Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av åtalsreglerna. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 320 i första kammaren av herr Alexanderson och nr 401 i andra kammaren av herr Eliasson i Stockholm om en översyn av åtalsreglerna.

1957-04-12 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1957:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av åtalsreglerna. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 320 i första kammaren av herr Alexanderson och nr 401 i andra kammaren av herr Eliasson i Stockholm om en översyn av åtalsreglerna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av åtalsreglerna.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 320 i första kammaren av herr

Alexanderson och nr 401 i andra kammaren av herr Eliasson i Stockholm

om en översyn av åtalsreglerna. I motionerna påtalas, att gällande rätt synes

medge onödigt stort utrymme för ett diskretionärt bedömande av åtalsärenden,

i det att en åklagare får anses ha rätt att åtala redan då sannolika

skäl för den misstänktes fällande förelåge men ej torde vara skyldig åtala

förrän han på objektiva grunder kan motse fällande dom. Motionärerna,

som anser rätten att åtala böra sammanfalla med plikten att åtala, hemställer

därför, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

utredning rörande översyn av åtalsreglerna».

Beträffande de skäl som i övrigt legat till grund för motionärernas hemställan

får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt

I fråga om skyldigheten att åtala brukar uppställas två olika huvudprinciper,

legalitets- och opportunitetsprinciperna. Enligt den förra har

åklagaren icke att anställa någon prövning av huruvida åtalet i det särskilda

fallet är påkallat med hänsyn till fallets beskaffenhet, medan en sådan

prövning däremot åligger honom enligt opportunitetsprincipen.

Svensk rätt står på legalitetsprincipens grund. I 20 kap. 6 § rättegångsbalken

fastslås sålunda, att åklagare skall tala å brott, som hör under allmänt

åtal. Legalitetsprincipen har emellertid på åtskilliga punkter genombrutits

av bestämmelser innebärande en allenast relativ åtalsplikt. Sådana

regler finnes t. ex. i bestämmelserna om eftergift av åtal i vissa fall och om

lämplighetsprövning av åtalsfrågan vid vissa speciella brott liksom i en del

fall, då den misstänkte är omhändertagen för samhällsvård. Från dessa

på opportunitetsprincipen grundade regler kan i detta sammanhang bortses,

då de ej hänför sig till frågan om mer eller mindre stark bevisning finnes

för att den misstänkte begått brottslig gärning.

Något direkt stadgande i rättegångsbalken om hur stark bevisningen

skall vara för att åklagare skall vara skyldig åtala finnes ej. På grundval

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. i avd. AV 2/

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

av ett uttalande av processlagberedningen torde emellertid kunna fastslås,

att åklagaren skall väcka åtal, då han på objektiva grunder kan motse den

misstänktes sakfällande. En underlåtenhet att åtala, oaktat så stark bevisning

föreligger, bör alltså för åklagaren föranleda ansvar för tjänstefel.

Ställes häremot den frågan, i vilka fall en åklagare gör sig skyldig till tjänstefel

genom att åtala utan tillräckliga skäl, gäller enligt 13 kap. 6 § strafflagen,

att den som väcker åtal, ehuru han icke har sannolika skäl därtill,

fälles till ansvar för obefogat åtal. En annan sanktion mot åklagare i sådana

fall inträder enligt 31 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum må

åklagare, om han finnes ha väckt åtal utan skäl, förpliktas ersätta statsverket

vissa rättegångskostnader.

Utländsk rätt

Beträffande motsvarande frågors reglering i utländsk rätt må lämnas

följande redogörelse, vilken hämtats ur riksåklagarämbetets remissyttrande

över motionerna.

Vad angår dansk rätt behandlas frågan om åklagarens åtalsplikt i 711

och 723 §§ i Lov den 1/10 1936 om Rettens Pleje, vilka lagrum i hithörande

delar äro av följande lydelse:

711. Det paahviler de offentlige Anklagere som Embedspligt åt fremme

enhver Sag med den Hurtighed, som Tilfaeldets Beskaffenhed tillader, og

derved ikke blot have for 0je, åt strafskyldige Personer dragés til Ansvar,

men ogsaa, åt Forfolgning af Personer, som ikke er strafskyldige, ikke

finder Sted. De er pliktige åt efterkomme de af Retten i Medför af naervaerende

Lov givne Paalaeg.

723. Udenfor de Tilfaelde, hvor Statsadvokaten skonner, åt Undersogelsen

ikke kan ventes åt fore til, åt en Person findes skyldig til Straf, kan han

i Säger, der horer under hans Virkekreds, kun undlade Paatale eller fra
falde

en paabegyndt Forfolgning:---- (Härefter följer en uppräkning

av de fall, då åtalseftergift får äga rum.)

Motsvarande stadganden i norsk rätt återfinnes i den norska straffeprocessloven

av år 1887 §§ 84 och 85. § 84 är, såvitt här är fråga, av följande

lydelse:

84. Strafbare Handlinger, der er offentlig Paatale undergivne, paatales i

Embeds Medför af Paatalemyndigheten. Dog udkraeves---

I 85 § stadgas, att åtal, utan hänsyn till »bevisets stilling», kan underlåtas

i vissa i paragrafen angivna fall (åtalseftergiftsfallen).

Den omfattande norska s. k. påtaleinstruksen av år 1934 innehåller ej

heller några anvisningar om vilken grad av bevisning som skall föreligga.

För tysk rätts del är bestämmelser rörande åtalsplikten meddelade i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 3

Strafprozessordnung av år 1887 §§ 152 och 170, i hithörande delar så lydande:
152.

(Anklagebehörde, Legalitätsgrundsatz)

(1) Zur Erhebung der öffentlichen Klage ist die Staatsanwaltschaft

herufen.

(2) Sie ist, soweit nicht gesetzlich ein anderes bestimmt ist, verpflichtet,

wegen aller gerichtlich strafbaren und verfolgbaren Handlungen einzuschreiten,

sofern zureichende tatsächliche Anhaltspunkte vorliegen.

170. (1) Bieten die Ermittlungen genugenden Anlass zur Erhebung der

öffentlichen Klage, so erhebt die Staatsanwaltschaft sie entweder durch

einen Antrag auf gerichtliche Voruntersuchung oder durch Einreichung

einer Anklageschrift bei dem zuständigen Gericht.

(2) Andernfalls stellt die Staatsanwaltschaft das Verfahren ein---

Ej heller i den utländska doktrinen synes i allmänhet spörsmålet om vilken

grad av bevisning som skall föreligga för att åtal skall anställas ha närmare

behandlats.

Historik

Beträffande skyldigheten att åtala föreslogs i det betänkande,

som processkommissionen år 1926 framlade rörande rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926:32), att allmän åklagare skulle vara skyldig åtala

brott, när åtal ankomme på honom, såvida tillräckliga skäl mot den misstänkte

förefunnes. Den närmare innebörden av den föreslagna regeln utvecklades

ej i motiven. Kommissionen upptog även frågan om domstolen

borde äga inflytande på åtals väckande och nedläggande och anförde härom:

I ett flertal moderna lagar har domstolarna tillerkänts inflytande på åtals

väckande och nedläggande. Syftet härmed har varit dels att förekomma

obehörigt underlåtande eller nedläggande av åtal och dels att skydda

allmänheten mot obefogade åtal. Den domstolskontroll, som sålunda ansetts

erforderlig, utövas i fråga om åtals väckande därigenom, att en obligatorisk

prövning av åtalets befogenhet såväl ur rättslig synpunkt som med hänsyn

till den föreliggande bevisningen verkställes av domstol före huvudförhandlingen.

Domstolen beslutar därvid på grundval av det vid den förberedande

undersökningen samlade materialet, huruvida huvudförhandling skall

äga rum eller ej, och domstolens beslut är bindande för åklagaren.---

Efter att ha redogjort för huru nu ifrågavarande spörsmål lösts i vissa

främmande länders lagstiftning uttalade kommisionen, att en regel, enligt

vilken rätt att bestämma om åtals anställande lades i domstolens hand,

ej stode i överensstämmelse med de allmänna grunder, på vilka straffprocessen

enligt kommissionens mening borde vila, samt att en sådan anordning

vore för svensk rättsuppfattning alldeles främmande. Kommissionen

fortsatte angående en sådan regel:

Den är ej heller utan sina olägenheter. Den omständigheten, att en domstol

förklarat åtal skola väckas, är ägnad att verka prejudicierande till den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

tilltalades skada i rättegången. Å andra sidan kan det stundom vara i den

för brott misstänktes intresse, att åtal ej förhindras, utan han får tillfälle

att offentligt ådagalägga sin oskuld.

