Omprövning
bör ske, dels då tjänst blir ledig, dels efter viss tid i de fall, att folkmängdsförskjutningar
inom pastoratet motiverar sådan. Härvid synes det
av de sakkunniga föreslagna systemet med personalförteckning, som revideras,
vara att förorda.
Det uppskov med lösningen av det stora och svårbemästrade problemet
om ny pastoratsindelning, som nu inträtt, vållar i många avseenden församlingsprästerskapet
olägenhet och är ägnat att vidmakthålla och öka
känslan av osäkerhet inför framtiden. Detta synes så mycket mer beklagligt,
som det måste anses som ett livsvillkor för fullgörande av kyrkans uppgift
i det nutida samhället, att rekryteringen till prästämbetet främjas. (I detta
större sammanhang utgör väl denna fråga en mindre betydande del.) En
lösning av densamma enligt de grundsatser som ovan anförts skulle emellertid
i sin mån vara ägnad att skapa önskvärd klarhet. Den skulle också
undanröja de administrativa svårigheter, som är förbundna med ett system,
som dels är oenhetligt, dels fått enbart provisorisk karaktär, och för vilket
tillfyllestgörande tillämpningsföreskrifter saknas.
Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, statskontoret och statens lönenåmnd avgivit utlåtanden.
Statskontoret anför följande.
Motionerna ha i korta drag antytt det rådande läget beträffande prästernas
löneförhållanden och erinrat om det förslag till lönesystem, som framlagts
av pastoratsindelningssakkunniga i betänkande med förslag till allmänna
riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen in. in. (SOU 1953: 11). Det har pekats på de
olägenheter, som ur olika synpunkter göra sig gällande med rådande ordning,
och framhållits, att starka skäl förefinnas för att lönefrågorna bringas
till avgörande oberoende av pastoratsindelningsspörsmålet i stort. Motionärernas
hemställan avser, att riksdagen skulle besluta om grunder för ordi
-
Statsutskottets utlåtande nr 54 år 1956
3
narie prästers lönegradsplacering i enlighet med de huvudregler, som föreslagits
i sakkunnigbetänkandet.
Spörsmålet om de grunder, som böra gälla för en reglering av prästernas
lönegradsplacering, är givetvis icke direkt avhängigt av frågan om pastoratsindelningen
i landet. Hinder torde därför icke i och för sig möta att fristående
upptaga själva löneproblemet till principövervägande. Emellertid
har statskontoret svårt att föreställa sig vad som skulle vara att vinna med
eu dylik ordning för behandling av föreliggande problem. Det måste nämligen
anses uteslutet att med stöd av nya grunder för lönegradsplacering
skrida till en mera permanent reglering av prästlönerna utan hänsyn till
de förändringar, som en jämkad pastoratsindelning må kunna föranleda.
Det torde i detta sammanhang vara tillfyllest erinra därom, att folkmängdstalet
i ett pastorat enligt de sakkunnigas förslag kommer att påverka såväl
antalet präster som lönesättningen. Den organisatoriska grundvalen för den
framtida uppbyggnaden av pastoraten måste fördenskull vara klarlagd, innan
lönespörsmålen bringas till en definitiv lösning. Statskontoret vill härutöver
framhålla, att ämbetsverket i sitt utlåtande den 16 juni 1953 över
pastoratsindelningssakkunnigas betänkande fästa uppmärksamheten på att
de sakkunniga låtit sina förslag i väsentlig grad bestämmas av en av ålder
bestående församlingsindelning. Ämbetsverket höll för sin del bestämt före,
att denna i det nuvarande samhällslivet föga tidsenliga indelning icke kunde
i den omfattning, som skett i utredningen, få bli bestämmande för pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen. Erinras må
slutligen om de betänkligheter som framfördes mot att genomföra organisationsändringar
utan att klarare normer förelåge beträffande arbetsuppgifternas
omfattning och karaktär.
Under åberopande av vad sålunda anförts vill statskontoret för sin del
bestämt uttala, att organisationsproblem och lönefrågor måste prövas i ett
sammanhang.
Statens lönenämnd anför följande.
