Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för make att utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar för gåld. Första lagutskottet har till behandling förehaft en i första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 323, av fru Svenson m. fl.

1957-03-05 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1957:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för make att utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar för gåld. Första lagutskottet har till behandling förehaft en i första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 323, av fru Svenson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande hr 13 år 1957

1

Xr 13

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för make att

utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar

för gåld.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en i första kammaren

väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 323, av fru Svenson m. fl. I motionen

hemställes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att de under

1956 tillkallade sakkunniga för översyn av äktenskapslagstiftningen och därmed

sammanhängande frågor erhåller i uppdrag att jämväl utreda frågan

angående förbud för make att utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar

för gäld.

Beträffande de skäl som ligger till grund för motionärernas hemställan får

utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Enligt nya giftermålsbalken gäller beträffande makars egendom att vardera

maken bibehåller rätten till den egendom, som han vid äktenskapets

ingående har eller som han sedermera förvärvar. Vardera maken är fortfarande

ensam ägare, panthavare, fordringsägare o. s. v., såsom om han icke

vore gift. Vid äktenskapets upplösning eller bodelning får maken emellertid

avstå hälften av denna egendom till andra maken, om egendomen ej är

av enskild natur. Makes egendom, vari sålunda giftorätt äger rum, kallas

hans giftorättsgods. Enskild egendom är för det första egendom som genom

äktenskapsförord förklarats skola vara enskild, för det andra egendom som

make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall

vara enskild eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor

eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente

meddelat sådan föreskrift, samt för det tredje vad som trätt i stället för

förut angiven egendom, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling,

på grund av vilken egendomen är enskild. Annan ordning kan

stadgas genom äktenskapsförord.

I fråga om förvaltningsrätten gäller, att vardera maken råder över sin

egendom, dock med vissa inskränkningar beträffande giftorättsgodset. I 6

kap. 3 § giftermålsbalken uttalas sålunda, att make är pliktig så vårda sitt

giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång.

Enligt 4 § i samma kapitel må make ej avhända sig eller med inteckning

för guld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att dcn1

Hihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. land. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

ne skriftligen med två vittnen samtyckt därtill. Har make vidtagit sådan

åtgärd utan erforderligt samtycke, skall den vara ogill, om andra maken väcker

klander därå; detta skall dock ske inom viss kortare tid. Vad sålunda är

stadgat om fast egendom äger motsvarande tillämpning med avseende å

tomträtt. Jämlikt 5 § i kapitlet må make ej utan andra makens samtycke

avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingår

i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör

andra makens nödiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga

bruk. Har make företagit sådan rättshandling utan erforderligt samtycke,

och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, skall

rättshandlingen vara ogill, om andra maken väcker klander därå inom viss

kortare tid. Vägras samtycke i fall, som i 6 kap. 4 eller 5 § avses, äger rätten,

jämlikt 6 § i samma kapitel, på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är,

om skäl till vägran finnes ej vara för handen. I 6 a § i kapitlet gives bestämmelser

för det fall att make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt,

genom gåva av annan egendom än i 4 § sägs väsentligen minskar sina

tillgångar. Är sådant fall för handen och visar det sig efter äktenskapets

upplösning eller boskillnad eller hemskillnad att vid bodelning vederlag ej

kan till fullo utgå skall, om gåvotagaren finnes ha insett eller bort inse att

gåvan lände andra maken till förfång, gåvan eller dess värde återbäras i

den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Ej må

dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan

fullbordades. Om vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under dylika

omständigheter, ej var fullbordad, må den ej göras gällande i den

mån det skulle lända till inskränkning i andra makens rätt.

Vad angår ansvar för gäld stadgas i 7 kap. giftermålsbalken, att vardera

maken med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom svarar för den

gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd. Är i äktenskapet

gäld gjord av bägge makarna, svarar de solidariskt därför. Samma

gäller beträffande gäld, som ena maken gjort för den dagliga hushållningen

in. m.

Make är jämlikt 9 kap. 1 § berättigad att erhålla boskillnad 1) om andra

maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk

av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande

vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning;

och 2) om andra makens bo är avträtt till konkurs. Dessutom äger makarna

erhålla boskillnad om de är ense därom. All egendom, som make förvärvar

efter det boskillnad blivit sökt, skall, om boskillnad beviljas, vara makens

enskilda egendom.

Då äktenskap upplöses eller makar vinner hemskillnad eller boskillnad

skall bodelning i regel äga rum.