Därest det allmänna åklagarväsendet på ett tillfredsställande sätt organiseras,

torde i övrigt någon kontroll från domstolens sida i fråga om allmänt

åtals anställande icke vara erforderlig. Beträffande det enskilda åtalet

åter kan en förberedande domstolsprövning såsom ett skydd mot obefogade

åtal måhända vara mera av behovet påkallad, men även här torde ovan

angivna skäl mot den ifrågavarande anordningen böra vara avgörande. En

förberedande granskning av privata åtal torde ej heller stå i överensstämmelse

med den hos vårt folk starkt utvecklade känslan för den enskildes

rätt att få sin sak slutgiltigt prövad av domstol. I övrigt innebära ansvarsbestämmelserna

rörande falskt åtal och de med utförandet av åtal förenade

kostnaderna en viss garanti mot obefogade privatåtal.

I överensstämmelse med den ståndpunkt, processkommissionen sålunda

intager till frågan om en förberedande domstolsprövning av åtals befogenhet,

har kommissionen ej heller ansett nedläggande av åtal böra göras beroende

av domstolens medgivande.

I det förslag till rättegångsbalk, som utarbetades av processlagberedningen

på grundval av tidigare förarbeten, föreslog beredningen, att i 20

kap. 6 § första stycket skulle intagas en bestämmelse om åklagarens åtalsplikt,

enligt vilken allmänt åtal skulle äga rum, då tillräckliga skäl förelåge,

att den misstänkte vore skyldig till brottet.

I motiveringen härför anförde beredningen :

I första stycket av förevarande paragraf har stadgats, att allmänt åtal

skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig

till brottet. Regeln gäller, vare sig brottet utan vidare eller först efter angivelse

av målsäganden hör under allmänt åtal. Stadgandet innebär, att skyldigheten

att åtala inträder, först då åklagaren på objektiva grunder kan

motse den misstänktes sakfällande. Åklagaren kan ej anses skyldig att väcka

åtal, så snart blott sannolika skäl mot den misstänkte föreligga. I sådant

fall undgår åklagaren visserligen ersättningsskyldighet för rättegångskostnad

enligt 31 kap. 3 § och ansvar för falskt åtal, men för skyldigheten att

åtala måste skälen mot den misstänkte vara starkare än att de kunna betecknas

såsom blott sannolika. Vidare förutsättes, att tillräckliga skäl skola

föreligga, att den misstänkte är straffskyldig för gärningen. Om gärningen

förövats av minderårig eller om brottet är preskriberat, skall sålunda åtal

ej äga rum, ej heller om det är uppenbart, att den misstänkte på grund av

sinnessjukdom är otillräknelig.

I den för 19U2 års riksdag framlagda propositionen i ämnet, gjordes på

hemställan av lagrådet det tillägget till den av processlagberedningen föreslagna

regeln, att det föreskrevs, att då den misstänkte på grund av otillräknelighet

icke kunde fällas till ansvar, åtal dock finge äga rum.

I den slutliga lydelsen utgick emellertid på yrkande av första särskilda

utskottet (uti. nr 2) det i propositionen gjorda tillägget. Samtidigt omformulerades

huvudregeln om åklagarens åtalsplikt så, att den i likhet med

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

då gällande bestämmelse i 19 § 1 mom. strafflagens promulgationsförordning

endast kom att utsäga, att åklagare skall tala å brott, som hör under

allmänt åtal.

Utskottet anförde i sitt utlåtande:

Enligt 6 § första stycket skall allmänt åtal äga rum, då tillräckliga skäl

föreligga att den misstänkte är skyldig till brottet. Stadgandet avser att fastslå

den s. k. legalitetsprincipen, som innebär att åklagaren är skyldig att

åtala och ej äger att anställa någon prövning av åtalets lämplighet ur allmän

synpunkt. I motiven uttalas att skyldigheten att åtala inträder först

då åklagaren på objektiva grunder kan motse den misstänktes sakfällande.

Vidare förutsättes att tillräckliga skäl skola föreligga, att den misstänkte

är straffskyldig för gärningen; sålunda skall enligt motiven åtal ej äga

rum, om det är uppenbart att den misstänkte på grund av sinnessjukdom

är otillräknelig. I andra punkten av samma stycke föreskrives, att om den

misstänkte på grund av otillräknelighet ej kan fällas till ansvar för gärningen,

åtal dock må äga rum. Syftet med detta stadgande, som tillkommit

på hemställan av lagrådet, torde ha varit att säkerställa att åtal sker även

då det är ställt utom tvivel att frihet från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

skall inträda men åtal dock av särskild anledning finnes påkallat.

Inom utskottet ha skilda meningar uttalats huruvida legalitetsprincipen

borde komma till uttryck i rättegångsbalken eller i strafflagen. Utskottet

har dock stannat för att den bör upptagas i detta kapitel. Den avfattning,

som 6 § första stycket erhållit, torde emellertid kunna lämna rum för missuppfattningar.

Frågan rörande eventuell straffrihet för den misstänkte på

grund av hans sinnesbeskaffenhet är uppenbarligen av den art, att dess

bedömande i allmänhet icke bör ankomma på åklagaren. Förslaget kan

giva anledning till den tydligen icke avsedda tolkningen, att åklagaien

i princip skall underlåta att åtala så snart han för sin del anser den misstänkte

vara av sinnesbeskaffenhet, som utesluter straffbarhet, och att det

blott har införts en befogenhet för honom att det oaktat väcka åtal, när

särskilda skäl äro därtill.

Enligt utskottets mening är frågan om åtalsplikten beträffande personer

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet kunna antagas komma att förklaras

straffria av alltför invecklad art för att kunna lösas i detta sammanhang.

Det synes därför utskottet lämpligt att till förevarandc paragraf, utan

att ingå på tillräknelighetsfrågan, överflytta vad för närvarande är föreskrivet

i 19 § 1 mom. i strafflagens promulgationsförordning och sålunda i

paragrafen allenast stadga, att åklagare skall tala å brott, som hör under

allmänt åtal. Med den av utskottet sålunda förordade avfattningen avses

icke att helt utesluta möjligheten för åklagaren att avstå från åtal mot en

sinnessjuk person. I sådana fall, då det är ställt utom varje tvivel, att den

misstänkte på grund av sinnessjukdom icke kan fällas till ansvar, och ett

åtal icke heller ur allmän synpunkt är påkallat — t. ex. i vissa fall då nagon

som är intagen på sinnessjukhus kommit i tillfälle att begå brott -—- bör

åklagaren sålunda, i överensstämmelse med vad redan nu torde tillämpas,

kunna underlåta åtal.

Bestämmelse om straff för obefogat åtal upptogs i det av

straffrättskommittén år 1944 avgivna betänkandet om lagstiftning om brott

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

mot staten och allmänheten (SOU 1944:69). Kommittén föreslog i 13 kap.

5 § en bestämmelse om straff för falskt åtal för de fall, där den tilltalade

prövades vara oskyldig och det därjämte styrktes, att den åtalande haft

uppsåt att åtala honom fastän han var oskyldig. Kommittén framhöll därefter,

att det syntes erfordras även en lindrigare straffbestämmelse för de

fall, där den tilltalades oskuld ej vore ådagalagd eller där den åtalandes

uppsåt ej omfattade att åtalet skulle riktas mot en oskyldig. Beträffande

denna brottstyp, som kommittén fann böra åsättas beteckningen obefogat

åtal, framhöll kommittén, att straffbarhetsgränsen syntes böra sättas så,

att den som haft sannolika skäl för åtal ginge fri från ansvar. Beträffande

det närmare innehållet i straffstadgandet anförde kommittén:

Frågan huruvida sannolika skäl föreligga skall bedömas efter vad den

åtalande hade sig bekant. Omständigheter, som tala till den tilltalades fördel

men som voro obekanta för den åtalande medtagas därför ej vid bedömandet.

