Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m.

1956-04-27 · 74 sidor, varav 73 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 73 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1956:94, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

1

Nr 94

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverket m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1955 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) De norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda. Under justitiedepartementet,

§ 1, ha revisorerna framhållit, att åtgärder alltjämt erfordras

för att bereda vattendomstolarna en arbetskapacitet, som motsvarar det

aktuella och väntade behovet, samt att samtidigt härmed en utredning bär

komma till stånd rörande möjligheterna att åstadkomma en mera väsentlig

lättnad i dessa domstolars arbetsbörda (Del I, s. 3—13).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 22 i sitt

av riksdagen numera godkända utlåtande nr 2, varom utskottet velat här

erinra.

2:o) Kostnader för förpassningsresor. Under justitiedepartementet, §2,

ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser vid granskningen av förpassningar

av olika slag samt förklarat det motiverat, att Kungl. Maj :t i ett

cirkulär till myndigheterna erinrar dessa om angelägenheten av att all

möjlig hushållning iakttages även i förevarande avseende (Del I, s. 13—29).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 42 i sitt

av riksdagen numera godkända utlåtande nr 2, varom utskottet velat här

erinra.

3:o) Krigsmaktens indelning. Under försvarsdepartementet, 8 3, ha revisorerna

fäst uppmärksamheten på krigsmaktens stabs- och förvaltningsorganisation,

vilken enligt revisorernas mening i lämpligt sammanhang

bör upptagas till grundlig och allsidig prövning (Del I, s. 30—60).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 94

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

Till en början ha revisorerna givit en historisk översikt rörande tillkomsten

av de bestämmelser som gälla för försvarets ledning m. m. och

därefter lämnat motsvarande uppgifter för utvecklingen i fråga om den

militära förvaltningen (s. 30—44). I anslutning härtill har även lämnats en

sammanfattande redogörelse för den organisation, som framgått av utvecklingen

(s. 44—55). Vidare ha revisorerna redovisat vissa uppgifter rörande

avlöningar och omkostnader vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter,

försvarsstaben och de tre försvarsgrensstaberna under de tre sistförflutna.

budgetåren samt slutligen i korthet berört de uppgifter, som ankomma

på den med stöd av Kungl. Maj:ts den 30 juni 1955 givna bemyndigande

tillsatta parlamentariska försvarsberedningen (s. 55—57). Härefter

ha revisorerna gjort följande uttalande.

Under flera århundraden bestod den svenska krigsmakten av två från

varandra helt skilda grenar, lantförsvaret och sjöförsvaret. Någon organiserad

form av samverkan och samordning dem emellan förekom knappast

vare sig fråga var om den rent militära ledningen och planläggningen eller

om själva förvaltningsverksamheten. Med hänsyn till kommunikationsförhållandena,

det miiitärtekniska utvecklingsskedet och samhällslivets struktur

i övrigt förelåg ej heller något större behov därav. När genom 1840 års

reform vårt land erhöll en departementalstyrelse, framstod det också som

naturligt att två försvarsdepartement inrättades, ett för lantmilitära och ett

för sjömilitära ärenden.

De ändrade förhållandena ha emellertid efter hand framtvungit en ny

syn på hithörande spörsmål, vilken lett till att allt flera åtgärder vidtagits

för en närmare samordning av försvarets alla delar. Ett första steg i denna

riktning togs vid 1919 års riksdag, då en sammanslagning av de båda försvarsdepartementen

beslöts. Denna sammanslagning motiverades med att

därigenom skulle kunna åstadkommas dels större enhet i försvarets militära

ledning och därav följande bättre samverkan mellan försvarets båda

huvudgrenar, dels större planmässighet och effektivitet i den militära förvaltningen,

dels ock ändamålsenligare fördelning mellan försvarsgrenarna

av anvisade anslag och disponibla medel i övrigt. Statsmakterna ha sedermera

i icke ringa mån följt dessa allmänna riktlinjer vid den fortskridande

omdaningen av försvaret. Visserligen utökades genom 1925 års försvarsordning

antalet försvarsgrenar med ytterligare en, nämligen flygvapnet,

varigenom den forna tudelningen av stridskrafterna förbyttes i en tredelning.

Därefter har emellertid tillkommit en särskild överbefälhavare, vilken

är överordnad försvarsgrenscheferna och närmast under Kungl. Maj :t

utövar den militära ledningen av krigsmakten. Samtidigt har till överbefälhavarens

förfogande ställts en försvarsstab med uppgift att i viss omfattning

ombesörja för försvarsgrenarna gemensamma angelägenheter. Vidare

må erinras om att försvaret åtminstone delvis erhållit en fackgrensvis i

stället för såsom tidigare en försvarsgrensvis organiserad förvaltningsapparat.

Även på annat sätt har eftersträvats ett samgående mellan försvarsgrenarna

i väsentliga avseenden.

Utvecklingen har sålunda gått i riktning mot ökad samverkan och samordning

inom försvaret. Den till grund härför liggande principen har dock

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 91 dr 1956

''5

icke restlöst förverkligats, med påföljd att de militära ärendena nu handläggas

i somliga fall av organ som äro gemensamma för samtliga försvarsgrenar

och i andra fall av organ som tillhöra allenast viss försvarsgren.

Gällande försvarsorganisation har därigenom kommit att kännetecknas av

en dualism, som medfört olägenheter av olika slag. Denna dualism bottnar

djupast i det förhållandet, att de tre försvarsgrenarna alla enhetssträvandcn

till trots alltjämt i grund och botten fungera som inbördes fullt självständiga

enheter, envar under sin chef. Den operativa krigsplanläggningen,

vilken torde kunna betecknas som kärnan i allt militärt stabsarbete och

vilken blir bestämmande för de stridande förbandens utnyttjande, sker

sålunda icke som en hela försvaret omspännande angelägenhet utan är allt

efter försvarsgren fördelad på skilda organ. Att märka är därvid att försvarsstaben,

utöver vissa samordningsuppgifter i stort, anförtrotts det

egentliga krigsförberedelsearbetet i fråga om armén, medan ansvaret härutinnan

beträffande marinen och flygvapnet ankommer på respektive försvarsgrensstaber.

Till följd härav har försvarsstaben blivit starkt armébetonad

och i viss mån förlorat sin avsedda karaktär av ett för samtliga

försvarsgrenar gemensamt organ. Genom att militärbefälhavarna i operativt

hänseende direkt underordnats överbefälhavaren och försvarsstaben,

samtidigt som arméchefen och arméstaben tillagts ansvaret för arméns utrustning

och organisation, ha dessutom befälslinjerna inom sistnämnda

försvarsgren komplicerats. Gränsdragningen mellan försvarsgrenarna är

än mera markerad i fråga om den militärterritoriella indelningen. Varje

försvarsgren har här sin speciella indelningsgrund: armén i militärområden,

marinen i marindistrikt och flygvapnet i flygbasområden, samtliga

utan gemensamma gränser, vart och ett lydande under sin chef och sin

stab. Även på förvaltningssidan, där samordningstanken dock avsatt de

praktiskt mest påtagliga resultaten, ligger verksamhetens tyngdpunkt inom

de försvarsgrensvis organiserade myndigheterna.

Vad särskilt den högre stabs- och förvaltningstjänsten beträffar ha försök

gjorts att genom speciella anordningar av olika slag eliminera de olägenheter

som försvarsgrenarnas bibehållna självständighet vållat. Detta

har dock samtidigt fått till följd att antalet organ närmast under Kungl.

Maj :t ytterligare ökat. Uppenbarligen kännetecknas också försvarets högsta

ledning av en viss överorganisation. Av det föregående framgår även,

att kostnaderna för de högre staberna och de centrala förvaltningsmyndigheterna

numera belöpa sig till förhållandevis mycket betydande belopp.

Vid bedömandet av förevarande spörsmål böra enligt revisorernas mening

jämväl följande omständigheter beaktas.

Självfallet föreligga alltjämt olikheter mellan lant-, sjö- och luftstridskrafterna.

Dessa olikheter hänföra sig dock i huvudsak till taktik och beväpning

och äro i vissa avseenden knappast större än mellan arméns

truppslag eller marinens båda vapenslag. Ur operativ och strategisk synpunkt

däremot hålla olikheterna på att alltmer utplånas, vilket sammanhänger

med den naturvetenskapliga och därav betingade militärtekniska

utvecklingen, som helt förändrat krigets karaktär. Praktiska exempel härpå

lämnades redan under det senaste världskriget, särskilt i dess slutskede,

då de avgörande operationerna på respektive fronter utfördes såsom för

samtliga försvarsgrenar gemensamma företag under enhetligt befäl och

kombinerade staber. Under inverkan av de nya massförstörelsemedlen, så
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

som atom-, raket- och robotvapnen, har sedan dess omdaningsprocessen fortskridit

allt snabbare. Icke minst i ett land som vårt, där krigsmakten har

den enda uppgiften att värna det nationella oberoendet och därför måste

utformas med hänsyn till invasionsförsvarets särskilda krav, torde det

också för framtiden vara uteslutet att armén så att säga för sitt speciella

krig, marinen sitt och flygvapnet sitt. Nämnda förhållande belyses på sitt

sätt av de överväganden som skett i fråga om kustartilleriets och luftvärnets

organisatoriska ställning. Förslag ha därvid framförts om att överflytta

kustartilleriet till armén och luftvärnet till flygvapnet. De skäl som

åberopats för en sådan omläggning kunna i och för sig anses goda. Detsamma

gäller emellertid även om den motsatta ståndpunkten. Detta heror

helt enkelt därpå, att kustartilleri och luftvärn icke odelat tillhöra viss

försvarsgren utan ingå som sammanbindande länkar i det samlade riksförsvaret.

Pa grund av den moderna krigsteknikens speciella karaktär lärer således

vara att förutse, att de nuvarande relativt skarpa gränserna mellan armé,

marin och flygvapen komma att i operativt och strategiskt hänseende

gradvis försvinna. Denna utveckling kan emellertid icke lämna försvarets

fredsorganisation oberörd; förr eller senare måste en anpassning ske efter

det nya läget. Konkret uttryckt skulle eu sådan anpassning kunna tänkas

få den formen, att allt operativt krigsförberedelsearbete sammanfördes

under överbefälhavaren i försvarsstaben, att inom försvarsstaben en koncentration

skedde på denna väsentliga angelägenhet och att vissa mer

pcrifera uppgifter överflyttades till andra organ, att de nuvarande befattningarna

såsom försvarsgrenschefer indroges och att försvarsgrensstaberna

omvandlades till inspektionsorgan med särskild uppgift att handhava utbildnings-

och personalfrågor, att samtliga fredsförband och motsvarande

enheter inom viss territoriell del av landet oberoende av nuvarande försvarsgrenstillhörighet

underställdes en gemensam regional stab, till vilken

under vederbörande befälhavares ledning detaljarbetet med krigsplanläggningen

förlädes, samt att för jämväl tyg- och intendenturtjänsten inrättades

hela försvaret omfattande centrala förvaltningsmyndigheter. Då avsikten

med den nya organisationen självfallet icke skulle vara att bereda

någon av de nuvarande försvarsgrenarna en sakligt oberättigad dominans

över de andra, torde vidare få övervägas huruvida icke en särskild försvarsstabskår

skulle behöva upprättas, vars personal finge sådan allsidig utbildning

att den ej vore att betrakta såsom tillhörande viss försvarsgren

utan kunde användas för all högre stabstjänst och truppföring.

En nydaning av försvarsväsendet enligt nu antydda riktlinjer skulle

självfallet hli av mycket genomgripande natur. Ur viss synpunkt skulle

den dock icke innebära annat än ett konsekvent fullföljande av de enhetssträvanden,

som i princip kännetecknat statsmakternas åtgöranden på

förevarande område under senare år, en fortsatt rationalisering av den

militära stabs- och förvaltningstjänsten. Det må i detta sammanhang även

betänkas, att försvarskostnaderna f. n. uppgå till avsevärda belopp, vilka

tendera att ytterligare skjuta i höjden. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt

att sträng sparsamhet iakttages med disponibla medel och att utgifterna

fördelas på sådant sätt, att största möjliga kraftutveckling erhålles

vid en given ekonomisk insats. Mot bakgrunden härav kan ställas frågan,

om ett litet land som vårt med jämförelsevis ringa folkmängd och däri
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 91 år 19Ö6

5

genom också numerärt fåtaliga stridskrafter verkligen har råd att upprätthålla

den månghövdade stabs- och förvaltningsorganisation som den nuvarande

tredelningen av försvaret medför, därest detta ur militär synpunkt

icke är oundgängligen nödvändigt.

Revisorerna äro för sin del väl medvetna om att nu avhandlade spörsmål

är till sin allmänna natur mycket komplicerat och även inrymmer en rad

svårlösta delproblem. En eventuell omorganisation måste därför uppenbarligen

föregås av grundliga överväganden. Med sitt förevarande uttalande

ha revisorerna också närmast velat fästa uppmärksamheten därpå, att

frågan både militärt och ekonomiskt är så betydelsefull att den i lämpligt

sammanhang bör upptagas till grundlig och allsidig prövning.

Utlåtande har avgivits av överbefälhavaren (Del II, s. 24—29), vilken

hl. a. framhåller, att det av revisorerna framförda förslaget innebärande

att allt operativt krigsförberedelsearbete skall sammanföras under överbefälhavaren

i försvarsstaben, är en gammal tanke, vilken närmare granskades

i samband med 1942 års försvarsbeslut av 1941 års försvarsutredning

och av 1942 års försvarsberedning. Avgörande vid fastställande av den nuvarande

organisationen voro de erfarenheter, som vunnos under beredskapstiden.

Vidare anföres, att det synes angeläget att först slutföra de utredningar,

som nu pågå inom de militära staberna, samt att nå den ökade

praktiska insikt i fråga om högvarterets krigsmässiga funktioner, som erfarenheterna

från den pågående studie- och övningsverksamheten kunna

förutses ge, innan ställning tages till frågan om vilka modifikationer av högkvarterets

organisation som böra genomföras.

Beträffande den centrala förvaltningsorganisationen erinras om att

ännu icke två år förflutit, sedan den senaste omfattande reformen beslutades

av riksdagen. Omorganisationsarbetet är ännu icke avslutat, kompletterande

utredningar pågå, och erfarenheterna av den nya organisationen

äro självfallet mycket begränsade. Det synes angeläget att omorganisationsarbetet

får fullföljas och tillräckliga erfarenheter, sedan organisationen

vunnit stadga, få förvärvas, innan ytterligare genomgripande ändringar

övervägas. Detta är även ur krigsberedskapssynpunkt och med hänsyn till

en ekonomiskt rationell kontinuitet i den pågående omfattande materielanskaffningen

synnerligen önskvärt.

Avslutningsvis anför överbefälhavaren följande.

Det hör slutligen beaktas, att vi befinna oss i ett skede av intensiv militärteknisk

utveckling med konsekvenser för våra stridskrafters såväl stridsmedel

som taktik, bl. a. med hänsyn till en motståndares atomvapen. Dessa

ändrade förhållanden i fråga om stridsmedel och stridsmetoder komma

otvivelaktigt att påverka försvarets organisation — som öB-utredningen

också förutsatt — och kunna även påverka ledningsorganisationen. Det är

därför mindre välbetänkt att genomföra några genomgripande ändringar

av krigsmaktens indelning och ledning, innan man erhållit den bättre över
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 9å år 1956

blick över nyssnämnda förhållanden, som måste anses erforderlig. F. n.

finnes icke heller någonting som tyder på att något skulle vara att vinna

— men väl mycket att förlora — på ett avskaffande av försvarsgrenarna

och försvarsgrenscheferna. Ytterligare utredningar, utöver de redan nu

pågående, synas därför icke påkallade av revisorernas förslag.

Utskottet. Efter en ingående redogörelse för den omvandlingsprocess som

försvaret varit underkastat de senaste decennierna ha revisorerna framhållit,

att utvecklingen på förevarande område visserligen gått i riktning mot

ökad samverkan och samordning men att den till grund härför liggande

principen icke restlöst förverkligats, med påföljd att gällande försvarsorganisation

kommit att kännetecknas av en dualism, vilken medfört olägenheter

av olika slag. Denna dualism bottnar enligt revisorerna djupast i det

förhållandet, att de tre försvarsgrenarna alla enhetssträvanden till trots alltjämt

i grund och botten fungera som inbördes fullt självständiga enheter,

envar under sin chef. Revisorerna ha samtidigt hävdat, att det på grund

av den moderna krigsteknikens speciella karaktär kan förutses, att de nuvarande

relativt skarpa gränserna mellan armé, marin och flygvapen komma

att i operativt och strategiskt hänseende gradvis försvinna, vilket måste

påverka försvarets fredsorganisation. Konkret uttryckt skulle en anpassning

efter det nya läget kunna tänkas få den formen, att allt operativt krigsförberedelsearbete

sammanfördes under överbefälhavaren i försvarsstaben, att inom

försvarsstaben en koncentration skedde på denna väsentliga angelägenhet

och att vissa mer perifera uppgifter överflyttades till andra organ, att de

nuvarande befattningarna som försvarsgrenschefer indroges och att försvarsgrensstaberna

omvandlades till inspektionsorgan med särskild uppgift

att handhava utbildnings- och personalfrågor, att samtliga fredsförbund och

motsvarande enheter inom viss territoriell del av landet oberoende av nuvarande

försvarsgrenstillhörighet underställdes en gemensam regional stab, till

vilken under vederbörande befälhavares ledning detaljarbetet med krigsplanläggningen

förlädes, samt att för jämväl tyg-och intendenturtjänsten inrättades

hela försvaret omfattande centrala förvaltningsmyndigheter. Då avsikten

med den nya organisationen icke skulle vara alt bereda någon av de nuvarande

försvarsgrenarna en sakligt oberättigad dominans över de andra, ha

revisorerna vidare funnit det böra övervägas, huruvida icke en särskild försvarsstabskår

skulle behöva upprättas, vars personal finge sådan allsidig utbildning

att den ej vore att betrakta såsom tillhörande viss försvarsgren

utan kunde användas för all högre stabstjänst och truppföring.

Överbefälhavaren har i sitt efter försvarsgrenschefernas hörande avgivna

rendssutlåtande bl. a. framhållit, att det omfattande och viktiga frågekomplex

som upptagits av revisorerna är av betydelse såväl för hela krigsmaktens

effektivitet som med hänsyn till strävandena att rationellt utnyttja de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9U år 1956

7

medel som av statsmakterna anvisats för försvaret. Samtidigt har emellertid

påpekats, att hithörande organisationsfrågor äro väsentligt mera invecklade

och svårare att lösa efter enbart en huvudlinje än det från allmänna

utgångspunkter måhända kan förefalla. Vidare har erinrats om alltjämt pågående

strävanden att förenkla och effektivisera den militära ledningsoiganisationen

samt om nuvarande skede av intensiv militärteknisk utveckling

med konsekvenser för stridskrafternas såväl stridsmedel som taktik. Enligt

överbefälhavarens mening är det mindre välbetänkt att genomföra några

genomgripande ändringar av krigsmaktens indelning och ledning, innan

tillräcklig erfarenhet rörande effekten av hittills vidtagna eller planerade

åtgärder vunnits och bättre överblick över förhållandena erhållits.

För egen del kan utskottet i princip ansluta sig till den uppfattning

åt vilken revisorerna i förevarande sammanhang givit uttryck. Utvecklingen,

icke minst på det tekniska området, synes sålunda påkalla en allt staikare

samordning och samverkan mellan försvarets alla delar. Otvivelaktigt

är denna fråga både militärt och ekonomiskt så betydelsefull, att den tarvar

särskild uppmärksamhet. Av intresse att notera därvidlag är, att inom länder

med direkt krigserfarenhet auktoritativa uttalanden gjorts till förmån

för ett avskaffande av de nuvarande tre försvarsgrenarna som separata enheter.

En omorganisation av försvaret enligt de av revisorerna antydda riktlinjerna

måste emellertid, såsom revisorerna själva påpekat, föregås av

grundliga överväganden. Med hänsyn såväl härtill som till vad överbefälhavaren

i sitt remissutlåtande anfört och då utskottet vidare förutsätter, att

vid den fortgående omdaningen av försvaret de av revisorerna uttalade synpunkterna

komma att vederbörligen beaktas, har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten.

Under försvarsdepartementet, § 4, ha revisorerna förordat, att en översyn

av den militära förvaltningen i decentraliseringssyfte snarast kommer till

stånd (Del I, s. 60—84).

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en kortfattad redogörelse för de

centrala, regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret.

Vad angår beslutanderätten i förvaltningsärenden framhålla revisorerna,

att allmänna försvarsförvaltningsreglementet (SFS 1954:587) innehåller

vissa allmänna grunder för den militära förvaltningen men beträffande cn

närmare precisering av de konkreta befogenheter, som häniiinnan tillkomma

å ena sidan de centrala och å andra sidan de regionala och lokala myndigheterna,

hänvisar till de särskilda reglementen, instruktioner och före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande nr .94 år 1956

skrifter, som i behörig ordning äro eller kunna bliva utfärdade (s. 60 och

61).

Genom dessa reglementen m. m. har enligt revisorerna beslutanderätten

i fråga om stora och betydelsefulla grupper av förvaltningsärenden förbehållits

de centrala myndigheterna med en långtgående detaljreglering

och centraldirigering som följd. Revisorerna, som funnit det vara av intresse

att närmare undersöka i vad mån dessa förhållanden ha medfört

olägenheter eller nackdelar för förvaltningsverksamheten vid de regionala

och lokala myndigheterna, ha härefter lämnat vissa av dem införskaffade

uppgifter rörande nämnda verksamhets utformning och funktionssätt

(s. 61—77). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt allmänt försvarsförvaltningsreglemente ankommer det på försvarets

centrala förvaltningsmyndigheter, envar inom sitt verksamhetsområde,

att under Kungl. Maj :t utöva ledningen av och uppsikten över

den militära förvaltningen. Med stöd härav samt av vissa andra stadganden

av enahanda innebörd ha ifrågavarande myndigheter utfärdat en råd tilllämpningsföreskrifter,

vilka närmare reglera förvaltningsverksamhetens

utformning och handhavande. Genom såväl dessa föreskrifter som i annan

ordning tillkomna bestämmelser ha de centrala myndigheterna förbehållits

besiutanderätten i en mångfald förvaltningsärenden av olika slag. Den

militära förvaltningen har därigenom kommit att kännetecknas av en

stark centralisering i viktiga avseenden.

Den avvägning som sålunda skett i fråga om befogenheter mellan å ena

sidan de centrala och a den andra sidan de regionala och lokala myndigheterna

grundar sig icke på resultatet av någon systematiskt genomförd

undersökning av förhållandena på förevarande område. Detta kan synas

märkligt med hänsyn till att försvarets förvaltningsorganisation, den centrala

såväl som den lokala, under de senaste decennierna varit föremål

för upprepade utredningar. Härutinnan må blott erinras om den översyn

av den centrala försvarsförvaltningen som senast verkställts av 1946 års

militära förvaltningsutredning samt om de genom statens organisationsnamn

ds försorg bedrivna undersökningarna av stabs- och förvaltningstjänsten

vid vissa försvarets lokalmyndigheter. Vid dessa utredningar har

skett en detaljerad genomgång av de olika uppgifter som åvila respektive

organisationsenheter. Hänsyn har dock endast tagits till sådana faktorer

som arbetsmängd, arbetsrutin och arbetsmoment, däremot har granskningen

icke omfattat frågan om i vad mån visst förvaltningsärende lämpligen

borde handläggas på det centrala, regionala eller lokala planet. De regionala

myndigheterna ha f. ö. icke alls berörts av de ifrågavarande organisationsundersökningarna.

Det är således i huvudsak de centrala förvaltningsmyndigheterna

själva som fått bedöma och avgöra, i vilken utsträckning

den militära förvaltningsverksamheten skall vara centraliserad eller

decentraliserad.

Vid detta bedömande ha nog åtminstone i viss mån rena tillfälligheter

kommit att fälla utslaget. I åtskilliga fall torde dock vederbörande myndigheters

ställningstagande i berörda frågor ha föranletts av överväganden av

mera principiell natur. Det har sålunda mången gång synts angeläget att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr !)l år 1!)ö6

9

genom centralisering av beslutanderätten få till stånd eu enhetlig handläggning

av vissa ärendesgrupper, i sin tur medförande att felaktigheter kunde

undvikas och förvaltningen skänkas erforderlig stadga. Ett behov av mera

ingående överblick över och kontroll av den lokala verksamheten kan

också ha förelegat. Härutöver ha självfallet de rent ekonomiska synpunkterna

tillmätts en mycket stor betydelse. Detta gäller framför allt upphandlingsväsendet,

där centraliseringen i allmänhet framstått såsom befogad

på grund av de för kronan förmånliga prisvillkor med åtföljande

besparingar av statsmedel som därmed stått att vinna. Härutinnan torde

icke ringa hänsyn ha tagits jämväl till den under beredskapstiden rådande

varubristen. I kostnadshänseende har det även ansetts gynnsamt att på ett

fåtal specialister inom den centrala förvaltningen överlåta arbetsuppgifter,

vilka eljest måst utföras av mindre rutinerade tjänstemän vid envar av de

talrika lokalmyndigheterna. Den faktiska eller förmenta bristen på teknisk,

ekonomisk och juridisk sakkunskap hos sistnämnda myndigheter har verkat

i samma riktning.

Vilka skälen till den ifrågavarande centraliseringen än må ha varit synes

det revisorerna uppenbart, att densamma på många områden medfört beaktansvärda

fördelar. Självfallet böra dessa i möjligaste mån bevaras jämväl

för framtiden. Enligt revisorernas mening kan det å andra sidan

icke med fog göras gällande att ett centraliserat förvaltningssystem, sådant

det nu tillämpas inom försvaret, skulle vara i alla avseenden överlägset.

Med centraliseringen följa tvärtom även olägenheter av skilda slag, vilka

i vissa fall kunna bli så betydande att de helt överväga de vinster som

åsyftas.

En av de främsta olägenheterna torde vara den mången gång avsevärda

tidsutdräkt som uppstår innan beslut i visst förvaltningsärende meddelas.

En smidig anpassning av verksamheten efter skiftande förhållanden och

hastigt uppkommande behov försvåras därigenom, särskilt som den centrala

myndigheter icke alltid äger erforderlig lokalkännedom. Svårigheter

av denna art framträda icke minst som ett resultat av den centralt bedrivna

anskaffningsverksamheten, vid vilken leveransförseningar och materielförväxlingar

ofta icke kunna undvikas. Beslutanderättens förläggning till en

instans, vilken befinner sig på stort avstånd från de myndigheter som direkt

beröras av de vidtagna eller planerade förvaltningsåtgärderna, medför

vidare en omfattande skriftväxling och därmed en ökad bundenhet vid

skrivbordet. Detta har i sin tur till följd, att vederbörande befattningshavare

vid lokalmyndigheterna få mindre möjlighet att ägna sig åt rent konstruktiva

arbetsuppgifter. Uppenbarligen förhåller det sig också på så vis,

att ju mera detalj reglerad förvaltningsverksamhcten är, desto mera måste på

det lokala planet intresset för tjänsten försvagas och känslan av ansvar

inför utvecklingen avtrubbas. Genom att vederbörande ärenden skola passera

ett flertal instanser komma vidare administrationskostnaderna att

onödigtvis öka, vilket icke minst gäller de centrala myndigheterna.

I avsikt att få förevarande spörsmål mera ingående belyst ha revisorerna

från försvarets regionala och lokala myndigheter inhämtat vissa uppgifter

om deras syn på verkningarna av den centralisering av beslutanderätten

som genomförts inom den militära förvaltningen. Enligt vad som därvid

framkommit anser det stora flertalet av de sålunda hörda myndigheterna,

att denna centralisering i högre eller lägre grad fått till följd olägenheter av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr ,94 år 1956

ovan angivet slag. Av de konkreta exempel som samtidigt lämnats och som

till sina huvuddrag atergivits i det föregående ha jämväl revisorerna bibragts

den uppfattningen, att på flera förvaltningsområden centraliseringen

drivits onödigt långt, till men för verksamhetens friktionsfria gång.

Problemet är emellertid av stor räckvidd och har många aspekter. Att

närmare precisera omfattningen och arten av den decentralisering som må

vara befogad synes därför icke möjligt utan en särskild utredning i ämnet.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att under senare år en

rad decentraliseringsåtgärder genomförts inom den civila statsförvaltningen,

i huvudsak som en följd av de förslag som framlagts av den år 1947

tillsatta decentraliserings utredningen. Tidpunkten synes nu vara inne att

verkställa en motsvarande översyn av försvarets förvaltningsorganisation.