Om bodelning gives regler i 13 kap. giftermålsbalken. Av dessa regler må

här framhållas följande. Bodelning skall ske i arvskiftes form. Om vid bodelning

make häftar för gäld, tillkommen före ansökan om boskillnad eller

före det äktenskapet upplösts eller hemskillnad vunnits, skall enligt 13 kap.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

2 § första stycket giftermålsbalken av den gäldbundne makens giftorättsgods

tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller, om bägge makarna

häftar för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper

på honom. Sedan tilldelning för gäld ägt rum, skall återstoden av makarnas

giftorättsgods i regel delas lika mellan dem. I 13 kap. 6 § giftermålsbalken

stadgas emellertid, att — om make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter,

genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods

eller genom annat otillbörligt förfarande vållat att detta väsentligen minskats

— andra maken äger erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods.

Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild egendom, gånge för

hälften av vad som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som ej erfordras

för täckning av gäld. I 9 § i samma kapitel stadgas att, om make tillkommande

vederlag ej kunnat till fullo utgå, äger han ej för bristen fordran

hos andra maken.

Nya giftermålsbalken är tillämplig på alla äktenskap, som ingåtts efter

den 1 januari 1921, samt jämväl i vissa fall å äldre äktenskap. För övriga

äldre äktenskap gäller med vissa modifikationer äldre giftermålsbalkens regler

om makars ekonomiska förhållanden. För dessa regler lämnas en kort

redogörelse å sid. 3—4 i första lagutskottets utlåtande nr 17/1956.

Slutligen må här erinras om att, jämlikt 10 kap. 1 § föräldrabalken, omyndigförklaring

skall ske bl. a. av den som genom slöseri eller annan grov

vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende

å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd.

Historik m. in.

Till grund för den nya äktenskapslagstiftningen, som trädde i kraft den

1 januari 1921, låg förslag utarbetade av lagberedningen i betänkande år

1918. Beträffande 6 kap. 3 § i förslaget till ny giftermålsbalk anförde lagberedningen

— efter att ha erinrat om att gällande rätt utginge därifrån att

make, som hade samfälld egendom under sin förvaltning, vore skyldig att

iakttaga en viss grad av aktsamhet vid utövande av förvaltningsrätten —

bl. a. följande:

Även under den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen bör

ena makens giftorätt i den andres gods medföra förpliktelse för den senare

att tillse, att godset ej obehörigen minskas den förre till förfång. Lagfästandet

av en vårdnadsplikt motsvarande den, som för närvarande åligger den

förvaltningsberättigade maken, anser beredningen vara en av de väsentligaste

vinster, som möjliggjorts därigenom att beredningens förslag byggts

på grundvalen av giftorättsgemenskap mellan makarna, uppkommen i och

med äktenskapets ingående, och ej på egendomsskillnad med ömsesidig

arvsrätt. Därigenom betonas den ekonomiska gemenskap, som under äktenskapet

bör bestå mellan makarna. Ehuru vardera maken skall utåt i regel

fritt råda över sitt giftorättsgods, medför vårdnadsplikten för ägaren en

erinran om, alt andra maken redan under äktenskapet äger rätt i hans

gods, till vilken han bör taga hänsyn.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

Makes förpliktelse att under äktenskapet tillse, att hans giftorättsgods ej

obehörigen minskas andra maken till förfång, innebär ej endast en plikt

att visa omsorg i förvaltningen av giftorättsgodset. Även en allmän vanskötsel

från makens sida av hans ekonomiska angelägenheter, exempelvis

ett slösaktigt levnadssätt, lättsinnig gäldsstiftelse o. s. v., kan medföra

giftorättsgodsets minskning eller fara därför och måste, i den mån så är

förhållandet, anses pliktstridig.

I fråga om stadgandet i 6 kap. 4 § anförde beredningen bl. a.:

Frånsett de tekniska svårigheter, anordningen av en samförvaltning mellan

makar i större eller mindre omfattning skulle---erbjuda, är det

för visso även från ekonomisk synpunkt av vikt, att huvudprincipen om

vardera makens fria förvaltningsrätt över silt giftorättsgods upprätthålles.

Driver make näringsverksamhet, utgör hans giftorättsgods lika väl som

hans enskilda egendom underlag för denna hans verksamhet, och fri bestämmanderätt

över användningen av giftorättsgodset är därför en nödvändig

förutsättning för att han skall erhålla den rörelsefrihet han bör äga i

sin näring. Vore han bunden av andra makens samtycke till dispositioner

över giftorättsgodset, skulle det otvivelaktigt verka hämmande å hans företagsamhet,

och hans förvärvsmöjligheter skulle i många fall minskas till

förfång ej endast för honom själv utan också för familjen. Men även då

make ej insätter sitt giftorättsgods i en av honom driven näringsverksamhet

utan fråga är om en förmögenhetsförvaltning i inskränkt mening, är det

för visso ändamålsenligast, att förvaltningen är underkastad den enhetliga

ledningen av en vilja. Allenast med stor försiktighet har därför beredningen

ansett sig böra inrymma ena maken eu medbestämmanderätt i den andres

förvaltning av sin egendom. Beredningen har ansett detta främst böra ske

i fråga om dispositioner över fast egendom. Den fasta egendomen intager i

åtskilliga hänseenden en särställning. Särskilt hos den jordbrukande befolkningen