Om den åtalande väl kände till vissa omständigheter som i och

för sig utgjorde tämligen bindande indicier mot den tilltalade men han

därjämte ägde kännedom om något avgörande skäl att anse den tilltalade

oskyldig, såsom t. ex. en trovärdig bekännelse av annan person,

blir han att döma enligt paragrafen. Huruvida de omständigheter den

åtalande kände äro tillräckliga för att utgöra sannolika skäl avgöres

enligt normalt bedömande. Den som väckt åtal går sålunda icke fri från

ansvar genom att påvisa att han för sin del trott att de omständigheter han

känt till utgjorde sannolika skäl, om en förståndig man skulle ha bedömt

frågan annorlunda.

För att gå fri från ansvar skall den som väcker åtal ha i det hela haft

sannolika skäl till att anställa åtalet. Att han haft någon grund att anse

den tilltalade skyldig fritager honom icke från ansvar, om det bör ha stått

klart för honom att de av honom kända omständigheterna icke skulle vara

tillräckliga för en fällande dom och han icke hade anledning räkna med

att under målets gång skulle yppa sig andra omständigheter tillräckliga för

att utfylla bevisningen. Om i ett mål vittne stått mot vittne och det icke kunnat

med visshet ådagaläggas huru det verkligen förhöll sig i det omvittnade

avseendet, äger sålunda den ena parten i allmänhet icke strafflöst åtala

motsidans vittne för mened, ehuru han till stöd för sådant åtal kan åberopa

sitt vittnes utsaga.

Icke heller går den som väcker åtal fri från ansvar, om han väl känner

omständigheter som tyda på att den tilltalade förövat den ifrågavarande

brottsliga gärningen eller kanske t. o. m. på bindande sätt ådagalägga att

han gjort detta men jämväl känner någon omständighet som gör att åtalet

ändock icke kan bifallas, t. ex. att erforderligt uppsåt saknats eller att brottet

är preskriberat. Utgöres den friande omständigheten därav att den tilltalade

är av sinnesbeskaffenhet som avses i SL 5: 5, är åtalet emellertid icke straffbart

enligt paragrafen. Ty de starka intressen, som i många fall påkalla att

förövaren av ett brott, ehuru han faller under SL 5:5, ställes under åtal

för att saken må bliva inför domstol utredd, den tilltalades sinnesbeskaffenhet

vederbörligen undersökt och prövad samt lämplig och betryggande vård

i mån av behov anordnad för honom, ha medfört, att det blivit en sedvanerättsligt

antagen regel att åtal må anställas utan hinder av att straff är

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 7

uteslutet på grund av SL 5: 5 (jfr strafflagberedningen i SOU 1942:59 s.

198).

Bevisbördan, huruvida obefogat åtal föreligger, åvilar i enlighet med den

genomgående grundsatsen för straffprocessen i princip den som påstår att

sådant brott förövats. Av sakens natur följer emellertid, att hänsyn i regel

icke behöver tagas till andra skäl än dem den åtalande åberopat och att det

ankommer på denne att styrka deras förhandenvaro.

Ansvar för obefogat åtal kan ifrågakomma ej blott för enskild person

utan även för allmän åklagare. I senare fallet kan jämväl 25: 7 i förslaget

vara att tillämpa. En tidigare stundom hävdad åsikt, att allmän åklagare

som väcker åtal efter angivelse av målsägande i viss mån skulle göra det

på målsägandens risk, torde ej förtjäna gillande (se lagutskottets utlåtande

nr 4 till 1913 års riksdag).

Vid sidan av den sålunda lämnade framställningen må erinras om att

frågan om åklagares möjlighet att underlata atal pa visst sätt berörts i en

till 19A6 års riksdag avgiven proposition angående ändrad lydelse av den i

14 kap. 26 § strafflagen upptagna bestämmelsen om straff för fosterfördrivning.

I det till lagrådet remitterade förslaget diskuterade departementschefen

frågan, huruvida vid fosterfördrivning möjlighet borde finnas att eftergiva

åtal även i fråga om andra kvinnor än dem, som omfattas av den särskilda

lagstiftningen om åtalseftergift beträffande unga förbrytare. Departementschefen

avvisade tanken på en vidgad användning av åtalseftergift och förordade

i stället ett stadgande, att kvinna må frias från straff, därest omständigheterna

är synnerligen mildrande. Härjämte framhölls, att även en bestämmelse,

som stadgar straffrihet under vissa omständigheter, gåve åklagaren

viss rätt att underlåta åtal; om nämligen åklagaren vore övertygad,

att domstolen skulle fria från straff, finge han enligt allmänt processuella

regler anses befogad att underlåta att väcka ansvarstalan.

I anledning av vad departementschefen sålunda uttalat anförde lagrådet:

Detta uttalande kan icke anses överensstämma med vedertagen uppfattning.

Svensk straffprocessrätt bygger alltjämt på legalitetsprincipen. Åklagaren

är således — bortsett från de fall, då eftergift av åtal enligt särskilt

stadgande kan förekomma -— pliktig att väcka åtal så snart sannolika skäl

föreligga (kurs. av utskottet) att den misstänkte gjort sig skyldig till brottet.

Däremot kan det ej tillkomma honom att pröva, huruvida den skyldige med

hänsyn till mildrande omständigheter bör frias från straff.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen stadgar inhämtat

yttrande över motionerna från riksåklagarämbetet, Svea hovrätt och 1951

års rättegångskommittc. Därjämte har utskottet berett Föreningen Sveriges

landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler

och Sveriges advokatsamfund tillfälle att yttra sig över motionerna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Vid sitt yttrande har riksåklagarämbetet fogat yttranden från åklagarmyndigheterna

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Samtliga remissinstanser avstyrker motionerna.

Riksåklagarämbetet anför:

För undanröjande av de olägenheter, som enligt motionen skulle vara

förenade med den nuvarande divergensen mellan åtalsrätt och åtalsplikt

enligt svensk rätt, samt för åvägabringande av större garantier för uniformitet

vid åtalsreglernas tillämpning ha i motionen antytts tre olika lösningar

av det föreliggande spörsmålet. Samtliga föreslagna lösningar innebära,

att gränserna för åtalsrätt och åtalsplikt skulle bringas att sammanfalla.

Enligt den först angivna lösningen skall åtalsplikt föreligga, redan då

misstanken är grundad på sannolika skäl.

Mot att anknyta åtalsplikten till detta bevisläge kunna enligt ämbetets

uppfattning anföras flera omständigheter. Till en början är härvidlag att

märka hänsynen till den misstänkte. Anhängiggörande av åtal är, såvida

det ej är fråga om bagatellförseelser, ägnat att för den misstänkte medföra

kostnader, tidsspillan och obehag och ej sällan ett stort mått av lidande.

Den skada, som tillskyndas honom genom åtalet, är ofta sådan, att den kvarstår,

även om åtalet ogillas. Ett bindande av åtalsplikten till bevisgraden

sannolika skäl skulle tydligen medföra, att åtal i betydligt större omfattning

komme att anställas i fall, där det är tveksamt, om den åtalade kommer

att fällas till ansvar eller ej. Antalet fall av ogillade åtal kommer därför

sannolikt att härigenom i motsvarande mån ökas, och den skada, som på

grund härav tillskyndas den enskilde, stiger i proportion härtill.

Av förarbetena till gällande lagstiftning framgår icke, av vilken anledning

nu ifrågavarande lösning icke lagts till grund för reglering av åtalsplikten.

Det torde emellertid kunna antagas, att skälen därtill varit nu angivna förhållande.

Även ur processekonomiska synpunkter medför denna lösning påtagliga

svårigheter. Enligt Statistisk tidskrift 1957 sid. 74 tabell 3 utgjorde under

år 1955 antalet åtalade personer sammanlagt 92 343 (87 687 män och 4 656

kvinnor) samt antalet personer, som ej åtalats på grund av att brott ej visats

föreligga (innebärande att gärningen ej varit straffbar) eller att bevisningen

befunnits otillräcklig tillhopa 61 263 (57 311 män och 3 952 kvinnor).