Denna översyn bör i första hand ta formen av en kartläggning och analys

av de inom den militära förvaltningen förekommande ärendesgrupperna,

under beaktande icke minst av den direkt berörda personalens erfarenheter.

Med utgångspunkt från resultatet av denna systematiska genomgång

lar sedan övervägas, i vilken utsträckning beslutanderätten i olika fall

lämpligen bör överflyttas från central till regional eller lokal myndighet.

Den allmänt vägledande principen därvid bör vara att söka nå fram till ett

förvaltningssystem, inom vilket beslutanderätten icke är förlagd till högre

instans än vad som med hänsyn till sakens egen natur kan synas oundgängligen

nödvändigt.

Självfallet föreligger vid en sådan decentralisering alltid risk för att enhetligheten

i ärendenas handläggning går förlorad. Enhetligheten är emellertid

icke något absolut värde som måste lämnas företräde framför alla andra

värden, och enligt revisorernas mening böra inom ekonomiskt rimliga gränser

lokala variationer vara tillåtna, om blott verksamheten därigenom kan fås

att löpa snabbare och smidigare. Det är f. ö. icke nödvändigt, att alla

beslut skola fattas centralt för att en enhetlig reglering av visst förvaltningsområde

skall komma till stånd. Samma syfte kan även nås genom

råd och anvisningar samt stickprovskontroll i efterhand från vederbörande

myndigheters sida. Enligt revisorernas mening bör vidare kunna

förutsättas, att normal omdömesförmåga och vanligt sunt förnuft finnas

företrädda icke blott hos de centrala utan även hos de regionala och lokala

förvaltningsmyndigheterna. Det behöver därför knappast befaras, att antalet

felaktiga eller olämpliga förvaltningsbeslut skulle i och för sig öka

efter en decentralisering, detta så mycket mindre som de av en eventuell

omläggning närmast berörda befattningshavarna erhålla en god fackutbildning.

Den kontakt i olika former som numera upprätthålles mellan

å ena sidan de centrala och å andra sidan de regionala och lokala myndigheterna

liksom den i vissa fall förekommande växeltjänstgöringen torde

jämväl vara eu garanti för att de förstnämnda myndigheternas synpunkter

på förvaltningsverksamheten skola bli vederbörligen beaktade. Framhållas

må dessutom att det av rent militära skäl torde vara av vikt, att vederbörande

förvaltningsgrenschefer lämnas ökade möjligheter att fatta självständiga

beslut och handla på eget ansvar.

En översyn av den militära förvaltningen utifrån nu angivna utgångspunkter

bör, såsom i det föregående framhållits, avse samtliga de inom

den militära förvaltningen förekommande ärendesgrupperna. Detta behöver

självfallet icke hindra att vid översynen särskild uppmärksamhet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

11

ägnas vissa problem av större räckvidd och betydelse. Behov av en sådan

speciell granskning föreligger enligt revisorernas uppfattning framför allt

i nedan berörda avseenden.

Det för anskaffning av materiel och andra förnödenheter tillämpade

systemet har genomgående utformats så, att lokalmyndigheterna på fastställda

tider skola insända helårs- eller halvårsbeställningar, vilka sedermera

åtgärdas genom vederbörande centralmyndighets försorg. Endast i

undantagsfall och då som regel inom en mycket snäv värdegräns äga lokalmyndigheterna

att själva ombesörja erforderliga inköp. Anledningen till

denna starka centralisering har tidigare berörts, varjämte påpekats att därmed

äro förbundna icke blott fördelar utan även olägenheter av skilda

slag. Revisorerna hålla emellertid för sannolikt, att systemet skulle kunna

ges en mindre rigorös utformning utan att fördenskull de bärande principerna

behövde gå förlorade. I detta syfte borde bl. a. prövas huruvida icke

de centrala myndigheterna åtminstone beträffande vissa förnödenheter

borde inskränka sin befattning med anskaffningsverksamheten till ingåendet

av överenskommelser med lämpliga leverantörer och att det sedan finge

ankomma på lokalmyndigheterna att inom ramen för anvisade medel göra

successiva avrop på dessa avtal allteftersom behoven aktualiserades, över

huvud taget synas böra beaktas de möjligheter som medelstilldelningen

erbjuder att generellt och således utan tyngande detaljregleringar begränsa

den lokala verksamheten. Det må även framhållas, att centralupphandling

av viss vara kan ställa sig onödigt kostsam då fråga är om blott mindre

partier. I sådana fall liksom eljest då lokala inköp med hänsyn till fraktkostnader

m. in. visa sig minst lika förmånliga eller då trängande behov

snabbt måste tillgodoses, synas de lokala myndigheterna likaledes böra ges

ökade befogenheter alt själva svara för anskaffningsverksamheten.

Regementschef (motsvarande) äger nu rätt att besluta i vissa ersättnings-

och avskrivningsärenden som uppkomma i samband med materielskador

och materielförluster. Denna beslutanderätt, vilken i vissa fall kan

delegeras till vederbörande förvaltningsgrenschef, har som speciell förutsättning

att värdet av den skadade eller förkomna materielen icke får överskrida

vissa i penningbelopp angivna gränser; sker detta måste ärendet

överlämnas till central myndighet för avgörande. Bestämmelser av liknande

innebörd reglera förfarandet vid kassation av materiel. Med hänsyn till

den försämring av penningvärdet som skett vill det emellertid synas, som

om de ifrågavarande värdegränserna numera vore alltför snäva. Detta har

haft till följd att ett stort antal ärenden av här avsett slag, vilka uppenbarligen

borde kunna avgöras av lokal myndighet, måste underställas vederbörande

centralmyndighet. Beträffande vissa närbesläktade ärendesgrupper

— det gäller exempelvis ersättning för skada på personliga tillhörigheler

under tjänsteutövning eller ersättning för skada på kronan icke

tillhörig egendom under den av förbanden bedrivna övningsverksamheten

—. äger lokalmyndigheten över huvud taget icke någon beslutanderätt,

oaktat sådana ärenden kunna avse rena bagatellbelopp. En närmare anpassning

av här åsyftade bestämmelser efter både de förändrade tidsförhållandena

och det praktiska livets krav framstår enligt revisorernas mening

såsom i hög grad angelägen.

Enligt gällande bestämmelser må extra tjänstemän och arbetare icke

anställas vid försvarets lokalmyndigheter utan tillstånd av central myndig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr .94 år 1956

hd. Sådant medgivande lämnas understundom i den formen, att för angivet

ändamål får disponeras personal i en omfattning som svarar mot visst

antal arbetsmånader. Att de lokala myndigheterna icke kunna givas fria

händer i dessa anställningsfrågor anse revisorerna ligga i öppen dag. Det

vill dock synas, som om det sätt pa vilket kontrollen över de nämnda myndigheternas

personaldispositioner f. n. är ordnad skulle vara mindre tillfredsställande.

Centraliseringen har sålunda medfört att mången gång avsevärd

tid förflyter innan vederbörligt beslut meddelas, vilket i sin tur

kan få till följd att erforderliga arbeten icke hinna utföras. Det torde

däiför kunna övervägas, huruvida icke handläggningen av'' dessa ärenden

horde överflyttas till regional myndighet, som får förutsättas äga bättre

kännedom om de lokala behoven. Även i en rad andra personalfrågor,

varpå närmare exempel lämnats i det föregående, synes beslutanderätten

lämpligen böra decentraliseras.

Praktiskt taget samtliga de av revisorerna hörda myndigheterna ha.

oavsett försvarsgren, varit ense om att väsentliga olägenheter äro förbundna

med det sätt varpå de fastighetsförvaltande uppgifterna inom försvaret

ha fördelats mellan olika instanser. Ej heller revisorerna kunna finna del

rationellt att, såsom nu sker beträttande de s. k. underhållsplanerna, lokalmyndigheterna

skola årligen uppgöra till ytterlighet specificerade statförslag,

vilka, såvitt avser armén, först granskas av vederbörande militärbefälsstaber

och därefter av fortifikationsförvaltningen, som i detalj fastställer

hur anvisade medel få disponeras. Systemets oformlighet framträder

så mycket starkare som just på fastighetsunderhållets område goda

förutsättningar horde föreligga att tillämpa en mera schablonmässig anslagstilldelning.

Revisorerna vilja emellertid samtidigt erinra om, såsom ock

påpekats i flera yttranden, att frågan om organisationen av försvarets

regionala och lokala fastighetsförvaltning under senare år varit föremål

för upprepade utredningar, varvid även decentraliseringsproblemet upptagits

till behandling. Dessa utredningar ha dock hittills icke föranlett annat

än ett allmänt principbeslut vid fjolårets riksdag, och åt fortifikationsförvaltningen

har i år uppdragits att verkställa fortsatt utredning av frågan.

Revisorerna vilja för sin del understryka angelägenheten av att fortifikationsförvaltningen

vid sin överarbetning av föreliggande organisationsförslag

tar vederbörlig hänsyn till behovet av ett mera decentraliserat förfarande

inom verkets ämbetsområde. Det åt fortifikationsförvaltningen

lämnade uppdraget synes dock icke behöva hindra, att såväl de fastighetsunderhållet

berörande frågorna som andra hithörande ärendesgrupper

ägnas uppmärksamhet jämväl i samband med hela försvarsförvaltningen

omfattande decentraliseringsutredning.

Ett annat område slutligen, där den i central regi genomförda detaljregleringen

kommit att verka starkt tyngande på den lokala förvaltningsverksamheten,

utgöres av redovisningsväsendet. Förutom den särskilda arbetsbelastning

som det uppställda kravet på en långtgående specificering

av anvisade medel medför, torde olägenheterna med det inom försvaret

tillämpade titelsystemet framför allt bestå däri, att alltför sträng

dispositionsmässig åtskillnad upprätthålles mellan varandra närstående utgiftsändamål.

I förevarande sammanhang må erinras om att redan 1948 års

revisorer underkastade detta system en kritisk granskning, utmynnande i

ett förslag till omprövning av frågan i syfte att få till stånd erforderliga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

13

förenklingar och kostnadsbesparingar. Riksdagen anslöt sig till de av revisorerna

framförda synpunkterna, och numera har också en särskild utredningsman

tillkallats för att verkställa en sådan översyn. Problemet har

ju även andra aspekter än dem som sammanhänga med lokalmyndigheternas

högre eller lägre grad av bundenhet; av de upplysningar som lämnats

revisorerna framgår dock, att detsamma tillmätes stor betydelse just ur

decentraliseringssynpunkt. Det är revisorerna obekant, vilket beaktande

som vid den ovannämnda översynen kommer att skänkas denna sida av

problemet. Liksom då det gäller fastighetsförvaltningen torde emellertid

förevarande spörsmål få upptagas till slutgiltigt övervägande i anslutning

till den av revisorerna förutsatta allmänna prövningen av lämpligaste arbetsfördelning

mellan försvarets olika förvaltningsmyndigheter.

Utöver det senast anförda, varmed revisorerna velat fästa uppmärksamheten

på några av de inom den militära förvaltningen mest brännande

decentraliseringsproblemen, önska revisorerna framhålla följande.

Såsom tidigare omnämnts är det i huvudsak de centrala myndigheterna

själva som bestämt på vad sätt förvaltningsbefogenheterna skola avvägas

mellan högre och lägre instanser. Detta har haft till följd att den beslutanderätt

som tillkommer en och samma lokalmyndighet kan vara väsentligt

olika till innehåll och utformning, beroende på till vilken förvaltningsgren

vederbörande ärende hör. Speciellt då fråga är om likartade ärendesgrupper,

t. ex. materielfrågor, är nämnda förhållande ägnat att skapa eljest onödiga

svårigheter. Det synes därför böra eftersträvas att de centrala myndigheterna,

sä långt detta över huvud taget låter sig göra, tillämpa inbördes

korresponderande system för verksamheten.

Med ett centraliserat förvaltningsförfarande följer gärna en omfattande

rapportverksamhet. F. n. upprättas också vid försvarets lokalmyndigheter

ett mycket stort antal sammanställningar och redovisningshandlingar av

olika slag. vilka fortlöpande tillställas vederbörande centralmyndigheter.

Det kan dock vara tveksamt, om all denna rapportering fyller ett faktiskt

behov och om det sålunda hopbragta materialet verkligen utnyttjas och

icke blott lägges åt sidan. Jämväl denna fråga bör enligt revisorernas

mening upptagas till allsidig prövning i förevarande sammanhang. Med

hänsyn till den mångfald förvaltningsföreskrifter som förefinnes synes

det även böra undersökas, huruvida det icke vore möjligt att genom centralt

utarbetade sakregister underlätta för lokalmyndigheterna att snabbt återfinna

för respektive verksamhetsområde gällande bestämmelser, vilket

onekligen skulle innebära en väsentlig tidsvinst vid ärendenas handläggning.

De synpunkter revisorerna anlagt på förevarande ämne ha i huvudsak

avsett förhållandet mellan å ena sidan de centrala och å andra sidan de

regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret. Ett principiellt

likartat problem föreligger emellertid beträffande den beslutanderätt

som tillkommer allra högsta instans, d. v. s. Kungl. Maj :t. Även härutinnan

kan en översyn vara befogad, syftande till att i största möjliga utsträckning

få till stånd en överflyttning av befogenheten att slutgiltigt

avgöra visst ärende från Kungl. Maj :t till vederbörande ämbetsverk. Inom

dessa torde f. ö. beslutanderätten mången gång med fördel kunna delegeras

till tjänstemän i lägre lönegrad än nu är fallet. Medan exempelvis kassachefen

vid försvarsstaben, placerad i lönegrad 23, ensam utanordnar löner

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

och reseersättningar för ett par tiotal miljoner kronor varje år, erfordras

för beslut av betydligt mindre ekonomisk räckvidd vid de centrala ämbetsverken

i allmänhet såväl en byråchef som en kamrerare och en revisor.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna det

angeläget, att en översyn av den militära förvaltningen i decentraliseringssyfte

snarast kommer till stånd.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för armén, som till sitt utlåtande fogat

yttranden från militärbefälhavarna för II., V. och VI. militärområdena samt

av armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, chefen för marinen,

marinförvaltningen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, försvarets

civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen

och statens organisationsnämnd (Del II, s. 29—73).

Chefen för armén anser att huvuddelen av de av revisorerna påtalade

nackdelarna bör kunna avhjälpas genom resp. myndigheters egen försorg.

Samtidigt framhålles, att armétyg- och arméintendenturförvaltningarna

efter nyligen genomförd omorganisation måste ges tillfälle att verka

en tid utan alt belastas med ytterligare särskilda utredningsarbeten. Sistnämnda

synpunkt kan sägas ha framförts även av arméintendenturförvaltningen,

statens organisationsnämnd samt av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen.

Sistnämnda båda remissmyndigheter anse vidare att den utredning,

som kan befinnas erforderlig, kan ombesörjas antingen i förekommande

fall av försvarets civilförvaltning eller, under ledning av försvarets

förvaltningsdirektion, av under direktionen sorterande befintliga eller för

vissa fall för ändamålet nytillskapade delegationer.

Chefen för marinen ansluter sig till revisorernas förslag om en översyn.

Marinförvaltningens verksamhetsområde bör dock icke beröras av densamma,

vilket även understrukits av marinförvallningen.

Armétygförvaltningen anför sammanfattningsvis, att tygmaterielens komplicerade

konstruktion och stora betydelse ur krigsberedskapssynpunkt nödvändiggör

en stark centralisering av materielens förvaltning i vad avser

upphandling, utlåning och kassation. Tillgångarna på den värdefullare materielen

äro därjämte mycket begränsade och måste vid behov kunna centralt

omfördelas eller nytilldelas för inordnande i arméns mobiliseringsorganisation.

En alltför långtgående decentralisering däremot torde kräva

dels en ökad personalorganisation, främst vid militärbefälsstaberna, dels

ock en väsentligt större materielstock än den nuvarande. Med hänsyn till angivna

förhållanden har ämbetsverket för sin del icke funnit principiella skäl

föreligga för en mera vidgad decentralisering av beslutanderätten inom tygförvaltningstjänstens

område.

Fortifikationsförvaltningen upplyser, att ämbetsverket inom kort av
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

15

ser att framlägga förslag till organisation av den regionala och lokala fastighetsförvaltningen,

i vilket vittgående decentraliseringsåtgärder komma att

föreslås. Fortifikationsförvaltningen avser vidare att i samband med utarbetande

av förslag till nytt fastighetsförvaltningsreglemente för försvaret

upptaga frågan om decentralisering av vissa arbetsuppgifter från Kungl.

Maj :t till ämbetsverket. Därest de förslag, som ämbetsverket sålunda avser

att framlägga, vinna beaktande kommer en omfattande decentralisering

till stånd inom ämbetsverkets förvaltningsområde. Vid detta förhållande

och då det är av synnerlig betydelse, att en eventuellt äntligen blivande effektiv

organisation för fastighetsförvaltningen inom försvaret får uppbyggas

i lugn och därefter lämnas arbetsro under åtminstone några år, avstyrker

ämbetsverket att en särskild decentraliseringsutredning berörande ämbetsverkets

förvaltningsområde igångsättes under de fem närmaste åren.

Slutligen må nämnas, att försvarets civilförvaltning ifrågasätter, om icke

revisorernas önskemål skulle kunna tillgodoses genom att Kungl. Maj :t

uppdrager åt de centrala förvaltningsverken inom försvaret att •— ettvart i

vad gäller dess verksamhetsområde — systematiskt undersöka möjligheterna

för en vidgad decentralisering och att, i den mån verket saknar befogenhet

att besluta härutinnan, till Kungl. Maj :t ingå med förslag till de

decentraliseringsåtgärder, som synas lämpliga att företaga. Samarbete skulle

i förekommande fall äga rum med övriga förvaltningsverk, där enahanda

spörsmål föreligger. Ämbetsverket anser vidare, att verken vid fullgörande

av ett dylikt uppdrag böra få tillgång till det material i ämnet, som av revisorerna

inhämtats från de regionala och lokala myndigheterna inom försvaret.

Utskottet. De principiella synpunkter revisorerna anlagt på förevarande

spörsmål kan utskottet i allt väsentligt dela. I likhet med revisorerna har

utskottet även bibragts den uppfattningen, att på flera förvaltningsområden

inom försvaret centraliseringen av beslutanderätten drivits onödigt långt,

till men för verksamhetens friktionsfria gång. Att i decentraliseringssyfte

igångsätta en särskild utredning synes dock med hänsyn till i remissutlåtandena

anförda skäl icke vara att förorda. Däremot anser utskottet lämpligt

att vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, på sätt ifrågasatts

av försvarets civilförvaltning, få i uppdrag att inom respektive verksamhetsområden

systematiskt undersöka möjligheterna för en vidgad decentralisering

och att, i den mån myndigheten saknar befogenhet att besluta härutinnan,

till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de decentraliseringsåtgärder

som må befinnas motiverade. Vid denna översyn torde, såsom revisorerna

framhållit, icke minst den direkt berörda personalens erfarenheter

böra beaktas. Utskottet förutsätter även, att resultatet därav i sinom tid

på lämpligt sätt bringas till riksdagens kännedom.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

Då till årets riksdag framlagts förslag till definitiv organisation av den

regionala och lokala fastighetsförvaltningen inom försvaret, innefattande

jämväl förslag till vittgående decentraliseringsåtgärder, synes fortifikationsförvaltningens

verksamhetsområde böra undantagas från den ifrågavarande

undersökningen.

Revisorernas förevarande uttalande tar närmast sikte på förhållandet mellan

å ena sidan de centrala och å andra sidan de regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna

inom försvaret. Samtidigt ha emellertid revisorerna

framhållit, att ett principiellt likartat problem föreligger beträffande den

beslutanderätt som tillkommer allra högsta instans, d. v. s. Ivungl. Maj :t.

Även härutinnan ha revisorerna funnit en översyn befogad, syftande till att

i största möjliga utsträckning få till stånd en överflyttning av befogenheten

att avgöra visst ärende från Ivungl. Maj:t till vederbörande ämbetsverk. Utskottet

kan ansluta sig till jämväl denna uppfattning.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

5:o) Vissa arvoden inom försvaret. Under försvarsdepartementet, g 5, ha

revisorerna ifrågasatt en avveckling av rådande system med arvodesanställda

stabsjurister och en omprövning av frågan om den särskilda ersättning

som nu utgår till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner (Del I, s.

84—87).

Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att enligt av Kungl. Maj :t budgetårsvis

meddelade bestämmelser från försvarsstabens avlöningsanslag

respektive från de tre försvarsgrenarnas anslag till avlöningar till aktiv

personal in. fl. särskilda arvoden utgå till vissa juridiska biträden samt i

en sammanställning angivit storleken av de för innevarande budgetår utgående

arvodesbeloppen. Vidare ha revisorerna erinrat om att juridiska biträden

tidigare funnits jämväl vid andra staber men efter hand avvecklats,

bl. a. genom beslut av 1955 års riksdag (s. 84 och 85). Slutligt har en redogörelse

lämnats om utgående ersättning till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner

och i anslutning härtill i en sammanställning angivits den

omfattning i vilken flygstabens juridiska biträde deltagit som sekreterare

i haverikommission under de sistförflutna tio budgetåren respektive flvgförvaltningen

eller försvarets civilförvaltning tillhandahållit sådan sekreterare

(s. 85 och 86). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

17

Vid vissa militära staber finnas anställda särskilda juridiska biträden,

vilka uppbära årsarvoden av varierande storlek. Så är f. n. fallet vid försvarsstaben,

arméstaben, flygstaben, de sju militärbefälsstaberna och Sydkustens

marindistrikt. De arbetsuppgifter som ankomma på dessa biträden

äro ej närmare preciserade men kunna sägas innefatta en allmänt konsulterande

verksamhet i rättsliga angelägenheter.

Tidigare ha jämväl andra staber ägt tillgång till juridiska biträden med

i huvudsak enahanda uppgifter som nysss nämnts. Denna personal har

emellertid efter hand avvecklats, senast genom beslut vid årets riksdag som

indragit arvodena vid Norrlandskustens marindistrikt, Gotlands marindistrikt,

Blekinge kustartilleriförsvar och Västkustens marindistrikt. Åtgärden

har motiverats med att ifrågavarande biträden utnyttjats endast i ringa

omfattning och att de ärenden som avsetts skola handläggas av dem synts

kunna övertagas av annan tillgänglig expertis, såsom auditörer eller centrala

ämbetsverk.

Enligt revisorernas mening vill det emellertid synas, som om vid samtliga

militära staber behovet av speciell juridisk sakkunskap borde kunna tillgodoses

i sist angivna ordning. Härvidlag må erinras om att försvarets civilförvaltning

enligt sin instruktion har att ombesörja skaderegleringsverksamhet

och rättsliga angelägenheter i övrigt inom försvaret samt att för detta

ändamål finnes inrättad en juridisk byrå hos ämbetsverket. Av den vid försvarets

övriga centrala förvaltningsmyndigheter anställda personalen utgöres

vidare ett icke obetydligt antal av juridiskt utbildade befattningshavare,

vilka äga speciell erfarenhet av de till respektive verksamhetsområden hörande

ärendena. Med hänsyn härtill framstår det som särskilt anmärkningsvärt,

att just i Stockholm icke mindre än fyra olika militära staber skola ha

var sitt juridiska biträde. En ändring härutinnan förefaller befogad. Den

rådgivande verksamhet som utövas av de juridiska biträdena å annan

ort än Stockholm torde i sin tur icke vara mera omfattande än att även

den med fördel skulle kunna överflyttas till vederbörande ämbetsverk

eller auditörpersonal. Revisorerna äro också av den uppfattningen, att på

förevarande område tillämpade system med arvodesanställda stabsjurister

bör i sin helhet avvecklas.

I samband därmed synes jämväl frågan om den särskilda ersättning som

nu utgår till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner böra upptagas

till omprövning. På sådan sekreterare ankommande uppgifter fullgöras redan

nu i stor utsträckning av på sedvanligt sätt anställda befattningshavare

vid försvarets civilförvaltning eller flygförvaltningen. Då några olägenheter

icke försports med denna anordning, torde kunna ifrågasättas om icke såsom

sekreterare i haverikommission alltid bör anlitas inom försvaret tillgänglig

juridisk expertis och om icke detta bör åläggas vederbörande såsom

ett tjänsteuppdrag i likhet med vad nu sker beträffande övriga ledamöter i

haverikommission.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, de tre försvarsgrenscheferna,

försvarets civilförvaltning och statskontoret (Del II, s. 74—81).

Överbefälhavaren,vars synpunkter i stort sett delas av cliefen för armén, anser

en ändring i nu tillämpade system icke för närvarande vara befogad. Som

skäl härför har hl. a. anföris, att den verksamhet som bedrives av den juri
-

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 saml. Nr 9h

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

diskt utbildade personalen i de centrala förvaltningarna icke synes vara av

den natur, som erfordras för de uppgifter som nu handhavas av de juridiska

biträdena.

Chefen för marinen anser, att arvodet till det juridiska biträdet vid Sydkustens

marindistrikt kan indragas.

Försvarets civilförvaltning framhåller alt, såvitt myndigheten har sig

bekant, några olägenheter icke försports av de hittills verkställda indragningarna

av arvoden till juridiska biträden vid lokala och regionala staber.

Vid sådant förhållande vill ämbetsverket lika med riksdagsrevisorerna ifrågasätta,

om icke det nuvarande systemet med arvodesanställda stabsjurister

vid militärbefälsstaber och Sydkustens marindistrikt skall kunna avvecklas

och erforderligt juridiskt biträde lämnas vederbörande chefer av respektive

auditörer. Vad därefter angår de juridiska biträdena hos försvars-, arméoch

flygstaben är civilförvaltningen icke övertygad om att behov föreligger

av samtliga dessa biträden. Marinstaben, som saknar juridiskt biträde, tillgodoser

enligt vad civilförvaltningen inhämtat sitt behov härutinnan genom

att anlita juridiskt-administrativt skolad personal på annat håll inom försvaret,

främst marinförvaltningen. Civilförvaltningen föreställer sig, att

motsvarande system bör kunna tillämpas jämväl av arméstaben och flygstaben.

Även om så sker torde emellertid enligt civilförvaltningens mening

i vissa fall behov kunna föreligga för försvarsgrensstaberna att ha tillgång

till särskild juridisk sakkunskap. Uppenbart torde också vara, att dylikt

behov i icke ringa utsträckning förefinnes vid försvarsstaben. Med hänsyn

härtill vill civilförvaltningen ifrågasätta, om icke arvodena vid arinéstaben

och flygstaben kunde avvecklas och åt det juridiska biträdet vid försvarsstaben

uppdragas att jämväl biträda försvarsgrenscheferna i förevarande

hänseende i sådana fall, där icke erforderlig sakkunskap står till förfogande

på annat håll.

Vad angår spörsmålet om ersättning till sekreterare vid flygvapnets haverikommission

ställer civilförvaltningen sig ingalunda främmande för den av

revisorerna framförda tanken att låta uppdrag såsom sekreterare i haverikommission

utgöra tjänsteuppdrag för därför lämpad löneplansanställd personal

inom försvaret. En förutsättning härför torde emellertid vara, att personalläget

vid de verk, som kunna komma i fråga, tillåter en sådan anordning.

En närmare undersökning härutinnan torde lämpligen kunna göras i

samband med den översyn av vissa personalfrågor m. in. inom försvarsförvallningarna,

som avsetts skola äga rum inom den närmaste tiden.

Chefen för flygvapnet anför, att erfarenheterna visa, att de ärenden av

rättslig natur, som förekomma vid flygstaben, bäst handläggas under biträde

av en praktiserande jurist, fristående från statliga myndigheter. Vidare

upplyses att flygstabens juridiska biträde alltsedan 1941 tjänstgör som ledamot

(jurist och sekreterare) i flygvapnets haverikommissioner. Erfaren
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

19

heterna tala även i detta fall för lämpligheten av denna ordning. Slutligen

anföres följande.

Utifrån de synpunkter flygledningen har att företräda, och här då främst

dem, som ha samband med flygsäkerhetens främjande, måste därför bestämt

avrådas från den föreslagna åtgärden att, för en förhållandevis obetydlig

direkt ekonomisk besparing, återgå till den sedan länge övergivna organisationsformen

för haverikommissionerna med från fall till fall tillsatta

sekreterare, som för övrigt, enligt vad erfarenheterna visat, vederbörande

myndigheter ofta ha svårt att tillhandahålla. Den nuvarande ordningen

erbjuder otvivelaktigt den säkraste praktiskt genomförbara garantien för

att de för flygsäkerheten så viktiga haveriutredningarna genomföras på

bästa sätt. Allmänheten, som med icke ringa intresse observerar dessa ärenden,

skulle också otvivelaktigt icke anse det tillfredsställande, om uppgiften

som kommissionernas jurist, som under en följd av år varit anförtrodd en

erfaren advokat, nu från fall till fall åter anförtroddes merendels yngre

jurister från militära myndigheter.