äro familjeintressena nära knutna vid jorden. Den fasta egendomen

är hos denna del av vårt folk vanligen huvudbeståndsdelen av familjens

förmögenhet. Å fastigheten har familjen sitt hem, och ofta deltaga

båda makarna jämte hemmavarande barn antingen direkt i driften av jordbruket

och dess binäringar eller i ledningen av olika delar av driften. En

avyttring av fastigheten medför i dessa fall en förändring av hela familjens

levnadsförhållanden av djupt ingripande betydelse. En sådan förändring

bör ej ena maken äga företaga utan samtycke av den andre, och detta gäller

vare sig fastigheten tillhör mannen eller hustrun.------

De skäl, som nu anförts för inrymmande av en medbestämmanderätt åt

andra maken vid dispositioner över fast egendom, gälla särskilt i fråga om

jordbruksfastighet, där familjen har sitt hem och båda makarna sin verksamhet.

Av väsentligen samma skäl måste ett krav på andra makens samtycke

anses berättigat också i fråga om annan fastighet, när familjen är

boende å densamma eller båda makarnas eller den andres näringsverksamhet

är knuten till fastigheten.-----

Till de dispositioner över fast egendom, vilka ena maken ej bör äga företaga

utan andra makens samtycke, höra i främsta rummet alla slag av avhändelser,

såsom köp, byte eller gåva. Beredningen anser även, att för fast

egendoms belastande med gäld bör krävas samtycke av andra maken. Visserligen

kan maken genom annan skuldsättning framkalla fara för exekution

i fastigheten och därmed dess avyttring, men i allt fall måste en bestämmelse

om andra makens samtycke till inteckning i fastigheten försvåra,

att skuldsättning sker med särskilt avseende å fastigheten som kreditbas

i sådan omfattning, att dess bibehållande i familjen äventyras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

Beträffande stadgandet i 6 kap. 5 §, vilket i lagberedningens förslag hade

samma lydelse som den sedermera antagna lagtexten med undantag av att

lagberedningen använde termen »avyttra» lösören i stället för »avhända sig»

lösören, anförde beredningen bl. a. följande:

Av huvudprincipen för det av beredningen föreslagna förmögenhetssystemet

följer, att de möbler, husgeråd och andra lösören, som av makarna

brukas i det gemensamma hemmet, tillhöra den make, som genom köp,

arv eller annorledes förvärvat desamma. Dessa lösören ingå i hans giftorättsgods,

och han äger den rättsliga dispositionen över dem. Emellertid

måste det medgivas, att behovet av den mellan makarna rådande gemenskapens

hävdande under äktenskapet särskilt starkt framträder i fråga

om denna egendom. Makarnas inbördes rätt till samliv grundar för dem

en rätt till gemensamt begagnande av denna egendom, som för familjen

utgör en väsentlig del av hemmet. Det hem, som vid äktenskapets ingående

bildas och därunder vidare uppbygges, skapas under hänsynstagande till

båda makarnas behov och önskningar. De olika bohagstingen anskaffas för

en fortsatt användning av båda makarna, och det kan ej anses vara med

billigheten överensstämmande, att deras avlägsnande ur hemmet skall vara

beroende av ena makens vilja. Vidare är att märka, att inom stora grupper

av vårt folk en väsentlig del av det för makarnas hem anskaffade bohaget

inköpes för besparingar, som göras under äktenskapet, eller för medel, anskaffade

genom lån, som sedermera betalas med sådana besparingar. Ehuru

i dessa fall de använda medlen i allmänhet äro besparingar å mannens arbetsförtjänst

och bohagstingen således bliva dennes, äro dessa besparingar

dock resultatet av makarnas samfällda strävan, och en rätt för mannen att

ensam bestämma i fråga om bohagstingens avyttring skulle innebära en

orättvisa mot hustrun. En sådan rätt skulle, enligt vad erfarenheten visar,

kunna i många fall leda till upprörande resultat; en man, som på grund av

dryckenskap "eller av annan orsak förlorat intresset för hemmets sammanhållande,

skulle kunna skingra detsamma, utan att hustrun, vars strävsamma

arbete i hemmet måhända varit den väsentligaste orsaken till att

något kunnat besparas av mannens inkomst, skulle äga möjlighet att inskrida

mot hans förfoganden.