Av sistnämnda antal — 61 263 — torde den ojämförligt största delen belöpa

på den kategori, som avser fallen av bristande bevisning. I förhållande

till åtalsfallen utgöra sålunda de fall, där åtal underlåtes på grund av

bristande bevisning, ett högst betydande antal. Förhållandena torde vara

likartade i Danmark och Norge. I Danmark utgjorde år 1953 antalet personer,

misstänkta för brott mot strafflagen, 28 567. Av dessa sakfälldes 8 031,

6 949 erhöllo åtalseftergift och i ej mindre än 13 857 fall nedlades saken,

utan att åtal anställdes. En sänkning av gränsen för åtalsplikten till bevisgraden

sannolika skäl skulle med hänsyn till vad sålunda anförts och

med beaktande av att det i regel är de ur bevissynpunkt tveksamma målen,

som kräva den största arbetsinsatsen, med säkerhet medföra en mycket betydande

ökning av arbetsbördan för såväl polis- och åklagarmyndigheter

som domstolarna. Då dessa redan nu arbeta under synnerligen pressande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

9

förhållanden, är det uppenbart, att den ifrågasatta förskjutningen av gränsen

för åtalsplikten skulle få vittgående konsekvenser.

Den andra i motionen antydda lösningen innebär, att det först angivna

alternativet — åtalsplikt redan vid sannolika skäl — kombineras med en

prövning från domstolens sida, om åtalet är väckt på sannolika skäl.

I viss omfattning är uppenbarligen även detta system förbundet med

samma olägenheter, som vidlåda det ovan först behandlade alternativet.

Härutöver torde emellertid förevarande lösning få anses innebära nackdelar

även i andra hänseenden.

Den ifrågasatta lösningen företer påtagliga likheter med det system, innefattande

inkoppling av domstolen på prövningen av förundersöknings- och

åtalsfrågor, som flerstädes förekommer eller förekommit i utländsk rätt.

Enligt det i England tidigare tillämpade s. k. grand jurysystemet ankom i

vissa brottmål det slutliga avgörandet i åtalsfrågor sålunda på en särskild

åtalsjury — grand jury. Motsvarande funktion ankommer enligt fransk

rätt på »La chambre d’accusation», och för tysk rätts vidkommande finnes

en motsvarighet härtill i viss mån i det av domstolen ledda processuella

förfarande, som inrymmes under beteckningarna »Die gerichtliche Voruntersuchung»,

»Das Zwischenverfahren» och »Die Eröffnung des Hauptverfahrens».

En redogörelse för åtalsreglerna enligt de nu nämnda rättssystemen

återfinnes bl. a. i professor Hasslers arbete »Förberedande undersökning

i brottmål» (intaget såsom bilaga 1 till förhandlingarna vid det tolfte

nordiska juristmötet), till vilken ämbetet får hänvisa. Enligt vad denna

redogörelse giver vid handen, synas inom såväl England som Frankrike

och Tyskland tendenser hava gjort sig gällande att frigöra åklagaren från

hans beroende av domstolen i förundersöknings- och åtalsfrågor. För Englands

vidkommande har denna utveckling lett till att grand juryinstitutionens

befattning med åtalsfrågor redan mot slutet av första världskriget

ställdes på avskrivning (jfr Hassler a. a. sid. 27 not 33).

Vad angår svensk rätt har visserligen domstolen enligt den nya rättegångsbalken

i viss utsträckning inkopplats i förundersökningsförfarandet,

och därvid, såsom i motionen framhållits, hl. a. tillerkänts beslutanderätt

rörande tillämpning av vissa tvångsmedel, i första hand häktning. Då det

gäller åtalsfrågor, synes däremot tanken på någon medverkan av domstolen

vara helt främmande för svensk rätt. Varken enligt den nuvarande eller den

tidigare gällande rättegångsbalken har domstolen att taga befattning med

prövning av åtalsfrågor, och såvitt ämbetet har sig bekant har ej heller

under förarbetena till den nuvarande rättegångsbalken varit på tal att införa

någon beslutanderätt för domstolen i detta hänseende. Av såväl principiella

som praktiskt-organisatoriska skäl synes en sådan anordning stöta

på avgjorda betänkligheter. Ur principiella synpunkter synes densamma

sålunda innebära en olämplig sammanblandning av rättens och åklagarens

funktioner. En till domstolen förlagd prövning av åtalsfrågan skulle sålunda

— även om domstolen därvid skulle ha en annan sammansättning än

vid huvudförhandlingen — åtminstone få anses ägnad att ingiva allmänheten

den känslan, att domstolen vid huvudförhandlingen och domen icke vore

helt oberoende av tidigare ståndpunkttagande av domstolen i åtalsfrågan.

Systemet skulle med säkerhet medföra även en avsevärd fördröjning av

brottmålsförfarandet liksom ock djupgående konflikter av organisatorisk

natur.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Slutligen har i motionen framförts den lösningen av föreliggande spörsmål,

att gränsen för åtalsrätten flyttas till den för åtalsplikten nu gällande

gränsen —- tillräckliga skäl. Den sålunda bestämda åtalsregeln skulle dock

enligt motionen kunna tänkas kompletterad med bestämmelser rörande

vissa klart angivna undantagsfall, vid vilka man skulle kunna nöja sig med

mindre bevisning.

Att undantagslöst anknyta åtalsrätten och åtalsplikten till den gräns,

som markeras av bevisgraden tillräckliga skäl, skulle uppenbarligen — med

hänsyn till att därigenom helt avskures möjligheten att åtala även i de i

praktiken ej ovanliga fall, där bevisningen ej når upp till nyssnämnda gräns

men åtal det oaktat framstår såsom påkallat — vara förenat med stora

betänkligheter. I motionen synes ej heller hava avsetts att förorda ett sådant

system. Ämbetet upptager därför till behandling endast den lösning,

enligt vilken såväl åtalsrätt som åtalsplikt i princip anknytas till bevisgraden

tillräckliga skäl med vissa författningsreglerade undantagsfall, där

åklagaren skulle ha rätt och plikt att åtala redan vid sannolika skäl. I motionen

ha lämnats vissa exempel på dylika undantagsfall.

Det sålunda framlagda förslaget torde till sin sakliga innebörd i stort

sett överensstämma med den praxis, som av åklagarna tillämpas.

Ämbetet hänvisar i detta sammanhang till den framställning i ämnet som

givits i den i Kriminologisk huvudbok, delen brottets beivrande intagna

artikeln »Åklagarens uppgift i kriminalprocessen» sid. 123 ff.

Ämbetet fortsätter därefter:

Mot det sakliga innehållet i det i motionen sist framlagda förslaget, vilket

ju, såsom nyss anförts, torde i allt väsentligt återspegla gällande praxis,

synes sålunda intet vara att erinra. Emellertid vill ämbetet framhålla, att

därest man, såsom i motionen ifrågasatts, skulle föreskriva åtalsrätt och

åtalsplikt för normalfallen vid tillräckliga skäl men åtalsrätt och åtalsplikt

för vissa undantagsfall vid sannolika skäl, fråga måste uppkomma, vilka

konsekvenser detta skulle medföra för stadgandena i SL 13: 6 om obefogat

åtal och i RB 31: 3 om skyldighet för åklagare att svara för rättegångskostnader.

En logisk konsekvens av förslaget vore ju, att den åklagare,

som i normalfallen väckt åtal utan att bevisningens styrka uppgått till tillräckliga

skäl, skulle ådraga sig ansvar för obefogat åtal och ersättningsskyldighet

för rättegångskostnaderna. En sådan konsekvens skulle medföra

en stark hämsko på beivrande av brottsliga gärningar. Det synes därför

icke kunna ifrågasättas att ändra reglerna i SL 13: 6 och RB 31: 3.

Härtill kommer att det, enligt ämbetets mening, icke finnes anledning att

söka i lag eller författning angiva de undantagsfall, vid vilka åtalsrätt och

åtalsplikt skall föreligga redan vid sannolika skäl. Det praktiska värdet av

ett dylikt lagfästande torde nämligen få antagas bliva mycket ringa om ens

något. De skäl, som påkalla undantag från huvudregelns tillämpning, äro sålunda

sinsemellan av högst skiftande beskaffenhet och på den grund svåra att

fixera. Ett lagstadgande rörande undantag från huvudregeln måste därför,

för att kunna täcka alla tänkbara fall, givas en så vidsträckt och allmänt

hållen formulering, att det knappast kan bliva till någon nämnvärd ledning

för rättstillämpningen. För uppnående av det i motionen angivna syftet

med ändringen av åtalsreglerna — åstadkommande av garantier för större

uniformitet i rättstillämpningen — torde införandet av en åtalsregel av nyss

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 11

angivet innehåll tydligen utgöra ett föga verksamt medel. Det är ju, som

ovan anmärkts, symptomatiskt, att man, såvitt ämbetet har sig bekant,

ingenstädes i utländsk rätt verkställt nåeon sådan reglering.