Med hänsyn till det ovan anförda och särskilt i egenskap av ansvarig för

flygsäkerheten inom flygvapnet avstyrker chefen för flygvapnet bestämt

av riksdagens revisorer framförda ändringsförslag.

Till sist må framhållas, att statskontoret helt anslutit sig till revisorernas

synpunkter.

Utskottet. I likhet med revisorerna och de i ärendet hörda remissmyndigheterna

hyser utskottet den åsikten, att de nuvarande arvodestjänsterna som

juridiskt biträde vid militärbefälsstaberna och Sydkustens marindistrikt utan

olägenhet kunna indragas. Däremot synas vissa skäl tala för att de högre

staberna alltjämt böra äga tillgång till även annan juridisk sakkunskap

än den som finnes företrädd inom vederbörande centrala ämbetsverk. Behov

torde dock icke föreligga av samtliga de befattningar om vilka nu

närmast är fråga. Utskottet anser sig därför kunna förorda, att för här avsedda

ändamål vid armé- och flygstaberna utgående arvoden avvecklas och

att åt försvarsstabens juridiska biträde uppdrages att, då så erfordras, gå

jämväl försvarsgrenscheferna till handa i berörda hänseende. Vad slutligen

angår frågan om ersättning till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner

delar utskottet försvarets civilförvaltnings uppfattning, att denna fråga

bör prövas i samband med den numera beslutade översynen av försvarsförvaltningarnas

personalorganisation.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kung], Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

6:o) Arméns reserver. Under försvarsdepartementet, § 6, ha revisorerna

uttalat, att en särskild undersökning bör verkställas rörande möjligheterna

att — närmast inom armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

reservpersonal med värnpliktig personal. Vidare föreslås att oberoende härav

vissa kostnadsbesparande åtgärder vidtagas redan nu (Del I, s. 87—98).

Inledningsvis ha revisorerna lämnat en historisk tillbakablick på reservens

uppkomst samt en översikt över tillkomsten av gällande reservbefälskungörelse

för armén (s. 87—89). Därefter har redogjorts för hur reserven

i armén är organiserad samt för gällande föreskrifter rörande anställning

i reserv (s. 89—93). Revisorerna ha även upplyst om att reserven inom

marinen och flyget är organiserad efter i stort sett samma principer som

reservbefälsinstitutionen inom armén (s. 93). I anslutning till det sagda

ha revisorerna erinrat om att utbildning årligen sker jämväl av värnpliktiga

officerare och underofficerare samt redogjort för denna utbildning

(s. 89—95). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

I och med tillkomsten av en på allmän värnplikt grundad försvarsordning

i vårt land uppstod efter hand ett allt starkare behov av befäl, som utan

skyldighet att stadigvarande tjänstgöra under fred kunde disponeras i händelse

av mobilisering och krig. De åtgärder som redan tidigt vidtogos för att

tillgodose detta behov inriktades till en början helt på att få till stånd en

reserv av för ändamålet särskilt utbildad personal, med rätt icke blott att

uppbära lön och andra liknande förmåner under föreskriven tjänstgöring

utan även att åtnjuta pension sedan viss levnadsålder uppnåtts. Speciellt

under den förstärkta försvarsberedskap som vårt land nödgades intaga

på grund av stormaktskrigets utbrott år 1939 visade det sig emellertid, att

den ifrågavarande reservpersonalen icke förslog för att trygga tillgången på

erforderligt befäl, varför det blev nödvändigt att i väsentligt större utsträckning

än tidigare förutsatts taga i anspråk värnpliktig personal på olika befälsposter.

Detta tvångsläge består alltjämt, i synnerhet vad armén beträffar.

Enligt gällande krigsorganisation skall också en betydande del av

befälsbehovet vid de mobiliserade arméförbanden fyllas med värnpliktig

personal. Till följd härav ingår sedan åtskilliga år tillbaka utbildning till

icke blott underbefäl utan även officerare och underofficerare som ett normalt

led i den fredsmässiga värnpliktsutbildningen.

Genom denna utveckling har reservbefälsinstitutionen uppenbarligen

starkt minskat i betydelse. Ur vissa synpunkter kan rent av sättas i fråga,

huruvida tillräckliga skäl föreligga för institutionens fortbestånd över

huvud taget. Problemet gäller närmast i vad mån reservbefälet kan anses

vara det värnpliktiga befälet så överlägset i militärt hänseende, att de merkostnader

för statsverket som framför allt sammanhänga med de reservbefälet

tillförsäkrade pensionsförmånerna därigenom framstå som motiverade.

Vid bedömandet av detta spörsmål synes icke minst böra beaktas -—

för att inskränka jämförelsen till de båda kategorier som härvidlag äro

av särskilt intresse — att den reservanställde och den värnpliktige officeren

ha att underkasta sig exakt samma utbildning. Den obligatoriska tjänstgöring

i fred som ankommer på envar av nyssnämnda personalkategorier

efter genomgången kadettskola är visserligen av olika längd, men skillnaden

fram till värnpliktstidens slut utgör icke mer än knappa tio månader.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

21

Skulle den värnpliktige officeren därtill genom frivilliga kurser meritera

sig för fortsatt förordnande som fänrik eller för befordran till högre befälsgrad,

kommer skillnaden i sammanlagd utbildnings- och tjänstgöringstid

att reduceras till 6 ä 7 månader. Någon mera avsevärd militär överlägsenhet

lärer icke konstitueras därav.

Den reservanställda personalen utgör således i fråga om tjänstbarhet

icke någon från det värnpliktiga befälet starkt avgränsad grupp. Detta

behöver självfallet icke hindra, att den förra personalkategorien bättre än

den senare kan lämpa sig för vissa befattningar inom krigsorganisationen,

framför allt sådana av mera specialistbetonad karaktär. Med hänsyn till

vad ovan anförts vill det å andra sidan förefalla, som om möjligheter skulle

föreligga att i icke ringa utsträckning ersätta reservanställda officerare

med värnpliktiga. Det kan måhända därvid visa sig erforderligt såväl att

förbättra det värnpliktiga befälets ekonomiska förmåner som att utöka

programmet för den frivilliga befälsutbildningen. Den härav föranledda

kostnadsstegringen torde bli obetydlig i jämförelse med de besparingar

som skulle uppstå genom bortfallet av reservpensionerna. Revisorerna finna

också frågan vara av sådan vikt att den bör närmare utredas. Självfallet

böra förhållandena icke blott inom armén utan även inom övriga försvarsgrenar

därvid tagas under beaktande. Erinras må i detta sammanhang

att kategorien reservofficerare i flygförartjänst redan i princip är avvecklad,

vartill kostnadsskäl icke minst torde ha bidragit.

Utan avvaktan på resultatet av en sådan utredning som nyss antytts

synas emellertid redan nu vissa åtgärder böra vidtagas i syfte att nedbringa

statsverkets kostnader för reservbefälsinstitutionen. Med det sagda avse

revisorerna i första hand det system som tillämpas för reservpersonalens

pensionering. Enligt gällande bestämmelser tillhör reservanställd och förtidsavgången

personal reserven fram till utgången av det kalenderår varunder

vederbörande uppnår 47 års ålder, dock att den som ådagalagt lämplighet

för fortsatt anställning vid krigsmakten må meddelas tillstånd att

efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår varunder

55 års ålder uppnås. I senare fallet utgår reservpensionen för officerare

med ett årligt belopp som f. n. är 436 kronor större än i det förra.

Som av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har arméöverläkaren

nyligen föreslagit, att tillstånd till kvarstående i reservanställning efter 47- årsperiodens utgång icke bör ifrågakomma för reservanställda läkare annat

än rent undantagsvis. Såsom skäl härför har hänvisats till krigsorganisationens

krav på psykiskt och fysiskt fullgod befälspersonal vid fältförbanden.

Om detta gäller för den militära läkarpersonalen, måste det uppenbarligen

med ännu större styrka gälla för den personal som i likhet

med huvuddelen av reservofficerarna är avsedd att föra det direkta befälet

över de stridande förbanden. I ett remissyttrande över 1948 års pensionsåldcrskominittés

betänkande har också överbefälhavaren framhållit, att av

den personal som ingår i krigsorganisationen kräves stor psykisk motståndskraft

och förmåga att uthärda fysiska påfrestningar. Det aktiva befälet utgjorde

därvid befälskaderns kärna, varvid fältförbandens kvalitet vore starkt

beroende av det aktiva befäl som inginge i dem. Såväl militära som medicinska

erfarenheter bestyrkte enligt överbefälhavaren, att genomsnittsåldern

(pensionsåldern) måste sättas avsevärt lägre än vad kommittén ansett vara

normalt för den militära personalen. Härtill må nämnas alt pensionsålders
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 9t år J956

kommittén hade för kompanibefäl föreslagit i princip en lägsta pensionsålder

av 50 år (pensioneringsperioden 50—55 år).

Mot bakgrunden av nu berörda omständigheter anse revisorerna vägande

skäl tala för att anställningen i reserv som regel bör upphöra i och med

värnpliktstidens utgång. En sådan begränsning skulle medföra betydande

besparingar för statsverket. Till belysande härav må följande exempel lämnas.

Skillnaden mellan den högre och lägre reservofficerspensionen uppgår

som ovan nämnts till 436 kronor per år. I det föregående har vidare angivits,

att ca 300 reservfänrikar årligen anställas vid armén. Med utgångspunkt

härifrån och med en beräknad levnadsålder av i medeltal 75 år skulle

sammanlagda beloppet av årligen inbesparade pensionskostnader, därest

anställningstiden i reserv begränsas till 47-årsåldern, komma att uppgå

till (300 X 436 X 20 =) 2 616 000 kronor. Härutöver skulle kostnaderna

för avlöning, traktamenten, resor m. in. under den tjänstgöring som faller

på anställningstiden mellan 47 och 55 års ålder inbesparas. Enligt vissa

i arméöverläkarens förberörda promemoria angivna beräkningsgrunder

kunna dessa kostnader uppskattas till sammanlagt 1 355 000 kronor. Totalt

skulle således besparingarna komma att uppgå till inemot 4 miljoner kronor

per år, varvid likväl icke kostnader för inkvartering, förplägnad m. in.

medtagits.

Ovan lämnade exempel utgår som synes från den förutsättningen, att

varje »årsklass» reservanställda officerare omfattar exakt 300 individer.

Vidare har antagits att samtliga erhållit tillstånd att kvarstå i reserv till

55 års ålder och att samtliga jämväl vunnit kaptensbefordran. Även om

dessa förutsättningar icke kunna få sin fulla motsvarighet i verkligheten,

ger exemplet dock ett begrepp om storleken av de besparingsmöjligheter

som stå till buds på förevarande område.

Även i ett annat avseende torde kostnaderna för reservbefälsinstitutionen

kunna nedbringas. Härutinnan må erinras om att reservbefälet i viss omfattning

är berättigat att erhålla s. k. ekiperingshjälp i och för anskaffande

av egen uniformsutrustning. Dylik förmån tillkommer icke det värnpliktiga

befälet. Icke minst ur beredskapssynpunkt synes det emellertid vara

lämpligt, att jämväl reservbefälet tillhandahålles fullständig utrustning

genom kronans försorg, varigenom en icke oväsentlig kostnadsbesparing

skulle kunna ernås.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna således som sin uppfattning uttala,

att en särskild undersökning bör verkställas rörande möjligheterna att —

närmast inom armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta reservpersonal

med värnpliktig personal. Oberoende härav böra bestämmelserna

i ämnet ändras därhän, att reservanställningen som regel upphör

i och med värnpliktstidens utgång. Vidare bör ekiperingshjälp icke längre

tillerkännas reservpersonalen utan denna utrustas genom kronans försorg.

Med hänsyn till de betydande kostnadsbesparingar som därigenom stå att

vinna böra sistnämnda åtgärder vidtagas snarast möjligt.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, vilken hört cheferna för armén,

marinen och flygvapnet, samt av försvarets civilförvaltning och statskontoret

(Del II, s. 82—95). I ärendet har härutöver värnpliktiga officerares

riksförbund inkommit med en skrift.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

23

Överbefälhavaren delar icke revisorernas uppfattning att reservbefälsinstitutionens

betydelse minskat genom införandet av utbildning av värnpliktig

befälspersonal inom den normala värnpliktstjänstgöringens ram. Reservbefälet

utgör alltjämt en för förbandens krigsduglighet och beredskap

nödvändig befälskategori. överbefälhavaren anser sålunda att reservbefälsinstitutionen

alltjämt bör bibehållas och att den av revisorerna föreslagna

särskilda utredningen icke bör komma till stånd. Beträffande tidpunkten för

reservanställningens upphörande framhåller överbefälhavaren, att det i och

för sig skulle vara önskvärt att kunna ersätta äldre reservpersonal med

yngre sådan. Merkostnaderna härför synas dock bli icke obetydliga. Någon

besparing torde icke vara att vinna, om det av revisorerna framlagda förslaget

genomföres. Överbefälhavaren avstyrker därför förslaget. Vad angår frågan

om ekiperingshjälpen har på grund av den korta remisstiden någon utredning

av denna fråga icke kunnat ske. Överbefälhavaren är därför icke nu

beredd taga ställning till revisorernas förslag i detta avseende, men anser

det dock vara tveksamt, om besparingar kunna åstadkommas på föreslaget

sätt.

Liknande synpunkter framföras av chefen för armén. Cheferna för marinen

och flygvapnet äro likaledes ense med överbefälhavaren om nödvändigheten

av att bibehålla reservbefälsinstitutionen. Chefen för marinen vill icke

motsätta sig att anställningen i flottans och kustartilleriets reserver regelmässigt

upphör vid värnpliktstidens utgång. Chefen för flygvapnet ifrågasätter

om minskning av anställningstiden i reserven i enlighet med revisorernas

förslag även kunde komma att medföra några kostnadsbesparingar. Sistnämnda

båda vapengrenschefer anse slutligen, att frågan om slopande av

ekiperingshjälp till reservpersonal bör föregås av kostnadsutredning.

Försvarets civilförvaltning har bl. a. anfört:

Frågan huruvida och i vad mån reservbefälsinstitutionen skulle kunna

begränsas måste enligt civilförvaltningens mening bliva beroende på krigsorganisationens

behov av reservbefäl och möjligheterna att tillgodose detta

behov annorledes än med utnyttjande av särskilt anställt reservbefäl. Detta

spörsmål faller utanför civilförvaltningens ämbetsområde. Såsom revisorerna

påpekat måste emellertid en begränsning av reservbefälsinstitutionen

föranleda åtgärder för en effektivisering av den frivilliga befälsutbildningen

för värnpliktig personal samt en förbättring av detta befäls ekonomiska

förmåner. Civilförvaltningen föreställer sig, att en dylik ekonomisk kompensation

närmast skulle komma att utformas såsom en premie- eller pensionsförmån.

Detta skulle kunna innebära, att någon reell kostnadsbesparing

för statsverket icke skulle följa av en dylik anordning.

Med hänsyn till de kostnader, reservbefälsinstitutionen medför, har civilförvaltningen

dock i och för sig intet att erinra mot den av revisorerna begärda

utredningen. Civilförvaltningen vill emellertid ifrågasätta, huruvida

icke de av revisorerna för omedelbart vidtagande påyrkade åtgärderna, med

hänsyn till vad härutinnan ovan anförts, jämväl lämpligen böra bliva föremål

för övervägande i samband med ifrågavarande utredning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

I detta sammanhang har civilförvaltningen framhållit, att reservbefälskungörelsen

är i behov av en översyn jämväl ur andra synpunkter än de

av revisorerna framförda.

Statskontoret intar i huvudfrågan i stort sett samma ståndpunkt som civilförvaltningen.

Värnpliktiga officerares riksförbund har sammanfattningsvis framhållit,

att förbundet är ense med statsrevisorerna, att två skilda officerskategoner

(reserv- och värnpliktiga) för närvarande icke tjänar något ändamål,

då utbildningen i stort sett är lika för dessa båda kategorier, att en gemensam

kår bör bildas med samma möjligheter till vidareutbildning och med

samma löneförmåner, att namnet på denna nya kår är av underordnad betydelse,

men att namnet »reservofficer» av praktiska skäl bibehålies, att samtliga

officerare med fänriks och löjtnants grad erhålla lön under tjänstgöring

utan att vara fast anställda, att dessa löneförmåner utgå med ett rimligt belopp

i förhållande till det ansvar som åvilar officeren, att då obligatorisk

eller frivillig tjänstgöring fullgjorts i sådan utsträckning, att den berättigar

till utnämning till kapten, denna utnämning skall ske först det kalenderår

vederbörande fyller 36 eller 38 år, att vid utnämning till kapten fast anställning

erhålles i likhet med vad som nu är fallet vid första utnämning till

reservofficer, samt att efter sådan utnämning löneförmån utgår efter samma

grunder som för närvarande äro gällande för reservofficer, att pension med

lämpligt belopp utgår till denna kategori av fast anställda och med sådant

belopp, att det sporrar den yngre officeren att deltaga i sådan militär utbildning,

som berättigar till fast anställning enligt ovan angivna grunder,

att officer som utnämnts till kapten bör kunna, efter företeende av fältduglighetsintyg,

kvarstå i tjänst intill 55 års ålder, detta med tanke på den dyrbara

utbildning, som påkostats av staten, och med tanke på den allmänna

höjning avpensionsåldern, som för närvarande är förhärskande inom den civila

statsförvaltningen samt att om denna reform genomföres skulle en icke

föraktlig besparing kunna göras, då endast ett mindre antal officerare erhålla

befordran till kapten och sålunda bliva delaktiga av särskilda löne- och

pensionsförmåner.

Utskottet. Revisorerna ha funnit sig böra förorda en närmare undersökning

av möjligheterna att i viss utsträckning ersätta reservanställda officerare

med värnpliktiga. Som skäl härför har hänvisats till dels den överensstämmelse

i fråga om utbildningen som föreligger de båda personalkategorierna

emellan, dels de relativt dryga kostnader som reservbefälsinstitutionen

i och för sig drar. Utan avvaktan på resultatet av en sådan undersökning

böra vidare enligt revisorernas uppfattning bestämmelserna i ämnet

ändras därhän, att reservanställningen som regel upphör i och med värn
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

25

pliktstidens utgång samt att ekiperingshjälp icke längre tillerkännes reservpersonalen

utan denna utrustas genom kronans försorg.

Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna ha avstyrkt, att en särskild utredning

om reservbef älsinstitutionen kommer till stånd, och även i övrigt ställt

sig avvisande till revisorernas förslag. Chefen för armén har därvid uttalat

den uppfattningen, att den reservanställda personalen med hänsyn till sin

användbarhet utgör en från det värnpliktiga befälet klart avgränsad grupp.

I en till utskottet ingiven skrivelse har värnpliktiga officerares riksförbund

förklarat sig vara ense med revisorerna, att den nuvarande uppdelningen

i reservofficerare och värnpliktiga officerare icke är ändamålsenlig,

då utbildningen i stort sett är lika för dessa båda kategorier. I anslutning

till denna principiella uppfattning har förbundet framlagt ett konkret förslag,

innebärande bl. a. att av reservofficerare och värnpliktiga officerare

bildas en gemensam kår, att samtliga till denna kår hörande officerare med

fänriks och löjtnants grad erhålla lön under tjänstgöring utan att vara fast

anställda, att vid utnämning till kapten fast anställning erhålles i likhet

med vad nu är fallet vid första utnämning till reservofficer samt att efter

utnämning till kapten löne- och pensionsförmåner utgå efter samma grunder

som för närvarande gälla för reservofficer.

Såvitt utskottet kan bedöma tala vissa skäl för att det militära befäl som

erfordras utöver den på stat anställda personalen sammanföres i en gemensam

kår. Då emellertid förevarande spörsmål kan förutsättas komma att

prövas av 1954 års befälsutredning, har utskottet velat begränsa sig till att

vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Viss försäljning av intendenturmateriel. Under försvarsdepartementet,

§ 7, ha revisorerna förordat en övergång till kontant försäljning

över disk av uniformspersedlar och annan för tjänstebruk inom försvaret erforderlig

utrustning till personal, som själv är skyldig att anskaffa och

underhålla sädan materiel, varvid särskilt möjligheten att i förekommande

fall upprätta gemensamt försäljningsställe för flera förband bör undersökas

(Del I, s. 99—104).

Revisorerna ha inledningsvis redovisat de grundläggande bestämmelserna

om tillhandahållande av beklädnad och övrig för tjänsten erforderlig utrustning

vid försvaret. Efter en redogörelse för själva förfaringssättet vid

försäljningen av ifrågavarande utrustning till personal, som är skyldig att

själv hålla sig med densamma (s. 99—102), ha revisorerna gjort följande

uttalande.

Den personal inom försvaret som är skyldig att inneha tjänstedräkt äger

som speciell förmån att mot ersättning, i princip svarande mot statsverkets

självkostnadspris, från vederbörande förråd utbekomma uniformspersed
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

lar och för sådana persedlar erforderliga materialier. Såsom framgår av det

föregående utnyttjas denna förmån i icke ringa utsträckning; försäljningen

av ifrågavarande materiel under sistförflutna budgetår belöpte sig således

till ett sammanlagt belopp av drygt två miljoner kronor. Revisorerna finna

det också naturligt att kronan på angivet sätt underlättar för personalen

att anskaffa föreskriven utrustning. Anledning torde ej föreligga att härutinnan

överväga någon ändring.

Det förfaringssätt som anbefallts för försäljningen synes dock lämna

rum för vissa erinringar, i varje fall vad armén och flygvapnet beträffar.

Inom dessa båda försvarsgrenar är försäljningen som regel ordnad så, att

vederbörande köpare nödgas uppsöka ett flertal befattningshavare i olika

lokaler, innan den önskade materielen erhålles. Köparen bar sålunda i

förekommande fall att först infinna sig vid intendenturförrådet i och för

utprovning m. m. Beställning måste sedan ske på intendenturexpeditionen,

där kvittenslista upprättas och räkning utskrives under medverkan av

såväl förrådsförvaltaren som intendenten. Nästa moment är att betalning

erlägges i kassan. Köparen får därefter på nytt begiva sig till förrådet, där

materielen äntligen utlämnas. Om betalning skall verkställas i form av

avdrag på vederbörandes lön, bortfaller besöket vid kassan. I detta fall tillkommer

å andra sidan allt det bestyr som sammanhänger med och blir

en följd av att särskild avdragslista måste upprättas.

Det här skildrade systemet framstår enligt revisorernas mening som

onödigt tillkrånglat och arbetskrävande, icke minst i sådana fall då de

olika förråds- och expeditionslokaler som skola uppsökas i samband med

försäljningen äro belägna på långt avstånd från varandra. Olägenheterna

kunna synas i huvudsak ha avseende på den enskilde köparen. Genom den

mångfald blanketter och redovisningshandlingar av skilda slag som skola

föras måste emellertid systemet vålla jämväl den berörda förvaltningspersonalen

ett icke obetydligt merarbete. Det må vidare betänkas att försäljningen

i avsevärd utsträckning inskränker sig till sådana tillbehör som

knappar, emblem o. d. Det ringa ekonomiska värde dessa materialier var

för sig representera kommer systemet att te sig än mera överdimensionerat;

det kan ju knappast vara rimligt med en så omfattande papperskvarn som

f. n. för utlämnande av exempelvis en slipshållare å 20 öre. Av besök

vid olika förband ha revisorerna också fått bekräftat, att systemet anses

tungrott och opraktiskt.

Det torde emellertid icke erbjuda någon större svårighet att få till stånd

en ordning, enligt vilken beställning, kvittering, betalning och utlämning

av materielen kan ske i ett sammanhang. Härutinnan må hänvisas till

det förfarande som tillämpas vid försvarsstaben och flertalet marinmyndigheter.

Försäljningen sker där direkt över disk såsom i en vanlig affär,

med ett minimum av arbete och tidsförlust såväl för vederbörande förvaltningsorgan

själva som för den inköpsberättigade personalen. Enligt vad

revisorerna inhämtat äro erfarenheterna därav uteslutande goda. En allmän

övergång till detta förfaringssätt synes fördenskull böra ske inom försvaret,

varvid särskilt bör undersökas möjligheten att upprätta ett gemensamt försäljningsställe

på sådana orter där flera förband äro förlagda.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning samt av arméintendentur-,

marin- och flygförvaltningarna (Del II, s. 95—104).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

27

Försvarets civilförvaltning framhåller, att det knappast torde vara anledning

att överdriva olägenheterna av nuvarande system för försäljning av

intendenturmateriel vid armén och flygvapnet. Normalt betalas nämligen

enligt civilförvaltningen sådana inköp genom avdrag på köparens lön, varvid

proceduren torde vara avsevärt enklare än vad revisorerna angivit. Det

anförda hindrar dock icke, menar myndigheten, att det kan vara anledning

att överse gällande bestämmelser i förevarande avseende.

Med anledning av revisorernas yttrande avser arméintendenturförvaltningen

i första hand att utvidga försäljningen av tjänstetecken m. m. vid

truppförbandsmarketenteriernas handelsbodar. Dessutom kommer förvaltningen

att i samråd med statens organisationsnämnd övervägas huruvida

ytterligare förenklingar kunna göras.

Marinförvaltningen har intet att anföra, då revisorerna icke haft anledning

till erinringar mot ifrågavarande verksamhet sådan den bedrives inom

marinen.

Slutligen må nämnas, att flygförvaltningen avstyrker förändringar i av

revisorerna angiven riktning.

Utskottet. I likhet med revisorerna anser utskottet det vid försvarsstaben

och flertalet marinmyndigheter tillämpade systemet, enligt vilket beställning,

kvittering, betalning och utlämning av den här ifrågavarande materielen

sker i ett sammanhang, erbjuda beaktansvärda fördelar, varför vissa

skäl tala för att detta system införes vid försvaret i dess helhet. Då emellertid

arméintendenturförvaltningen förklarat sig ha för avsikt att i samråd

med statens organisationsnämnd överväga frågan om erforderliga förenklingar

av de på förevarande område gällande bestämmelserna och då utskottet

förutsätter att jämväl flygförvaltningen tillgodogör sig resultatet av

dessa överväganden, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet

förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Utrangering av marinen tillhöriga fartyg. Under försvarsdepartementet,

§ 8, ha revisorerna framhållit angelägenheten av att den av marinförvaltningen

i egen regi bedrivna verksamheten med nedskrotning av

utrangerade örlogsfartyg i görligaste mån inskränkes till förmån för en

direktförsäljning av sådana fartyg (Del I, s. 104—109).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att beslut om utrangering av

marinen tillhöriga fartyg fatlas av Kungl. Maj :t. Härefter ha revisorerna

lämnat en redogörelse för de föreskrifter som pläga åtfölja Kungl. Maj :ts

utrangeringsbeslut samt för de bestämmelser som gälla för redovisningen

av vid utrangeringen uppkommande intäkter och kostnader (s. 104 och

105).

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

I syfte att få förevarande spörsmål närmare belyst ha revisorerna inhämtat

och närmare redovisat vissa uppgifter dels från marinförvaltningen

beträffande de fartyg, som utrangerats under den sistförflutna femårsperioden,

dels från Stockholms örlogsvarv beträffande det före ingången

av nämnda tidsperiod utrangerade pansarskeppet Tapperheten (s.

Klö—108). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

I samband med att beslut fattas om utrangering av marinen tillhöriga

fartyg plägar Kungl. Maj :t utfärda särskilda s. k. utrangeringsbrev, vilka

som regel innebära ett bemyndigande för marinförvaltningen att på för

kronan förmånligaste sätt låta efter omständigheterna försälja eller nedskrota

vederbörande fartyg eller använda det för tekniska försök, skyddstjänstövningar

eller annat lämpligt ändamål. Dessutom pläga meddelas

vissa andra föreskrifter om vad som skall iakttagas vid utrangeringen.

Den av revisorerna verkställda undersökningen ger vid handen, att utrangeringen

av nu ifrågavarande fartyg till avsevärd del sker i form av

skrotning vid marinens egna verkstäder. Denna skrotningsverksamhet synes

emellertid vara för statsverket ekonomiskt föga lönande, i det att därmed

sammanhängande kostnader uppgå till relativt sett mycket betydande belopp.