Ett hävdande av gemenskapen makarna emellan i fråga om den lösa egendom,

som tillhör det gemensamma hemmet, genom en starkare rätt än giftorätten

skulle emellertid enligt beredningens mening medföra alltför stora

svårigheter. Om av denna egendom bildades en särskild egendomsmassa,

som tillhörde bägge makarna på samma sätt som de nu äga den gemensamma

egendomen, skulle nämligen behov uppkomma av särskilda regler om denna

massas ansvarighet för gäld, om exekution i endera makens rätt i samma

massa och om därav föranledd delning av densamma. Dessa regler skulle

otvivelaktigt bliva ganska invecklade och ej heller medföra en rationell

lösning. Ej heller skulle tillfredsställande resultat kunna vinnas genom att

i fråga om de särskilda bohagstingen tillämpa reglerna för vanlig samäganderätt;

en sådan ordning skulle dessutom medföra behov av särskilda regler

till skydd för den förvärvande makens borgenärer. Även om frågan om

äganderätten till omförmälda egendom löses enligt huvudregeln, bör emellertid

tillfredsställande skydd för andra maken kunna vinnas, om ägarens

förfoganderätt över densamma sålunda inskränkes att, på enahanda sätt

som föreslagits i fråga om fast egendom, för avyttring av sådan lös egendom

kräves andra makens samtycke. Med avyttring har beredningen ansett

böra likställas pantsättning, den för visso vanligaste form, i vilken egendom

av ifrågavarande slag undandrages från hemmet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13 åt 1957

Vad angår de omständigheter som för make medföra rätt att mot andra

maken påkalla boskillnad anförde lagberedningen bl. a. följande:

Enligt det av beredningen föreslagna systemet för makars egendomsförhållanden

utgör det giftorättsanspråk, vardera maken skall äga i den andres

gods, icke i någon mån grundval för hans gäldsansvar. Den enes giftorättsanspråk

länder ej heller till minskning i den andres häftande med sin egendom

för sin gäld. Vardera maken häftar för sin gäld allenast med sin egendom

men också fullt med denna. Boskillnaden behöves således ej i det nya

systemet för att hindra, att egendom tages i anspråk för betalning av gäld

i vidare omfattning än den materiellträttsligt svarar för gälden. Däremot är

enligt beredningens mening jämväl i det nya systemet boskillnadsinstitutet

erforderligt för betryggande av den rätt, som tillkommer make i andra makens

giftorättsgods.----

Med den ökade känsla av inbördes självständighet i förmögenhetsavseende

det töreslagna systemet är ägnat att framkalla kommer onekligen en boskillnad

att kännas som ett mycket starkt ingrepp i en makes förmögenhetsförhållanden.

Ett sådant ingrepp bör naturligen ej kunna äga rum,

utan att ett verkligt klandervärt förhållande kan läggas honom till last och

detta dessutom är av beskaffenhet att allvarsamt hota andra makens rätt.

Ingreppet bör ej heller göras mera kännbart än som är nödvändigt för vinnande

av trygghet för den senare.---

Om ena maken vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller fara

för sådan minskning genom förfarande, som innefattar ett åsidosättande

av den honom enligt 6 kap. 3 § åliggande vårdnadsplikt, bör andra maken

äga rätt till boskillnad. Den vårdnadsplikt, som enligt nämnda lagrum åligger

make, innebär i första hand skyldighet för honom att iakttaga omsorg

i handhavandet av sina ekonomiska angelägenheter, så att han ej genom

vanvård av dessa vållar minskning eller fara för minskning av sitt giftorättsgods.

Häri får naturligen icke anses ligga hinder för make att under

sin förmögenhetsförvaltning ikläda sig risker för dylik minskning. En persons

ekonomiska verksamhet är ofta av sådan natur, att den måste medföra

ett avvägande av vinst- och förlustmöjligheter; den kan understundom vara

i högre eller mindre grad grundad å spekulation. Endast när det spekulaitiva

momentet gives ett otillbörligt utrymme eller företagna spekulationer

framträda såsom i högre grad okloka eller lättsinniga, kan make anses brista

i tillbörlig omsorg vid handhavandet av sina ekonomiska angelägenheter.