Av det anförda framgår, att enligt ämbetets mening en ändring av åtalsreglerna

knappast kan genomföras.

Svea hovrätt uttalar:

Det är självfallet vid all lagstiftning ett önskemål att skaffa lagreglerna

ett så preciserat innehåll att skönsmässigt bedömande i görligaste mån uteslutes,

där, såsom i detta fall, legalitetsprincipens tillämpning är påkallad.

Emellertid stöter det på stora svårigheter att formulera en regel som närmare

anger de omständigheter, vilka skola föreligga för att en misstänkt

skall kunna anses skyldig till en brottslig handling, utan att regeln får en

så generell avfattning att den blir skäligen värdelös som vägledning. Utöver

den svårighet som möter bl. a. genom de brottsliga handlingarnas

mångskiftande natur har man att beakta att kravet på bevisning är strängare

vid de allvarligaste brotten än vid de enkla förseelserna.

I åklagarämbetets liksom i annan kvalificerad verksamhets natur ligger

att åt den som är satt att fatta beslut måste lämnas visst utrymme för sådana

på kunskaper och erfarenhet grundade ställningstaganden som föregå

beslutet. Åklagarnas handlingsfrihet, som för övrigt vid åtalsbesluten icke

gäller enbart bevisfrågor, torde icke kunna inskränkas genom en snävare

lagstiftning utan att denna i så fall måste kompletteras med vidgade möjligheter

till lämplighetsbedömning av åtalsfrågorna. Eljest riskeras att

åklagarna skulle anse sig av sin tjänsteplikt tvingade att fatta avgöranden

som skulle te sig stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Ej heller synes

det vara lämpligt att beträffande de områden, å vilka den absoluta åtalsplikten

alltjämt gäller, binda åklagarna hårdare än som nu är fallet, när

möjlighet till lämplighetsprövning i form av åtalseftergifter och annan skälighetsbedömning

numera öppnats i fråga om vissa brott och brottslingar

samt tendensen pekar hän mot en utvidgning av denna möjlighet. Det nu

anförda kan i någon mån belysa de utvägar som i motionerna anvisats till

frågans lösning; dessa utvägar synas icke vara framkomliga. I anslutning

härtill må anmärkas att det med hänsyn till den straffrättsliga karaktären

av det lagstadgandc som berör åtalsrätten kan vara skäl att med en viss

försiktighet åberopa 13 kap. 6 § strafflagen i diskussionen kring skillnaden

mellan åtalsrätt och åtalsplikt.

Om det sålunda kan anses stå klart att ett utrymme måste finnas mellan

åtalsrätt och åtalsplikt och att gränserna härför, på sätt rimligen kan begäras,

angivits i gällande lag, kvarstår ändock spörsmålet huruvida åklagarnas

lagtillämpning i förevarande fall är i behov av översyn och kan göras

till föremål för ytterligare kontroll. Kan det statistiskt påvisas att de avskrivningsbeslut,

om vilka motionärerna tala, ådagalägga en påtagligt stigande

tendens i proportion till åtalsärendena i övrigt, och ge dessutom inspektioner

och liknande kontrollåtgärder vid handen att icke fullt grundade

avskrivningsbeslut förekomma i någon betydande omfattning, har anledning

yppats att överväga föreskrift om att åklagares avskrivningsbeslut i

hrottssaker av någon större betydelse skola motiveras och underställas närmast

högre åklagare för kontroll av förundersökningens effektivitet och

åtalsbeslutets riktighet. Behövligheten av eu sådan föreskrift och dess när
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 7.957

mare utformning synes lämpligen kunna utredas av 1951 års rättegångskommitté.

I samband härmed kommer även spörsmålet om en numerärt

tillräcklig åklagarekår i blickpunkten.

1951 års rättegångskommitté erinrar om att enligt processlagberedningens

förslag allmänt åtal skulle äga rum »då tillräckliga skäl föreligga,

att den misstänkte är skyldig till brottet». Kommittén fortsätter:

Vad processlagberedningen sålunda uttalat torde allmänt anes sta i överensstämmelse

med gällande rätt. Att under riksdagsbehandlingen av RB

på förslag av särskilda utskottet ur processlagberedningens och propositionens

förslag uteslöts den ovan citerade bestämningen av åtalsplikten kan

icke tolkas så, att riksdagen skulle ha varit av annan principiell mening i

frågan än processlagberedningen och departementschefen. Uteslutningen synes

ha berott på att utskottet förmenade att den angivna bestämningen kunde

innebära, att den avgjorde frågan om åtalsplikten jämväl beträffande

en misstänkt som på grund av sin sinnesbeskaffenhet kunde antagas komma

att förklaras straffri, en fråga som utskottet fann vara av alltför invecklad

art för att kunna lösas i det sammanhanget.

Anser man att åtalsplikt är för handen då på objektiva grunder föreligga

tillräckliga skäl, att den misstänkte är skyldig till brottet, och hans sakfällande

således kan emotses, är därmed avgjort att åtal skall ske i sådana

fall men icke i andra. Att tala om att det skulle föreligga någon »rätt» för

åklagaren att åtala även i andra fall är ägnat att leda till missuppfattning.

Om en åklagare åtalar i fall som äro att placera under den angivna gränsen

för åtalsplikten, finnas två möjligheter. Har han icke sannolika skäl för

åtal, drabbas han enligt 13 kap. 6 § strafflagen av ansvar för obefogat åtal.

Har han sannolika skäl för åtal men ej skäl av sådan styrka att fallet kommer

över gränsen för åtalsplikt, drabbas han visserligen ej av ansvar, men

det är oegentligt att fördenskull tala om en »åtalsrätt». Åtal bör naturligtvis

ej anställas i dylikt fall men har, exempelvis på grund av ursäktlig felbedömning

av sakläget, åtal likväl kommit till stånd, är den vidtagna tjänsteåtgärden

ej så felaktig att den kan bedömas medföra ansvar.

Oavsett hur åtalsplikten bestämmes måste det alltid på detta sätt finnas

ett gränsområde som omfattar åtskilliga fall där en åklagare kan underlåta

att åtala — utan att därför begå tjänstefel — men också kan åtala utan

att göra sig skyldig till obefogat åtal. Ätalsreglerna kunna icke konstrueras

så att en åklagare riskerar ansvar för obefogat åtal, så snart ett åtal ogillats.

Och det är enligt sakens natur heller icke möjligt att så exakt fixera åtalsplikten

att icke vid prövning i ett visst fall av åtalsfrågan utrymme ges åt

olika bedömning av den bevisning som föreligger eller av åtalets befogenhet

i övrigt.

När motionärerna uttala att rätten att åtala bör sammanfalla med plikten

att åtala, ifrågasättes bl. a. den lösningen att gränsen för åtalsplikten flyttas

ned till gränsen för »sannolika skäl». Detta skulle innebära en icke oväsentlig

utvidgning av åtalsområdet; åtal skulle anställas i åtskilliga sådana fall,

i vilka för närvarande åtal icke sker av den anledningen att det icke föreligger

tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet. En dylik

utvidgning av området för åtalsplikten skulle kunna föranleda att i åtskilliga

fall misstänkta bleve obehörigen dragna inför domstol. Lösningen måste

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 13

bestämt avvisas. Att domstolen före huvudförhandlingen skulle på grundval

av förundersökningshandlingarna pröva, om sannolika skäl för åtal

föreligga ter sig helt uteslutet.

Kommittén får alltså avstyrka motionerna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför:

Våra åtalsregler äro grundade på den s. k. legalitetsprincipen. Enligt

motionärernas uppfattning äro emellertid reglerna så utformade, att de

lämna ett onödigt stort utrymme för ett diskretionärt bedömande från

åklagarens sida; motionärerna se häri ett »avsteg från legalitetsprincipen».

Denna uppfattning utvecklas i motionerna närmare genom att motionärerna

ställa begreppen åtalsplikt och åtalsrätt mot varandra och anse sig kunna

konstatera att åtalsrätten är mera vidsträckt än åtalsplikten. Till stöd för

detta konstaterande åberopa motionärerna vissa uttalanden i den rättsvetenskapliga

litteraturen, där enighet i frågan dock icke föreligger.