Beträffande vissa fartyg äro skrotningskostnaderna till och med så

höga, att de nätt och jämnt täckas av de intäkter som inflyta genom

försäljning av erhållet järn- och metallskrot. Ett typexempel härpå utgör

pansarskeppet Sverige, vars skrotning hittills dragit eu kostnad av 349 000

kronor, medan intäkterna uppgått till 350 000 kronor. Påfallande är vidare

att det ekonomiska utbytet blivit avsevärt bättre i sådana fall då vederbörande

fartyg försålts direkt. En jämförelse mellan pansarskeppen Manligheten

och Tapperheten, båda tillhörande den s. k. Äran-klassen, utvisar

således att det förstnämnda fartyget, vilket skrotats, lämnat en nettovinst

på allenast 78 000 kronor, medan motsvarande vinst på det sistnämnda

fartyget, vilket försålts, uppgår till 420 000 kronor. Möjligen skulle kunna

invändas, att denna jämförelse icke är fullt rättvisande, eftersom

Manlighetens dubbelbotten utan ersättning överlämnats till riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap. Såsom marinförvaltningen själv

upplyst har emellertid försäljningsvärdet av dubbelboltnen i skrotat

skick ansetts endast motsvara skrotningskostnaderna, varför denna omständighet

icke kan tillmätas betydelse. Flera andra i det föregående anförda

exempel peka f. ö. i samma riktning.

Att marinförvaltningen låter i egen regi skrota utrangerade fartyg torde

i icke ringa mån sammanhänga med att ämbetsverket på detta sätt önskar

bereda stadigvarande sysselsättning åt marinverkstäderna. Därpå tyder

bl. a. den relativt långa tid som plägar förflyta innan viss skrotning fullbordats;

arbetstakten bestämmes synbarligen av tillgången på andra arbetsobjekt.

Det förtjänar emellertid i detta sammanhang erinras om att marinverkstäderna

enligt beslut vid 1947 års riksdag skola drivas efter fullt

affärsmässiga principer. Att enbart av sysselsättningspolitiska skäl utlägga

vissa arbeten vid dessa verkstäder synes därför icke sakligt motiverat.

Revisorerna kunna heller icke finna att skrotningsverksamheten står i god

överensstämmelse med andemeningen i de förut omförmälda kungl. breven,

i vilka brukar föreskrivas att utrangering skall ske på sätt som prövas

för kronan förmånligast. Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9t år 1956

29

framstår det därför enligt revisorernas mening som angeläget, att ifrågavarande

verksamhet i görligaste mån inskränkes och att de utrangerade

fartygen i stället direkt försäljas, sedan vissa speciella delar undantagits.

I den mån sådana fartygstillbehör tillföras vederbörande förråd, torde

dock till skillnad från vad nu är fallet kostnadsreglering alltid böra ske.

Utlåtanden ha avgivits av marinförvaltningen och statens sakrevision

(Del II, s. 105—109).

Marinförvaltningen har bl. a. anfört.

Vid bedömning av frågan om försäljning eller nedskrotning vid marinens

verkstäder av utrangerade fartyg bör ej enbart den direkta ekonomiska

lönsamheten vara utslagsgivande. Enligt marinförvaltningens uppfattning

böra nedanstående synpunkter även beaktas vid frågans avgörande.

Vid behov bör marinens verkstäder kunna tillföras lämpliga ackumulatorarbeten

t. ex. utrangerade fartyg för skrotning för att utjämna säsongmässiga

variationer i verkstädernas arbetsbelastning. Härigenom kan en

högre reparationsberedskap hållas för oförutsedda större haverier på örlogsfartyg

och övrig materiel, vilket är av betydelse för marinens materielberedskap

och för genomförandet av planerade övningar och utbildning.

Skrotning av utrangerade fartyg vid marinens verkstäder giver även

bättre möjligheter att under det fortlöpande skrotningsarbetet tillvarataga

utrustningsdetaljer, maskiner, maskindelar och materiel, som kan användas

för fartygens underhåll och förbilliga detta.

Härjämte skapas även en tillgång av viss reservmateriel, som kan utnyttjas

vid rustning, underhåll och komplettering av bl. a. hjälpfartyg.

Beträffande speciellt pansarskeppet Sveriges skrotning må anföras att

denna ej är avslutad, varför de angivna siffrorna ej utvisa den slutliga

ekonomiska ställningen beträffande detta skrotningsobjekt. Att uppgöra

någon säker kalkyl över det slutliga ekonomiska resultatet är f. n. ej

möjligt, då detta i sista hand är beroende av de skrotpriser, som kunna

erhållas vid kommande försäljningar. Här kan dock nämnas dels att endast

en mindre del av den mest lönande delen av skrotningen hittills utförts,

dels att vissa värdefulla inventarier ännu ej försålts.

Statens sakrevision anför sammanfattningsvis.

Sakrevisionen anser sig sålunda kunna konstatera, att den av revisionen

verkställda utredningen ger stöd för riksdagens revisorers uttalande,

att skrotningen vid marinens egna verkstäder varit föga lönande för statsverket,

även om tillräckligt underlag icke nu föreligger för ett bedömande

av slutresultatet beträffande flertalet av de redovisade fartygen. Sakrevisionens

utredning tyder på att vid bedömningen av de åtgärder, som lämpligen

böra vidtagas vid utrangering av marinens fartyg, hänsyn i det enskilda

fallet måste tagas till ett flertal omständigheter. Några generella

regler synas sålunda icke kunna uppställas. De marina myndigheterna

böra emellertid ägna dessa frågor skärpt uppmärksamhet samt tillvarataga

alla föreliggande möjligheter att erhålla bästa ekonomiska utbyte för

statsverket. I den mån nedskrotning måste ske å egna verkstäder, synas

de förslag till åtgärder, som sakrevisionen framfört i syfte alt uppnå

ett bättre ekonomiskt utfall av verksamheten, böra vinna beaktande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

Utskottet. På grundval av vissa inhämtade uppgifter ha revisorerna ansett

sig kunna konstatera, att den skrotning av utrangerade örlogsfartyg

som sker i marinens egen regi är för statsverket ekonomiskt föga lönande.

Statens sakrevision, som verkställt en särskild utredning i ämnet, har

funnit resultatet därav i allt väsentligt utgöra en bekräftelse på revisorernas

uppfattning. I anslutning därtill har sakrevisionen framfört vissa

förslag till åtgärder i syfte alt uppnå ett bättre ekonomiskt utfall av den

här ifrågavarande verksamheten.

Med hänsyn till vad sålunda förevarit framstår det jämväl för utskottet

som påkallat, att de marina myndigheterna ägna förevarande spörsmål

skärpt uppmärksamhet. De allmänna riktlinjer som uppdragits av sakrevisionen

synas därvid väl ägnade att läggas till grund för en reglering

av verksamheten. Utskottet finner det fördenskull lämpligt, att marinförvaltningen

anbefalles att i hithörande sammanhang vederbörligen beakta

de i sakrevisionens ovanberörda remissutlåtande anförda synpunkterna.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

9:o) Garnisonssjukhuset i Karlsborg. Under försvarsdepartementet, § 10,

ha revisorerna förklarat, att frågan om en nedläggning av garnisonssjukhuset

i Karlsborg och lokalernas disponerande för lämpligt ändamål snarast

bör upptagas till avgörande (Del I, s. 116—120).

Inledningsvis ha revisorerna översiktligt redogjort för garnisonssjukhusens

uppgifter och antal. Beträffande garnisonssjukhuset i Karlsborg, vilket

besökts av revisorerna, ha revisorerna lämnat vissa upplysningar om antalet

vårdplatser, beläggningsfrekvens och personalstyrka samt slutligen om kostnaderna

för sjukhuset under de tre sistförflutna budgetåren (s. 117—119).

Vidare ha revisorerna erinrat om att beslut tidigare fattats av riksdagen om

nedläggning av garnisonssjukhusen i Linköping, Sollefteå och Skövde (s.

119). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Garnisonssjukhusen ha till huvuduppgift alt mottaga och vårda den militära

personal som är i behov av sjukhusvård och som icke lämpligen kan

vårdas vid eget truppförband och ej heller skall hänvisas till specialsjukhus.

I enlighet härmed har tidigare utbyggts ett riksomfattande system av garnisonssjukhus,

avsedda alt betjäna vart och ett sitt speciella område. Efter

hand ha emellertid dessa sjukhus fått allt mindre betydelse för den militära

sjukvården. I avsikt att bättre utnyttja förefintliga vårdmöjligheter ha därför

samarbetsavtal ingålts med vederbörande landsting, varigenom garnisonssjukhusen

upplåtits även för civila patienter. Då dessa blivit det ojämförligt

talrikaste sjukhusklientelet, har det i vissa fall befunnits mindre rationellt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

31

för kronan att jämväl i fortsättningen svara för den här ifrågavarande verksamheten.

Garnisonssjukhusen i Linköping och Skövde ha sålunda försålts

till landstingen i Östergötlands och Skaraborgs län, varjämte ett ännu icke

genomfört principbeslut om nedläggning av garnisonssjukhuset i Sollefteå

fattats.

Då innevarande års riksdag lämnade sitt medgivande till försäljningen

av garnisonssjukhuset i Skövde, framhöll statsutskottet att överlåtelsen i fråga

utgjorde ett led i den successiva avvecklingen av garnisonssjukhusen.

Revisorerna, som avlagt besök vid garnisonssjukhuset i Karlsborg, ha

av detta besök och därefter inhämtade upplysningar bibragts den uppfattningen,

att den av statsutskottet åberopade avvecklingsprocessen nu

hör fullföljas genom beslut om nedläggning av sistnämnda garnisonssjukhus.

Ur militär synpunkt föreligger nämligen, såvitt revisorerna kunnat

utröna, icke något egentligt behov av detta sjukhus, vilket icke minst framgår

av att där befintliga vårdplatser till ca 90 procent äro belagda med civila

patienter. De till Karlsborg förlagda förbanden ha också för den löpande

sjukvården tillgång till egna sjukhus av god standard. Mot bakgrunden härav

synes det icke försvarbart, att kronan genom fortsatt sjukhusdrift skall

nödgas vidkännas en årlig förlust av f. n. i runt tal 150 000 kronor. Beaktas

hör även att en av allt att döma mycket kostnadskrävande om- och tillbyggnad

erfordras för att sjukhuset, uppfört redan år 1879, skall kunna försättas

i ett mera tidsenligt och lättarbetat skick.

Revisorerna anse således att frågan om en nedläggning av garnisonssjukhuset

i Karlsborg och lokalernas disponerande för lämpligt ändamål snarast

bör upptagas till avgörande.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsstyrelse

gemensamt samt av statskontoret (Del II, s. 125—127).

Försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsstyrelse framhålla, att

en rad undersökningar gjorts av ämbetsverken med sikte på sjukhusets nedläggande.

Bl. a. har landstinget erbjudits att övertaga sjukhuset men förklarat

sig ovilligt härtill. Anledningen till landstingets inställning härvidlag torde

vara, att landstinget har för avsikt att snarast utbygga sjukhuset i Skövde

till normallasarett, varefter detta sjukhus beräknas kunna övertaga det klientel,

som nu är hänvisat till garnisonssjukhuset i Karlsborg. Ytterligare

skäl för att landstinget icke önskar övertaga sjukhuset torde vara, alt sjukhuset

— såsom statsrevisorerna i sin skrivelse framhållit •— är i behov av

kostsamma underhålls- och moderniseringsarbelen. Av del sagda framgår

enligt ämbetsverken att, med hänsyn till den civila sjukvården, en avveckling

av garnisonssjukhuset i Karlsborg icke är möjlig att genomföra förrän

sjukhuset i Skövde utbyggts. Om ett nedläggande dessförinnan komme till

stånd, skulle olägenheterna härav i första hand drabba försvarets egen personal.

Beträffande driftkostnaderna framhålla ämbetsverken, att det självfallet

vore önskvärt, att sådan ändring i samarbetsavtalet med landstinget

komme till stånd, alt de av statsrevisorerna påtalade förlusterna å sjukhusdriften

till större delen stannade på landstinget. I sådant syfte ha ämbets
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

verken i samband med överlåtelsen av garnisonssjukhuset i Skövde fått till

stånd en uppgörelse med landstinget, enligt vilken kronan från och med den

1 juli 1954 icke svarar för mer än vanlig legosängsavgift vid vård av försvaret

tillhörande personal med undantag av värnpliktiga och tjänstemän

tillhörande lönegrad med beteckningen Mha samt musikelever. Förenämnda

förluster reduceras härigenom med i runt tal 40 000 kronor för år.

Att i dagens läge vidtaga ytterligare åtgärder i det av riksdagens revisorer

angivna syftet bör enligt myndigheterna knappast ifrågakomma. Ämbetsverken

komma emellertid självfallet även i fortsättningen att ha sin uppmärksamhet

riktad på hithörande spörsmål.

Statskontoret delar revisorernas åsikt, att frågan om nedläggning av garnisonssjukhuset

i Karlsborg och lokalernas disponerande för lämpligt ändamål

snarast bör upptagas till avgörande.

Utskottet. De skäl revisorerna åberopat för en nedläggning av garnisonssjukhuset

i Karlsborg finner utskottet bärande. En dylik åtgärd synes emellertid,

såsom vederbörande militära myndigheter i sitt remissutlåtande framhållit,

icke lämpligen böra vidtagas, förrän det av landstinget i Skaraborgs

län nyligen övertagna sjukhuset i Skövde utbyggts till normallasarett. Frågan

kan således icke sägas ha omedelbar aktualitet. Då utskottet vidare förutsätter

att de nämnda myndigheterna fortlöpande följa utvecklingen på

förevarande område och ta de initiativ som må vara påkallade, har utskottet

ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

10:o) Statsbidrag till den halvöppna barnavården. Under socialdepartementet,

§ 11, ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser rörande handläggningen

av ärenden rörande statsbidrag till driften av anstalter inom

den halvöppna barnavården (Del I, s. 121—139).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 28 i sitt av

riksdagen numera godkända utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

11 :o) Länsbostadsnämndens i Skaraborgs län förläggning. Under socialdepartementet,

§ 12, ha revisorerna funnit övervägande skäl tala för att länsbostadsnämnden

i Skaraborgs län, så snart erforderliga lokaler kunna ställas

till förfogande, förflyttas från Skara till Mariestad (Del I, s. 139—149).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 135 i sitt av

riksdagen numera godkända utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

33

12:o) Redovisningen av vissa inkomster under sjätte huvudtiteln. Under

kommunikationsdepartementet, § 14, ha revisorerna förordat, att de på riksstatens

inkomstsida under rubriken Uppbörd i statens verksamhet uppförda

inkomsttitlarna Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion samt

Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket skola ingå bland automobilskattemedlens

inkomster (Del I, s. 154—159).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att tillskapandet av specialstater

inom eller vid sidan av riksstaten som regel betingats av önskemålet att inkomster

och utgifter inom specialstaten skola korrespondera, vanligen på

så sätt att inkomster, som uppburits för ett visst ändamål, icke användas

för ovidkommande statliga utgifter. I fortsättningen ha revisorerna lämnat

en redogörelse för redovisningen av automobilskattemedlens specialbudget

och i anslutning härtill framhållit, att under rubriken Uppbörd i statens

verksamhet förekomma två uppbördstitlar, Förrättningsavgifter vid statens

hilinspektion samt Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket, vilka ha direkt

eller nära samband med utgifter för väg- och vägtrafikväsendet men

likväl icke omfattas av specialbudgeten (s. 154—156). Vidare ha revisorerna

lämnat vissa upplysningar om inkomstutfallel alltsedan budgetåret 1948/49

under de angivna inkomsttitlarna samt bl. a. erinrat om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

dock utan något resultat, i sina petita för budgetåret

1955/56 upptagit frågan om redovisningen av förrättningsavgifterna (s. 156—

158). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Användningen av specialstater inom riksstaten motiveras av att vissa slag

av inkomster äro avsedda för vissa däremot svarande utgifter. Redovisningen

över specialstater fyller härvid ändamålet att lämna en bild av i vilken

utsträckning nämnda syfte förverkligas.

Specialstaten för automobilskattemedlen -— den mest betydelsefulla av de

kvarstående specialstaterna -—• har såsom bakgrund ett önskemål om överenstämmelse

mellan inbördes sammanhörande inkomster och utgifter, nämligen

å ena sidan skatterna på motorfordon och drivmedel och å andra sidan

utgifterna för väg- och vägtrafikväsendet. På specialstatens inkomstsida inflyta

sålunda fordonsskatt, bensinskatt och den särskilda investeringsavgiften

för motorfordon, under det att på utgiftssidan i princip alla kostnader

för väg- och vägtrafikväsen uppföras, såsom för vägadministration, vägbyggnader

och vägunderhåll, vissa kostnader för polisväsendet in. in. I samband

med 1954 års riksdagsbeslut om beskattning av motorfordonstrafiken

har denna princip skärpts genom en exaktare beräkning av de utgifter, som

böra avräknas mot automobilskattemedlen; exempelvis avföras numera på

utgiftssidan även anslaget till Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ämbetsområde samt vissa delar av anslagen till pensioner

åt befattningshavare i statens tjänst.

Regeln om automobilskattemedlens balansering mot utgifterna för vägoch

vägtrafikväsendet synes emellertid i ett hänseende icke helt genomlörd.

De på riksstatens inkomstsida under rubriken Uppbörd i statens verksamhet

uppförda inkomsttitlarna Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion samt

3 Ili hann till riksdagens protokoll 1956. (i samt. i\’r !) i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket ingå icke bland automobilskattemedlens

inkomster, ehuru de utgifter som närmast svara mot nämnda

inkomster i sin helhet, avföras på aulomobilskattemedlens utgiftssida. Sålunda

avföras mot automobilskattemedlen samtliga utgifter för statens bilinspektion,

under det att inkomsterna av inspektionens förrättningar redovisas

helt utantör specialstaten. Likaså avföres från automobilskattemedlen

hela den del av kostnaderna för vägorganisationen, som belöper på väg- och

vägtrafikväsendet, ävensom samtliga utgifter för vägbyggen och vägunderhåll,

medan verkets inkomster av vissa administrationstillägg samt inkomsterna

av försäljning och uthyrning av vägmark och materiel icke komma

till synes i specialstaten.

De här nämnda inkomsterna äro numera av icke obetydlig storleksordning.

Under budgetåren 1948/49—1954/55 ha de tillsammans uppgått till

mer än 21 miljoner kronor. De ha under nämnda period stigit väsenligt

och uppgingo under det senast förflutna budgetåret till sammanlagt mer

än 4,3 miljoner kronor. En fortsatt stegring torde vara att vänta: bl. a. torde

det nu föreliggande vägbyggnadsprogrammet komma att medföra icke obetydliga

intäkter genom försäljning eller uthyrning av överbliven vägmark.

Enligt revisorernas mening står det här påvisade förhållandet icke i överensstämmelse

med principerna för automobilmedlens redovisning i övrigt.

Det synes därför motiverat, att dessa inkomster tillgodoföras specialstatens

inkomstsida.

De inkomster, som inflyta till väg- och vatlenbyggnadsverket för exempelvis

administrationstillägg, markförsäljningar, skadeersättningar o. d. —

vilka inkomster redovisas under den ovan nämnda inkomsttiteln — torde

som regel utgöra ett slags återbäring på tidigare utgifter för vägarbeten,

mai''kinköp in. in., vilka utgifter belastat väganslagen.

Därest den av revisorerna förordade ändringen icke skulle komma till

genomförande, synes i varje fall böra övervägas, huruvida icke de sistnämnda

inkomsterna borde tillgodoföras vägväsendet såsom uppbördsmedel

under vägväsendets anslag.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksräkenskapsverket

och 1953 års trafikutredning (Del II, s. 148—152).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker bifall till revisorernas förslag

samt hemställer, att Kungl. Maj :t ville medgiva att till väg- och vattenbvggnadsverket

inflytande köpeskilling vid försäljning av fastighet, som

förvärvats för vägändamål, må tillgodoföras det anslag och i förekommande

fall arbetsföretag, som belastats med kostnaden för vid väg- och vattenbyggnadsverket

förvärv av fastighet utgiven köpeskilling.

Riksräkenskapsverket erinrar om att Kungl. Maj :t och riksdagen så sent

som år 1954 på grundval av 1951 års utrednings om beskattningen av motorfordonstrafiken

förslag och däröver avgivna yttranden prövat frågan om

redovisningen av förrättningsavgifterna vid bilinspektionen samt därefter

vid 1955 års riksdag avslagit en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord

framställning om ändring av redovisningen i den av revisorerna förordade

riktningen. Med hänsyn därtill ifrågasätter verket om skäl föreligga för

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 dr 1956

35

statsmakterna att nu i anledning av vad som anförts av revisorerna ändra

detta sitt ställningstagande. Riksräkenskapsverket anser vidare, att om någon

ändring likväl anses böra vidtagas, denna i enlighet med vad riksräkenskapsverket

i sitt ovan återgivna uttalande förordat bör innebära, att anslagen

till bilinspektionen överflyttas från automobilskattemedlens specialbudget

till allmänna budgeten.

Ett inordnande i automobilskattemedlens specialbudget av de med titeln

inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket avsedda uppbördsmedlen

skulle enligt riksräkenskapsverkets mening innebära en ännu mera opåkallad

komplicering av specialbudgetens redovisning.

1953 års trafikutredning finner revisorernas anmärkning mot den gällande

regleringen av automobilskattemedlens specialbudget välmotiverad och

anser, att den föreslagna ändringen bör komma till stånd. Då emellertid ett

av utredningen framlagt förslag om tillskapande av ett anslag för statsbidrag

till drift och underhåll m. m. av skyddsanox-dningar i samma plan mellan

järnväg och väg, att avräknas mot automobilskattemedlen, ännu icke

föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd och då detta förslag ur trafikpolitisk

synpunkt enligt utredningens mening är än mer angeläget synes en justering

av specialstatens reglering böra omfatta både det av revisorerna väckta

spörsmålet och statsbidragsfrågan. Utredningen vill därför i nuvarande läge

förorda att revisorernas förslag om specialstatens omreglering samt utredningens

förslag om de ifrågavarande statsbidragens utbetalande och avräkning

mot automobilskattemedel behandlas i ett sammanhang och samtidigt

förverkligas.

Utskottet. Syftet med den för automobilskattemedlen inrättade specialstaten

är, såsom revisorerna framhållit, att ernå överensstämmelse mellan

inbördes sammanhängande inkomster och utgifter, nämligen å ena

sidan skatterna på motorfordon och drivmedel och å andra sidan utgifterna

för väg- och vägtrafikväsendet. Den sålunda angivna principen har också

kommit till uttryck i samband med 1954 års riksdagsbeslut om beskattningen

av motorfordonstrafiken, i enlighet varmed ytterligare vissa med

vägväsendet sammanhängande utgiftsgrupper överförts till special staten.

Det av revisorerna påtalade förhållandet att de båda inkomsttitlarna Förrättningsavgifter

vid statens bilinspektion samt Inkomster vid väg- och

vattenbyggnadsverket alltjämt ligga utanför densamma synes därför icke

stå i överensstämmelse med principerna för automobilskattemedlens redovisning

i övrigt. Då utskottet ej heller kan finna de skäl som av riksräkenskapsverket

anförts för ett bibehållande av denna ordning bärande, får utskottet i

likhet med väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen och 1953 års trafikutredning

tillstyrka, att ifrågavarande medel i fortsättningen tillgodoföras nämnda

specialstat.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

I enlighet härmed hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

13:o) Statens bilinspektion. Under kommunikationsdepartementet, § 15,

ha revisorerna berört vissa spörsmål rörande statens bilinspektions organisation

och lokalförhållanden m. m. (Del I, s. 159—169).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 24 i sitt

av riksdagen numera godkända utlåtande nr 6, varom utskottet velat här

erinra.

14:o) Landshövdingarnas tjänstebostäder. Under kommunikationsdepartementet,

§ 16, ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser rörande kostnaderna

för ombyggnad och reparation av landshövdingarnas tjänstebostäder

samt vidare föreslagit en utredning rörande omfattningen av landshövdingarnas

boställsförmån (Del I, s. 169—177J.

Inledningsvis ha revisorerna något berört de allmänna bestämmelser angående

tjänstebostad, vilka meddelats i statens allmänna avlöningsreglemente,

samt redogjort för de särskilda bestämmelser i ämnet, som enligt samma

författning gälla för landshövding. Vidare ha revisorerna redovisat vissa

uppgifter rörande de olika residensens storlek m. in. ävensom beträffande

kostnaderna för underhålls- och reparationsarbeten under budgetåren

1945/46—54/55 samt i anslutning härtill återgivit vissa delar av en avbyggnadsstyrelsen

den 18 oktober 1955 till revisorerna ställd skrivelse, vari

styrelsen bl. a. lämnat vissa kompletterande upplysningar om reparationsoch

ombyggnadskostnaderna (Del I, s. 170—174). Härefter ha revisorerna

gjort följande uttalande.

Enligt bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente kan till vissa

tjänstemän anvisas tjänstebostad, för vilken de i regel har att erlägga

på visst sätt bestämd hyra. Landshövdingarnas tjänstebostäder upplåtas

emellertid utan vederlag, varjämte ett av Kungl. Maj:t i varje särskilt

fall bestämt antal rum för representationsändamål skall möbleras av statsverket.

Flertalet landshövdingebostäder äro inrymda i mycket gamla och ur

kulturhistorisk synpunkt värdefulla byggnader. Exempel härpå utgöra desamma

i Linköping och Örebro, som äro belägna i slottsbyggnaderna i

respektive stad, båda från början av 1500-talet. Det senast uppförda residenset,

det i Karlskrona, tillkom år 1909. I det övervägande antalet hus,

varom här är fråga, finnas även andra lägenheter, som i allmänhet utnyttjas

för länsstyrelsens eller andra statliga organs behov. I vissa fall ha

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr !H år 1956

37

lokaler dock uthyrts; så är fallet i bl. a. Gävle, där hushållningssällskapet

i länet disponerar vissa utrymmen.

Karakteristiskt för samtliga residens är, att de ha betydande rumsantal

och stora våningsytor. Lägenheten i Malmö omfattar 24 rum och ett kök

om tillhopa 1 265 m2, fördelade på tre våningsplan. Ytterligare tre landshövdingebostäder

ha en yta av mer än 1 000 m2, och mer än 800 m2 ha

sammanlagt 14 lägenheter. Den minsta bostaden, den i Stockholm, omfattar

11 rum och 1 kök om totalt 562 in2.

Residensen ha tidigare i stor utsträckning befunnit sig i sådant skick,

att de icke uppfyllt de krav, som kunna ställas på bostäder i våra dagar.

Bl. a. har utrustningen och inredningen varit sådan, att desamma varit

synnerligen tungarhetade, en olägenhet som blivit särskilt kännbar med

hänsyn till de rådande svårigheterna att anskaffa för skötseln erforderlig

personal. Byggnadsstyrelsen har därför under senare år gått i författning

om att successivt iståndsätta och modernisera dessa tjänstebostäder. Särskilt

kostnadskrävande ha arbetena i Falun, Luleå och Härnösand blivit:

dessa ha belöpt sig till 348 000 kronor, 456 000 kronor respektive 398 000

kronor. Orsakerna härtill ha av byggnadsstyrelsen angivits i en ovan återgiven

skrivelse, till vilken torde få hänvisas.

De totala utgifterna för ombyggnader samt underhåll av landshövdingarnas

tjänstebostäder ha under senaste tioårsperiod utgjort 4 902 700 kronor.

Detta belopp har belastat det ordinarie underhållsanslaget i statens

fastighetsfond; dock har under budgetåren 1951/52—1954/55 anvisats särskilda

anslag härför om sammanlagt 575 000 kronor. För innevarande

budgetår har för detta ändamål upptagits ett extra anslag av 200 000 kronor.

Kostnaderna för möbler och övrig inredning utgöra tillhopa 1 443 200

kronor, som utgått från länsstyrelsernas expensanslag. Från detta bestridas

även utgifter i förevarande fall för bränsle, lyse och vatten. Någon uppgift

om storleken härav kan på skäl, som ovan anförts, icke lämnas.

Revisorerna ha icke — utom i ett i det följande berört fall — ingått i

närmare prövning av de av byggnadsstyrelsen vidtagna ombyggnads- och

reparationsåtgärderna, men kostnaderna härför äro av en sådan storlek

att dessa i och för sig ingiva betänkligheter. I fråga om den ombyggnad,

som verkställts i Luleå, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida byggnaden

kan anses ha ett sådant kulturhistoriskt värde, att det varit tillräckligt

motiverat att, i syfte att möjliggöra en fortsatt användning av densamma

såsom residens, utföra så omfattande arbeten, varom här varit fråga, särskilt

som det ur ekonomisk synpunkt otvivelaktigt varit avsevärt fördelaktigare

att uppföra en ny, som i alla avseenden fyller de krav, som kunna

ställas på bostad av förevarande slag.