Ej heller får i allmänhet allenast en mindre god förmögenhetsförvaltning

anses vara tillräcklig grund till boskillnad. Ena maken kan sålunda i regel

icke göra andra maken ansvarig redan på grund av bristande affärsduglighet,

även om därigenom förluster uppkommit. Ett verkligt klandervärt förhållande

från dennes sida måste föreligga. Makes vanvård av sina ekonomiska

angelägenheter kan vidare bestå i ett slösaktigt förbrukande av befintliga

tillgångar samt i oklok eller lättsinnig gäldsstiftelse. En ofta förekommande

form av sådan gäldsstiftelse är ingående av borgensförbindelser

i otillbörlig utsträckning eller utan tillräcklig grund i förhållandena. För

att rätt till boskillnad i bär omförmälda fall skall föreligga, anser emellertid

beredningen det böra krävas, att make vid upprepade tillfällen brustit i

tillbörlig omsorg vid handhavandet av sin ekonomi eller, om allenast en

enstaka förlustbringande förvaltningshandling föreligger, denna utvisar

högre grad av vårdslöshet eller lättsinne eller ock fara är för nya sådana

förvaltningshandlingar. Först då detta är förhållandet, kan vanvård av makes

ekonomiska angelägenheter anses föreligga.---

Såsom ovan nämnts, bör enligt beredningens mening rätt till boskillnad

opaginerad Kontrollera mot PDF

I örsta lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957 7;.

tillkomma make, allenast när andra maken vållar väsentlig minskning .av

sitt giftorättsgods eller fara för sådan minskning. Då, enligt vad vid 6 kap,

framhållits, huvudprincipen är vardera makens fria förvaltningsrätt över.

sin egendom, bör regeln i 6 kap. 3 § ej medföra alltför stark begränsning

av makes rätt att självständigt sköta sin egendom. Allenast när ena makens

förfarande är av beskaffenhet att medföra en väsentlig kränkning av den.

andres rätt eller fara för sådan kränkning, bör därför denne erhålla det

rättsskydd boskillnaden innebär.

Beträffande 13 kap. 6 § i förslaget anförde lagberedningen bl. a.:

Utan särskilt lagstadgande torde följa, att make ej bör kunna göra gäl-1

lande vederlagsanspråk, som i denna paragraf avses, då han själv tagit det

i det förfarande, varigenom andra maken vållat minskning av sitt giftorätts-,

gods, eller han eljest får anses hava samtyckt till nämnda förfarande. Detta

kan då icke anses hava inneburit ett i förhållande till förstnämnde make

obehörigt åsidosättande av hans intressen från andra makens sida.

I motiven till 13 kap. 9 § uttalade lagberedningen bl. a. följande:

Enligt gällande rätt ansvarar ej make för vederlag med annan egendom

än den, som hörde till boet, då boskillnad söktes eller äktenskapet upplöstes.

Har make tillkommande vederlagsanspråk icke kunnat vid bodelningen

gäldas med sådan'' egendom, kvarstår ej efter bodelningen något anspråk

mot andra maken. Beredningen har ansett sig böra föreslå bibehållande av

denna princip. De vederlagsanspråk, som kunna tillkomma ena maken mot

den andre, ha sin grund däri, att den senare till förfång för den förstnämnde

föranlett minskning av sitt giftorättsgods. Det är väl rättvist och billigt,

att den make, som sålunda föranlett minskning av sitt giftorättsgods, i

första hand själv drabbas av denna minskning. Men även om en makes förvaltning

av sitt giftorättsgods framstår såsom i högre grad pliktvidrig, vore

det att driva reaktionen mot hans pliktförsummelse för långt, om han ej

bleve fri från vidare ersättningskrav, ehuru han vid bodelningen till andra

maken avstått allt sitt behållna gods vid tidpunkten för giftorättsgemenskapens

upplösning. Enligt beredningens mening är det vidare av vikt, att bodelningen

medför en fullständig uppgörelse av alla ur giftorättsgemenskapen

härflytande rättigheter och förpliktelser. Beredningen föreslår därför,

att för den del av endera maken tillkommande vederlagsanspråk, som ej

kunnat likvideras vid bodelningen, maken ej skall äga fordran hos andra

maken.

Stadgandet i 6 kap. 6 a § i giftermålsbalken tillkom genom lag den 27

mars 1936. I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen, efter att

ha redogjort för reglerna i 6 kap. 4 och 5 §§ och för makes möjligheter alt

vid bodelning söka vederlag av andra maken, vidare hl. a. följande:

Saknas gods, ur vilket vederlag kan utgå, måste han själv bära förlusten.

Detta gäller även om andra maken avhänt sig egendomen genom gåva. Förutsatt

att gåvan icke visas vara enligt allmänna gåvoregler ogiltig, blir den

alltså — med de förut angivna, snävt begränsade undantagen — beståndande,

även om den medfört att givarens maka helt eller delvis gått sin giftorätt

förlustig.

Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva

av sådan egendom väsentligen minskat sina tillgångar, synes sålunda möjlighet

böra beredas andra maken att, sedan vid bodelning konstaterats att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

vederlag ej kan utgå, påkalla återbäring av gåvan eller dess värde i den män

sådant erfordras för tillgodoseende av hans rätt. En förutsättning härför

bör emellertid vara att gåvotagarcn insett eller bort inse att gåvan lände

maken till förfång. För anställande av sådan talan torde vidare böra uppställas

viss tid, vilken, i anslutning till 2 kap. 3 § lagen om arv, lämpligen

torde kunna bestämmas till fem år från det gåvan fullbordades. Bestämmelser

härom hava upptagits i §:ns första stycke.

I motioner till 1938 års riksdag (I: 172 och II: 281) hemställdes, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

och förslag till sådana ändrade bestämmelser i giftermålsbalken att make

ej utan andra makens samtycke finge ingå borgens- eller annan utfästelse,

som medförde fara för minskning av makens giftorättsgods, den andra maken

till förfång, och vilken utfästelse med hänsyn till omständigheterna

kunde anses otillbörlig.

I utlåtande över motionerna (nr 28) anförde första lagutskottet bl. a. följande:
Det

torde icke råda något tvivel om att åtskilliga sociala missförhållanden

kunna följa med en ordning enligt vilken rätten för äkta make att stifta

gälds- och ansvarsförbindelser icke är underkastad några egentliga restriktioner.

En lättsinnigt gjord utfästelse kan nämligen komma att medföra

svåra verkningar även för andra maken och familjen i övrigt. Syftet att genom

strängare bestämmelser å området ernå ett ökat skydd för hemmen torde

därför i och för sig få anses behjärtansvärt.

Den av motionärerna i första hand ifrågasatta utvägen till frågans lösning

synes innebära, att otillbörliga borgens- och andra förbindelser av ena

maken skulle, för att bli gällande, godkännas av den andre maken antingen

uttryckligen eller genom underlåtenhet att, efter erhållen vetskap, väcka

klander.----

Vad beträffar kravet på andra makens samtycke till vissa utfästelser må

till en början erinras om att enligt nya giftermålsbalken såsom huvudprincip

gäller att äkta makar, så långt möjligt är, ställas bredvid varandra såsom

lika fria och självständiga personer utan någon i lag stadgad rätt för

den ene att bestämma vare sig över den andre eller över familjens gemensamma

angelägenheter. I enlighet härmed bibehåller vardera maken rätten

till den egendom, han vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar,

och han förvaltar även själv denna egendom. För gäld och andra

förbindelser svarar — med vissa undantag, såsom för hushållsgäld — endast

den make som iklätt sig förpliktelsen, varav följer att den andre makens

egendom icke får tillgripas för fordringens likviderande. I och med

äktenskapet inträder dock en väsentlig ändring i makes förhållande till sin

egendom, nämligen så till vida som den andre maken, i den mån ej egendomen

förbehållits såsom enskild, erhåller giftorätt i densamma. Såsom detta

begrepp är konstruerat i nya giftermålsbalken innebär giftorätten ej en

omedelbar andelsrätt i egendomen. Giftorättsgodset skall emellertid vid äktenskapets

upplösning delas lika mellan makarna. Och även under bestående

äktenskap medför giftorätten vissa reflexverkningar. Make är sålunda

pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra

maken till förfång.

Vidare erfordras andra makens samtycke till vissa dispositioner över

giftorättsgodset, nämligen då fråga är om fast egendom, visst bohag in. in.

Slutligen skall make vid benefika avhändelser taga tillbörlig hänsyn till den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

andrtes giftorätt. Under förarbetena till nya giftermålsbalken framhölls

bl. a. att om make som drev näringsverksamhet vore bunden av den andre

makens samtycke till dispositioner över giftorättsgodset, det otvivelaktigt

skulle verka hämmande å hans företagsamhet, med påföljd att hans förvärvsmöjligheter

i många fall skulle minskas till förfång ej endast för honom

själv utan också för familjen. Och även då make ej insatte giftorättsgods

i av honom driven näringsverksamhet, vore det för visso ändamålsenligast,

att förvaltningen vore underkastad den enhetliga ledningen av en

vilja. Vid tillkomsten av nya giftermålsbalken inrymdes därför allenast med

stor försiktighet ena maken en medbestämmanderätt i den andres förvaltning

av sin egendom.

Under förutsättning att de nyss återgivna synpunkterna godtagas torde

det böra krävas särskilt starka skäl för att nu göra ytterligare avvikelser

från huvudprincipen om vardera makens fria förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods.

Varje steg i sådan riktning innebär ju i viss mån införande av

ett slags »målsmanskap». Fråga är om icke genom den tilltänkta anordningen

makes fullmyndighet skulle göras beroende av andra makens vilja i en

utsträckning som icke låter sig väl förena med nutida krav på individuell

frihet och självbestämmanderätt. Att märka är vidare att det här gäller

ett andra makens samtycke som är satt i relation icke till viss egendom utan

till förmögenhetsrättsliga förbindelser av skiftande slag. Fn begränsning av

kravet på samtycke till enbart borgensförbindelser —‘ ett redan det under

nutida förhållanden tämligen vagt begrepp — låter sig nämligen knappast

göra utan att den ifrågasatta lagstiftningens effektivitet helt äventyrades.