Vid diskussion av denna fråga är det av vikt att innebörden och betydelsen

av de båda begreppen åtalsplikt och åtalsrätt analyseras och klarlägges.

Såvitt angår åtalsplikten torde detta få anses ha skett genom vad processlagberedningen

uttalat i motiven till nya rättegångsbalken (s. 257). Av

detta uttalande framgår att skyldigheten att åtala inträder först då åklagaren

på objektiva grunder kan motse den misstänktes sakfällande; åklagaren

kan ej anses skyldig att väcka åtal så snart blott sannolika skäl mot den

misstänkte föreligga. I förevarande sammanhang har processlagberedningen

icke uttryckligen talat om någon »åtalsrätt», som skulle vara mera vidsträckt

än åtalsplikten. När det nu sägs att åklagarens »åtalsrätt» sträcker

sig betydligt längre än åtalsplikten, åsyftas härmed i själva verket ingenting

annat än det förhållandet att lagstiftaren av naturliga skäl ansett det vara

orimligt, om en åklagare skulle riskera ansvar för obefogat åtal eller ersättningsskyldighet

för rättegångskostnad, så snart det konstaterats att

han icke haft fullt så starka skäl för åtalet att han varit skyldig att åtala.

Mot denna bakgrund måste man se såväl rekvisiten i stadgandet i 13 kap.

6 § strafflagen som ock bestämmelsen i 31 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken

(inom parentes må anmärkas att i det förstnämnda stadgandet talas

om åtal utan »sannolika skäl», medan i den andra bestämmelsen talas om

åtal utan »skäl»). Huruvida det är befogat att beteckna nyss angivna förhållande

så, att åklagaren har en »åtalsrätt», som sträcker sig ned till de gränser

vilka utstakats av de anförda lagbestämmelserna, måste enligt styrelsens

mening starkt ifrågasättas. Ur allmän synpunkt lärer det icke föreligga

något intresse av en »åtalsrätt», som sträcker sig längre än åtalsplikten,

i vidare mån än att det givetvis är ett allmänt intresse att åklagarna icke

av hänsyn till risken för ansvar och ersättningsskyldighet över hövan hämmas

i sin brottsbekämpande verksamhet.

Av det anförda följer att ett yrkande om sådan lagändring, att åtalsplikten

skulle göras lika vidsträckt som »åtalsrätten», i sak icke innebär annat

än att man vill ålägga våra åklagare skyldighet att anställa åtal så snart

detta kan ske utan att åklagaren riskerar straff för obefogat åtal eller skyldighet

att ersätta rättegångskostnad.

Ehuru styrelsen av nu anförda skäl anser det minst sagt tvivelaktigt om

uttrycket »åtalsrätt» i förevarande sammanhang är befogat, använder sty
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

relsen i det följande denna term för att vinna överensstämmelse med motionärernas

terminologi.

Motionärernas målsättning är att omfattningen av rätten att åtala bör

sammanfalla med plikten att åtala. I motionerna lämnas formellt öppet

huruvida detta mål bör nås genom en utsträckning av åtalsplikten eller

genom en begränsning av åtalsrätten, men med hänsyn till avfattningen av

motionärernas hemställan och till motionernas innehåll i övrigt ligger

det nära till hands att antaga att den förstnämnda lösningen är den som

närmast åsyftas. Detta skulle betyda att åklagarna, vid äventyr av straff

för tjänstefel, skulle åläggas att åtala så snart s. k. sannolika skäl föreligga.

En dylik lösning skulle enligt styrelsens mening vara utomordentligt

olycklig. Redan med nu gällande åtalsregler förekommer det tyvärr i alltför

många fall att åtal anställes, ehuru skälen måste betecknas såsom mycket

svaga. Även om förhållandena endast undantagsvis äro sådana att man

kan tala om obefogat åtal i strafflagens mening, kunna åtalen ej sällan

med fullt fog betecknas som onödiga. Såsom motionärerna framhållit kan

ett onödigt åtal för den misstänkte få ödesdigra konsekvenser. Även om

åklagarens talan slutligen ogillas, tillskyndas den misstänkte och hans anhöriga

ofta avsevärt lidande och praktiskt taget oersättlig skada redan genom

åtalet, genom den därpå följande publiciteten och genom det sätt på

vilket denna publicitet utnyttjas. Det är säkerligen Utskottet bekant att

under senare år åtskilliga sådana fall förekommit. En utsträckning av åtalsplikten

på sätt motionärerna ifrågasatt skulle utan minsta tvivel väsentligt

öka frekvensen av dylika fall. Ur allmänt medborgerlig synpunkt måste

en lagändring i denna riktning bestämt avstyrkas.

I motionerna har antytts att den ifrågavarande lösningen skulle kunna

kombineras med skyldighet för rätten att »på handlingarna» pröva om

åtalet väckts på sannolika skäl. Med »handlingarna» torde motionärerna

främst åsyfta det under åklagarens och polisens medverkan upprättade förundersökningsprotokollet.

Enligt styrelsens uppfattning skulle en föreskrift

av nämnda innehåll vara synnerligen olämplig. Att rätten, då yrkande om

häktning framställes, kan bli nödsakad att taga ställning till frågan huruvida

sannolika skäl för misstanke föreligga, är en sak för sig. Därutöver

bör rätten uppenbarligen icke tvingas att på ett skriftligt material, som

mycket ofta visar sig vara i behov av korrigering och komplettering, på

förhand uttala sig i frågan huruvida åtalet väckts på sannolika skäl. En

föreskrift av antydd innebörd skulle öppna en icke önskvärd möjlighet för

åklagaren att på annan överflytta ansvaret för åtalet.

Den av motionärerna framförda tanken att utvidga åtalsplikten måste

alltså avvisas. Om man i likhet med motionärerna har den åsikten att »omfattningen

av rätten att åtala bör sammanfalla med plikten att åtala», ligger

det utan tvivel närmare till hands att överväga huruvida man icke borde

— såsom motionärerna uttrycka saken — »flytta gränsen för åtalsrätten

till nuvarande gräns för åtalsplikten». Under hänvisning till vad styrelsen

inledningsvis anfört vill styrelsen emellertid framhålla att en reform i denna

riktning skulle innebära icke en ändring av åtalsreglerna i och för sig utan

endast en skärpning av åklagarens straffrättsliga ansvar för obefogat åtal

och en utvidgning av hans ersättningsskyldighet för rättegångskostnad.

Styrelsen är icke övertygad om att en dylik lagändring kan anses påkallad

eller lämplig. Visserligen vore det i och för sig en fördel, om man kunde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

15

härigenom motarbeta väckandet av onödiga åtal, men mot denna fördel

måste vägas den betydande nackdel det skulle innebära, om åklagarna skulle

tvingas att pröva alla åtalsfrågor under ständig ängslan för straff och ersättningsskyldighet

vid eventuell felbedömning. I motionerna antydes att

den ifrågavarande regeln kanske skulle kunna kompletteras med vissa

»klart angivna» undantagsfall, vid vilka man skulle nöja sig med mindre

bevisning, t. ex. »då saken vore ur allmän synpunkt påkallad att den underställes

rättens prövning, att det gäller större ekonomiskt värde, att det gäller

särskilt grovt brott o. s. v.». Utan att närmare ingå på dessa fall, vilka i

och för sig äro diskutabla, vill styrelsen framhålla att man genom att uppställa

dylika undantagsregler skulle skapa nya problem, vilka också måste

bli föremål för ett mer eller mindre diskretionärt bedömande från den enskilde

åklagarens sida. Ett sådant system av regler skulle alltså icke leda

till det resultat som motionärerna eftersträva.