Vid en diskussion av landshövdingarnas tjänstebostäder bör icke förbises,

att dessa icke blott äro kostnadskrävande för statsverket utan även med

hänsyn till sin storlek, planlösning och allmänna karaktär mycket betungande

även för boställshavarna, icke minst i ekonomiskt hänseende. Det

vill synas, som om residensen enbart för att hållas i representativt skick

medföra kostnader, som motsvara en icke obetydlig del av landshövdingarnas

representationsbidrag. över huvud taget måste det antagas, alt dessa

bostäder i flera fall icke utgöra eu löneförmån utan en belastning för

vederbörandes ekonomi.

Revisorerna anse likväl icke, att nu angivna omständigheter böra föran
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

leda till ett övergivande för landshövdingarnas del av systemet med tjänstebostäder,

vilka delvis möbleras av statsverket. Med den ställning länschefer^

na intaga i respektive län synas nämligen residensen och med dem följande

representation vara ett värdefullt medel för landshövdingarna att knyta

kontakter med företrädare för olika kategorier av länets befolkning samt

för att förmedla kontakt dem emellan. Landshövdingarna synas bl. a. på

grund härav ur tjänstesynpunkt vara i behov av bostäder, som i allmänhet

icke stå att uppbringa på den öppna hyresmarknaden.

Såsom tidigare nämnts avser byggnadsstyrelsen att successivt iståndsätta

och modernisera residensen. Det är självfallet, att de kulturhistoriska

synpunkterna därvid böra tillmätas betydelse. Vilken vikt dessa böra få.

måste vara beroende av ett bedömande i varje särskilt fall. Nämnda synpunkter

böra emellertid vägas mot andra på spörsmålet inverkande faktorer,

varvid de med arbetena förbundna kostnaderna icke böra skjutas i

bakgrunden. Beaktas bör, att även om betydande belopp användas för

ändamålet det med hänsyn till bl. a. byggnadernas ålderdomliga prägel icke

torde vara möjligt att åstadkomma tjänstebostäder, som i alla väsentliga

avseenden fylla nutida krav. I betraktande härav och med tanke icke minst

på driftkostnaderna såväl för statsverket som för boställshavarna bör enligt

revisorernas mening möjligheten att uppföra en helt ny byggnad icke förbises.

En sådan åtgärd synes dock icke behöva innebära, att den såsom

landshövdings tjänstebostad nu använda lägenheten skall stå outnyttjad

för framtiden. Densamma torde tvärtom kunna få en mindre kostnadskrävande

användning, t. ex. såsom tjänsterum eller för kulturellt ändamål. —

Såsom av det föregående framgår har landshövdingens i Vänersborg tjänstebostad

under innevarande år undergått en omfattande reparation. Mot

dessa arbeten synes i och för sig icke vara något att invända. Enligt revisorernas

mening kan det likväl ifrågasättas, huruvida icke länsstyrelsen, som

står inför nödvändigheten att anskaffa ytterligare lokaler, skulle åtminstone

delvis ha kunnat få sina behov härutinnan tillgodosedda genom ianspråktagande

av denna bostad, som genom sin planlösning in. m. synes

mera lämplig såsom tjänsterum än som bostad.

Revisorerna vilja till slut beröra ett annat spörsmål, som sammanhänger

med landshövdingarnas tjänstebostäder och som av byggnadsstyrelsen behandlats

i det föregående, nämligen omfattningen av boställsförmånen. I

denna ingå ofta, förutom själva bostaden, jämväl smärre lägenheter och

utrymmen eller trädgård in. in., för vilka landshövdingarna kunna uppbära

inkomster. I likhet med byggnadsstyrelsen anse revisorerna, att dylika förmåner

icke böra utgå. Dessa synas emellertid i vissa fall ha tillkommit i

sådan ordning, att beslut i ämnet icke bör meddelas, innan rättsfrågan klarlagts.

Detta synes böra ske genom en på en gång utförd utredning beträffande.

samtliga de residens, som med beaktande av i det föregående anförda

synpunkter även i fortsättningen böra bibehållas för sitt nuvarande ändamål.

Därefter torde boställsförmånens omfattning i varje särskilt fall böra

fastställas.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus.

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs. Jämtlands och

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år W56

39

Norrbottens län (Del II, s. 164—186).

Statskontoret har — mot bakgrunden av de anmärkningsvärt höga kostnaderna

för renovering och underhåll av landshövdingarnas bostäder —

funnit det realistiskt, att man, när fråga om iståndssättning och modernisering

av residens härefter uppkommer, överväger att i stället uppföra nybyggnad.

Byggnadsstyrelsen anför i fråga om dessa kostnader bl. a. följande.

Underhållskostnaderna per år för invändiga arbeten motsvarar i genomsnitt

under tioårsperioden 5: 70 kronor per in2 lägenhetsyta. Upplysningsvis

kan nämnas att vid nu tillämpade regler för bestämmande av hyrorna för

nya bostadsfastigheter inräknas i hyran vid statlig belåning underhållskostnaderna

med ett belopp motsvarande omkring 4 kronor per m2 lägenhetsyta

och år. Då denna kostnad är hänförlig till nyproducerade byggnader,

måste man för ett äldre bostadsbestånd räkna med en väsentligt

högre siffra. Underhållet av landshövdingebostäderna kan i betraktande

av byggnadernas karaktär och ålder i huvudsak anses jämförliga med

underhållskostnaderna för bostadshus i allmänhet. Den för residensen redovisade

kostnaden per m2 kan vid här angivna förhållanden betraktas

som skälig.

Genomsnittskostnaderna för utförda iståndsättningsarbeten uppgår till

225 kronor per m2 lägenhetsyta inom de fjorton residens, som styrelsen

nu anser vara så upprustade, att de i stort sett motsvara de krav, som måste

ställas på bostäder av denna art. Utgår man från de beräknade kostnader

för uppförande av nya landshövdingebostäder, som i det följande framlägges,

är iståndsättningskostnaderna fördelaktiga. Givetvis har dessa kostnader

varierat beroende på byggnadernas beskaffenhet, ålder och allmänna

tillstånd. Ombyggnaden av residenset i Luleå, vilken uppvisar den högsta

kostnaden per m2 lägenhetsyta, nämligen 564 kronor, motsvarar dock endast

ca 60 procent av den kostnad, som uppförandet av en nybyggnad

skulle ha betingat, trots det synnerligen dåliga tekniska tillstånd, vari

byggnaden före ombyggnaden befann sig.

Vad angår ombyggnaden av residenset i Luleå framhåller styrelsen,

att såväl styrelsen som landsantikvarien i länet bedömt byggnadens

kulturhistoriska värde så stort, att den borde bibehållas. Vidare framhålles

att någon lämpligare användning av byggnaden än som landshövdingeresidens

icke synes föreligga. Dessa synpunkter understrykes också starkt

av länsstyrelsen i Norrbottens län, som härvid åberopar uttalanden av

landsantikvarien och länsarkitekten i länet.

Riktigheten av revisorernas uttalande, att landshövdingarnas tjänstebostäder

på grund av sin storlek, planlösning och allmänna karaktär ofta

bliva betungande även för boställshavarna vitsordas av länsstyrelserna i

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands och

Jämtlands län.

Å andra sidan har vad revisorerna anfört om fördelarna av att bibehålla

systemet med tjänstebostäder vunnit anslutning av ett flertal remissmyndigheter.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 9t år 1956

överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län ha uttalat sig för

att residensbyggnaderna i framtiden böra bibehållas som landshövdingebostäder.

Slutligen må nämnas att den ifrågasatta utredningen rörande omfattningen

av landshövdingarnas boställsförmån icke mött gensaga från någon

remissinstans.

Utskottet. Såsom av revisorerna under förevarande paragraf erinrats bör

vid en diskussion av frågan om landshövdingarnas tjänstebostäder ej förbises,

att desamma icke blott äro kostnadskrävande för statsverket utan även

med hänsyn till sin storlek, planlösning och allmänna karaktär mycket

betungande för boställshavarna, icke minst i ekonomiskt hänseende. Angivna

omständigheter ha dock icke vare sig revisorerna eller de hörda

remissmyndigheterna ansetts böra föranleda ett frångående för landshövdingarnas

del av systemet med tjänstebostäder, delvis möblerade genom

statsverkets försorg. Utskottet, som delar den uppfattning som därvid kommit

till uttryck, anser det likväl medhänsyntilldepåtaladehögakostnaderna

för vidtagna ombyggnads- och reparationsåtgärder vid skilda residens motiverat,

att vid den av byggnadsstyrelsen planerade successiva iståndsättningen

och moderniseringen av övriga residens möjligheten beaktas att

uppföra helt nya byggnader i stället för de gamla. De senare synas därvid

kunna komma till användning på sådant sätt, att eventuella reparationskostnader

samt driftkostnader ej bliva så höga som vid deras nuvarande användning.

Utskottet förutsätter sålunda att berörda frågor av byggnadsstyrelsen

ägnas fortlöpande uppmärksamhet.

Vidkommande den av revisorerna berörda frågan om boställsförmånernas

omfattning finner utskottet, i likhet med remissmyndigheterna, densamma

i ett sammanhang böra upptagas till omprövning, vilket dock såsom

revisorerna framhållit, torde kunna ske först sedan rättsfrågan klarlagts.

Beträffande den lämpligaste formen för en dylik prövning torde det

få ankomma på Kungl. Maj :t att taga ställning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna

vad utskottet anfört.

15:o) Inkomster av rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag.Under

finansdepartementet, § 18, ha revisorerna ansett en eventuell framtida

ändring av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å

rusdrycker böra kompletteras med sådana övergångsbestämmelser, att

staten tillkommande skatt oavkortad inlevereras till statsverket (Del I, s.

191—197).

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

41

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att 1954 års riksdag beslutade

om höjning fr. o. m. den 1 april samma år av spritbeskattningen, varefter en

redogörelse lämnats för vad de i anledning härav utfärdade bestämmelserna

inneburit för detalj handelsbolagens del (s. 191—192). I anslutning

härtill redovisas innehållet i en promemoria angående värdering av systembolagens

lager i balansräkningen, vilken promemoria kontrollstyrelsen tillställt

revisorerna (s. 192—195). Härefter ha revisorerna gjort följande

uttalande.

Statens inkomster av försäljningen av rusdrycker redovisas i statsbudgeten

å titlarna Omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker respektive vin

samt Rusdrycksförsäljningsmedel av partihandelsbolag respektive detaljhandelsbolag.

Å sistnämnda titel inlevereras den handelsvinst, som uppkommit

i detaljhandelsbolags verksamhet, sedan föreskriven fondavsättning,

avskrivning och utdelning till aktieägarna ägt rum. Denna inkomsttitel var

för budgetåret 1954/55 upptagen med 35 miljoner kronor.

En höjning av omsättnings- och utskänkningsskatten å rusdrycker genomfördes

fr. o. in. den 1 april 1954. Därvid föreskrevs i eu övergångsbestämmelse

till den nya förordningen i ämnet att den, till vilken detaljhandelsbolag

överlåtit tillstånd till utskänkning av rusdrycker, var skyldig att erlägga

skatt för sitt lager av dylika drycker med belopp motsvarande den

oinsättnings- och utskänkningsskatt, som skulle utgå enligt förordningen,

dock med rätt för honom att därvid avräkna vad med tillämpning av förut

gällande bestämmelser erlagts i skatt för samma lager. Någon motsvarande

föreskrift meddelades icke för detaljhandelsbolag, övergångsbestämmelserna

överensstämde i stort sett med dem, som utfärdats vid tidigare genomförda

höjningar av spritbeskattningen. I motsats till vad förut ägt rum,

skedde emellertid icke någon uppvärdering av systembolagens utgående lager

av rusdrycker, utan dessa upptogos per den 31 december 1954 till belopp

ungefärligen motsvarande värdet före skattehöjningen. Skälen härtill ha

av kontrollstyrelsen utförligt redovisats i eu till revisorerna ingiven och i det

föregående återgiven promemoria.

Med anledning av vad sålunda förekommit få revisorerna som sin mening

framhålla, att de av kontrollstyrelsen framförda företagsekonomiska

synpunkterna knappast äro relevanta i detta sammanhang. Förevarande

spörsmål hör uteslutande bedömas såsom skattetekniskt. Enligt revisorernas

uppfattning borde en föreskrift liknande den nyss omnämnda ha meddelats

även för detaljhandelsbolagen. Härigenom hade skyldighet förelegat för

dessa att inleverera belopp motsvarande skattehöjningen. Att någon dylik

föreskrift icke lämnats sammanhänger uppenbarligen med det förhållandet,

att det allmänna vid tidigare skattehöjningar i stort sett kunnat tillgodogöra

sig dessa genom bl. a. stegrad rörelsevinst för detaljhandelsbolagen, vilken

inlevererats till statsverket. Såvitt revisorerna kunnat finna, synes emellertid

ej heller ett dylikt förfarande helt invändningsfritt, då frågan är om belopp,

som utgöres av staten tillkommande skatt. Systembolagens uppgift i

detta sammanhang har varit att fungera som uppbördsinyndighet för eu

indirekt skatt, som oavkortad skall inlevereras till statsverket.

Kontrollstyrelscn har framhållit, att en uppskrivning av systembolagens

lager med hänsyn till 1954 års skattehöjning å spritdrycker skulle ha inne
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

burit, att det nya systemaktiebolaget, som efter fusion skulle övertaga systembolagens

tillgångar och skulder, skulle ha avhänts omkring sju miljoner

kronor. Detta belopp avser bolaget att använda till bl. a. ombyggnader,

inköp av inventarier, engångsersättningar till personal m. m. Med anledning

hära\ må framhållas att staten visserligen har att såsom huvudsaklig ägare

av det nya systemaktiebolaget ansvara för att detta erhåller erforderligt

rörelsekapital till sitt förfogande. Detta bör emellertid, om så erfordras, ske

i annan ordning och icke på sätt nu ägt rum. Då statsmakterna emellertid

genom att godtaga den av riksräkenskapsverket till Kungl. Maj:t ingivna

inkomstberäkningen å titeln Rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag

och motiven härför måste anses ha godkänt det här anmärkta förfarandet,

ha revisorerna funnit sig icke böra framställa något yrkande i

forevarande fall. Revisorerna anse dock, att vid en eventuell framtida ändring

av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker

och vin övergångsbestämmelser i enlighet med vad här förordats

bora meddelas. Vad sålunda förekommit, ha revisorerna ansett sig för riksdagen

böra omförmäla.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen

och nya systemaktiebolaget (Del II, s. 186—191).

Statskontoret och riksräkenskapsverket anser det angeläget, att de avrevisorerna

anförda synpunkterna vinna beaktande vid en eventuell kommande

skattehöjning.

Kontrollstyrelsen erinrar om att en omläggning av beskattningen enligt

revisorernas förslag skulle påverka systembolagets likviditet och — såsom

revisorerna påpekat — i vissa fall göra det nödvändigt för statsmakterna att

i särskild ordning ställa rörelsekapital till systembolagets förfogande. Vilka

fördelar frånsett rent bokföringstekniska — som härigenom skulle uppnås

synes oklart. Den föreslagna omläggningen skulle dessutom öva inflytande

på systembolagets årsvinst och därmed även på vederbörande kommuners

skatteinkomster av systembolagsrörelsen. Med hänsyn till det anförda

är kontrollstyrelsen för sin del icke beredd att tillstyrka revisorernas

föreliggande förslag. Om förslaget likväl av principiella skäl skulle anses

böra genomföras, bör detta enligt kontrollstyrelsens mening i varje fall icke

ske utan ett närmare övervägande av de praktiska konsekvenserna av den

ifrågasatta omläggningen.

Nya systemaktiebolaget erinrar om att man vid tidigare höjningar av

rusdrycksbeskattningen icke ålagt systembolag att erlägga skatt för inneliggande

lager och anser, att starka skäl talar för att allt framgent förfara

på samma sätt. Vad angår spörsmålet om att systembolagens lager per den

:il december 1954 icke uppskrevosi samband med höjningen av spritbeskattningen,

erinrar bolaget om att varken rusdryckslagstiftningen eller de bestämmelser,

som i övrigt gälla för bolaget eller gällde för de gamla bolagen,

upptaga inskränkningar i handlingsfriheten beträffande lagervärderingen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

43

Att en dold reserv av detta begränsade slag tillfälligt skapas kan därför enligt

bolaget med hänsyn till omständigheterna rimligen icke väcka befogad

kritik.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår meddelades i samband

med höjningen fr. o. m. den 1 april 1954 av omsättnings- och utskänkningsskatten

å rusdrycker vissa övergångsbestämmelser, innebärande att

den till vilken detaljhandelsbolag överlåtit tillstånd till utskänkning av rusdrycker

vore skyldig att enligt särskilda beräkningsgrunder erlägga skatt

för sitt lager av dylika drycker. Genom att motsvarande föreskrifter icke

meddelades för detaljhandelsbolag, skedde en viss reservering av vinstmedel

hos desamma, avsedda att överföras till det beslutade nya systemaktiebolaget

för täckande av vissa engångskostnader vid bolagets start. Såsom revisorerna

framhållit torde emellertid dessa belopp — såsom skattemedel — ha

bort oavkortade inlevereras till statsverket. Det av kontrollstyrelsen och

nya systemaktiebolaget tillämpade förfaringssättet synes sålunda ej ha

stått i överensstämmelse med grunderna för gällande regler för rusdrycksförsälj

ningen.

Med anledning av vad sålunda förevarit vill utskottet i likhet med revisorerna

— vilkas synpunkter även delas av riksräkenskapsverket och statskontoret

— understryka angelägenheten av att vid en eventuell framtida

ändring av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å

spritdrycker och vin övergångsbestämmelser av den av revisorerna angivna

innebörden meddelas.

I enlighet härmed hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet anfört.

lö:o) Redovisningen av inkomsterna av statens gruvegendom. Under finansdepartementet,

§ 19, ha revisorerna föreslagit, att en särskild inkomstpost

för inkomsterna från statens gruvegendom uppföres under den å riksstatens

inkomstsida upptagna rubriken Uppbörd i statens verksamhet (Del

I, s. 197—202).

Efter att inledningsvis ha erinrat om att den på riksstatens inkomstsida

uppförda inkomstruhriken Uppbörd i statens verksamhet omfattar uppbördsmedel

hos vissa myndigheter, som icke organiserats såsom ämbetsverk, ha

revisorerna lämnat en redogörelse för de inkomster som inflyta av statens

gruvegendom och sättet för deras redovisning (s. 197—201). Härefter ha

revisorerna gjort följande uttalande.

Inkomstruhriken Upphörd i statens verksamhet omfattar upphördsmedel

hos ett stort antal myndigheter, i den mån medlen icke alltjämt tillgodoföras

anslag på riksstatens utgiftssida. För sistförflutna budgetår äro inkomsttit
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

larna under nämnda rubrik 48 till antalet. Flera av dem äro av relativt begränsad

storleksordning; under var och en av 5 titlar redovisas mindre än

100 000 kronor och under envar av 22 titlar mellan 100 000 och 1 000 000

kronor. Bland de sistnämnda förekommer titeln Inkomster vid Sveriges geologiska

undersökning, huvudsakligen avseende ersättningar för av ämbetsverket

utförda uppdrag.

Vissa inkomster av statens gruvegendom redovisas under inkomster av

Fonden för statens aktier, nämligen i den mån inkomsterna härleda sig

från gruvdrift i aktiebolagsform med statsverket som aktieägare. Så är fallet

med de betydande belopp, som inflyta från malmfälten i Norrbotten. Statsverkets

övriga inkomster av gruvegendomen komma emellertid icke till

synes på riksstaten; i avsaknad av särskild inkomsttitel tillgodoföras medlen

Diverse inkomster, underrubriken Övriga diverse inkomster.

Nämnda förhållande torde ha sin naturliga förklaring däruti, att någon

gruvrörelse icke bedrivits av staten själv och alt inkomsterna av den vedertagna

driftformen, utarrendering, tidigare varit relativt obetydliga. Vid den

malmletning, som bedrivits av Sveriges geologiska undersökning under de

senaste decennierna, ha emellertid värdefulla malmfyndigheter uppdagats,

vilka numeia lämna avsevärda inkomster dels genom ökade arrenden, dels

genom den s. k. legodriften, som under de senaste krigsåren igångsattes

på statens egen risk för att öka landets tillgång på svåråtkomliga metaller.

Ökad efterfrågan på malmer och stegrade metallpriser ha medverkat till

att dessa inkomster erhållit större betydelse. Arrendeinkomsterna ha under

den senaste 10-årsperioden stigit från omkring 100 000—200 000 kronor

till 1,6 miljoner kronor per år. Legodriften har under åren 1941—1954

lämnat inkomster på omkring 40 miljoner kronor, därav närmare 19 miljoner

kronor i överskott. För år 1954 utgjorde inkomstsiffran för legodriften

mer än 8,4 miljoner kronor, ett belopp som mångdubbelt täckte de för samma

år erforderliga investeringarna. Inkomsterna av arrenden och av legodriften

kunna alltså numera beräknas till omkring 10 miljoner kronor per

år, från vilket belopp dock vissa investeringskostnader och skatteutgifter

böra avräknas.

Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträffat beträffande inkomsterna

från statens gruvegendom, synes det revisorerna önskvärt, att

dessa komma till synes på riksstatens inkomstsida. Revisorerna föreslå, att

en särskild inkomstpost för ändamålet uppföres under rubriken Uppbörd

i statens verksamhet.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och kommerskollegiet

(Del II, s. 192 och 193).

Riksräkenskapsverket anser att gruvinkomsternas redovisning bland

egentliga statsinkomster närmast är att betrakta såsom en provisorisk anoidning,

som tillämpas i avbidan på prövningen av den av gruvorganisationskommittén

väckta frågan om inrättande av en särskild statlig kapitalfond

för redovisningen av statens gruvegendom. Man skulle självfallet för inkomsterna

av denna egendom kunna uppföra en särskild titel under rubriken

diverse inkomster. Enligt riksräkenskapsverkets mening kunna dock

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

45

skäl knappast anses föreligga att vidtaga någon ändring förrän frågan om

dessa inkomsters redovisning kan definitivt lösas i samband med att nyssnämnda

förslag upptagas till avgörande.

Kommerskollegiet har däremot intet att erinra mot revisorernas förslag.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att inkomsterna av stalens

gruvegendom under senare år utvisat en kraftig stegring, främst till

löljd av den s. k. legodriftens ökade omfattning. Såsom revisorerna framhållit

synes det mindre tillfredsställande, att detta förhållande icke kommer

klart till synes på riksstatens inkomstsida. Då utskottet ej heller finner de

skäl som av riksräkenskapsverket anförts mot en omläggning beträffande

redovisningen av ifrågavarande medel bärande, anser utskottet i likhet med

revisorerna en ändring härutinnan motiverad. En på lämpligt sätt utformad

särskild redovisning av desamma synes därför böra komma till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

17 ro) Tullverkets kustbevakning. Under finansdepartementet, § 20, ha

revisorerna förordat en snar omprövning av kustbevakningsorganisationen

( Del I, s. 202—224).

Utskottet. Beträffande denna fråga kommer utskottet framdeles att avgiva

utlåtande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

18:o) Förvaltning m. m. av vissa statliga fonder. Under finansdepartemenlet,

§ 21, ha revisorerna funnit starka skäl tala för att en utredning om de

statliga donationsfondernas och vissa i redovisningshänseende därmed likställda

fonders förvaltning, placering, redovisning in. in. snarast bör äga

rum (Del I, s. 224—237).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om innehållet i bestämmelserna angående

placering av under statskontorets förvaltning stående fonder samt

om att den statliga fondförvaltningen och vissa därmed sammanhängande

förhållanden vid ett par tillfällen tidigare behandlats av riksdagens revisorer,

vilket föranlett vissa utredningar från Kungl. Maj:ts sida (s. 224-—227).

Revisorerna ha vidare redovisat vissa från statskontoret inhämtade uppgifter

om de donationsfonder, som handhavas av detta ämbetsverk, ävensom

i anslutning härtill lämnat vissa tabellariska uppgifter rörande fondernas

tillgångar, skulder och behållning per den 30 juni 1955, avkastningen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr .94 år 1956

av placerade tillgångar i procent räknat samt angående vissa statsinstitutioners

m. fl. medelsplacering (s. 228—230). I anslutning härtill ha revisorerna

lämnat en översikt över de bestämmelser m. in., som gälla för nämnda

institutioners medelsplacering (s. 230—235). Härefter ha revisorerna gjort

följande uttalande.

Frågan om den statliga fondförvaltningen och vissa därmed sammanhängande

förhållanden ha vid ett par tillfällen behandlats av riksdagens revisorer,

som ansett sig böra göra vissa uttalanden i ämnet. De utredningar,

som med anledning därav kommit till stånd, synas emellertid i stort sett

icke ha föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Årets revisorer ha funnit sig ånyo böra till granskning upptaga vissa

hithörande spörsmål; därvid har uppmärksamheten främst riktats på de

s. k. donationsfonderna och vissa i redovisningshänseende därmed likställda

fonder. Den myndighet, som har att förvalta det största antalet dylika fonder,

torde vara statskontoret, men bestyren härmed ha även anförtrotts andra

statliga organ.

I det föregående har lämnats en redogörelse för de bestämmelser och

den praxis, som reglera olika fondförvaltares ämbetsbefattning i förevarande

avseenden. För jämförelses skull ha även medtagits vissa icke statliga

donationsfonder -— Nobelstiftelsen, vars stadgar dock stadfästs av Kungl.

Maj:t, samt de s. k. jubileumsfonderna. Den av revisorerna lämnade redovisningen

är närmast avsedd som en exemplifiering — en fullständig redovisning

skulle i detta sammanhang föra för långt -— men den torde vara

tillräcklig för att giva en bild av förhållandena på detta område. Medan

för statskontoret och humanistiska fonden gälla detaljerade föreskrifter om

kapitaltillgångarnas placering in. m., synas i övrigL i flera fall några direkta

bestämmelser i ämnet icke ha meddelats, om undantag göras för en av

Kungl. Maj:t år 1954 utfärdad kungörelse rörande mottagandet av donationer

samt i anslutning därtill av riksräkenskapsverket lämnade anvisningar

rörande bokföringen. Att märka är även en betydande inbördes

skiljaktighet i de meddelade föreskrifternas innehåll: de för statskontoret

gällande, delvis från år 1877, tillåta icke placering av fondtillgångar i aktier

— statskontoret har i väsentlig omfattning placerat de av ämbetsverket förvaltade

fonderna i obligationer; humanistiska fondens stadgar medgiva däremot,

att viss del av kapitalmedlen må användas för inköp av aktier och

förlagsbevis.

Enligt revisorernas mening kunna de redovisade förhållandena knappast

anses tillfredsställande. Det måste sålunda anses mindre lämpligt, att vissa

myndigheter handha fondmedel av betydande storlek utan att några reglerande

föreskrifter om fondförvaltningen i stort sett lämnats. Tillräckliga

skäl för de åtskillnader, som föreligga i givna bestämmelsers sakliga innehåll,

synas vidare icke vara för handen. Enligt revisorernas mening bör en

bättre ordning i förevarande avseenden eftersträvas; fördenskull synes

frågan om den statliga förvaltningen av donationer böra göras till föremål

för en särskild utredning. Till grund för denna torde böra upprättas en

översiktlig redogörelse för de av de olika statsmyndigheterna förvaltade

fondmedlens storlek, gällande föreskrifter om förvaltning och revision m. m.

Visserligen har en dylik berättelse i viss mån lämnats i statskontorets utlåtande

den 20 september 1929 i fråga om grunderna för den olika verk

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

47

och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets jämte därtill hörande

fonders kapital, men densamma är numera, i varje fall delvis, föråldrad.

En fråga, som självfallet bör uppmärksammas särskilt vid en utredning

i detta ämne, är reglerna om fondmedlens placering. Den förändring i penningvärdet,

som inträffat sedan slutet av 1930-talet, innebär, att det reella

värdet av de utav statskontoret förvaltade fonderna minskat avsevärt. En

konsekvens härav är, att donationsmedlen icke i samma utsträckning som

tidigare förmå att bestrida utgifterna för de samhällsnyttiga ändamål, för

vilka desamma äro avsedda, eller med andra ord: möjligheterna att tillgodose

donatorernas yttersta vilja beskäras. En följd av denna utveckling kan bli,

att statsverket kan nödgas träda emellan och deltaga i kostnaderna. Det

förtjänar att erinras, att redan 1926 års revisorer framhöllo, att de bestämmelser,

som gälla för statskontorets ämbetsåligganden härutinnan, i hög

grad äro föråldrade. Även årets revisorer anse, att desamma böra ersättas

med mera tidsenliga föreskrifter.