Statens lönenämnd får beträffande pastoratsindelningssakkunnigas förslag
till lönegradsplacering för kyrkoherdar och komministrar in. m. hänvisa
till sitt i avskrift bifogade utlåtande den 7 juni 1953 över de sakkunnigas
betänkande. Även om det icke föreligger något formellt hinder för att tilllämpa
de av pastoratsindelningssakkunniga föreslagna principerna för ordinarie
prästers lönegradsplacering med utgångspunkt från nu gällande
pastoratsindelning, synes det nämnden som om de sakkunnigas förslag härutinnan
har så nära samband med deras förslag till ny pastoratsindelning,
att nämnda principer icke utan starka skäl böra göras tillämpliga innan ny
pastoratsindelning fastställts. De i motionen berörda olägenheterna av den
nuvarande ordningen förefalla icke vara av den art att man på grund härav
bör ge ifrågavarande principer tillämpning innan pastoratsindelningsfrågan
lösts.
Statens lönenämnds omförmälda, den 7 juni 1953 avgivna utlåtande över
pastoratsindelningssakkunnigas förslag till lönegradsplacering för kyrkoherdar
och komministrar in. in. hade — till den del det avsåg lönegradsfrågan
—- följande lydelse:
Lönenämnden bar i och för sig icke funnit anledning till erinran mot de
av de sakkunniga i kapitel 13 »Lönegradsinplacering av kyrkoherdar och
komministrar» föreslagna inplaceringsreglerna. Lönenämnden måste emellertid
finna det icke tillfredsställande, att en tillämpning av reglerna i fråga
4
Statsutskottets utlåtande nr 54 år 1956
om komministertjänsterna medför en klar höjning av den lönenivå, som
fr. o. in. prästlöneregleringens ikraftträdande den 1 januari 1952 gäller för
dessa tjänster. Såvitt lönenämnden kunnat finna kan emellertid en sådan
lönejustering svårligen undvikas vid en, enligt nämndens mening sakligt
motiverad, övergång till ett parallellplaceringssystem för kyrkoherde- och
komministertjänsterna. Med hänsyn härtill vill lönenämnden icke motsätta
sig att de föreslagna reglerna läggas till grund för lönegradsinplaceringen
av hithörande tjänster.
Vad de sakkunniga föreslagit rörande lönegradsinplaceringens genomförande
anser sig lönenämnden kunna godtaga.
Utskottet. I motionerna hemställes att riksdagen måtte besluta om nya
grunder för ordinarie prästers lönegradsplacering i enlighet med de huvudregler
som föreslagits i pastoratsindelningssakkunnigas betänkande. I anledning
härav får utskottet erinra om att nämnda betänkande, som avgavs
den 26 februari 1953 (SOU 1953: 11), varit föremål för remissbehandling i
vanlig ordning och alltjämt är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Även
om hinder i och för sig inte kan anses föreligga att pröva lönegradsfrågan
för prästerna utan att organisationsfrågans lösning avvaktas, kan utskottet
inte finna en dylik anordning lämplig. Enligt utskottets mening står — såsom
ock både statskontoret och statens lönenämnd ansett — lönegradsfrågan
i så nära samband med organisationsfrågan, att den förra inte bör utbrytas
till separat behandling. Då utskottet sålunda med hänsyn härtill
inte anser sig kunna tillstyrka motionerna, vill utskottet emellertid ge uttryck
åt den förhoppningen att den berörda lönegradsfrågan skall kunna
bringas till avgörande utan alltför stor tidsutdräkt.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 223 och II: 433 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 16 mars 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Leander,
Näsgård, Gillström, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Hesselbom,
Pålsson, Einar Persson, Thun, Axel Andersson, Sunne och fröken
Ranmark; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Åkerström, Rubbestad, fröken Elmén,
herrar Petterson i Degerfars, Andersson i Mölndal, Widén, Johansson
i Mysinge, fröken Karlsson, fröken Olsson och herr Nelander.
Statsutskottets utlåtande nr 5£ år 1956
5
Reservationer
1) av herr Rubbesiad. som ansett att utskottet bort tillstyrka motionerna
och därför hemställa,
att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 223 och II:
433, besluta om nya grunder för ordinarie prästers lönegradsplacering
i enlighet med de huvudregler, som föreslagits i
pastoratsindelningssakkunnigas betänkande.
2) av herr Skoglund i Doverstorp.
fj60566. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.