Vid sådant förhållande skulle kravet på samtycke från andra maken komma

att lägga en tung hand på hela den ekonomiska samfärdseln. Fara vore även

att mannens borgenärer skulle förmå hustrun icke endast att samtycka till

förbindelsen, utan även att ikläda sig ansvaret för densamma gemensamt

med mannen. Och i så fall skulle hustruns enskilda egendom och giftorättsgods,

vilket allt nu regelmässigt är undantaget från ansvarighet för mannens

gäld, komma att tillgripas för densamma, ett resultat rakt motsatt det

åsyftade.---

Den erinringen må väl göras mot vad utskottet här ovan anfört att motionärerna

såsom en särskild förutsättning för krav på andra makens samtycke

---angivit den omständigheten att utfästelsen skall vara otill
börlig.

Ofta är det emellertid svårt för en tredje man att bedöma huruvida

så är fallet eller icke. Så saknar t. ex. en bank som diskonterar en växel ej

sällan varje möjlighet att avgöra om det är fråga om en lojal affärstransaktion

eller ett osunt växelvingleri. En regel, varigenom giltigheten gentemot

tredje man av en utfästelse göres beroende av om den kan rubriceras

som »lättsinnig» eller »otillbörlig», måste i varje fall komma att innebära

ett för det ekonomiska livet synnerligen allvarligt osäkerhetsmoment.

De av motionärerna anvisade vägarna för uppnåendet av ifrågavarande

syfte synas alltså icke vara framkomliga; utskottet har icke heller för egen

del kunnat finna en godtagbar lösning av frågan. Utskottet vill även framhålla

att de av motionärerna berörda omständigheterna grundligt övervägts

bl. a. vid tillkomsten av den nya äktenskapslagstiftningen och icke i särskild

mån aktualiserats under senare tid.

Motionerna föranledde ej någon riksdagens ålgärd.

Eu motion (I. 122) av likartat innehall väcktes vid 195(1 års riksdag. I

denna motion hemställdes alt riksdagen i skrivelse till Kung], Majrt måtte

t! Ilihang till riksdagens protokoll 1957. <J samt. land. Xr 13

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

anhålla om förslag till sådan ändring av giftermålsbalkens bestämmelser,

att make icke må utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar

för gäld.

Motionen behandlades av första lagutskottet. Alla de remissinstanser, som

på utskottets föranstaltande avgav yttrande över motionen, uttalade sig i

avstyrkande riktning.

I sitt över motionen avgivna och av riksdagen godkända utlåtande (nr 17),

vari hemställdes att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, erinrade

utskottet om frågans behandling vid 1938 års riksdag och anförde att vad

som därvid uttalats av första lagutskottet alltjämt ägde giltighet. Utskottet

anförde vidare:

Det är uppenbart att avvikelser utöver vad som redan gäller från den angivna

huvudprincipen om makes fria förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods

icke torde kunna genomföras utan att mycket starka skäl föranleda

därtill. Vad angår förevarande motion måste detta gälla så mycket mera som

den av motionärerna föreslagna anordningen får anses vara ett i jämförelse

med gällande inskränkningar förhållandevis långtgående avsteg från

nämnda princip.

Syftet att mot verkningar av lättsinnigt ingångna borgensförbindelser från

ena makens sida genom lagreglering ernå ett bättre skydd för andra maken

och familjen kan visserligen, såsom ock uttalats vid den senaste riksdagsbehandlingen

av frågan, i och för sig anses behjärtansvärt. Ett genomförande

av detta syfte på sätt motionärerna föreslagit torde emellertid svårligen

kunna ske inom ramen av den nu gällande ordningen beträffande makars

egendomsförhållanden.

De hörda remissinstanserna ha alla hemställt att motionen icke måtte

föranleda någon åtgärd.

Till det sagda bör läggas att — såsom även framhållits av vissa remissinstanser

— frågan om en översyn av giftermålsbalkens regler torde komma

att inom en nära framtid upptagas av Kungl. Maj:t. Det är anledning

förvänta att jämväl reglerna om makars egendomsförhållanden komma att

omfattas av översynen. Tillfälle kan då ges att närmare överväga huruvida

det finnes behov och möjlighet att i någon form tillgodose det till grund för

motionen liggande syftet.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet för sin del anledning icke

förekomma att tillstyrka bifall till motionen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 december 1956 har chefen

för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för att efter samråd med

motsvarande sakkunniga från övriga nordiska länder verkställa en översyn

av äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor.