Hur donationskapitalen böra placeras med hänsyn till den framtida ekonomiska

utvecklingen är ytterst en bedömningsfråga. Först i efterhand

kan resultatet med säkerhet fastställas. Det förefaller emellertid att döma

av utvecklingen under de senaste decennierna, som om en stel långtidsplacering

i obligationer och motsvarande tillgångar med fasta nominella värden

icke skulle vara så fördelaktig, att denna placeringsform bör utnyttjas

i den utsträckning, som fallet är f. n. En större variation, när det gäller

valet av placeringsobjekt, synes böra eftersträvas. Fondmedlen torde, med

beaktande i förekommande fall av donators vilja böra fördelas på olika

tillgångar, så att fördelaktig avkastning, väl avvägd riskfördelning och bevarande

av realvärdet i görligaste mån uppnås. Till det närmare innehållet

i dylika regler ha revisorerna emellertid ej ansett sig böra taga ställning

liksom ej heller till frågan om i vilken omfattning det kan vara lämpligt

att utfärda för de olika myndigheterna gemensamma regler i ämnet.

Med spörsmålet om fondmedlens placering sammanhänger på sitt sätt frågan

om hur fondförvaltningen i administrativt avseende bör vara anordnad.

En ökad placeringsfrihet torde nämligen, i varje fall för de större fondförval

tande myndigheterna som icke lämpligen kunna anlita utomstående expertis,

böra förutsätta, att desamma i personellt avseende äro så utrustade,

att tillräcklig finansiell sakkunskap står till förfogande vid valet av placeringsobjekt.

Då revisorerna icke ansett sig böra taga ställning till hur reglerna

om kapitaltillgångarnas placering böra utformas, finna revisorerna

icke anledning att ingå i prövning härav eller giva sitt förord åt någon bestämd

förvaltningsform. Olika alternativ kunna emellertid övervägas. Ett

är att anförtro bestyren beträffande samtliga fonder åt en myndighet; ett

annat är att överlåta denna till den myndighet, dit en viss fond närmast hör.

En tredje möjlighet är att bibehålla den nuvarande anordningen, vilken väl

närmast innebär en kombination av dessa båda alternativ.

övervägas bör även huruvida statsverket i fortsättningen bör mottaga

donationer av ringa storlek och åtaga sig de bestyr, som följa därmed,

eller donationer, vilkas huvudsyfte är sådant, alt det icke ankommer på

statlig myndighet alt tillgodose detsamma.

Revisorerna ha här i främsta rummet beaktat vissa förhållanden, som

sammanhänga med förvaltningen av donationsmedel och i redovisningshänseende

därmed liksliillda tillgångar, som ställts till statliga myndigheters

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 9h år 1956

förfogande. Den utredning, som enligt revisorernas mening bör komma

till stånd, bör även, därest skäl visa sig härför föreligga, kunna till prövning

upptaga frågor, som avse andra statliga fonder, som kunna beröras av

här behandlade spörsmål.

Revisorerna anse sålunda, att starka skäl tala för att en utredning om här

avsedda fonders förvaltning, placering, redovisning m. m. snarast bör äga

rum.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II, s. 276 och 277), vilka förklarat sig i allt väsentligt dela revisorernas uppfattning.

Utskottet. I likhet med de i ärendet hörda remissmyndigheterna anser utskottet

starka skäl tala för att de bestämmelser och den praxis som reglera

förvaltningen av de av revisorerna angivna fonderna bliva föremål för en

allsidig omprövning. En sådan synes, såsom revisorerna föreslagit, lämpligast

kunna ske genom en särskild utredning, varvid speciellt bör uppmärksammas

frågan om fondmedlens placering och i vad mån statsverket i

fortsättningen bör åtaga sig förvaltningsbestyret med donationer av exempelvis

ringa storlek eller med syfte av sådan art, att det icke ankommer på

statlig myndighet att tillgodose detsamma.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i det av revisorerna

angivna syftet.

19:o) Grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 22, ha revisorerna funnit det angeläget att en omläggning

till större likformighet av statsbidragsgrunderna inom yrkesskolväsendet

genomföres så snart ske kan (Del I, s. 238—245).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att 1955 års riksdag fattade beslut

om utbyggnaden av yrkesutbildningen, i samband varmed betydande

förenklingar i statsbidragssystemet genomförts. Då ifrågavarande reform

icke avsåg yrkesskolväsendet i dess helhet och då inom vissa områden

andra statsbidragsbestämmelser således alltjämt gälla, ha revisorerna funnit

det vara av intresse att verkställa och redovisa en jämförelse mellan

de statsbidragssystem, som tillämpas inom olika områden av yrkesskolväsendet

(s. 238—243). Härefter uttala revisorerna följande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att statsbidrag för närvarande

utgår efter i hög grad skiftande grunder inom olika grenar av yrkesskolväsendet.

Detta är särskilt påfallande i fråga om engångskostnader för anskaffande

av byggnader, inventarier och första uppsättningen stadigvarande

undervisningsmateriel. Beträffande byggnader utgår sålunda statsbidrag

med tre fjärdedelar av kostnaden vid lantbruksundervisningsanstalter, med

hälften av kostnaden vid centrala verkstadsskolor och enligt de för folk
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9U är 1956

49

skolan gällande grunderna jämte vissa tillägg vid den yrkesförberedande

linjen av försöksskolan (klass 9 y), medan över huvud taget intet byggnadsbidrag

utgår till andra yrkesskolor. Särskilt statsbidrag till inventarier

synes endast utgå till centrala verkstadsskolor och klass 9 y. Till engångsanskaffning

av stadigvarande undervisningsmateriel utgår statsbidrag med

hälften eller i undantagsfall högst två tredjedelar av kostnaden vid kommunala

yrkesskolor, med nio tiondelar av kostnaden vid centrala verkstadsskolor

och med tre fjärdedelar av kostnaden vid lantbruksundervisningsanstalter,

medan sådant bidrag endast i begränsad omfattning utgår i klass

9 y. Till handelsgymnasier utgår icke något bidrag i nu nämnda hänseenden.

Revisorerna vilja ifrågasätta, om dessa stora ojämnheter beträffande

statsbidragen till engångskostnader till fullo motiveras av olikheter i undervisningens

ändamål och utformning. Innevarande års riksdag har redan

beslutat hemställa, att Kungl. Maj :t måtte taga frågan om byggnadsbidrag

till yrkesskolorna under förnyat övervägande. Enligt revisorernas mening

bör i samband därmed även upptagas frågan om åstadkommande av mera

enhetliga normer för byggnadsbidrag och statsbidrag till andra engångskostnader

inom yrkesskolväsendet i dess helhet. För klass 9 y torde dock

alltjämt böra tillämpas de för folkskolan gällande grunderna.

Statsbidragen till andra årliga driftkostnader än lärarlöner utgå likaledes

efter olika grunder, vilka dock i viss mån torde föranledas av olikheter i

skolornas organisation och utformning av undervisningen. Det bör likväl

enligt revisorernas mening vara möjligt att för varje skolform fastställa

ett enda bidrag, avsett att täcka samtliga ifrågavarande driftkostnader.

Det kan sålunda ej vara motiverat att vid lantbruksundervisningsanstalterna

ha ett särskilt bidrag för arvoden åt skolläkare och ett bidrag till andra

driftkostnader. Dessa bidrag böra i någon form kunna sammanslås.

Statsbidragen till lärarlöner ha numera vid yrkesskolorna maximerats

till visst belopp för heltidskurs eller visst belopp för undervisningstimme

under deltidskurs. Om de faktiska utgifterna för löner äro lägre än de varå

bidragen beräknats, skall dock statsbidraget reduceras i förhållande härtill.

Genom detta system undvikes en ytterst betungande granskning av de i

varje särskilt fall utgående lönerna, innan slutligt statsbidrag kan utbetalas.

Ett liknande system tillämpas även för sjömansskolor och för yrkeslärare

i klass 9 y.

Vid övriga här redovisade skolformer, nämligen centrala verkstadsskolor,

klass 9 y i försöksskolan i fråga om lärare i läroämnen och övningsämnen,

handelsgymnasier samt lantbruksundervisningsanstalter, utgår däremot

statsbidrag å de faktiska i särskilda lönereglementen m. in. reglerade lönerna

till lärarna. Detta nödvändiggör en detaljerad redovisning av utbetalade

lönebelopp till varje lärare och en tidsödande granskning från myndigheternas

sida av varje sådan post. En väsentlig arbetsbesparing skulle

ernås, om statsbidraget även här kunde beräknas på visst belopp per kurs.

avdelning eller tjänst. Den omständigheten, att lärarlönerna äro statligt

reglerade, utgör intet hinder för en sådan omläggning; statsbidrag med

visst belopp per tjänst utgår sålunda fr. o. in. den 1 juli 1954 vid särskolorna,

oaktat lärarna där iiro inordnade under statens allmänna avlöningsrcglementc

eller avlöningsreglementet för övningslärare. En förutsättning

för en dylik omläggning synes emellertid vara, antingen att huvudmannen

har cn någorlunda slark ekonomisk ställning och utan större olägenhet

4 Iiihang till riksdagens protokoll 0)56. 6 samt. Nr 9''f

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

kan bära variationer i kostnaderna till följd av tjänstledigheter eller att

tilläggsbidrag kan utgå såsom vid handelsgymnasierna.

Ett bidragssystem liknande det som gäller för kommunala yrkesskolor

eller särskolor torde kunna genomföras även vid centrala verkstadsskolor,

handelsgymnasier och de lantbruksundervisningsanstalter som ägas eller

drivas av landsting och hushållningssällskap.

Enligt revisorernas mening är det angeläget, att de ovan förordade omläggningarna

av statsbidragsgrunderna inom yrkesskolväsendet genomföras

så snart ske kan.

Utlåtanden ha avgivits av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning

och lantbruksstyrelsen (Del II, s. 277—282).

Skolöverstyrelsen har bl. a. erinrat om att chefen för ecklesiastikdepartementet

den 18 oktober 1955 tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa

en förutsättningslös utredning av frågan om den centrala ledningen av hela

yrkesundervisningen och därmed sammanhängande spörsmål. Då såväl

skolstyrelseutredningens förslag som de särskilda sakkunnigas utredningsuppdrag

tar sikte på att motverka den splittring av yrkesundervisningen på

skilda förvaltningsområden, som ligger till grund för nuvarande starkt

skiftande statsbidragsbestämmelser, anser skolöverstyrelsen, att den definitiva

regleringen av statsbidragsfrågorna bör ske i samband med lösningen

av här berörda organisationsfrågor. Frågan om byggnadsbidraget anser

skolöverstyrelsen dock vara av sådan vikt för den pågående utbyggnaden av

yrkesskolväsendet och försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola, att

den bör lösas redan nu. I fråga om övriga statsbidragsfrågor hemställer

styrelsen att Kungl. Maj :t måtte låta utreda frågan om åstadkommande av

mera enhetliga statsbidragsnormer för yrkesundervisningen i övrigt, inklusive

enhetsskolans klass 9 y, under beaktande dels av vad riksdagens

revisorer i frågan anfört, dels av den kommande behandlingen av frågorna

om gemensamma skolstyrelser, mellaninstanser för skolväsendet och den

centrala ledningen av hela yrkesundervisningen.

överstyrelsen för yrkesutbildning finner för sin del ett genomförande av

mera enhetliga statsbidragsgrunder vid olika yrkesskolor väl värt övervägande.

Utan att närmare utredning blivit verkställd kan överstyrelsen ej

uttala sig om på vad sätt ett dylikt genomförande skall kunna åstadkommas.

Vad angår byggnadsbidragen erinrar lantbruksstyrelsen om att de sakkunniga,

som genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallats

för att verkställa utredning beträffande yrkesutbildningen inom jordbruket,

torde komma att behandla dessa frågor. I avbidan på resultatet av

nämnda sakkunnigas arbete bör enligt, lantbruksstyrelsens uppfattning

någon ändring av nu gällande bestämmelser om bidrag till engångskostnader

för anskaffande av byggnader icke ske. Beträffande den ifrågasatta omläggningen

av övriga statsbidrag framhålles, att huvudmännen för vissa

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

51

undervisningsanstalter icke ha någon stark ekonomisk ställning. Om man

skall företaga den av revisorerna förordade omläggningen, vilket i och för

sig synes lanthruksstyrelsen önskvärt, synes det därför nödvändigt att närmare

utreda vilka konsekvenser densamma kan få och vad som eventuellt

bör göras för att mildra eventuella olägenheter för sådana huvudmän, vilkas

ekonomiska ställning icke medger att de belastas med ökade kostnader för

undervisningen. Det synes lanthruksstyrelsen lämpligt, att det uppdrages åt

nyssnämnda sakkunniga att upptaga frågan om en omläggning av nu nämnd

art i samband med sina övriga uppgifter.

Utskottet. Med hänsyn till yrkesundervisningens betydelse anser sig

utskottet böra kraftigt understryka vad revisorerna anfört rörande behovet

av en översyn av bestämmelserna på förevarande område, syftande

till enklare bidragsregler och större enhetlighet de olika bidragsformerna

emellan. Huruvida denna översyn bör verkställas av de sakkunniga som

tillkallats för utredning av frågan om den centrala ledningen av yrkesskolväsendet

eller ske i annan ordning undandrager sig utskottets bedömande.

Härutinnan torde få ankomma på Ivungl. Maj:t att fatta beslut.

Under erinran jämväl att årets riksdag, med godkännande av vad utskottet

i sitt utlåtande nr 53 hemställt, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit, att

Kungl. Maj:t för 1957 års riksdag måtte framlägga förslag om införande

av byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor och sådana centrala yrkesskolor

som nu icke äro berättigade till dylikt bidrag, hemställer utskottet,

alt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

20:o) Längmanska donationsfonden. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 23, ha revisorerna föreslagit att frågan om en sammanslagning av de i de

längmanska donationsmedlen ingående A- och B-fonderna utredes (Del I,

s. 245—248).

Revisorerna, som inledningsvis erinrat om att riksdagens år 1950 församlade

revisorer förordade en sammanslagning av den s. k. C-fonden

med den för kulturella och vetenskapliga ändamål anvisade B-fonden, ha

härefter redogjort för da åtgärder, som vidtagits i anledning av detta uttalande,

samt för de dispositionsregler, som gälla för den s. k. A-fonden

(s. 245—247). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt vederbörande testamentsbestämmelser får den i de längmanska

donationsmedlen ingående s. k. A-fonden tagas i anspråk, när den vuxit

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 9t år 1956

till ett belopp motsvarande 4 miljoner silverrubel, d. v. s. ca 11,2 miljoner

kronor. Den 30 juni 1955 uppgick fondens behållning till i runt tal 10,3

miljoner kronor, och det kan beräknas att fonden under budgetåret 1957/58

kommer att överskrida det stipulerade minimibeloppet. Då således den

tidpunkt vid vilken A-fonden enligt Längmans testamente får tagas i bruk

är nära förestående, synes det vara befogat att nu upptaga frågan om

fondens användning.

Såsom redan 1950 års revisorer framhöllo, skulle det bli förenat med

betydande svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt finna användning för

A-fonden i enlighet med donationens ursprungliga syften. De behov som

avsetts skola tillgodoses genom fonden bestridas nämligen numera som

regel genom anslag från stat, landsting eller kommun. Detta gäller exempelvis

om järnvägs- och kanalbyggnader, landsvägsbyggen och kommunikationsväsen

i övrigt men också om vård av sjuka och understöd åt hjälpbehövande.

De socialvårdande uppgifter som på Längmans tid endasi

bristfälligt kunde lösas genom enskilda personers välgörenhet äro nu en

allmän angelägenhet i statlig och kommunal regi. Sedan 1950 års revisorer

gjorde sitt ovannämnda uttalande har f. ö. utöver däri angivna åtgärder

den allmänna sjukförsäkringen genomförts, varjämte förslag väckts om

allmän pensionsförsäkring.

Om det alltså kan konstateras, att A-fondens medel icke lämpligen kunna

nyttiggöras i anslutning till det syfte testator haft med bestämmelserna

om denna fond, synes något annat ändamål som testator eljest velat gynna

böra komma i fråga. Revisorerna vilja härutinnan erinra om att B-fonden,

kallad den längmanska kulturfonden, fyllt en viktig funktion i den kulturella

utvecklingen alltsedan anslagsutdelningen började år 1918. Denna

fond, vars behållning per den 30 juni 1955 uppgick till drygt 6,9 miljoner

kronor, har främjat vetenskapliga, konstnärliga och litterära intressen samt

på olika sätt gagnat folkbildningsverksamheten. Efterfrågan på anslag har

emellertid varit mycket stor, och önskemålen ha enligt vad revisorerna inhämtat

endast i starkt begränsad omfattning kunnat tillgodoses med tillgängliga

medel. Visserligen innebar sammanslagningen med C-fonden en

ökning av kapitalet med ungefär 50 procent, varigenom det årligen disponibla

understöd sbeloppet steg till ca 100 000 kronor, men de ansökta beloppen

ha trots detta uppgått till mer än tre gånger så mycket som den

disponibla utdelningssumman.

Om nu också A-fondens kapital kunde överföras till kulturfonden, skulle

denna mer än fördubblats. Härigenom skulle möjligheter skapas för en

verklig breddning av området för fondens kulturfrämjande verksamhet,

vilket vore särskilt värdefullt med tanke på den vetenskapliga forskningens

beträngda läge f. n. I fråga om en på detta sätt utökad kulturfonds

användning synes böra beaktas, att donator uttalat sig för att de åtgärder

som skulle vidtagas med stöd av A-fonden borde insättas successivt med

början norrifrån. Detta syfte torde kunna förverkligas exempelvis på så

sätt, att vid nyttiggörandet av fondens kapital särskild hänsyn tages till

behovet av teknisk forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets

utveckling och förkovran.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna det

kunna starkt ifrågasättas, om icke jämväl A-fonden bör uppgå i den längmanska

kulturfonden. På grund av fondkapitalets storlek samt testamen
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9b år 1956

53

tets invecklade och svårtolkade föreskrifter synes dock frågan dessförinnan

behöva göras till föremål för särskild utredning. En sådan utredning kan

väntas bli relativt tidskrävande och bör därför lämpligen igångsättas redan

nu, så att resultatet därav kan föreligga vid den tidpunkt då fonden beräknas

uppnå det stipulerade minimibeloppet.

Utlåtanden ha avgivits av justitiekanslersämbetet, statskontoret, länsstyrelsen

i Norrbottens län samt längmanska kulturfondens nämnd (Del II,

s. 282—290).

Justitiekanslersämbetet framhåller, alt vägande skäl för permutation

kan anses föreligga samt att ett nytt ändamål bör sökas i den riktning

revisorerna antytt. Skulle medlen få en sådan användning, vilken ju till

sin inriktning i betydande mån avviker från de uppgifter som tillkomma den

längmanska kulturfonden, synes enligt ämbetet A-fonden alltjämt böra

bibehållas som en särskild fond. I så fall torde fördelningen av A-fondens

medel böra anförtros åt en särskild nämnd, sammansatt av företrädare

för sådana forskningsområden A-fonden skulle stödja och måhända även

av företrädare för norrländska intressen.

Statskontoret och längmanska kulturfondens nämnd biträda revisorernas

förslag om en särskild utredning i ämnet. Beträffande sättet för utredningens

bedrivande har nämnden särskilt framhållit följande.

Genom utredningen bör därför klarläggas vilka av de i testamentet angivna

sociala uppgifterna inom landets nordliga delar som för närvarande

kunna främjas genom från A-fonden avsatta underfonder eller eljest medelst

fondens avkastning. Först i den föga sannolika situation att, såsom

beträffande C-fonden, det kunde hävdas att det rimligen står utom allt tvivel

att syftet med A-fonden aldrig kan förverkligas, torde ifrågakomma att

med B-fonden sammanslå även A-fonden.

Länsstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

I motsats till revisorerna vill alltså länsstyrelsen framhålla, att några

svårigheter att finna användning för A-fondens avkastning i detta län icke

föreligger och ej heller torde vara att förvänta inom överskådlig tid. Några

skäl att låta denna fond uppgå i den Längmanska kulturfonden föreligger

alltså icke enligt länsstyrelsens mening. Däremot kan länsstyrelsen tillstyrka

en utredning såvitt angår tolkning av testamentets bestämmelser

om A-fondcns användning för de ändamål, som ursprungligen avsetts, eller

andra härmed jämförliga ändamål inom Norrbottens län samt från vilken

tidpunkt avkastningen skall kunna disponeras. Med anledning av vad länsstyrelsen

anfört bör utredningen även behandla frågan om vem som

skall besluta om medlens användning. Enligt länsstyrelsens åsikt bör detta

i likhet med vad som gäller för kulturfonden anförtros åt en nämnd, bestående

av förslagsvis fem ledamöter som förordnas av Kungl. Maj :t.

Då avkastningen från fonden enligt testamentet i första hand skall användas

inom Norrbottens län torde det vara lämpligt att nämnden har sitt säte

i Norrbottens län och att förslag på ledamöter lämnas av exempelvis respektive

länsstyrelsen, landstinget, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen

och företagarföreningen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Arrhén m. fl. (I: 15) och den andra inom andra kammaren av herr

Ericsson i Näs m. fl. (II: 23), i vilka hemställts att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om att Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan

om användande av den längmanska A-fondens avkastning till främjande

av det kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland i enlighet med

motionernas syfte samt, därest så visar sig möjligt, vidtaga åtgärder till

förverkligande härav;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr Grym m. fl. (I: 109) och den andra inom andra kammaren

av herr Jansson i Kalix m. fl. (II: 103), i vilka hemställts att riksdagen

måtte dels uttala att den längmanska A-fonden skall disponeras jämlikt

andemeningen i testamentet och att förslag om ändrade användningsföreskrifter

alltså avvisas, dels hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning

såvitt angår den närmare tolkningen av testamentets bestämmelser om

A-fondens utnyttjande för de ändamål, som ursprungligen avsetts, eller

andra därmed jämförliga syften i Norrbottens län, beträffande tidpunkten

för avkastningens ianspråktagande samt i fråga om sammansättningen av

det organ, som skall besluta om medlens användning.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde

få hänvisas till motionerna II: 23 och I: 109.

Utskottet. Revisorernas uttalande, att tidpunkten nu får anses inne att till

behandling upptaga frågan om den i de längmanska donationsmedlen ingående

s. k. A-fondens användning, har icke mött någon gensaga från remissmyndigheterna,

vilka även tillstyrkt en utredning i ämnet. Däremot

äro meningarna delade om på vad sätt fonden lämpligen bör nyttiggöras, sedan

det för dess ianspråktagande stipulerade minimibeloppet uppnåtts.

Medan revisorerna ansett, att det skulle bli förenat med betydande svårigheter

att på ett ändamålsenligt sätt finna användning för A-fonden i enlighet

med donationens ursprungliga syften, och därför ifrågasatt om icke dess

kapital borde överföras till den längmanska kulturfonden, ha remissmyndigheterna

starkare understrukit de sociala och näringspolitiska behov som

testator i förevarande fall velat tillgodose. Dock har justitiekanslern funnit

vägande skäl föreligga för en permutation, främst med hänsyn till att samhällsförhållandena

nu då fonden skall nyttiggöras äro så helt annorlunda

än på testators tid. Den från revisorerna mest avvikande uppfattningen har

uttalats av länsstyrelsen i Norrbottens län, som ansett fondavkastningen

böra disponeras för vissa närmare angivna åtgärder i nämnda län. Samma

mening har kommit till uttryck i motionerna I: 109 och II: 103. Slutligen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

55

har i motionerna 1:15 och 11:23 föreslagits, att fonden skall tagas i ansprak

för främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland.

Jämväl utskottet finner en utredning av förevarande spörsmål väl motiverad.

Utskottet är däremot icke berett att nu uttala sig till förmån för något

visst ändamål, för vilket fonden framdeles kan komma att utnyttjas.

Frågan härom torde få närmare prövas under utredningsarbetets gång, varvid

tillbörligt beaktande bör skänkas de synpunkter som framlagts såväl av

revisorerna och vederbörande remissmyndigheter som i nyssberörda motioner.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av riksdagens revisorers

förevarande uttalande ävensom motionerna I: 15 och II: 23

samt I: 109 och II: 103, i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning rörande

användningen av den i de längmanska donationsmedlen ingående

s. k. A-fonden.

21 :o) Indragning av bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. Under

jordbruksdepartementet, § 24, ha revisorerna lämnat en redogörelse rörande

omfattningen och innebörden av den indragning av statsbidrag till jordbrukets

rationalisering m. m., som ägt rum på senare tid (Del I, s. 249 —

257).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att riksdagen som komplement

till det under riksstatens nionde huvudtitel uppförda reservationsanslaget

till Bidrag till jordbrukets rationalisering fastställer en ram, inom vilken

beslut om bidrag får meddelas. Vidare ha revisorerna lämnat en redogörelse

för anslagets samt de disponerade och reserverade medlens storlek för tiden

1948/49—1954/55 ävensom för gällande statsbidragsbestämmelser, samt

redovisat vissa från lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifter angaende indragna

bidragsbelopp under tiden 1 januari 1953 30 juni 1955 med be
loppens

fördelning på olika lantbruksnämnder och på skilda rationaliseringsändamål

(s. 249—253). Slutligen ha revisorerna lämnat i viss mån

motsvarande upplysningar beträffande de bidrag, som utgå från det

likaledes under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Grundförbättringar:

Statens avdikningsanslag (s. 253 2o5). Härefter ha revi
sorerna

gjort följande uttalande.

Såsom komplement till det under riksstatens nionde huvudtitel uppförda

reservationsanslaget till Bidrag till jordbrukets rationalisering fastställer

riksdagen för varje budgetår det högsta belopp, intill vilket bidrag för ändamålet

må beviljas. Regelmässigt förflyta nämligen åtskilliga år från beviljandet

av ett rationaliseringsbidrag fram till den tidpunkt då det lyftes.

Samtidigt har beträffande ifrågavarande anslag ansetts önskvärt att med
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

delade bidragsbeslut ha täckning i anvisade anslag. Beviljade men ännu icke

uppburna bidrag kvarstå på anslaget i form av reservationer.

Av det belopp å sammanlagt 101 miljoner kronor, som under budgetåren

1948/49—1954/55 meddelats i statsbidrag till jordbrukets rationalisering, har

den helt övervägande delen eller omkring 94 miljoner kronor avsett åtgärder

för s. k. inre rationalisering. För denna statliga stödverksamhet ha närmare

bestämmelser meddelats i rationaliseringskungörelsen 1948: 342. Däri

stadgas att lantbruksnämnderna på företagarnas initiativ och bekostnad

skola biträda med planläggningen av inre rationaliseringsföretag. Bidrag

lämnas i form av avskrivningslån, som utestå fem år och därefter under

den följande femårsperioden avskrivas med en femtedel varje år. Till grund

för avskrivningslånet ligger ett mellan lantbruksnämnden och bidragstagaren

uppgjort kontrakt, i vilket intagas föreskrifter om den sistnämndes skyldigheter

att inom viss tid fullfölja den planerade åtgärden. Bidraget utlämnas

först sedan förbättringsarbetet slutförts och avsynats.

Formellt finnes ingen i författning stadgad tid, inom vilken ett planerat

arbete skall vara fullföljt för att jordbrukaren skall komma i åtnjutande

av det allmännas stöd i nu nämnda form. Lantbruksstyrelsen har emellertid

i cirkulär till lantbruksnämnderna föreskrivit en tid av 2—3 år, inom

vilken ett understött företag bör vara avslutat, varjämte angivits att förlängning

på viss tid kan medgivas på särskilda skäl. I praktiken synes

emellertid arbetstiden genom nämndernas beslut vanligen utsträckas till sammanlagt

fyra år. En ytterligare förlängning förekommer endast i undantagsfall;

frågan härom brukar hänskjutas till lantbruksstyrelsen. Därest den avtalade

tiden för arbetets utförande har överskridits men företaget likväl icke

slutförts, blir det beviljade statsbidraget av lantbruksnämnderna indraget.

Bidragsgivningen hos de under år 1948 nyinrättade lantbruksnämnderna

torde icke ha kommit i gång i full omfattning förrän under år 1949. Någon

indragning av lämnade rationaliseringsbidrag har därför icke kunnat komma

i fråga i mera betydande omfattning förrän med ingången av år 1954.

Fr. o. m. denna tidpunkt har däremot indragning av lämnade bidrag blivit

aktuell; uppgifterna härom torde vara ägnade att belysa rationaliseringsstödet

under nämndernas första verksamhetstid.