över huvud taget vill styrelsen såsom sin uppfattning uttala att motionärerna

synas ha tillmätt den av dem upptagna frågan större betydelse än

den i praktiken har. Styrelsen vill nämligen gärna tro att det alldeles övervägande

antalet åklagare regelmässigt grunda sina åtalsbeslut på ett bedömande

av innebörd att den misstänkte med största sannolikhet kommer

att bli sakfälld; åklagaren anser m. a. o. åtalsplikt föreligga. Även om någon

åklagare stundom uttalar den uppfattningen att en åtalsfråga är »så tveksam

att den icke bör undandragas domstolarnas prövning», torde det dock

dess bättre höra till sällsyntheterna att en åklagare åtalar trots övertygelse

om att åtalsplikt icke föreligger. Däremot ligger det i sakens natur att spörsmålet

hur stark bevisningen i ett visst speciellt fall kan anses vara alltid

är en fråga, som kan bedömas olika av olika åklagare. Hur önskvärt det

än vore att kunna åstadkomma en enhetlig bedömning i detta hänseende,

måste man ha klart för sig att detta resultat aldrig kan vinnas. Detta betyder

att hur man än preciserar förutsättningarna för åtalsplikt, det ändå

alltid kommer att finnas utrymme för vad motionärerna kalla »ett diskretionärt

bedömande av åtalsärendet». Att man genom omformulering av

åtalsreglerna skulle kunna åstadkomma någon ändring härutinnan måste

betraktas som uteslutet.

Under åberopande av det anförda får styrelsen avstyrka motionerna.

Föreningen Sveriges landsfogdar säger sig vara övertygad om att behovet

av uniformitet och rättssäkerhet på ifrågavarande område är tillgodosett genom

den möjlighet till överprövning av åklagares beslut som står den rättssökande

till buds och genom den kontroll av åklagarnas verksamhet som

faktiskt äger rum. Föreningen anser det befogat framhålla, att motionärerna

måtte ha en ensidig eller felaktig information, när det göres gällande, att de

nuvarande reglerna skulle medföra att åtalsfrågorna onödigtvis överlämnas

åt slumpen. Föreningen finner ett uttalande i sådan riktning bl. a. innebära

en underskattning av åklagarkåren.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar:

Föreningen, som icke finner de framförda tankegångarna stå i överensstämmelse

med de krav man har rätt att ställa på en modern och högkvalificerad

åklagarkår, får på det bestämdaste avstyrka den begärda utred
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ningen. Resultatet av en ändring av åtalsreglerna i av motionärerna önskad

riktning skulle innebära, att åklagarkåren vore hänvisad till ett robotmässigt

utskrivande av stämningsansökningar medan ärendenas prövning helt

överlämnades till domstolen.

Man kan förutse, för den händelse åtalsgränsen skulle förskjutas, att

domstolarnas arbetsbörda väsentligt skulle öka.

Med den betydelse, som åtalsbesluten numera har, skulle många människor,

som misstänkes för brott, utsättas för onödigt lidande om åtalspåståenden,

som man kan förutse icke kan bifallas, bli offentliggjorda.

De av motionärerna påtalade vinsterna, nämligen möjligheten av att ytterligare

något grovt brott skulle kunna medföra fällande dom liksom större

»uniformitet» vid åtalsärendenas avgörande, synes väga lätt i jämförelse

med de ovan angivna nackdelarna.

Föreningen Sveriges landsfiskaler finner det vara ofrånkomligt, att mellan

rätten och plikten att åtala finnes ett utrymme för åklagarens personliga

omdöme. Att åklagarens slutliga ställningstagande därför skulle bliva onödigt

subjektivt finner föreningen dock ej vara med verkligheten överensstämmande.

Föreningen anser även att det fria fältet är tämligen begränsat

och erinrar om statsåklagarnas inspektionsverksamhet liksom om möjligheten

att begära överprövning av avskrivningsheslutet.

Föreningen söker därefter på visst sätt statistiskt belägga omfattningen

av åklagarnas fria prövning och fortsätter:

Rörande omfattningen av åklagarnas diskretionära prövning kunna vissa

uppgifter inhämtas ur polisstatistiken. I denna redovisas nämligen de två

led, varav åklagarens förprövning —--huvudsakligen består: brotts
rubriceringen

och bevisprövningen. Statistiken utvisar följande:

För brott misstänkta personer, procentuellt fördelade

åtalsfrågan:

1953

efter beslutet i

195 A 1955

Åtal beslutat

Ej åtal på grund av

32,1

28,2

22,2

a) strafföreläggande

38,2

40,5

46,1

b) åtalseftergift o. dyl.

4,2

4,5

4,2

c) dödsfall, oanträffbarhet, preskription

0,9

0,6

0,9

d) sinnessjukdom o. dyl.

0,3

0,3

0,2

e) gärningsmannen under 15 år vid brottet

f) att saken slutligt överlämnats till annan åkla-

2,5

2,8

2,9

gare

g) att brott visats ej föreligga eller bevisningen be-

7,4

8,0

8,7

funnits otillräcklig

14,4

15,1

14,8

Summa

100

100

100

Uppgifterna, som hämtats ur publikationen »Brott som kommit till polisens

kännedom år 1955», Särtryck ur Statistisk Tidskrift häfte 1, 1957, giva

vid handen (punkten g) ovan), att i runt tal 15 procent av de brottmål

under åren 1953—1955, vari misstänkt funnits, avskrivits under åklagarnas

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

17

förprövning. Det bör kraftigt understrykas att i sistnämnda procenttal ingår

bl. a. sådana trafikolyckor, beträffande vilka misstanke om vårdslöshet

1 trafik förelegat men där ärendet avskrivits utan åtal emedan antingen

ingen oaktsamhet ansetts föreligga eller denna i vart fall bedömts såsom

ringa och förty enligt 1 § 1 st. trafikbrottslagen straffri. Hur stor del av nyss

angivna 15 procent, som kan hänföras till trafikmål, är icke, såvitt föreningen

har sig bekant, statistiskt visat. Otvivelaktigt utgör dessa fall dock

en mycket stor del av de avskrivna målen. Mot denna bakgrund synes det

föreningen som om motionärens påstående att ett onödigt stort utrymme

lämnats för åklagarens diskretionära prövning av åtalsfrågan är betydligt

överdrivet. Det torde snarast förhålla sig så att den lilla del, som efter utsorteringen

av avskrivna trafikmål återstår av angivna 15 procent, varken kan

eller bör av åklagarna handläggas efter direktiv. Här får åklagarens handlande

dikteras av tjänsteansvaret och ett på sakskäl grundat omdöme.

Under åberopande av ovanstående anser föreningen, att motionen icke bör

föranleda någon vidare åtgärd.

Statsåklagaren i Stockholm finner det tvivelaktigt, huruvida nu gällande

system, som framgått ur överväganden rörande legalitetsprincipens omfattning

så sent som i samband med rättegångsbalkens införande och som icke

med rätta kan påstås innebära påtagliga olägenheter, skulle behöva överses.

Åklagarväsendet anses ha nått en sådan stadga och åklagarnas utbildning

vara sådan, att det finns möjligheter att bibehålla ett system, som

ger en viss marginal vid bedömning av frågan om åtal skall väckas eller

icke.

Statsåklagaren i Göteborg omnämner, att remissärendet dryftats vid konferens

mellan åklagarna vid åklagarmyndigheten och att därvid den allmänna

uppfattningen varit, att även vid ett bifall till motionernas förslag

de nya reglerna skulle bli föremål för olika tolkning av skilda åklagare.

Ytterligare anföres, att då det under alla omständigheter är den enskilde

åklagarens omdöme som i sista hand är avgörande, den bästa garantien

för en förnuftig tolkning av åtalsreglerna och för rättssäkerheten är att

tillgång finnes till en väl kvalificerad åklagarkår. För egen del tillägger

statsåklagaren, att åklagarkåren med nödvändighet måste vara så sammansatt

att tolkningen av ett rättsspörsmål kan leda till olika resultat hos olika

åklagare. Ett visst utrymme anses därför böra finnas mellan åklagarens

åtalsrätt och åtalsplikt. Med hänsyn härtill finner statsåklagaren nuvarande

regler vara tillfredsställande utformade och avstyrker bifall till motionerna.