I direktiven för utredningen framhålles inledningsvis att väsentliga ändringar

i levnadsförhållandena inträtt under den tid giftermålsbalken varit

gällande och att yrkanden framställts om mer eller mindre djupgående reformer

inom äktenskapsrätten. Departementschefen anser uppenbart, att

nya samhälleliga och ekonomiska förhållanden medfört en ändrad uppfattning

i åtskilliga äktenskapsrättsliga frågor. Detta vore särskilt fallet beträffande

de ekonomiska spörsmål som aktualiseras vid äktenskaps upplösning

genom skilsmässa. Även de regler om makars egendom, som gäller vid äk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

tenskaps upplösning genom makes död, har med tiden kommit att framstå

som mindre tillfredsställande. Beträffande makars förmögenhetsförhållanden

i övrigt torde behovet av ändringar vara mindre. Jämväl på detta område

hade utvecklingen dock medfört behov av jämkningar i de gällande

bestämmelserna. Rörande de allmänna riktlinjer som från svensk sida borde

företrädas vid reformarbetet och de frågor som därvid borde upptagas

till närmare undersökning anföres bl. a. följande:

I fråga om förvaltningen av makarnas egendom är huvudregeln att make

ensam råder över sitt giftorättsgods; beträffande vissa slags egendom uppställes

dock till skydd för andra maken särskilda inskränkningar. Sådana

gäller bland annat fast egendom. Det bör övervägas om icke motsvarande

bör gälla för bostadsrätt;----Även beträffande andra tillgångar kan

en undersökning ådagalägga att det bör införas särskilda förvaltningsföreskrifter.

I detta sammanhang bör också utredas huruvida icke jämväl för

enskild egendom bör genomföras vissa inskränkningar i rätten att förfoga

däröver då det erfordras för familjens behov.

Utskottet

Den genom motionen framförda frågan om införande av regler varigenom

stadgas förbud för make att utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar

för gäld har, såsom framgår av den föregående redogörelsen,

flera gånger tidigare varit föremål för behandling i riksdagen. De framställningar

som gjorts i denna fråga har dikterats av syftet att mot verkningar

av lättsinnigt ingångna borgensförbindelser från ena makens sida

genom lagreglering söka ernå ett bättre skydd för andra maken och familjen.

Detta syfte bär vid den riksdagsbehandling frågan undergått förklarats

vara i och för sig behjärtansvärt. Tillgodoseende därav i den form motionsförslagen

angivit har emellertid ansetts icke kunna utan avsevärda

svårigheter ske inom ramen för den gällande ordningen beträffande makars

egendomsförhållanden. Första lagutskottet uttalade emellertid i sitt utlåtande

till 1956 års riksdag i anledning av då föreliggande motioner, att det

i samband med en kommande översyn av giftermålsbalken kunde komma

att ges tillfälle att närmare överväga, huruvida det funnes behov och möjlighet

att i någon form tillgodose angivna syfte.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 december 1956 har, såsom

förut omnämnts, tillkallats sakkunniga för att efter samråd med motsvarande

sakkunniga från övriga nordiska länder verkställa en översyn av

äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. I förevarande

motion förmenar motionärerna, vilka anser den väckta frågan om förbud

i angivet hänseende böra utredas, att det icke syntes klart framgå av

direktiven för de sakkunniga att berörda fråga innefattas i utredningsuppdraget.

Enligt direktiven för översynen omfattar utredningsuppdraget — såsom

framgår av vad därom förut angivits — bl. a. viktiga och centrala delar av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

äktenskapsrättens reglering av makars ekonomiska förhållanden, däribland

reglerna om förvaltningen av makarnas egendom. De riktlinjer, som angivits

för utredningsarbetet härutinnan, är delvis hållna i allmännare ordalag.

Hinder synes därför icke möta för de sakkunniga att till utredning och

övervägande upptaga frågan huruvida behov och möjlighet föreligger att

i någon form tillgodose framförda önskemål om ett bättre skydd i det hänseende

varom nu är fråga. Utskottet har från de sakkunniga inhämtat, att

dessa har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och att de

avser att i det kommande reformarbetet upptaga detsamma till övervägande.

Med hänsyn till det anförda saknas skäl att i anledning av motionen taga

något initiativ från riksdagens sida.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 323, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1957

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lindblom, Per

Olofsson, Lodenius, fru Gärde Widemar, herr Domö och fru Wallentheim;

från andra kammaren: herrar Landgren, Hedqvist, fru Boman, herrar

Onsjö, Keijer, Eliasson i Stockholm, Edlund och fröken Bergegren.

570400 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.