Såsom framgår av de i det föregående lämnade uppgifterna ha de belopp,

som indragits under tiden 1/1 1953—30/6 1955, uppgått till mer än 4 264 000

kronor, så gott som helt belöpande på den inre rationaliseringen. Medräknas

även de belopp, som indragits tidigare — d. v. s. fr. o. in. budgetåret 1948/49

— stiger summan till 5 877 000 kronor. Under innevarande budgetår beräknas

motsvarande belopp till omkring 2 miljoner kronor. Även beträffande

de bidrag, som utgå från statens avdikningsanslag, ha avsevärda indragningar

förekommit, uppgående till närmare 5 miljoner kronor under de

senaste sex budgetåren eller närmare en fjärdedel av hela bidragsramen

under samma tid.

Såsom framgår av de lämnade uppgifterna fördela sig de återtagna beloppen

mycket ojämnt på olika lantbruksnämnder och även på skilda rationaliseringsändamål.

Sålunda svara de fyra nordligaste länen för mer än

hälften av hela det under tiden 1/1 1953—30/6 1955 indragna bidragsbeloppet.

Det torde emellertid icke vara riktigt att draga alltför vittgående slutsatser

av olikheterna länen emellan, emedan lantbruksnämnderna tilldelats

mycket olika belopp för rationaliseringsverksamheten och det icke heller

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

57

lärer vara givet, att indragningen skett helt likformigt på alla håll. Med

hänsyn till den relativt begränsade bidragsverksamhet som förekommit

under nämndernas första verksamhetstid måste emellertid dessa belopp

betecknas som betydande. Det kan visserligen anses såsom i och för sig tillfredsställande,

att indragningen av icke utnyttjade bidrag kommit i gång i

den utsträckning som skett, men förhållandet synes å andra sidan även

ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Att sakägare i så förhållandevis stor

utsträckning som fallet är påkalla lantbruksnämndernas biträde för jordbruksrationalisering

men sedermera icke fullfölja de påtänkta förbättringsåtgärderna

måste nämligen innebära, att den statliga organisationen tages i

anspråk för planeringsverksamhet in. in., utan att den avsedda nyttan härav

vinnes. Det må erinras om att den förrättningstaxa, som bär tillämpas, är

starkt subventionerad och icke på långt när bereder statsverket ersättning

för de faktiska kostnaderna för verksamheten.

Revisorerna äro medvetna om att lantbruksnämnderna i enlighet med

rationaliseringskungörelsens bestämmelser i princip ha att utföra planläggning

och besluta om bidragsstöd efter av jordbrukarna ingivna ansökningar.

Att företagen sedermera icke komma till utförande föranleder alltså icke

någon kritik av nämndernas åtgärder. Särskilt är att märka, att en utebliven

rationalisering ofta torde bottna i svårigheter att anskaffa arbetskraft.

En viss förhandsprövning lärer f. ö. förekomma inom lantbruksnämnderna;

årligen återkallas nämligen redan före bidragsbeslutet ett icke ringa antal

ansökningar om rationaliseringsåtgärder — ofta såsom en följd av att vederbörande

lantbruksnämnd under hand ansett sig kunna avråda från åtgärder.

Det är också uppenbart, att bestämmelserna för nämndernas verksamhet

få anses medgiva ett bedömande inom nämnderna av förutsättningarna för

rationaliseringsplanernas genomförande och att därvid finnes utrymme för

en viss restriktivitet i tillämpningen. Detta torde i nuvarande läge vara motiverat,

icke minst med hänsyn till att ett icke ringa antal förbättringsåtgärder

förlora sin aktualitet genom att jordbruk nedläggas eller övergå till

kreaturslös drift.

Då revisorerna förutsätta, att lantbruksnämnderna ha sin uppmärksamhet

riktad på att en viss återhållsamhet i fråga om förrättningar och bidrag för

inre rationalisering kan vara påkallad med hänsyn till den omfattning, i

vilken meddelade rationaliseringsbidrag måst återkallas, ha revisorerna ansett

sig kunna begränsa sig till att för riksdagen framlägga resultatet av den

verkställda granskningen.

Utlåtande bar avgivits av lanlbruksstijrelsen (Del II, s. 291—295), vilken

förklarar sig helt dela revisorernas uppfattning samt understryker, att den

sedan länge vid olika tidpunkter och i skilda sammanhang för lantbruksnämnderna

framhållit betydelsen av att nämnderna till undvikande av

onödigt projekteringsarbete göra förhandsbedömningar rörande de ifrågasatta

rationaliseringsåtgärdernas lönsamhet och önskvärdhet ur allmän

och enskild synpunkt.

Utskottet finner i likhet med revisorerna de på förevarande område påtalade

förhållandena ägnade att ingiva betänkligheter. Revisorerna ha emel
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

lerlid ansett sig kunna förutsätta, att lantbruksnämnderna ha sin uppmärksamhet

riktad pa att en viss återhållsamhet i fråga omförrättningar ochhidrag

för inre rationalisering kan vara påkallad. Då även lantbruksstyrelsen förklarat

sig uppmärksamt följa den på området bedrivna verksamheten, vilken

även säges numera bedrivas efter riktlinjer som stå i god överensstämmelse

med de av revisorerna anförda synpunkterna, har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

22:o) Kontrollen av vissa torrläggningsföretag. Under jordbruksdepartementet,

§ 25, ha revisorerna lämnat en redogörelse för vissa iakttagelser rörande

underhåll skontrollen av med statsmedel understödda torrläggningsföretag

(Del I, s. 257-—271).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att statligt stöd åt torrläggningsverksamheten

utgår dels i form av bidrag ur statens avdikningsanslag

och lån ur statens avdikningslånefond, dels i form av

bidrag för dikning och vattenavledning ur anslaget till jordbrukets

rationalisering och genom lånegaranti för sådan åtgärd, samt kortfattat

upplyst om villkoren för bidrag och lån (s. 257—259). Revisorerna ha

härefter lämnat en redogörelse för formerna för det allmännas underhållskontroll,

varvid vissa uttalanden av 1937 års torrläggningskommitté, 1940

års besparingsulredning, 1942 års torrläggningssakkunniga samt av 1948

års utredning rörande understöd till torrläggningsföretag återgivits (s. 259—

264). Vidare ha vissa uppgifter lämnats dels rörande antalet under 1940- och

50-talen kontrollerade företag m. m., dels ock beträffande vissa av revisorerna

besökta torrläggningsföretag i Norrbottens och Västerbottens län

(s. 264—268). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande:

Statens understödjande verksamhet för jordbrukets främjande genom

torrläggning av mark går långt tillbaka i tiden, och betydande belopp ha av

statsmakterna disponerats för ändamålet. Under den senast förflutna 20- årsperioden ha för utbetalande av bidrag utan ålerbetalningsskyldighet under

statens avdikningsanslag anvisats inemot 70 miljoner kronor, varjämte

under samma tid mer än 4 miljoner kronor utgått såsom bidrag av statsmedel

till torrläggningsföretag ägnade att motverka arbetslösheten. Vidare understödes

torrläggningsverksamheten numera i betydande utsträckning från

anslaget till jordbrukets rationalisering.

Samtidigt med att statsmakterna lämnat torrläggningsverksamheten ett

betydande ekonomiskt stöd, har man på olika sätt sökt skapa förutsättningar

för att företagen på betryggande sätt underhållas. Det har aldrig

rått delade meningar om att ett noggrant och tillräckligt underhåll av

huvudkanaler och diken utgör en oeftergivlig förutsättning för att dessa

skola behålla sin vattenavledande förmåga så att därigenom förebygges

att marken ånyo blir lidande av vattenskador. I första hand har underhållet

säkrats genom vissa stadganden i vattenlagen, enligt vilka brister i

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Öl år 1956

59

underhållet kan på den försumliges bekostnad avhjälpas av andra delägare

i företaget; om statsbidrag eller lån av statsmedel utgått till företaget

inträder i dylikt fall staten genom länsstyrelserna med samma rätt som

enskild delägare att kräva underhållets fullgörande. Enligt vad revisorerna

erfarit torde det emellertid praktiskt taget icke förekomma, att

denna utväg anlitas. Det allmännas anspråk på att torrläggningsföretag,

som tillkommit och genomförts med stöd av statsmedel, icke tillåtas förfalla

till följd av bristande underhåll har i stället brukat hävdas med successiva

kontrollåtgärder genom lantbruksingenjörernas försorg, varvid man

vanligen kunnat komma till rätta med påträffade brister genom mindre

tvångsbetonade åtgärder.

Det allmännas kontroll har till följd av den antydda utvecklingen kommit

alltmera i förgrunden; betydelsen och behovet av en effektiv kontroll

på detta område har också vid skilda tillfällen starkt understrukits, bl. a.

av den år 1937 tillsatta torrläggningskommittén, av 1940 års besparingsutredning,

av 1942 års torrläggningssakkunniga ävensom av 1948 års utredning

rörande understöd till torrläggningsföretag. Tid efter annan ha

också formerna för det allmännas kontroll över underhållet skiftat. Under

åren 1946—1950 gällde, att kontrollen årligen skulle omfatta i genomsnitt

en femtedel av befintliga företag intill dess 30 år förflutit efter företagets

avsyning, eventuellt även under längre tid. F. n. gäller enligt de grunder,

som godkändes av 1951 års riksdag, att företagen överses vart tionde år

intill dess minst 30 år förflutit eller det första godkännandet. Överinseendet

över verksamheten har i samband härmed överflyttats från lantbruksstyrelsen

till lantbruksnämnderna.

Önskemålet att genom kontroll eller liknande åtgärder säkerställa ett

fullgott underhåll av statsunderstödda torrläggningsföretag har emellertid

i praktiken visat sig svårt att förverkliga. Även de senaste årens verksamhet

i detta syfte har visat, att brister förefinnas i fråga om möjligheten att

genomföra en effektiv kontroll. Av den i det föregående lämnade redogörelsen

framgår, att under den treårsperiod de nya grunderna för verksamheten

varit i tillämpning de uppdragna riktlinjerna icke på alla håll

kunnat följas. Särskilt under år 1954 synes kontrollverksamheten ha påtagligt

minskat i intensitet. Den främsta anledningen härtill torde vara, att

arbetsbördan och personaltillgången på lantbruksingenjörsavdelningarna

icke medgivit, att verksamheten ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Även den

begränsade tillgången på medel för resor inom lantbruksnämnderna har härvid

medverkat.

I vilken utsträckning minskningen i fråga om antalet vid kontroll meddelade

godkännanden motsvaras av en faktisk eftersläpning i underhållet

av företagen lärer icke kunna klarläggas utan en särskild inventering.

Uppenbart är emellertid, att vissa brister föreligga. Revisorerna ha i det föregående

anfört några exempel härpå. Beträffande de tre företag i Norrbottens

län, för vilka redogörelser lämnats och vilka tillsammans omfatta

en areal av 1 333 hektar, har någon rensning av avloppen icke utförts

under en följd av år, vilket haft till följd att de torrlagda markerna nu

tendera att återgå till det tillstånd, som rådde före arbetenas utförande.

Statsbidragen å nu nämnda tre fall ha uppgått till sammanlagt 105 300

kronor. Även beträffande del av revisorerna nämnda s. k. Harrsjöförelaget

i Västerbottens län har utvecklingen synbarligen icke kommit att motsvara

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

vad som avsetts. Här ha omkring 255 hektar mark och vattenområde med

hjälp av ett statsbidrag på mer än 47 000 kronor avdikats med huvudkanaler,

men detalj dikning och uppodling har kommit till stånd endast i

mycket begränsad omfattning, varför stora delar av den nyvunna marken

nu är pa väg att växa igen med buskvegetation och skog. Revisorerna ha

även påträffat andra exempel på företag, vilka redan från början utförts

i meia begränsad omfattning än som varit betingad av7 markernas avrinningsförhållanden

och som därför icke kommit att medföra den nytta, som

varit avsedd och önskvärd. En närmare redogörelse för ett sådant fall lämna

revisorerna i annat sammanhang i årets berättelse.

I de trakter av Norrlands kustland, där de nämnda företagen äro belägna,

sammanhänger svårigheten att vidmakthålla ett tillfredsställande underhåll

eller uppnå ett godtagbart slutresultat för många torrläggningsföretag

därmed, att arbetskraften i stor utsträckning söker sig till industrien, varigenom

en märkbar utglesning sker av den befolkning, som alltjämt uppehåller

intresset för jordbruksnäringen. Särskilt i dessa trakter, där jordbruket

har att kämpa med lägre lönsamhet och begynnande avfolkning,

äro dessa problem givetvis svårare än annorstädes att bemästra. Ä andra

sidan måste det där mer än eljest vara angeläget, att icke kostnader, som

nedlagts på jordförbättringar, gå till spillo och förutsättningarna för jordbruksdriften

ytterligare försämras.

Det är givetvis alltjämt av stor vikt att med statsmedel understödda torrläggningsarbeten

såvitt möjligt underhållas, så att de betydande statliga

bidragsbelopp, som investerats i företagen, även för framtiden medföra den

nytta som varit avsedd. Icke minst framstår detta såsom angeläget med

hänsyn därtill, att betydande belopp alltjämt utgå från statens avdikningsanslag

och från anslaget till jordbrukets rationalisering såsom bidrag till

nya avdikningsföretag. Att härvidlag kontrollen måste spela en icke oväsenlig

roll är uppenbart. Det kan visserligen i och för sig vara riktigt, att

lanlbruksingenjörsavdelningarnas resurser icke tyngas med reseverksamhet

och undersökningar, som uteslutande åsyfta kontroll av äldre företag.

Men med de begränsningar av kontrollverksamheten, som genomförts

i och med 1951 års föreskrifter i ämnet, bör å andra sidan försiktigheten

icke drivas så långt, att kontrollverksamheten nästan helt och hållet avstannar,

såsom skett i flera län under år 1954. Det sagda gäller givetvis

även företag, till vilkas utförande bidrag utgått av arbetslöshetsmedel.

Måhända kunna lantbruksnämnderna i viss utsträckning anlita ortsombuden

för att hålla sig underrättade om behovet av underhållsarbeten. Tänkbart

är också, att delägarna åtminstone i större företag åtoge sig en viss årlig

avsättning för underhållsändamål; därigenom skulle rensningsarbetena kunna

ske med kortare mellanrum och de sammanlagda kostnaderna för

underhållet på längre sikt hållas nere. En viss återhållsamhet i fråga om

nya bidrag för torrläggningsverksamheten kan även vara välbetänkt, när det

gäller sådana trakter, där jordbruket på sätt nyss nämnts tenderar att minska

i betydelse.

I sådana fall, där en påtaglig underlåtenhet att vidmakthålla statsunderstödda

företag kan påvisas och det samtidigt är uppenbart, att den förbättrade

marken bör hållas i fortsatt hävd, synes det revisorerna icke helt

uteslutet, att vederbörande myndigheter begagna sig av de möjligheter till

underhållets framtvingande, som gällande lagstiftning anvisar. Däremot

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

61

ifrågasattes icke, att underhållsåtgärder framtvingas när det gäller helt oekonomiska

företag.

Utlåtande har avgivits av lantbruksstijrelsen (Del II, s. 295—299), vilken

uttalat, att underhållsverksamheten naturligtvis i första hand och så långt

som möjligt bör bäras upp av jordbrukarnas eget intresse av att få ett gott

ekonomiskt utbyte av jordbruksdriften. Det är därför enligt styrelsens mening

av vikt, att det blir väl känt vad ett fullgott underhåll betyder i ekonomiskt

avseende. Emellertid står det klart för styrelsen, att också en statlig

kontroll i viss utsträckning är påkallad. Detta visas bl. a. av att underhållet

icke blivit godkänt vid ungefär en tredjedel av de företag, som besiktigats

de senaste åren. Del är sålunda i och för sig önskvärt, att kontrollen av underhållet

göres så effektiv som möjligt.

Å andra sidan anser styrelsen, att det är nödvändigt, att kontrollen begränsas

och bedrives så, att kostnaderna för statsverket bli rimliga i förhållande

till de statliga insatser, som gjorts i företagen. Det är likaså angeläget,

att de begränsade personalresurserna ej onödigtvis bindas vid uppsiktsåtgärder

till förfång för de positiva arbetsuppgifterna. Styrelsen erinrar här

om att styrelsen upprepade gånger unler de senaste åren framhållit, att det

är nödvändigt att förstärka den tekniska personal, som är avsedd att biträda

lantbruksingenjörerna.

Till vad revisorerna anfört i fråga om vad som bör göras för att överbrygga

svårigheterna att få underhållet utfört, anför styrelsen följande:

Revisorerna ha därvid framfört tanken, att delägarna i större företag skulle

åtaga sig en viss årlig avsättning av medel för underhållsarbeten. Eftersom

utebliven rensning av större företag ofta torde bero på att finansieringen visar

sig besvärlig, torde årlig avsättning av medel till rensning vara en lämplig

åtgärd. Det finnes också enstaka exempel på dylik avsättning efter överenskommelse.

Längre än till en sådan frivillig fondbildning torde man ej

kunna komma utan ändring av vattenlagen.

Revisorerna ha vidare anfört, att det inte syntes dem helt uteslutet, att

möjligheter föreligga att begagna vissa i lagstiftningen anvisade åtgärder

(13 kap. 16 och 17 §§ vattenlagen) för att framtvinga underhållet, där påtaglig

underlåtenhet i underhållsskyldigheten kan påvisas. Tvångsåtgärder

enligt sagda lagrum torde hittills knappast ha förekommit och böra givetvis

i fortsättningen användas endast vid mycket anmärkningsvärd försummelse

av underhåll. Särskilt bör framhållas att underhållsarbete i statlig regi

blir en så svårbemästrad procedur, att det bör ifrågakomma endast, om

synnerligen starka skäl föreligga.

Det bör också framhållas, att de berörda lagbestämmelserna äro tillämpliga

endast på en del företag. Förutsättning för dylika tvångsåtgärder är,

att företaget handlagts vid syneförrättning enligt vattenlagen, att företaget

utförts inom föreskriven tid och i enlighet med syneutlåtandet eller att

vattendomstol godkänt från syneutlåtandet gjorda avsteg. Vattendomstolarna

torde på grund av sin arbetsbelastning icke ha möjlighet pröva

tillnärmelsevis alla de företag beträffande vilka avvikelse i större eller

mindre omfattning skett från syneutlåtandet.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 9A år 1956

Slutligen understryker styrelsen i likhet med revisorerna att återhållsamhet

i bidragsgivningen till nya företag är välbetänkt i trakter, där jordbruket

är på tillbakagång. Styrelsen har i sina anvisningar till lantbruksnämnderna

den 23 februari 1953 angående handläggning av ärenden rörande

statligt stöd till torrläggningsverksamheten påpekat nödvändigheten att

företaga en viss gallring bland tilltänkta torrläggningsföretag redan innan

projekteringen sker. Styrelsen kan också konstatera, att bidragsgivningen

nu är restriktiv i bygder, där jordbruket tenderar att minska i betydelse.

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det vara av stor

vikt, att här ifrågavarande torrläggningsarbeten såvitt möjligt underhållas,

så att de betydande statliga bidragsbelopp som investerats i företagen även

för framtiden medföra den avsedda nyttan. Detta synes vara så mycket

mer angeläget som betydande belopp alltjämt utgå från statens avdikningsanslag

och från anslaget till jordbrukets rationalisering såsom bidrag

till nya avdikningsföretag. Av lantbruksstyrelsens yttrande i ärendet

framgår emellertid, att styrelsen uppmärksamt följer utvecklingen av

ifrågavarande verksamhet. Styrelsen har sålunda, bl. a. i särskilda anvisningar

till lantbruksnämnderna angående handläggning av ärenden rörande

statligt stöd till torrläggningsverksamheten, påpekat nödvändigheten

av att företaga en viss gallring bland tilltänkta torrläggningsföretag, redan

innan projekteringen sker. Då det sålunda torde vara att förvänta, att de

av revisorerna i denna fråga anförda synpunkterna vederbörligen beaktas,

har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit

för riksdagen

omförmäla.

23:o) Domänverkets skogsodlingsgräns. Under jordbruksdepartementet,

§ 27, ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser rörande verkningarna

av domänverkets skogsodlingsgräns och i anslutning härtill uttalat, att

bestämmelserna om denna gräns böra tillämpas på ett sådant sätt, att staten

som skogsägare icke kan sägas bereda sig en undantagsställning, till

vilken motsvarighet saknas för enskilt skogsbruk (Del 1, s. 280—291).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att inom gränsområden mellan

produktiv skogsmark och fjällmarkerna i Norrland, där tillväxt- och livsbetingelserna

för skogen efter hand försämras och försvåras, skogsbruket

möter speciella svårigheter, vilka bli säskilt kännbara för domänvei’ket,

då staten äger stora skogar inom dessa områden. Revisorerna ha vidare erinrat

om att domänstyrelsen beslutat avskilja de ur föryngrings- och

drivningsteknisk synpunkt sämsta områdena genom en skogsodlingsgräns

samt i anslutning härtill redogjort för de principer och bestämmelser, som

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

63

ligga till grund för denna gräns, varjämte vissa tabellariska uppgifter lämnats

om de arealer skogsmark, som genom skogsodlingsgränsen avskilts

från fullständigt skogsbruk (s. 280—285). Efter att kortfattat ha berört

de särskilda bestämmelser m. m., som gälla för enskild skog inom trakter,

där betingelserna för skogens föryngring äro svagare än eljest, ha revisorerna

— för att belysa de verkningar som skogsodlingsgränsen kan få

för den berörda bygden — redogjort för ett speciellt fall från Munsvattnet

i norra Jämtland (s. 285—289). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Från år 1952 har domänverket genom uppdragande av den s. k. skogsodlingsgränsen

begränsat driften av de mot fjällområdena i Norrland

gränsande kronoskogarna. På dessa skogsområden äro förutsättningarna

för uppdragande av ny skog efter den som avverkas särskilt ogynnsamma.

Betingelserna för skogens självföryngring äro långt sämre än annorstädes.

I den mån frö och plantor över huvud taget kunna anskaffas, bli kostnaderna

för skogsodlingsåtgärder höga; då härtill kommer att skogens omloppstid

är lång, har det synts ovisst, huruvida återväxtåtgärder kunna

anses ekonomiskt lönsamma. Samtidigt har domänverket i den allmänna

upprustning av landets skogar, som pågått under det senaste decenniet,

ställts inför mycket krävande uppgifter. De förefintliga resurserna i fråga

om arbetskraft och föryngringsmaterial ha icke varit tillräckliga för att

snabbt sätta ens de bättre markerna i gott skogligt skick. Domänverket

har därför funnit det nödvändigt att under en uppskattad period av omkring

20 år koncentrera sina resurser på dessa bättre marker. Fn följd härav

har blivit att verket tills vidare — intill dess de produktiva markerna försatts

i nöjaktigt skick — lämnat de sämre och mindre produktiva markerna

åt sidan. Detta har skett genom den berörda skogsodlingsgränsen, vilken

efter samråd med representanter för skogsforskningen och den lokala förvaltningspersonalen

dragits från nordligaste delen av Kopparbergs län genom

Jämtlands och Västerbottens län till lappmarksgränsens anknytning

till riksgränsen mot Finland i Norrbottens län. Härigenom ha omkring

740 000 ha kronoskog i höjdlägen mellan 350 och 700 m över havet — motsvarande

närmare en femtedel av statens hela skogsareal — avskilts från

aktivt skogsbruk. Avverkningar skola sålunda i princip icke företagas på

dessa marker, och icke heller skola investeringar för skogens förnyelse ske.

Vissa beståndsvårdande åtgärder skola dock kunna förekomma i begränsad

omfattning.

Genom ett flertal kompletterande bestämmelser har domänstyrelsen velat

förebygga att gränsdragningen skall bli av alltför tvingande natur. Hänsyn

skall sålunda kunna tagas till ändringar i de ekonomiska betingelserna,

exempelvis till förbättringar i drivningsförhållandena. Vissa sociala förhållanden

ha beaktats vid gränsdragningen på så sätt att behovet av försörjningsmöjligheter

för den berörda befolkningen icke lämnats helt åt sidan,

och även framdeles skola dylika förhållanden kunna motivera undantag

från bestämmelserna. Särskilt för Jämtlands del har understrukits, att gränsen

på grund av växlande höjdlägen, boniteter och jordmån m. m. bör betraktas

som mera schematisk än annorstädes.

Revisorerna ha tagit del av de principer och bestämmelser, som ligga till

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

grund för skogsodlingsgränsen, samt under resor sett exempel på dess tilllämpning.

Mot bakgrunden av det mycket livliga skogskultiveringsarbete,

som synbarligen bedrives av domänverket på de bättre och nedanför gränsen

belägna markerna, ha revisorerna icke kunnat finna annat än att det

varit ekonomiskt riktigt att de begränsade resurserna insatts på marker,

där en god avkastning kunnat påräknas. På marker ovanför skogsodlingsgränsen,

vilka revisorerna besökt, har det även synts påtagligt att erforderliga

kultiveringsåtgärder måst bli omfattande och draga mycket höga kostnader,

liksom även att t. ex. vidmakthållande av äldre byggnadsbestånd på

kronotorp och lägenheter ur flera synpunkter icke varit lämpligt eller ens

ekonomiskt försvarligt.

Ett avskiljande av så betydande arealer skogsmark som de, varom här är

fråga, måste emellertid föranleda ett starkt understrykande av de förbehåll

om gränsens tillfälliga natur, som gjorts av domänstyrelsen, och av de möjligheter

till undantag, med vilka bestämmelserna kompletterats. Det må

främst tagas i betraktande, att gällande skogsvårdslag icke innehåller några

motsvarande bestämmelser för enskilt skogsbruk. De större skogsbolagen ha

visserligen icke tillnärmelsevis lika stora arealer sämre marker som domänverket

— varken absolut eller relativt sett. Men där sådana innehav av

mindre produktiv skogsmark förekomma, lärer det icke medgivas de enskilda

att åsidosätta de sämre markerna, och någon motsvarighet till skogsodlingsgränsen

förekommer såvitt revisorerna känna till icke på enskilt håll.

Såvitt gäller övriga enskilda skogsägare förekommer det visserligen icke

i praktiken, att skogsodlingsåtgärder — bortsett från åtgärder efter avverkning

— med stöd av skogsvårdslagen framtvingas på marker med otillfredsställande

skogstillstånd. Man måste emellertid räkna med att åtskilliga

skogsägare i trakterna intill fjällmarkerna ha marker med uteslutande låg

produktivitet, och dessa ägare torde vara hänvisade till att genom skogsodlingsåtgärder

söka åstadkomma avkastning av sin skogsmark, även om

förutsättningarna äro begränsade. Genom bidrag ur de statliga skogsförbättrings-

och skogsproduktionsanslagen lämna statsmakterna ekonomiskt stöd

för dylika åtgärders genomförande. Skogsodlingsgränsen kan vidare för det

enskilda skogsbruket medföra en olägenhet på så sätt, att genomförandet

av gemensamma skogsbefrämjande åtgärder, särskilt byggande av skogsbilvägar,

kan hämmas eller omöjliggöras genom att domänverket under hänvisning

till att den berörda marken icke tills vidare brukas i vanlig omfattning

kan undandraga sig den andel i kostnaderna, som eljest skulle

ankomma på kronoskogen. Detsamma kan gälla deltagandet i flottningskostnader,

därest avverkningarna på vissa tidigare brukade kronomarker

upphöra. Det har för revisorerna upplysts, att sådana mindre önskvärda

konsekvenser uppkommit; exempel finnes emellertid även på det motsatta

förhållandet, d. v. s. att domänverket deltagit i dylika kostnader, ehuru den

berörda marken legat ovanför skogsodlingsgränsen och den väntade nyttan

för kronoskogens del varit att betrakta som mera avlägsen.

Särskild uppmärksamhet kräva enligt revisorernas mening även de sociala

verkningarna av skogsodlingsgränsen. Viss hänsyn härtill har såsom nämnts

tagits redan vid gränsens uppdragande. I likhet med domänstyrelsen finna

revisorerna det uppenbart, att vissa förpliktelser åligga staten såsom arbetsgivare

icke endast mot arrendatorer och lägenhetsinnehavare på kronomark

utan även gentemot enskilda, särskilt i trakter, där befolkningen måhända

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1956

65

under lång tid haft att lita till arbete på kronoskogarna. Särskild anpassning

lärer härvidlag vara så mycket mera motiverad som möjligheterna att med

ekonomisk vinst genomföra avverkningar eller vidtaga skogsvårdsåtgärder

icke alltid låta sig med säkerhet beräkna. Att olika meningar om lönsamheten

i dylika fall kunna råda belyses i viss mån av ett exempel, för vilket

redogjorts i det föregående. I syfte att erhålla ökade möjligheter att uttaga

skogen på en kronans skogstrakt i norra Jämtland hade där nyligen anlagts

en väg för en kostnad av mer än 220 000 kronor, varjämte en arrendelägenhet

upprustats för omkring 50 000 kronor. Den ifrågavarande skogstrakten

har numera kommit att falla ovanför skogsodlingsgränsen, och avverkningar

anses nu icke längre kunna drivas med vinst. De nedlagda kostnaderna ha

härigenom givetvis icke kommit att medföra den nytta som avsetts. Exemplet,

vilket kan väntas få motsvarigheter på andra håll, synes ge belägg för

att skogsodlingsgränsen icke bör uppfattas såsom ens för den tänkta 20- årsperioden given och fastslagen. Det må även erinras om att vid detaljtillämpningen

av gränsen samråd bör äga rum med vederbörande lantbruksnämnd

samt med kommunala myndigheter och enskilda, som beröras

därav.