Statsåklagaren i Malmö sammanfattar sin ståndpunkt på så sätt, att hur

åtalsreglerna än utformas, utrymme dock under alla förhållanden måste

lämnas för åklagarens omdöme. För sin del anser statsåklagaren processlagberedningens

utformning av åklagarens åtalsplikt respektive åtalsrätt

vara den lämpligaste och finner därför motionerna ej böra föranleda någon

åtgärd.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 1 avd. Nr 21

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Utskottet

Enligt uttalande av processlagberedningen, vilket torde få anses återge

gällande rätt, är åklagare skyldig åtala först, då han på objektiva grunder

kan motse den misstänktes sakfällande. I samband därmed har processlagberedningen

även framhållit, att åklagare ej kan anses skyldig åtala så

snart blott sannolika skäl mot den misstänkte föreligger, oaktat åklagaren,

om han i sådana fall dock väcker åtal, undgår ersättningsskyldighet för

rättegångskostnad och ansvar för obefogat åtal. Med hänsyn till den sålunda

upprätthållna ordningen anser sig motionärerna kunna konstatera, att en

åklagare får rätt att åtala vid blott sannolika skäl men blir pliktig åtala

först vid i det närmaste full bevisning samt följaktligen i fall däremellan får

möjlighet att göra som han vill. Genom att det sålunda synes föreligga en

lucka mellan rätten till åtal och plikten till åtal blir enligt motionärerna åtalsfrågan

onödigtvis överlämnad åt slumpen i det att olika åklagare vid åtalsprövningen

uppställer olika krav på bevisningens styrka. För att komma till

rätta med härav föranledda olägenheter föreslår motionärerna, att åtalsreglerna

utformas så, att rätten att åtala bringas att sammanfalla med plikten

att åtala.

Vid diskussion av motionernas förslag synes först böra framhållas, att det

— såsom utvecklats av ett par remissinstanser — är tveksamt, om man på

gällande lagbestämmelser kan grunda en sådan konstruktion som den av

motionärerna antagna innebärande, att ehuru åtalsplikt inträder vid tillräckliga

skäl, en »åtalsrätt» skulle föreligga redan vid sannolika skäl. Utan

ställningstagande härtill kan dock fastslås, att rekvisiten för brottet obefogat

åtal föranleder, att en åklagare, som åtalar vid lägre grad av sannolikhet

än tillräckliga skäl, undgår ansvar, såframt skälen för misstanke nått sådan

styrka, att de kan betecknas som sannolika. Mot att en sådan ordning

upprätthålles synes emellertid motionärerna, enligt vad i utskottet framhållits,

ej ha något att erinra. Men om man — såsom ett av motionärernas

förslag synes avse — skulle bringa »åtalsrätten» att sammanfalla med den

nuvarande åtalsskyldigheten genom att utan ändring av rekvisiten för obefogat

åtal helt allmänt stadga, att åklagare, frånsett vissa undantagsfall, ej

finge åtala i annat fall än då skyldighet därtill förelåge torde en sådan regel

ej utsäga annat än vad som ändock anses gälla och synes ej kunna få någon

praktisk betydelse.

Om å andra sidan motionärernas önskemål skulle tillgodoses genom att

skyldighet att åtala skulle inträda redan vid sannolika skäl, skulle en sådan

regel —• om den i större utsträckning förmådde påverka åklagarnas åtalspraxis

— leda till ökning av totala antalet åtal och, relativt sett, en än större

ökning av antalet ogillade åtal. Olägenheterna härav för såväl det allmänna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

19

som de enskilda, vilka efter måhända påfrestande och kostnadskrävande

processer skulle frias från ansvar, ligger i öppen dag. Att åter en på angivet

sätt utvidgad åtalsskyldighet skulle kombineras med en förberedande domstolsprövning

av åtalets befogenhet får anses uteslutet. Som framgår av den

lämnade redogörelsen har f. ö. redan processkommissionen vid angivande

av huvudgrunderna för en rättegångsreform bestämt avvisat tanken på en

sådan ordning.

över huvud taget torde motionärerna ha överdrivit betydelsen av den

väckta frågan om översyn av de allmänna åtalsreglerna. För åstadkommande

av ökad uniformitet vid åtalsprövningen torde nämligen föga vara

att vinna med jämkning av dessa i allmänna ordalag avfattade regler, då

dessa ändock alltid måste lämna utrymme för åklagarens personliga omdöme.

Detta utrymme för det personliga omdömet innebär ej, att åklagaren

skulle få låta sig godtyckligt ledas av subjektiva värderingar, utan han måste

självfallet grunda sitt ställningstagande å objektivt iakttagbara omständigheter,

vilka han, utifrån sina kunskaper och sin erfarenhet, finner sig kunna

tillmäta visst bevisvärde. Men till följd av det personliga omdömets avgörande

betydelse kommer olika åklagare alltid att kunna nå olika resultat

vid åtalsprövning, och därigenom kommer också alltid att finnas risk för

oenhetlig rättstillämpning. Om man då har den uppfattningen -— vilken

ehuru outtalad synes ligga bakom motionerna — att åklagarnas rättstilllämpning

verkligen också blivit alltför oenhetlig torde det med hänsyn till

det anförda vara anledning överväga andra motåtgärder än de i motionerna

förordade.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:320 och 11:401, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 april 1957

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Rranting, fru Sjöström-Bengtsson*,

herrar Domö, Lindgren, Erik Svedberg, Ollén, Theodor Johansson och

Alexanderson*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius, herr Onsjö*, fru

Johansson, herrar Fröding, Jacobsson i Sala, Lundqvist och Eliasson i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Reservation

av herrar Alexanderson och Eliasson i Stockholm, vilka anfört:

»Frågan om och i vilken utsträckning åtalsreglerna kan klarare och

mera exakt utformas än vad som nu är förhållandet synes företrädesvis

vara av processrättslig karaktär. Ärendet har emellertid icke föranlett remiss

till någon av de juridiska fakulteterna. Ur angivna remissyttranden

kan dock utläsas att olika meningar föreligger beträffande så viktigt spörsmål

som när åtalsrätt skall anses föreligga för åklagaren. En mening hävdar

i likhet med motionärerna att sådan rätt är för handen så snart sannolika

skäl föreligger för att den misstänkte begått brottet, medan t. ex. advokatsamfundet

uttalar sin tveksamhet härom och rättegångskommittén bestämt

hävdar att en så vidlyftig åtalsrätt icke föreligger och att det kan vara felaktigt

— ehuru icke straffbart såsom obefogat åtal — av åklagaren att åtala

även om han haft sannolika skäl för sitt åtal. Utskottets majoritet har uttryckligen

förklarat sig icke taga ställning i denna fråga. Enbart den omständigheten

att oklarhet råder om vad som skall anses vara gällande rätts ståndpunkt

härutinnan synes motivera översyn av åtalsreglerna. Beträffande

frågan huruvida åtalsreglerna bör och kan utformas exaktare må framhållas.

Legalitetsprincipen råder vid åtalsprövning. Den eftergift, som här

faktiskt synes föreligga genom att åtalsrätten och åtalsplikten icke sammanfaller,

torde icke ha sin grund i annat än en lagteknisk inadvertens. Det

torde ingalunda vara omöjligt att något mera bestämt beskriva vilket bevisläge

som regelmässigt bör vara för handen för att åtal skall väckas. Icke

heller förefaller det omöjligt att på något sätt angiva när — trots någon

brist i bevisningen — ärendet likväl skall genom åtal underställas rättens

prövning. Häremot har framhållits, dels att gällande praxis vore att man

fäste avseende t. ex. vid sådana i motionen exemplifierade grunder, där man

åtnöjde sig med mindre bevisning än vad som nu kräves för åtalsplikt, dels

att sådana grunder måste bliva så allmänt formulerade att de icke skulle

lämna någon nämnvärd vägledning. Att de grunder, som påkallar undantag

från huvudregelns tillämpning, sinsemellan är av högst skiftande beskaffenhet

och på den grund svåra att fixera, synes icke utgöra oöverstigliga

hinder för lagreglering. Någon olägenhet av att i lag fastslå vad som i detta

avseende redan anses såsom gällande praxis kan icke föreligga. Även om

sådana grunder av naturliga skäl måste bliva ganska allmänt formulerade

måste likväl något vara att vinna genom mera exakt utformning. I andra

liknande sammanhang har man ansett detta möjligt. Sålunda rör sig lagstiftningen

med en så pass allmänt hållen inskränkning i åtalsrätten som att

åtal skall ske först då det är ur »allmän synpunkt påkallat». Med den kommentar

som lagstadgandet fått måste man konstatera att det vid t. ex. bedömande

av när olovligt förfogande skall åtalas trots sin allmänna formu
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

21

lering väl motiverar sin existens. En översyn av reglerna för åtal skulle

även leda till god vägledning för praxis i ämne, varom så gott som ingenting

skrivits.»

och vilka ansett, att utskottet därför bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande motioner, I: 320

och II: 401, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

rörande översyn av åtalsreglerna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.