Att i tveksamma fall framgå med varsamhet vid åsidosättandet av skogsarealer

från skogsbruk i vanlig ordning kan vara motiverat även med hänsyn

till de framsteg, som successivt göras på skogsforskningens område, då

det gäller föryngring av skog i höga lägen, samt till de nya möjligheter till

maskinell drift, särskilt markberedning, som efter hand prövas och tagas i

bruk. Utvecklingen kan här gä snabbt och bör då föranleda en omprövning

av gränsen.

Revisorerna förutsätta alltså att domänverket tillämpar bestämmelserna

om skogsodlingsgränsen på ett sådant sätt, att staten såsom skogsägare icke

kan sägas bereda sig en undantagsställning, till vilken motsvarighet saknas

för enskilt skogsbruk.

Utlåtanden ha avgivits av domänstyrelsen, vilken bifogat yttranden från

över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt och jägmästaren i Norra

Renbetesfjällens revir, samt av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen (Del

il, s. 304—314).

Domänstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

Eftersom domänverket vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser

icke undandrar sig rimlig medverkan i för flera skogsägare gemensamma,

skogsbefrämjande åtgärder, och då vidare någon skogsodlingsplikt

helt säkert icke kunnat åläggas ägaren, därest ifrågavarande marker lytt

under skogsvårdslagen, innebär kronans undantagsställning endast att kronan

tills vidare avstår från att tillgodogöra sig skog, som — i enskild hand

- skulle kunna bli föremål för avverkningsåtgärder, vilka ur synpunkten

av skogens vidmakthållande ofta te sig tvivelaktiga. Härom vittna många

rester av ödelagda bestånd, ofta av oduglig björk, både på enskildas och

statens skogar. Styrelsen saknar anledning antaga annat än att avverkningarna

å de enskilda skogarna inom ifrågavarande områden —- vilka i regel

ligga under utsyningstvång —- numera bedrivas med försiktighet i avsikt

att tillvarataga alla möjligheter att skapa ny skog utan att nedlägga några

kostnader eller i varje fall till mycket låg kostnad. Då detta emellertid inom

5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. It sand. Nr 9''t

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

vissa områden, framför allt i Norrbotten, icke torde vara genomförbart,

måste, såvitt domänstyrelsen kan bedöma, skogsvårdsstyrelsens tjänstemän

stundom ställas inför svåra avväganden mellan det allmänna intresset av att

barrskogsgränsen icke sänkes och skogsägarens enskilda, ekonomiska intresse.

Domänstyrelsens erfarenheter från statsskogsförvaltningen tyda på,

att denna fråga är förtjänt att närmare uppmärksamma.

Vad angår det av revisorerna berörda speciella fallet i norra Jämtland

hänvisar styrelsen till vad vederbörande jägmästare och över jägmästare

anfört, över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt betonar härutinnan,

att gränsfall alltid måste uppstå, där exempelvis tidigare gjord investering

kunnat uppskjutas.

I likhet med revisorerna anser lantbruksstijrelsen att av domänverket

tillämpade principer beträffande lokaliseringen av insatserna i kronoskogsbruket

äro ändamålsenliga. Styrelsen vill emellertid bl. a. med tanke på

eventuellt föreliggande behov av arbetstillfällen i kronoskogsbruket i berörda

bygder understryka vikten av att tillämpningen av undantagsbestämmelserna

icke blir för restriktiv. Det torde nämligen få förutsättas att vid

gränsens uppdragande i de olika bygderna icke i varje avsnitt kunnat mera

ingående penetreras alla de olika skäl som eventuellt föreligga ur sysselsättnings-

och övriga sociala synpunkter. I framtiden kunna väl även i vissa

fall nya dylika skäl tänkas bli för handen. Om i en av gränsen berörd

bygd uppkomma frågor om statligt stöd till investeringar exempelvis i jordbruk,

vägbyggnadsfrågor etc. bör därför enligt lantbruksstyrelsen hållas

i minnet att gränsdragningen icke representerar någon sådan slutgiltig

avvägning mellan rent ekonomiska och sociala skäl, som kan läggas till

grund för myndigheternas handlande i dylika aktuella fall.

Skogsstyrelsen upplyser, att den inhämtat yttranden från skogsvårdsstyrelsen

i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

av vilka de tre sistnämnda dela revisorernas uppfattning. Skogsstyrelsen

anför avslutningsvis bl. a. följande.

För den befolkning, som lever eller äger skog ovanför domänverkets

skogsodlingsgräns, kan givetvis betydande olägenheter uppstå som följd

av gränsdragningen. Skogsstyrelsen utgår emellertid ifrån att domänverket

i överensstämmelse med de föreskrifter, som domänstyrelsen utfärdat, söker

i största möjliga utsträckning mildra dessa olägenheter vid tillämpningen

av gränsdragningsbestämmelserna och i sådant syfte tar kontakt

med berörda intressenter och myndigheter.

Utskottet vill kraftigt understryka vad revisorerna under förevarande

punkt anfört beträffande tillämpningen av bestämmelserna om den av

domänstyrelsen uppdragna skogsodlingsgränsen och förutsätter alltså i likhet

med revisorerna och de i ärendet hörda remissmyndigheterna, att verket

tillämpar förenämnda bestämmelser på ett sådant sätt, att staten som

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9b år 1956

67

skogsägare icke bereder sig en undantagsställning, till vilken motsvarighet

saknas för enskilt skogsbruk. Särskild vikt bör även enligt utskottets mening

fästas vid de sociala verkningarna av gränsen. Domänstyrelsen har i sitt

yttrande i ämnet bl. a. framhållit, att verket vid tillämpningen av bestämmelserna

i fråga icke undandrager sig rimlig medverkan i för flera skogsägare

gemensamma skogsbefrämjande åtgärder. Då vidare någon skogsodlingsplikt

enligt styrelsen helt säkert icke kunnat åläggas ägaren, därest

ifrågavarande marker lytt under skogsvårdslagen, innebär kronans undantagsställning

endast, att kronan tills vidare avstår från att tillgodogöra sig

skog, som i enskild hand skulle kunna bli föremål för avverkningsåtgärder,

vilka ur synpunkten av skogens vidmakthållande kunde te sig tvivelaktiga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det torde kunna förväntas, att de

av revisorerna anförda synpunkterna vederbörligen beaktas, har utskottet

velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

oinförmäla.

24 :o) Mät- och avmagnetiseringsstationerna. Under handelsdepartementet,

§ 28, ha revisorerna funnit, att frågan om vilken form och omfattning statens

verksamhet med avmagnetisering av fartyg för framtiden bör bedrivas

påkallar övervägande (Del I, s. 292—297).

Revisorerna ha närmare redogjort för tillkomsten av kostnaderna för och

personaluppsättningen vid de tre befintliga mät- och avmagnetiseringsstationerna

i Stockholm, Göteborg och Karlshamn ävensom berört nuvarande

risker för minskador och i anslutning härtill redovisat dels under tiden 7

juni 1954-—11 juni 1955 i skandinaviska och angränsande farvatten minsprängda

fartyg, dels ock i tabellarisk form besöksfrekvensen å de olika

stationerna (s. 292—296). Härefter uttala revisorerna följande.

Under åren 1943—1946 tillkommo i Sverige tre s. k. mät- och avmagnetiseringsstationer,

förlagda till Stockholm, Göteborg och Karlshamn och avsedda

att påverka fartygs magnetiska egenskaper på sådant sätt, att fartygen

i väsentligt minskad grad löpte risk att utlösa magnetiska minor. Byggnadskostnaderna

uppgingo till omkring 1 miljon kronor för varje station,

varjämte omkring 800 000 kronor anvisats för större reparationer, som vid

skilda tillfällen visat sig erforderliga. För driftkostnaderna ha under en följd

av år anvisats anslag varierande mellan 400 000 och 500 000 kronor. Enär

stationerna till väsentlig del varit avsedda att betjäna handelsflottans fartyg,

ha anslagen anvisats under riksstatens tionde huvudtitel.

Ehuru minfaran minskat mycket väsenligt sedan krigsåren, uppvisar sjöfarten

i de skadinaviska och angränsande farvattnen alltjämt ett icke obetydligt

antal av minor förorsakade skador och förluster. Sjöfarten följer alltjämt

i huvudsak svepta leder. Från militärt håll hävdas, att avmagnetiseringsstationerna

alltjämt ha en funktion att fylla, och örlogsfartygen avmagnetiseras

därför i samma utsträckning som tidigare. I fråga om handelsfartygen

ha däremot — sedan behandlingen vid ifrågavarande stationer icke

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

längre är obligatorisk — avmagnetiseringarna successivt nedgått i antal och

kunna numera sägas ha helt och hållet upphört. Enligt sjöfartsnäringens

bedömande är nämligen den kvarstående minfaran icke så betydande, att

den kan motivera de tidsförluster på 3—20 timmar, som uppehållet för avinagnetisering

vanligen kräver. De fåtaliga hesöken av handelsfartyg vid

stationerna avse numera endast vissa mätningar, som företagas i beredskapsoch

forskningssyfte.

Det förhållandet att sjöfartsnäringen praktiskt taget icke längre utnyttjar

avmagnetiseringen påkallar enligt revisorernas mening ett övervägande beträffande

de former i vilka statsverkets organisation och resurser på detta

område för framtiden böra tillhandahållas. Därest den kvarstående minfaran

skulle göra det önskvärt, att avmagnelisering sker i ökad utsträckning,

synas utvägar böra prövas för att behandlingen skall komma till stånd på

frivillighetens väg. I annat fall synes organisationen böra avpassas till att

i huvudsak motsvara marinens behov, exempelvis genom inskränkningar i

bemanningen och öppethållande endast efter förutbeställning, varvid personalen

i ökad utsträckning bör kunna utnyttjas på örlogsvarven eller på

annat håll inom marinen.

Med hänsyn till de ändrade förhållandena i fråga om användningen av

avmagnetiseringsstationerna, bör det enligt revisorernas mening även tagas

under övervägande att överflytta det årliga anslaget till driftkostnaderna

från tionde till fjärde huvudtiteln.

Utlåtanden ha avgivits av marinförvaltningen och sjöfartsstyrelsen (Del

II, s. 314—318).

Marinförvaltningen anför sammanfattningsvis dels att en inskränkning

av driften vid AM-stationerna med hänsyn till den ännu rådande minfaran

f. n. icke kan tillrådas, dels att statsmakternas inställning till chefens för

marinen förslag den 22 november 1955 om inrättandet av en »Handelsflottans

beredskapskommitté, HBK» liksom även ett senare under året väntat

beslut från International Routeing and Reporting Authority (IRRA) om den

internationella minfaran bör avvaktas, enär ställningstagandet får stor betydelse

för den framtida verksamheten, dels ock att marinförvaltningen utreder

möjligheterna att samordna personalfrågorna vid AM-stationerna med

tjänst vid örlogsvarven vid en eventuell inskränkning av AM-verksamheten.

Sjöfartsstyrelsen förordar, att den av revisorerna väckta frågan får vila i

avbidan på Kungl. Maj:ts ställningstagande till chefens för marinen förut

berörda förslag om en handelsflottans beredskapskommitté och att, om

kommittén blir tillsatt, dess synpunkter i frågan först avvaktas.

Utskottet. Vad revisorerna under förevarande punkt anfört beträffande

utnyttjandet under senare år av mät- och avmagnetiseringsstationerna

synes giva vid handen, att statsverkets organisation för dessa uppgifter bör

tagas under övervägande. I vart fall den civila sjöfarten synes nämligen i

stor utsträckning ha upphört att utnyttja stationerna i fråga. Enligt vad

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr .94 år 1956

69

marinförvaltningen i sitt utlåtande anfört är dock — med hänsyn till den

alltjämt rådande minfaran — någon inskränkning av driften vid desamma

icke tillrådlig. Då stationerna också huvudsakligen utnyttjas av marinens

fartyg torde det, såsom revisorerna påpekat, vid förenämnda övervägande

även böra prövas, huruvida ej det årliga anslaget till driftkostnaderna

för stationerna bör överföras från tionde till fjärde huvudtiteln. Vidkommande

formen för den översyn av berörda förhållanden som av utskottet

förutsattes komina till stånd torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att taga

ställning därtill. Därest den i remissmyndigheternas utlåtanden ifrågasatta

kommittén tillsättes, synes det utskottet dock lämpligt, att prövningen av

berörda frågor sker inom densamma.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet anfört.

25 :o) Behovet av viss biträdeshjälp m. m. vid statens sinnessjukhus. Under

inrikesdepartementet, § 29, ha revisorerna understrukit angelägenheten av

att vid den fortsatta upprustningen av den statliga sinnessjukvården behovet

av biträden och tekniska hjälpmedel ägnas uppmärksamhet (Del I,

s. 298—305).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 30 i sitt

av riksdagen numera godkända utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

26 :o) Länsadministrationen i Älvsborgs län. Under inrikesdepartementet,

§ 30, ha revisorerna förordat, att frågan om länsadministrationen i Älvsborgs

län utredes (Del I, s. 305—316).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 135 i sitt

av riksdagen numera godkända utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

27 :o) Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Under civildepartementet,

§ 31, ha revisorerna uttalat, att en översyn av bestämmelserna

om förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag bör ske, lämpligen

i samband med den av 1955 års riksdag föreslagna översynen av de

statliga avlöningsreglementena. Revisorerna ha tillika förordat, att vissa av

dem anförda synpunkter i frågan genom ett av Kungl. Maj :t utfärdat cirkulär

delgivas statsmyndigheterna för kännedom och efterrättelse (Del I,

s. 317—327).

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om alt frågan om statstjänsts förenande

med andra befattningar eller uppdrag vid åtskilliga tillfällen varit

föremål för statsmakternas uppmärksamhet, bl. a. av 1925 års statsrevisorer.

Vidare ha revisorerna erinrat om vissa under de senaste årtiondena företagna

viktigare utredningar m. in., vilka bl. a. berört förevarande spörsmål

i.s. 317 323). Slutligen redovisas resultatet av en av revisorerna företagen

undersökning rörande efterlevnaden av gällande betämmelser på området

(s. 323 och 324). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har spörsmålet om förening

av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag vid åtskilliga tillfällen

uppmärksammats av statsmakterna, som på olika sätt ansett sig böra ingripa

reglerande. Nu gällande bestämmelser i ämnet äro meddelade i avlöningsreglementen,

verksinstruktioner m. fl. författningar. Då revisorerna

funnit sig böra till granskning upptaga vissa förhållanden, som sammanhänga

med tillämpningen av dessa föreskrifter, har till grund för densamma

legat bl. a. följande synpunkter.

Det syfte som ifrågavarande bestämmelser ha är främst att förekomma

missbruk av tjänstemännens naturliga rätt att använda sin fritid efter eget

gottfinnande. Bestämmelserna avse sålunda icke att förbjuda innehavet avbisysslor

såsom i och för sig ur statens synpunkt förkastligt eller olämpligt.

Statstjänstemännen måste nämligen kunna tagas i anspråk för uppdrag av

offentlig karaktär statliga eller icke statliga — för vilka de genom sin

utbildning och erfarenhet äro väl skickade och vilka ofta icke kunna anförtros

andra än statsanställda. I många fall torde sysselsättningen vid sidan

av tjänsten ge vederbörande erfarenheter och kunskaper, vidgad personkännedom

in. in., som kunna vara till direkt gagn för statstjänsten. En alltför

stark begränsning av rätten att mottaga privatuppdrag kan för övrigt

befaras medföra ökad benägenhet för särskilt de mest dugande tjänstemännen

att lämna statstjänsten för mera inkomstbringande arbete. Av vikt har

emellertid ansetts vara att befattningshavare icke åtager sig bisysslor i en

omfattning, som kan inverka menligt på tjänsteutövningen eller öva obehörigt

inflytande på hans ställning till frågor, med vilka han har att taga

befattning i statstjänsten.

En förutsättning för att det skall vara möjligt att avgöra, att innehavet

av tjänstebefattningen eller uppdraget icke blir hinderligt för utövandet av

den tjänst, varmed förening skall ske, är att myndigheterna erhålla kännedom

om de viktigare och mera varaktiga bisysslor tjänstemännen inneha.

Fördenskull har införts skyldighet att enligt de bestämmelser, som meddelats

i bl. a. avlöningsreglementena, ansöka om tillstånd att inneha vissa

slag av bisysslor. Revisorerna ha funnit sig böra undersöka, i vad mån

denna skyldighet iakttages. Syftet med dessa och vissa andra utredningar,

som revisorerna utfört, har även varit att om möjligt få en allmän bild av

i vilken omfattning tjänstemännen åtaga sig bisysslor. Undersökningen —- som närmast haft karaktären av stickprov och som med hänsyn till förevarande

bestämmelsers avfattning och till revisorernas ämbetsuppgift icke

omfattat bisysslor, som vederbörande tjänstemän anförtrotts av Kungl.

Maj :t — gör dock icke anspråk på att giva en fullständig överblick över

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 9A år 1956

71

förhållandena på detta område. Det har vidare självfallet förelegat endast

begränsade möjligheter för revisorerna att erhålla kännedom om de bisysslor

vederbörande åtagit sig. På grundval av undersökningen och eljest för

revisorerna kända förhållanden ha revisorerna emellertid ansett sig böra

göra följande uttalanden.

Av redogörelsen ovan framgår bl. a. att en betydande del av de tjänstemän

med bisysslor undersökningen avsett icke inneha tillstånd att förena

tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Sålunda sakna mer än 20 procent

av dessa dylikt tillstånd; revisorerna förutsätta, att detta är beroende på

att någon ansökan ej ingivits till myndigheten i fråga. Det finnes knappast

anledning förmoda, att det gjorda stickprovet skulle giva ett resultat, som

väsentligt skiljer sig från förhållandena i övrigt. Det synes därför icke

omotiverat att antaga, att en dylik underlåtenhet även i övrigt förekommer.

Även om vissa tjänstemän som skäl härför kunna andraga, att ifrågavarande

stadgande i avlöningsreglementena är så formulerat, att tveksamhet stundom

kan föreligga, om skyldighet att anhålla om tillstånd är för handen,

måste denna underlåtenhet synas anmärkningsvärd. Särskilt gäller detta

i fall, då tjänsteman, som själv bl. a. har till ämbetsuppgift att övervaka

tillämpningen av bestämmelserna på förevarande område, anser sig kunna

uraktlåta att ingiva ansökan i ämnet. Det vill förefalla revisorerna, som

om myndigheter i fall, då tillstånd ej meddelats, stundom måste haft kännedom

om tjänstemäns bisysslor. — Enligt gällande bestämmelser bör tillstånd

lämnas för viss tid. Detta synes emellertid icke ske i alla fall.

Revisorerna vilja emellertid framhålla, att det antal bisysslor som kunnat

konstateras vid den gjorda undersökningen måste anses begränsat, om hänsyn

tages till totala antalet tjänstemän. Att bisyssleväsendet skulle vara

mera utbrett på den statliga arbetsmarknaden än på exempelvis den kommunala

finnes knappast anledning antaga. Dessa förhållanden utesluta dock

icke, att revisorerna vid sin granskning ansett sig kunna konstatera, att

vissa tjänstemän åtagit sig uppdrag vid sidan av tjänsten i så betydande

omfattning, att det synes tvivelaktigt, om vederbörande verkligen äro i

stånd att ägna tillräcklig kraft åt den tjänst, för vilken staten betalar dem

lön. Huruvida några direkta missförhållanden förekomma är svårt att bedöma

då den gjorda undersökningen lagts på kvantitativ och ej kvalitativ

basis.

Såsom tidigare antytts lämna gällande bestämmelser i ämnet stundom

rum för tveksamhet, huruvida tillstånd erfordras för att inneha viss bisyssla.

Men även erinringar i sak synas kunna framföras mot desamma. Medan

tillstånd sålunda erfordras för uppdrag såsom ordförande eller ledamot i

styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har til! ändamål att

driva rörelse inom industri, handel, transport, bank- eller försäkringsväsen

eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har ekonomiskt syfte,

synes det — om undantag göres för bl. a. lagfarna ledamöter av vissa domstolar

— icke föreligga några hinder för en tjänsteman att inneha och själv

driva t. ex. affärsrörelse. Såsom framgår av det föregående förekommer i

vissa fall att tjänstemän driva egen rörelse. Då gällande bestämmelser icke

torde innebära något förbud för detta, ha revisorerna ansett sig icke böra

ingå i prövning av lämpligheten härav. Det vill dock helt allmänt förefalla,

som om det skulle kunna vara förenat med svårigheter att sköta eu rörelse

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

av någon omfattning utan att detta inverkar hinderligt på tjänsten. Det

ankommer emellertid på vederbörande myndigheter att övervaka, att tjänstemännen

icke taga i anspråk tjänstetid för privat verksamhet.

Beträffande bestämmelsernas utformning — såväl sakligt som formellt

— förutsätta revisorerna, att denna uppmärksammas vid den av 1955 års

riksdag beslutade översynen av de statliga avlöningsreglementena. Måhända

är den bästa lösningen att ernå, därest föreskrifterna i ämnet i ökad utsträckning

meddelas i vederbörande verksinstruktioner.

Det är självfallet, att stora fordringar på objektivitet och frihet från

obehöriga hänsyn måste ställa på statens tjänstemän. En undersökning av

den art revisorerna utfört är knappast ägnad att belysa frågan, om desamma

åtaga sig uppdrag, som kunna föranleda dem att låta sig ledas av andra

hänsyn än sådana, som betingas av det allmännas bästa. Revisorerna vilja

dock med hänsyn till under senare år inträffade händelser, vilka bl. a. haft

åtal till följd, framhålla, att myndigheterna böra ha sin uppmärksamhet

riktad härpå. Erinras må att även statens sakrevision i sin berättelse för

budgetåret 1954/55 berört detta spörsmål och förklarat sig avse att i särskild

skrivelse till Kungl. Maj:t upptaga detsamma till behandling.

Föranleder befattning eller uppdrag, att tjänsteman tillfälligtvis icke kan

bestrida sin tjänst, skall han enligt gällande bestämmelser göra framställning

om ledighet i erforderlig omfattning, varvid han har att vidkännas

författningsenligt avdrag å lönen. Revisorerna ha vid sin granskning kunnat

konstatera, att ifrågavarande föreskrifter icke alltid iakttagas. Det synes

sålunda förekomma, att tjänstemän som inneha offentliga uppdrag, vilka

föranleda alt de icke kunna utöva sin tjänst, det oaktat uppbära full lön

från vederbörande myndighet. Detta förhållande bar visserligen i allmänhet

icke någon betydelse i inkomsthänseende för den enskilde tjänstemannen

— hade han åtnjutit tjänstledighet, torde han ha erhållit ersättning

för mistade avlöningsförmåner — men detsamma är ägnat att giva en felaktig

bild av — förutom det arbete tjänstemannen utför å innehavd tjänst

— de verkliga kostnaderna, som äro förbundna med den verksamhet, som

uppdraget avser. Dessa komma nämligen därigenom att belasta annat anslag

än som avsett är. I den mån ett dylikt förfarande är avsett att förebygga

att av Kungl. Maj:t och riksdagen maximerade anslagsposter skola

överskridas, är det självfallet förkastligt.

Sammanfattningsvis må framhållas att revisorerna vid sin granskning

gjort iakttagelser, som giva anledning till erinringar i vissa hänseenden.

Revisorerna anse emellertid, att vad som förekommit icke bör föranleda

till annat än att de här anförda synpunkterna i tillämpliga delar genom

ett av Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär böra delgivas statsmyndigheterna för

kännedom och efterrättelse.

Utlåtande har avgivits av statens lönenämnd (Del 11, s. 1136), vilken i likhet

med revisorerna finner, att skäl föreligga för en översyn av

bestämmelserna om förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag

och att eu sådan översyn lämpligen bör ske i det av revisorerna angivna

sammanhanget. Däremot ifrågasätter nämnden, om anledning finnes afl

innan denna översyn verkställts utfärda cirkulär med det av revisorerna förordade

innehållet.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Öl år 1956

73

Utskottet. Den av revisorerna påtalade underlåtenheten från vissa

tjänstemäns sida att i den i gällande avlöningsreglementen stadgade ordningen

i förekommande fall ansöka om tillstånd att med sin tjänst förena

tjänstebefattning eller uppdrag synes även utskottet anmärkningsvärd.

Såsom revisorerna framhållit, torde densamma delvis ha föranletts av att

gällande bestämmelser i ämnet stundom lämnat rum för tveksamhet, huruvida

dylikt tillstånd erfordras för att inneha viss bisyssla. Utskottet finner

därför, i likhet med statens lönenämnd, skäl föreligga för en översyn av

nämnda bestämmelsers utformning i såväl sakligt som formellt avseende

och förutsätter att en sådan kommer till stånd i samband med den av 1955

års riksdag föreslagna översynen av de statliga avlöningsreglementena.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet anfört.

28:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den

vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet velat

för riksdagen

anmäla.

29:o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I

skrivelse nr 35 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för den 13 januari 1956, lämnat en redogörelse

för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser den

22 april, den 10 maj och den 13 maj 1955 (respektive nr 11, nr 258 och nr

272) i anledning av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1954 församlade revisorers

berättelse.

Utskottet. Under punkten 10 av sitt till fjolårets riksdag avgivna utlåtande

nr 119 framhöll utskottet bl. a., att tungt vägande skäl vore förebragta

för 1954 års revisorers av flertalet remissmyndigheter biträdda förslag

om inrättande av en statens inarknämnd. Innan nämnden påbörjade

sin verksamhet, syntes dock enligt utskottets mening vissa i sammanhanget

betydelsefulla organisationsspörsmål behöva närmare klarläggas.

Med instämmande häri anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t ville föranstalta

om en utredning av de av utskottet angivna spörsmålen.

Av Kungl. Maj:ts förevarande skrivelse framgår, att Kungl. Maj:t icke

ansett sig kunna tillmötesgå riksdagens sålunda uttalade önskemål. I stället

Bihang till riksdagens protokoll 1956. C samt. Nr 91

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

har försvarets fastighetsnämnd förstärkts med ytterligare tre ledamöter

samt tillagts vissa vidgade befogenheter. I samband därmed har vederbörande

departementschef bl. a. uttalat, att starka skäl syntes tala för att

man icke nu tillskapade den föreslagna statens marknämnd utan först avvaktade

erfarenheterna från försvarets fastighetsnämnds verksamhet. Därvid

borde möjligheterna att inom fastighetsnämndens ram komma till

rätta med huvudproblemet i revisorernas framställning tillvaratagas.

Utskottet vidhåller alltjämt sin vid fjolårets riksdag uttalade mening. Då

emellertid Kungl. Maj:ts förevarande beslut icke kan anses innebära något

definitivt ställningstagande till den förenämnda riksdagsskrivelsen utan

närmast synes åsyfta att i avvaktan på ytterligare erfarenhet få till stånd en

viss försöksanordning för den hithörande verksamheten, anser utskottet

att den sålunda förordade lösningen av det av 1954 års revisorer aktualiserade

problemet tills vidare bör kunna godtagas. Kungl. Maj :ts skrivelse har

i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 27 april 1956

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Ohlon, Leander,

Näsström, Hesselbom, Pålsson, Sundelin, Einar Persson, Birger Andersson,

Ragnar Persson, Ragnar Bergh, Nils Theodor Larsson, Rikard Svensson,

fröken Ranmark och herr Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson

i Malmö, Hoppe, fröken Elmén, herrar Andersson i Mölndal, Johansson

i Mysinge, Jansson i Kalix, Cassel, Hansson i Skegrie, Gustafsson i

Stockholm, Andreasson, fröken Karlsson, herrar Nelander och Helén.

Reservationer

1) vid punkten 74 (Landshövdingarnas tjänstebostäder) av herr Cassel

2) vid punkten 20 (Längmanska donationsfonden) av herr Ragnar

Bergh.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:234 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. a1 i texten